Sources:
A journal of the Swedish ambassy, volume 2, pages 187 to 193, by Bulstrode Whitelocke, published in 1772
Bulstr. Whitelockes Dag-Bok Öfver Dess Ambassade til Sverige, pages 680 to 686, translated by Johan Edman, 1777
The diary entry:
Whitelocke visited marshall Wrangell and generall Wittenbergh, and went from thence to the castle to visit Grave Tot, who told him, that the queen had altered her purpose of sending him into England, and would doe him the honor to retaine him with her, butt that yett he hoped in a short time to see England.
Whitelocke said, he should be glad to meet him and so doe him service there: they discoursed of the queen's residence in Pomerland, or some other place neer this countrey, and of the discommodities and inconveniencyes which would arise therby.
Whitelocke told him, that if the queen had leisure, that he should be glad to waite on her; and Tot went presently to know her pleasure, and promised to bring word to Whitelocke if he might see the queen, and did it, att the lady Jane Ruthen's lodging, whither Whitelocke was gone to take his leave of that lady; whence he brought Whitelocke to the traverse of the warderobe, where her majesty came to him, and conducted him into her bed-chamber, where they thus discoursed.
Wh. "I humbly thanke your majesty for admitting me to be present att the meeting of the ricksdagh."
Qu. "How did you like the manner and proceedings of it when you were there?"
Wh. "It was with the greatest gravity and solemnity that I ever saw in any publique assembly, and well becomming persons of their quality and interest."
Qu. "There be among them very considerable persons, and wise men."
Wh. "Such an assembly requires such men, and their carryage showed them to be such; butt, madame, I expected that your chancellor, after he spake with your majesty, should, according to the course in our parlements, have declared, by your direction, the causes of the councell's being summoned."
Qu. "It belongs to the office of the chancellor with us to doe it, and when I called him to me, it was to desire him to doe it."
Wh. "How then came it to passe that he did it not, when his place and your majesty required it?"
Qu. "He desired to be excused, and gave me this reason, that he had taken an oath to my father to use his utmost indeavor to keep the crown on my head; and that the cause of my calling this diette was to have their consents for me to quitt the crown; that if he should make this proposition to them, it would be contrary to the oath which he had taken to my father, and therfore he could not doe it."
Wh. "Did not your majesty expect this answear?"
Qu. "Not att all, butt was wholly surprised by it; and when the ricksdagh were mett, my chancellor thus excusing himselfe, there was nobody appointed by me to declare to them the cause of their meeting; butt rather then the assembly should be putt off, and nothing done, I pluckt up my spirits the best I could, and spake to them on the suddein as you heard, although much to my disadvantage."
Wh. "Indeed, madame, you were much surprised; and I cannot butt wonder, that you should have no intimation given you before hand of your chancellor's resolution: butt your majesty will pardon me, if I believe it proved no disadvantage to you, when I had the honor to see and heare, with how excellent a grace, and how princelike your majesty, in so great an assembly, and on a suddein, delivered your mind and purpose."
Qu. "You are apt to make the best construction of it; you see I did adventure uppon it, remembring that they were my subjects, and I their queen."
Wh. "Madame, you spake and acted like yourselfe, and were highly complemented by the severall marshalls, butt, above all the rest, by the honest boore."
Qu. "Was you so taken with his clownery?"
Wh. "It seemed to me as pure and cleer naturall eloquence, without any forced straine, as could be expressed."
Qu. "Indeed there was little else butt what was naturall, and by a well meaning man, who is understanding enough in his countrey way."
Wh. "Whosoever shall consider his matter, more then his forme, will find that the man understands his buisnes; and the garment or phrase wherwith he clothed his matter, though it was rusticke, yett the variety and plaine elegancy, and reason, could not butt affect his auditors."
Qu. "I thinke he spake from his heart."
Wh. "I believe he did, and acted so too, especially when he wiped his eyes."
Qu. "He showed his affection to me in that posture, more then greater men did in their spheres."
Wh. "Madame, we must looke uppon all men to worke according to their present interest; and so I suppose doe the great men heer as well as elsewhere."
Qu. "Heer I have had experience enough of such actings: I shall trye what they doe in other places, and content myselfe however I shall find it."
Wh. "Your majesty will not expect to find much difference in the humors of men, as to seeking themselves, and neglecting those from whom they have received favours."
Qu. "It will be no otherwise then what I am armed to beare, and not to regard; butt your perticular respects I shall alwayes remember with gratefullnes."
Wh. "Your majesty shall ever find me your faithfull servant. Doe you intend, madame, to goe from hence to Pomerland?"
Qu. "My intentions are to goe presently after my resignation to the Spae; butt wheresoever I am, you have a true friend of me."
Wh. "There is no person alive more cordially your majesty's servant then I am."
Qu. "I doe believe it, or else I should not have communicated to you such things as I have done."
Wh. "Your majesty hath therin expressed much confidence in me, which I hope shall never deceive you, however my want of abilities may not answear your majesty's favours to me."
Qu. "I have noe doubt of your faithfullnes, and you have sufficiently manifested your abilities. Give me leave to trouble you with the company of a gentleman, my servant, whom I purpose to send over with you to England, to take care for those things which I desire to have from thence."
Wh. "He shall be very wellcome to me and my company, and I shall give him my best assistance for your majesty's service."
Qu. "I shall thanke you for it, and commaund him to obey your directions."
Wh. "Madame, if you please to accept a sett of black english stone-horses for your coach, I shall take the boldnes to send them to your stables; and pray your majesty, that the master of your horse may furnish me for my journey to Stockholme."
Qu. "I doe thankfully accept your kindnes, and all mine are att your service."
Wh. "I have interrupted your majesty too long. I desired the favour of this opportunity to present my most humble thankes to your majesty for all your noble favours to me, and my company."
Qu. "I intreat your excuse for the meanness of my presents: I could not doe therin what I desired, nor after your merit."
Wh. "Madame, there is nothing of my merit to be alleadged; butt your majesty hath testifyed much honor to the protector and common-wealth, whom I serve."
Qu. "England is a noble countrey, and your master is a gallant man: I desire you to assure him, on my part, of all affection and respect towards him."
Wh. "Your majesty may be confident of the like from his highnes; and your humble servant will heartily pray for your majesty's prosperity, where ever you are."
Qu. "I wish you a happy voyage and returne to your own countrey."
After he came from the queen, Whitelocke mett with the baron Steinbergh, master of her horse, whom he acquainted with what he had moved to her majesty, and he was very forward to accommodate Whitelocke. ...
With modernised spelling:
Whitelocke visited Marshal Wrangel and General Wittenberg and went from thence to the castle to visit Grave Tott, who told him that the Queen had altered her purpose of sending him into England and would do him the honour to retain him with her, but that yet he hoped in a short time to see England.
Whitelocke said he should be glad to meet him and so do him service there. They discoursed of the Queen's residence in Pomerland, or some other place near this country, and of the discommodities and inconveniencies which would arise thereby.
Whitelocke told him that if the Queen had leisure, that he should be glad to wait on her; and Tott went presently to know her pleasure and promised to bring word to Whitelocke if he might see the Queen, and did it at the lady Jane Ruthven's lodging, whither Whitelocke was gone to take his leave of that lady, whence he brought Whitelocke to the traverse of the wardrobe, where Her Majesty came to him and conducted him into her bedchamber, where they thus discoursed.
Whitelocke: "I humbly thank Your Majesty for admitting me to be present at the meeting of the Riksdag."
Queen: "How did you like the manner and proceedings of it when you were there?"
Whitelocke: "It was with the greatest gravity and solemnity that I ever saw in any public assembly, and well becoming persons of their quality and interest."
Queen: "There be among them very considerable persons and wise men."
Whitelocke: "Such an assembly requires such men, and their carriage showed them to be such; but, Madame, I expected that your Chancellor, after he spake with Your Majesty, should, according to the course in our Parliaments, have declared, by your direction, the causes of the Council's being summoned."
Queen: "It belongs to the office of the Chancellor with Us to do it, and when I called him to me, it was to desire him to do it."
Whitelocke: "How, then, came it to pass that he did it not, when his place and Your Majesty required it?"
Queen: "He desired to be excused, and gave me this reason: that he had taken an oath to my father to use his utmost endeavour to keep the crown on my head, and that the cause of my calling this Diet was to have their consents for me to quit the Crown; that if he should make this proposition to them, it would be contrary to the oath which he had taken to my father, and therefore he could not do it."
Whitelocke: "Did not Your Majesty expect this answer?"
Queen: "Not at all, but was wholly surprised by it; and when the Riksdag were met, my Chancellor thus excusing himself, there was nobody appointed by me to declare to them the cause of their meeting. But rather than the assembly should be put off, and nothing done, I plucked up my spirits the best I could and spake to them on the sudden, as you heard, although much to my disadvantage."
Whitelocke: "Indeed, Madame, you were much surprised, and I cannot but wonder that you should have no intimation given you beforehand of your Chancellor's resolution; but Your Majesty will pardon me if I believe it proved no disadvantage to you when I had the honour to see and hear with how excellent a grace and how princelike Your Majesty, in so great an assembly and on a sudden, delivered your mind and purpose."
Queen: "You are apt to make the best construction of it; you see I did adventure upon it, remembering that they were my subjects, and I their Queen."
Whitelocke: "Madame, you spake and acted like yourself and were highly complimented by the several marshals, but, above all the rest, by the honest boor."
Queen: "Was you so taken with his clownery?"
Whitelocke: "It seemed to me as pure and clear natural eloquence, without any forced strain, as could be expressed."
Queen: "Indeed, there was little else but what was natural, and by a well-meaning man who is understanding enough in his country way."
Whitelocke: "Whosoever shall consider his matter more than his form will find that the man understands his business; and the garment or phrase wherewith he clothed his matter, though it was rustic, yet the variety and plain elegancy and reason could not but affect his auditors."
Queen: "I think he spake from his heart."
Whitelocke: "I believe he did, and acted so too, especially when he wiped his eyes."
Queen: "He showed his affection to me in that posture more than greater men did in their spheres."
Whitelocke: "Madame, we must look upon all men to work according to their present interest, and so, I suppose, do the great men here as well as elsewhere."
Queen: "Here I have had experience enough of such actings. I shall try what they do in other places and content myself however I shall find it."
Whitelocke: "Your Majesty will not expect to find much difference in the humours of men as to seeking themselves and neglecting those from whom they have received favours."
Queen: "It will be no otherwise than what I am armed to bear and not to regard, but your particular respects I shall always remember with gratefulness."
Whitelocke: "Your Majesty shall ever find me your faithful servant. Do you intend, Madame, to go from hence to Pomerland?"
Queen: "My intentions are to go presently after my resignation to the Spa, but wheresoever I am, you have a true friend of me."
Whitelocke: "There is no person alive more cordially Your Majesty's servant than I am."
Queen: "I do believe it, or else I should not have communicated to you such things as I have done."
Whitelocke: "Your Majesty hath therein expressed much confidence in me, which I hope shall never deceive you, however my want of abilities may not answer Your Majesty's favours to me."
Queen: "I have no doubt of your faithfulness, and you have sufficiently manifested your abilities. Give me leave to trouble you with the company of a gentleman, my servant, whom I purpose to send over with you to England to take care for those things which I desire to have from thence."
Whitelocke: "He shall be very welcome to me and my company, and I shall give him my best assistance for Your Majesty's service."
Queen: "I shall thank you for it and command him to obey your directions."
Whitelocke: "Madame, if you please to accept a set of black English stone horses for your coach, I shall take the boldness to send them to your stables and pray Your Majesty that the master of your horse may furnish me for my journey to Stockholm."
Queen: "I do thankfully accept your kindness, and all mine are at your service."
Whitelocke: "I have interrupted Your Majesty too long. I desired the favour of this opportunity to present my most humble thanks to Your Majesty for all your noble favours to me and my company."
Queen: "I entreat your excuse for the meanness of my presents; I could not do therein what I desired, nor after your merit."
Whitelocke: "Madame, there is nothing of my merit to be alleged, but Your Majesty hath testified much honour to the Protector and Commonwealth whom I serve."
Queen: "England is a noble country, and your master is a gallant man. I desire you to assure him, on my part, of all affection and respect towards him."
Whitelocke: "Your Majesty may be confident of the like from His Highness, and your humble servant will heartily pray for Your Majesty's prosperity, wherever you are."
Queen: "I wish you a happy voyage and return to your own country."
After he came from the Queen, Whitelocke met with the Baron Steinberg, master of her horse, whom he acquainted with what he had moved to Her Majesty, and he was very forward to accommodate Whitelocke. ...
Approximate reconstruction of Whitelocke's and Kristina's conversation as it was in French (my own):
Whitelocke: «Je remercie humblement Votre Majesté de m'avoir permis d'assister à la réunion de la Diète.»
Christine: «Comment avez-vous apprécié la manière et le déroulement de celle-ci lorsque vous y étiez?»
Whitelocke: «C'était avec la plus grande gravité et la plus grande solennité que j'aie jamais vues dans une assemblée publique, et des personnes de leur qualité et de leur intérêt étaient bien convenables.»
Christine: «Il y a parmi eux des personnes très considérables et des hommes sages.»
Whitelocke: «Une telle assemblée exige de tels hommes, et leur comportement les a montrés tels; mais, Madame, je m'attendais à ce que votre chancelier, après avoir parlé avec Votre Majesté, ait, selon la pratique de nos Parlements, déclaré, sur votre ordre, les causes de la convocation du Conseil.»
Christine: «Il appartient à l'office du chancelier chez Nous de le faire, et lorsque je l'ai appelé, c'était pour lui demander de le faire.»
Whitelocke: «Comment se fait-il donc qu'il ne l'ait pas fait, alors que sa place et Votre Majesté l'exigeaient?»
Christine: «Il a demandé à être excusé et m'a donné cette raison: qu'il avait prêté serment à mon père de faire tout son possible pour garder la couronne sur ma tête, et que la raison pour laquelle j'ai convoqué cette Diète était d'avoir leur consentement pour que je quitte la Couronne; que s'il leur faisait cette proposition, ce serait contraire au serment qu'il avait prêté à mon père, et qu'il ne pouvait donc pas le faire.»
Whitelocke: «Votre Majesté ne s'attendait-elle pas à cette réponse?»
Christine: «Pas du tout, mais j'en ai été tout à fait surprise; et lorsque la Diète s'est réunie, mon chancelier s'excusant ainsi, je n'ai désigné personne pour leur exposer la cause de leur réunion. Mais plutôt que l'assemblée soit retardée et que rien ne soit fait, j'ai repris courage du mieux que j'ai pu et leur ai parlé à l'improviste, comme vous l'avez entendu, bien que ce soit à mon désavantage.»
Whitelocke: «En vérité, Madame, vous avez été très surprise, et je ne peux que m'étonner que vous n'ayez pas été informée à l'avance de la résolution de votre chancelier; mais Votre Majesté me pardonnera si je crois que cela ne vous a pas été préjudiciable lorsque j'ai eu l'honneur de voir et d'entendre avec quelle grâce excellente et avec quelle grâce princière Votre Majesté, dans une si grande assemblée et si soudainement, a exposé son esprit et son projet.»
Christine: «Vous êtes encline à en tirer la meilleure interprétation; vous voyez que je me suis aventurée là-dessus, me rappelant qu'ils étaient mes sujets, et moi leur reine.»
Whitelocke: «Madame, vous avez parlé et agi comme vous le vouliez, et vous avez été très complimentée par les différents maréchaux, mais surtout par l'honnête rustre.»
Christine: «Avez-vous été si enchanté par ses pitreries?»
Whitelocke: «Cela m'a semblé être une éloquence naturelle aussi pure et claire, sans aucun effort forcé, qu'on puisse exprimer.»
Christine: «En vérité, il n'y avait guère que ce qui était naturel, et par un homme bien intentionné qui est assez compréhensif dans sa manière campagnarde.»
Whitelocke: «Quiconque considère son sujet plus que sa forme trouvera que l'homme comprend son affaire; et le vêtement ou la phrase avec laquelle il a habillé son sujet, bien qu'il soit rustique, pourtant la variété, l'élégance simple et la raison ne pouvaient qu'affecter ses auditeurs.»
Christine: «Je pense qu'il a parlé avec son cœur.»
Whitelocke: «Je crois qu'il l'a fait, et il l'a fait aussi, surtout quand il s'est essuyé les yeux.»
Christine: «Il m'a montré son affection dans cette posture plus que ne l'ont fait les plus grands hommes dans leurs sphères.»
Whitelocke: «Madame, nous devons considérer que tous les hommes travaillent selon leur intérêt présent, et je suppose que c'est ce que font les grands hommes ici comme ailleurs.»
Christine: «Ici, j'ai assez d'expérience de telles actions. J'essaierai ce qu'ils font ailleurs et je me contenterai de ce que je trouverai.»
Whitelocke: «Votre Majesté ne s'attend pas à trouver beaucoup de différence dans l'humeur des hommes quant à se rechercher eux-mêmes et à négliger ceux de qui ils ont reçu des faveurs.»
Christine: «Ce ne sera pas autre chose que ce que je suis armée pour supporter et ne pas considérer, mais je me souviendrai toujours de vos respects particuliers avec reconnaissance.»
Whitelocke: «Votre Majesté me trouvera toujours fidèle serviteur. Avez-vous l'intention, Madame, de partir d'ici pour la Poméranie?»
Christine: «J'ai l'intention de partir immédiatement après ma démission pour Spa, mais où que je sois, vous avez en moi une véritable amie.»
Whitelocke: «Il n'y a personne au monde qui soit plus cordialement serviteur de Votre Majesté que moi.»
Christine: «Je le crois, autrement je ne vous aurais pas communiqué ce que j'ai fait.»
Whitelocke: «Votre Majesté a exprimé en moi une grande confiance qui, je l'espère, ne la trompera jamais, même si mon manque de capacités ne répond pas aux faveurs que Votre Majesté me fait.»
Christine: «Je n'ai aucun doute sur votre fidélité, et vous avez suffisamment manifesté vos capacités. Permettez-moi de vous importuner en vous offrant la compagnie d'un gentilhomme, mon serviteur, que j'ai l'intention d'envoyer avec vous en Angleterre pour prendre soin des choses que je désire obtenir de là-bas.»
Whitelocke: «Il sera le bienvenu pour moi et ma compagnie, et je lui donnerai toute mon aide pour le service de Votre Majesté.»
Christine: «Je vous en remercierai et lui ordonnerai d'obéir à vos instructions.»
Whitelocke: «Madame, si vous voulez bien accepter un ensemble de chevaux noirs anglais pour votre carrosse, j'aurai l'audace de les envoyer à vos écuries, et je prie Votre Majesté que le maître de votre cheval puisse me fournir les provisions nécessaires pour mon voyage à Stockholm.»
Christine: «J'accepte avec reconnaissance votre bonté, et toutes mes bontés sont à votre service.»
Whitelocke: «J'ai interrompu Votre Majesté trop longtemps. J'ai sollicité la faveur de cette occasion pour présenter mes plus humbles remerciements à Votre Majesté pour toutes les nobles faveurs qu'elle m'a accordées, à moi et à ma compagnie.»
Christine: «Je vous prie de m'excuser de la modestie de mes présents; je n'ai pu y faire ce que je désirais, ni ce que vous méritiez.»
Whitelocke: «Madame, il n'y a rien à alléguer de mon mérite, mais Votre Majesté a témoigné beaucoup d'honneur au protecteur et à la République que je sers.»
Christine: «L'Angleterre est un pays noble, et votre maître est un homme galant. Je vous prie de l'assurer, de ma part, de toute mon affection et de tout mon respect à son égard.»
Whitelocke: «Votre Majesté peut être sûre que Son Altesse vous en fera autant, et votre humble serviteur priera de tout cœur pour la prospérité de Votre Majesté, où que vous soyez.»
Christine: «Je vous souhaite un bon voyage et un retour dans votre pays.»
Swedish translation of Whitelocke's and Kristina's conversation (by Edman):
Wh. »Jag tackar Edar Maj:t ödmjukast för dess nådiga tilstånd för mig, at vid Riksdagens öpnande få vara tilstädes.«
Drottn. »Hvad tyckte J om sjelfva cerimonien?«
Wh. »Den skedde med största högtidlighet, och med all den värdighet, man vid et så lysande tilfälle, och i en så utvald samling af folk, kunde vänta.«
Drottn. »Jag försäkrar Eder at ibland dem voro månge betydande och sluge män.«
Wh. »Vid et sådant tilfälle fodras slugt folk; och utmärkte deras upförande at de voro det; men jag väntade at Riks-Cancelleren, sedan han talt vid Edar Maj:t, skulle, efter den i vårt Parlament vedertagne vanan, på Edar Maj:ts befallning, och i dess ställe, anföra de orsaker, för hvilka Ständerne blifvit sammankallade.«
Drottn. »Det hörer äfven verkeligen Riks-Cancelleren til, och var det för at därom gifva honom befallning, som jag vinkade till honom, at han skulle komma til mig.«
Wh. »Hvad orsak var då at han ej gjorde det, när Edar Maj:ts befallning och dess ämbete ålade honom det samma?«
Drottn. »Han bad om ursäkt, och föregaf såsom orsak, det han svorit min sal. Fader en ed, at han skulle, så mycket hos honom stod, söka bibehålla Svenske Kronan på mitt hufvud. Då nu Ständerne voro sammankallade at til min afsägelse lemna sitt bifall, kunde han icke tala i mitt namn, utan bryta sin ed.«
Wh. »Väntade Edar Maj:t sig icke denna ursäkt?«
Drottn. »Aldeles intet, utan den var mig fullkomligen oväntad. Men sedan Ständerne voro tilsammans, och ingen utom Riks-Cancelleren var utsedd at i mitt namn tala til dem, och tilkänna gifva den orsak, för hvilken de blifvit sammankallade; så måste jag sjelf, häller än at låta dem åtskiljas, utan at någon ting skulle blifva gjordt, samla mina tankar, och tala til dem så godt jag kunde, hvilket jag äfven gjorde, som J hörde, fast ej så väl jag önskat.«
Wh. »Sannerligen, Edar Maj:t var mycket surprenerad; och kan jag icke nog undra, at ej Riks-Cancelleren af denna sin tanka förut lemnar Edar Maj:t del; men jag vågar tillika försäkra, at Edar Maj:t därigenom intet förlorade; emedan jag både såg och hörde, med hvad mycken smak, och huru Majestätligt Edar Maj:t i en sådan hast, samt för så stor menighet, yttrade sina tankar och sin föresats.«
Drottn. »Jag märker J uttyder til det bästa hvad jag sagt; J såg at jag vågade därpå löst, kommande ihog at de voro mine undersåtare, och jag deras Drottning.«
Wh. »Edar Maj:t talte och gjorde alt på et sig värdigt sätt; och blef Edar Maj:t artigt complimenterad af samtelige Ståndens talemän, men bäst af den hederlige Bonden.«
Drottn. »Tyckte J så mycket om hans ovalkade åtbärder?«
Wh. »De föreföllo mig såsom en den renaste och naturligaste vältalighet, utan konst och förställning.«
Drottn. »I sanning, det var ganska okonstladt, och af en välmenande man, som förstår nog, hvad honom såsom landtman åligger.«
Wh. »Hvar och en, som ser mer på hans föremål, än hans skapnad, finner nogsamt at han förstod sina saker; och ehuru hans klädnad så väl som talesätt voro Bondaktige, kunde dock, det han hade at framföra, ej annat än röra de närvarande.«
Drottn. »Jag tror han förde hjertats språk.«
Wh. »Jag tror äfven han gjorde det, åtminstone bar han sig så til, i synnerhet när han aftorkade sina tårar.«
Drottn. »Han å daga lade därigenom mer sin tilgifvenhet för mig, än mycket betydande män gjorde i sin ställning.«
Wh. »Man måste, Nådigsta Drottning! anse människor i allmänhet såsom arbetande på sitt eget interesse; och föreställer jag mig, at de store göra det så väl här som på andra ställen.«
Drottn. »Därutaf har jag här haft nog erfarenhet; och vil jag försöka huru de upföra sig i andra länder, samt vara nögd med hvad jag finner.«
Wh. »Edar Maj:t bör icke vänta mycken åtskilnad i detta mål; ty de se i allmänhet på sitt eget bästa, äro otacksamme och glömma välgerningar.«
Drottn. »Det kan aldrig blifva så, at jag icke har vapn däremot; ty jag kan förakta det; men Edar utmärkta aktning och tilgifvenhet för mig skall altid i en tacksamt hjerta förvaras.«
Wh. »Edar Maj:t skall altid finna mig en trogen tjenare. Tänker Edar Maj:t at begifva sig härifrån til Pomern?«
Drottn. »Jag har föresatt mig at med det första resa til Spa; och ehvar jag är, kan J vara försäkrad at uti mig ega en upriktig vän.«
Wh. »Jag försäkrar äfven at Edar Maj:t ej eger någon upriktigare och trognare tjenare än jag.«
Drottn. »Jag är därom öfvertygad; och hade jag icke annars lemnat Eder så mycket förtroende, som jag nu gjort.«
Wh. »Edar Maj:t har därigenom behagat visa den goda tanka, Edar Maj:t om mig hyser, och hvaraf jag hoppas aldrig göra mig ovärdig, oaktadt jag ej har skickelighet nog at, såsom jag önskar, svara emot Edar Maj:ts ynnest.«
Drottn. »Jag tviflar icke på Edar tilgifvenhet; och har J tilräckeligen å daga lagt Edar skickelighet. Tillåt mig at få besvära Edar med, at vid hemresan taga uti Edart sällskap en af mina Hof-Cavalierer, hvilken jag vil sända til England, för at där uphandla några saker för min räkning.«
Wh. »Han skall vara ganska välkommen; och vil jag, så mycket hos mig står, vara honom, vid Edar Maj:ts tjenst uträttande, behjelpelig.«
Drottn. »Jag är Eder därföre förbunden, och skall befalla honom at följa Edra råd.«
Wh. »Om Edar Maj:t täckes emottaga et spann svarta Engelske hingstar för sin vagn, utbeder jag mig den nåden at få aflemna dem vid Edar Maj:ts stall, då Edar Maj:ts Stallmästare torde få befallning at draga försorg om hästar för mig til min Stockholms resa.«
Drottn. »Jag emottager med tacksamhet Edart anbud; och äro alle mine hästar til Edar tjenst.«
Wh. »Jag har redan uppehållit Edar Maj:t för länge; och som jag i synnerhet önskade mig detta tilfället, at hos Edar Maj:t få aflägga min ödmjukaste tacksägelse för de Kongl. presenter, hvarmed jag så väl som mitt sällskap blifvit ihogkomne; så får jag härmed den nåden afbörda mig samma skyldighet.«
Drottn. »Jag beder Eder ursäkta deras ringhet; och svara de hvarken emot min åstundan eller Edar förtjenst.«
Wh. »Å min sida är visst ingen förtjenst at anföra; men Edar Maj:t har på mångfaldigt sätt yttrat sin aktning för Protector och den Republiquen, hvars ombud jag är.«
Drottn. »England är et skönt land, och Protector en stor man, och får jag anmoda Eder, at försäkra honom om min tilgifvenhet och aktning.«
Wh. »Edar Maj:t kan om det samma hos Protector vara försäkrad; och är Edar Maj:t, hvar hällst dess lefnad kommer at tilbringas, innesluten uti dess trognaste tjenares förböner.«
Drottn. »Jag önskar Eder en lyckelig resa, och snar återkomst til Edart Fädernesland.«
Contemporary Swedish translation of Whitelocke's and Kristina's conversation (my own):
Whitelocke: »Jag tackar ödmjukt Ers Majestät för att jag fick närvara vid Riksdagens möte.«
Kristina: »Hur tyckte Ni om sättet och proceduren när Ni var där?«
Whitelocke: »Det var med den största allvar och högtidlighet som jag någonsin sett i någon offentlig församling, och det anstår väl personer av deras kvalitet och intresse.«
Kristina: »Det finns bland dem mycket betydande personer och visa män.«
Whitelocke: »En sådan församling kräver sådana män, och deras beteende visade att de var sådana; men, madam, jag förväntade mig att Er kansler, efter att han talat med Ers Majestät, skulle, enligt kursen i våra Parlament, ha förklarat, av Er ledning, orsakerna till att Rådet kallades.«
Kristina: »Det tillhör kanslersämbetet hos Oss att göra det, och när jag kallade honom till mig, var det för att önska att han skulle göra det.«
Whitelocke: »Hur kom det sig då att han inte gjorde det när hans ställe och Ers Majestät krävde det?«
Kristina: »Han ville bli ursäktad, och han gav mig detta skäl: att han hade avlagt en ed till min far att göra sitt yttersta för att hålla kronan på mitt huvud, och att orsaken till att jag kallade denna Riksdag var att ha deras samtycke till att jag skulle lämna Kronan, att om han skulle komma med detta förslag till dem, skulle det strida mot den ed som han hade avlagt till min far, och därför kunde han inte göra det.«
Whitelocke: »Väntade inte Ers Majestät detta svar?«
Kristina: »Inte alls, men jag blev helt förvånad över det, och när Riksdagen träffades, min kansler sålunda ursäktade sig, fanns det ingen av mig utsedd att förklara för dem orsaken till deras möte. Men snarare än att församlingen skulle skjutas upp och ingenting göras, jag tog upp mitt humör så gott jag kunde och talade plötsligt till dem, som Ni hörde, fastän till min nackdel.«
Whitelocke: »Visst, madam, Ni blev mycket förvånad, och jag kan inte annat än att undra över att Ni inte skulle ha några antydningar på förhand om Er kanslers beslut, men Ers Majestät kommer att förlåta mig om jag tror att det inte visade sig vara någon nackdel för Er när jag hade äran att se och höra med hur utmärkt nåd och hur furstligt Ers Majestät i en så stor församling och plötsligt förklarade Ert sinne och Ert syfte.«
Kristina: »Ni är benägen att göra den bästa uppfattning av den; Ni ser att jag äventyrade mig på den, jag kom ihåg att de var ju mina undersåtar och jag deras drottning.«
Whitelocke: »Madam, Ni talade och betedde Er som Ni själv och fick mycket komplimanger av de flera marschallerna, men framför allt resten av den ärlige bonden.«
Kristina: »Var Ni så förtrollad av hans trams?«
Whitelocke: »Det föreföll mig som ren och tydlig naturlig vältalighet, utan någon påtvingad påfrestning, som kunde uttryckas.«
Kristina: »Det fanns faktiskt lite annat än vad som var naturligt, och av en välmenande man som är tillräckligt förstående på sitt landsbygdssätt.«
Whitelocke: »Var och en som överväger sin sak mer än sin form kommer att finna att mannen förstår hans affär, och plagget eller frasen med vilken han klädde sig, även om den var rustik, kunde variationen och ren elegans och förnuft inte annat än påverka dem som lyssnade på honom.«
Kristina: »Jag tror att han talade från sitt hjärta.«
Whitelocke: »Jag tror att han gjorde det, och han agerade så också, speciellt när han torkade sina ögon.«
Kristina: »Han visade mig sin tillgivenhet i den ställningen mer än större män gjorde i deras sfärer.«
Whitelocke: »Madam, vi måste se på alla människor som arbetar i enlighet med deras nuvarande intresse, och så, antar jag, gör de stora männen här såväl som på andra håll.«
Kristina: »Här har jag haft tillräckligt med erfarenhet av sådana handlingar. Jag skall pröva vad de gör på andra ställen och nöja mig på vilket sätt jag än finner det.«
Whitelocke: »Ers Majestät kommer inte att förvänta sig att finna någon större skillnad i mäns humör när det gäller att söka sig själva och försumma dem från vilka de har fått tjänster.«
Kristina: »Det blir inget annat än vad jag är beväpnad att bära och inte att betrakta, men Era speciella respekter kommer jag alltid att minnas med tacksamhet.«
Whitelocke: »Ers Majestät skall alltid finna mig Er trogne tjänare. Har Ni för avsikt, madam, att gå härifrån till Pommern?«
Kristina: »Min avsikt är att gå direkt efter min avsägelse till Spa, men var jag än är har Ni en trogen vän i mig.«
Whitelocke: »Det finns ingen människa som är mer hjärtligt Ers Majestäts tjänare än jag.«
Kristina: »Jag tror det, annars skulle jag inte ha meddelat Er sådana saker som jag har gjort.«
Whitelocke: »Ers Majestät har däri uttryckt mycket förtroende för mig, som jag hoppas aldrig kommer att vilseleda Er, även om min brist på förmågor kanske inte svarar Ers Majestäts tjänster till mig.«
Kristina: »Jag tvivlar inte på Er trofasthet, och Ni har tillräckligt visat dina förmågor. Tillåt mig att besvära Er med sällskap av en herre, min tjänare, som jag tänker skicka över med Er till England för att ta hand om att skicka till mig de saker som jag vill ha därifrån.«
Whitelocke: »Han skall vara mycket välkommen till mig och mitt sällskap, och jag skall ge honom min bästa hjälp för Ers Majestäts tjänst.«
Kristina: »Jag skall tacka Er för det och befalla honom att lyda Era instruktioner.«
Whitelocke: »Madam, om det behagar Er att ta emot en uppsättning svarta engelska hästar till Er kaross, så skall jag våga sända dem till Ert stall, och jag ber Ers Majestät att låta Er stallmästare förse mig för min resa till Stockholm.«
Kristina: »Jag accepterar Er vänlighet med tacksamhet, och all min vänlighet står till Er tjänst.«
Whitelocke: »Jag har avbrutit Ers Majestät alltför länge. Jag önskade denna möjlighet att framföra min ödmjukaste tacksägelse till Ers Majestät för alla Era ädla tjänster till mig och mitt sällskap.«
Kristina: »Jag ber Er ursäkt för mina gåvors ödmjukhet; jag kunde inte göra däri vad jag önskade, inte heller i enlighet med Era förtjänster.«
Whitelocke: »Madam, det finns inget av mina förtjänster att påstå, men Ers Majestät har vittnat mycket ära för protektorn och Republiken som jag tjänar.«
Kristina: »England är ett ädelt land, och Er herre är en tapper man. Jag önskar att Ni försäkrar honom, från min sida, om all min tillgivenhet och respekt för honom.«
Whitelocke: »Ers Majestät kan vara säker på liknande från Hans Höghet, och Er ödmjuka tjänare kommer hjärtligt att be för Ers Majestäts välstånd, var Ni än är.«
Kristina: »Jag önskar Er en lycklig resa och återvända till Ert eget land.«
_-_Nationalmuseum_-_18075.tif.jpg)
Above: Kristina.
.jpg)
Above: Bulstrode Whitelocke.
Note: Pomerland = Pomerania.
No comments:
Post a Comment