Ellen Fries' biography of Kristina, part 1

Source:

Märkvärdiga qvinnor, serie 2: Svenska qvinnor, pages 213 to 216, by Ellen Fries, 1891

http://runeberg.org/feqvinnor/2/0217.html

The biography:

Drottning Kristina.
Drottning Kristina har mer än de flesta historiska personligheter varit utsatt för olika omdömen. Hon har beundrats, lofordats, höjts till skyarne, hon har också blifvit tadlad, klandrad, trampad i smutsen, hon har prisats i äreminnen, och hon har svärtats i smädedikter.

Och att så har skett, därtill finnas klara och tydliga orsaker.

Kristina är Gustaf Adolfs enda barn, arftagerska till ett rike, främst genom honom kändt, mäktigt och äradt. Att hon är hans dotter är första skälet till hennes ryktbarhet, och hennes namn är oåterkalleligen förbundet med denna Sveriges ädlaste och mest berömda personlighet.

Gustaf Adolfs storhet grundar sig därpå, att han tänkte stort om ett litet folk, att han in i döden älskade detta folk och däraf ville under en tid, då ännu ej de politiska förhållandena stadgats och möjligheter funnos, göra ett stormaktsfolk.

Gustaf Adolfs storhet, från en annan sida sedd, är hans aldrig vacklande hängifvenhet för protestantismen, hvilken genom honom räddades i Norra Europa. Han hade ej varit Sveriges konung, om han ej varit protestant, men han omfattade protestantismens sak ej endast af yttre skäl, utan också af inre öfvertygelse. Denna religions alla intressen uppgingo i hans personlighet.

Protestantismen har, trots all trångbröstad dogmatism, som understundom funnits äfven inom dess sköte, i stort sedt, fört på sin fana samvetsfrihet och utveckling.

Men Kristina, hvilken ställning intager väl hon till de ideer, hvilkas förkämpe Gustaf Adolf är?

Hon öfvergifver sitt fädernesland, hon visar sig likgiltig för dess framgång, hon till och med underhandlar om att från Sverige afsöndra provinser, som äro frukter af hennes faders segrar. Hon afsvärjer den protestantiska läran, för hvilken Gustaf Adolf ljutit döden, och intågar i Rom såsom påfvens gäst och under hela den katolska kristenhetens jubel.

Kristina vid sidan af Gustaf Adolf är i historiens tafla en färgsammanställning, så bjärt, så oförmedlad, att den verkar störande. Den kontinuitet, som annars binder släktled vid släktled, är här bruten. I samma mån vi såsom svenskar, protestanter, trosfrihetens anhängare, vörda Gustaf Adolf, i samma mån stötas vi bort från Kristina.

»Hon var likväl den store Gustaf Adolfs dotter», dessa den gamle rikskanslärens ord hafva ofta upprepats såsom en ursäkt för Kristinas svagheter, såsom en bön att för faderns skull låta domen falla lätt öfver dottern. För Axel Oxenstierna var denna omständighet onekligen ett skäl att döma henne mildt, ty för honom voro de båda, Gustaf Adolf och Kristina, tvänne konkreta personligheter, och det blodsband, som förenade dem, band hans omdöme; men för eftervärlden, för hvilken historiens stora män och qvinnor äro mer eller mindre abstraktioner, representanter för olika ideer, olika strömningar, för eftervärlden gäller ej denna ursäkt, om den också ofta har upprepats, ty af eftervärlden har Kristina blifvit så hårdt bedömd, just därför att hon är Gustaf Adolfs dotter. Axel Oxenstierna kunde lätt nog passa in dem båda i samma synvidd, eftervärlden har svårt att göra detta. Gustaf Adolf representerar för oss svenskheten och protestantismen, Kristina kosmopolitism och katolicism. Kristina har följaktligen ständigt varit utsatt för hans beundrares hat och för hans smädares smicker.

Men utom det att Kristinas bild framträder i en historisk belysning, som försvårar dess rättvisa bedömande, så är den också i och för sig själf svår att uppfatta. Det var icke allenast hennes anletsdrag, som skiftade från det ena ögonblicket till det andra, så att man omöjligen kunde säga, om hon var ful eller vacker, utan också hennes karaktär är rik på motsättningar.

Kristina var inte bara en manlig och i mångas ögon obehaglig qvinna med karlröst och bläckiga fingrar, den där föraktade all konvenans och trasslade in sina affärer, hon var ej endast en själfvisk varelse, som öfvergaf sin fädernesland och som var oförsonlig, när hon blef kränkt i sin rätt, en drottning utan rike, en qvinna utan hem, utan hos henne funnos också många drag, som måste framkalla vår beundran, om vi blott bemöda oss om att låta rättvisa vederfaras henne och ej genast stötas bort från henne af en, såsom vi ofvan sett, förklarlig, men därföre ej berättigad antipati. Stark intelligens, brinnande vetgirighet, fint konstsinne, storslagna ideer, utprägladt förakt för småsinne och lumpenhet, kärlek till sanning och natur i ett förkonstladt tidehvarf, alla dessa egenskaper äro hennes. De äro sammanknippade med stora fel, och detta på ett egendomligt sätt, så att hennes karaktär kan sägas vara i högsta måtto originel. Men originella karaktärer hafva svårt att behörigen inpassas i de fack för beröm eller tadel, som hvar och en har redo såväl för de människor, hvilka påträffas i det alldagliga lifvet, som för historiens personligheter. Man måste göra sig möda för att fatta en dylik karaktärs värde. Men det, som medför möda, blir ofta förbisedt och föraktadt.

Kristina har ofta varit föremål för historieskrifvares uppmärksamhet, men endast få hafva vinnlagt sig om det rätta förståendet af denna rikt skiftande karaktär. Dessutom återstår ännu att framleta mångahanda ur arkivens gömmor, innan öfver Kristina har kastats den klara dager, som endast en allsidig forskning kan gifva. En kortfattad framställning såsom denna af Kristina's karaktär måste f. n. blifva ett fragment och lemna mången fråga obesvarad.

English translation (my own):

Queen Kristina.
Queen Kristina, more than most historical personalities, has been exposed to various judgments. She has been admired, praised, raised to the skies. She has also been scolded, blamed, trampled in the dirt. She has been praised in memorials of honour, and she has been blackened in slanderous poems.

And that this has happened, there are clear and distinct reasons for that.

Kristina is Gustav Adolf's only child, the heiress to a kingdom, known, powerful and honoured mainly through him. That she is his daughter is the first reason for her notoriety, and her name is irrevocably linked with this Sweden's noblest and most famous personality.

Gustav Adolf's greatness is based on the fact that he thought great things of a small people, that he loved this people to the point of death and therefore wanted, during a time when the political conditions had not yet been established and opportunities existed, to make a people of a great power.

Gustav Adolf's greatness, seen from another side, is his never wavering devotion to Protestantism, which through him was saved in Northern Europe. He would not have been King of Sweden if he had not been a Protestant, but he embraced the cause of Protestantism not only for external reasons, but also for internal conviction. All the interests of this religion were absorbed in his personality.

Protestantism has, in spite of all the narrow-minded dogmatism that has occasionally existed even within its bosom, broadly speaking, carried on its banner freedom of conscience and development.

But Kristina, what position does she take on the ideas of which Gustav Adolf is the champion?

She abandons her fatherland, she shows herself indifferent to its success, she even negotiates to secede from Sweden provinces which are the fruits of her father's victories. She abjures the Protestant doctrine, for which Gustaf Adolf died, and enters Rome as the guest of the Pope and under the jubilation of the whole of Catholic Christendom.

Kristina, next to Gustav Adolf, is in the tableau of history a juxtaposition of colours so bright, so unmediated, that it seems disturbing. The continuity which otherwise binds family member to family member is broken here. To the same extent that we as Swedes, Protestants, supporters of freedom of religion, revere Gustaf Adolf, so to the same extent we are repelled from Kristina.

"She was, after all, the daughter of the great Gustaf Adolf", these words of the old Chancellor have often been repeated as an excuse for Kristina's weaknesses, as a prayer that, for the father's sake, one should let the sentence fall lightly on the daughter. For Axel Oxenstierna, this circumstance was undeniably a reason to judge her leniently, because for him they were both, Gustav Adolf and Kristina, two concrete personalities, and the bond of blood that united them bound his judgement; but for posterity, for whom the great men and women of history are more or less abstractions, representatives of different ideas, different currents, for posterity this excuse does not apply, even if it has also been often repeated, because by posterity Kristina has been judged so harshly, precisely because she is Gustaf Adolf's daughter. Axel Oxenstierna could easily fit them both into the same field of vision; posterity has difficulty doing this. Gustav Adolf represents for us Swedishness and Protestantism, Kristina cosmopolitanism and Catholicism. Kristina has consequently been constantly exposed to the hatred of his admirers and to the flattery of his detractors.

But apart from the fact that Kristina's image appears in a historical light, which makes it difficult to judge it fairly, it is also in and of itself difficult to perceive. It was not only her facial features, which shifted from one moment to the next so that it was impossible to say whether she was ugly or beautiful, but also her character is rich in contradictions.

Kristina was not only a manly and, in the eyes of many, unpleasant woman with a man's voice and ink-stained fingers, who despised all convention and was sloppy in her affairs, she was not only a selfish creature who abandoned her Fatherland and who was implacable when she was wronged in her right, a queen without a kingdom, a woman without a home, but in her there were also many features which must arouse our admiration, if we only endeavour to let justice be done to her and not at once be repulsed from her by an, as we have seen above, explainable but therefore not justified antipathy. Strong intelligence, ardent curiosity, fine artistic sense, grandiose ideas, pronounced contempt for pettiness and meanness, love of truth and nature in an artificial past, all these qualities are hers. They are intertwined with great faults, and this in a peculiar way, so that her character can be said to be original in the highest degree. But original characters find it difficult to properly fit into the compartments for praise or blame, which everyone has ready both for the people who are encountered in everyday life and for the personalities of history. One has to make an effort to grasp the value of such a character. But that which entails toil is often overlooked and despised.

Kristina has often been the subject of historians' attention, but only a few have won the right understanding of this richly varied character. In addition, many things still remain to be unearthed from the hiding places of the archives before the clear light that only comprehensive research can provide has been thrown over Kristina. A concise presentation such as this of Kristina's character must now become a fragment and leave many questions unanswered.

Above: Kristina.

Above: Gustav Adolf, painted by Kristina sometime in her childhood.

Above: Ellen Fries.