Sources:
Märkvärdiga qvinnor, serie 2: Svenska qvinnor, pages 268 to 269, by Ellen Fries, 1891
The biography:
»De, som kalla ungdomen en feber», säger Kristina, »hafva kanhända rätt, men jag skulle önska, att denna feber varade hela mitt lif, om den också komme mig att drömma.» Ålderdomen syntes henne fruktansvärd, då der, på henne lade sin tunga hand. Men döden ville hon inte frukta. »Hvarje människa, som fruktar döden, är ej värd göra någonting stort», säger hon vidare. Hon tror fast på odödligheten. »Allt det som tager ett slut», menade hon, »förtjenar hvarken kärlek eller vördnad hos en förnuftig varelse.» — — »Lifvet vore en ringa ting och döden alls intet, om inte själen vore odödlig.»
Kristina blef under sina sista år mera innerlig i sin tro, om hon också aldrig blef bigott och alltid bibehöll sin frihet.
Hennes hälsa synes hafva blifvit bättre, när hon vardt äldre. Först när hon kom in på sextiotalet, försämrades den märkbart. Sista veckorna var hon mycket sjuk.
Allt hade hon ordnadt till sin hädanfärd. Kardinal Azzolini blef hennes arftagare. Någon tanke på sitt land och sina landsmän hyste hon ej längre, utan hon hade helt och hållet gått upp i de främmande förhållandena — åtminstone syntes det så.
Den 9 april 1689 kl. 6 f. m. skildes hon hädan såsom en rättrogen katolik, och under stora ärebetygelser fördes hennes stoft till den katolska kyrkans metropol, St. Peters dôm. Endast under dess hvalf kunde beredas en värdig hviloplats åt henne, hvars omvändelse varit jesuitismens största triumf, åt henne Gustaf Adolfs dotter. Ännu i grafven skulle denna motsats liksom förevigas.
Sextonhundratalet beherskas af två andliga strömningar, humanism och protestantism, af hvilkas sammansmältande skulle uppstå den andliga och litterära riktning, som karaktäriserar 1700-talet och kallas upplysningen. Hvarken humanismen eller protestantismen voro under sextonhundratalet nya andliga strömningar, utan de hade stelnat i vissa former, förlorat af sin ungdomliga kraft och skulle snart delvis gifva vika för nya idéer. Men liksom ljuset aldrig brinner klarare än vid det sista uppflammandet före sitt slocknande, så är det ock ofta med lifsyttringar inom andens värld.
Reformationen har ej en ädlare, mer fullödig representant än Gustaf Adolf, och Kristina åter är en fulländad renässanstyp.
Och ej det minst egendomliga häruti är, att dessa två sista representanter för dessa båda andliga strömningar komma just ifrån det land, som låg mest fjärran från strömningarnes källa, äro båda från Sverige, äro far och dotter.
Kristina är en renässanskaraktär, och vi förstå henne bäst, när vi sätta oss in i Italiens karaktärer under fjorton- och femtonhundratalen.
Renässansens personligheter beherskades af det egna jaget, rikare utpräglade individer hafva aldrig funnits. De hade starka lidelser, kunde ibland vara hårda och grymma, men älskade ändå allt det, som är ädelt och upphöjdt. De hade en brinnande vetgirighet och ett öppet öga för allt skönt. De voro kosmopoliter och hade föga uppfattning af fosterlandets betydelse. Kyrkans enhet och styrka tilltalade dem desto mera, äfven om de ej alltid voro i djupare mening religiösa. Rykte och ära dyrkade de framom andra gudar.
Kristina hade samma karaktär, dämpad af qvinlig känslighet, nordiskt allvar och protestantismens reflekterande ande.
English translation (my own):
"Those who call youth a fever", says Kristina, "may be right, but I would wish that this fever would last all my life, even if it made me dream."
Old age seemed terrible to her when it laid its heavy hand on her. But she would not fear death.
"Anyone who fears death is not worthy of doing anything great", she says further. She firmly believes in immortality.
"Everything that comes to an end", she said, "deserves neither love nor reverence in a rational being." — — "Life would be a small thing, and death nothing at all, if the soul were not immortal."
During her last years, Kristina became more sincere in her faith, although she never became a bigot and always maintained her freedom.
Her health seems to have improved as she got older. It was only when she entered her sixties that it noticeably deteriorated. In her last weeks she was very sick.
She had made all arrangements for her departure for the hereafter. Cardinal Azzolini became her heir. She no longer entertained any thought of her country and her countrymen, but had become completely absorbed in the foreign circumstances — at least it seemed so.
On April 9, 1689, at 6 a.m., she passed away as a faithful Catholic, and with great honours her body was taken to the metropolis of the Catholic Church, St. Peter's Basilica. Only under its vault could a worthy resting place be prepared for her, whose conversion had been the greatest triumph of Jesuitism, for her, the daughter of Gustav Adolf. Even in the grave this contradiction would be immortalised, as it were.
The seventeenth century was dominated by two spiritual movements, humanism and Protestantism, from the fusion of which the spiritual and literary movement that characterises the eighteenth century and is called the Enlightenment would arise. Neither humanism nor Protestantism were new spiritual movements during the seventeenth century, but they had solidified in certain forms, lost their youthful vigour and would soon partly give way to new ideas. But, just as the light never burns brighter than at the last flare-up before it is extinguished, so it is often the case with expressions of life in the world of the spirit.
The Reformation has no nobler, more complete representative than Gustav Adolf, and Kristina again is a perfect Renaissance type.
And not the least strange thing about this is that these last two representatives of these two spiritual currents come from the very country that was furthest from the source of the currents, are both from Sweden, are father and daughter.
Kristina is a Renaissance character, and we understand her best when we familiarise ourselves with the characters of Italy during the fifteenth and sixteenth centuries.
The personalities of the Renaissance were dominated by their own ego, richer, more distinctive individuals have never existed. They had strong passions, could sometimes be harsh and cruel, but still loved everything that is noble and elevated. They had a burning curiosity and an open eye for everything beautiful. They were cosmopolitans and had little understanding of the importance of the Fatherland. The unity and strength of the Church appealed to them all the more, even if they were not always religious in a deeper sense. They worshipped fame and honour before other gods.
Kristina had the same character, tempered by feminine sensitivity, Nordic seriousness and the reflective spirit of Protestantism.
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment