Source:
Märkvärdiga qvinnor, serie 2: Svenska qvinnor, pages 216 to 220, by Ellen Fries, 1891
The biography:
Kristina ärfde efter sin fader icke allenast Sveriges rike. Hon fick också i arf många af hans stora egenskaper. Liksom Gustaf Adolf hade Kristina en ovanlig intelligens. Hon hade lätt att lära och att minnas, lätt att uttrycka sina tankar i både tal och skrift samt förmåga att redigt uppfatta och skarpsinnigt döma. Hon var genialisk, hade en rikedom på ideer liksom fadern och hela Vasaätten. »Hon hafver ett extraordinarii ståtligt ingenium», yttrade en af hennes förmyndare, och »såvidt sexus fæmineus det tillåter, lärer hon komma att likna sin fader.«
Hennes brinnande vetgirighet, hennes sinne för konst och vetenskap kunna ock betraktas såsom ett fädernearf, ehuruväl Maria Eleonora ej heller var utan andliga intressen, och Kristina påminner i detta afseende nästan mera om modern. Gustaf Adolf förlorade aldrig det praktiska målet ur sikte i teoretiska och ästetiska spörsmål. Kristina däremot var ej otillgänglig för 1600-talets pedantiska lärdom, och om hon också icke hade så bizarra ästetiska fantasier som Maria Eleonora, hvilken t. ex. förde med sig på sina resor italienska arkitekter, som vid alla vackra platser uppgjorde planer till blifvande praktbyggnader, så öfverskred hon dock i sin samlarvurm den praktiska klokhetens mått.
»Om jag icke hällde vatten på Eder eld, skulle Ni redan vara förtärd», yttrade Axel Oxenstierna om sin konungslige vän, och äfven af denna eld, af detta djärfva mod, af denna kraft, som sökte hinder och som kunde nedslå dem, hade Kristina fått sin del. Hon hade ärft herskarlynnet. Hon var inte mer än sex år, då pfalzgrefvinnan Katarina bekände sig vara vanmäktig inför den lilla flickans kraftiga vilja. Och äfven såsom fullvuxen imponerade Kristina på sin omgifning. Hon behöfde därtill inga yttre medel. Hon var kort till växten samt vårdslöst och illa klädd, men det lyste ur de mörkblå ögonen en eld, som tillintetgjorde alla invändningar och förtärde alla motstånd.
Hvarken råd eller riksdag ville 1651 välja Karl Gustaf till svensk tronföljare, han själf, den egensinnige, hersklystne pfalzaren ville ingalunda blifva vald, men alla måste de böja sig inför den tjugufemåriga drottningens »det skall ske».
Med dessa harskargåfvor följde ett häftigt sinne och starka lidelser. Det lurade en förstörande demon på djupet af Vasaättens rika anlag, hos den störste af dess medlemmar och hos den siste, som bar Sveriges krona.
Gustaf Adolf herskade likväl ej allenast genom sin öfverlägsna intelligens och sin starka vilja. Han var ej den egotistiske despoten, som lydes och fruktas, utan han var först och sist den ädle, varmhjärtade konungen, som älskade sin familj, sina vänner, sitt folk, han var den religiöse mannen, som i ödmjukhet och tro böjde sig inför all världens herskare.
Fick Kristina i arf af sin fader äfven dessa hjärtats stora egenskaper? Det har af mången betviflats. Oss synes det ovedersägligt, att hon egde dem, ehuru de ofta förlamades af hennes fel. Det var den goda säden, som småningom öfverväxtes af ogräset, men som ändå ibland skymtar fram, om man blott ser noga efter och ej på förhand anser sig förvissad, att den ej finnes. Kärlek till Gud, önskan att hjälpa de lidande och att göra människor lyckliga, ett begär att försona de stridande äro känslor, som ofta besjälade Kristina och icke tillintetgjordes af egoismen. Redan såsom barn bad hon rådsherrarne för de fattiga fångarne på slottet, och hon kunde aldrig, utan att det kostade henne tårar, besluta sig för att befordra en brottsling till dödsstraff. Hon var alltid mot sina vänner mera välvillig och hjälpsam, än hennes tillgångar medgåfvo. Hennes önskan att kunna försona stridande parter urartade till en verklig mani — ty däri gick också hennes starkaste lidelse, ärelystnaden.
Gustaf Adolf var ärelysten, Kristina var det också, men hennes ärelystnad tedde sig ofta såsom fåfänga. Egenskaperna äro besläktade. För fåfängan, åtminstone sådan den framträder hos Kristina, liksom för ärelystnaden ligger till grund en stark själfkänsla. Men för den ärelystne ljuder det ständigt ett bjudande framåt, framåt till större makt och ära. För den fåfänge åter gäller det, att af det närvarande, af det en gång erhållna, göra det mesta möjliga, draga den största fördelen, skaffa sig det amplaste berömmet. Gustaf Adolf och Kristina voro båda medvetna om sin öfverlägsenhet, men den ene omsatte detta medvetande i stora bedrifter, den andra fikade främst efter uppseende, erkännande, smicker.
Den hos båda starkt utpräglade själfkänslan fördes af omständigheterna in på dessa olika vägar. Båda ville vara de yppersta, men Gustaf Adolf fick kämpa sig till ära och makt, Kristina föddes, såsom hon själf säger, »omgifven af lager och palmer», och hennes »första sömn hägnades af segertecken». Det ligger dessutom i den qvinliga naturen någonting passivt, som gör att en qvinna lätt kan tycka sig vara något; hon öfverger ärelystnaden och nöjer sig med fåfängan.
Kristina var modig. Hon visade sig härutinnan såsom en hjältes sanna dotter. Själf satte hon högt pris på denna sin dygd och ansåg sig genom den stå öfver sitt kön. Hon berättar med tydligt välbehag om huru hennes mod tidigt trädde i dagen. Vid ej fyllda två år besökte hon i sina föräldrars sällskap Kalmar. Kommendanten var oviss, huruvida han skulle våga salutera med alla kanonerna och handgevären vid de höga resandenas intåg i slottet; man kunde ju skrämma prinsessan. Gustaf Adolf betänkte sig ett ögonblick. »Låt skjuta», sade han, »hon är en soldats dotter, hon måste vänja sig därvid.» Och skotten skrämde ej den lilla. Långt därifrån. Hon slog jublande samman händerna och log öfverljudt. Gustaf Adolf fann behag i sin dotters kynne. »Låt mig få råda», yttrade han, »jag skall väl en gång föra Dig på de ställen, där Du skall blifva förnöjd.»
Äfven ett annat drag från sin barndom omtalar hon. Allt sedan hon blifvit drottning, brukade hon, fastän ett barn, i egen person mottaga främmande sändebud. Ryska gesanter kommo 1636 till Stockholm. Förmyndarne fruktade, att dessa med sina långa skägg, besynnerliga dräkter och barbariska åthäfvor skulle skrämma drottningen-barnet, och ville därföre ej, att hon skulle taga emot dem. När Kristina fick veta detta, skrattade hon åt deras försiktighet, frågade om inte de också hade skägg, hvarefter hon mottog främlingarne, som om hon hade varit en till åren kommen regentinna och ej en tioårs flicka.
Sådan hon var som barn, blef hon ock som vuxen. Hennes nerver tycktes endast stärkas inför faran. Hon var några gånger utsatt för dödsfara, en gång sköt en vansinnig man på henne, en annan gång brast några plankor, då hon skulle inspektera ett kronans fartyg, så att hon störtade i sjön, med vid båda dessa tillfällen, som framkallade allmän förskräckelse, bibehöll hon full fattning.
Vid ridter och på jakter var hon alltid den mest oförvägna. Hon hade en medfödd fallenhet för manliga idrotter. »Det finnes ingen i Sverige», säger en trovärdig berättare, »som bättre förstår än hon att med en enda kula skjuta en springande hare.» Hon brukade beklaga, att hennes fader ej lefvat nog länge för att lära henne krigets yrke. Hon hade den svagheten att denna lärdom förutan anse sig förstå krigskonsten, hvilket man på goda skäl kan betvifla.
»Ett gladare hjältemod än Gustaf Adolfs har aldrig funnits», säger vår störste historieskrifvare. Vid sidan af det djupa allvaret fanns en sund lifsglädje. Äfven Kristina hade sin lust i skämtan och nöjen, men hos henne kom understundom skämtet att urarta till en för hennes kön stötande uppsluppenhet, och nöjena till ytlig flärd.
Yttre omständigheter bidrogo därtill, men ännu mera, att Kristina, som föröfrigt syntes fått i arf många af faderns egenskaper, saknade en af dem, karaktärens jämnvikt. Hos Gustaf Adolf sammansmälte alla egenskaper till ett harmoniskt helt. Hos Kristina däremot fanns ej denna enhet. Det var ej den sedliga viljan, som styrde dem alla, utan starkast framträdde en aldrig hvilande fantasi. Den kunde ibland beherska både vilja och förstånd. Hon kunde vara lika nyckfull och excentrisk, som Gustaf Adolf var jämn och fast.
Och nyckfullheten och excentriciteten, som förstörde alla de andra, stora sidorna af hennes karaktär, alldeles som ett enda penseldrag, fördt af en oskicklig hand, förstör en mästares tafla, dem hade Kristina i arf af sin moder, Maria Eleonora af Brandenburg.
Denna drottning var, såsom redan nämndt är, inte utan andliga intressen, och hon förde sig med naturlig värdighet, men hon beherskades af sina känslor. Lynnet var ombytligt, hon var full af nycker och påhitt, som förråda en betänklig brist på jämnvikt, för att ej säga att de förråda sinnesförvirring. Ehuru egentligen ej inskränkt till förståndet, blef hon likväl genom sina starka känslor oemottaglig för skäl och utan omdöme. Hon visade ibland stor viljestyrka, men hon leddes alltid lätt af dem hon beundrade och älskade. Af den berömda hohenzollernska ättens stora egenskaper hade hon sålunda ej många. Och hvad hon alldeles saknade var dess kända sparsamhet.
Excentriciteten, nyckerna, det ekonomiska oförståndet blifva Kristinas mödernearf. Men under det att Maria Eleonora är en vek varelse, är Kristina en starkt utvecklad personlighet. Därföre varda dessa fel hos henne än mera fördärfbringande än hos modern.
English translation (my own):
Kristina inherited not only the kingdom of Sweden from her father. She also received in the inheritance many of his great qualities. Like Gustaf Adolf, Kristina had an unusual intelligence. She found it easy to learn and to remember, easy to express her thoughts in both speech and writing, and she had the ability to perceive clearly and judge astutely. She was a genius, had a wealth of ideas like her father and the entire Vasa family. "She has an extraordinary stately intelligence", said one of her regents, and "as far as the feminine sex allows, she will surely take after her father."
Her ardent curiosity and her sense for art and science can also be considered an inheritance from her father, although Maria Eleonora was not without spiritual interests either, and Kristina in this respect is almost more like her mother. Gustav Adolf never lost sight of the practical goal in theoretical and aesthetic questions. Kristina, on the other hand, was not inaccessible to the pedantic learning of the 17th century, and if she also did not have such bizarre aesthetic fantasies as Maria Eleonora, who, for example, brought Italian architects with her on her travels, who drew up plans for future magnificent buildings at all the beautiful places, but in her craze for collecting she overstepped the measure of practical prudence.
"If I did not pour water on your fire, you would already be consumed", said Axel Oxenstierna of his royal friend, and also from this fire, from this bold courage, from this force, which sought obstacles and which could overcome them, Kristina had gotten her share. She had inherited the disposition of a ruler. She was no more than six years old when the Countess Palatine Katarina confessed to being powerless in the face of the little girl's strong will. And even as an adult, Kristina impressed her surroundings. She needed no external means for that. She was short in stature and carelessly and badly dressed, but there shone from those dark blue eyes a fire which destroyed all objections and consumed all opposition.
In 1651, neither the Council nor the Riksdag wanted to elect Karl Gustav as heir to the Swedish throne. He himself, the headstrong, domineering Count Palatine, did not want to be elected, but they all had to bow to the twenty-five year old Queen's "it shall be done."
With these gifts of rulership came a fierce mind and strong passions. A destructive demon lurked in the depths of the Vasa family's rich endowment, in the greatest of its members and in the last to wear Sweden's crown.
However, Gustav Adolf did not rule solely through his superior intelligence and his strong will. He was not the egotistical despot who was obeyed and feared, but he was firstly and lastly the noble, warm-hearted king who loved his family, his friends, his people. He was the religious man who, in humility and faith, bowed before all the rulers of the world.
Did Kristina also inherit these great qualities of the heart from her father? It has been doubted by many. To us it seems undeniable that she had them, although they were often crippled by her faults. It was the good seed which was gradually overgrown by the weeds, but which nevertheless sometimes looms ahead if one only looks carefully and does not consider oneself certain in advance that it does not exist. Love for God, the desire to help the suffering and to make people happy, a desire to reconcile fighting parties are feelings that often inspired Kristina and were not destroyed by egoism. Even as a child she begged the councilmen for the poor prisoners in the castle, and she could never, without it costing her tears, make up her mind to condemn a criminal to the death penalty. She was always more benevolent and helpful to her friends than her means allowed. Her desire to be able to reconcile warring parties degenerated into a real mania — because therein also went her strongest passion, the lust for glory.
Gustav Adolf was ambitious, Kristina was too, but her ambition often behaved like vanity. These qualities are related. Vanity, at least as it appears in Kristina, as well as ambition, is based on a strong sense of self. But for the ambitious there is a constant invitation to move forward, forward to greater power and glory. For the vain, again, it is important to make the most of what is present, of what has once been obtained, to draw the greatest advantage, to acquire the greatest praise. Gustav Adolf and Kristina were both aware of their superiority, but one translated this awareness into great achievements, the other primarily sought attention, recognition and flattery.
The strong self-esteem of both was led by circumstances into these different paths. Both wanted to be the best, but Gustav Adolf had to fight for glory and power. Kristina was born, as she says herself, "surrounded by laurels and palm trees", and her "first sleep was surrounded by signs of victory". There is also something passive in the female nature which means that a woman can easily think she is something great; she abandons ambition and is content with vanity.
Kristina was brave. She appeared herein as the true daughter of a hero. She herself highly valued this her virtue, and through it she considered herself to be above her sex. She speaks with clear relish about how her courage dawned early on. When she was not yet two years old, she visited Kalmar, in the company of her parents. The commandant was uncertain whether he should dare to salute with all the cannons and handguns at the entry of the high travelers into the castle; one could frighten the princess. Gustav Adolf thought for a moment. "Go on, shoot," he said, "she is a soldier's daughter, she needs to get used to it." And the shots did not scare the little girl. Far from it. She clapped her hands jubilantly and laughed loudly. Gustav Adolf found pleasure in his daughter's disposition. "Let me decide", he said, "I'll take you to the places that will make you happy."
She also mentions another trait from her childhood. Ever since she became queen, she, although a child, used to receive foreign envoys in person. Russian envoys came to Stockholm in 1636. The regents feared that they, with their long beards, strange costumes and barbaric attitudes, would frighten the child queen, and they therefore did not want her to receive them. When Kristina learned this, she laughed at their caution, asked if they did not also have beards, after which she received the foreigners as if she had been a mature ruler and not a ten year old girl.
As she was as a child, so she also remained as an adult. Her nerves seemed only to strengthen in the face of danger. She was several times exposed to danger of death: once a madman shot at her; another time some planks burst when she was about to inspect a Crown ship so that she fell into the sea. On both these occasions, which excited general terror, she maintained her full composure.
On rides and hunts she was always the most reckless. She had an innate aptitude for masculine sports. "There is no one in Sweden", says a reliable narrator, "who understands better than she how to shoot a running hare with a single bullet." She often lamented that her father did not live long enough to teach her the profession of war. She had the weakness that this learning presupposed that she understood the art of war, which one can doubt with good reason.
"There has never been a more cheerful heroism than that of Gustav Adolf", says our greatest historian. Alongside the deep seriousness was a healthy joy in life. Kristina too had her pleasure in jokes and pleasures, but with her sometimes the joking degenerated into an exuberance offensive to her sex, and the pleasures into superficial frivolity.
External circumstances contributed to that, but even more so that Kristina, who otherwise seemed to have inherited many of her father's qualities, lacked one of them: the balance of character. With Gustav Adolf, all his qualities merged into a harmonious whole. Kristina, on the other hand, did not have this unity. It was not the moral will that governed them all, but a never-resting imagination emerged most strongly. It could sometimes overcome both will and reason. She could be as capricious and eccentric as Gustav Adolf was steady and firm.
And the capriciousness and eccentricity which destroyed all the other great sides of her character, just as a single brush stroke, carried by an unskillful hand, destroys a master's painting, they were inherited by Kristina from her mother, Maria Eleonora of Brandenburg.
This queen, as has already been mentioned, was not without spiritual interests, and she behaved with natural dignity, but she was controlled by her emotions. Her mood was changeable, she was full of whims and fancies which betray a dangerous lack of balance, not to say that they betray a confusion of the mind. Although not really limited to reason, she nevertheless became, through her strong emotions, impervious to reason and without judgement. She sometimes showed great strength of will, but she was always easily led by those she admired and loved. She thus did not have many of the great qualities of the famous Hohenzollern family. And what she really lacked was its famous frugality.
The eccentricity, the whims, and the incomprehension of finance become Kristina's maternal heritage. But while Maria Eleonora is a weak creature, Kristina is a strongly developed personality. These faults in her were therefore even more destructive than in her mother.
Above: Kristina.
Above: Gustav Adolf and Maria Eleonora.
Above: Ellen Fries.
Note: Kristina's audience with the Russian envoys actually happened in 1633, when she/he/they was six.
No comments:
Post a Comment