Ellen Fries' biography of Kristina, part 3

Source:

Märkvärdiga qvinnor, serie 2: Svenska qvinnor, pages 220 to 231, by Ellen Fries, 1891

http://runeberg.org/feqvinnor/2/0224.html

The biography:

Kristinas uppfostran var egnad att utveckla hennes mest utpräglade karaktärsdrag. Den disharmoni, som fanns af naturen i hennes begåfning, skärptes under barnaåren.

Kristina föddes den 8 dec. 1626. Hon var Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras tredje barn. De båda andra voro döda, när hon föddes.

Maria Eleonora hade länge varit klen och ytterligt nervös. Hon hoppades nu att få en son, och det dröjde länge, innan man vågade tala om för henne, att det stora barnet med den starka rösten, hvilket hon födt till världen, inte var en gosse, utan en flicka. Gustaf Adolf tog denna lilla missräkning med sitt vanliga jämnmod. När hans syster Katarina bar den nyfödda till honom, sade han endast: »Tackom Gud, kära syster. Jag hoppas, att denna dotter skall vara så god som en son, och jag beder Gud, att Han bevarar henne, efter Han gifvit mig henne.» Då nu prinsessan förespeglade honom, att han var ung och än kunde få en son, svarade han: »Kära syster, jag är nöjd. Må Gud bevara henne.»

Kristina har själf flerstädes uttalat sig om vikten af en regents uppfostran. Att vårdslösa den är, enligt hennes ord, liksom att förgifta brunnarna. Alla lida däraf. Hennes egen erfarenhet tyckes ej hafva varit den bästa. Hon talar om att intriger och smicker redan omgåfvo hennes vagga. »Furstarne», säger hon, »behandlas som små lejon. Man vet att de ej ännu kunna bitas, men de kunna alltid rifvas.»

Men om också Kristina tidigt uppfattade eller kanske snarare med det intelligenta barnets säkra instinkt anade, att ej allt omkring henne var, som det borde vara, så kan man därföre ej säga, att hennes omgifning var likgiltig för huru hennes uppfostran leddes.

Redan Gustaf Adolf lär, enligt Kristinas egen utsago, befallt, att hon skulle få den grundliga bildning man gåfve åt en blifvande konung, och han sökte sörja för henne genom att anförtro henne åt den bästa qvinna han kände, åt sin syster Katarina.

Vid ej ännu fyllda sex år blef Kristina drottning. Hvad Gustaf Adolf tänkte som en möjlighet, blef en verklighet. Härigenom förändrades också för henne de yttre förhållandena, men ej till lycka för hennes sunda utveckling. Drottningen-barnet blef den svenska maktens symbol. Hon kunde ej nog omgärdas. Man kunde ej visa henne nog stora ärebetygelser. Redan 1633 vid riksdagens öppnande intog hon tronen, omgifven af sin uppvaktning och sina förmyndare. »Låt oss se henne», sade en af dannemännen, och när de fingo skåda flickan med de lifliga, glänsnande ögonen, tyckte de sig se faderns afbild.

Främmande sändebud, som kommo till Stockholm — och de kommo ej sällan, ty Sverige lefde nu midt uppe i sitt största krig — uppvaktade den unga drottningen, suppliker inlemnades till henne, hon fick ibland intaga sina måltider offentligt, stora gästabud föranstaltades till hennes ära, och när hon företog den minsta resa, följde henne rådsherrarne i sina kareter ett långt stycke på vägen. Kristina hade en betydlig hofstat, och man fäste afseende vid alla hennes önskningar. Hon uppföddes sålunda med kunglighetens hela tunga apparat. Hennes medfödda själfkänsla stegrades, egenviljan växte, nyckfullheten fick näring.

Vid framskriden ålder kunde visserligen Kristina ibland med filosofisk öfverlägsenhet betrakta den makt, som kronan gaf, men icke desto mindre värderade hon den ganska högt. »Storheten», säger hon ettstädes, »är liksom parfymerna. De som bära dem, känna den icke eller också endast stundtals.» Själfständigheten, som kan vara en maktens följd, ehuru den långt ifrån alltid är det, den skattade Kristina ojämförligt högre än själfva makten, och detta redan i tidiga år. »Du Gud», säger hon i sina ofvan anförda anteckningar, »har ända ifrån min spädaste barndom låtit mig begripa, huru stor den fördelen är att ej behöfva lyda andras befallningar», och hon talar på ett annat ställe om »olyckan att vara född undersåte».

För ingen hyste den uppväxande Kristina den vördnad, blandad med kärlek, som för barnets sunda utveckling är så nödvändig. Vid fadern synes hon visserligen varit innerligt fäst, och då han reste ut till Tyskland, grät hon, så att hennes ögon höllo på att fördärfvas, men hon var för späd, då han rycktes bort från henne, för att minnet af honom skulle utöfva något inflytande på hennes utveckling.

Sin moder genomskådade hon snart. Maria Eleonora var ej heller tillräknelig, då hon efter Gustaf Adolfs död kom hem från Tyskland. Hon lefde blott för den döde — ej för hans minne, ej för hans barn — utan för hans lik, från hvilket hon ej ville skiljas. Både Katarina af Pfalz och Ebba Brahe voro i början så svaga för den döde och hans sörjande maka, att de gåfvo vika för hennes nycker och gingo hennes ärenden. Den förra synes dock besinnat sig snart nog och lyckades öfvertala Maria Eleonora till att låta begrafva Gustaf Adolf. Men detta hade knappt gått i verkställighet, förrän enkedrottningen genom Ebba Brahe lät i rådet framställa en begäran att få flytta sin makes lik från grafven i Riddarholmskyrkan till Strömsholm, där hon kunde få tillfälle att då och då öppna kistan. Men till denna dårskap sade rådet ett bestämdt nej, för såvidt hon ville se och omfamna sin dotter — och då afstod Maria Eleonora, men med förbittring i sinnet. Hon afskydde rådsherrarne och förtalade dem. Däremot visade hon ett brandenburgskt sändebud stort förtroende. Denne underblåste hennes anspråk på ökade ekonomiska fördelar, och det uppstod öppen fiendskap mellan henne och rådet. Pfalzgrefven och hans gemål ville i det längsta medla, men uppgåfvo slutligen försöket.

Kristina var under dessa tider hos sin moder. Pfalzgrefvinnan besökte dem ibland, men det var Maria Eleonora, som skulle leda barnets uppfostran. Svarta rum, svarta kläder, stilla svårmod, afbrutet af paroxysmer af tårar och förtviflan, häftiga utfall mot hela omgifningen, mot hela den svenska nationen; ena stunden de mest passionerade ömhetsbetygelser mot Gustaf Adolfs enda dotter och andra stunden en fullständig likgiltighet för henne, i det att enkedrottningen till hela sin varelse gick upp i åskådandet af den dyrkade makens guldinfattade hjärta eller uppfylldes af en vansinnig åtrå att omfamna hans multnade lekamen.

Hos ett lifligt och tänkande barn kunde ett dylikt beteende endast uppjaga fantasien och ingifva en känsla af medömkan. Kristinas skämtsamma lynne frestades mer än en gång att välja moderns besynnerliga ideer till föremål för gyckel, och ej kunde denna vanmäktiga, oresonliga vrede återkalla den småningom bortnötta vördnaden.

Kristinas uppfostran uppfattades emellertid såsom en nationell angelägenhet af högsta vikt, och år 1635 utfärdade de samlade ständerna ett betänkande om drottningens uppfostran. Det innehåller många goda grundsatser, lättare att uppsätta än att därefter inrätta ett barns uppfostran. Särskildt lades vikt därpå, att Kristina skulle uppfostras till svensk och protestant. Resultatet blef motsatt hvad man åsyftade. Det antagandet ligger nära till hands och saknar ej stöd, att svenskhetens och protestantismens förträffligheter präntades i barnet på alla upptänkliga sätt, hvarigenom man hoppades att samka en motvikt mot Maria Eleonoras förakt för allt svenskt och mot kringsmygande kyrkliga villomeningar. Men känsla för fosterland och religion präntas aldrig i ett barn, den gifves aldrig med framgång in i starka dosis då och då, utan dessa ideer böra utgöra andan af hela uppfostran. Det var ej möjligt motverka Maria Eleonoras förvända uppfostringsmetod, om ej Kristina helt och hållet skildes från henne. Härvidlag, som i så många andra fall, fick Axel Oxenstierna vid sin återkomst från Tyskland 1636 göra slag i saken. Pfalzgrefvinnan Katarina fick drottningens uppfostran om hand. Maria Eleonora synes ha insett sin egen oförmåga och motsatte sig ej denna anordning. Det blef likväl endast under två år, som Kristina fick åtnjuta pfalzgrefvinnans moderliga omvårdnad, och vid ej mer än tolf år förlorade hon genom döden den enda, som kunde utöfva ett välgörande inflytande på hennes utveckling.

Katarina hade mången svår dust att utstå med sin brorsdotter. Ibland ville Kristina inte äta alls, ibland fick hon den idén att förtära vax, hvaraf hennes förut klena hälsa led; inte ville hon heller sofva hela natten som andra barn, inte dricka öl och vin och inte sysselsätta sig med handarbeten. Vid alla dessa besynnerliga ideer ansåg Katarina, att man kom längst med mildhet och lugn. Barnet vore i hvarje fall inte högfärdigt, inte grymt, inte lögnaktigt. Hon hade ett »heroiskt gemyt», och ett sådant kunde ej tvingas med riset.

Men dessa uppfostringsprinciper funno ej allmänt gillande. Flere af hofvets damer ansågo sig ha rätt till ett ord med i laget, huru drottningen skulle uppfostras. Hofmästarinnan Elisabet Gyllenstierna, den barska fru Ebba Leijonhufvud och den lifliga, energiska fru Ebba Brahe, alla hade de sina åsikter. Både den ena och den andra begagnade för att nå sina syften enkedrottningen, som naturligtvis vid sin dotters uppfostran ej kunde skjutas alldeles åt sidan. Hon uppretades mot Katarina och underblåste Kristinas trotsiga lynne. Ibland egde ganska häftiga uppträden rum, och förmyndarne nödgades inskrida.

Enkedrottningen hade varit på besök i Stockholm hos sin dotter. Hon hade då visat sig gramse på pfalzgrefvinnan och ej velat tala med henne. Det föreföll som om hon velat ingjuta hos Kristina misstroende mot hennes uppfostrarinna. Axel Oxenstierna talade härom vid enkedrottningen och bad henne uppmana Kristina till lydnad, och ej till olydnad. Maria Eleonora afskydde rikskanslären, men hade icke dess mindre stor vördnad för honom, och genom det såsom medlare uppträdande brandenburgska sändebudet lofvade hon därför nu enligt rikskanslärens önskan tala med sin dotter.

Han misstänkte likväl att så ej skedde, och sedan Maria Eleonora rest tillbaka till Gripsholm, uppsökte han pfalzgrefvinnan för att underrätta henne om att drottningen och hon hade att vänta ett besök af förmyndarne. Han begagnade äfven tillfället att ganska vidlyftigt med Katarina diskutera uppfostringskonsten. »Synes mig», skrifver denna till sin make, pfalzgrefven, omtalande rikskanslärens besök, »att hans tal ginge därpå ut, att jag vore för svag och liksom farmödrarne, hvilka icke vilja slå till sina barnbarn. Hvad han nu menar med talet, kan jag inte veta, men tror, att de gärna såge mig vara därifrån och att fru Ebba Leijonhufvud vore därvid, men de veta inte riktigt, huru de skola börja. Jag handlar, som om jag inte förstode dem, dock vete Gud, att jag hellre skulle vilja vara hos Ers Kärlighet, om jag inte duger, som man säger, att uppfostra Hennes Majestät, och skulle gärna unna en annan äran, men då jag tänker på min högtsalige herr broder, som har anförtrott just åt mig Hennes Majestät, så måste jag se tiden an och upptaga alla tal med tålamod».

Pfalzgrefvinnan behöfde ej frukta, att man ville blifva af med henne, men förmyndarne ville också visa sitt nit. Drotsen, riksmarsken, riksamiralen och rikskanslären samt riksråden Erik Ryning och Axel Banér infunno sig på utsatt tid hos den unga drottningen, som väntade dem, omgifven af hela sitt hof. De sågo högtidliga och allvarliga ut med sina af år och arbete fårade drag, sitt långa och breda, tvärklippta skägg, sina mörka dräkter och hvita spetskragar. De hälsade vördnadsfullt på den elfvaåriga drottningen, som såg dem lugnt och säkert an. Rikskanslären förde ordet. Han sade, att de hade tänkt få infinna sig hos Hennes Majestät på samma gång som enkedrottningen, hvilken hade lofvat den brandenburgska sändebudet, att hon i deras närvaro skulle hålla ett förmaningstal till sin dotter, men när hon nu rest utan att uppfylla sitt löfte, infunno de sig ändå, begärande att få veta, om ej enkedrottningen hade talat enskildt någonting vid sin dotter. Kristina svarade först nej, men när hon för andra gången tillspordes om samma sak, svarade hon: »Hon sade ingenting annat, än att jag skulle göra, hvad rådet befaller». Därpå frågade Axel Oxenstierna: »Ingenting mera?» — »Nej», genmälte Kristina.

Då började den ärevördige rikskanslären ett långt tal till sin höga myndling. Han förmanade henne först och främst till att frukta Gud, sedan till att älska och ära sin fru moder samt lyda henne i allt som är rätt och billigt, öfverse och skyla hennes fel, liksom Seth och Jafet gjorde, och inte däraf göra spe såsom Cham, hvilken på så sätt drog förbannelse öfver sig och sina efterkommande, under det att de andra undfingo välsignelse. Drottningen borde göra såsom dessa Noachs söner, hvilka visserligen icke gillade sin faders handlingssätt, fastän de sökte hjälpa honom. Hon borde visst ej efterlikna sin moder, utan vara gudfruktig, lydig, ödmjuk, vänlig mot alla, såsom hennes högtsalige herr fader hade varit, hvilken alla älskade. Såsom sin närmaste släkting, ja såsom sin egen moder borde hon lyda sin faster, hvilken hon vore så stor tack skyldig.

Rikskanslären vände sig sedan till pfalzgrefvinnan och bad henne inte spara någon flit, utan uppfostra drottningen i alla dygder, såsom de ock hoppades skulle ske; i vidrigt fall skulle hela fäderneslandet klaga öfver henne.

Äfven hofmästarinnan och drottningens lärare fingo sina behöriga förmaningar. Slutligen sade Axel Oxenstierna åt drottningen, att lydde hon inte denna hofmästarinna, skulle hon få den, som vore vilda strängare. Det var fru Ebba Leijonhufvud, som åstyftades. Nu hade rikskanslären dragit fram det kraftigaste argumentet, och under många omständliga hälsningar och bugningar togo riksförmyndare och råd sitt afsked.

Uppträdet syntes den goda pfalzgrefvinnan uppbyggligt. Hade det också denna verkan på den man därmed främst önskade väcka och bättra? Vi tillåta oss betvifla detta. Särskildt arrangerade scener, långa tal och framför allt kritik öfver föräldrar och uppfostrare bruka just ej vara de rätta lämporna för barn af Kristinas kynne. Så mycket är dock klart af denna och andra berättelser från Kristinas barndom: hennes uppfostran fick ej gå som våg för vind. Man gjorde därvid snarare för mycket än för litet.

Efter pfalzgrefvinnans död försökte man med andra uppfostrarinnor, henne i kärlek och klokhet underlägsna. Olika meningar rörande Kristinas uppfostran gjorde sig mer än någonsin gällande. Utsatt för dessa mot hvarandra stridiga viljor, växte hennes egen. Hon fick tidigt göra bekantskap med hoflifvets skuggsidor: smicker, förtal och intriger. Önskan hos en hvar att vinna hennes gunst tilltog, när hennes myndighetsålder nalkades. Hennes af naturen rättrådiga sinne stöttes bort af denna egennytta. Hon fick förakt för människor. Men det verkar liksom nattfrost på den späda plantan, när det unga sinnet får syn endast för människonaturens svaga sidor. Dess sunda utveckling hämmas. Endast egoismen frodas.

Det fanns för den unga Kristina ett för intriger och förmaningar fridlyst område, det var studerkammaren. Där trifdes hon också bäst. Redan Gustaf Adolf skall hafva förordnat till Kristinas lärare Johannes Mattiæ, en af hans fältpredikanter, som tillika hade varit lärare i Upsala och Stockholm. Denne var en för sin tid lärd och human man. Kristina studerade med aldrig förminskad lust. Antagligen följde mäster Johannes de undervisningsregler han själf uppställt i sin för drottningen skrifna »Grammatica regia». Dessa låta oss ana, att han utom sina lärdomsmeriter var en god pedagog.

Språken lästes praktiskt. Grammatikaliska regler äro ej tjenliga för att lära ett språk, utom för att befästa oss i detsamma, påstår mäster Johannes. Han fäste stor vikt vid att hans lärjunge lärde sig tala tydligt; hon läste litet, men ordentligt, ett ämne i sänder. På morgnarne lästes minnesläxorna, sedan följde skrifningarne, och på aftonen lärdes dessa utantill. Två dagar i veckan egnades till repetition af hvad man lärt de andra dagarne.

Johannes Mattiæ hade den åsikten, att ett barn aldrig bör läsa ensamt. Kristina fick också sina båda kusiner Maria Euphrosyne och Eleonora Katarina till studiekamrater. Hon bibehöll öfvertaget, men de små prinsessorna synas dock, äfven de, evertuerat sig med framgång i sina lärdomsstycken.

Alla studieämnen, som den tiden ingingo i en bildad uppfostran, lästes af Kristina. Hon lärde sig tala och skrifva svenska, tyska, latin, holländska och franska. Sedan hennes egentliga skoltid var öfver, lärde hon sig grekiska, italienska, spanska och något engelska. Hon läste de stora klassikernas arbeten, därjämte historia, geografi, teologi, filosofi och matematik.

Under Axel Oxenstiernas ledning fick hon äfven från sitt trettonde år studera statsförfattning och statskonst. Kristinas ljusaste minnen från barndomen voro dessa lärorika samtal med den store rikskanslären. Det fanns ingen bok, ingen lek, som hon ej genast och gärna lemnade för att lyssna till honom, har hon själf berättat. Vid sexton års ålder infördes hon i rådskammaren för att där praktiskt utbilda sig i regeringskonsten.

Många timmar egnades dagligen åt studier, men tid blef öfrig, och huru skulle den användas? Kristina skulle uppfostras till regerande drottning, och det länder förmyndarne till ära, att de insågo, hvad detta innebar, och ej gåfvo henne endast en qvinlig uppfostran, som hade gjort henne alldeles oskicklig till hennes ansvarsfulla kall. Men därföre att hon skulle erhålla de kunskaper, som annars endast kommo prinsar till del, fanns det inte något skäl, hvarföre hon skulle blifva alldeles främmande för det husliga lifvets sysselsättningar. Fordringarna i Sverige på qvinnornas praktiska duglighet voro den tiden mycket stora, men äfven med det nittonde århundradets minskade anspråk i detta afseende qvarstår likväl såsom ett, synes det oss, obestridligt faktum, att Kristina var till ytterlighet opraktisk, och det i hvilken betydelse man än må uppfatta detta ord.

Kristina kunde aldrig föra nålen. Då förde hon bättre värjan. Detta var dock för henne den minsta olägenheten. Värre var, att hon ej kunde hålla någonting i ordning. Hon var vanligen slarfvigt klädd. Hennes hof, hennes dyrbara samlingar voro ofta i ett bedröfligt skick, hvarföre hon också ständigt utsattes för försnillningar och bedrägerier.

Kristinas brist på praktisk begåfning visar sig tydligast och mest olycksdigert för henne själf och hennes land i det sätt, hvarpå hon skötte alla penningeangelägenheter, ja man kan säga, att denna brist i begåfningen tryckte sin stämpel på hela hennes regering.

Isabella af Castilien, Johanna af Albret, Anna af Ostfriesland, Amalia Elisabet af Hessen, Maria Teresia af Österrike och ännu många andra qvinnor hafva genom sina stora egenskaper berömts såsom sitt lands bästa herskare. De flesta af den hafva förvärfvat sitt rykte genom att i statslifvet använda de egenskaper, som utmärka den dugliga husmodern: plikttrohet, ordning, rådighet, förmåga att finna den rätta personen och den rätta tiden, då hvar sak skall göras, med ett ord de hafva varit praktiskt dugliga qvinnor. Ganska olika för öfrigt, hafva nästan alla stora qvinliga regenter haft just detta drag gemensamt.

Men Kristina var i intet den dugliga husmodern. Praktisk blick var just hvad hon saknade. Därföre blef hon också endast styckvis en god regentinna, och hon ref ofta ned med den ena handen, hvad hon byggt upp med den andra.

Hennes uppfostran kom ej att i ringaste mån motverka hennes medfödda brist på praktisk begåfning. Ej så att en borgerlig, huslig uppfostran, sådan som flickorna brukade erhålla på 1600-talet, hade för henne varit att föredraga. Hon hade under alla omständigheter blifvit en dålig husmor, och hennes rika anlag hade qväfts, förutom att hon blifvit alldeles oduglig till det höga värf hon skulle sköta. Nej, hon må gärna hafva lärt sig både att tala latin, att rida och att skjuta, om hon tillika hade lärt sig att lyda, att vörda, att älska. Ty då hade denna svaghet i hennes begåfning ej kommit att framträda på det stötande och fördärfbringande sätt, som nu skedde.

Genom de höga tankar hon under barndomen fick om sin egen person, vandes hon vid att anse det vara rätt att bedöma allt efter det egna jaget, utan hänsyn till andras önskan eller fordringar. Hon trodde ej på goda råd och blef i sitt umgänge med människor ofta stötande och retsam.

Vissa egendomligheter i Kristinas vanor framträdde ganska tidigt, och fastän försök gjordes under barndomen att motarbeta dem, lyckades det dock aldrig. Flere af de vanor, öfver hvilka man mest beskärmade sig, synas likväl allt annat än klandervärda enligt vår tids uppfattning.

Så afskydde Kristina alla starka drycker. Öl ersatte då för tiden både kaffe och te. På absolutism hade man ej mera tanke än på järnvägar och telefoner, men Kristina kom detta begrepp så nära, som man då kunde komma. Redan som helt liten stal hon sig till att få af det vatten, som inburits till moderns toalett, för att därmed släcka sin törst och undgå ölet. Hon fick stryk för sin envishet, men tyckte inte därföre bättre om starka drycker. Det var en lycka, tyckte hon, att vara född till qvinna, så att hon därigenom mindre utsattes för frestelserna att hemfalla till dryckenskap, i hennes tycke den värsta bland laster. Hennes svaghet för sydländingar, sade hon, härledde sig af deras större nykterhet.

Liksom i dryck var Kristina alltid måttlig i mat och likgiltig för läckerheter.

Kristina ådagalade också redan tidigt fullständig likgiltighet för sitt utseende och sin klädsel. Hon hade vacker hy och vackert hår, men vårdslösade dem båda, utsatte sig ofta onödigtvis för väder och vind och lär till och med kammat sig så sällan som möjligt. Hon ville i detta frisyrens tidehvarf ej ha annat än en kam, som sammanhöll de fritt fladdrande lockarne. I sin dräkt kunde hon ibland ha genialiska ideer, som väckte till och med franske kännares beröm, och vid högtidliga tillfällen nyttjade hon gängse moder, ehuru hon alltid var för sin tid ytterst enkel. Armband, ringar och dylika prydnader bar hon ogärna. Ofta var hon dock klädd på ett sätt, som syntes mången både anstötligt och fult. Hon ville kunna röra sig lätt och ledigt och nyttjade därföre vida koftor, korta kjolar, ett slags stöfletter och en mjuk filthatt med en svajande plym. På en fjerdedels eller en half timme var hennes klädsel fullbordad.

Men den vårdslösa klädseln följde det själfsvåldiga sättet. Hon halflåg i de stora länstolarne, lade benen i kors, så att fötterna syntes, hon rörde sig lifligt, skrattade och talade högt. Hennes sätt att uppträda skulle anstå en »miss» från den stora Vestern i våra dagar, men slog med förfäran en värld, som i det stela spanska hofceremonielet såg en beundransvärd förfining och som var i begrepp att i allongeperuken, korsetten och styfkjorteln finna berömvärda framsteg i civilisation.

Ingenting har i högre grad skadat Kristina än just denna hennes fullkomliga likgiltighet för yttre konvenans. Sättet har alltid af det stora flertalet tagits för människan, liksom frukten bedömts efter skalet.

Kristina sträfvade onekligen efter hvad man i våra dagar med ett ofta missbrukadt uttryck kallar »att lefva i sanning», d. v. s. att vara sådan, som man af sig själf är, fri från konvenans, från fördomar eller hvad man anser som sådana, oberoende af andras omdöme, sig själf nog, men därföre också slaf under det egna jagets nycker och fordringar. Det finnes ibland hos Kristina mera af nittonde århundradets sanningssträfvan, men ock af dess förfinade själfförgudning, än af hennes egen tids formalism, råa kraft och perukaktiga egenrättfärdighet.

English translation (my own):

Kristina's upbringing was designed to develop her most distinct character traits. The disharmony that naturally existed in her talent was sharpened during her childhood.

Kristina was born on December 8, 1626. She was the third child of Gustav Adolf and Maria Eleonora. The other two were dead when she was born.

Maria Eleonora had long been feeble and extremely nervous. She now hoped to have a son, and it was a long time before they dared to tell her that the big child with the strong voice which she birthed into the world was not a boy, but a girl. Gustav Adolf took this little miscalculation with his usual equanimity. When his sister Katarina carried the newborn to him, he only said: "Thank God, my dear sister. I hope that this daughter will be as good as a son, and I pray to God that He preserve her, for He has given her to me." When the Princess represented to him that he was young and could still have a son, he replied: "My dear sister, I am satisfied. May God preserve her."

Kristina herself has spoken out in several places about the importance of a ruler's upbringing. Neglecting it is, in her words, like poisoning wells. Everyone suffers from it. Her own experience does not seem to have been the best. She talks about intrigues and flattery already surrounding her cradle. "Princes", she says, "are treated like little lions. One knows one can't yet be bitten, but one can always be scratched."

But if Kristina also perceived early on, or perhaps rather sensed with the sure instinct of the intelligent child, that not everything around her was as it should be, then it cannot therefore be said that her surroundings were indifferent to how her upbringing was led.

Gustav Adolf will already have instructed, according to Kristina's own statement, that she should receive the thorough education given to a future king, and he sought to provide it for her by entrusting her to the best woman he knew: his sister Katarina.

At not yet six years old, Kristina became queen. What Gustaf Adolf thought of as a possibility became a reality. Through this, the external conditions also changed for her, but not for the good of her healthy development. The child queen became the symbol of Swedish power. She could not be surrounded enough. One could not show her enough great honours. Already in 1633, at the opening of the Riksdag, she took the throne, surrounded by her servants and guardians. "Let us see her", said one of the peasant men, and when they caught sight of the girl with the lively, shining eyes, they thought they saw the image of her father.

Foreign envoys who came to Stockholm — and they did not come infrequently, for Sweden was now living in the midst of its greatest war — attended the young Queen. Supplications were presented to her. She was sometimes allowed to take her meals in public. Large feasts were arranged in her honour; and when she undertook even the smallest journey, the lords of the Council followed her in their carriages for a long distance on the road. Kristina had a considerable court, and all her wishes were attended to. She was thus brought up with the whole heavy apparatus of royalty. Her innate self-esteem was heightened, her stubbornness grew, her capriciousness was nourished.

At an advanced age, Kristina could indeed sometimes regard the power that the crown gave with philosophical superiority, but nevertheless she valued it quite highly. "Greatness", she says in one place, "is like perfume. Those who wear it do not sense it, or only momentarily." Independence, which can be a consequence of power, although it is far from always so, Kristina valued incomparably higher than power itself, and this already in her early years. "You, God", she says in her notes quoted above, "from my earliest childhood, made me understand how great is the advantage of not having to obey the commands of others", and she speaks in another place about "the misfortune of being born a subject."

For no one did the growing Kristina have the reverence, mixed with love, which is so necessary for a child's healthy development. She certainly seems to have been deeply attached to her father, and when he went out to Germany, she wept so much that her eyes were about to deteriorate, but she was too young when he was torn away from her for the memory of him to exercise any influence on her development.

She soon saw through her mother. Maria Eleonora was also not compos mentis, as she came home from Germany after Gustav Adolf's death. She lived only for the dead man — not for his memory, not for his child — but for his body, from which she did not want to part. Both the Countess Palatine Katarina and Ebba Brahe were initially so weak for the dead man and his grieving wife that they gave way to her whims and went about her errands. The former, however, seems to have come to her senses soon enough and succeeded in persuading Maria Eleonora to have Gustav Adolf buried. But this had hardly been implemented when the Dowager Queen, through Ebba Brahe, had a request made in the Council to be allowed to move her husband's body from the grave in Riddarholm church to Strömsholm, where she could have the opportunity to open the coffin from time to time. But to this folly the Council said a definite no, because she wanted to see and embrace her daughter — and then Maria Eleonora refused, but with resentment in her heart. She loathed the councilmen and slandered them. On the other hand, she showed great confidence in a Brandenburg envoy. This fueled her claim to increased financial benefits, and open enmity arose between her and the Council. The Count Palatine and his wife wanted to mediate for the longest time, but finally gave up the attempt.

During these times, Kristina was with her mother. The Countess Palatine visited them sometimes, but it was Maria Eleonora who would lead the child's upbringing. Black rooms, black clothes, silent gloom, interrupted by paroxysms of tears and despair, violent outbursts against the whole environment, against the whole Swedish nation; at one moment the most passionate expressions of tenderness towards Gustav Adolf's only daughter and at another moment a complete indifference to her, in that the Dowager Queen rose in her whole being at the sight of the gold-encased heart of her adored husband or was filled with an insane desire to embrace his decayed body.

In a lively and pensive child, such behaviour could only excite the imagination and instill a feeling of compassion. Kristina's jocular disposition was more than once tempted to choose her mother's strange ideas as objects of ridicule, and this impotent, unreasonable anger could not recall the reverence that gradually wore away.

However, Kristina's upbringing was perceived as a national matter of the highest importance, and in 1635 the assembled Estates issued a consideration on the Queen's upbringing. It contains many good principles, easier to set up than to subsequently arrange a child's upbringing. Particular emphasis was placed on the fact that Kristina should be brought up Swedish and Protestant. The result was the opposite of what was intended. The assumption is close at hand and does not lack support, that the excellences of Swedishness and Protestantism were imprinted on the child in every imaginable way, through which it was hoped to create a counterweight to Maria Eleonora's contempt for everything Swedish and to creeping ecclesiastical delusions. But feeling for Fatherland and religion is never imprinted in a child, it is never successfully given in strong doses from time to time, but these ideas should constitute the spirit of the whole upbringing. It was not possible to counteract Maria Eleonora's perverse method of upbringing unless Kristina was completely separated from her. In this regard, as in so many other cases, Axel Oxenstierna had to deal with the matter on his return from Germany in 1636. The Countess Palatine Katarina was put in charge of the Queen's upbringing. Maria Eleonora seems to have realised her own inability and did not oppose this arrangement. It was nevertheless only for two years that Kristina was allowed to enjoy the motherly care of the Countess Palatine, and at no more than twelve years of age she lost through death the only one who could exercise a beneficent influence on her development.

Katarina had a lot of hard tussles to endure with her niece. Sometimes Kristina did not want to eat at all, and sometimes she got the idea of ​​devouring wax, from which her already frail health suffered; nor did she want to sleep all night like other children. She did not want to drink beer and wine, and she did not want to occupy herself with needlework. With all these outlandish ideas, Katarina believed that one got the farthest with gentleness and calmness. In any case, the child would not be arrogant, not cruel, not lying. She had a "heroic disposition", and such a thing could not be forced with birch spankings.

But these principles of upbringing did not find universal approval. Several of the ladies of the court considered themselves entitled to a say in how the Queen should be brought up. Lady Elisabeth Gyllenstierna, the harsh Lady Ebba Leijonhufvud, and the lively and energetic Lady Ebba Brahe all had their opinions. Both the one and the other used the Dowager Queen to achieve their goals, who of course could not be completely pushed aside when raising her daughter. She resented Katarina and fueled Kristina's defiant temper. Sometimes rather violent performances took place, and the regents had to intervene.

The Dowager Queen had been visiting her daughter in Stockholm. She had then shown herself to be angry with the Countess Palatine and did not want to speak to her. It seemed as if she wanted to instill distrust in Kristina towards her governess. Axel Oxenstierna spoke about this to the Dowager Queen and begged her to urge Kristina to obedience and not to disobedience. Maria Eleonora detested the Chancellor, but had no less great respect for him; and, through the Brandenburg envoy acting as a mediator, she therefore now promised to speak to her daughter in accordance with the Chancellor's wishes.

He nevertheless suspected that such a thing did not happen, and after Maria Eleonora traveled back to Gripsholm, he sought out the Countess Palatine to inform her that the Queen and she were to expect a visit from the regents. He also used the opportunity to discuss the art of childrearing quite extensively with Katarina. "It seems to me", she writes to her husband, the Count Palatine, referring to the Chancellor's visit, "that his speech implied that I was too weak and like the grandmothers who don't want to hit their grandchildren. Now, what he means by the speech I cannot know, but I think that they would like to see me out of there and that Lady Ebba Leijonhufvud should be there, but they don't really know how to start. I act as if I did not understand them, but God knows that I would rather be with Your Lovingness, if I am not capable, as they say, of bringing up Her Majesty, and would like to treat myself to another honour. But when I think of my late lord brother, who has entrusted Her Majesty just to me, I must watch the time and absorb all the speeches with patience."

The Countess Palatine did not have to fear that they wanted to get rid of her, but the regents also wanted to show their zeal. The Steward, the Marshal, the Admiral and the Chancellor, as well as the councilmen Erik Ryning and Axel Banér, arrived at the appointed time to the young Queen, who was waiting for them, surrounded by her entire court. They looked solemn and serious with their features worn by years and work, their long and wide, cross-cut beards, their dark robes and white lace collars. They reverently greeted the eleven year old Queen, who looked at them calmly and confidently. The Chancellor spoke. He said that they had intended to appear before Her Majesty at the same time as to the Dowager Queen, who had promised the Brandenburg envoy that in their presence she would deliver a speech of admonition to her daughter, but when she now departed without fulfilling her promise, they nevertheless entered, demanding to know whether the Dowager Queen had not said anything privately to her daughter. Kristina at first answered no, but when she was prompted for the same thing a second time, she replied: "She said nothing else except that I should do what the Council commands." Then Axel Oxenstierna asked: "Nothing more?"  — "No", replied Kristina.

Then the venerable Chancellor began a long speech to his high ward. He admonished her, first of all, to fear God, then to love and honour her lady mother and to obey her in all that is right and fair, to forgive and cover her faults, as Seth and Japheth did, and not to make a mockery of it as did Ham, who in this way drew a curse upon himself and his descendants while the others received a blessing. The Queen should do like those sons of Noah, who certainly did not like their father's course of action, although they tried to help him. She should certainly not imitate her mother, but be God-fearing, obedient, humble, and friendly to all, as her late lord father had been, whom all loved. As her nearest relative, indeed like her own mother, she should obey her aunt, to whom she owed so much thanks.

The Chancellor then turned to the Countess Palatine and asked her to spare no effort, but to educate the Queen in all virtues, as they also hoped would happen; in the worst case, the whole Fatherland would complain about her.

Even the court mistress and the Queen's teachers received their proper admonitions. Finally, Axel Oxenstierna told the Queen that if she did not obey this court mistress, she would get the one who would be a great deal stricter. That was Lady Ebba Leijonhufvud, who was determined. Now the Chancellor had brought forward the strongest argument, and with many elaborate greetings and bows, the regents and the Council took their leave.

The performance seemed edifying to the good Countess Palatine. Did it also have this effect on the one whom one thus primarily wished to awaken and improve with it? We allow ourselves to doubt this. Specially arranged scenes, long speeches and, above all, criticism of parents and educators are usually not the right kind words for children of Kristina's kind. However, this much is clear from this and other stories from Kristina's childhood: her upbringing was not allowed to go without a plan. They did too much rather than too little.

After the Countess Palatine's death, they tried with other governesses to surpass her in love and wisdom. Different opinions regarding Kristina's upbringing made themselves felt more than ever. Exposed to these conflicting wills, her own will grew. She got to know the dark side of court life early on: flattery, slander and intrigue. One's desire to win her favour increased as she approached the age of majority. Her naturally upright mind was repulsed by this self-interest. She gained contempt for people. But it seems like night frost on the young plant when the young mind sees only the weak sides of human nature. Its healthy development is inhibited. Only selfishness thrives.

For the young Kristina, there was an area protected from intrigues and exhortations: that was the study room. She also thrived the most there. Already Gustav Adolf is said to have appointed as Kristina's teacher Johannes Matthiæ, one of his field chaplains, who had also been a teacher in Uppsala and Stockholm. He was a learned and humane man for his time. Kristina studied with undiminished enthusiasm. Presumably Master Johannes followed the teaching rules he himself set out in his "Grammatica regia", written for the Queen. These let us suspect that, apart from his scholarly merits, he was a good pedagogue.

Languages ​​were read practically. Grammatical rules are not useful for learning a language except to strengthen us in it, says Master Johannes. He attached great importance to his student's learning to speak clearly; she read a little, but thoroughly, one subject at a time. In the mornings the memory lessons were read, then writing followed, and in the evening these were learned by heart. Two days a week were set aside for repetition of what had been learned on the other days.

Johannes Matthiæ was of the opinion that a child should never read alone. Kristina also had her two cousins, Marie Euphrosyne and Eleonora Katarina, as her studymates. She maintained the upper hand, but the little princesses seem, however, to have tried their best with success in their lessons.

All study subjects which at that time were part of an educated upbringing were read by Kristina. She learned to speak and write Swedish, German, Latin, Dutch and French. After her actual schooling was over, she learned Greek, Italian, Spanish and some English. She read the works of the great classics, as well as history, geography, theology, philosophy and mathematics.

Under Axel Oxenstierna's guidance, she was also allowed to study state constitution and statecraft from the age of thirteen. Kristina's brightest childhood memories were these instructive conversations with the great Chancellor. There was no book, no game, that she did not immediately and willingly leave to listen to him, as she herself has told. At the age of sixteen, she was introduced to the Council chamber to get a practical education in the art of ruling.

Many hours were devoted daily to study, but time remained, and how was it to be used? Kristina was to be brought up as reigning queen, and it is to the credit of the regents that they realised what this meant and did not give her only a feminine upbringing, which would have made her completely unfit for her calling, which carried much responsibility. But because she was to acquire the knowledge that otherwise only princes had access to, there was no reason why she should remain a complete stranger to the pursuits of domestic life. The demands in Sweden on women's practical ability were very high at that time, but even with the nineteenth century's reduced claims in this regard, it still remains as an, it seems to us, undeniable fact that Kristina was extremely impractical, and that word must be perceived in whatever sense.

Kristina could never wield a needle. She could better wield a sword. But this was the least of her inconveniences. Worse was that she could not keep anything in order. She was usually sloppily dressed. Her court and her precious collections were often in a deplorable state, because of which she was also constantly exposed to deception and fraud.

Kristina's lack of practical talent shows itself most clearly and most unfortunately for herself and her country in the way in which she handled all money matters; one can even say that the lack of this talent left its mark on her entire reign.

Isabella of Castile, Jeanne d'Albret, Anna of East Frisia, Amalia Elisabeth of Hesse, Maria Theresa of Austria, and many other women have been praised by their great qualities as the best rulers of their country. Most of them have acquired their reputation by using in state life the qualities that distinguish the capable housewife: faithfulness to duty, order, resourcefulness, ability to find the right person and the right time when every thing must be done — in a word, they were practical women. Quite different for the rest, almost all great female rulers have had this particular feature in common.

But Kristina was by no means the capable housewife. A practical eye was just what she lacked. Therefore, she also became a good ruler only piecemeal, and she often tore down with one hand what she built up with the other.

Her upbringing did not in the slightest counteract her innate lack of practical talent. Not that a bourgeois, domestic upbringing such as girls used to receive in the 17th century would have been preferable for her. She had, in any case, become a bad housewife, and her rich endowments had been wasted, besides the fact that she had become completely unfit for the high court she was supposed to attend to. No, she would gladly have learned both to speak Latin, to ride and to shoot, if she had also learned to obey, to revere, to love. For then this weakness in her talent had not come to the fore in the offensive and ruinous way it now did.

Through the high thoughts she had during her childhood about her own person, she was accustomed to consider it right to judge everything according to her own ego, without regard for the wishes or demands of others. She did not believe good advice and was often offensive and irritating in her interactions with people.

Certain peculiarities in Kristina's habits appeared quite early, and although attempts were made during childhood to counteract them, it was never successful. Several of the habits, over which people were most guarded, still seem anything but reprehensible according to the opinion of our time.

Then Kristina hated all strong drinks. At the time, beer replaced both coffee and tea. Absolutism was no more thought of than railways and telephones, but Kristina came as close to this concept as one could at the time. Even as a child, she stole the water that was brought to her mother's toilet in order to quench her thirst and avoid the beer. She was spanked with a birch rod for her stubbornness, but that did not make her think any better about strong drinks. It was a blessing, she thought, to have been born a woman, so that she was thereby less exposed to the temptation to fall into drunkenness, which was, in her opinion, the worst of vices. Her weakness for Southerners, she said, was derived from their greater sobriety.

As in drink, Kristina was always moderate in food and indifferent to delicacies.

Kristina also showed complete indifference to her appearance and dress early on. She had beautiful skin and beautiful hair, but she neglected them both, often exposed herself unnecessarily to the elements, and even combed her hair as rarely as possible. In this hairstyle, she wanted nothing more than a comb to hold the freely fluttering curls together. In her dress she could sometimes have ingenious ideas, which even attracted the praise of French connoisseurs, and on solemn occasions she used the common fashion, although she was always extremely simple for her time. She wore bracelets, rings and similar ornaments only with reluctance. Often, however, she was dressed in a way that seemed to many both offensive and ugly. She wanted to be able to move easily and freely, and therefore she used wide kaftans, short skirts, a kind of ankle boot, and a soft felt hat with a swaying plume. In a quarter of an hour, or half an hour, her dressing was completed.

But the careless dressing followed her self-indulgent manner. She half-lied in the big armchairs, crossed her legs so that her feet were visible, she moved vivaciously, and laughed and talked loudly. Her manner of conduct would be worthy of a "miss" from the great West of our day, but it struck with horror a world which saw in the rigid Spanish court ceremony an admirable refinement and which was about to find in the allonge-wig, the corset and the petticoat a commendable advance in civilisation.

Nothing harmed Kristina to a greater degree than this exact indifference of hers to external convention. The manner has always been taken by the great majority for man, just as the fruit has been judged by its skin.

Kristina undeniably strove for what nowadays, with an often misused expression, is called "to live in truth", i. e. to be oneself, free from convention, from prejudice or from what one considers to be such, independent of the judgement of others, self-sufficient, but therefore also a slave to the whims and demands of one's own ego. There is sometimes in Kristina more of the nineteenth-century pursuit of truth, but also of its refined self-adoration than of the formalism, raw power and wig-like self-righteousness of her own time.

Above: Kristina.

Above: Gustav Adolf.

Above: Maria Eleonora.

Above: Princess Katarina.

Above: Axel Oxenstierna.

Above: Ellen Fries.

Note: Kristina's older siblings were a stillborn, unnamed daughter who was delivered on July 24, 1621; a sister also named Kristina, who was born on October 16, 1623 and who herself was made heiress presumptive to the throne before her sudden passing on September 21, 1624 when she was just eleven months old; and an longed-for but unnamed brother who was also stillborn and delivered in May 1625 while Gustav Adolf and Maria Eleonora were staying at Gripsholm Castle. Maria's grief for the first Kristina was described as "excessive" and "damaging", and she and her husband were devastated to have lost their only child. When the younger Kristina was born, she was directly named after the sister she never got to know. All three babies are buried in Riddarholmskyrkan in Stockholm, where they were eventually joined by their parents in 1634 and 1655 respectively.