Kristina and her relationship with Magnus Gabriel de la Gardie, in Ellen Fries' biography of Ebba Brahe

Source:

Märkvärdiga qvinnor, serie 2: Svenska qvinnor, page 187 and pages 190 to 197, by Ellen Fries, 1891

https://runeberg.org/feqvinnor/2/0191.html

The biography excerpts:

Kring Ebba Brahe och Jakob de la Gardie hade en talrik barnskara vuxit upp. De hade haft fjorton barn, sju söner och sju döttrar. Det äldsta var född 1619, således då modern var tjugutre år, och det yngsta 1639, hon var då fyrtiotre år. Af dessa fjorton dogo tre gossar och fyra flickor vid späd ålder och således före fadern. De öfriga omgåfvo vid hans död modern och öfverlefde henne med undantag af sonen Jakob Kasimir.

Drottning Kristina påstod, att Ebba Brahe älskade mera Magnus Gabriel, den äldste af sönerna, som öfverlefde det första farliga lefnadsåret, än alla de öfriga tillsammans, och så alldeles orätt hade hon inte i detta sitt påstående. Kärleken till denne son var obestridligen Ebba Brahes djupaste känsla.

Magnus Gabriel var en vacker och liflig gosse, i mångt och mycket sin moders afbild, dock mindre kraftig som man, än hon som qvinna. Han förde sig med behag, lärde sig allting med lätthet, skattade högt allt, som var vackert och ädelt, och var älskvärdheten själf mot släkt och vänner, men dessa förtjenster fördunklades genom ömtålig vekhet och fåfänga, och hans uppfostran var ej egnad att motverka dessa fel. ...

Då Magnus Gabriel på sin färd kom till Paris, fick hon [Ebba Brahe] en ny oro. Skulle hennes son kunna motstå de frestelser, som där skulle möta honom? Hon ger honom i anledning häraf allvarliga, behjärtansvärda förmaningar. Det rådde intet hemlighetsmakeri mellan mor och son, hon talar med honom helt öppet angående saker, som mödrarne annars så ofta undvika, och hon gör det enkelt och med värdighet.

Huruvida Magnus Gabriels sällskap i Paris var sedligt rent, lemna vi osagdt, men för visso var det förnämt. Hans faders anseende och den förbindelse, som herskade mellan Sverige och Frankrike, gjorde att enkedrottning Anna, den allrådande kardinal Mazarin och med dem hela hofvet visade honom all artighet. Ebba Brahe var härmed högeligen belåten. Men hon ville inte, att sonen bara skulle taga emot andras artigheter. Hon ville också så gärna själf vara furstligt frikostig och förekommande, äfven när det inte var af nöden. Därför sände hon ut en spegel med en vacker bärnstensram och ett »elfenbenskristibeläte«, som sonen skulle förära enkedrottningen och kardinalen. Hennes oro var stor, att dessa dyrbarheter till äfventyrs skulle gå i kras eller komma på villovägar, men allt synes hafva gått lyckligt. Hvad enkedrottningen och kardinalen sade om presenterna förmäler inte historien, men Ebba Brahe var högst lycklig att gifva dem dessa gåfvor och var öfvertygad om »att de där i landet ej sett ett så stort stycke bärnsten.»

I sina bref till Magnus Gabriel under hans utrikes resa berör Ebba Brahe ofta en liten hjärteangelägenhet, som hon kommit på spåren.

Maria Euphrosyne, dotter till pfalzgrefven Johan Kasimir och hans gemål, Katarina, hade fattat en svärmisk tillgifvenhet för Magnus Gabriels äldsta syster, Maria Sofia. Ebba Brahe upptäckte likväl genast orsaken till den plötsliga vänskapen: Maria Euphrosyne sökte systerns vänskap för broderns skull. Detta var en böjelse att taga vara på. Visserligen var Maria Euphrosyne inte rik, men hon var bättre än så, hon hade varit den unga drottningens leksyster, och hon var hennes köttsliga kusin. Det flöt kungligt blod i hennes ådror, och Ebba Brahe hyste djup vördnad för kungligt blod. Pfalzgrefven oroade sig för sina döttrars framtid och skulle nog ej vara lika omedgörlig, som hans gemål i lifstiden hade varit, vid fråga om ett giftermål mellan en pfalzisk prinsessa och en svensk grefve.

Ebba Brahe upphör därföre ej att i sina bref till sonen tala om Maria Euphrosyne. Hon berömmer henne i starka ordalag, samt beder sonen söka besvara detta tycke och ej fästa sig vid någon annan.

I sina efterlemnade anteckningar påstår prinsessan, att det var Magnus Gabriel, som först fattat behag för hennes person. Och hvarför skulle detta ej vara sanning? Den unge mannen hade först visat henne uppmärksamhet — det brukar vara första kapitlet i en gammal historia — och sedan hade Maria Euphrosyne uppfattat denna flyktiga känsla allvarsammare än menadt var. Hon hade likväl troligtvis tvungits att glömma sitt ungdomstycke, om ej grefvinnan Ebba med sin energi kommit till hennes bistånd. Drottning Kristina ville i början ej höra talas om denna mesallians för sin kusin, men ändrade sedan tanke, och Magnus Gabriel var ej svår att vinna för en förbindelse, som i så många hänseenden tilltalade honom. Efter hans hemkomst till Sverige, 1644, ingicks deras högtidliga trolofning.

För Magnus Gabriels framtid behöfde ej Ebba Brahe oroa sig. Den unga drottningen blef snart lika svag för den vackre och älskvärde grefven, som hans moder var. Hon öfverhopade honom med ynnestbevis af alla slag, och intet uppdrag syntes henne för svårt eller för viktigt att anförtros i hans oerfarna händer.

Sålunda sändes han redan 1646 på en ambassad till Paris. Af denna anledning fick han för att kunna uppträda med tillräcklig ståt, lyfta ända till 100,000 rdr af de franska subsidierna, hvilka skulle användts till härens underhåll i Tyskland. Ebba Brahe, som aldrig bekymrade sig om allmänna ärenden, fann denna anordning förträfflig. »Jag kan aldrig utskrifva», så lyda hennes ord till sonen i bref af den 15 juli 1645, »all den ädla drottningens höga dygd och nåd mot dig och oss, som föräldrarne äro. Hon kommer dig alla dagar så nådigt i håg, så du aldrig kan tänka eller jag har kunnat tro ske skulle, då man så långt var ifrån. Gud löne och välsigne den ädla drottningen till evig tid.»

Kristinas intresse för den vackre grefven före och under hans resa till Paris är ej en drottnings beundran för en duglig tjenare, det är någonting mera. Hon är oupphörligen ute vid Jakobsdal hos de la Gardies, hon sitter där timme efter timme till långt inpå nätterna, och »allt hennes tal», skrifver Ebba Brahe, »begyntes och lycktes om dig mitt ädla, kära barn, så nådigt, att jag inte kan utskrifva.» Vid hvarje postdag hörde hon oroligt efter, om ej bref kommit till henne från grefven, och hade hon inte själf bref från honom, kunde hon ej undertrycka sitt missnöje.

Ebba Brahe drager dock inga som helst slutsatser af denna den unga drottningens beundran för hennes son. Kristina stod allt för högt för att ens fältherrinnans ärelystna drömmar kunde nå henne. Det var för sonen en stor heder vederfaren genom hans trolofning med drottningens kusin, någonting högre, det märker man tydligen, har hon aldrig tänkt som en möjlighet. Ebba Brahe med sin öppenhjärtighet hade icke underlåtit att åtminstone göra en antydan härom, om hon hyst en sådan tanke. Och Kristina själf, hon var allt för stolt både som qvinna och som drottning, för att Magnus Gabriel skulle för henne blifva något annat än hennes kusins make och hennes undersåte. Detta hindrade henne ej från att vid denna tid för honom hysa samma känslor, som hennes fader en gång hyst för hans moder. Hon sade själf i en senare tid, att hon stått vid afgrundens brant, men att hon i rättan tid kunnat draga sig tillbaka.

Året efter återkomsten från Frankrike lät drottningen den 7 mars 1647 själf med stor prakt fira Magnus Gabriels bröllop med Maria Euphrosyne. Måltider, baletter, ringränningar, allt var så ståtligt som möjligt, och de nyförmälda erhöllo stora gåfvor såsom vedermälen af drottningen ynnest.

Ebba Brahe var nu en lycklig moder. Hon fick kalla sin dotter det »ädla hjärtebarnet», som hon alltid älskat och beundrat så mycket. Hon skattade högt den heder, som vederfarits henne hus, och talade i vördnadsfulla ordalag om sin »sons dygderika gemål» eller »den högborna furstinnan».

Det de la Gardieska inflytandet vid hofvet syntes växa dag från dag. Kring Magnus Gabriel samlade sig alla, hvilka af en eller annan orsak voro missnöjda med den gamle rikskanslären Axel Oxenstierna, som i så många år varit rikets mäktigaste herre. Denne kunde med skäl känna sig förnärmad af en medtäflare så ung, så oerfaren och i många fall så underlägsen, men trogen sin vana, såg han lugnt »tiden an», och tröstade sig med att, om han ofta var förbisedd, var han dock lika ofta oumbärlig. Intet agg mot sonen undergräfde hans vänskap för den gamle, sjuke fältherrn. Ebba Brahe åter tycktes stått på sonens sida och var aldrig någon stor beundrare af rikskanslären. Det var måhända något groll sedan gamla dagar. Men för sin makes skull sökte hon dock efter bästa förmåga upprätthålla vänskapen med honom och hans familj — åtminstone i det längsta.

År 1651 blef Maria Sofia de la Gardie, Ebba Brahes äldsta dotter, genom sin skönhet och intelligens en af hofvets prydnader, utnämnd till drottningens öfverhofmästarinna, och den 11 jan. 1652 blef Jakob Kasimir, Ebba Brahes näst äldste son, på Stockholms slott sammanvigd med drottningens enda qvinliga gunstling, den sköna Ebba Sparre, af henne vanligen kallad »la belle comtesse».

Släkten de la Gardies välde syntes säkrare befäst än någonsin, sedan den ej mer än trettioårige Magnus Gabriel 1652 benådats med ett af rikets högsta ämbeten, i det han utnämnts till riksskattmästare. Att den gamle riksmarsken ej långt förut hade slutit sina ögon samman, betydde föga, då hans krafter sedan flere år tillbaka varit brutna.

Magnus Gabriel visade sig dock ej mäktig att bära all denna medgång. Ju mera makt han fick, desto mera eftersträfvade han, desto ömtåligare blef han för klander, desto oroligare för alla medtäflare om drottningens bevågenhet.

Drottning Kristina var ej den som tålde förmynderskap af hvem det vara månde. I Magnus Gabriel hade hon en gång funnit en motvikt mot Axel Oxenstierna; nu hade hon ej svårt att finna dem, som kunde sättas upp emot den unge de la Gardie, allra helst sedan hennes skarpa omdömesförmåga ej längre var förvillad af några vekare känslor. Magnus Gabriel började följaktligen märka, att han ej längre i samma grad som förut hade sin drottnings förtroende. Han beklagade sig häröfver för henne och anförde därvid förklenliga omdömen, som Kristina skulle hafva fällt öfver honom. Drottningen begärde att få veta hans sagesman. Grefven nämnde hennes stallmästare, Steinberg. Denne bedyrade, att han ej hört ett dylikt ord af drottningen och att om han hört det, skulle han behållit det för sig själf. Magnus Gabriel uppgaf då, att han hört det i andra hand genom kammarherre Schlippenbach. Äfven denne nekade. Det kom till häftiga scener emellan den senare och grefven. Schlippenbach kände sig förnärmad öfver Magnus Gabriels tillvitelse och fordrade upprättelse. Drottningen instämde i denna hans fordran, men de la Gardie vägrade. Han ansåg det under sin värdighet att slåss med en simpel adelsman, utan bad att få draga sig tillbaka till sina gods. Drottningen gaf sitt bifall, uttalade sin önskan att aldrig mera se honom för sina ögon och tillskref honom ett skarpt bref, hvilket liksom stängde för honom hvarje förhoppning att åter vinna hennes nåd.

Kristina var förbittrad. Hon ansåg sig hafva tagit miste på de la Gardies karaktär. Hans småaktiga hersklystnad, hans ömtålighet och hans vankelmod väckte hennes förakt. Hon ville inte mera höra talas om honom.

Denna beryktade brytning inträffade i okt. 1653. För att förklara densamma behöfver man ej gripa till några hemliga, af eftervärlden okända anledningar och biomständigheter, ty den låter sig ganska väl förklara dem förutan.

Den stora tillgifvenhet, det oinskränkta förtroende Kristina en gång hyst för de la Gardie hade småningom underminerats — det behöfdes blott en häftig scen — och tillgifvenheten, förtroendet voro för alltid slut.

Därtill kom, att de la Gardies häftiga och i många afseenden okloka försök att försona sig med drottningen endast ledde till att förstora klyftan dem emellan.

Gunstlingens onåd blef för hofsqvallret ett outtömligt ämne. Händelsen ansågs inte ens ovärdig allvarlige mäns rådplägningar. Ehuruväl det oxenstiernska inflytandet stegrades genom de la Gardies onåd, fann den gamle rikskanslären det vara en eftertänklig sak, att en af rikets fem högsta ämbetsmän genom drottningens egenmäktiga befallning försattes i overksamhet. Han beklagade grefve Magni öde, men ansåg sig ej kunna däruti utverka någon ändring.

Ingen hade dock denna händelse gått så till hjärtat som Magnus Gabriels moder. Det var värre än om slaget drabbat henne själf. När Ebba Brahe fick den bedröfliga underrättelsen om det häftiga uppträdet mellan sonen och drottningen, befann hon sig på sitt slott Axholm. Ehuru hon för tillfället var klen till hälsan, reste hon oförtöfvadt ned till Stockholm, men innan hon anländt dit, var hennes son grefve Magnus förrest till sitt gods Ekholmen. Och hennes svärdotter Ebba Sparre mottog henne med den föga hugneliga underrättelsen, att drottningen inte ville se henne. Men fru Ebba lät sig ej afskräckas. Följande dag for hon till slottet, och audiens beviljades henne.

Badande i tårar, knäföll den gamla, förtviflade modern inför drottningen och besvor henne gång på gång att förlåta sonen hans förseelser och återgifva honom den ynnest hon alltid förr visat honom.

Drottningen menade, att grefven genom sitt uppförande mera skadat sig själf än henne, och att han själf borde finna sättet för upprättelse. Fru Ebba förstod, att drottningen syftade på duellen, men hon lika litet som Magnus Gabriel ville höra talas om en sådan förnedrande lösning, och i stället för att vidröra denna ömtåliga fråga, började hon orda om att ingen kunde betvifla hennes sons mod. Han hade ett hjärta, nog käckt att se en karl under ögonen, det hade han ärft af sina förfäder, så att om den saken behöfde man ej vidare tala.

Drottningen veknade, när hon såg för sina fötter den gamla frun, och för att lugna henne sade hon:

»Fru grefvinna, gifve Gud jag med mitt blod kunde hjälpa Er, men jag har intet agg emot honom, och intet ondt vill jag göra honom.»

Tacksam öfver dessa vänliga ord, vågade Ebba Brahe fråga än en gång, om sonen verkligen finge komma igen, men då mulnade drottningen. »Den jag en gång har skrifvit ett sådant bref till», sade hon, »den vill jag aldrig mera se för mina ögon.»

Återigen brast den förtviflade modern i tårar, ljudeligen klagande, att hon skulle nödgas upplefva en dag sådan som denna, då drottningens sinne så förändrats. Förr hade hon trott, att himmelen skulle falla ned, än hennes hus lida sådan smälek. Hennes salige man hade lagt sina ögon samman i förtröstan på drottningens nåd emot hans familj, och nu vore i faderns ställe hennes enda tröst denne son, som drottningen förskjutit.

Drottning Kristina sökte lugna henne. »Må grefvinnan gifva sig till freds», sade hon slutligen, »tiden förändrar allt, och han kan finna medel.» — »Ja, gifve Gud han funne medel Eders Majestäts nåd igen att vinna.» — »Jag försäkrar grefvinnan, att jag inte är ond på honom, men jag kan inte göra annorlunda än jag gjort.» Därefter sökte hon med ord och försäkringar visa henne all vänlighet.

Då Ebba Brahe sedan eftertänkte sitt samtal med drottningen kände hon sig rätt belåten. Drottningen hade förklarat att Magnus Gabriel var oskyldig, att hon inte var ond på honom, och att hon inte ville skada honom. Med tiden skulle nog allt blifva godt igen, såvida ej grefve Magni ovänner helt och hållet skulle vinna drottningens öra.

Och på dessa ovänner funderade Ebba Brahe mycket under den närmast följande tiden. Sorgen skärpte hennes misstänksamma lynne. Hon undrade om Ebba Sparre verkligen kunde vara att lita på. Hon hade så mycket hemligt att tala med drottningen, hennes make skref så ovänliga bref till sin bror Magnus Gabriel. Det kunde ju hända, att hon vore afundsjuk på Maria Euphrosyne. Fru Ebba höll likväl för mycket af alla sina barn för att länge kunna vara gramse på något af dem, utan allt blef snart godt och väl emellan henne och Ebba Sparre.

Men som sina verkliga ovänner räknade hon allt framgent Oxenstiernorna. Hon såg deras intriger bakom Magnus Gabriels onåd. Likväl skref hon i sin ångest till rikskanslären, och mottog af honom ett vänligt svar, däri han sade sig föga känna till hennes sons sak, som mycket förvånade honom, och lofvade göra hvad han kunde »med äran och ett godt samvete.»

Ebba Brahe hade ett vänligt lynne, hon ville ej gärna höra talas om missnöje och ovänskap, hon hade flere gånger trädt försonande emellan, då de höga herrarne af en eller annan orsak kommit i delo med hvarandra, och hon ville gärna stå väl med hela världen. Desto svårare var det för henne att sätta sig in i sonens onåd. Redan förut nedtryckt af mannens död, bragtes hon nu till hela sin varelse ur jämnvikten. »Våra hatare», skrifver hon i denna bedröfvelsens tid till Magnus Gabriel, »äro allt för många, men jag hoppas Gud lärer drygt nog betala en dag, hvad vi så oförtjent lida. Gud unne oss draga allt med tålamod, hvad oss tillfogadt blir. Jag vet Gud har lofvat samla enkans tårar och se till hennes suckar.»

Trots Ebba Brahes suckar och tårar förblef emellertid Magnus Gabriel i onåd, så länge Kristina var Sveriges drottning, och äfven sedan Karl X Gustaf fattat spiran, dröjde det någon tid, innan han återkallade sin svåger, dels af aktning för drottning Kristina, dels därföre att han ogillade Magnus Gabriels sätt att klaga och jämra sig för alla, sedan han blifvit förvisad från hofvet. Först på hösten 1654 inträdde han åter i sin ämbete. Axel Oxenstierna var nu död, »hufvudmannen af våra förföljare», såsom Jakob Kasimir de la Gardie skref. Fru Ebba började åter se framtiden ljus för sig och sina barn. Svågerskapet skulle väl bära sina frukter, hoppades hon. Magnus Gabriel fick verkligen också ett vedermäle af sin kunglige svågers bevågenhet, då han sattes i spetsen för den härafdelning, som skulle sändas öfver Livland för att betvinga Lithauen och möta konungen i Preussen. ...

English translation (my own):

A large crowd of children had grown up around Ebba Brahe and Jakob de la Gardie. They had had fourteen children, seven sons and seven daughters. The oldest was born in 1619, thus when the mother was twenty-three, and the youngest in 1639, when she was forty-three. Of these fourteen, three boys and four girls died at an early age and thus before the father. At his death, the others left the mother and survived her, with the exception of her son Jakob Kasimir.

Queen Kristina claimed that Ebba Brahe loved Magnus Gabriel, the eldest of the sons, who survived the first dangerous year of life, more than all the others put together, and she was not entirely wrong in this. Love for this son was undeniably Ebba Brahe's deepest emotion.

Magnus Gabriel was a beautiful and lively boy, in many ways his mother's image, although less strong as a man than she was as a woman. He behaved with pleasure, learned everything with ease, esteemed highly everything that was beautiful and noble, and was amiability itself to family and friends, but these merits were obscured by delicate weakness and vanity, and his upbringing was not suited to counteract these faults. ...

When Magnus Gabriel came to Paris on his journey, she [Ebba Brahe] had a new worry. Would her son be able to resist the temptations that would meet him there? She therefore gives him serious, heartfelt admonitions. There was no secrecy between mother and son, she talks to him quite openly about things that mothers otherwise so often avoid, and she does it simply and with dignity.

Whether Magnus Gabriel's company in Paris was morally pure, we leave unsaid, but it was certainly distinguished. His father's reputation and the connection that prevailed between Sweden and France meant that Queen Dowager Anne, the all-reigning Cardinal Mazarin, and with them the whole court, showed him every courtesy. Ebba Brahe was very pleased with this. But she did not want her son to only accept other people's courtesies. She also wanted so much herself to be princely generous and present, even when it was not out of necessity. She therefore sent out a mirror with a beautiful amber frame and an "ivory image of Christ", which her son was to present to the Dowager Queen and the cardinal.

Her worry was great that these precious things might would be smashed or go astray, but everything seems to have gone off happily. What the Dowager Queen and the Cardinal said about the gifts is not told by history, but Ebba Brahe was extremely happy to give them these gifts and was convinced that "they in that country had never seen such a large piece of amber."

In her letters to Magnus Gabriel during his journey abroad, Ebba Brahe often touches on a small matter of the heart which she found out about.

Marie Euphrosyne, daughter of the Count Palatine Johan Kasimir and his wife Katarina, had taken a crush-like affection for Magnus Gabriel's eldest sister, Maria Sofia. Nevertheless, Ebba Brahe immediately discovered the reason for the sudden friendship: Marie Euphrosyne sought her sister's friendship for her brother's sake. This was a tendency to beware. True, Marie Euphrosyne was not rich, but she was better than that, she had been the young Queen's playmate, and she was her biological cousin. Royal blood flowed in her veins, and Ebba Brahe had a deep reverence for royal blood. The Count Palatine worried about the future of his daughters and would probably not be as intransigent as his consort during her lifetime had been in the matter of a marriage between a Palatine princess and a Swedish count.

Ebba Brahe therefore does not stop talking about Marie Euphrosyne in her letters to her son. She praises her in strong terms and begs her son to seek to reciprocate this opinion and not to attach himself to anyone else.

In the notes she left behind, the princess claims that it was Magnus Gabriel who first took a liking to her person. And why wouldn't this be true? The young man had shown her attention first — it is usually the first chapter of an old story — and then Marie Euphrosyne had taken this fleeting feeling more seriously than was meant. Nevertheless, she would probably have had to forget her youthful crush if Countess Ebba had not come to her aid with her energy. Queen Kristina initially did not want to hear about this misalliance for her cousin, but then she changed her mind, and Magnus Gabriel was not difficult to win for a connection that appealed to him in so many respects. After his return to Sweden, in 1644, their solemn betrothal took place.

Ebba Brahe did not have to worry about Magnus Gabriel's future. The young Queen soon became as weak for the handsome and amiable count as his mother was. She showered him with favours of every kind, and no task seemed too difficult or too important to entrust to his inexperienced hands.

Thus, as early as 1646, he was sent on an embassy to Paris. For this reason, in order to be able to act with sufficient dignity, he had to lift up to 100,000 riksdalers of the French subsidies, which were to be used for the maintenance of the army in Germany. Ebba Brahe, who never concerned herself with public affairs, found this arrangement excellent.

"I can never describe", so read her words to her son in a letter of July 15, 1645, "all our noble Queen's high virtue and grace towards you and us, who are your parents. She remembers you so graciously every day, such that you can never think or I could have believed would happen, when you were so far away. May God reward and bless our noble Queen forever."

Kristina's interest in the handsome count before and during his trip to Paris is not a queen's admiration for a capable servant, it is something more. She is constantly out at Jakobsdal with the de la Gardies, she sits there hour after hour until far into the night, and "all her discourses", writes Ebba Brahe, "began and ended about you, my noble, dear child, so graciously that I cannot write them."

Every post day she anxiously listened to see if a letter had not come to her from the Count, and if she herself had not received a letter from him, she could not suppress her displeasure.

However, Ebba Brahe draws no conclusions whatsoever from this the young Queen's admiration for her son. Kristina stood far too high for even the Field Marshal's wife's ambitious dreams to reach her. It was for the son a great honour experienced through his betrothal to the Queen's cousin, something higher, one can clearly see, she never thought of as a possibility. Ebba Brahe, with her openheartedness, had not failed to make at least a hint about this, if she harboured such a thought.

And Kristina herself was far too proud, both as a woman and as a queen, for Magnus Gabriel to become anything other than her cousin's husband and her subject. This did not prevent her from harbouring the same feelings for him at this time as her father had once harboured for his mother. She herself later said that she stood on the edge of the abyss, but that she was able to pull herself back at the right time.

Ebba Brahe was now a happy mother. She was allowed to call her daughter the "noble child of my heart", whom she had always loved and admired so much. She highly valued the honour that had been done to her house and spoke in reverent terms of her "son's virtuous consort" or "the high-born princess".

The de la Gardies' influence at court seemed to grow day by day. Everyone gathered around Magnus Gabriel who for one reason or another were dissatisfied with the old chancellor Axel Oxenstierna, who for so many years had been the most powerful lord of the kingdom. He could justifiably feel insulted by a rival so young, so inexperienced and in many cases so inferior; but true to his habit, he calmly "watched the times" and consoled himself with the fact that, if he was often overlooked, he was just as often indispensable. No grudge against his son undermined his friendship for the old, sick Field Marshal.

Ebba Brahe again seemed to be on her son's side and was never a great admirer of the Chancellor. There must have been some grudge from the old days. But for her husband's sake, she did her best to maintain friendship with him and his family — at least for some longest time.

In 1651, Maria Sofia de la Gardie, Ebba Brahe's eldest daughter, through her beauty and intelligence, became one of the ornaments of the court, named the Queen's grand court mistress, and on January 11, 1652, Jakob Kasimir, Ebba Brahe's second-eldest son, was married at Stockholm Castle to the Queen's only female favourite, the beautiful Ebba Sparre, commonly called by her "la belle comtesse".

The de la Gardie family's power seemed more securely fortified than ever, since the not more than thirty year old Magnus Gabriel was granted one of the highest offices in the kingdom in 1652, when he was appointed grand treasurer. That the old Field Marshal had closed his eyes not long before meant little, as his strength had already been broken for several years.

However, Magnus Gabriel proved not powerful enough to bear all this success. The more power he gained, the more he strove, the more sensitive he became to blame, the more worried about all his rivals, about the Queen's affection.

Queen Kristina was not one who could stand the guardianship of anyone. In Magnus Gabriel she had once found a counterweight to Axel Oxenstierna; now she had no difficulty in finding those who could be set against the young de la Gardie, especially as her sharp judgment was no longer misled by any weaker emotions.

Consequently, Magnus Gabriel began to notice that he no longer had his Queen's confidence to the same degree as before. He complained about this to her and cited disparaging judgments that Kristina would have made about him. The Queen demanded to know who his informant was. The Count mentioned her equerry, Steinberg. The latter stated that he had not heard such a word from the Queen and that if he had heard it, he would have kept it to himself. Magnus Gabriel then stated that he heard it secondhand through the chamberlain Schlippenbach. He also denied it.

There were violent scenes between the latter and the count. Schlippenbach felt insulted by Magnus Gabriel's betrayal and demanded redress. The Queen consented to his demand, but de la Gardie refused. He considered it beneath his dignity to duel with a simple nobleman, but asked to retire to his estates. The Queen gave her approval, expressed her wish never to see him again, and wrote him a sharp letter, which, as it were, closed off for him every hope of winning her favour again.

Kristina was resentful and embittered. She thought she had misjudged de la Gardie's character. His petty imperiousness, his oversensitivity and his faltering courage aroused her contempt. She did not want to hear anyone talk about him anymore.

This infamous breach occurred in October 1653. To explain the same, one does not need to resort to any secret reasons and circumstances unknown to posterity, because it allows itself to be explained quite well beforehand.

The great affection, the unlimited confidence and trust Kristina once harboured for de la Gardie had gradually been undermined — all that was needed was a violent scene — and the affection, the trust, were ended forever.

In addition, de la Gardie's vehement and in many respects unwise attempts to reconcile with the Queen only led to a widening of the rift between them.

The favourite's disgrace became an inexhaustible topic for court gossip. The incident was not even considered unworthy of serious men's deliberations. Although the Oxenstierna family's influence was increased through de la Gardie's disgrace, the old Chancellor found it a matter of concern that one of the five highest officials of the kingdom was put out of action by the Queen's arbitrary command. He regretted Count Magnus' fate, but considered himself unable to effect any change in it.

However, no one took this event as close to heart as Magnus Gabriel's mother. It was worse than if the blow had hit her herself. When Ebba Brahe received the sad news of the violent scene between the son and the Queen, she was at her castle at Axholm. Although she was in poor health at the time, she traveled down to Stockholm without delay, but before she arrived there, her son Count Magnus was on his way to his estate Ekholmen. And her daughter-in-law Ebba Sparre received her with the not so heartening news that the Queen did not want to see her. But Lady Ebba was not deterred. The following day she went to the castle and was granted an audience.

Bathed in tears, the old, despairing mother knelt before the Queen and beseeched her again and again to forgive her son for his transgressions and restore to him the favour she had always shown him.

The Queen thought that the count had harmed himself more than her by his conduct and that he himself should find the means of reparation. Lady Ebba understood that the Queen meant the duel, but she as little as Magnus Gabriel wanted to hear of such a humiliating solution; and instead of touching on this delicate matter, she began to say that no one could doubt her son's courage. He had a heart brave enough to openly confront a man. He had inherited that from his ancestors, so that there was no need to talk about that matter.

The Queen mellowed out when she saw the old woman at her feet, and to calm her she said:

"Lady Countess, God grant with my blood that I could help you, but I have no grudge against him, and I wish to do him no harm."

Grateful for these kind words, Ebba Brahe dared to ask once more if her son would really come back, but then the Queen frowned. "The one I once wrote such a letter to", she said, "I never want to see him before my eyes again."

Again the despairing mother burst into tears, loudly lamenting that she should have to live through such a day as this, when the Queen's mind was so changed. She had sooner thought that the sky would fall before her house suffered such a reproach. Her late husband had closed his eyes trusting in the Queen's grace towards his family, and now in the father's place her only consolation would be this son, whom the Queen had repudiated.

Queen Kristina tried to calm her down. "You should make peace with this, Countess", she said at last; "time changes everything, and he can find a way." — "Yes, God grant that he find the way to win Your Majesty's grace again." — "I assure you, Countess, that I am not angry at him, but I cannot do otherwise than I have done." After that, she sought by words and assurances to show her all kindness.

When Ebba Brahe then thought about her conversation with the Queen, she felt quite satisfied. The Queen had declared that Magnus Gabriel was innocent, that she was not angry at him, and that she did not want to harm him. In time, everything would probably be fine again, unless Count Magnus' enemies were to completely win the Queen's ear.

And Ebba Brahe thought a lot about these enemies in the immediately following period. Grief sharpened her suspicious disposition. She wondered if Ebba Sparre could really be trusted. She had so many secret things to talk about with the Queen, her husband wrote such unkind letters to his brother Magnus Gabriel. It is possible that she was jealous of Marie Euphrosyne. Lady Ebba still loved all her children too much to be able to be angry with any of them for long, but everything soon became good and well between her and Ebba Sparre.

But she always counted the Oxenstiernas as her real enemies. She saw their intrigues behind Magnus Gabriel's disgrace. Nevertheless, in her anguish, she wrote to the Chancellor and received from him a friendly reply, in which he said he knew little about her son's affair, which greatly surprised him, and he promised to do what he could "with honour and a good conscience."

Ebba Brahe had a friendly disposition, she did not like to hear talk of dissatisfaction and enmity, she had several times intervened to reconcile when the high lords had come into conflict with each other for one reason or another, and she wanted to be on good terms with the whole world. It was all the more difficult for her to put herself in her son's displeasure. Already depressed by her husband's death, she was now brought to her whole being out of balance.

"Our haters", she writes in this time of sorrow to Magnus Gabriel, "are far too many, but I hope God will pay more than enough one day for what we suffer so undeservedly. God grant us that we will endure everything with patience that is inflicted upon us. I know God has promised to collect the widow's tears and attend to her sighs."

Despite Ebba Brahe's sighs and tears, however, Magnus Gabriel remained in disfavour for as long as Kristina was Sweden's queen, and even after Karl X Gustav took the scepter, it took some time before he called his brother-in-law back, partly out of respect for Queen Kristina, partly because he disliked Magnus Gabriel's way of complaining and whining to everyone after he was banished from court. Only in the fall of 1654 did he return to his position.

Axel Oxenstierna was now dead, "the chief man of our persecutors", as Jakob Kasimir de la Gardie wrote. Lady Ebba began to see the future bright again for herself and her children. The brother-in-law relationship would bear fruit, she hoped. Magnus Gabriel also truly got a proof of his royal brother-in-law's affection when he was put at the head of the army division that was to be sent over Livonia to subdue Lithuania and meet the King of Prussia. ...

Above: Kristina.

Above: Ebba Brahe.

Above: Ebba Sparre.

Above: Magnus Gabriel de la Gardie.

Above: Ellen Fries.

Notes: Jakobsdal is the old name for Ulriksdal Castle.

Ebba Sparre and Jakob Kasimir de la Gardie were married in 1653, not 1652.