Source:
Histoire de Christine, reine de Suede, pages 66 to 73, by Jacques Lacombe, 1762
Kristina's letter of May 23/June 2 (Old Style), 1641 to Johan Kasimir (not to Karl Gustav) is here:
The account:
Cependant Banier tenta une entreprise aussi hardie que difficile. Il se mit à la tête de l'avant-garde de son armée, & s'approcha de Ratisbonne, où l'Empereur & les Etats de l'Empire étoient assemblés. Il vouloit les surprendre, & finir cette guerre par un coup d'éclat. Les troupes Impériales étoient dispersées & en quartier d'hyver, le Danube étoit glacé; tout concouroit en apparence pour faciliter ce grand dessein. Mais un dégel subit arrêta le Général Suédois, lorsqu'il étoit sur le point de traverser le fleuve; & la grande quantité des glaçons empêcha de construire un pont de bateaux. Le Comte de Guébriant se sépara en même tems avec ses troupes, de l'armée Suédoise, & se retira vers le Mein, quelques instances que lui fît Banier de ne point l'abandonner. L'alarme se répandit dans Ratisbonne. On eut le temps de rassembler les troupes. Les Suédois furent dans un pressant danger, environnés d'ennemis, & menacés d'être accablés par le nombre. Banier prit la fuite par la forêt de Bohême. Les Impériaux s'amuserent imprudemment au siege de Ratisbonne, & laisserent ainsi échapper l'occasion de se venger. L'Armée Suédoise prévint heureusement d'une demi-heure Picolomini qui, à la tête de l'infanterie des Impériaux, accouroit pour surprendre les Suédois au passage de Priesnitz: il fut arrêté lui-même, & forcé de se retirer.
La Suede perdit un puissant allié par la mort de Georges de Lunebourg. Les Ministres de sa maison ne suivirent point son plan, ils consulterent plus leurs intérêts particuliers, que ceux de la cause commune.
Le Landgrave de Hesse, le Comte de Schaumbourg, périrent vers le même tems; mais aucune perte ne se fit sentir plus vivement que celle du Général Banier. Ce grand homme, l'éleve de Gustave, son ami & son confident, lui ressembloit parfaitement pour l'extérieur de la personne, & plus encore par les qualités du cœur, & par l'étendue & la vivacité du génie. Il avoit perfectionné l'art de la guerre; il réunissoit la prudence avec la valeur, & la sagesse du conseil avec l'activité de l'exécution. On admiroit le plan de ses campagnes; il sembloit lire dans l'avenir; il savoit amener & préparer les événemens. Il n'y eut jamais de citoyen plus zélé pour la gloire de sa patrie. Christine, toute jeune qu'elle étoit, connoissoit mieux que sa cour, combien son trône pouvoit être ébranlé par la chûte de ce Général. Elle écrivit au Prince Charles Gustave [sic]: "Je viens d'apprendre la triste & accablante nouvelle de la maladie de Banier. On m'assure qu'il n'en réchappera pas. Ici on ne se soucie guere de cette nouvelle, & l'on s'imagine de trouver dans peu un pareil homme. Mais de tels personnages sont rares; si Banier meurt, les affaires iront toujours en décadence."
Les malheurs que cette Reine avoit prévus arriverent. Le désordre se mit dans l'armée Suédoise. Les alliés se diviserent; les Impériaux profiterent de l'alarme de leurs ennemis, ils remporterent un avantage considérable près de Quedlinbourg; ils rentrerent en possession des principales places de la Silésie. Léonard Torstenson, successeur de Banier dans le commandement des troupes, tomba malade, & fut contraint de rester longtems dans l'inaction.
Mais ce Général, ayant recouvré la santé, ouvrit la campagne avec éclat, & se signala par son activité & par la rapidité de ses succès. Il traversa toutes les démarches des Impériaux, & les surprit dans leurs propres pieges. Les Suédois, animés par un chef vif & entreprenant, reprirent leur ancienne supériorité: leur courage, dirigé par la prudence, fixa la victoire sous leurs étendarts. Ils triompherent en Westphalie; ils reprirent leur revanche près de Quedlinbourg. Torstenson les conduisit vainqueurs en Silésie, & reprit d'assaut les principales places. Il désir la cavalerie de François Albert, Duc de Saxe Lawenbourg, qui voloit au secours des Impériaux. Ce Prince fut lui-même obligé de se rendre prisonnier, & mourut peu de tems après de ses blessures. La Westphalie, la Moravie, la Saxe, devinrent successivement les théatres des exploits des Suédois. Les Impériaux rassemblerent toutes leurs forces, pour arrêter ce torrent qui ne connoissoit plus de digue. L'Archiduc Léopold Guillaume & le Général Picolomini ayant confondu leurs armées, firent une marche forcée, se fiant sur le nombre supérieur de leurs troupes. Les deux nations ennemies se trouverent en présence, dans une plaine, près de Breitenfeld, déja fameuse par une victoire du Grand Gustave. L'action commença par une décharge de la grosse artillerie. On remarqua alors qu'un même boulet de canon tua les chevaux sur lesquels Torstenson & deux autres Officiers étoient montés, sans qu'aucun des cavaliers fût blessé. Les Suédois firent des prodiges de valeur, ils combattoient dans les champs déja témoins de leur gloire: ils laisserent sur la place cinq mille Impériaux, ils firent deux mille cinq cens prisonniers, & ne perdirent que deux mille hommes. Cette journée, si glorieuse pour la Suede, fut suivie de la prise de Léipsic & de plusieurs avantages considérables remportés par les troupes de Hesse & de Weimar, qui s'ouvrirent un passage dans le pays de Cologne & de Juliers.
Swedish translation (my own; I cannot find any digitisation of the 1765 Swedish translation by Erik Ekholm):
Emellertid försökte Banér ett företag så djärvt som det var svårt. Han ställde sig i spetsen för sin armés avantgarde och närmade sig Regensburg, där kejsaren och Imperiets Ständer samlades. Han ville överraska dem och avsluta detta krig med ett lysande slag. De kejserliga trupperna skingrades, och i vinterkvarteret var Donau frusen. Allt har tydligen konspirerat för att underlätta denna fantastiska dessäng.
Men en plötslig upptining stoppade den svenske generalen när han skulle gå över floden; och den stora mängden is hindrade byggandet av en pontonbro. Greven de Guébriant skilde sig samtidigt med sina trupper, från den svenska armén, och drog sig tillbaka mot Main, trots Banérs bön om att inte överge den. Larmet spred sig i Regensburg. Det fanns tid att samla trupperna.
Svenskarna var i trängande fara, omgivna av fiender och hotade att bli överväldigade av siffror. Banér flydde genom den böhmiska skogen. De kejserliga roade sig oförsiktigt med belägringen av Regensburg och släppte därmed möjligheten att hämnas. Den svenska armén gav lyckligtvis en halvtimmes varsel till Piccolomini, som i spetsen för det kejserliga infanteriet skyndade sig för att överraska svenskarna vid passagen av Prießnitz. Han stoppades själv och tvingades dra sig tillbaka.
Landgreven av Hessen, greven av Schaumburg, omkom ungefär samtidigt; men ingen förlust kändes skarpare än general Banérs. Denne store man, eleven till Gustav, hans vän och förtrogne, liknade honom fullkomligt till det yttre av hans person, och ännu mer i hans hjärtas egenskaper och i omfattningen och livligheten av hans genialitet. Han hade fulländat krigskonsten; han förenade klokhet med tapperhet och rådsvishet med avrättningsaktivitet. Planen för hans kampanjer beundrades; han tycktes läsa framtiden; han visste hur han skulle åstadkomma och förbereda evenemang. Det har aldrig funnits en medborgare som var mer nitisk för sitt lands ära.
Kristina, ung som hon än var, visste bättre än sitt hov hur mycket hennes tron kunde skakas av denne generals fall. Hon skrev till prins Karl Gustav [sic]:
»Jag har nyss fått veta den sorgliga och överväldigande nyheten om Banérs sjukdom. Jag är säker på att han inte kommer att överleva. Här bryr sig ingen mycket om denna nyhet, och man tänker sig att man snart kommer att finna en sådan man. Men sådana människor är sällsynta; om Banér dör, kommer affärerna alltid att falla i förfall.«
De olyckor som denna drottning hade förutsett inträffade. Oordning bröt ut i den svenska armén. De allierade var splittrade; de kejserliga utnyttjade sina fienders larm. De fick en betydande fördel nära Quedlinburg; de återtog de viktigaste platserna i Schlesien. Lennart Torstensson, Banérs efterträdare i truppbefälet, insjuknade och tvingades förbli inaktiv under lång tid.
Men denne general, efter att ha återhämtat sig, inledde kampanjen med glans och utmärkte sig genom sin verksamhet och genom snabbheten i sina framgångar. Han korsade alla kejserliga infallsvinklar och överraskade dem i deras egna fällor.
Svenskarna, besjälade av en livlig och företagsam ledare, återupptog sin forna överlägsenhet: deras mod, styrt av klokhet, säkrade segern under deras normer. De triumferade i Westfalen; de tog sin hämnd nära Quedlinburg. Torstensson ledde dem segrande in i Schlesien och återtog huvudplatserna genom anfall. Han önskade kavalleriet av Franz Albrecht, hertig av Sachsen-Lauenburg, som flög till kejsarnas hjälp. Denne furste var själv skyldig att överlämna sig själv som fånge och dog kort därefter av sina sår. Westfalen, Mähren och Sachsen blev successivt teatrar för svenskarnas bedrifter.
De kejserliga samlade alla sina styrkor för att stoppa denna ström som inte längre kände en damm. Ärkehertig Leopold Wilhelm och general Piccolomini gjorde, efter att ha förvirrat sina arméer, en påtvingad marsch och förlitade sig på det överlägsna antalet av sina trupper. De två fientliga nationerna befann sig ansikte mot ansikte, på en slätt nära Breitenfeld, redan känd för en seger för den store Gustav.
Åtgärden började med ett urladdning av tungt artilleri. Det noterades då att samma kanonkula dödade hästarna på vilka Torstensson och två andra officerare var besatta, utan att någon av kavaljererna skadades. Svenskarna gjorde prodigier av tapperhet, de kämpade på fälten redan vittna om deras ära. De lämnade fem tusen kejsare på plats, de tog två tusen fem hundra fångar och förlorade bara två tusen män.
Denna dag, så härlig för Sverige, följdes av erövringen av Leipzig och flera betydande fördelar som Hessens och Weimars trupper vann, som öppnade en passage in i landet Köln och Gülich.
English translation (my own):
In the meantine, Banér attempted an enterprise as bold as it was difficult. He placed himself at the head of the vanguard of his army, and approached Regensburg, where the Emperor and the Estates of the Empire were assembled. He wanted to surprise them and end this war with a brilliant stroke. The imperial troops were dispersed, and in the winter quarter the Danube was frozen. Everything apparently conspired to facilitate this great design.
But a sudden thaw stopped the Swedish general when he was about to cross the river; and the large quantity of ice prevented the construction of a pontoon bridge. The Count de Guébriant separated at the same time with his troops, from the Swedish army, and withdrew towards the Main, despite Banér's entreaties not to abandon it. The alarm spread in Regensburg. There was time to assemble the troops.
The Swedes were in pressing danger, surrounded by enemies, and threatened with being overwhelmed by numbers. Banér fled through the Bohemian forest. The Imperials imprudently amused themselves with the siege of Regensburg and thus let slip the opportunity of revenge. The Swedish army fortunately gave half an hour's notice to Piccolomini, who, at the head of the imperial infantry, was rushing to surprise the Swedes at the passage of Prießnitz. He was himself stopped and forced to withdraw.
Sweden lost a powerful ally through the death of Georg of Lüneburg. The ministers of his house did not follow his plan. They consulted more their particular interests, than those of the common cause.
The Landgrave of Hesse, the Count of Schaumburg, perished at about the same time; but no loss was felt more keenly than that of General Banér. This great man, the pupil of Gustav, his friend and confidant, resembled him perfectly in the exterior of his person, and even more in the qualities of his heart, and in the extent and vivacity of his genius. He had perfected the art of war; he united prudence with valour, and wisdom of counsel with activity of execution. The plan of his campaigns was admired; he seemed to read the future; he knew how to bring about and prepare events. There was never a citizen more zealous for the glory of his country.
Kristina, young as she was, knew better than her court how much her throne could be shaken by the fall of this general. She wrote to Prince Karl Gustav [sic]:
"I have just learned the sad and overwhelming news of Banér's illness. I am assured that he will not survive. Here no one cares much about this news, and one imagines that one will soon find such a man. But such people are rare; if Banér dies, affairs will always fall into decline."
The misfortunes that this queen had foreseen came to pass. Disorder broke out in the Swedish army. The allies were divided; the Imperials took advantage of the alarm of their enemies. They gained a considerable advantage near Quedlinburg; they regained possession of the principal places of Silesia. Lennart Torstensson, Banér's successor in command of the troops, fell ill and was forced to remain inactive for a long time.
But this general, having recovered his health, opened the campaign with brilliance and distinguished himself by his activity and by the rapidity of his successes. He crossed all the approaches of the Imperials and surprised them in their own traps.
The Swedes, animated by a lively and enterprising leader, resumed their former superiority: their courage, directed by prudence, secured the victory under their standards. They triumphed in Westphalia; they took their revenge near Quedlinburg. Torstensson led them victorious into Silesia and retook the principal places by assault. He desired the cavalry of Franz Albrecht, Duke of Saxony-Lauenburg, who flew to the aid of the Imperials. This prince was himself obliged to surrender himself as prisoner and died shortly afterwards of his wounds. Westphalia, Moravia and Saxony successively became the theaters of the exploits of the Swedes.
The Imperials gathered all their forces to stop this torrent which no longer knew a dam. Archduke Leopold Wilhelm and General Piccolomini, having confused their armies, made a forced march, relying on the superior number of their troops. The two enemy nations found themselves face to face, in a plain, near Breitenfeld, already famous for a victory of the great Gustav.
The action began with a discharge of heavy artillery. It was then noted that the same cannonball killed the horses on which Torstensson and two other officers were mounted, without any of the cavaliers being wounded. The Swedes performed prodigies of valour, they fought in the fields already witness to their glory. They left five thousand Imperials on the spot, they took two thousand five hundred prisoners, and lost only two thousand men.
This day, so glorious for Sweden, was followed by the capture of Leipzig and several considerable advantages won by the troops of Hesse and Weimar, who opened a passage into the land of Cologne and Gülich.
No comments:
Post a Comment