Sources:
Histoire de Christine, reine de Suède, volume 1, pages 165 to 181, by Jean Catteau-Calleville, 1815
Drottning Christinas historia, pages 50 to 62, by Jean Catteau-Calleville, translated by unknown translator, 1821
Kristina's letter of May 23/June 2 (Old Style), 1641 to Johan Kasimir is here:
The account:
Si nous reportons maintenant nos regards vers l'Allemagne, nous y verrons les généraux et les ministres se livrant à une grande activité, et le mouvement des négociations se confondant avec celui des opérations militaires. Banier, ayant répandu son armée en Saxe, observait le siége de Magdebourg, et cherchait à sauver cette ville; mais les Saxons parvinrent à s'en emparer, et furent renforcés par le corps que commandait Marazini. Banier se réunit à Leslé près de Lunebourg, et appela un détachement de l'armée de Poméranie; toute sa force consistait en sept mille hommes d'infanterie et neuf mille de cavalerie; l'ennemi avait treize régimens d'infanterie et quinze mille hommes à cheval. Le général suédois parvint à le faire sortir de son camp retranché, et lui livra bataille le 4 octobre 1635, près de Wittstock, dans la marche de Brandebourg. L'aile droite fit l'attaque pendant que l'aile gauche se détournait pour prendre l'ennemi en flanc. Avant que celle-ci pût arriver, l'aile droite fut obligée de soutenir un combat terrible; elle était revenue dix fois à la charge, et allait plier, lorsque l'aile gauche vint l'appuyer, et décida la victoire. Les Suédois détruiserent toute l'infanterie impériale et une grande partie de celle des Saxons; ils désarmèrent, ou firent passer au fil de l'épée, un grand nombre de cavaliers, et s'emparèrent de cent vingt-cinq drapeaux, de trente trois canons, de tout le bagage, et du service d'argent de l'électeur.
Cette victoire fit la plus grande sensation. Les princes protestans d'Allemagne qui avaient accédé à la paix de Prague, éclatèrent en reproches contre l'électeur de Saxe, et se rapprochèrent des Suédois. Le roi de Danemarck, qui s'était flatté de forcer la Suède à le reconnaître pour médiateur, renonça à ses espérances, et l'empereur commença à douter de sa fortune. On convint d'ouvrir des négociations à Hambourg, où l'empereur envoya le comte de Curt, la France, le comte d'Avaux, et la Suède, le chancelier Adler Salvius; mais lorsqu'il fut question de fixer les bases des préliminaires, Ferdinand refusa d'admettre les états d'Allemagne comme alliés de la France ou de la Suède. Ces deux puissances ayant déclaré que cette condition était essentielle, les conférences furent interrompues. Peu après le 15 septembre 1637, Ferdinand II termina ses jours, et son fils déjà roi des Romains, lui succéda sous le nom de Ferdinand III. On espéra que ce prince serait moins contraire à la paix. Il était d'un caractère plus doux que son père, et avait moins d'éloignement pour les protestans. Ayant parcouru plusieurs provinces à la tête des armées, il avait vu les terribles effets de la guerre, des campagnes désertes, des villes incendiées, et des milliers de familles réduites à la faim et à la misère. Cependant le moment favorable n'était pas encore arrivé, et quatre années s'écoulèrent avant qu'on s'occupât de nouveau sérieusement de la pacification.
Les troupes impériales s'étaient concentrées en un seul corps, et après avoir reçu un grand nombre de recrues, elles menacèrent de fondre sur les Suédois. Banier qui avait son camp près de Torgau, fut sur le point d'être enfermé, et n'eut d'autre ressource que de se porter vers la Poméranie, avec la plus grande diligence. Il parvint à passer l'Elbe; mais s'étant approché de la Warta, au mois de juin 1637, il trouva devant lui toute l'armée ennemie, qui l'avait prévenu par des marches forcées. Il répandit qu'il allait se diriger sur la Pologne, et profitant de la nuit, il retourna sur l'Oder et entra dans Stettin, sans avoir éprouvé aucune perte, et sans que Gallas, qui commandait les impériaux, eût eu aucun soupçon de sa marche. Banier prit, avec Hermann Wrangel, qu'il trouva en Poméranie, les mesures les plus efficaces pour conserver ce pays dont le dernier duc, Bogislas XIV venait de mourir, et dont la Suède ambitionnait depuis long-temps la possession, quoique l'électeur de Brandebourg eût des droits à faire valoir.
Mais depuis la retraite de Banier, les Suédois avaient perdu leurs conquêtes sur l'Elbe, et ne se soutenaient qu'avec peine en Westphalie. Le duc de Weymar, qui avait fait des progrès vers le Rhin ne fut pas assez appuyé par les généraux français. Le Landgrave de Hesse-Cassel, Guillaume V, qui était toujours resté attaché à la Suède, mourut le 24 septembre 1637. Cette mort était un autre incident nuisible aux intérêts des alliés. Cependant la veuve du Landgrave, Amélie-Elisabeth, qui prit la régence à sa mort, maintint son système et ne se laissa point intimider par les menaces de la cour de Vienne.
La perspective de la paix étant encore éloignée et de nouvelles ressources étant nécessaires à la Suède, cette puissance reprit ses négociations avec la France, et un nouveau traité fut signé à Hambourg, le 24 février 1638, pour trois ans par d'Avaux et Adler Salvius. La France s'engageait à payer un demi-million de livres comme arrérages des subsides stipulés en 1632; un million pour le temps qui s'était écoulé sans qu'on eût formellement renouvelé les traités, et un million annuellement pendant les trois années fixées pour la nouvelle alliance. Les deux puissances devaient réunir leurs forces contre les ennemis communs, et ne point conclure de paix séparée; elles se réservaient néanmoins de pouvoir traiter chacune en particulier.
Gallas entreprit plusieurs fois de s'emparer de la Poméranie; mais son armée s'étant affaiblie par les maladies et le manque de subsistances, Banier qui avait reçu un renfort de Suède l'attaqua et le força de se retirer vers la Silésie et la Bohême. Peu après, le général suédois secondé par Torstenson, avança lui-même vers ces pays, et sans se laisser décourager par un échec, que les Suédois avaient éprouvé en Westphalie, il livra bataille aux impériaux et aux Saxons près de Chemnitz, le 4 avril 1639; huit mille hommes de l'armée ennemie restèrent sur la place, et quinze cents furent faits prisonniers. Après cette victoire, Banier entra en Bohême; deux fois il se montra sous les murs de Prague, où les impériaux s'étaient enfermés; mais ne pouvant les engager à sortir de la ville, et n'étant pas en état d'entreprendre le siége, il établit son camp à Leutmeritz pour attendre le moment de continuer les opérations. Koenigsmarck ayant obtenu le commandement en Westphalie, les armes suédoises reprirent également leur supériorité dans cette partie de l'Allemagne. A la même époque la renommée publiait les exploits du duc de Weymar dans les contrées du Rhin.
Le duc de Weymar ayant renforcé son armée dès le commencement de l'année 1637, se mesura avec les Autrichiens et les Bavarois. Arrêté d'abord par le fameux partisan Jean de Werth, il obtint ensuite des succès décisifs. Il prit à Rheinfeld la plupart des généraux ennemis et Jean de Werth lui-même; il mit le siége devant Brisach, après avoir remporté une victoire brillante, et s'empara de cette place, le 3 octobre 1638. Amélie-Elisabeth, régente de Hesse-Cassel, lui offrait sa main et il était parvenu au plus haut période de sa gloire. Mais la mort renversa les brillantes espérances que lui présentait la fortune; une attaque subite mit fin à ses jours; il mourut, le 18 juillet 1639, à l'âge de trente cinq ans, chéri de ses soldats et admiré de l'Europe. On a avancé sans preuve que sa mort fut l'effet du poison. Les généraux suédois prétendirent au commandement des troupes dont il était le chef, et voulurent prendre possession des places qu'il avait emportées. D'un autre côté, Charles-Louis, fils de Frédéric, électeur palatin, étant parti d'Allemagne, avait le projet de traiter avec l'armée du duc, et se flattait qu'elle le mettrait en état de faire valoir ses droits sur le Palatinat. Il prit sa route par la France; mais arrivé à Moulins, il fut arrêté sous prétexte qu'une personne de son rang ne devait pas voyager dans le pays du roi sans lui en avoir donné connaissance; on le conduisit à Vincennes où il resta environ six mois. Richelieu voulait faire passer les troupes du duc de Weymar au service de la France, qui les avait soldées depuis quelque temps, et s'assurer en même temps des places qu'elles occupaient. Il parvint à son but par des offres séduisantes, et en gagnant Erlach, qui était le premier officier.
Banier qui venait de se concerter avec Weymar pour pénétrer dans les états de l'empereur, ne put rester plus long-temps en Bohême. Les impériaux s'étaient renforcés, et Piccolomini, qui les commandait, était un chef très-habile. Pour leur résister avec plus de succès, le général suédois se rendit en Misnie en 1640, et fit, près d'Erfurt, sa jonction avec l'armée française conduite par Longueville et Guébriant. Il eut le commandement en chef; mais il rencontra beaucoup de difficultés dans l'exécution de ses plans. Malgré tous ses efforts, il ne put porter des coups sensibles aux impériaux, et il fut réduit à défendre le pays qu'il occupait.
Cependant l'empereur recevait des nouvelles peu satisfaisantes au sujet des Espagnols, ses principaux alliés. Le Portugal et la Catalogne étaient en insurrection; Arras avait capitulé, et plusieurs états d'Italie s'étaient détachés de l'Espagne. La diète germanique fut convoquée à Ratisbonne où Ferdinand III se rendit lui-même pour délibérer avec les états sur la situation des affaires. Banier et Guébriant firent le projet de l'enlever. Au milieu de l'hiver, en 1641, ils marchèrent rapidement sur Ratisbonne; leur avant-garde était déjà à peu de distance de cette ville dépourvue de défense, et les glaces, dont le Danube s'était couvert, semblaient assurer un passage facile. Mais il survint tout à coup un grand dégel, la rivière commença à charrier des glaçons, et il fut impossible de construire des ponts ou des radeaux. L'armée se retira et l'empereur fut sauvé. Guébriant qui craignait que les Suédois ne gagnassent les troupes de Weymar, s'étant séparé de Banier, celui-ci eut à lutter contre les plus grands obstacles pour ne pas être écrasé par les impériaux. D'abord poursuivi, ensuite menacé d'être coupé, et faisant sa retraite à travers les neiges et les frimas dans un pays montagneux, il passa deux mois au milieu des inquiétudes et des alarmes. Il parvint cependant à sauver son armée et se réunit du nouveau à Guébriant près de Zwickau. Mais sa santé avait reçu une atteinte mortelle; consumé par une fièvre douloureuse, il se fit transporter sur un brancard à Halberstadt, où il mourut au mois de mai 1641, à l'âge de quarante-quatre ans. Une année avant sa mort, il avait épousé, au milieu du bruit des combats, Jeanne, princesse de Bade, dont il s'était fortement épris. On a attribué sa mort, comme celle du duc de Weymar, au poison; mais il est plus probable qu'elle fut l'effet des fatigues de ses campagnes et des excès auxquels il se laissait aller quelquefois, comme plusieurs autres guerriers de son temps.
Lorsque la nouvelle de la maladie de Banier parvint en Suède, Christine qui fixait déjà son attention sur les événemens publics, écrivit à son oncle, Jean Casimir de Deux-Ponts: «Je ne puis vous cacher les bruits affligeans qui courent ici; on dit que Banier est malade, et qu'humainement parlant, il ne pourra pas en revenir. Il n'a personne auprès de lui à qui il puisse se confier; on s'en met trop peu en peine ici, et l'on se flatte qu'on en trouvera facilement un autre; mais on ne secoue pas de la manche des hommes comme lui; s'il meurt, il est à craindre que nos affaires ne tombent en décadence.» Banier avait été, en effet, depuis la mort de Gustave-Adolphe, le plus ferme soutien de la gloire militaire des Suédois: formé à l'école du héros couronné, il lui ressemblait non-seulement par les qualités guerrières, mais par les traits du visage, et on l'appelait le second Gustave. Son talent consistait principalement à ruiner les armées ennemies par des manœuvres savantes, et à conserver la sienne en lui assurant des postes avantageux. Mais il possédait aussi à un degré éminent l'intrépidité, le coup d'œil et la présence d'esprit nécessaires dans les batailles. Son corps fut transporté en Suède et enterré dans l'église des Chevaliers non loin de la tombe de Gustave-Adolphe. Un monument lui a été érigé dans le même temple environ cent ans après sa mort par deux hommes d'état célèbres en Suède, les sénateurs Hoepken et Scheffer. Son fils fut le dernier rejeton de la branche de sa famille, dont il était le chef, mais qui avait plusieurs autres rameaux, dont quelques-uns subsistent encore.
Comme Christine, quelque jeune qu[']elle fût, l'avait prévu, la mort de Banier eut des suites funestes. L'ascendant de ses talens, et la haute considération où il s'était élevé, avaient maintenu l'ordre et la discipline dans une armée dont les officiers aspiraient la plupart à l'indépendance, qui se composait de soldats de plusieurs nations, et qu'il était difficile de payer régulièrement. Aussitôt que Banier fut mort, il éclata des troubles et des insurrections; quelques généraux se réunirent pour prendre le commandement; mais ils exigèrent en vain l'obéissance à leurs ordres. Les colonels des régimens formèrent une ligue pour obtenir une augmentation de prérogatives; les soldats s'attroupèrent, exigeant les arrérages qui leur étaient dus, et les impériaux d'un côté, les Danois de l'autre, cherchèrent à les faire passer sous leurs drapeaux. Mais il y avait en Suède un capitaine, qui, formé également par Gustave-Adolphe, était en état de rétablir l'ordre, et de conduire les troupes au combat sous les auspices de cette discipline, qui garantit le succès de concert avec le courage: c'était Léonard de Torstenson, grand-maître de l'artillerie et sénateur.
Torstenson, à l'âge de quinze ans, devint page de Gustave-Adolphe, et accompagna en Pologne ce monarque, qui apprécia ses heureuses dispositions et l'avança rapidement. Il se distingua à la tête de l'artillerie pendant la bataille de Leipsick et au passage du Leck. Dans le combat livré près de Nurremberg, en 1632, il fut fait prisonnier; on le conduisit à Ingolstadt, et on l'enferma dans un lieu bas et humide, dont les exhalaisons méphitiques détruisirent sa santé. Ayant été échangé après la bataille de Lutzen, il se rétablit peu à peu, mais en restant sujet à des douleurs habituelles. Cependant son ardeur militaire ne se rallentit point, et il prit part aux exploits de Banier. Il venait de se rendre en Suède, lorsque ce général mourut. Après quelques délibérations occasionnées par la jalousie de plusieurs familles, la régence le nomma au commandement en chef, et il partit pour l'Allemagne vers la fin de l'année 1641.
Il était essentiel que Torstenson arrivât; l'armée se désorganisait de plus en plus, et les ennemis faisaient des progrès. Le nouveau chef employa tour à tour la prudence et la fermeté. La supériorité de son génie enchaîna toutes les volontés, et triompha de tous les intérêts particuliers, de toutes les passions jalouses. On n'admira pas moins la hardiesse et l'étendue de ses plans que la rapidité qu'il mit dans l'exécution. Malgré la faiblesse de sa santé, et les souffrances qu'il éprouvait presque journellement, il se transporta d'une province à l'autre, n'étant retenu ni par la saison ni par les chemins, déployant tous les genres de talens, et faisant tantôt des siéges, tantôt des manœuvres savantes, ou livrant des batailles, et pénétrant avec impétuosité dans les rangs de l'ennemi.
Avant l'arrivée de Torstenson, Guébriant s'était détaché de la grande armée, et avait pris avec les troupes de Hesse la route du Bas-Rhin; le 17 janvier 1642, il battit près de Kempten le général Lamboi, et après cette victoire il occupa une grande étendue de pays. Torstenson resta quelque temps dans la Basse Saxe; il réorganisait l'armée, et attendait des renforts. Son plan était de transporter le théâtre de la guerre dans les états de l'empereur.
Les impériaux essayèrent de le déloger de la position avantageuse qu'il avait su prendre à temps; mais leurs attaques furent inutiles, et obligés de se retirer faute de vivres, ils perdirent une partie de leur armée. Alors Torstenson abandonna la Basse Saxe, et feignit de vouloir passer en Westphalie; mais il avait un autre dessein. Au mois d'avril, son armée prit la route de Silésie, et, sans rencontrer d'obstacles, elle entra dans cette province pendant que les impériaux la cherchaient vainement ailleurs. Revenant sur leurs pas, ils se proposèrent d'arrêter les Suédois; mais ceux-ci profitaient déjà de leurs avantages. Le grand Glogau fut pris d'assaut, et Schweidnitz fut assiégé. Le duc François-Albert de Lauenbourg, voulut aller au secours de la place avec la cavalerie; Torstenson l'ayant rencontré près de Zobtenberg, le 20 mai, le fit prisonnier lui-même, ainsi que quatre-vingt-sept de ses officiers, et une grande partie du corps qu'il commandait. Il mourut au bout de quelques jours des blessures qu'il avait reçues. Schweidnitz se rendit, et l'armée suédoise fit une invasion in Moravie. La régence lui destinait un renfort de huit mille hommes, qui venaient de partir de Suède. Cependant l'archiduc Léopold-Guillaume et Piccolomini, ayant rassemblé également un grand nombre de troupes, se remirent en activité. Torstenson fit le siége de Breslau; mais ce siége traîna en longueur, et le général suédois se dirigea de manière à recevoir plus promptement le renfort qu'il attendait. Lorsque ce renfort fut arrivé, il prit Zittau à la vue des impériaux. Ce fut là qu'on traita la première fois dans cette guerre de l'échange des prisonniers.
Les impériaux avaient pris une position très-avantageuse sur les frontières de Bohême, et refusaient la bataille. Torstenson, ne pouvant pénétrer plus avant dans les pays de l'empereur, résolut de se rendre en Saxe, et de s'emparer de l'importante ville de Leipsick, pour en faire le centre de ses nouvelles opérations. L'ennemi le suivit et les deux armées se trouvèrent à la vue l'une de l'autre dans cette même plaine de Breitenfeldt, près de Leipsick, où le grand Gustave avait remporté sa première victoire sur les impériaux. Torstenson donna aussitôt ses ordres pour la bataille; elle eut lieu le 23 octobre 1642; le choc fut terrible, les uns combattant pour effacer le souvenir de leur défaite, les autres pour soutenir celui de leur triomphe. Au commencement de la bataille un boulet emporta la croupe du cheval de Torstenson, et perça le cou de celui que montait le prince Charles-Gustave. Ils tombèrent l'un et l'autre par terre, mais sans être blessés, et Torstenson reprit le commandement avec le calme d'un héros accoutumé aux hasards et aux périls des combats. L'ennemi, après une longue résistance, céda, laissant sur le champ de bataille plus de cinq mille hommes; les Suédois firent de plus quatre mille cinq cents prisonniers, et s'emparèrent de quarante-six canons; soixante-neuf étendarts, et cent vingt et un drapeaux tombèrent en leur pouvoir. Leipsick se rendit et le chemin de la Bohême fut ouvert à Torstenson.
Swedish translation (by anonymous translator):
Om vi nu återföra våra blickar till Tyskland, få vi der se generaler och ministrar öfverlemna sig till mycken verksamhet, och underhandlingarna och militäriska operationerna blandas om hvart annat. Banér, som utbredt sin armée i Saxen, var uppmärksam på Magdeburgs belägring, och sökte att rädda denna stad; men Saxarne lyckades att bemäktiga sig den och förstärktes af den korps, som Marazini kommenderade. Banér förenade sig med Lesle vid Lüneburg, och efterskickade ett detachement från Pommerska arméen; hela hans styrka utgjorde 7000 man infanteri och 9000 kavalleri; fienden hade 13 infanteri-regementen och 15,000 ryttare. Den Svenska generalen lyckades att få honom utur sitt förskansade låger och lefvererade honom slagtning den 4 October 1636 vid Wittstock uti Mark-Brandenburg. Högra flygeln attackerade under det den venstra tog en omväg, för att taga fienden i flanken. Innan denna kunde ankomma, nödgades högra flygeln uthärda en gruflig strid; tie gånger hade den förnyat anfallet, och var nära att gifva vika, då venstra flygeln kom att understödja den och afgjorde segren. Svenskarne nedergjorde hela det Kejserliga infanteriet och större delen af det Saxiska; de afväpnade eller nedsablade ett stort antal ryttare och togo 125 fanor, 33 kanoner, allt bagage och Kurfurstens silfver-service.
Denna seger väckte den största sensation. Tysklands Protestantiska furstar, som hade ingått i Pragiska freden, utbröto i förebråelser mot Kurfursten af Saxen, och blefvo åter benägna för Svenskarna. Konungen af Danmark, som smickrat sig att tvinga Sverige att erkänna honom för medlare, afstod från sina förhoppningar och Kejsaren började tvifla på sin lycka. Man kom öfverens att öppna underhandlingar i Hamburg, dit Kejsaren skickade Grefve von Curt, Frankrike, Grefve d'Avaux, och Sverige Kansleren Adler Salvius; men då det blef fråga att fastställa preliminärernes hufvudgrunder, vägrade FERDINAND att erkänna Tyska Ständerne såsom Frankrikes eller Sveriges bundsförvanter. Då dessa tvenne Makter förklarat, att det vore ett hufvudsakligt vilkor, afbrötos underhandlingarna. Kort derpå, den 15 September 1637, slutade FERDINAND II. sina dagar och hans son, redan Romersk Konung, efterträdde honom under namn af FERDINAND III. Man hoppades, att denne Furste skulle vara mindre obenägen för freden. Han var af en mildare karakter än fadren, och hade mindre vedervilja för Protestanterna. När han i spetsen för arméerna färdats genom flere provinser, hade han sett krigets grufliga verkningar: ödelagda fällt, uppbrända städer, och tusendtals familjer bragte till hunger och elände. Det gynnande ögonblick hade likväl ännu icke kommit, och fyra år förflöto, innan man å nyo alfvarsamt sysselsatte sig med fredsfördraget.
Kejsarlige tropparne hade förenat sig till en enda korps, och sedan de erhållit ett stort antal rekryter, hotade de att bryta löst på Svenskarne. Banér, som hade sitt läger vid Torgau, var nära att blifva innesluten, och ägde ingen annan utväg än att i största skyndsamhet förfoga sig åt Pommern. Han lyckades att gå öfver Elben; men när han i Juni månad 1637 nalkades Warta, fann han framför sig hela fiendtliga arméen, som genom forcerade marcher hade förekommit honom. Han lät utkomma ett rykte, att han ärnade rikta sina steg mot Pohlen, och begagnande sig af natten, återvände han till Oder och gick in uti Stettin, utan att hafva lidit någon förlust och utan att Gallas, som kommenderade de Kejserlige, fått någon misstanke om hans marche. Banér tog med Herrman Wrangel, som han träffade i Pommern, de verksammaste mått och steg till bibehållande af detta land, hvars sista Hertig, BOGISLAUS XIV, nyligen dödt, och hvars ägande Sverige länge eftersträfvat, ehuru Kurfursten af Brandenburg hade gällande rättigheter.
Men efter Banérs reträt, hade Svenskarna förlorat sina eröfringar vid Elben, och bibehöllo sig med möda i Westphalen. Hertigen af Weimar, som hade gjort framsteg vid Rhen, understöddes icke tillräckligt af Franska generalerne. LandtGrefven af Hessen-Cassel WILHELM V, som alltid förblifvit Sverige tillgifven, dog den 24 September 1637. Detta dödsfall var en annan för de allierades intressen skadlig tillfällighet. LandtGrefvens Enka, AMALIA ELISABET, som vid hans död tog regeringen, bibehöll hans system, och lät icke skräma sig af Wienska hofvets hotelser.
Då utsigten till fred ännu var långt borta och nya hjelpmedel behöfdes för Sverige, började denna Stat åter underhandlingar med Frankrike, och en ny treårig traktat undertecknades i Hamburg, den 24 Februari 1638, af d'Avaux och Adler Salvius. Frankrike förbandt sig att betala en half million Livres, såsom återstående ränta af de år 1632 betingade subsidier; en million för den tid som förflutit, utan att man formligt förnyat traktaterna och en million hvarje af de, för den nya alliansen, bestämde tre åren. De begge Staterna skulle förena deras krigsmakt mot de gemensamma fienderna, och icke sluta separat fred; dock likväl förbehöllo de sig att kunna underhandla hvar och en serskilda.
Gallas sökte flera gånger att bemäktiga sig Pommern; men då hans armée försvagades af sjukdomar och brist på lifsmedel, angrep honom Banér, som fått en förstärkning från Sverige, och tvingade honom att draga sig tillbaka till Schlesien och Böhmen. Kort derefter framryckte den Svenske generalen, biträdd af Torstenson, sjelf till dessa länder, och utan att fälla modet af en förlust, som de Svenske lidit i Westphalene, lefvererade han de Kejserlige och Saxarne slagtning vid Chemnitz den 4 April 1639; 8000 man af fiendtliga arméen blefvo på platsen, och 1500 gjordes till fångar. Efter denna seger, gick Banér in i Böhmen; tvenne gånger visade han sig vid murarne af Prag, der de Kejserlige hade inneslutit sig; men när han icke kunde förmå dem att gå ut ur staden och icke var i stånd att företaga någon belägring, slog han sitt läger vid Leutmeritz, för att afvakta ögonblicket, då han kunde fortsätta operationerna. Sedan Königsmark erhållit befälet i Westphalen, återtogo Svenska vapnen på en gång deras öfverlägsenhet i denna delen af Tyskland. Vid samma tidpunkt kungjorde ryktet Hertigen af Weimars bedrifter i trakterna af Rhen.
Hertigen af Weimar, som från början af år 1637 hade förstärkt sin armée, måtte sig med Österrikarne och Bajrarne. I början tillbakahållen af den ryktbara partigängaren Johan von Werth, erhöll han sedermera afgörande framgångar. Han tog vid Rheinfelden de fleste fiendtlige generaler och Johan von Werth sjelf till fånga; han belägrade Breisach, sedan han vunnit en lysande seger, och intog denna fästning den 3 October 1638, AMALIA ELISABETH, regentinna af HessenCassel, tillbjöd honom sin hand, och han hade hunnit högsta perioden för sin ära. Men döden störtade de lysande förhoppningar lyckan visade honom; en häftigt tillstötande sjukdom slutade hans dagar; han dog den 18 Juli 1639, vid 35 års ålder, älskad af sina soldater och beundrad af Europa. Man har obevisligt påstått, att hans död var verkan af förgift. De Svenske generalerne eftersträfvade befälet öfver de troppar, hvilkas chef han varit, och ville taga de af honom vunna fästningar i besittning. FREDRIKS son, Kurfursten af Pfalts CARL LUDVIG, som var af Engelska partiet, hade å andra sidan förslag att underhandla med Hertigens armée, och smickrade sig, att genom den göra sina rättigheter till Kurfurstendömet Pfalts gällande. Han tog vägen genom Frankrike; men blef hindrad i Moulins under förevändning, att en person af hans rang icke borde resa i Konungens stat utan att derom hafva underrättat honom; man förde honom till Vincennes, der han qvarstannade omkring sex månader. Richelieu ville låta Hertigen af Weimars troppar gå öfver till tjenst i Frankrike, som på någon tid besoldat dem, och med detsamma försäkra sig om de af dem innehafvande befästade orter. Han uppnådde sitt ändamål genom förledande anbud och derigenom, att han vann Erlach, som var förste officeraren.
Banér, som kom att öfverlägga med Weimar om inträngandet uti Kejsarens stater, kunde icke längre qvarblifva i Böhmen. De Kejserlige hade blifvit förstärkte och Piccolomini, som kommenderade dem, var en ganska skicklig chef. För att med mera framgång emotstå dem, begaf den Svenske generalen sig till Meissen 1640 och förenade sig i Erfurt med Franska arméen, anförd af Longueville och Guébriant. Han fick öfverbefälet, men mötte många hinder vid utförandet af sina planer. Oaktadt allt sitt bemödande, kunde han ej betydligt slå de Kejserlige, och nödgades försvara det land han innehade.
Imellertid erhöll Kejsaren föga tillfridsställande tidningar om sina förnämsta bundsförvandter Spaniorerne, Portugal och Catalonien voro i uppror; Arras hade kapitulerat och flere Italienska stater afsöndrat sig från Spanien. Tyska Riksdagen sammankallades i Regensburg, dit FERDINAND III sjelf begaf sig, för att med ständerne rådslå om statsärendernas tillstånd. Banér och Guébriant uppgjorde plan att bortröfva honom. Midt i vintern 1641, ryckte de hastigt mot Regensburg; deras avant-garde var redan på kort afstånd från denna försvarslösa stad, och de isar, af hvilka Donau betäcktes, syntes försäkra om en lätt öfvergång. Men oförmodadt inföll ett ymnigt tö, floden började föra med sig isstycken, och det blef omöjligt att bygga broar eller flottor. Arméen drog sig tillbaka, och Kejsaren blef räddad. När Guébriant, som fruktade att Svenskarna skulle vinna Weimarska tropparna, skilt sig från Banér, hade denne att kämpa mot de största hinder, för att icke blifva krossad af de Kejserlige. I början förföljd, sedermera hotad att blifva afstängd, och retirerande i ett bergigt land, tillbragte han två månader i oro och bekymmer. Han lyckades likväl att frälsa sin armée och förenade sig å nyo med Guébriant, vid Zwickau. Men hans helsa tog en dödlig stöt; tärd af en smärtsam feber, lät han transportera sig på en bär till Halberstadt, der han dog i Maj månad 1641, vid 44 års ålder. Ett år före sin död, hade han, midt under stridernas buller, ägtat Badiska Prinsessan JOHANNA, i hvilken han blifvit häftigt förtjust. Man har, likasom Hertigens af Weimar, tillskrifvit hans död förgift; men det är mera troligt, att den var en verkan af hans fälttogs besvär och de ytterligheter, till hvilka han stundom lät sig föras, såsom många andra krigare på hans tid.
Då tidningen om Banérs sjukdom hann till Sverige, skref CHRISTINA, som redan fäste sin uppmärksamhet på allmänna händelserna, till sin onkel, JOHAN CASIMIR af Zweibrücken: "Jag kan icke dölja för er de bedröfliga rykten, som löpa här; man säger, att Banér är sjuk och, att tala efter mennisko-begrepp, ej lärer kunna komma sig före. Han har hos sig ingen, till hvilken han kan förtro sig, hvarom man bekymrar sig föga här, och smickrar sig att lätt finna en annan; men man skakar icke ur ärmen sådan män som han; om han dör, är den fruktansvärdt, att våra saker råka i förfall". Banér hade, sedan GUSTAF ADOLPHS död, verkligen varit det fastaste stöd för Svenskarnas krigsära: bildad i den fullkomnade hjeltens skola, liknande han honom icke allenast till krigiska egenskaper, utan äfven till anletsdragen och man kallade honom den andre Gustaf. Hans förtjenst i synnerhet var, att förstöra de fiendtliga arméerna genom kunniga manövrer, och att bibehålla sin derigenom att han försäkrade henne om fördelaktiga poster. Men han ägde också i hög grad hvad, som i slagtningar är nödvändigt: ett oförskräckt mod, skarpsynthet och fintlighet. Hans lik öfverfördes till Sverige och begrafdes i Riddarholms-kyrkan ej långt från GUSTAF ADOLPHS graf. En griftvärd restes åt honom omkring hundrade år efter hans död å samma tempel af tvenne i Sverige namnkunnige Statsmän, Riks-Rådena Höpken och Scheffer. Hans son var den sista ätteläggen af hans familjegren, hvilkens Stamfader han var, men som hade flere andra mindre grenar, af hvilka några ännu lefva.
Banérs död hade, såsom CHRISTINA, ehuru ung hon var, förespått, olyckliga följder. Väldet af hans förtjenster, och det höga anseende, hvartill han höjt sig, hade bibehållit ordning och disciplin uti en armée, hvilkens fleste officerare eftersträfvade sjelfständighet, en armée, som utgjordes af flere nationers soldater, och som det var svårt att ordentligen aflöna. Så snart Banér blef död, utbröto oordningar och uppror; någre generaler förenade sig för att taga befälet, men förgäfves fordrade de lydnad för sina order. Regementernas öfverstar gjorde en sammangaddning, för att få sina förmåner påökade; soldaterne skockade sig tillsammans, fordrande återstoden af den sold dem tillkom, och de Kejserlige å ena sidan, å den andra Danskarne, sökte få dem att gå öfver till deras parti. Men i Sverige var en fältherre, som, äfven danad af GUSTAF ADOLPH, var i stånd att återställa ordningen och att föra tropparna till striden under skydd af denna disciplin, som i förening med behjertenheten, är en borgen för den goda framgången: det var Öfverbefälhafvaren af artilleriet, Riks-Rådet Lennart Torstenson.
Vid femton års ålder blef Torstenson page hos GUSTAF ADOLPH, och åtföljde till Pohlen sin Monark, som satte värde på hans lyckliga natursgåfvor och gaf honom hastig befordran. Under bataljen af Leipzig och vid öfvergången af Leckströmmen, utmärkte han sig i spetsen för artilleriet. I striden vid Nürnberg 1632 blef han tagen till fånga och förd till Ingolstadt, der man inneslöt honom i ett lågt och fuktigt rum; hvars giftiga utdunstningar förstörde hans helsa. Sedan han efter bataljen vid Lützen blifvit utvexlad, återställdes han småningom, men tärdes beständigt af inrotade plågor. Hans militäriska ifver minskades likväl icke, och han deltog i Banérs bedrifter. Han hade nyss begifvit sig till Sverige, när denne general dog. Efter några, af flere familjers afundsjuka förorsakade, rådplägningar, utnämnde regeringen honom till Fältmarskalk, och han reste till Tyskland mot slutet af år 1641.
Torstensons ankomst var nödvändig; arméen sattes i allt större oreda och fienderna gjorde framsteg. Den nye befälhafvanden använde ömsom försiktighet och ståndaktighet. Öfverlägsenheten af hans snille fjettrade alla sinnen och segrade öfver alla enskilta intressen och afundsamma passioner. Man beundrade icke mindre dristigheten och vidden af hans planer, än den hastighet, hvarmed han utförde dem. Oaktadt sin svaga helsa och de plågor han nästan dageligen erfor, flyttade han sig från en provins till den andra; hvarken uppehållen af årstid eller vågar, använde han alla slags egenskaper, och verkställde än belägringar, än kunniga manövrer, eller lefvererade slagtningar och inträngde med häftighet i fiendens leder.
Innan Torstensons ankomst hade Guébriant skiljt sig från stora arméen, och med Hessiska tropparna tagit vägen till Neder-Rhen; den 17 Januari 1642 slog han vid Kempten General Lamboi, och efter denna seger intog han en stor sträcka land. Torstenson qvarblef någon tid i Neder-Saxen; han organiserade åter arméen och väntade förstärkningar. Hans plan var att förflytta krigsteatern i Kejsarens stater.
De Kejserlige försökte att köra bort honom ur den fördelaktiga position, han förstått att i tid taga; men deras anfall voro onyttige, och tvungne att, för brist af lifsmedel, draga sig tillbaka, förlorade de en del af sin armée. Då öfvergaf Torstenson Neder-Saxen, och låtsade vilja gå öfver till Westphalen; men han hade en annan afsigt. I April månad tog hans armée vägen till Schlesien, och ingick, utan att möta något hinder, i denna provins under det de Kejserlige förgäfves sökte honom annorstädes. Då de återvände, ärnade de hindra Svenskarna; men desse betjenade sig redan af sina fördelar. Stora Glogau intogs med storm och Sweidnitz belägrades. Hertig FRANS ALBREKT af Lauenburg ville med artilleriet komma till fästningens undsättning; Torstenson, som mötte honom vid Zobtenberg den 20 Maj, tog honom sjelf till fånga tillika med 87 af hans officerare, och större delen af den korps han kommenderade. Han dog efter några dagar af de sår, han fått. Sweidnitz gaf sig, och Svenska arméen gjorde ett infall i Mähren. Regeringen anslog henne en förstärkning af 8000 man, som nyss förut rest från Sverige. Ärke-Hertig LEOPOLD och Piccolomini, som imellertid jemväl församlat ett stort antal troppar, satte sig åter i verksamhet. Torstenson belägrade Breslau; men denna belägring blef långvarig, och den Svenske generalen vände sin marsch så, att han hastigare kunde få den förväntade förstärkningen. Då denne förstärkning inträffade, intog han Zittau i de Kejserliges åsyn. Det var der man första gången i detta krig gick i underhandling om fångarnas utvexling.
De Kejserlige hade på Böhmiska gränsen fattat en ganska fördelaktig ställning, och ville ej lefverera drabbning. Torstenson, som icke kunde tränga längre in i Kejsarens länder, beslöt att begifva sig till Saxen och bemäktiga sig den betydande staden Leipzig, för att göra den till medelpunkten för sina nya operationer. Fienden följde honom och begge arméerna befunno sig i hvarandras åsyn på denna samma Breitenfeldts slätt, vid Leipzig, der den store GUSTAF vunnit sin första seger öfver de Kejserlige. Torstenson utfärdade genast sina order till slagtningen, som stod den 23 October 1642; anfallet var förfärligt, somlige stridde för att utplåna minnet af deras nederlag, andre för att upprätthålla minnet af deras seger. Vid bataljens början borttog en kula länden af Torstensons häst, och genomborrade dens hals, på hvilken Prinsen CARL GUSTAF red. De föllo bägge af, men utan att blifva sårade, och Torstenson återtog befälet med en hjeltes lugn, som var van vid stridernas faror och äfventyr. Efter ett långt motstånd, gaf fienden vika, och lemnade på valplatsen mer än 5000 man; Svenskarna gjorde mer än 4500 fångar, och bemäktigade sig 46 kanoner, 69 standarer och 121 fanor föllo i deras våld. Leipzig gaf sig, och vägen till Böhmen blef öppen för Torstenson.
På en annan sida utmärkte sig Königsmark i spetsen för ett detachement, som Torstenson lemnat honom. Han qvarhöll de Kejserlige och Saxarne i Meissen och Franken, skyndade sedan att undsätta Pommern, som hotades af ett fiendtligt infall af Kejserlige Generalen Krackau, och tvang denne general att draga sig tillbaka ända in i Pohlen. Guébriant var mindre lycklig vid Rhen; sedan han fått en dödlig blessyr vid Rothweil, dog han den 23 November 1643, kort efter denna stads intagande. Hans död var en förlust för Frankrike och dess bundsförvandter. Den armée han kommenderade, erfor motgångar i trakten af Duttlingen, och blef betydligt förminskad. Turenne, som anträdde banan, medförde imidlertid förstärkningar, och upplifvade soldaternes mod. En annan Fransk hjelte, Hertigen af Enghien, sedermera den store Condé, samlade lysande lagrar, och förstörde, på Rocroys fällt, Spaniens fruktansvärda härar.
English translation (my own):
If we now turn our eyes towards Germany, we will see there the generals and ministers engaged in great activity, and the movement of negotiations merging with that of military operations. Banér, having spread his army into Saxony, observed the siege of Magdeburg and sought to save that city, but the Saxons succeeded in seizing it and were reinforced by the corps commanded by Marazini.
Banér assembled with Leslie near Lüneburg, and called up a detachment from the army of Pomerania. His whole force consisted of seven thousand infantry and nine thousand cavalry; the enemy had thirteen regiments of infantry and fifteen thousand mounted men. The Swedish general succeeded in driving him out of his entrenched camp, and gave him battle on October 4, 1635, near Wittstock, in the march of Brandenburg.
The right wing made the attack while the left wing turned aside to take the enemy in flank. Before this could arrive, the right wing was obliged to sustain a terrible fight; it had returned ten times to the charge, and was about to give way, when the left wing came to support it, and decided the victory. The Swedes destroyed all the imperial infantry and a great part of that of the Saxons. They disarmed or put to the sword a great number of horsemen and seized one hundred and twenty-five standards, thirty-three cannons, all the baggage, and the Elector's silver service.
This victory created the greatest sensation. The Protestant princes of Germany, who had acceded to the peace of Prague, burst into reproaches against the Elector of Saxony and drew nearer to the Swedes. The King of Denmark, who had flattered himself that he would force Sweden to recognise him as mediator, gave up his hopes, and the Emperor began to doubt his fortune.
It was agreed to open negotiations at Hamburg, where the Emperor sent Count Curt, France Count d'Avaux, and Sweden Chancellor Adler Salvius; but when it was a question of fixing the bases of the preliminaries, Ferdinand refused to admit the states of Germany as allies of France or Sweden. These two powers having declared that this condition was essential, the conferences were interrupted.
Shortly after, on September 15, 1637, Ferdinand II ended his days, and his son, already King of the Romans, succeeded him under the name of Ferdinand III. It was hoped that this prince would be less opposed to peace. He was of a milder temper than his father and had less aversion to the Protestants. Having traveled through several provinces at the head of the armies, he had seen the terrible effects of war, deserted countrysides, burnt cities, and thousands of families reduced to hunger and misery. However, the favourable moment had not yet arrived, and four years elapsed before pacification was again seriously attended to.
The imperial troops had concentrated into a single body, and after receiving a large number of recruits, they threatened to fall upon the Swedes. Banér, who had his camp near Torgau, was on the point of being shut in, and had no other resource than to proceed towards Pomerania with the greatest dispatch. He succeeded in crossing the Elbe; but having approached the Warta in the month of June 1637, he found before him the whole enemy army, which had warned him by forced marches.
He spread the word that he was going to head for Poland, and, taking advantage of the night, he returned to the Oder and entered Stettin without having suffered any loss, and without Gallas, who commanded the Imperials, having had any suspicion of his march. Banér took, with Herman Wrangel, whom he found in Pomerania, the most effective measures to preserve this country whose last duke, Bogusław XIV, had just died, and whose possession Sweden had long coveted, although the Elector of Brandenburg had rights to assert.
But since Banér's retreat, the Swedes had lost their conquests on the Elbe and were only barely maintaining themselves in Westphalia. The Duke of Weimar, who had made progress towards the Rhine, was not sufficiently supported by the French generals. The Landgrave of Hesse-Kassel, Wilhelm V, who had always remained attached to Sweden, died on September 24, 1637. This death was another incident harmful to the interests of the allies. However, the Landgrave's widow, Amalia Elisabeth, who took the regency on his death, maintained her system and did not allow herself to be intimidated by the threats of the court of Vienna.
The prospect of peace being still remote, and new resources being necessary to Sweden, that power resumed its negotiations with France, and a new treaty was signed at Hamburg, on February 24, 1638, for three years by d'Avaux and Adler Salvius. France engaged to pay half a million livres as arrears of the subsidies stipulated in 1632 — a million for the time which had elapsed without the treaties having been formally renewed, and a million annually during the three years fixed for the new alliance. The two powers were to unite their forces against common enemies, and not to conclude separate peace; they nevertheless reserved the right to treat each in particular.
Gallas undertook several times to seize Pomerania; but, his army having been weakened by diseases and lack of provisions, Banér, who had received reinforcements from Sweden, attacked him and forced him to retreat towards Silesia and Bohemia. Shortly afterwards, the Swedish general, seconded by Torstensson, advanced himself towards these countries, and without being discouraged by a check, which the Swedes had experienced in Westphalia, he gave battle to the imperials and the Saxons near Chemnitz, on April 4, 1639; eight thousand men of the enemy army remained on the spot, and fifteen hundred were taken prisoner.
After this victory, Banér entered Bohemia. Twice he showed himself under the walls of Prague, where the Imperials had shut themselves in; but, not being able to induce them to leave the city, and not being in a condition to undertake the siege, he established his camp at Leitmeritz to await the moment of continuing the operations. Königsmarck having obtained the command in Westphalia, the Swedish arms also resumed their superiority in this part of Germany. At the same time, fame published the exploits of the Duke of Weimar in the Rhine regions.
The Duke of Weimar, having strengthened his army from the beginning of the year 1637, measured himself against the Austrians and the Bavarians. Stopped first by the famous partisan Johann von Werth, he then obtained decisive successes. He took most of the enemy generals and Johann von Werth himself at Rheinfeld. He laid siege to Breisach after having won a brilliant victory and seized this place on October 3, 1638. Amelia Elisabeth, regent of Hesse-Kassel, offered him her hand and he had reached the highest period of his glory.
But death overturned the brilliant hopes that fortune presented to him. A sudden attack put an end to his days; he died on July 18, 1639, at the age of thirty-five, beloved by his soldiers and admired by Europe. It has been suggested without proof that his death was the effect of poison. The Swedish generals claimed command of the troops of which he was the leader, and wished to take possession of the places he had taken.
On the other hand, Karl Ludwig, the son of Friedrich, Elector Palatine, having left Germany, had the project of treating with the Duke's army and flattered himself that it would put him in a position to assert his rights over the Palatinate. He took his route through France; but, arriving at Moulins, he was arrested under the pretext that a person of his rank should not travel in the King's country without having informed him of it. He was taken to Vincennes, where he remained for about six months. Richelieu wanted to transfer the Duke of Weimar's troops to the service of France, which had paid them for some time, and at the same time secure the places they occupied. He achieved his object by attractive offers and by winning over Erlach, who was the first officer.
Banér, who had just consulted with Weimar to penetrate the states of the Emperor, could not remain any longer in Bohemia. The Imperials had been reinforced, and Piccolomini, who commanded them, was a very able leader. In order to resist them with more success, the Swedish general went to Meissen in 1640, and made, near Erfurt, his junction with the French army led by Longueville and Guébriant. He had the command in chief, but he encountered many difficulties in the execution of his plans. In spite of all his efforts, he was unable to deal any significant blows to the Imperials, and he was reduced to defending the land he occupied.
Meanwhile the Emperor received unsatisfactory news concerning the Spaniards, his principal allies. Portugal and Catalonia were in insurrection, Arras had capitulated, and several states of Italy had broken away from Spain. The Reichstag of the Empire was summoned to Regensburg, where Ferdinand III himself went to deliberate with the Estates on the state of affairs.
Banér and Guébriant made plans to take it. In the middle of winter, in 1641, they marched rapidly on Regensburg; their vanguard was already at a short distance from this undefended city, and the ice with which the Danube had become covered seemed to assure an easy passage. But suddenly a great thaw came, the river began to carry ice floes, and it was impossible to build bridges or rafts. The army withdrew, and the Emperor was saved.
Guébriant, who feared that the Swedes would overtake Weimar's troops, having separated from Banér, the latter had to fight against the greatest obstacles to avoid being crushed by the Imperials. First pursued, then threatened with being cut off, and retreating through the snow and frost in a mountainous country, he spent two months amidst worries and alarms. He nevertheless managed to save his army and reunited with Guébriant near Zwickau.
But his health had received a mortal attack. Consumed by a painful fever, he had himself transported on a stretcher to Halberstadt, where he died in the month of May 1641, at the age of forty-four. A year before his death, he had married, amidst the noise of the fighting, Johanna, Princess of Baden, with whom he had fallen deeply in love. His death, like that of the Duke of Weimar, has been attributed to poison, but it is more likely that it was the effect of the fatigue of his campaigns and the excesses to which he sometimes indulged, like many other warriors of his time.
When the news of Banér's illness reached Sweden, Kristina, who was already focusing her attention on public events, wrote to her uncle, Johan Kasimir of Zweibrücken:
"I cannot hide from you the distressing rumours that are circulating here. One says that Banér is ill, and that humanly speaking, he will not be able to recover. He has no one near him in whom he can confide; people take too little trouble about him here, and flatter themselves that they will easily find another, but one does not shake out of the sleeve men like him. If he dies, it is to be feared that our affairs will fall into decline."
Banér had been, in fact, since the death of Gustav Adolf, the firmest support of the military glory of the Swedes. Trained in the school of the crowned hero, he resembled him not only in his warlike qualities, but in his facial features, and he was called the second Gustav. His talent consisted mainly in ruining enemy armies by clever manoeuvers, and in preserving his own by securing advantageous positions for them. But he also possessed to an eminent degree the intrepidity, the eye and the presence of mind necessary in battles.
His body was transported to Sweden and buried in Riddarholm Church, not far from the tomb of Gustav Adolf. A monument was erected to him in the same temple about a hundred years after his death by two statesmen famous in Sweden, the senators Höpken and Scheffer. His son was the last scion of the branch of his family, of which he was the head, but which had several other branches, some of which still exist.
Torstensson, at the age of fifteen, became a page to Gustav Adolf, and accompanied that monarch to Poland, who appreciated his fortunate disposition and advanced him rapidly. He distinguished himself at the head of the artillery during the battle of Leipzig and at the crossing of the Lech. In the combat fought near Nuremberg, in 1632, he was taken prisoner. He was taken to Ingolstadt and shut up in a low and damp place, the mephitic exhalations of which destroyed his health. Having been exchanged after the Battle of Lützen, he gradually recovered, but remained subject to habitual pains.
However, his military ardour did not slacken, and he took part in Banér's exploits. He had just gone to Sweden when that general died. After some deliberations occasioned by the jealousy of several families, the regency appointed him to the chief command, and he left for Germany towards the end of the year 1641.
It was essential that Torstensson should arrive. The army was becoming more and more disorganised, and the enemy was making progress. The new leader employed prudence and firmness in turn. The superiority of his genius enchained all wills and triumphed over all private interests, all jealous passions. The boldness and extent of his plans were admired no less than the speed with which he executed them. In spite of the weakness of his health and the sufferings which he experienced almost daily, he transported himself from one province to another, being held back neither by the season nor by the roads, displaying all kinds of talents, and sometimes making sieges, sometimes skillful manoeuvers or delivering battles, and penetrating with impetuosity into the ranks of the enemy.
Before Torstensson's arrival, Guébriant had detached himself from the great army, and had taken with the troops of Hesse the road to the Lower Rhine. On January 17, 1642, he defeated General Lambois near Kempten, and after this victory he occupied a large area of land. Torstensson remained for some time in Lower Saxony. he reorganised the army, and awaited reinforcements. His plan was to transfer the theater of war to the states of the Emperor.
The Imperials tried to dislodge him from the advantageous position which he had managed to take in time, but their attacks were useless, and, obliged to withdraw for lack of provisions, they lost part of their army. Then Torstensson abandoned Lower Saxony and pretended to want to pass into Westphalia, but he had another design.
In the month of April, his army took the road to Silesia, and, without encountering any obstacles, it entered this province while the Imperials searched in vain for it elsewhere. Retracing their steps, they proposed to stop the Swedes, but the latter were already profiting from their advantages. Groß-Glogau was taken by assault, and Schweidnitz was besieged.
Duke Franz Albrecht of Lauenburg wanted to go to the aid of the place with the cavalry. Torstensson having met him near Zobtenberg, on May 20, took him prisoner himself, as well as eighty-seven of his officers, and a large part of the corps he commanded. He died in a few days from the wounds he had received. Schweidnitz surrendered, and the Swedish army made an invasion of Moravia. The regency intended for him a reinforcement of eight thousand men, who had just left Sweden.
Meanwhile, Archduke Leopold Wilhelm and Piccolomini, having also collected a large number of troops, resumed their activity. Torstensson laid siege to Breslau, but this siege dragged on, and the Swedish general made his way so as to receive more promptly the reinforcement he expected. When this reinforcement arrived, he took Zittau in sight of the Imperials. It was there that the exchange of prisoners was first discussed in this war.
The Imperials had taken a very advantageous position on the frontiers of Bohemia and refused battle. Torstensson, not being able to penetrate further into the Emperor's lands, resolved to go to Saxony and to seize the important city of Leipzig to make it the center of his new operations. The enemy followed him and the two armies found themselves in sight of each other in this same plain of Breitenfeld, near Leipzig, where the great Gustav had won his first victory over the Imperials.
Torstensson immediately gave his orders for the battle. It took place on October 23, 1642. The shock was terrible, some fighting to erase the memory of their defeat, others to sustain that of their triumph. At the beginning of the battle a cannonball tore off the rump of Torstensson's horse and pierced the neck of the one mounted by Prince Karl Gustav. They both fell to the ground, but without being wounded, and Torstensson resumed the command with the calmness of a hero accustomed to the hazards and perils of combat.
The enemy, after a long resistance, yielded, leaving on the battlefield more than five thousand men. The Swedes took more than four thousand five hundred prisoners and seized forty-six cannon. Sixty-nine standards and one hundred and twenty-one flags fell into their power. Leipzig surrendered, and the road to Bohemia was opened to Torstensson.
The army which he commanded suffered reverses in the canton of Dötlingen, and was considerably diminished. However, Turenne, who was entering his career, brought reinforcements, and revived the courage of the soldiers. Another French hero, the Duke of Enghien, later the Great Condé, gathered brilliant laurels and destroyed, in the plain of Rocroi, the formidable phalanxes of Spain.
Notes: Stettin is the German name for the town of Szczecin in what is now the West Pomeranian Voivodeship in Poland.
Leitmeritz is the German name for Litoměřice, a town in the Ústí nad Labem region of what is now the Czech Republic.
Groß-Glogau is the old German name for the city of Głogów in what is now the Lower Silesian Voivodeship in western Poland.
Schweidnitz is the old German name for the city of Świdnica in what is now the Lower Silesian Voivodeship in western Poland.
Zobtenberg is the old German name for Ślęża Mountain in the Sudeten Foothills of Poland.
Breslau is the old German name for the city of Wrocław in the historical region of Silesia in what is now southwestern Poland.
No comments:
Post a Comment