Ellen Fries' biography of Kristina, part 8

Sources:

Märkvärdiga qvinnor, serie 2: Svenska qvinnor, pages 259 to 266, by Ellen Fries, 1891

https://runeberg.org/feqvinnor/2/0263.html

A journal of the Swedish ambassy, in the years M.DCC.LIII. and M.DCC.LIV., volume 1, page 365, Bulstrode Whitelocke, 1772

https://www.google.com/books/edition/A_Journal_of_the_Swedish_Ambassy/gPFMAAAAMAAJ?hl=en&gbpv=1&dq=A+journal+of+the+Swedish+embassy+Bulstrode+Whitelocke,+1772&printsec=frontcover

The biography:

När Kristina på vintern 1654 för den engelske ambassadören Whitelocke omtalade sin afsägelseplan, afrådde han liksom alla andra henne därifrån, berättande om en lord, som afstått alla sina rättigheter åt sin son, men redan samma dag ångrat sitt beslut, då sonen, vorden herre i huset, förbjöd sin far att, såsom han var van, spotta på salsgolfvet. »Jag tycker», invände nu Kristina med sitt vanliga skämtsamma lynne, »att få slippa ifrån kronan är just som att få spotta i salen.»

»Det är bättre» — var hennes mening — »att icke hafva någon öfver sig än att herska öfver hela jorden.» Hon hoppades på frihet och själfständighet utan arbete och ansvar, och hon hade förbehållit sig en suveräns värdighet och rättigheter öfver sina tjenare. Inom kort fick hon likväl erfara, att en suverän utan rike, ibland till och med utan penningar, har svårt att göra sina höga anspråk gällande. Det blef ofta disharmoni mellan vilja och kunna, och hennes uppträdande föll ibland nära nog i det löjliga. Kristina utsattes för förödmjukelser och förtretligheter, hvilka gingo henne djupt till sinnes. Hon blef hård, bitter och retlig, som hon ej varit förut. Motgångar inverkade aldrig förmånligt på hennes karaktär, det erkänner hon själf. Hon hade varit alltför länge bortskämd af lyckan för att nu kunna uppfostras af pröfningarne.

Det mest beryktade exemplet på Kristinas suveränitetsanspråk är aflifvandet af hennes stallmästare, markisen Monaldeschi, i hjortgalleriet i Fontainebleau den 10 nov. 1657, under det att hon var franske konungens gäst.

Monaldeschi var bland de italienske ädlingar, som hon efter sin ankomst till Italien tagit i sin tjenst, och genom sitt behagliga väsen hade han i hög grad vunnit hennes förtroende. Han visade sig ej värd detta, utan hade mot henne begått ett förräderi, hvars omfattning är höljd i ett visst dunkel. I alla fall ville han göra en sin rival i drottningens gunst, markisen Sentinelli, misstänkt för sina egna onda anslag och förfalskade i dennes namn bref, som föllo i drottningens hand. Hon visade dem för markisen och frågade, hvilket straff den förtjenade, som bedrog henne på detta sätt. »Eders majestät», sade han, »bör utan pardon döda honom på ögonblicket, och jag erbjuder mig själf att vara antingen den utförande eller den lidande, ty det är en handling af rättvisa.» »Nåväl», svarade Kristina, »kom ihåg dessa ord, og hvad mig beträffar, förklarar jag Eder, att jag aldrig skall förlåta honom.»

Monaldeschi blef emellertid orolig öfver att blifva upptäckt och var betänkt på att fly. Kristina ville dock ej, att han skulle undkomma henne; markisen var illa känd, och hon kunde frukta det värsta.

Hon kallade honom till sig en förmiddag, och med mycken slughet lyckades hon få bekräftelse på hans brottslighet. Trots den gunst, hvilken Monaldeschi åtnjutit, trots hans och de närvarandes ifriga böner befallde Kristina, att han efter bikt och absolution skulle af vaktgörande kaptenen och dennes handtlangare på stället dödas.

Det uppträde, som nu följde, var ohyggligt. Markisen sökte undvika att bikta sig för att uppskjuta dödsögonblicket, han bönföll hos de tillkallade presterna och hos bödlarne, och bud på bud skickades till drottningen. Hennes medlidande väcktes, hennes stämma veknade, men hennes beslut att låta döda honom var oryggligt. Hon sade sig hafva fattat det utan öfverilning.

Monaldeschi sökte komma undan, han sökte försvara sig, och då han bar en ståltröja närmast kroppen, var det endast med svårighet och efter ett ynkligt lemlästande, som han efter timmars kämpande och bedjande slutligen uppgaf andan.

Kristina visade vid detta tillfälle, att hon hade fått Vasaättens lidelsefulla häftighet, som någon gång kunde till och med hos Gustaf Adolf stelna till hårdhet. Hon var ej af naturen kall och beräknande, utan i stället ofta beherskad af sina känslor, och dessa kunde genom sin lidelsefulla styrka förleda henne till och med till handlingar, som tyckas vittna om oklokhet eller hjärtlöshet, hvilka egenskaper ingalunda voro för henne utmärkande.

Under intryck af sin känsla af harm och ovilja var hon ej mottaglig för de skäl, som kapucinermunken Lebel framställde, att hon i Monaldeschis sak vore både part och domare och att hon genom sin dom inkräktade på den franske konungens höghetsrättigheter. Detta sista skäl var i stället egnadt att befästa hennes beslut, ty hon ansåg sig hafva rätten på sin sida. När hon afstod från regeringen, hade hon ju förbehållit sig en suveräns alla rättigheter öfver sina tjenare, och det var endast en af dem hon utöfvade genom att döda Monaldeschi. Det herskade dålig ordning i hennes af olika element sammansatta hof, och genom sitt öfvermod och sin oförsiktighet vardt hon mer än de fleste utsatt för intriger och förtal. Nu ville hon statuera ett exempel och visa inför sina tjenare liksom inför hela världen, att hon vore en drottning, hvars rättigheter ej kunde af någon mänsklig makt henne fråntagas.

Hon vann dock ej sitt mål. Monaldeschis aflifvande har af samtid och eftervärld stämplats som ett mord, och få rättslärde hafva vid dess bedömande intagit den ståndpunkt Kristina själf intog. Hon har hårdt bedömts för denna handling, måhända ibland hårdare än hon förtjenat, då man ej har gjort sig mödan att sätta sig in i hennes, låt vara öfvermodiga och oriktiga föreställning om sin makt. Hon ville aldrig erkänna, att hon inte hade rätt att döda honom. Men måhända ångrade hon inom sig själfva handlingen och tänkte på Monaldeschi, när hon bland sina aforismer nedskref: »Man ångrar aldrig att hafva förlåtit förbrytelser, men man ångrar nästan alltid, att man straffat dem, hur rättvist straffet än varit.»

Ett annat exempel på hennes suveränitetsanspråk var, då hon 1667 lade beslag på några af staden Hamburgs fartyg för att på det sättet utöfva repressialer mot hamburgarne, hvilka anfallit hennes bostad, då hon uppehöll sig i Hamburg vintern 1667-68 efter sitt andra besök i Sverige. Kristina var på visst sätt orsak till detta anfall, ty med sitt vanliga öfvermod och sin likgiltighet för andras känslor hade hon i anledning af den nye påfvens, Clemens IX:s, val tillställt en illumination med transparenter och flödande vinfontäner, ur hvilka den protestantiska befolkningen hemtat mod för att visa sin frikostiga värdinna det religiösa nit, som besjälade äfven dem. Kristina måste fly förklädd från sitt palats och hålla sig en tid dold. Dessutom förstördes en del af hennes egodelar. För att skaffa sig upprättelse för denna skymf, till hvilken hon likväl genom sin oförsiktighet gifvit anledning, befallde hon, att alla hamburgska fartyg i hennes svenska underhållsländer skulle konfiskeras. Karl XI:s förmyndarregering råkade i anledning häraf i en obehaglig mellanhand, och Kristina fick mottaga en bestämd skrifvelse, i hvilken man sökte för henne klargöra, att hon ej egde rätt »mot rikets välfärd det ringaste att praktisera och handla».

Hennes affärer och hennes rättigheter öfver underhållsländerna gåfvo ständigt ämnen till dispyt mellan henne och den svenska regeringen.

Det är påtagligt, att Kristina icke alltid, särskildt under krigsåren, utbekom hvad hon hade rätt att fordra. Likaså att Magnus Gabriel de la Gardie ej mot sin välgörarinna visade tacksamhetens undseende, utan i sina transaktioner med henne alltid bibehöll någon bitterhet. Det förefaller såsom han funnit ett visst behag uti att det nu var han, som hade makten gent emot den, som en gång störtat honom från hans höga plats. Äfven var man i Sverige missbelåten öfver de stora utgifterna för hennes räkning, och mången menade, såsom redan är nämndt, att sedan hon blifvit katolik, hade hon förverkat sin rätt till underhåll.

Det kan likvisst ej förnekas, att drottningen å sin sida ofta var bråkig, oresonlig och aldrig den, som för fäderneslandets bästa ville offra ett öre af de henne tillförsäkrade stora penningesummorna. Hennes förslag angående domänernas skötsel föreföllo farliga. Regeringen fruktade, att hon skulle afsöndra dem från svenska kronan, och såg med misstänksamma blickar alla hennes åtgöranden. Den saknade ej skäl för sin försiktighet.

År 1657, i ekonomiskt afseende ett af drottningens bekymmersammaste år, lär hon hafva framställt förslag om att till tyska kejsaren mot lämplig ersättning afstå en af sina underhållsland, nämligen Pommern. Ingen af Kristinas handlingar skulle vittna om en sådan grad af själfviskhet som just denna. Ännu synes oss hennes tillvägagående i denna sak ej fullt utredt. I hvarje fall öfvergaf hon snart denna tanke och återkom aldrig till densamma. Däremot torde andra af hennes planer, om de också icke afsågo att skilja något område från Sverige, dock hafva fört därhän, om hon lyckats genomföra dem. Efter det dansk-brandenburgska kriget under Karl XI:s regering ansåg hon, att Sverige ej skulle få igen Pommern sin svenske sekreterare Cedercrantz med order att skaffa henne denna provins. Hon ville dock lofva att återställa den till Sverige efter sin död, hvilket säkerligen ej fallit sig så lätt. Emellertid behöfde Sverige ej hennes tvetydiga bistånd vid fredskongressen, utan behöll sitt område, om också något förminskadt.

Detta var hvarken första eller sista gången, som drottningen utan rike sökte göra sin stämma hörd i den europeiska politiken. Var det krig, ville hon medla fred, var det fred, ville hon genom något krig förekomma ett annat. Hon skickade sina tjenare både till det ena och det andra hofvet. De blefvo alltid afvisade, hvilket ej hindrade henne att om igen försöka sin lycka. Att det vid hennes beskickningar ej ligger till grund blott fåfänga och hersklystnad, utan äfven en benägenhet att hjälpa och bättra, synes oss alldeles omisskänligt. Hela hennes karaktär visar en dylik sammansättning af olika känslor.

Det var dock för Kristinas stolthet påkostande att se sig tillbakasatt. Hon hade haft en obegränsad tro på sin personlighets öfverlägsenhet, på själfva drottningnamnets makt, och hon fann sig betyda ganska litet, utan det rike hon öfvergifvit. Därföre ångrar hon också sin afsägelse af regeringsmakten och gör flere försök att än en gång varda herskarinna öfver ett rike. Hon glömde sina åsikter om qvinnoregemente. Konsekvens låg ej i hennes karaktär.

När hon fick underrättelse om Karl X Gustafs död, visar hon sig angelägen om att bevaka sin rätt till Sveriges krona, ifall hennes kusins son, den späde Karl XI, skulle aflida utan arfvingar. Hon förnyar sina arfsanspråk och medgifver ej frivilligt, att hon afsagt sig kronan annat än till förmån för Karl X Gustafs ättlingar. I styrelsen under sin kusinsons minderårighet anser hon sig också hafva rätt att deltaga.

Hon inledde äfven underhandlingar i Polen om att väljas till sin frändes, Johan Kasimirs, efterträdare (1668).

I det ena som det andra fallet rönte hennes sträfvanden ingen framgång. Hennes häftiga, oroliga, känsliga lynne hade gjort henne känd såsom olämplig för regeringsärendens handhafvande.

Mellan henne och hennes gamla fädernesland hade dessutom genom religionsförändringen bildats en klyfta, som omöjliggjorde allt närmande.

Utrymmet förbjuder oss att närmare skildra de tvänne besök, som Kristina efter sin afsägelse gjorde i sitt hemland, utan vi måste nöja oss med några antydningar.

Vid sitt första besök ankom hon till Stockholm den 1 okt. 1660. Regeringen var särdeles bekymrad öfver hennes ankomst och fruktade för de intriger, som hennes närvaro vid den instundande riksdagen kunde medföra. Man visade henne dock i början all skyldig vördnad, och man tillät henne i Torstensonska huset läsa mässan. Återseendet mellan Kristina och mången af hennes forna vänner var hjärtligt, det var till och med så hjärtligt, att det ökade regeringens oro för hennes qvardröjande i landet, fastän hon inom kort utbytte hufvudstaden mot Norrköping. Presterskapet vid riksdagen visade sig emot henne ytterst ogent, hon förbjöds att läsa mässan för öppna dörrar, och hennes prest fick tillsägelse att lemna landet. Man diskuterade till och med hennes rätt att njuta underhåll, och hon fick underskrifva en ny afsägelse af alla sina anspråk på svenska tronen.

Kristina protesterade förgäfves mot detta intrång i hennes rättigheter. Gråtande knäböjde hon inför biskoparne och begärde att få fritt utöfva sin nya religion, men hon fick till svar endast stränga ord och förmaningar. De fester, som tillställdes till hennes ära, och de artighetsbetygelser, som visades henne af gamla vänner, kunde ej öfverskyla den bitterhet denna behandlingssätt framkallade. Det gjorde henne dock endast fastare i sin nya religion, och hon synes ej hafva egnat en tanke åt den möjligheten, att allt kunde blifva godt mellan henne och hennes forna undersåtar, om hon lemnade den katolska kyrkan — hon som i allting annat var nyckfull och beherskad af motsatta känslostämningar.

På våren 1661 reste Kristina ifrån Sverige, uppehöll sig ett år i Hamburg och återvände först 1662 till Rom.

Besöket i Sverige synes hafva hos henne väckt till lif hemlandskänslor, huru kosmopolitiskt anlagd hon än var. Fäderneslandet utöfvade äfven på henne sin starka, hemlighetsfulla dragningskraft. Under de närmast följande åren närer hon tidtals den tanken att åter bosätta sig i Sverige, och hon låter Nicodemus Tessin fullfölja slottsbyggnaden i Borgholm. Genom att slå sig ned hemma skulle hon afklippa alla anmärkningar om att stora penningesummor årligen för hennes skull gingo ur landet. Hon lofvade att afstå från sina anspråk på kronan, men däremot ville hon ha sig garanterad religionsfrihet.

Hon lemnade åter Rom 1666 och begaf sig på väg hem. I Helsingborg mottogs hon af Pontus Fredrik de la Gardie med all artighet. Ett strängt religionsplakat hade emellertid kort förut utfärdats, och i Jönköping mötte en regeringens utskickade, som förbjöd henne att medföra en enda prest. Kristina kände sig genom regeringens föreskrift kränkt i sin värdighet som drottning och fri människa. Ledsen och förbittrad, beslöt hon lemna landet. Afvaktande svenska regeringens ytterligare beslut, stannade hon emellertid öfver ett år i norra Tyskland. Den svenska regeringen visade henne tillmötesgående i afseende å underhållet, men alla hennes förhoppningar förblefvo afskurna att utan religionsförändring kunna återkomma till fäderneslandet. Med rätta anmärker hon, att ingen längre kan anklaga henne för att hon i utlandet förstör svenska penningar.

Berättelserna om Kristinas besök i Sverige göra ett vemodigt intryck. Hon och hennes folk förstå ej längre hvarandra. För att ej i Rom misstänkas för slapphet och af en medfödd retsamhet lägger hon i öppen dag sitt religiösa nit, och svenskarne å sin sida såra henne på tusen sätt.

Den svenska regeringens handlingssätt kan synas hårdt, men till dess ursäkt må lända, att det måste medföra många obehag att i riket hafva en person af Kristinas hersklystna karaktär och genom visande af religiös intolerans fanns en lämplig utväg att hålla henne aflägsnad. Det lutherska presterskapets intolerans kan också ursäktas af den energiska propaganda, som den katolska kyrkan alltid har fört. Kristina själf yttrade, att religionen ej behöfde utgöra ett hinder hvarken för hennes regentskap i Sverige eller för hennes bosättning därstädes, men i sin tolerans stod hon höjd öfver sin samtid. Hon kunde i ro lefva tillsammans med lutheraner, hon kunde erkänna deras religionsfrihet, om hon också sökte att omvända dem, som stodo henne närmast, men af hennes katolska prester hade man aldrig kunnat vänta samma undseende för andras tro.

English translation (my own):

When Kristina mentioned her plan to abdicate to the English ambassador Whitelocke in the winter of 1654, he, like everyone else, dissuaded her from doing so, telling her about a lord who had given up all his rights to his son, but had already regretted his decision the same day when the son, having become master of the house, forbade his father, as he was accustomed, to spit on the parlour floor.

"But to be quit of [the crown]", Kristina now objected in her usual joking mood, "rather than to keep it, I shall think to be spit in the parlour."

"It is better", was her opinion, "to have no one over her than to rule the whole world."

She hoped for freedom and independence without work and responsibility, and she had reserved for herself the dignity and rights of a sovereign over her servants. She soon learned, however, that a sovereign without a kingdom, sometimes even without money, has difficulty in asserting his high claims. There was often disharmony between will and ability, and her behaviour sometimes verged on the ridiculous.

Kristina was subjected to humiliations and annoyances, which deeply affected her. She became harsh, bitter and irritable as she had never been before. Adversity never had a favourable effect on her character, she herself admits it. She had been spoiled by fortune for too long to be brought up by trials now.

The most notorious example of Kristina's claim to sovereignty is the execution of her equerry, the Marquis Monaldeschi, in the Galerie des Cerfs at Fontainebleau on November 10, 1657, while she was the guest of the French king.

Monaldeschi was among the Italian nobles whom she had taken into her service after her arrival in Italy, and by his agreeable nature he had largely won her confidence. He proved himself unworthy of this, but had committed a treachery against her, the extent of which is shrouded in some obscurity. In any case, he wanted to make a rival in the Queen's favour, the Marquis Santinelli, suspected of his own evil designs, and forged letters in his name, which fell into the Queen's hands. She showed them to the Marquis and asked what punishment the one who deceived her in this way deserved.

"Your Majesty", said he, "should without mercy kill him on the spot, and I offer myself to be either the executioner or the sufferer, for it is an act of justice."

"Well then", replied Kristina, "remember these words, and as for me, I declare to you that I will never forgive him."

Monaldeschi, however, became anxious about being discovered and considered fleeing. Kristina, however, did not want him to escape her; the Marquis was badly known, and she might fear the worst.

She summoned him to her one morning, and with great cunning she succeeded in obtaining confirmation of his crime. Despite the favour which Monaldeschi enjoyed, despite his earnest prayers and those of those who were present, Kristina ordered that, after confession and absolution, he should be killed on the spot by the captain on guard and his henchmen.

The scene that now followed was hideous. The Marquis sought to avoid confession in order to postpone the moment of death; he pleaded with the summoned priests and the executioners, and message after message was sent to the Queen. Her compassion was aroused, her voice faltered, but her decision to have him killed was unshakable. She said she had made it without haste.

Monaldeschi tried to escape, he tried to defend himself, and as he wore a chainmail shirt closest to his body, it was only with difficulty and after a pitiful mutilation that, after hours of fighting and begging, he finally gave up the ghost.

Kristina showed on this occasion that she had inherited the passionate vehemence of the Vasa family, which could sometimes even harden into harshness in Gustav Adolf. She was not by nature cold and calculating, but instead was often controlled by her emotions, and these, through their passionate strength, could even lead her to actions that seemed to testify to unwiseness or heartlessness, which qualities were in no way characteristic of her.

Under the influence of her feelings of indignation and dislike, she was not receptive to the reasons put forward by the Capuchin monk le Bel, that in Monaldeschi's case she was both jury and judge, and that by her judgement she was infringing on the sovereign rights of the French King. This last reason was rather apt to confirm her decision, for she considered herself to have right on her side. When she abdicated the government, she had reserved for herself all the rights of a sovereign over her servants, and it was only one of these that she exercised by killing Monaldeschi. There was poor order in her court, which was composed of various elements, and through her arrogance and imprudence she was more than most exposed to intrigues and slander. Now she wanted to set an example and show before her servants, as well as before the whole world, that she was a queen whose rights could not be taken away from her by any human power.

She did not win her case, however. Monaldeschi's execution has been branded as murder by contemporaries and posterity, and few legal scholars have taken the position that Kristina herself took in its assessment. She has been judged harshly for this act, perhaps sometimes harsher than she deserved, since no one has taken the trouble to understand her, albeit arrogant and incorrect, idea of her power. She never wanted to admit that she had no right to kill him. But perhaps she regretted the act itself and thought of Monaldeschi when she wrote down among her aphorisms: "One never regrets having forgiven crimes, but one almost always regrets having punished them, however just the punishment may have been."

Another example of her claim to sovereignty was when in 1667 she seized some of the ships of the city of Hamburg in order to carry out reprisals against the Hamburgers who had attacked her residence when she was in Hamburg in the winter of 1667-68 after her second visit to Sweden. Kristina was in a certain way the cause of this attack, for with her usual arrogance and indifference to other people's feelings, she had arranged an illumination with transparencies and flowing wine fountains on the occasion of the election of the new Pope, Clement IX, from which the Protestant population drew courage to show their generous hostess the religious zeal that animated them as well. Kristina had to flee from her palace in disguise and remain hidden for a time. In addition, part of her property was destroyed.

To obtain redress for this insult, to which she had nevertheless given cause through her carelessness, she ordered that all Hamburg ships in her Swedish maintenance lands should be confiscated. Karl XI's regency government therefore found itself in an unpleasant situation, and Kristina received a definite letter in which they tried to make it clear to her that she had no right "to practice and act in the slightest way against the welfare of the kingdom"

Her affairs and her rights over the maintenance lands were constantly a matter of dispute between her and the Swedish government.

It is evident that Kristina did not always, especially during the war years, pay what she was entitled to. Likewise, Magnus Gabriel de la Gardie did not show any gratitude towards his benefactress, but always maintained some bitterness in his transactions with her. It seems that he found a certain pleasure in the fact that it was now he who had the power against the one who had once overthrown him from his high place. Even in Sweden people were dissatisfied with the large expenses on her behalf, and many believed, as has already been mentioned, that because she had become a Catholic, she had forfeited her right to maintenance.

It cannot be denied, however, that the Queen, for her part, was often quarrelsome, unreasonable, and never one to sacrifice a penny of the large sums of money assured to her for the good of the Fatherland. Her propositions concerning the management of her domains seemed dangerous. The government feared that she would separate them from the Swedish Crown, and it viewed all her actions with suspicion. It was not without reason for its caution.

In 1657, one of the Queen's most troublesome years in economic terms, she is said to have proposed to cede one of her maintenance lands, namely Pomerania, to the German emperor in return for suitable compensation. None of Kristina's actions would testify to such a degree of selfishness as this one. Her approach in this matter does not seem to us to be fully investigated. In any case, she soon abandoned this idea and never returned to it.

On the other hand, others of her plans, even if they did not intend to separate any area from Sweden, must have led there, if she had succeeded in carrying them out. After the Dano-Brandenburgian war during the reign of Karl XI, she considered that Sweden would not get Pomerania back, so she ordered her Swedish secretary Cedercrantz to obtain this province for her. However, she wanted to promise to restore it to Sweden after her death, which certainly did not come so easily. Sweden did not, however, need her ambiguous assistance at the peace congress, but retained its territory, albeit somewhat reduced.

This was neither the first nor the last time that the Queen without a kingdom sought to make her voice heard in European politics. If there was war, she wanted to mediate peace. If there was peace, she wanted to prevent another war through one war. She sent her servants to both courts. They were always rejected, which did not prevent her from trying her luck again. That her missions are not based solely on vanity and lust for power, but also on a tendency to help and improve, seems to us quite unmistakable. Her whole character shows such a combination of different feelings.

It was, however, costly for Kristina's pride to see herself set back. She had had an unlimited faith in the superiority of her personality, in the power of the very name of queen, and she found herself to be of little importance without the kingdom she had abandoned. Therefore she also regretted her renunciation of the power of government and made several attempts to once again become the ruler of a kingdom. She forgot her views on women's reigns. Consistency was not in her character.

When she received news of Karl X Gustav's death, she showed herself anxious to safeguard her right to the Crown of Sweden, in case her cousin's son, the infant Karl XI, should die without heirs. She renewed her claims to the inheritance and did not voluntarily admit that she had renounced the Crown except in favour of Karl X Gustav's descendants. She also considered herself entitled to participate in the regency during her cousin's son's minority.

She even began negotiations in Poland to be elected as her cousin Jan Kazimierz' successor (in 1668).

In both cases her efforts met with no success. Her impetuous, restless, sensitive disposition had made her known as unfit for the administration of government affairs.

Furthermore, a gap had formed between her and her old Fatherland through her change of religion, which made any rapprochement impossible.

Space prohibits us from describing in more detail the two visits that Kristina made to her homeland after her abdication, but we must content ourselves with a few hints.

On her first visit she arrived in Stockholm on October 1, 1660. The government was particularly concerned about her arrival and feared the intrigues that her presence at the upcoming Riksdag might entail. However, they showed her all due respect at first, and she was allowed to read Mass in the Torstensson house. The reunion between Kristina and many of her former friends was cordial — so cordial, in fact, that it increased the government's concern about her staying in the country, although she soon exchanged the capital for Norrköping. The clergy at the Riksdag showed themselves extremely hostile to her, she was forbidden to read Mass in open doors, and her priest was ordered to leave the country. They even discussed her right to enjoy her maintenance, and she was forced to sign a new renunciation of all her claims to the Swedish throne.

Kristina protested in vain against this infringement on her rights. She knelt weeping before the bishops and demanded to be allowed to freely practice her new religion, but she received in answer only stern words and admonitions. The feasts given in her honour and the courtesies shown her by old friends could not overshadow the bitterness this treatment provoked. It only made her more firm in her new religion, and she does not seem to have given a thought to the possibility that all might be well between her and her former subjects if she left the Catholic Church — she who in everything else was capricious and governed by contrary emotional moods.

In the spring of 1661, Kristina left Sweden, stayed in Hamburg for a year, and only returned to Rome in 1662.

The visit to Sweden seems to have awakened feelings of homeland within her, however cosmopolitan she was. The Fatherland also exerted its strong, mysterious attraction on her. During the following years she occasionally entertained the idea of settling in Sweden again, and she let Nicodemus Tessin complete the building of the castle in Borgholm. By settling down at home, she would cut off all complaints that large sums of money were annually leaving the country for her sake. She promised to renounce her claims to the Crown, but in return she wanted to be guaranteed religious freedom.

She left Rome again in 1666 and set out for home. In Helsingborg she was received by Pontus Fredrik de la Gardie with all courtesy. However, a strict religious edict had been issued shortly before, and in Jönköping she met a government emissary who forbade her to bring a single priest. Kristina felt violated in her dignity as queen and as a free human being by the regency's decree. Sad and embittered, she decided to leave the country. Awaiting further decisions from the Swedish regency, however, she stayed in northern Germany for over a year. The Swedish regency showed her lenience in terms of maintenance, but all her hopes of being able to return to her Fatherland without changing her religion remained cut off. She rightly remarks that no one can now accuse her of wasting Swedish money abroad.

The stories of Kristina's visit to Sweden make a sad impression. She and her people no longer understand each other. In order not to be suspected in Rome of laxity and of an innate irritability, she openly displays her religious zeal, and the Swedes, in turn, hurt her in a thousand ways.

The Swedish government's course of action may seem harsh, but its excuse must be that it must cause many discomforts to have a person of Kristina's imperious character in the kingdom, and by showing religious intolerance there was a suitable way to keep her at a distance. The intolerance of the Lutheran clergy can also be excused by the energetic propaganda that the Catholic Church has always carried out. Kristina herself stated that religion need not constitute an obstacle either to her rule in Sweden or to her residence there, but in her tolerance she stood tall above her contemporaries. She could live in peace with Lutherans, she could recognise their religious freedom — even if she sought to convert those closest to her, — but from her Catholic priests one could never have expected the same respect for the faith of others.

Above: Kristina condemns Monaldeschi to die, painted by Johan Fredrik Höckert.

Above: Kristina.