Arvède Barine on Kristina's life and character, part 4

Source:

Christine de Suède, article written by Arvède Barine for Revue des deux mondes, pages 795 to 799, 1888

https://archive.org/details/p5revuedesdeux1888pariuoft/page/794/mode/2up

The account:

Il était clair qu'elle établissait son indépendance. Ce qu'elle comptait en faire fut bientôt non moins clair. Elle disait: «Il y a des gens auxquels tout est permis et tout sied bien.» Elle se rangea parmi ces gens, et se comporta en conséquence. Elle estimait qu'au fond les sottises ont moins d'importance qu'on ne le croit. Les âmes faibles s'attardent seules au regret des fautes passées. Les âmes fortes n'oublient jamais «qu'il y a si peu de différence entre la sagesse et la folie, que cette différence ne mérite pas d'être considérée, vu le peu de temps que dure cette vie.» Qu'est-ce qui est sage et qu'est-ce qui est fou? Au lieu de perdre notre temps à regarder en arrière, regardons en avant: «Il faut compter pour rien tout le passé, et vivre toujours sur nouveaux frais.» Précepte commode, que la reine Christine a toujours pratiqué. Quel que fût le passé, elle liquidait avec sa conscience et vivait sur nouveaux frais. Elle y mettait un air de bravade qui irritait la galerie et qui lui a valu des jugemens sévères. On aurait voulu qu'elle parût quelquefois se souvenir de certaines choses.

On lui a aussi beaucoup reproché la dynastie de ses favoris, qu'elle inaugura à peine émancipée. On a prononcé à ce propos de très gros mots. Le sujet est délicat, et les pamphlets où il est ressassé ont laissé subsister, malgré tout, assez d'incertitudes pour que la vertu de Christine ait trouvé quelques défenseurs. Comment est-on jamais sûr de rien dans de certaines choses? Qu'elle ait eu beaucoup de favoris et qu'elle les ait volontiers choisis parmi les hommes jeunes et aimables, voilà qui n'est pas niable, puisque cela se passait à la face du ciel. Que la plupart des contemporains en aient cru le témoignage des pamphlets ou celui de leurs propres yeux, voilà qui n'est pas moins acquis. Qu'il faille prendre au sérieux le passage de l'autobiographie sur le précipice souvent côtoyé, toujours évité, voilà qui est déjà infiniment moins sûr. Que ses goûts virils lui aient été une protection, voilà qui ne l'est plus du tout. D'autre part, il est très vrai que les apparences ne signifient rien avec une femme comme Christine, qui s'habillait en homme, vivait avec des hommes et avait des valets de chambre. Au surplus, chacun est libre de penser ce qu'il lui plaira.

Il est un reproche auquel Christine ne peut échapper dans aucun cas. Elle a dit quelque part: «L'amour des gens qu'on ne saurait aimer importune.» Il faut compléter sa pensée de la façon suivante: «L'amour des gens qu'on ne saurait plus aimer importune.» Elle le leur faisait bien voir et changeait par trop lestement de favori. Au début, elle les adorait, les comblait de dignités, d'honneurs, de largesses, témoin Magnus de La Gardie, premier de la série, qui avait vingt-deux ans, une jolie figure, «la mine haute», et qu'elle fit ambassadeur, colonel, sénateur, grand-maître de sa maison, grand-trésorier. Au dénoûment, elle se débarrassait de ces pauvres garçons sans aucun ménagement, témoin le même Magnus de La Gardie quand la reine le remplaça par Pimentel, ambassadeur d'Espagne. Elle lui refusa une dernière audience et écrivit de sa main, en marge d'une histoire de son temps: «Le comte Magnus était un ivrogne et un menteur.» Dans aucune occasion, elle n'appliquait plus rigoureusement sa maxime de compter pour rien le passé et de vivre sur nouveaux frais. «Ceux qui profitent de tout», disait-elle, «sont sages et heureux.» En matière de favoris, elle profitait de tout ce qui lui tombait sous la main.

Le règne de La Gardie fut aussi à Stockholm le règne de la politique française, de l'esprit français, de la littérature française, des modes françaises. Le traité d'alliance avec la France fut renouvelé (1651). La reine fit la part du lion à la France dans la foule de savans, de gens de lettres, d'artistes, dont elle composa sa fameuse et superbe cour. Naudé avait le soin de sa bibliothèque. Saumaise passa plus d'un an auprès d'elle, non sans s'être fait prier, car il était pénétré de son importance autant qu'écrivain du monde. Descartes se laissa attirer, pour son malheur et celui de la science. Christine le faisait venir à cinq heures du matin, en plein hiver, pour causer philosophie. En trois mois, Descartes fut mort. Bochart, l'orientaliste, amena son ami Huet, le futur évêque d'Avranches. Sébastien Bourdon, Nantueil, François Parise, le graveur de médailles, l'architecte Simon de la Vallée, travaillaient en Suède pour Christine. Son secrétaire des commandemens était Chevreau, qui fut depuis précepteur du duc du Maine. Ses quatre secrétaires ordinaires étaient Français. Français, le médecin et le chirurgien. Français, une nuée d'hommes très divers par la naissance et le mérite: érudits, philosophes, grammairiens, fabricans d'odes et de distiques, cuistres, intrigans, beaux gentilshommes, charlatans en tout genre, valets de tout grade. Parmi ces derniers, une mention est due à Clairet Poissonnet, homme de génie s'il en fut, premier valet de chambre de la reine et dépositaire de ses secrets. Poissonnet ne savait ni lire ni écrire, et chaque fois que sa maîtresse avait quelque affaire difficile, elle l'en chargeait. Elle l'envoya au pape, à Mazarin. Il était célèbre pour tirer le secret des autres et ne jamais laisser échapper le sien, quoique obligé de se faire lire ses lettres et de dicter les réponses. Mazarin, qui se connaissait en intrigans, était plein d'admiration pour Poissonnet.

Des savans et des écrivains suédois, allemands, hollandais, complétaient une cour véritablement unique, et dont Christine était l'âme. Les soins du gouvernement ne lui avaient pas fait retrancher une minute à l'étude. Les heures données aux affaires étaient remplacées par des heures prises sur le sommeil, la toilette, les repas. Elle en était arrivée, de retranchement en retranchement, à dormir trois heures, à dîner en ouragan, et à ne se peigner qu'une fois la semaine. Encore sautait-on souvent une semaine. A l'écolière tachée d'encre avait succédé une reine tachée d'encre, les mains sales, le linge déchiré, qui avait beaucoup lu Pétrone et Martial et tenait les propos les plus salés, mais tout à fait savante, éloquente, sachant discuter et raisonner. «Elle a tout vu, elle a tout lu, elle sait tout», écrivait Naudé à Gassendi (19 octobre 1652). Merveille des merveilles, elle n'était point pédante! Elle haïssait la pédanterie, dix fois haïssable chez la femme, et dont son esprit la sauvait presque toujours, même en dissertant avec des pédans sur des sujets pédans. Sa réputation se répandait en Europe d'une manière à remplir son peuple d'orgueil, si son peuple n'avait commencé à s'apercevoir que les reines trop brillantes ont des inconvéniens.

Nous ne nous doutons plus de ce qu'était la dépense d'une cour pareille. De nos jours, on a les savans chez soi pour rien. Ils étaient moins idéalistes il y a deux siècles et demi. L'honneur de leur visite se payait à beaux deniers comptans, et Christine était libérale. C'était un sac d'écus, c'était une pension, c'était une chaîne d'or, et la reine ne se contentait pas de gorger les savans de sa cour. Ceux qu'elle ne pouvait voir, elle leur écrivait du moins, et c'étaient encore des pensions et des chaînes d'or. L'Europe était remplie de sangsues qui suçaient la Suède, et un profond mécontentement grondait dans le pays. Les Suédois ne pouvaient songer sans amertume à ce que devenait l'argent qu'ils avaient sué avec angoisse. Leur cœur se remplissait d'une juste colère à la vue de ces étrangers abattus sur le pays comme sur une proie, et qui encouragaient chez la reine tous les goûts ruineux. Le peuple crevait de faim, et Christine dépensait des trésors en collections.

On lui a fait un grand mérite de ses collections, et il est vrai qu'elles étaient fort belles. Sa bibliothèque passait pour n'avoir point de rivale en Europe; les seuls manuscrits s'élévaient à plus de 8,000. Les œuvres de maîtres et les pièces rares abondaient dans le cabinet des tableaux, dans celui les médailles, parmi les statues, les ivoires et les curiosités. Aux yeux de l'amant des lettres et des arts, ces merveilles ne sont comptées pour rien à Christine, parce qu'elle avait formé ses collections en parvenue, à coup d'argent, sans patience et sans vraie tendresse. Sa bibliothèque et ses musées faisaient un peu partie du décor pour son rôle de femme extraordinaire. Elle avait payé deux manuscrits 160,000 écus, mais elle laissait voler les trois quarts de sa bibliothèque sans s'en apercevoir. Elle possédait onze Corrège et deux Raphaël, mais elle avait fait découper ses plus belles toiles pour coller les têtes, les pieds et les mains dans les compartimens de ses plafonds. Après cela, un collectionneur est classé.

On retrouve au fond de ses goûts les plus nobles ce besoin malsain de faire parler de soi qui l'a perdue. Ses admirateurs les plus fervens avouent qu'elle avait une vanité exorbitante. Cette philosophe adorait la flatterie et respirait avec béatitude tous les encens qu'on voulait bien lui offrir. Elle ne dédaignait point de tenir elle-même l'encensoir, et elle a fait frapper un nombre incroyable de médailles où elle s'est fait représenter en Minerve, en Diane domptant les fauves, en Victoire ailée se couronnant elle-même de lauriers, etc. Elle encourageait les faiseurs de panégyriques en prose et en vers. Elle constatait à ses propres yeux son importance en accablant d'avis indiscrets et importuns princes et politiques, Retz et Mazarin, Condé et Louis XIV, le roi de Pologne et le roi d'Espagne. On la recevait mal, elle recommençait. Sa tentative pour entrer en corréspondance avec le roi d'Éthiopie est un bon exemple de sa manie de célébrité.

En 1653 errait par l'Allemagne un malheureux noir qui cherchait quelque chose et ne pouvait expliquer quoi, puisque personne n'entendait son langage. Un savant d'Erfurt, Job Ludolf, auteur de travaux sur l'Ethiopie et la langue éthiopienne, se trouvait alors à Stockholm. Il assura à Christine que le noir était Éthiopien, et le cherchait sans doute pour le complimenter de ses travaux sur son pays. Il ajouta que le voyageur se nommait Akalaktus. C'était une occasion unique de répandre sa gloire en Éthiopie. La reine écrivit une belle lettre en latin à son «très cher cousin et ami» le roi d'Éthiopie: «Consanguineo nostro charissimo, eadem gratia Æthiopum regi», etc. Elle lui souhaitait toutes sortes de prospérités «à l'entrée de leur commerce de lettres», et recommandait Akalaktus à sa bienveillance. Le paquet fut expédié au noir, en Allemagne. S'il le reçut et ce qu'il en fit, personne ne l'a jamais su. L'histoire dit seulement qu'après avoir couru l'Allemagne pendant plus d'un an, il partit découragé, sans avoir trouvé ni Erfurt ni Ludolf, et ne revint jamais.

La Suède en était là, froissée par la préférence donnée aux étrangers, pressurée pour des dépenses qui lui paraissaient sottes, réduite à se consoler par la pensée que sa souveraine était forte en grec et commençait l'hebreu. Longtemps le pays avait pris patience, en se disant que la reine se marierait, et que le mariage change les idées des filles. Il avait fallu renoncer à cette branche de salut. Les prétendans n'avaient pas manqué. Il en était venu des quatre points cardinaux, de paissans et de modestes, de vieux et de jeunes: Christine les avait tous éconduits et se déclarait résolue à rester fille. Elle ne voulait pas avoir un maître, et la pensée de la maternité lui était odieuse. On avait trop réussi à lui ôter son sexe. Comme les ministres, le sénat et les états insistaient, elle leur déclara qu'elle abdiquait (25 octobre 1651). On la supplia de rester. Elle n'y consentit qu'à la condition qu'on ne lui parlât plus mariage. Trois mois après, Bourdelot entrait en scène, et la Suède n'avait plus qu'à se voiler la face.

Swedish translation (my own):

Det var tydligt att hon etablerade sin självständighet. Vad hon tänkte göra med den blev snart inte mindre tydlig. Hon sade: »Det finns människor för vilka allt är tillåtet och som allt anstår.«

Hon rankade sig själv bland dessa människor och betedde sig därefter. Hon ansåg att dumheter är mindre viktiga än vad folk tror. Svaga själar dröjer ensamma kvar i att ångra tidigare fel. Starka själar glömmer aldrig »att det finns så liten skillnad mellan visdom och dårskap att denna skillnad inte förtjänar att beaktas, med tanke på den korta tid detta liv varar.«

Vad är klokt och vad är galet? Istället för att slösa bort vår tid på att se tillbaka, låt oss blicka framåt: »Vi måste räkna allt det förflutna som ingenting och alltid leva på nya utgifter.«

En bekväm föreskrift som drottning Kristina alltid praktiserade. Oavsett det förflutna likviderade hon med sitt samvete och levde på nya utgifter. Hon tog på sig en känsla av bravader som irriterade galleriet och som gav henne svåra omdömen. Man skulle ha velat att hon ibland framstod som minns vissa saker.

Hon har också kritiserats mycket för sina favoriters dynasti, som hon invigde knappt emanciperat. Mycket dåliga ord har sagts om detta. Ämnet är ömtåligt, och broschyrerna i vilka det återhämtas har lämnat tillräckligt med osäkerheter för att trots allt bestå för att Kristinas dygd skall ha funnit några försvarare. Hur kan man någonsin vara säker på något i vissa saker?

Att hon hade många favoriter och att hon villigt valde dem bland unga och älskvärda män, det kan man inte förneka, för det hände inför himlen. Att de flesta samtida trodde på broschyrernas vittnesbörd eller deras egna ögon, det är inte mindre säkert. Att man måste ta självbiografins passage på allvar på den ofta omgivna stupet, alltid undvikas, det är redan oändligt mycket mindre säkert. Att hennes manliga smak var ett skydd för henne, det är inte längre alls säkert.

Däremot är det mycket riktigt att utseende inte betyder något med en kvinna som Kristina, som klädde sig till man, bodde med män och hade valets de chambre. Dessutom är ju alla fria att tycka vad de vill.

Det finns en förebråelse som Kristina inte kan undgå i alla fall. Hon sade någonstans: »Kärleken från människor som man inte kan älska retar en.«

Hennes tanke måste fullbordas på följande sätt: »Kärleken från människor man inte kan älska längre retar en.«

Hon gjorde det klart för dem och bytte sina favoriter för snabbt. Till en början tillbad hon dem, överöste dem med värdigheter, heder och storhet, vittnet Magnus de la Gardie, först i serien, som var tjugotvå år gammal, hade ett vackert ansikte, »en högfärdig min«, och som hon utnämnd till ambassadör, överste, riksråd, överhovmästare, riksskattemästare.

Till sist blev hon av med dessa stackars pojkar utan någon hänsyn, bevittna samme Magnus de la Gardie när drottningen ersatte honom med Pimentel, den spanske ambassadören. Hon vägrade honom en sista audiens och skrev i sin egen hand, i marginalen till en historia av sin tid: »Greve Magnus var en fyllare och en lögnare.«

Vid inget tillfälle tillämpade hon mer strikt sin maxim att räkna det förflutna för ingenting och leva på nya utgifter.

»De som profiterar av allt«, sade hon, »är visa och glada.«

När det gäller favoriter tjänade hon på allt som föll i hennes händer.

De la Gardies regeringstid var också i Stockholm den franska politikens, den franska andans, den franska litteraturens, det franska modets. Alliansfördraget med Frankrike förnyades (1651). Drottningen gav Frankrike lejonparten i skaran av forskare, bokstäver, konstnärer, av vilka hon komponerade sitt berömda och suveräna hov. Naudé tog hand om sitt bibliotek. Saumaise tillbringade mer än ett år hos henne, inte utan att bli tillfrågad, för han var genomsyrad av hennes betydelse som världens författare.

Descartes lät sig attraheras av sin olycka och vetenskapens. Kristina lät honom komma till henne vid klockan fem på morgonen, mitt i vintern, för att tala om filosofi. Inom tre månader var Descartes död.

Bochart, orientalisten, tog med sin vän Huet, den blivande biskopen av Avranches. Sébastien Bourdon, Nantueil, François Parise, medaljgravören, arkitekten Simon de la Vallée, arbetade i Sverige för Kristina. Hennes kommandosekreterare var Chevreau, som senare var lärare åt hertigen av Maine. Hennes fyra vanliga sekreterare var fransmän. Läkaren och kirurgen var fransmän. En mängd män som var mycket olika i födelse och meriter var fransmän: forskare, filosofer, grammatiker, skapare av odes och kupletter, pedanter, intrigörer, stiliga herrar, charlataner av alla slag, betjänter av alla led.

Bland de senare nämns Clairet Poissonnet, en man av geni om det någonsin fanns en, drottningens överkammarherre och depositorie för hennes hemligheter. Poissonnet kunde varken läsa eller skriva, och närhelst hans härskarinna hade något svårt ärende anförtrodde hon honom det. Hon skickade honom till påven, till Mazarin. Han var känd för att utvinna andras hemligheter och aldrig låta sina egna fly, även om han var skyldig att få sina brev upplästa för honom och att diktera svaren. Mazarin, som kunde sin väg runt intriger, var full av beundran för Poissonnet.

Svenska, tyska och holländska forskare och författare fullbordade ett verkligt unikt hov, där Kristina var själen. Regeringens bekymmer hade inte fått henne att skära ner en enda minuts studier. De timmar som gavs till affärer ersattes av timmar som togs från sömn, påklädning och måltider. Hon hade kommit, från nedskärning till nedskärning, till att sova i tre timmar, äta middag som en orkan och bara kamma håret en gång i veckan. Redan då hoppades ofta en vecka över. Den bläckfläckade skolflickan hade efterträdts av en bläckfläckad drottning med smutsiga händer och trasigt linne, som hade läst en hel del Petronius och Martial och haft de saltaste replikerna, men var ganska lärd, vältalig, visste hur man skulle diskutera och resonera.

»Hon har sett allt, hon har läst allt, hon vet allt«, skrev Naudé till Gassendi (den 19 oktober 1652).

Ett underverk av underverk, hon var inte pedantisk! Hon hatade pedanteri, tio gånger hatiskt bland kvinnor, och från vilket hennes kvickhet nästan alltid räddade henne, även när hon diskuterade pedantiska ämnen med pedanter. Hennes rykte spred sig över hela Europa på ett sätt som skulle ha fyllt hennes folk med stolthet om hennes folk inte hade börjat inse att drottningar som är för briljanta har nackdelar.

Vi misstänker inte längre vad kostnaden för ett sådant hov var. Nuförtiden har man lärda hos sig för ingenting. De var mindre idealistiska för två och ett halvt sekel sedan. Äran av deras besök betalades kontant, och Kristina var liberal. Det var en påse écus, det var en pension, det var en kedja av guld, och drottningen nöjde sig inte med att sluka de lärda vid sitt hov. Dem hon inte kunde se, skrev hon åtminstone till dem, och de fick fortfarande pensioner och guldkedjor. Europa var fullt av blodiglar som sög på Sverige och ett djupt missnöje mullrade i landet. Svenskarna kunde inte utan bitterhet tänka på vad som hände med pengarna de hade svettats av ångest. Deras hjärtan fylldes av rättfärdig ilska vid åsynen av dessa utlänningar som föll över landet som ett byte och som uppmuntrade alla fördärvliga smaker hos drottningen. Folket höll på att dö av hunger och Kristina spenderade skatter på insamlingar.

Hon fick stor beröm för sina samlingar, och det är sant att de var väldigt vackra. Hennes bibliotek ansågs inte ha någon rival i Europa; bara manuskripten uppgick till mer än 8,000. Verk av mästare och sällsynta verk fanns i överflöd i bildkabinettet, i medaljerna, bland statyerna, elfenbenen och kuriosa. I brevälskarens och konstälskarens ögon betydde dessa underverk ingenting för Kristina, eftersom hon hade bildat sina samlingar som en uppkomling, med pengar, utan tålamod och utan verklig ömhet. Hennes bibliotek och hennes museer var lite av inredningen för hennes roll som en extraordinär kvinna. Hon hade betalat 160,000 écus för två manuskript, men hon lät tre fjärdedelar av sitt bibliotek flyga utan att inse det. Hon ägde elva Correggios och två Rafaels, men hon lät klippa upp sina vackraste dukar för att limma fast huvuden, fötterna och händerna i takfacken. Därefter klassificeras en samlare.

I botten av hennes ädlaste smak finner vi detta ohälsosamma behov av att få folk att tala om henne, vilket var hennes fall. Hennes ivrigaste beundrare erkänner att hon hade en orimlig fåfänga. Denna filosof avgudade smicker och andades med salighet in all den rökelse som bjöds henne. Hon föraktade inte att själv hålla rökelsekaret, och hon fick ett otroligt antal medaljer där hon representerades som Minerva, som Diana som tämjer vilda djur, som bevingad Viktoria som kröner sig själv med lagrar osv. Hon uppmuntrade skaparna av panegyrik i prosa och vers. Hon noterade sin betydelse i sina egna ögon genom att överväldiga furstar och politiker med indiskreta och påfrestande åsikter, de Retz och Mazarin, Condé och Ludvig XIV, konungen av Polen och konungen av Spanien. Hon togs illa emot, hon började igen. Hennes försök att ingå korrespondens med konungen av Etiopien är ett bra exempel på hennes mani för celebritet.

År 1653 vandrade genom Tyskland en olycklig svart man som letade efter något och inte kunde förklara vad det var, för ingen förstod hans språk. En forskare från Erfurt, Hiob Ludolph, författare till verk om Etiopien och det etiopiska språket, var då i Stockholm. Han försäkrade Kristina att den svarte mannen var etiopisk och antagligen letade efter honom för att komplimentera honom för hans arbete med hans land. Han tillade att resenären hette Akalaktus.

Det var ett unikt tillfälle att sprida hennes ära i Etiopien. Drottningen skrev ett vackert brev på latin till sin »hjärtanskäre kusin och vän« konungen av Etiopien: »Consanguineo nostro charissimo, eadem gratia Æthiopum regi« osv. Hon önskade honom all slags välstånd »vid ingången till deras brevväxling«, och rekommenderade Akalaktus till hennes välvilja. Paketet skickades till den svarte mannen, till Tyskland. Om han fick det och vad han gjorde med det, visste ingen någonsin. Historien säger bara att efter att ha sprungit runt i Tyskland i mer än ett år gick han avskräckt därifrån, utan att ha hittat varken Erfurt eller Ludolph, och han återvände aldrig.

Sverige var där, kränkt av den företräde som utlänningar gavs, pressade för utgifter som verkade dumma för det, reducerat till att trösta sig med tanken att dess suverän var bra på grekiska och började på hebreiska. Under en lång tid hade landet haft tålamod och sagt till sig själv att drottningen skulle gifta sig, och att äktenskapet förändrade flickornas idéer. Det hade varit nödvändigt att avsäga sig denna frälsningsgren. Det hade inte saknats friare. De hade kommit från de fyra kardinalpunkterna, från bönder och blygsamma människor, gamla och unga: Kristina hade förkastat dem alla och förklarat sig besluten att förbli jungfru. Hon ville inte ha en herre, och tanken på moderskapet var avskyvärd för henne. En hade lyckats för bra med att ta bort hennes kön. Som ministrarna, Rådet och Ständerna insisterade på, förklarade hon för dem att hon abdikerade (den 25 oktober 1651). De bad henne stanna. Hon samtyckte endast under förutsättning att ingen pratade med henne om äktenskap igen. Tre månader senare kom Bourdelot in på scenen, och Sverige hade inget annat val än att sluta ögonen.

English translation (my own):

It was clear that she was establishing her independence. What she intended to do with it soon became no less clear. She said: "There are people to whom everything is permitted and whom everything befits."

She ranked herself among these people and behaved accordingly. She considered that, au fond, stupidities are less important than people think. Weak souls linger alone in regretting past faults. Strong souls never forget "that there is so little difference between wisdom and folly that this difference does not deserve to be considered, in view of the short time this life lasts."

What is wise and what is mad? Instead of wasting our time looking back, let us look forward: "We must count all the past as nothing and always live on new expenses."

A convenient precept, which Queen Kristina always practiced. Whatever the past, she liquidated with her conscience and lived on new expenses. She put on an air of bravado which irritated the gallery and which earned her severe judgments. One would have liked her to sometimes appear to remember certain things.

She has also been much criticised for the dynasty of her favourites, which she inaugurated barely emancipated. Very bad words have been spoken about this. The subject is delicate, and the pamphlets in which it is rehashed have left enough uncertainties to persist, in spite of everything, for Kristina's virtue to have found some defenders. How can one ever be sure of anything in certain things?

That she had many favourites and that she willingly chose them from among young and amiable men, that is undeniable, since it happened in the face of Heaven. That most contemporaries believed the testimony of the pamphlets or that of their own eyes, that is no less certain. That one must take seriously the passage of the autobiography on the precipice often skirted, always avoided, that is already infinitely less certain. That her virile tastes were a protection for her, that is no longer at all certain.

On the other hand, it is very true that appearances mean nothing with a woman like Kristina, who dressed as a man, lived with men and had valets de chambre. Besides, everyone is free to think what they please.

There is one reproach that Kristina cannot escape in any case. She said somewhere: "The love of people one cannot love importunes one."

Her thought must be completed in the following way: "The love of people one cannot love anymore importunes one."

She made it clear to them and changed her favourites too quickly. At first, she adored them, showered them with dignities, honours, and largesse, witness Magnus de la Gardie, first in the series, who was twenty-two years old, had a pretty face, "a lofty mien", and whom she made ambassador, colonel, senator, grand master of her household, grand treasurer.

At the end, she got rid of these poor boys without any consideration, witness the same Magnus de la Gardie when the Queen replaced him with Pimentel, the Spanish ambassador. She refused him a last audience and wrote in her own hand, in the margin of a history of her time: "Count Magnus was a drunkard and a liar."

On no occasion did she more rigorously apply her maxim of counting the past for nothing and living on new expenses.

"Those who profit from everything", she said, "are wise and happy."

In the matter of favourites, she profited from everything that fell into her hands.

The reign of de la Gardie was also in Stockholm the reign of French politics, of the French spirit, of French literature, of French fashions. The treaty of alliance with France was renewed (1651). The Queen gave France the lion's share in the crowd of scholars, men of letters, artists, of whom she composed her famous and superb court. Naudé took care of her library. Saumaise spent more than a year with her, not without being asked, because he was imbued with her importance as a writer of the world.

Descartes allowed himself to be attracted, to his misfortune and that of science. Kristina had him come to her at five o'clock in the morning, in the middle of winter, to talk philosophy. Within three months, Descartes was dead.

Bochart, the orientalist, brought his friend Huet, the future bishop of Avranches. Sébastien Bourdon, Nantueil, François Parise, the medal engraver, the architect Simon de la Vallée, worked in Sweden for Kristina. Her secretary of commands was Chevreau, who was later preceptor to the Duke of Maine. Her four ordinary secretaries were French. The doctor and the surgeon were French. A host of men very diverse in birth and merit were French: scholars, philosophers, grammarians, makers of odes and couplets, pedants, intriguers, handsome gentlemen, charlatans of all kinds, valets of all ranks.

Among the latter, a mention is due to Clairet Poissonnet, a man of genius if ever there was one, first valet de chambre to the Queen and depositary of her secrets. Poissonnet could neither read nor write, and whenever his mistress had some difficult matter, she entrusted him with it. She sent him to the Pope, to Mazarin. He was famous for extracting other people's secrets and never letting his own escape, although he was obliged to have his letters read to him and to dictate the replies. Mazarin, who knew his way around intrigues, was full of admiration for Poissonnet.

Swedish, German, and Dutch scholars and writers completed a truly unique court, of which Kristina was the soul. The cares of government had not made her cut back a single minute of study. The hours given to affairs were replaced by hours taken from sleep, dressing, and meals. She had come, from cutback to cutback, to sleeping for three hours, dining like a hurricane, and combing her hair only once a week. Even then, a week was often skipped. The ink-stained schoolgirl had been succeeded by an ink-stained queen, with dirty hands and torn linen, who had read a great deal of Petronius and Martial and held the saltiest remarks, but was quite learned, eloquent, knowing how to discuss and reason.

"She has seen everything, she has read everything, she knows everything", wrote Naudé to Gassendi (October 19, 1652).

A marvel of marvels, she was not pedantic! She hated pedantry, ten times hateful in women, and from which her wit almost always saved her, even when discussing pedantic subjects with pedants. Her reputation spread throughout Europe in a way that would have filled her people with pride if her people had not begun to perceive that queens who are too brilliant have drawbacks.

We no longer suspect what the expense of such a court was. Nowadays, one has scholars at home for nothing. They were less idealistic two and a half centuries ago. The honour of their visit was paid for in cash, and Kristina was liberal. It was a bag of écus, it was a pension, it was a chain of gold, and the Queen was not content to gorge the scholars of her court. Those she could not see, she at least wrote to them, and they still got pensions and chains of gold. Europe was full of leeches that sucked on Sweden, and a deep discontent was rumbling in the country. The Swedes could not think without bitterness about what was becoming of the money they had sweated with anguish. Their hearts were filled with righteous anger at the sight of these foreigners who were being brought down upon the country as upon prey and who were encouraging all ruinous tastes in the Queen. The people were dying of hunger, and Kristina was spending treasures on collections.

She was given great credit for her collections, and it is true that they were very beautiful. Her library was considered to have no rival in Europe; the manuscripts alone amounted to more than 8,000. Works by masters and rare pieces abounded in the cabinet of pictures, in that of medals, among the statues, ivories and curiosities. In the eyes of the lover of letters and the arts, these marvels counted for nothing to Kristina, because she had formed her collections as an upstart, with money, without patience and without real tenderness. Her library and her museums were a bit part of the decor for her role as an extraordinary woman. She had paid 160,000 écus for two manuscripts, but she let three quarters of her library fly without realising it. She owned eleven Correggios and two Raphaels, but she had her most beautiful canvases cut up to glue the heads, feet and hands into the compartments of her ceilings. After that, a collector is classified.

At the bottom of her noblest tastes we find this unhealthy need to make people talk about her, which was her downfall. Her most fervent admirers admit that she had an exorbitant vanity. This philosophress adored flattery and breathed in with beatitude all the incense that was offered to her. She did not disdain to hold the censer herself, and she had an incredible number of medals struck in which she was represented as Minerva, as Diana taming wild beasts, as winged Victory crowning herself with laurels, etc. She encouraged the makers of panegyrics in prose and verse. She noted her importance in her own eyes by overwhelming princes and politicians with indiscreet and importunate opinions, de Retz and Mazarin, Condé and Louis XIV, the King of Poland and the King of Spain. She was received badly, she started again. Her attempt to enter into correspondence with the King of Ethiopia is a good example of her mania for celebrity.

In 1653 there wandered through Germany an unfortunate black man who was looking for something and could not explain what, since no one understood his language. A scholar from Erfurt, Hiob Ludolph, author of works on Ethiopia and the Ethiopian language, was then in Stockholm. He assured Kristina that the black man was Ethiopian and was probably looking for him to compliment him on his work on his country. He added that the traveler's name was Akalaktus.

It was a unique opportunity to spread her glory in Ethiopia. The Queen wrote a beautiful letter in Latin to her "very dear cousin and friend" the King of Ethiopia: "Consanguineo nostro charissimo, eadem gratia Æthiopum regi", etc. She wished him all kinds of prosperity "at the entrance to their commerce of letters", and recommended Akalaktus to her benevolence. The package was sent to the black man, to Germany. Whether he received it and what he did with it, no one ever knew. History only says that after having run around Germany for more than a year, he left discouraged, without having found either Erfurt or Ludolph, and he never returned.

Sweden was there, offended by the preference given to foreigners, pressured for expenses that seemed foolish to it, reduced to consoling itself with the thought that its sovereign was good at Greek and was beginning Hebrew. For a long time the country had been patient, telling itself that the Queen would marry, and that marriage changes the ideas of girls. It had been necessary to renounce this branch of salvation. There had been no lack of suitors. They had come from the four cardinal points, from peasants and modest people, old and young: Kristina had rejected them all and declared herself resolved to remain a maiden. She did not want to have a master, and the thought of motherhood was odious to her. One had succeeded too well in taking away her sex. As the ministers, the Senate and the Estates insisted, she declared to them that she was abdicating (October 25, 1651). They begged her to stay. She only consented on the condition that no one speak to her about marriage again. Three months later, Bourdelot entered the scene, and Sweden had no choice but to turn a blind eye.

Above: Kristina.

Above: Arvède Barine.