Source:
Christine de Suède, article written by Arvède Barine for Revue des deux mondes, pages 799 to 805, 1888
The account:
Bourdelot, dont les Suédois parlent encore avec colère, était fils d'un barbier de Sens. Il avait étudié pour être apothicaire, s'était mis à courir le monde et avait passé en Italie. Certaine petite affaire l'ayant obligé à rentrer en France précipitamment, il conta qu'il y perdait la pourpre; que le saint-père l'avait nommé son médecin et voulait le faire cardinal. Il exerça dès lors la médecine. Ses confrères le traitaient d'ignorant ignorantissime. On serait en peine de dire à quoi ils s'en apercevaient, dans l'état où était alors la science. Bourdelot baragouinait latin tout comme un autre. Il dissertait tout comme un autre sur l'âcreté des humeurs et les agitations de la bile. Il saignait et purgeait tout comme un autre. Nous en parlons savamment: nous avons sous les yeux une de ses consultations, en quatre pages in-quarto et en latin.
Les confrères eurent beau gloser, Bourdelot fit son chemin: il avait les femmes pour lui. C'est le parfait modèle du médecin de dames au XVIIe siècle. Il était aimable et badin, fertile en bons mots et ami des divertissemens. Il savait des secrets admirables pour les eaux de toilette, chantait la romance, jouait de la guitare et cuisinait joliment. Il était sans rival pour organiser une fête ou inventer une mystification. Du reste, un vrai Gil Blas, convaincu qu'il n'y a d'autre morale que de se pousser dans le monde, et que les grands scrupules sont un luxe, malséant aux petits compagnons. Plein d'esprit et de drôlerie, malfaisant comme un singe, souple quand il le fallait, insolent quand il le pouvait, ne croyant à Dieu ni à diable, heureux de vivre, de rire et de mentir: voilà Bourdelot.
Il avait été recommandé à Christine par Saumaise. Depuis longtemps, la reine se sentait malade. La nature s'était révoltée contre ce régime barbare de dictionnaires et de gribouillages, sans autre délassement que d'écouter les professeurs d'Upsal disputer en latin. Christine était rongée d'abcès et minée par la fièvre. Elle ne dormait ni ne mangeait, s'évanouissait continuellement et se croyait perdue. Ses médecins ordinaires ne voyaient goutte à son mal. Elle manda Bourdelot, qui fit preuve de coup d'œil. Il ôta tous les livres, ordonna le repos et la distraction, et dissipa les regrets de sa malade en lui assurant qu'à la cour de France les femmes savantes passaient pour des créatures ridicules.
Christine tâta du traitement et le trouva de son goût. Elle se remettait à vue d'œil, et le remède était agréable. Elle s'amusa un peu, beaucoup, passionnément, envoya promener savans, ministres et sénateurs, jeta ses dictionnaires par-dessus les moulins et entreprit de rattraper le temps perdu. Elle avait vingt-cinq ans; c'était beaucoup de retard. Elle ne désespéra pas, et eut raison; peu de femmes se sont autant amusées que la reine Christine. Le palais royal se transforma comme par un coup de baguette. C'était auparavant une Sorbonne: Bourdelot en fit un petit Louvre, du temps où Louis XIV adolescent s'amusait éperdûment avec les nièces de Mazarin. Christine passait les jours en parties de plaisir! Christine dansait des ballets! Christine se déguisait! Christine bernait les savans! Elle obligeait Bochart à jouer au volant, Naudé à danser les danses antiques sur lesquelles il avait écrit de savans mémoires, Meibom à chanter les airs grecs qu'ill avait retrouvés, et elle riait aux éclats de la voix fausse de l'un, des postures grotesques ou de la maladresse de l'autre. Un jour, à Upsal, les professeurs voulurent disputer devant elle, selon l'usage. Christine courut se jeter dans son carrosse et s'enfuit. Voulait-on lui parler d'affaires? Point; plus d'affaires. Lui demander audience? Impossible; elle avait un pas à répéter. Lui proposait-on de présider le conseil? Elle se sauvait à la campagne et fermait sa porte aux ministres. Chaque heure voyait croître sa fougue de plaisir, et Bourdelot l'excitait sans relâche. Il inventait sans cesse de nouveaux jeux, de nouvelles fêtes, de nouveaux tours à jouer aux savans. Il couronna ses méfaits en administrant une médicine à la reine le jour où Bochart devait lui lire en public des fragmens de sa Géographie sacrée.
La Suède crut sa souveraine folle. Le bruit se répandit que l'esprit de Christine s'affaiblissait. Aucun de ses hommes d'état, pas plus Oxenstiern que les autres, n'avait prévu la réaction. Aucun ne s'était jamais dit qu'à moins d'être devenue imbécile d'excès de travail, il viendrait un moment où une fille jeune et ardente voudrait respirer et exister, où elle découvrirait qu'il y a autre chose dans la vie que d'être rat de bibliothèque, que la jeunesse nous a été donnée pour être joyeux et le soleil pour en profiter. Ils avaient cru que cela irait toujours ainsi: qu'après l'hébreu, elle apprendrait l'arabe, après l'arabe l'éthiopien, et qu'elle ne demanderait jamais d'autres plaisirs. Un dénoûment aussi facile à prévoir et aussi naturel les frappa de surprise autant que de douleur. Il y avait un mois que la reine n'avait tenu un conseil ou reçu un sénateur; elle avait répondu ballet à tous les discours de l'ambassadeur d'Angleterre sur une affaire; l'université d'Upsal boudait depuis l'aventure du carrosse: c'était profondément affligeant, mais encore plus incompréhensible.
Leur étonnement était comique; leur chagrin était fondé. Il n'est pas agréable pour un pays de tomber sous la férule d'un Bourdelot, et le fils du barbier de Sens régnait sans partage au palais. La reine ne voyait que par ses yeux. Elle lui disait tout. Elle le consultait sur tout. Bourdelot était devenu un personnage politique! Il disposait de l'alliance de la Suède, et était en train de l'ôter à la France, pour des raisons à lui connues, et de la donner à l'Espagne. Quiconque lui portait ombrage était écarté. On peut croire qu'il n'avait pas le triomphe modeste. Ses airs vainqueurs de dindon faisant la roue achevaient d'exaspérer les Suédois, mais il s'en moquait. Il se sentait solide, et il l'était en effet, car il amusait Christine, et Christine n'en demandait pas davantage pour l'instant.
La consternation était au camp des savans. Pour la plupart d'entre eux, un souci égoïste était au fond des regrets. De grosses sommes d'argent étaient à présent dissipées en fêtes. Il était à présumer que la part des savans en serait diminuée. Les plus désintéressés ressentaient amèrement le dégoût d'être supplantés par un bouffon. Bouchart écrivait à Vossius qu'il avait tant de chagrin «depuis le changement arrivé» à la cour de Suède, qu'il avait hâte de partir, de peur d'en mourir. Le bon Huet était encore navré, soixante ans après, au souvenir de «ce désolant abandon des lettres.» La nouvelle fit promptement le tour de l'Europe. On se répétait que l'incomparable Christine avait quitté les études sérieuses pour se livrer ad ludicra et inania sous l'influence d'un charlatan, et qu'elle reniait la philosophie pour adopter une horrible maxime: «Il importe plus de jouir que de connaître.»
Ce fut vers ce temps que Benserade déclina une invitation de Christine, soit qu'il eût vent du grand changement, soit pour d'autres raisons. La réponse que lui fit la reine est une de ses meilleures lettres, sans être bien bonne. La plume à la main, Christine avait le badinage pesant et tortillé. — Elle écrivit à Benserade: «Louez-vous de votre bonne fortune qui vous empêche d'aller en Suède. Un esprit si délicat que le vôtre s'y fût morfondu, et vous seriez retourné enrumé spirituellement en votre cœur. On vous aimerait trop à Paris avec une barbe quarrée, une robbe de Lapon et la chaussure de même, revenu du païs des frimas! Je m'imagine que cet équipage vous ferait triompher des vieilles. Non, je vous jure que vous n'avez rien à regretter. Qu'auriez-vous vu en Suède? Notre glace y est telle qu'elle serait chez vous, excepté qu'elle dure ici six mois de plus. Et notre été, quand il se met en fureur, est si violent, qu'il fait trembler les pauvres fleurs qui se mêlent de ressembler au jasmin. Un Benserade aïant l'esprit poli et galant, que peut-il souhaiter, étant dans la plus belle cour du monde, auprès d'un prince jeune qui donne de si hautes espérances de sa vertu?.. Continuez à vous immortaliser au divertissement de cet aimable prince et donnez-vous de garde de mériter cet exil. Je voudrais pourtant que par quelque crime vous pussiez mériter un semblable châtiment, afin que notre Suède pût voir ce que la France a de plus galant et de plus spirituel...»
Cependant la colère de la cour de Suède gagnait le pays, pour qui l'influence de Bourdelot se traduisait par un surcroît de misère. Christine était naturellement désordonnée, et le détresse financière n'avait cessé d'augmenter sous son règne. Les inventions galantes de Bourdelot portèrent le gaspillage au comble. Les coffres de l'état étaient vides, son crédit épuisé. La flotte n'était plus entretenue. Un ambassadeur faillit ne pas partir faute d'argent. Même au palais, on en était aux dettes criardes et aux expédiens. On devait près de deux ans de gages aux domestiques. La reine n'avait pu se procurer une somme de 4,000 thalers qu'en mettant sa vaisselle d'argent en gage. Cela sentait partout la ruine, et l'on n'en était que plus âpre à presser la rentrée de l'impôt; mais on avait beau tordre le paysan suédois, il n'en sortait plus rien. Voici qui est à la grande gloire de ce peuple. Quelque cuisante que fût sa misère, il en était moins touché que d'apprendre que sa jeune reine débitait à présent mille impiétés, à l'exemple de Bourdelot. C'en était trop. Le langage des grands devint menaçant, et Bourdelot fut contraint de se faire escorter pour sortir. Christine, entendant gronder l'orage, comprit qu'il était prudent de céder.
Peut-être en avait-elle assez du personnage. Quoi qu'il en soit, il s'en alla dans l'été de 1653, chargé de présens et recommandé à Mazarin, qui crut devoir à la politique de lui donner une abbaye. Il s'improvisa abbé comme il s'était improvisé docteur, et divertit Paris du spectacle de son importance. «Notre maître Bourdelot», écrivait Guy-Patin à un ami, «se fait ici porter en chaise, suivi de quatre grands estafiers. Il n'en avait par ci-devant que trois, sed e paucis diebus, quartus accessit. Il se vante d'avoir fait des miracles en Suède.» Christine demeura en correspondance avec lui tant qu'il vécut. Il lui donnait les nouvelles de Paris et elle le consultait sur sa santé.
Enfin il était parti, et le pays, débarrassée d'un joug honteux, reprenait haleine, lorsqu'un nouveau souci fondit sur lui. La reine faisait emballer ses meubles, ses livres, ses objets d'art. On ne fut pas longtemps dans l'incertitude sur ses projets. Le 11 février 1654, Christine réunit le sénat et lui annonça son intention de remettre la couronne à son cousin Charles-Gustave. Elle ajouta qu'il était inutile, cette fois, d'essayer de la dissuader de son dessein; «qu'elle ne se mettait point en peine de tout ce qu'on en pouvait dire; que c'était une résolution prise, dont elle ne se départirait pas; que pour cet effet elle ne demandait point leur avis, mais seulement leur concours.»
«Ce discours», dit un vieil historien [Pufendorf], «jeta un tel étonnement dans les esprits, que l'on ne savait que répondre à Sa Majesté.»
Notre siècle est accoutumé à voir le sort des trônes remis au caprice des peuples et des rois. Il ne s'étonne plus des révolutions ni des abdications, et le discours qu'on vient de lire passerait aujourd'hui pour un trait d'esprit. Il en allait tout autrement au XVIIe siècle, où l'idée monarchique n'était pas encore énervée. On estimait alors qu'un souverain et une nation sont liés ensemble par un devoir mutuel, que ni l'un ni l'autre n'ont le droit de déserter. Il y a entre eux un contrat portant la signature solennelle de Dieu, puisque Dieu a choisi et façonné le prince auquel il donne le peuple. Charles-Quint avait abdiqué, et son exemple fut comparé à celui de Christine, mais leurs deux actions furent trouvées très différentes. Charles-Quint était âgé et infirme. Charles-Quint se retirait dans un couvent. Il n'était pas sûr, d'ailleurs, que Charles-Quint n'eût pas eu tort; on racontait qu'il avait regretté ce qu'il avait fait. Christine était jeune et robuste. Elle ne songeait pas à s'ensevelir dans la retraite, et elle faisait sonner trop haut la beauté d'un acte auquel l'humilité sied mieux que la forfanterie. Dans ces conditions, l'abandon du trône devenait du désordre public.
Elle s'en doutait un peu et s'attendait au blâme. Quelques jours après le coup de théâtre du 11 février, elle écrivait: «Je sais que la scène que j'ai représentée n'a pu être composée selon les lois communes du théâtre. Il est malaisé que ce qu'il y a de fort, de mâle et de vigoureux puisse plaire.» Elle disait aussi: «Je ne m'inquiète point du Plaudite.» Ce n'était pas vrai. Elle abdiqua en partie pour être applaudie du parterre. Elle avait deux autres motifs: elle n'avait plus le sou, et son métier de reine l'ennuyait; la Suède et les Suédois l'ennuyaient.
L'opinion du parterre est résumée dans les deux fragmens suivans: «Dans quel temps vivons-nous, bon Dieu!» écrivait Vorstius à son compatriote Heinsius. «Les reines déposent le sceptre et veulent vivre en particulières, pour elles et pour les Muses.» On lit, d'autre part, dans les Mémoires de Montglat: «Il se passa dans l'Europe, cette année, une chose extraordinaire, qui fut la démission de la reine de Suède de son royaume. Cette princesse avait l'esprit fort léger, et elle s'était adonnée à la lecture des poètes et des romans;.. et pour faire une véritable vie de roman, elle résolut de renoncer à sa couronne.»
En Suède même, les sentimens furent ce qu'ils devaient être chez un peuple très bon, incapable d'oublier que Christine était la fille de Gustave-Adolphe. On fit des instances pour la retenir et on pleura à la cérémonie de l'abdication. On accorda généralement ses demandes d'argent, qui n'étaient pas petites: Christine se faisait assurer les revenus de vastes domaines et de plusieurs villes, montant ensemble à environ 500,000 livres. On arma une flotte pour la transporter avec honneur où il lui plairait. Ces devoirs remplis, les cœurs commencèrent à se détacher de l'ingrate. Elle continuait à commander: on lui insinua qu'elle n'était plus la maîtresse. Elle témoignait une joie indécente de quitter la Suède: le peuple se mit à dire qu'il fallait l'obliger à dépenser ses revenus dans le pays. Christine sut ces propos, et son impatience n'eut plus de bornes. On lui avait préparé une sortie de reine; elle s'enfuit en aventurière.
Elle s'était fait précéder de ses collections et y avait joint sa vaisselle d'or et d'argent, les meubles et les pierreries de la couronne. On racontait que son successeur n'avait trouvé au palais que deux tapis et un vieux lit. Une fois loin de Stockholm, la reine de Suède renvoya sa suite, se coupa les cheveux, prit un habit d'homme, des bottes, un fusil, et annonça qu'elle allait en Flandre, à l'armée de Condé, «faire le coup de pistolet.» On n'eut plus d'elle que des nouvelles intermittentes. Tantôt on la perdait de vue; tantôt elle signalait son passage par quelque extravagance qui la dénonçait. Arrivée à la limite de la Norvège, elle franchit la frontière d'un saut, avec des hurrahs de joie d'être enfin hors de Suède. Un peu plus loin, elle rencontra sans le savoir, dans une hôtellerie, la reine de Danemark, qui la guettait, déguisée en servante. Quand les grandes dames, en ce temps-là, daignaient mépriser l'étiquette, elles ne la méprisaient pas à demi. On sut enfin que Christine s'était embarquée dans un port, tandis que la flotte l'attendait dans un autre. Son intention était d'aller se montrer à l'Europe, afin de recueillir les applaudissemens qu'elle était sûre de mériter de tant de manières.
Swedish translation (my own):
Bourdelot, som svenskarna fortfarande talar med ilska om, var son till en frisör från Sens. Han hade studerat till apotekare, hade börjat resa jorden runt och gått genom Italien. En liten sak som tvingade honom att snabbt återvända till Frankrike, sade att han höll på att förlora sin lila där, att den Helige Fadern hade utnämnt honom till sin läkare och ville göra honom till kardinal. Han praktiserade medicin sedan dess. Hans kollegor behandlade honom som den mest okunnige okunnigen. Det skulle vara svårt att säga hur de märkte det, i det tillstånd som vetenskapen var i då. Bourdelot mumlade latin precis som alla andra. Han diskuterade precis som alla andra om humörs skärpa och gallans upprördhet. Han blödde och rensade precis som alla andra. Vi talar om honom lärt: vi har framför våra ögon en av hans konsultationer, på fyra kvartosidor och på latin.
Hans kollegor må ha glättat, men Bourdelot tog sig fram: han hade kvinnor på sin sida. Han var den perfekta modellen av en damläkare från 1600-talet. Han var älskvärd och en skämtare, bördig i vittigheter och en vän av underhållning. Han visste beundransvärda hemligheter för eaux de toilette, sjöng romanser, spelade gitarr och lagade vackert. Han var oöverträffad i att organisera en fest eller uppfinna en mystifikation. Dessutom var han en sann Gil Blas, övertygad om att det inte finns någon annan moral än att pressa sig in i världen, och att stora skrupler är en lyx som inte passar små följeslagare. Full av kvickhet och humor, busig som en apa, flexibel när han måste vara, fräck när han kunde vara, varken tror på Gud eller djävulen, glad att leva, skratta och ljuga: det är Bourdelot.
Han hade blivit rekommenderad till Kristina av Saumaise. Drottningen hade länge känt sig sjuk. Naturen hade gjort uppror mot denna barbariska regim av ordböcker och klotter, utan någon annan avslappning än att lyssna på professorerna i Uppsala som disputerade på latin. Kristina blev uppäten av bölder och slösas bort av feber. Hon varken sov eller åt, svimmade ständigt och trodde sig förlorad. Hennes vanliga läkare såg ingenting om hennes sjukdom. Hon skickade efter Bourdelot, som visade ett skarpt öga. Han tog bort alla böcker, beordrade vila och distraktion och skingrade sin patients ånger genom att försäkra henne om att vid Frankrikes hov betraktades lärda kvinnor som löjliga varelser.
Kristina smakade [provade] behandlingen och fann den till hennes smak. Hon återhämtade sig synligt och botemedlet var trevligt. Hon roade sig lite, mycket, passionerat, skickade forskare, ministrar och rådsmän att packa, kastade sina ordböcker över väderkvarnarna och åtog sig att ta igen den förlorade tiden. Hon var tjugofem; det var länge försenat. Hon misströstade inte och hade rätt; få kvinnor har roat sig så mycket som drottning Kristina. Det kungliga slottet förvandlades som av en våg av en trollstav. Det hade tidigare varit en Sorbonne: Bourdelot förvandlade den till ett litet Louvren, från tiden då Ludvig XIV som tonåring roade sig vilt med Mazarins systerdöttrar. Kristina tillbringade sina dagar i nöjesfester! Kristina dansade balett! Kristina förklädde sig! Kristina gjorde de lärda att dumma! Hon fick Bochart att spela fjäderboll, hon fick Naudé att dansa de uråldriga danserna som han hade skrivit lärda memoarer på, hon fick Meibomius att sjunga de grekiska airen han hade funnit, och hon skrattade högt åt ens falsettröst och åt de groteska ställningarna eller klumpigheten av en annan.
En dag i Uppsala ville professorerna disputera inför henne, som brukligt var. Kristina sprang och kastade sig i sin kaross och flydde. Ville någon tala med henne om affärer? Nej; inga fler affärer. Be henne om audiens? Omöjligt; hon hade ett pas att repetera. Erbjöds hon att presidera i Rådet? Hon flydde till landsbygden och stängde sin dörr för ministrarna. För varje timme växte hennes passion för njutning och Bourdelot upphetsade henne obevekligt. Han uppfann ständigt nya spel, nya fester, nya knep att spela på de lärda. Han krönte sina missgärningar genom att ge medicin till drottningen den dag då Bochart skulle läsa för henne offentligt fragment av hans Heliga geografi.
Sverige trodde att dess suverän var galen. Ryktet spred sig att Kristinas sinne höll på att försvagas. Ingen av hennes statsmän, inte Oxenstierna mer än de andra, hade förutsett reaktionen. Ingen av dem hade någonsin sagt till sig själva att om hon inte hade blivit en imbecil av överarbete, skulle det komma en tid då en ung och eldig flicka skulle vilja andas och existera, när hon skulle upptäcka att det finns något annat i livet än att vara en bokmal, att ungdomen har givits oss för att vi skall vara glada, och solen för att vi skall njuta av den. De hade trott att det alltid skulle gå såhär: att efter hebreiska skulle hon lära sig arabiska, efter arabiska, etiopiska och att hon aldrig skulle be om andra nöjen. Ett resultat så lätt att förutse och så naturligt slog dem med både förvåning och smärta.
Det hade gått en månad sedan drottningen hade hållit ett rådsmöte eller tagit emot en rådsman; hon hade besvarat balett på alla den engelske ambassadörens diskurser om en affär; universitetet i Uppsala hade sörjt sedan karossens äventyr. Det var djupt bedrövligt, men ännu mer, det var obegripligt.
Deras förvåning var komisk; deras sorg var välgrundad. Det är inte angenämt för ett land att falla under en Bourdelots styre, och sonen till frisören från Sens regerade på slottet. Drottningen såg bara genom hans ögon. Hon berättade allt för honom. Hon rådfrågade honom om allt. Bourdelot hade blivit en politisk gestalt! Han hade Sveriges förbund och var i färd med att av skäl kända för honom ta det ifrån Frankrike och ge det till Spanien. Alla som kränkt honom avskedades. Man skulle kunna tro att han inte var blygsam i sin triumf. Hans segerrika air av en kalkon som visade upp sin svans slutade med att förarga svenskarna, men han brydde sig inte. Han kände sig solid, och det var han verkligen, för han roade Kristina, och Kristina bad inte om mer för stunden.
Det rådde bestörtning i de lärdas läger. För de flesta av dem låg en självisk oro i botten av ångerna. Stora summor pengar skingrades nu i fester. Det var att anta att de lärdes andel skulle minska. De mest ointresserade kände bittert avskyn över att bli ersatt av en buffon. Bouchart skrev till Vossius att han varit så upprörd »sedan den förändring som skett« vid Sveriges hov att han hade bråttom att lämna, av rädsla för att dö därav. Den gode Huet var fortfarande bedrövad, sextio år senare, över minnet av »denna bedrövliga övergivande av brev«.
Nyheten slog snabbt igenom i Europa. Det upprepades att den makalösa Kristina hade lämnat seriösa studier för att ge upp sig ad ludicra et inania under inflytande av en charlatan, och att hon hade avstått från filosofin för att anta en hemsk maxim: »Det är viktigare att njuta än att veta.«
Det var ungefär vid den här tiden som Benserade tackade nej till en inbjudan från Kristina, antingen för att han hade hört talas om den stora förändringen eller av andra skäl. Drottningens svar till honom är ett av hennes bästa brev, utan att vara särskilt bra. Pennan i handen, Kristinas skämt var tungt och vridet. Hon skrev till Benserade:
»Beröm Er själv för Er lycka som hindrar Er från att resa till Sverige. Ett så känsligt sinne som Ert skulle ha varit deprimerat där, och Ni skulle ha återvänt andligt matt i Ert hjärta. Ni skulle vara för mycket älskad i Paris med fyrkantigt skägg, en lappdräkt och skor av detsamma, återvände från frostens land, jag föreställer mig att denna klädsel skulle få Er att triumfera över gummorna. Nej, jag svär Er att Ni inte har något att ångra.
Vad skulle Ni ha sett i Sverige? Vår is är där som den skulle vara hemma, förutom att den håller här ett halvår längre. Och vår sommar, när den blir rasande, är så våldsam att den får de stackars blommorna att darra, som försöker likna jasmin. En Benserade med ett artigt och galant sinne, vad kan han önska sig, att vara i världens vackraste hov, med en ung prins som ger så höga förhoppningar om sin dygd?
Fortsätt att föreviga Er själv vid underhållningen av denne älskvärde prins och se till att inte förtjäna denna exil. Jag skulle dock vilja att man genom något brott skulle kunna förtjäna ett liknande straff, så att vårt Sverige kunde se vad Frankrike har som är det galantaste och det andligaste...«
Samtidigt spred sig det svenska hovets vrede till landet, för vilket Bourdelots inflytande återspeglades i ett ökat elände. Kristina var av naturliga skäl oordnad, och den ekonomiska nöden hade inte upphört att öka under hennes regeringstid. Bourdelots galanta uppfinningar satte slöseri på sin spets. Statskassan var tom, dess kredit uttömd. Flottan upprätthölls inte längre. En ambassadör lämnade nästan inte, i brist på pengar. Till och med på slottet var man i grälla skulder och hjälpmedel. Man var skyldig nästan två årslöner till tjänstefolket. Drottningen hade bara kunnat erhålla en summa på 4,000 daler genom att pantsätta sin silverplatta. Det smällde av ruin överallt, och de var desto ivrigare att trycka på indrivningen av skatter; men förgäves vred de den svenska bonden, det blev intet mer av.
Detta är till stor ära för detta folk. Hur bittert deras elände än var, påverkades de mindre av det än av att de fick veta att deras unga drottning nu yttrade tusen ondska, efter Bourdelots exempel. Det var för mycket. De storas språk blev hotfullt, och Bourdelot tvingades få sig själv eskorterad ut. När Kristina hörde stormen dåna, förstod hon att det var klokt att ge efter.
Kanske hade hon fått nog av personligheten. I alla fall reste han sommaren 1653, lastad med presenter och rekommenderade till Mazarin, som ansåg att det var hans plikt gentemot politiken att ge honom ett kloster. Han improviserade sig själv som abbot som han improviserade sig själv som läkare, och han underhöll Paris med skådespelet av sin betydelse.
»Vår herre Bourdelot«, skrev Gui Patin till en vän, »har själv burits hit i en bärstol, följt av fyra långa skötare. Han hade tidigare bara tre, sed e paucis diebus, quartus accessit [men inom några dagar kom en fjärde]. Han skryter med att ha utfört mirakel i Sverige.«
Kristina förblev i brevväxling med honom så länge han levde. Han gav henne nyheter från Paris, och hon rådfrågade honom om hans hälsa.
Äntligen hade han givit sig av, och landet, befriat från ett skamligt ok, tog ett andetag, när en ny oro föll över det. Drottningen hade sina möbler, sina böcker, sina konstverk packade bort. Det rådde ingen osäkerhet om hennes planer länge. Den 11 februari 1654 sammankallade Kristina senaten och meddelade sin avsikt att överlämna Kronan till sin kusin Karl Gustav. Hon tillade att det var meningslöst, den här gången, att försöka avråda henne från sin dessäng; »att hon inte bekymrade sig om allt som kunde sägas därom; att det var ett beslut fattat, från vilket hon inte skulle avvika; att hon för detta ändamål inte bad om deras råd, utan endast om deras stöd.«
»Denna diskurs«, säger en gammal historiker [Pufendorf], »kastade en sådan förvåning i deras sinnen att de inte visste vad de skulle svara Hennes Majestät.«
Vårt århundrade är vant vid att se troners öde överlämnas åt folks och konungars nyckfullhet. Den är inte längre förvånad över revolutioner eller abdikationer, och den diskurs som vi just har läst skulle i dag passera för en kvickhet. Helt annorlunda var det på 1600-talet, då den monarkiska idén ännu inte hade underminerats. Man ansåg då att en suverän och en nation är sammanbundna av en ömsesidig plikt som varken den ena eller den andra har rätt att överge. Det finns mellan dem ett kontrakt som bär Guds högtidliga underskrift, eftersom Gud har utvalt och format den furste till vilken han ger folket.
Karl V hade abdikerat, och hans exempel jämfördes med Kristinas, men deras två handlingar visade sig vara mycket olika. Karl V var äldre och handikappad. Karl V drog sig tillbaka till ett kloster. Det var för övrigt inte säkert att Karl V inte hade haft fel; det sades att han ångrade vad han hade gjort. Kristina var ung och robust. Hon tänkte inte på att begrava sig i pension, och hon fick skönheten i en handling, som ödmjukhet är mer passande än skryt, att ringa alltför högt. Under dessa förhållanden blev övergivandet av tronen allmän oordning.
Hon misstänkte det lite och förväntade sig att få skulden. Några dagar efter den dramatiska teatern den 11 februari skrev hon: »Jag vet att scenen jag har representerat inte kunde ha komponerats enligt teaterns allmänna lagar. Det är svårt för det som är starkt, manligt och kraftfullt att behaga.«
Hon sade också: »Jag oroar mig inte för Applåderna.«
Detta var inte sant. Hon abdikerade delvis för att bli applåderad av publiken. Hon hade två andra anledningar: hon hade inte längre ett öre, och hennes yrke som drottning uttråkade henne. Sverige och svenskarna uttråkade henne.
Publikens åsikt sammanfattas i följande två fragment: »Vilka tider vi lever i, gode Gud!« skrev Vorstius till sin landsman Heinsius. »Drottningar lägger ner sina sceptrar och vill leva privat, för sig själva och för muserna.«
Man läser däremot i Montglats Memoarer:
»En extraordinär sak hände i Europa detta år, som var att drottningen av Sverige avgick från sitt rike. Denna prinsessa hade ett mycket lätt sinne, och hon hade ägnat sig åt att läsa poeter och romaner;.. och att skapa ett verkligt liv från en roman bestämde hon sig för att avsäga sig sin krona.«
I själva Sverige var känslorna vad de måste ha varit bland ett mycket gott folk, oförmöget att glömma att Kristina var dotter till Gustav Adolf. De bad om att behålla henne och det kom tårar vid ceremonin för abdikeringen. Hennes krav på pengar, som inte var små, beviljades i allmänhet: Kristina var försäkrad om intäkterna av vidsträckta gods och flera städer, som tillsammans uppgick till omkring 500,000 écus. En flotta utrustades för att transportera henne med heder vart hon ville.
Dessa plikter uppfyllda, hjärtan började frigöra sig från den otacksamma kvinnan. Hon fortsatte att befalla: det insinuerades för henne att hon inte längre var älskarinna. Hon visade en oanständig glädje över att lämna Sverige: folket började säga att de måste tvinga henne att spendera sina inkomster i landet. Kristina fick reda på dessa ord, och hennes otålighet visste inga gränser. En drottninglig utgång hade förberetts för henne; hon flyr som en äventyrerska.
Hon hade tagit fram sina samlingar och lagt till sin guld- och silverplåt, möblerna och Kronans juveler. Det sades att hennes efterträdare hade hittat i slottet endast två mattor och en gammal säng. Väl långt från Stockholm skickade Sveriges drottning iväg sitt följe, klippte hennes hår, tog en mans klänning, stövlar, ett gevär och meddelade att hon skulle till Flandern, till Condés armé, »för att göra pistolskjutningen.«
Det var bara periodiska nyheter om henne. Ibland var hon förlorad ur sikte; ibland signalerade hon sin passage genom någon extravagans som gav henne bort. Framme vid kanten av Norge korsade hon gränsen i ett hopp, med hurra av glädje över att äntligen vara ute ur Sverige. Lite längre fram mötte hon utan att veta om det, på ett värdshus, drottningen av Danmark, som låg och väntade på henne, förklädd till tjänare. När de stora damerna, på den tiden, värdade att förakta etiketten, föraktade de den inte halvhjärtat. Slutligen fick man veta att Kristina hade gått ombord i en hamn, medan flottan väntade på henne i en annan. Hennes avsikt var att gå och visa upp sig för Europa för att samla de applåder som hon säkerligen förtjänade på så många sätt.
English translation (my own):
Bourdelot, of whom the Swedes still speak with anger, was the son of a barber from Sens. He had studied to be an apothecary, had begun to travel the world and had passed through Italy. Some small matter having forced him to return to France in a hurry, he said that he was losing his purple there, that the Holy Father had named him his doctor and wanted to make him a cardinal. He practiced medicine from then on. His colleagues treated him as the most ignorant ignoramus. It would be difficult to say how they noticed it, in the state in which science was then. Bourdelot mumbled Latin just like anyone else. He discoursed just like anyone else on the acridity of humours and the agitations of bile. He bled and purged just like anyone else. We speak of him learnedly: we have before our eyes one of his consultations, in four quarto pages and in Latin.
His colleagues may have gloated, but Bourdelot made his way: he had women on his side. He was the perfect model of a 17th century ladies' doctor. He was amiable and a joker, fertile in witticisms and a friend of entertainment. He knew admirable secrets for eaux de toilette, sang romances, played the guitar and cooked beautifully. He was unrivaled in organising a party or inventing a mystification. Besides, he was a true Gil Blas, convinced that there is no other morality than to push oneself into the world, and that great scruples are a luxury, unbecoming to little companions. Full of wit and humour, mischievous as a monkey, flexible when he had to be, insolent when he could be, believing neither in God nor the devil, happy to live, to laugh and to lie: that is Bourdelot.
He had been recommended to Kristina by Saumaise. For a long time, the Queen had felt ill. Nature had revolted against this barbarous regimen of dictionaries and scribbles, with no other relaxation than listening to the professors of Uppsala disputing in Latin. Kristina was eaten away by abscesses and wasted by fever. She neither slept nor ate, fainted continually, and thought herself lost. Her usual physicians saw nothing of her illness. She sent for Bourdelot, who showed a keen eye. He removed all the books, ordered rest and distraction, and dispelled his patient's regrets by assuring her that at the court of France learned women were considered ridiculous creatures.
Kristina tasted [tried] the treatment and found it to her liking. She was recovering visibly, and the remedy was pleasant. She amused herself a little, a lot, passionately, sent scholars, ministers and senators packing, threw her dictionaries over the windmills and undertook to make up for lost time. She was twenty-five; that was a long time in delay. She did not despair, and was right; few women have amused themselves as much as Queen Kristina. The royal castle was transformed as if by a wave of a wand. It had previously been a Sorbonne: Bourdelot turned it into a little Louvre, from the time when Louis XIV as an adolescent amused himself wildly with Mazarin's nieces. Kristina spent her days in pleasure parties! Kristina danced ballets! Kristina disguised herself! Kristina made fools of the scholars! She made Bochart play shuttlecock, she made Naudé dance the ancient dances on which he had written learned memoirs, she made Meibomius sing the Greek airs he had found, and she laughed out loud at the falsetto voice of one and at the grotesque postures or clumsiness of another.
One day, at Uppsala, the professors wanted to dispute in front of her, as was customary. Kristina ran and threw herself into her carriage and fled. Did one want to talk to her about affairs? No; no more affairs. Ask her for an audience? Impossible; she had a pas to practice. Was she offered to preside over the Council? She fled to the countryside and closed her door to the ministers. Each hour saw her passion for pleasure grow, and Bourdelot excited her relentlessly. He was constantly inventing new games, new feasts, new tricks to play on the scholars. He crowned his misdeeds by administering medicine to the Queen on the day when Bochart was to read to her in public fragments of his Sacred Geography.
Sweden thought its sovereign was mad. The rumour spread that Kristina's mind was weakening. None of her statesmen, not Oxenstierna any more than the others, had foreseen the reaction. None of them had ever said to themselves that unless she had become an imbecile from overwork, there would come a time when a young and ardent girl would want to breathe and exist, when she would discover that there is something else in life than being a bookworm, that youth has been given to us so that we may be joyful, and the sun so that we may enjoy it. They had believed that it would always go thus: that after Hebrew, she would learn Arabic, after Arabic, Ethiopian, and that she would never ask for other pleasures. An outcome so easy to foresee and so natural struck them with surprise as well as pain.
It had been a month since the Queen had held a council meeting or received a senator; she had answered ballet to all the discourses of the English ambassador on an affair; the University of Uppsala had been sulking since the adventure of the carriage. It was deeply distressing, but even more, it was incomprehensible.
Their astonishment was comical; their grief was well-founded. It is not agreeable for a country to fall under the rule of a Bourdelot, and the son of the barber from Sens reigned supreme in the castle. The Queen saw only through his eyes. She told him everything. She consulted him on everything. Bourdelot had become a political figure! He had the alliance of Sweden, and was in the process of taking it away from France, for reasons known to him, and giving it to Spain. Anyone who offended him was dismissed. One might believe that he was not modest in his triumph. His victorious airs of a turkey showing off his tail were finishing by exasperating the Swedes, but he did not care. He felt solid, and he was indeed, for he amused Kristina, and Kristina did not ask for more, for the moment.
There was consternation in the camp of the learned. For most of them, a selfish concern was at the bottom of the regrets. Large sums of money were now being dissipated in feasts. It was to be presumed that the share of the learned would be diminished. The most disinterested felt bitterly the disgust of being supplanted by a buffoon. Bouchart wrote to Vossius that he had been so upset "since the change that had taken place" at the court of Sweden that he was in a hurry to leave, for fear of dying from it. The good Huet was still distressed, sixty years later, at the memory of "this distressing abandonment of letters."
The news quickly made the rounds in Europe. It was repeated that the incomparable Kristina had left serious studies to give herself up ad ludicra et inania under the influence of a charlatan, and that she had renounced philosophy to adopt a horrible maxim: "It is more important to enjoy than to know."
It was at about this time that Benserade declined an invitation from Kristina, either because he had heard of the great change, or for other reasons. The Queen's reply to him is one of her best letters, without being very good. Pen in hand, Kristina's banter was heavy and twisted. She wrote to Benserade:
"Praise yourself for your good fortune which prevents you from going to Sweden. A mind as delicate as yours would have been depressed there, and you would have returned spiritually dull in your heart. You would be too much loved in Paris with a square beard, a Lapp's robe and shoes of the same, returned from the land of frost! I imagine that this outfit would make you triumph over the old women. No, I swear to you that you have nothing to regret.
What would you have seen in Sweden? Our ice is there as it would be at home, except that it lasts here six months longer. And our summer, when it becomes furious, is so violent that it makes the poor flowers tremble, which try to resemble jasmine. A Benserade with a polite and gallant mind, what can he wish for, being in the most beautiful court in the world, with a young prince who gives such high hopes of his virtue?
Continue to immortalise yourself at the entertainment of this amiable prince and take care not to deserve this exile. I would like, however, that by some crime you could deserve a similar punishment, so that our Sweden could see what France has that is the most gallant and the most spiritual..."
Meanwhile, the anger of the Swedish court was spreading to the country, for whom Bourdelot's influence was reflected in an increase in misery. Kristina was naturally disorderly, and financial distress had not ceased to increase under her reign. Bourdelot's gallant inventions brought waste to a head. The state coffers were empty, its credit exhausted. The fleet was no longer maintained. An ambassador almost did not leave, for want of money. Even at the castle, one was in glaring debts and expedients. One owed nearly two years' wages to the servants. The Queen had only been able to obtain a sum of 4,000 dalers by pawning her silver plate. It smacked of ruin everywhere, and they were all the more eager to press the collection of taxes; but in vain they twisted the Swedish peasant, nothing more came of it.
This is to the great glory of this people. However bitter their misery was, they were less affected by it than by learning that their young queen was now uttering a thousand impieties, following Bourdelot's example. It was too much. The language of the great became threatening, and Bourdelot was forced to have himself escorted out. Kristina, hearing the storm rumbling, understood that it was prudent to give in.
Perhaps she had had enough of the personage. In any case, he left in the summer of 1653, laden with presents and recommended to Mazarin, who believed it was his duty to politics to give him an abbey. He improvised himself as an abbot as he had improvised himself as a doctor, and he entertained Paris with the spectacle of his importance.
"Our master Bourdelot," wrote Gui Patin to a friend, "has himself carried here in a chaise, followed by four tall attendants. He had previously only three, sed e paucis diebus, quartus accessit [but in a few days a fourth came]. He boasts of having performed miracles in Sweden."
Kristina remained in correspondence with him as long as he lived. He gave her news from Paris, and she consulted him about his health.
At last he had left, and the country, freed from a shameful yoke, was taking a breath, when a new worry fell upon it. The Queen had her furniture, her books, her works of art packed away. There was not uncertainty about her plans for long. On February 11, 1654, Kristina called the Senate together and announced her intention to hand over the Crown to her cousin Karl Gustav. She added that it was useless, this time, to try to dissuade her from her design; "that she did not worry about all that could be said about it; that it was a resolution taken, from which she would not depart; that for this purpose she was not asking for their advice, but only for their support."
"This discourse", says an old historian [Pufendorf], "threw such astonishment into their minds that they did not know what to answer to Her Majesty."
Our century is accustomed to seeing the fate of thrones handed over to the caprice of peoples and kings. It is no longer surprised by revolutions or abdications, and the discourse that we have just read would pass today for a witticism. It was quite different in the 17th century, when the monarchical idea had not yet been undermined. It was then considered that a sovereign and a nation are bound together by a mutual duty which neither one nor the other has the right to desert. There is between them a contract bearing the solemn signature of God, as God has chosen and fashioned the prince to whom He gives the people.
Charles V had abdicated, and his example was compared to that of Kristina, but their two actions were found to be very different. Charles V was elderly and infirm. Charles V retired to a convent. It was not certain, moreover, that Charles V had not been wrong; it was said that he regretted what he had done. Kristina was young and robust. She did not think of burying herself in retirement, and she made the beauty of an act, to which humility is more fitting than boasting, ring too loudly. In these conditions, the abandonment of the throne became public disorder.
She suspected it a little and expected to be blamed. A few days after the dramatic theater of February 11, she wrote: "I know that the scene I have represented could not have been composed according to the common laws of the theater. It is difficult for what is strong, masculine and vigorous to please."
She also said: "I do not worry about the Applause."
This was not true. She abdicated partly to be applauded by the audience. She had two other reasons: she no longer had a penny, and her profession as queen bored her. Sweden and the Swedes bored her.
The opinion of the audience is summed up in the following two fragments: "What times we live in, good God!" wrote Vorstius to his compatriot Heinsius. "Queens are laying down their scepters and want to live in private, for themselves and for the Muses."
One reads, on the other hand, in Montglat's Memoirs:
"An extraordinary thing happened in Europe this year, which was the resignation of the Queen of Sweden from her kingdom. This princess had a very light mind, and she had devoted herself to reading poets and novels;.. and to make a veritable life from a novel, she resolved to renounce her crown."
In Sweden itself, the feelings were what they must have been among a very good people, incapable of forgetting that Kristina was the daughter of Gustav Adolf. They made entreaties to retain her and there were tears at the ceremony of the abdication. Her demands for money, which were not small, were generally granted: Kristina was assured of the revenues of vast estates and of several towns, amounting together to about 500,000 écus. A fleet was fitted out to transport her with honour to wherever she pleased.
These duties fulfilled, hearts began to detach themselves from the ungrateful woman. She continued to command: it was insinuated to her that she was no longer the mistress. She showed an indecent joy at leaving Sweden: the people began to say that they must oblige her to spend her revenues in the country. Kristina learned of these words, and her impatience knew no bounds. A queenly exit had been prepared for her; she runs away as an adventurer.
She had brought her collections before her and had added her gold and silver plate, the furniture and the jewels of the Crown. It was said that her successor had found in the castle only two carpets and an old bed. Once far from Stockholm, the Queen of Sweden sent away her entourage, cut her hair, took a man's dress, boots, a rifle, and announced that she was going to Flanders, to the army of Condé, "to do the pistol-shooting."
There was only intermittent news of her. Sometimes she was lost from sight; sometimes she signaled her passage by some extravagance which gave her away. Arriving at the edge of Norway, she crossed the frontier in one jump, with hurrahs of joy at finally being out of Sweden. A little further on, she met without knowing it, in an inn, the Queen of Denmark, who was lying in wait for her, disguised as a servant. When the great ladies, in those days, deigned to despise etiquette, they did not despise it half-heartedly. It was finally learned that Kristina had embarked in one port, while the fleet was waiting for her in another. Her intention was to go and show herself to Europe, in order to collect the applause which she was sure to deserve in so many ways.
Above: Kristina.
Above: Arvède Barine.
Note: The word "Lapon", or "Lapp", is a term formerly used to refer to the indigenous Sámi people and is now considered derogatory.
No comments:
Post a Comment