Wilhelmina Stålberg and Per Gustaf Berg on Maria Eleonora

Source:

Anteckningar om svenska qvinnor, pages 260 to 264, by Wilhelmina Stålberg and Per Gustaf Berg, 1864

https://archive.org/details/anteckningar-om-svenska-qvinnor-1864-66-berg-stalberg/page/259/mode/2up

The biography:

Maria Eleonora. Om denna drottning, likasom om alla högt uppsatta eller mycket framstående personer, hafva ofta blifvit och skola ofta blifva olika och hvarandra motsägande omdömen fällda. Somliga kasta en mörk skugga af klander och förkastelse öfver Maria Eleonoras bild, för hennes synnerliga nyckfullhets och häftighets skull, för den efterhängsna, nästan vansinniga kärlek, hvarmed hon mera plågade än gladde sin kungliga gemål, för hennes brist på moderlighet emot sitt enda barn, för hennes theatrikaliska sätt att sörja som enka, för hennes aldrig öfvervunna ovilja mot Sverige, samt för hennes klandervärda flykt derifrån. Andra åter förlåta henne allt, på grund af hennes olycka att förlora den dyrkade maken; de vilja ursäkta hennes besynnerliga lynne, såsom medfödt och ej i barndomen stäfjadt, och hennes ringa tycke för vårt land vilja de skylla helt och hållet på rikskansleren Oxenstjerna, som från början skulle varit henne gramse. Svårt är ock att rätt bedömma vissa karakterer; sjelfva historien tvekar, då hon skall uppfatta och återgifva dem, och valet mellan mörka och ljusa färger, till deras bilders framställande, är henne stundom ganska brydsamt.

Bäst är att, så vidt möjligt är, låta händelserna tala och att endast noggrant framlägga fakta, hvarefter en hvar eger att fritt bilda sitt omdöme om personen.

Maria Eleonora var dotter till Johan Sigismund, kurfurste af Brandenburg (sedermera konungariket Preussen). Född 1599, förmäldes hon 1620 med konung Gustaf II Adolf af Sverige.

Mycket har blifvit taladt och skrifvet om den unge monarkens af flera omständigheter, men särdeles genom hans egen moders ifriga bemödanden tillintetgjorda förhoppning att få taga till gemål sin ungdomsbrud Ebba Brahe, den han från barndomen varit huld och sedan, såsom yngling, älskade med hela styrkan af sin varma, lågande själ. — Då man tvungit Ebba till ett giftermål med fältherren grefve Jakob De la Gardie, sörjde Gustaf Adolf bittert öfver förbleknandet af sin ungdoms rosenprydda dröm; men han var dock alltför mycket upptagen af regeringsbestyr, jemte de beständiga krigen, för att hafva tid att öfverlemna sig åt något sorgligt svärmeri öfver ödets fiendtlighet och menniskornas bitterhet, såsom mången annan på sina skönaste förhoppningar besviken yngling skulle hafva gjort. Gustaf Adolf lade den rastlösa verksamheten för sitt folks väl såsom balsam på det svidande, länge nog blödande hjertesåret, och det läktes — ehuru med ett djupt qvarlemnadt minne.

Efter någon tid, så snart den ständiga fejden utom riket lemnade honom något andrum, sökte han sig en brud bland utlandets prinsessor, dervid gifvande vika för så väl svenska nationens, som sin egen önskan, att se thronföljden inon hans ätt betryggad.

Valet föll på Maria Eleonora af Brandenburg, ett val, förestafvadt af politiken, dock, såsom Gustaf Adolfs samtida påstodo, denna gången förträffligt, äfven för den höge brudgumen, då den föreslagna gemålen var ovanligt skön; liksom skulle den yttre skönheten allena kunna utgöra äktenskapets lycka, vare sig på thronen eller för den enskilde.

Porträtter voro redan vexlade; men Gustaf Adolf åtnöjde sig icke dermed; han ville med egna ögon skåda originalet. Han reste således till Brandenburg, uppträdde der inkognito och lagade så att han i kyrkan fick se prinsessan, utan att hon sjelf hade någon aning derom. Vid hennes åsyn blef han hvad man kallar betagen.

Men att vara kär och att älska är långt ifrån ett och detsamma, och fastän Gustaf Adolfs sinnen voro berusade af Maria Eleonoras skönhet, återstod henne derefter att vinna hans hjerta, hans på aktning och ömhet grundade tillgifvenhet, något som den stackars drottningen aldrig förstod. Hennes öfverdrifna kärlek till honom, som var så intensiv, att den snart sagdt hade ingenting menskligt, började snart nog att mer besvära än smickra, mer plåga än glädja honom, hvarjemte hennes mångfaldiga nycker och otaliga önskningar, oftast omöjliga att efterkomma, gjorde honom mycket bryderi. Jemförelsen mellan hans förlorade svenska brud, den alltid — äfven i den största motgång — tåliga och undergifna, alltid lugna, ädla och högtänkta Ebba, var ej heller till Maria Eleonoras fördel.

Man säge hvad man vill om att somliga historieskrifvare gå för hårdt åt denna drottnings minne och borde visa mera skonsamhet; men då, enligt flera aktade häfdatecknares sammanstämmande intyg, den frejdstore konungen sjelf, under förtroliga samtal med vännen Oxenstjerna, kallade Maria Eleonora sitt malum domesticum (huskors), så torde det vara temligen bevisligt, att hon gjorde honom långt ifrån lycklig.

Hade hon dock haft den lyckan att åt sin afgudade make föda en son, så hade visst glädjen deröfver — åtminstone hos folket — öfverskylt många hennes brister; men det blef, till allas ledsnad, hennes egen icke minst, den ena dottern efter den andra. Två dogo helt späda; den tredje blef vid lif. Det var Christina — sedermera svensk drottning.

Det är ej något förtal, då man säger, att Maria Eleonora var en bland de underligaste mödrar någon tids och något lands historia har att uppvisa. Sin dotter Christina ville hon ju i början knappast se eller veta af, derför att barnet var en flicka och dessutom ovanligt mörkt och fult; hvaremot, efter konungens död, den stackars lilla prinsessan hade allt att lida af moderns ömhet, som då började flöda öfver, liksom om hon då velat ersätta den späda för de år af likgiltighet, nästan af hat, hvarunder Maria Eleonoras förvända uppfostringsmethod är ju nogsamt bekant. Än slösande med yttringarne af en kärlek, som den lilla på intet sätt förmådde motsvara, än utöfvande en orimlig stränghet, än smekande, så att det var högst besvärligt, än utdelande aga för ingenting, qvarhöll Maria Eleonora i fyra års tid Christina, från och med dess sjette, till och med dess tionde år, i den för lefvande inrättade graf, hennes hejdlösa sorg öfver makens förlust beredt åt hennne [sic] sjelf och alla dem, hvilka hade det missödet att utgöra hennes uppvaktning. — Ändtligen gjorde ständerna ett slut härpå och ryckte den blifvande regentinnan med våld undan denna lika oförståndiga, som på barnets själ menligt inverkande behandling.

Detta var ett åskslag för Maria Eleonora. Hon rasade af sorg och harm, och utgöt synnerligast sin vrede öfver Oxenstjerna, som hon trodde vara mest vållande härtill. — Denne herre hade dock icke större del deri, än Gyllenhjelm och de andra förmyndarne, och han visade sig, nu, såsom alltid, lugn mot drottningens förebråelser, tålig mot sin hänsofne kunglige väns maka. — Mest grämde det dock denna, att Christina skulle förblifva under vård och uppsigt af "den kalvinska qvinnan", såsom hon kallade sin älskvärda, af alla högaktade svägerska, pfalzgrefvinnan Catharina, den hon aldrig kunde fördraga, troligen derför, att Gustaf Adolf alltid hade till henne flytt med sina bekymmer och af henne tagit råd, då något maktpåliggande var å färde, hvaremot han med sin drottning jollrat, såsom man jollrar med ett barn.

Då andra enkor under blott ett år bära sin sorgdrägt, bar Maria Eleonora i tretton års tid den aldra djupaste enkedrägt, och den så tung, vanställande och öfverdrifven som möjligt. Det var endast på hennes dotters, den då regerande drottningens, under form af maktspråk uttalade önskan, som hon något litet lättade på sorgdrägten. — Det innersta af sina rum på Stockholms slott hade hon, genast vid sin återkomst hit såsom enka, låtit helt och hållet bekläda med svart sammet, så till tak som väggar, och ytterligare fördystra med tunga draperier af samma tyg, samt pryda med breda silfverfransar och andra sirater af silfver eller försilfrad metall, så att det såg ut alldeles såsom ett grafchor, eller en kolossal likvagn. Det hör till saken, att alla fönstren i rummet voro tilltäppta och dolda under det svarta sammetet, samt att matta ljuslågor flämtade i försilfrade pipor, placerade omkring alla väggar, på lika afstånd från hvarandra.

Det var här den oförnuftigt sörjande enkan, hvars tårekälla aldrig utsinade, ensam satt och begrät den så tidigt hädangångne, och det under flera timmar af dagen. Hon lemnade då sin omgifning i den angränsande rummen, och det hörde till de särskilda ynnestbevisen att hon tilllät någon annan än prinsessan Christina der sätta sin fot öfver tröskeln. Det ovanligt snillrika barnet var dock föga smickradt af företrädet, då fråga var om "grafrummet", såsom hon kallade det, men hon nödgades ditin, mot sin vilja, och kom ej heller derifrån så fort hon det önskade.

Det var här som Maria Eleonora idkade det sjelfplågeriet, att i timtal betrakta och med sina aldrig sinande tårar öfverskölja Gustaf Adolfs balsamerade hjerta, som hon fört med sig ifrån Tyskland och ständigt hade hos sig, förvaradt i en förgyld silfverask. Denna ask stod på ett litet svart altare i det svartklädda rummet. På framsidan af detta altare voro anbragta ord af oljadt rödt papper, hvilka, då en brinnande lampa ställdes der bakom, lyste genomskinligt i glödande och gyllne brand. Dessa ord bildade fyra rader och utgjorde den bekanta versen, som Maria Eleonora sedermera, då han ändtligen blef tvungen att lemna ifrån sig hjertat, för att befordras till ro i grafven, lät gravera på de stora guldhjertan, hvilka utgjorde insignierna till den orden hon då stiftade, ehuru endast för några få af de henne mest tillgifna hoffruntimren samt för sina anhöriga i Brandenburg.

Så framlefde Maria Eleonora i det för henne aldrig angenäma Sverige några bedröfliga år, intill 1640 — hennes dotter var då fjorton år gammal [sic] — då hon fann sig ej längre kunna uthärda med vistandet härstädes. Hon flydde i största hemlighet härifrån, till stor bestörtning för den unga drottningen, för dennas förmyndare, aldramest för rikskansleren Oxenstjerna, samt icke litet för hela rikets öfriga invånare.

Dock — hvarthän hade hon begifvit sig? Det var hvad man i början omöjligt kunde gissa. Till Brandenburg, hennes fosterland? — Nej; detta var nu i krig med Sverige. — Till något af de katholska länderna i Europa? — Lika litet. Maria Eleonora var ju så svärmiskt tillgifven den lära, för hvilken hennes gemål hade utgjutit sitt ädla blod, att hon aldrig kunde misstänkas för att söka skydd hos något folk, som ej var densamma tillgifvet. — Till Danmark således.

Ja, till Danmark hade hon rest. Hon hade i aldrastörsta tysthet invigt det danska sändebudet i Stockholm i sin hemliga plan att öfvergifva Sverige och på detta sätt lyckats utverka, att danska kungen sände fartyg emot henne till Gottland, att der hemta henne. Hon hade dock under denna resa mycket att utstå af en envis storm, jemte svår sjösjuka.

Konung Christian i Danmark var enkling och i sina bästa år, och det var icke utan, det han ju hade sina funderingar på Gustaf Adolfs enka, hvars af alla prisade skönhet eggade honom, lika mycket som hennes sorg efter den aflidne maken föreföll honom pikant. Det vissa är, att han hoppades vinna den svenska enkedrottningens bemedling under en snart stundande tid, då han åt någon af sina trenne söner, Fredrik, Ulrik eller Christian, önskade den unga drottning Christinas hand.

Förhållandet mellan den i början så ridderlige värden och den sköna gästen — ty utmärkt skön var Maria Eleonora ännu, i trots af sina fyrtioett år och sina utgjutna tårar — förhållandet, säga vi, förblef icke länge godt. Ty svenska rådet vägrade envist att till drottningen öfversända hennes lifgeding, hvilket, enligt dess påstående, var henne förbjudet att i främmande land förtära. Men väl öfversändes hela hennes ganska talrika hofstat och betjening, dvergar och narrar icke ens undantagna; ty drottningen hade, bland andra svagheter, den, att omgifva sig med sådant otyg, hvilket för Christina utgjorde en fasa. Då nu kung Christian var mycket hushållsaktig och det varit alldeles tvärt emot hans uträkning, att i längden nödgas bekosta allt hvad en kunglig gäst, så slösande och upptågsfull som Gustaf Adolfs enka, kunde fordra för sin hofhållning, råkade de i ett ganska spändt förhållande till hvarandra. Tvister uppstodo till och med. Konungen lät påskina, det han ångrade att för Maria Eleonora hafva öppnat sina stater; hon, häftig och nyckfull som hon alltid var, besinnade ej att hon vistades der på nåder, utan anklagade Christian för brist på grannlagenhet.

Så fortskredo, under otaliga obehag, trenne år, hvarefter svenska rådet ändtligen lät förmå sig att sända enkedrottningen 30,000 rdr årligen. Men hon stod just då på resa till Brandenburg, der hennes brorson emellertid blifvit regerande hertig. Han hade gjort vissa villkor för fasterns emottagande i hans land, först, att han, och icke hon sjelf, skulle förvalta de från Sverige öfversända penningarne, hvilket högeligen misshagade drottningen, sedan, att hon skulle bo och vistas, icke i den dåvarande brandenburgska hufvudstaden, utan i Königsberg, i det från hufvudstaden temligen långt aflägsna Preussen, som då var endast en provins under Brandenburg och der hon icke trifdes.

Ändtligen föll det henne in att längta tillbaka till det förr så hatade Sverige. Hon skref derom ett bref till Christina, som genast svarade att hon med glädje skulle återse sin mor, och for sjelf med stor ståt henne till mötes. Mor och dotter återsågo hvarandra under upprepade ömhetsbetygelser, och enkedrottningen sparade icke heller nu sina tårar, hvaraf hon ännu egde ett aldrig trytande förråd.

Maria Eleonora blef nu mera stilla och man hörde henne icke, så som förr, klaga öfver Sverige och svenskarne. Hon försonade sig till och med med Axel Oxenstjerna, så att förhållandet dem emellan blef på slutet ganska vänskapligt. Men deremot blef förhållandet mellan de båda drottningarne aldrig sådant det borde vara mellan mor och dotter. De sågo hvarandra sällan och när det skedde, aflopp det vanligen icke utan ordvexling.

Djupt och innerligt sörjde Maria Eleonora öfver dotterns brist på sann religiositet, och hennes moderliga bekymmer ökades ju mer hon varnade Christinas tilltagande lättsinne och gäckeri med allt heligt, samt blef underrättad — ty sqvallret inom hofven är lika beställsamt som annorstädes — om att förklädda jesuiter funnos här i landet. Hon beklagade sig för Axel Oxenstjerna, som emellertid, utträngd af de många unga gunstlingarne, fallit i Christinas onåd, och dessa båda, lika djupt bedröfvade, öfverlade och rådslogo, men förmådde dock ingenting hjelpa, ingenting afstyra.

Men huru stor blef ej den arma enkedrottningens förfäran, vid bevittnandet af det steg hennes dotter tog, då hon sjelfmant nedlade Wasarnes konungakrona och nedsteg från den thron hon ärft efter sin store fader, en thron, den hon sjelf under en tid gjort så strålande af ära.

Maria Eleonoras sista olycksbud var underrättelsen om Christinas offentliga afsägelse af den religion, för hvilken hennes egen far, den store Gustaf Adolf, kämpat, blödt och låtit sitt lif, men — segrat. Endast ett år öfverlefde hon detta för henne så fasansfulla slag. År 1655 fick ändtligen hennes oroliga hjerta frid och hon fick hvila, i Riddarholmskyrkan, vid sidan af sin gemål, den så bittert begråtne.

Vi äro dock skyldiga den så mycket klandrade Maria Eleonoras minne den upprättelsen, att hon var långt ifrån elak till själ och hjerta. Tvärtom kunde hon stundom vara ganska god, och välgerningar utöfvade hon som oftast, ehuru alltid tanklöst och utan urskiljning. Alla hennes fel lågo på ytan och jäste der, såsom ett skum; men på bottnen af hennes själ var dock så klart, att himlens stjernor skulle kunnat spegla sig deruti, om der någonsin varit så stormfritt på ytan, att deras strålar kunnat tränga till djupet.

English translation (my own):

Maria Eleonora. This queen, as well as all high-ranking or very prominent persons, have often been and will often be judged differently and contradictorily. Some cast a dark shadow of blame and condemnation over Maria Eleonora's image because of her extraordinary capriciousness and vehemence, because of the lingering, almost insane love with which she tormented rather than pleased her royal consort, because of her lack of motherliness towards her only child, because of her theatrical way of mourning as a widow, because of her never-overcome dislike for Sweden, and because of her blameworthy flight from there. Others again forgive her everything because of her misfortune of losing her adored husband; they want to excuse her peculiar temperament as innate and not curbed in childhood, and they want to blame her low opinion of our country entirely on the Grand Chancellor Oxenstierna, who was supposed to have been her enemy from the beginning. It is also difficult to correctly assess certain characters; history itself hesitates when it is to perceive and reproduce them, and the choice between dark and light colours for the presentation of their images is sometimes quite troublesome for it.

It is best, as far as possible, to let the events speak and to only carefully present the facts, after which everyone is free to form their own opinion about the person.

Maria Eleonora was the daughter of Johann Sigismund, Elector of Brandenburg (later the Kingdom of Prussia). Born in 1599, she was married in 1620 to King Gustav II Adolf of Sweden.

Much has been said and written about the young monarch's hope, destroyed by several circumstances, but especially by the zealous efforts of his own mother, of taking as his wife the bride of his youth, Ebba Brahe, whom he had cherished from childhood and then, as a youth, loved with all the strength of his warm, ardent soul. — When Ebba was forced into a marriage with the general Count Jakob de la Gardie, Gustav Adolf mourned bitterly over the fading of the rose-adorned dream of his youth; but he was too much occupied with government affairs, as well as the constant wars, to have time to give himself up to any sad reverie over the hostility of fate and the bitterness of men, as many a young man disappointed in his fondest hopes would have done. Gustav Adolf applied restless activity for the good of his people as balm to the stinging, long-bleeding heart wound, and it healed — albeit with a deeply wounded memory.

After some time, as soon as the constant feud outside the kingdom left him some breathing space, he sought a bride among the princesses abroad, thereby giving way to both the Swedish nation's and his own desire to see the succession to the throne within his family secured.

The choice fell on Maria Eleonora of Brandenburg, a choice dictated by politics, but, as Gustav Adolf's contemporaries claimed, this time excellent, even for the high bridegroom, as the proposed consort was unusually beautiful; as if external beauty alone could constitute the happiness of the marriage, whether on the throne or for the individual.

Portraits had already been exchanged, but Gustav Adolf was not satisfied with that; he wanted to see the original with his own eyes. He therefore travelled to Brandenburg, appeared there incognito, and arranged so that he might see the princess in church, without her having any idea of it. At her sight he was what is called captivated.

But to be in love and to love are far from the same thing, and although Gustav Adolf's senses were intoxicated by Maria Eleonora's beauty, it remained for her to win his heart, his affection based on respect and tenderness, something that the poor queen never understood. Her excessive love for him, which was so intense that it almost seemed to have nothing human in it, soon began to bother him more than to flatter him, to torment him more than to please him, while her manifold whims and innumerable wishes, often impossible to fulfill, caused him much trouble. The comparison between his lost Swedish bride, the always — even in the greatest adversity — patient and submissive, always calm, noble and high-minded Ebba, was not in Maria Eleonora's favour either.

Say what one will about some historians being too harsh on the memory of this queen and should show more leniency; but when, according to the consistent testimony of several respected chroniclers, the great king himself, during a confidential conversation with his friend Oxenstierna, called Maria Eleonora his malum domesticum (domestic cross), it seems to be fairly evident that she made him far from happy.

If she had had the good fortune to bear a son to her adored husband, the joy of it would certainly have — at least among the people — overshadowed many of her shortcomings; but to everyone's sorrow, not least her own, there was one daughter after another. Two died in infancy; the third survived. It was Kristina — later Queen of Sweden.

It is no slander when it is said that Maria Eleonora was one of the strangest mothers that the history of any time and any country has to show. At first she hardly wanted to see or know anything about her daughter Kristina, because the child was a girl and, moreover, unusually dark and ugly; whereas, after the King's death, the poor little princess had everything to suffer from her mother's tenderness, which then began to overflow, as if she had wanted to recompense the infant for the years of indifference, almost of hatred, during which Maria Eleonora's perverse method of upbringing is well known. Sometimes lavishing on expressions of a love that the little girl could in no way reciprocate, sometimes exercising unreasonable strictness, sometimes caressing so that it was most troublesome, sometimes administering corporal punishment for nothing, Maria Eleonora kept Kristina for four years, from her sixth to her tenth year, in the tomb erected for the living, her unbridled grief over the loss of her husband prepared for herself and all those who had the misfortune to be her attendants. — Finally the Estates put an end to this and forcibly removed the future ruler from this treatment that was as foolish as it was harmful to the child's soul.

This was a thunderbolt for Maria Eleonora. She raged with grief and indignation, and especially took out her anger on Oxenstierna, whom she believed to be the most responsible for this. — This gentleman, however, had no greater part in it than Gyllenhielm and the other guardians, and he showed himself, now, as always, calm against the Queen's reproaches, tolerant of the wife of his beloved royal friend. — What grieved her most, however, was that Kristina should remain under the care and supervision of "that Calvinist woman," as she called her amiable, highly esteemed sister-in-law, the Countess Palatine Katarina, whom she could never tolerate, probably because Gustav Adolf had always fled to her with his worries and sought her advice when something of importance was at hand, whereas he cooed at his queen, as one cooed at a baby.

While other widows wore their mourning clothes for only a year, Maria Eleonora wore the deepest widow's clothes for thirteen years, and it was as heavy, disfiguring and exaggerated as possible. It was only at the express wish of her daughter, the then reigning Queen, that she lightened her mourning clothes a little. —

In the innermost of her rooms at Stockholm Castle, immediately upon her return here as a widow, she had had the ceiling and walls completely covered with black velvet, and further darkened with heavy draperies of the same fabric, and adorned with broad silver fringes and other ornaments of silver or silver-plated metal, so that it looked exactly like a mausoleum, or a colossal hearse. It is pertinent to note that all the windows in the room were blocked up and hidden under the black velvet, and that dim candles flickered in silvered pipes, placed around all the walls, at equal distances from each other.

It was here that the unreasonably grieving widow, whose well of tears never ran dry, sat alone and mourned him who had passed away so early, and that for several hours of the day. She then left her entourage in the adjoining room, and it was one of the special signs of favour that she allowed anyone other than Princess Kristina to set foot there. The unusually ingenious child was, however, little flattered by the preference, when it came to the "grave room", as she called it, but she was forced into it against her will and did not come out of it as soon as she wished.

It was here that Maria Eleonora practiced the self-torture of looking at for hours and dousing with her never-ending tears Gustav Adolf's embalmed heart, which she had brought with her from Germany and had always with her, kept in a gilded silver box. This box stood on a small black altar in the black-clothed room. On the front of this altar were words of oiled red paper, which, when a burning lamp was placed behind it, shone transparently in glowing and golden fire. These words formed four lines and constituted the familiar verse, which Maria Eleonora later, when he was finally forced to give up his heart, to be conveyed to rest in the grave, had engraved on the large gold hearts, which formed the insignia of the order she then founded, although only for a few of the court ladies most devoted to her and for her relatives in Brandenburg.

Thus Maria Eleonora lived through some unhappy years in Sweden, which was never pleasant to her, until 1640 — her daughter was then fourteen years old [sic] — when she found herself no longer able to endure her stay here. She fled from here in the greatest secrecy, to the great consternation of the young Queen, her guardians, especially the Chancellor Oxenstierna, and not a little of the rest of the inhabitants of the kingdom.

However — where had she gone? That was what one could not possibly guess at first. To Brandenburg, her homeland? — No; it was now at war with Sweden. — To any of the Catholic countries in Europe? — Not at all. Maria Eleonora was so enthusiastically devoted to the doctrine for which her husband had shed his noble blood that she could never be suspected of seeking protection from any people who were not equally devoted to it. — To Denmark, therefore.

Yes, she had traveled to Denmark. She had, in the utmost secrecy, informed the Danish envoy in Stockholm of her secret plan to abandon Sweden and in this way succeeded in getting the Danish King to send ships to meet her at Gotland to fetch her there. However, during this journey she had much to endure from a stubborn storm, as well as severe seasickness.

King Christian of Denmark was a bachelor and in his prime, and it was not without that he had his thoughts on Gustav Adolf's widow, whose beauty, of all praise, excited him as much as her grief for her deceased husband seemed piquant to him. What is certain is that he hoped to win the favour of the Swedish Dowager Queen during a time soon to come when he desired the hand of the young Queen Kristina for one of his three sons, Frederik, Ulrik or Christian.

The relationship between the initially chivalrous host and the beautiful guest — for Maria Eleonora was still exceptionally beautiful, despite her forty-one years and her tears — the relationship, we say, did not remain good for long. For the Swedish Council stubbornly refused to send the Queen her provisions, which, according to its assertion, she was forbidden to consume in a foreign country. But her entire, rather numerous courtiers and servants were sent, not even dwarfs and fools excepted; for the Queen had, among other weaknesses, the tendency to surround herself with such nuisances, which was a horror to Kristina.

Now, as King Christian was very domestic and it had been quite contrary to his calculations that in the long run he would be forced to pay for everything that a royal guest as wasteful and extravagant as Gustav Adolf's widow could demand for his court, they came into rather tense relations with each other. Disputes even arose. The King let it be known that he regretted having opened his states to Maria Eleonora; she, impetuous and capricious as she always was, did not consider that she was staying there on a whim, but accused Christian of lack of neighbourliness.

Thus, during countless unpleasantnesses, three years passed, after which the Swedish Council was finally persuaded to send the Dowager Queen 30,000 riksdalers annually. But she was just then on a journey to Brandenburg, where her nephew had become reigning duke. He had made certain conditions for the reception of her aunt in his country: first, that he, and not she herself, should manage the money sent from Sweden, which greatly displeased the queen, then that she should live and reside, not in the then capital of Brandenburg, but in Königsberg, in Prussia, which was quite far from the capital, and which was then only a province under Brandenburg and where she did not thrive.

At last it occurred to her to long for the Sweden she had once hated. She wrote a letter to Kristina, who immediately replied that she would be happy to see her mother again, and went to meet her with great pomp. Mother and daughter saw each other again under repeated expressions of tenderness, and the Dowager Queen did not now spare her tears, of which she still possessed an inexhaustible supply.

Maria Eleonora now became quieter and was not heard, as before, complaining about Sweden and the Swedes. She even reconciled with Axel Oxenstierna, so that the relationship between them eventually became quite friendly. However, the relationship between the two Queens never became what it should be between a mother and daughter. They rarely saw each other, and when they did, it usually did not end without a quarrel.

Maria Eleonora grieved deeply and sincerely over her daughter's lack of true religiosity, and her motherly concern increased the more she warned of Kristina's increasing frivolity and mockery of all things sacred, and was informed — for the gossip within the court is as busy as elsewhere — that disguised Jesuits were found in this country. She complained about Axel Oxenstierna, who, however, had fallen out of Kristina's favour, displaced by the many young favourites, and these two, equally deeply distressed, consulted and counseled, but were unable to help or avert anything.

But how great was the horror of the poor Dowager Queen when she witnessed the step her daughter took when she herself laid down the royal crown of the Vasas and descended from the throne she had inherited from her great father, a throne which she herself had for a time made so resplendent with glory.

Maria Eleonora's last tidings of misfortune were the news of Kristina's public renunciation of the religion for which her own father, the great Gustav Adolf, had fought, bled and given his life, but — he had been victorious. She survived this for her so terrible blow by only a year. In 1655 her troubled heart finally found peace, and she was allowed to rest in Riddarholm Church beside her husband, the one who had been so bitterly mourned.

We owe it to the memory of the much-maligned Maria Eleonora to make it clear that she was far from being evil in her soul and heart. On the contrary, she could sometimes be quite good, and she performed good deeds as often as not, though always thoughtlessly and without discrimination. All her faults lay on the surface and fermented there, like a foam; but at the bottom of her soul it was so clear that the stars of Heaven could have reflected themselves there if it had ever been so stormless on the surface that their rays could have penetrated to the depths.

Above: Maria Eleonora.

Above: Kristina.

Above: Wilhelmina Stålberg.

Above: Per Gustaf Berg.