Sources:
Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 78 to 93, by Anders Fryxell, 1841
Barclay His Argenis, pages 284 to 285, by John Barclay, 1636
The account:
I slutet af Juni månad 1650 öppnades riksdagen i Stockholm. Talemän voro för adeln Svante Sparre, en sonson af den bekante rikskansleren Erik Sparre; för presterna erkebiskop Lenæus, Rudbecks vän; för borgerskapet borgmästaren i Stockholm Nils Nilsson Silenius; och för allmogen bonden Per Ersson från Roslagen. Den 6 Juli voro ständerna för första gången samlade på rikssalen. Axel Oxenstjerna uppläste drottningens hälsning och Bengt Skytte sjelfva propositionen. Denna sednare hade Salvius uppsatt; dock ogerna och först på drottningens uttryckliga befallning; ty han förutsåg det blifvande missnöjet deröfver. Hufvudinnehållet var nemligen, att styrelsen begärde nya utskrifningar och de gamla skatternas fortfarande. Som orsak till dessa behof förebars, att tyska freden ännu ej var fullkomligt stadfästad och att derföre rikets trygghet fordrade de förra rustningarnas fortsättande. När dessa ämnen kommo till öfverläggning, utbröt ett häftigt missnöje, särdeles inom ofrälse-stånden. Man klagade öfver statsförvaltningen. Freden vore för nära två år sedan slutad och krigsfolket till större delen afskedadt; hvartill behöfdes då dessa utskrifningar och fortsatta krigsskatter? Riket hade ju också uti fredsslutet fått sig tilldömda fem millioner riksdaler, hvarmed många och stora utgifter kunde betäckas. Riket hade äfven vunnit flere bördiga landskap, hvarigenom inkomsterna blifvit betydligen ökade. Riket hade också för första gången under en tiderymd af nittio år fred på alla sidor, hvarigenom många af de förra utgifterna borde nu mera kunna insparas. Af dessa anledningar hade ständerna hoppats, ja med säkerhet väntat, att vid denna riksdag erhålla en behöflig nedsättning i utskylderna; och det så mycket mer, som flere af ifrågavarande skatter blifvit endast för krigets skull af regeringen begärda och af ständerna beviljade, det senare uttryckligen emot löfte att vid blifvande fred från de samma förskonas. Och nu, i trots af dessa löften, dessa nya rika inkomstkällor, dessa genom freden minskade utgifter, klagade dock regeringen öfver bristande tillgångar och begärde alla skatternas fortfarande. Hvart hade de fem millionerna, hvart hade inkomsten af de nyvunna landskaperna tagit vägen? Hvad hade Sverges innevånare genom det så kallade ärorika kriget vunnit, om de efter dess afslutande skulle draga skattebördor, vida tyngre än före dess bördan? Så frågade, så klagade man öfverallt. Verkliga orsakerna till bristen voro tvänne; först kronogodsens afyttrande, börjadt af förra styrelser och med ohejdad och ökad fart fortsatt af drottningen sjelf. Det andra och kanske hufvudsakligaste var Kristinas utomordentliga slöseri och förvända hushållning, så i detta som andra hänseenden.
De tre ofrälsestånden, de kallade sig sjelfva »de dragande« d. v. s. »skattdragande stånden«, voro af förut uppräknade skäl ganska fiendtligt sinnade mot adeln. Detta deras tänkesätt bearbetades och begagnades af drottningen, och det lyckades henne om igen att vända alla klagomålen uteslutande mot nämnde samhällsklass. Det var mellan henne och ofrälsestånden likasom en tyst öfverenskommelse, att dessa sednare skulle lemna hennes egen förvaltning och magt oantastad; hon deremot hjelpa dem att tillintetgöra adelns växande öfvervälde. Mot detta sistnämnde stånd riktades derföre alla klagomålen. Adeln, hette det, var ensam orsaken till rikets nöd; ty den hade tillvällat sig nästan all rikets jord, alla rikets inkomster. Kronan egde ingenting qvar, mer än ovissa tullar, och skatter, hvilka dessutom dagligen med krono- och skattejorden förminskades. Enda hjelpen vore, att till staten återindraga de sålda eller bortskänkta godsen, och tvinga adeln att på samma sätt som rikets andra innevånare deltaga i skattebördorna. Sådant var allmänna ropet inom ofrälsestånden.
Det tyckes, som biskoparna sökt i början leda presterskapet till mildare och medlande åtgerder. Men detta förtök aflopp fruktlöst. Flere af biskoparna samt större delen af det öfriga presterskapet voro med adeln lika förbittrade som de andra stånden. Menige presterskapet, misstänkade biskoparnas frisinnighet, ville till och med icke åtnöjas med de vanliga öfverläggningarna på rikskapitlet, d. v. s. ståndets vanliga samlingsrum: Redan på tredje dagen, sedan regeringens proposition blifvit aflemnad, beslöto riksdagspastorerne att, med uteslutande af biskoparna, hålla serskilda ståndssammanträden. Vid ett af de första deribland uppsattes till drottningen en begäran, att de biskopar, som antingen för sig eller barn erhållit adelskap eller förläningar, borde såsom partiska för adeln utur presteståndet uteslutas. När biskoparna visade missnöje häröfver, svarade menige presterskapet, att, derest biskoparna icke ville lika med de öfriga fäkta för Svenska folkets urgamla frihet, så hade de ingenting uti ståndet att göra. Dessa presterskapets enskilda sammanträden fortföro med mer eller mindre afbrott hela riksdagen igenom. Hufvudmannen för de missnöjda inom ståndet var Uppsala professorn Johannes Terserus, som af den sedan Näfkriget bekanta mäster Elof i Leksand. Den nu ifrågavarande Terserus, en mycket lärd och tilltagsen man, visade serdeles ifver för kronogodsens återtagande och var en slags ordförande bland menige presterskapet, samt uppsatte straxt i början af riksdagen deras inbördes försäkran, att icke utsprida, än mindre hos förmän angifva, hvad under de enskilda sammanträdena förehades; hvilken försäkran femtiofyra bland dem underskref. — Å andra sidan stod biskop Johannes Matthiæ i spetsen för dem, som talade för mildare åtgerder, hvari han understöddes af biskop Laurelius i Westerås och af några få andra inom ståndet. I allmänhet tyckes dock, som spänningen mellan biskopar och öfriga prester småningom aftagit; ty erkebiskop Lenæus och de fleste biskoparna hyste i grunden samma tänkesätt, som det öfriga ståndet och förenade sig mer och mer med dess åsigter.
Egentliga och förnämsta ledaren af ofrälsestånden var borgerskapets ofvannämnde talman, borgmästaren Nils Nilsson Silenius, samt derjemte stadsskrifvaren Nils Persson Skunk, båda ansedda, kunniga och ganska skickliga män. Bland bönderna nämnes ingen enskild; men ståndet i allmänhet var uti mycken oro och gäsning.
Ridderskapet hade infunnit sig ganska talrikt och lysande. Det såg nästan ut, som ville man genom myckenhet och prakt skrämma de andra stånden till tystnad. Någon sammanhållning, någon egentlig hufvudman för adeln såsom parti fanns dock ej. Axel Oxenstjerna var och förblef ståndets förnämsta medlem; med nu vid sextiosju års ålder, och efter en svår känning af slag hade han hvarken styrka eller rörlighet nog att leda ett riksdagsparti. Hans kärlek till Gustaf Adolf tillät honom ej heller att på ett mera afgörande sätt uppträda mot dottern; likasom hans kärlek till Sverge icke tillät honom störta detta land i villervalla och måhända uppror. Emellertid var hans anseende så stort, att ingen yngre och djerfvare kunde med hans förbigående ställa sig i spetsen för frälsepartiet. Det är äfven troligt, att så väl Axel Oxenstjerna, som de bättre bland adeln, kände inom sig djupt om än dunkelt den myckna billighet, som låg i ofrälsemännens fordringar; och att denna känsla förlamade motståndet. Härtill kom, att ridderskapet var inom sig söndradt uti flere sins emellan oeniga delar; högadeln under Axel Oxenstjerna, hofpartiet under grefve Magnus, lågadeln under Bengt Skytte; hvarföre ingenting kunde med enhet och kraft genomdrifvas. Förslagen till konungamagtens inskränkning kommo således icke fram. Adeln vågade icke ens anföra drottningens misshushållning, såsom en bidragande orsak till landets utblottade tillstånd. Tvärtom af fruktan för den storm, som från ofrälseståndets sida hotade, sökte man skydd bakom drottningens tron, och tillerkände henne för sådant ändamål större magt, än de stolta herrarna förut velat underkasta sig. Det var förnämligast fruktan att förlora kronogodsen, som härtill tvingade dem. Axel Oxenstjerna insåg detta förhållande mer än väl. När mot slutet af riksdagen missnöjet med drottningen började blifva mera högljudt, äfven bland ofrälsemännen, anmärkte han i sittande råd, att, om ej godsen vore, kunde det väl hända, att adeln förenade sig med de öfriga stånden mot konungamagten.
I afseende på drottningen anmärkte han, att hon i början af riksdagen bevistade gudstjensten i storkyrkan, och sedermera gick med sitt hof derstädes till nattvarden. Eljest hade hon redan vid denna tiden begynt att låta predika för sig på matsalen och att i allmänhet visa mycken kallsinnighet uti religionssaker.
Riksdagsgöromålen började med adelns och böndernas bemödande att hvar för sig vinna medhåll af presterskapet. Den striden blef snart och till allmogens fördel afgjord. Redan efter några dagar framställde presterskapet till adeln den frågan: om drottningen skulle krönas till tullar och acciser eller till kronans egendom och gods? Adeln svarade blott med en ny fråga neml. om detta presternas spörsmål kommit från dem sjelfva eller från bönderna?
De tre ofrälsestånden blefvo snart öfverens. Redan ett par veckor efter riksdagens början anhöllo de, genom på en gång uppskickade ombud, att drottningen måtte nedsätta skatterna och återkalla kronogodsen. Vid detta tillfälle var det, som en Östgötabonde framvisade ett barkbröd, hvilket han hemifrån medfört som bevis på dervarande nöd. Drottningen svarade mildt, att hon hoppades kunna medgifva lindring; men sade sig svårligen kunna återkalla kronogodsen.
Det var vid den tiden icke brukligt, att ofrälsestånden på egen hand och med adelns förbigående uppvaktade sin regent. Dagen efter nämnde företräde kom derföre från riddarhuset ett utskott anfördt af Erik Oxenstjerna, hvilken med hårda ord förebrådde presterna deras deltagande i gårdagens beskickning. Afsigten syntes vara att skrämma från dylika förehafvanden; men Kristina deremot uppmuntrade ofrälsestånden och lofvade sitt beskydd. Hon rådde dem, att klaga öfver adelns försvarskarlar, öfver dess privilegier, öfver dess vana att taga häradshöfdingelön och låta en annan, ofta okunnig sköta tjensten m. m. »Nu eller aldrig«, sade hon, »är tiden inne att afskaffa sådana missbruk.« När man lydde hennes råd, och den uppbragta adeln utbrast i än hårdare hotelser, bad hon presterna vara väl till mods och icke frukta frälseherrarnas undsägelser. Hon skulle som en nådig drottning nog veta försvara dem.
Med dessa uppmaningar och ett sådant ryggstöd gingo ofrälsestånden djerft framåt. Man började granska adelsprivilegierna och beslöt anhålla om många ändringar deri. Ordet »vanbördig« kom åter å bana. Äfven framdrogos, i synnerhet af bönderna, en mängd klagomål öfver de våldsamheter och orättvisor, som adeln uti landsorterna föröfvat. Kronogodsens återkallande var derjemte beständiga föremålet för ofrälseståndens alla tankar och tal. De föreslogo, att detta jemte öfriga emot frälseståndet riktade klagomål skulle upptagas i det svar på den kongliga propositionen, hvilket de borde å rikssalen offentligen afgifva. Johannes Matthiæ ville afböja en så häftig brytning, hvilken liknade en utmaning mot adeln. »Presterskapet«, mente han, »borde medla, borde såsom läkare bilägga och återställa allt i god ordning.« Ärkebiskopen svarade: »läkaren behöfver dock stundom skaffa bot äfven åt sig sjelf.« Förslaget blef gilladt.
Dessa tvister antydde mycken oro i sinnena och skulle nödvändigt uppväcka än mera deraf. Gäsningen ökades genom namnlösa skrifter, hvilka utkommo från båda sidorna och spriddes kring landet. Det adeliga partiets var författad af Skering Rosenhane och föreställde ett samtal mellan en adelsman, en prest, en borgare och en bonde. De ömsesidiga beskyllningarna och skälen upprepas deri; men på sådant sätt, att ofrälsestånden sluta med att erkänna sina påståenden vara orättvisa. Denna partiskrift ansågs till och med af några skarpsinnigare blad dåtidens adel vara, som den ock var, af ganska svagt innehåll. — Ofrälsepartiets bar namnet: Fursteliga glasögon. Deri uppräknades vanliga klagomålen mot adeln, samt anhölls, att få öppna hennes majestäts förstånds ögon öfver den träldom, hvarmed frälseståndet hotade alla landets invånare; det beroende, hvari de sökte försätta konungamagten sjelf. En mängd exempel och uttryck anfördes ur främmande länders historia samt deras statsförhandlingar; i synnerhet åberopade och tillämpade man de skrifvelser, som det i Frankrike då varande Frond-partiet vid flere tillfällen inlemnat till sin regering. Ur Barclaji Argenis, en politisk, då för tiden mycket läst roman, infördes följande råd: »allernådigste konung! Så länge mildhet hålles för dygd, kan ingen tadla ditt uppförande. Men din mildhet är missbrukad. Det stora sjelfsvåld, du dina mägtiga tillåtit, det esomoftast otidiga så väl ditt eget, som dina förfäders slöseri på de myndiga i landet har alldeles försvagat dina och statens krafter m. m.« Vidare rådde man drottningen, att afskaffa alla skadliga rådgifvare, ty den ena kråkan uthackar ej ögat på den andra; — att akta sig för slösande frikostighet; — att afskaffa främmande personer, seder och skådespel, hvilka mot Guds ord och till förakt för Sverge och svenskarna införda blifvit; — att anställa jemnare fördelning af skattebördorna; — att icke gifva privilegier mot egen höghet, ej heller till undersåtarnes träldom; — slutligen, att utföra sitt goda beslut, innan det onda hinner rotfästas.
Dessa och dylika skrifter jemte trätorna mellan stånden underhöllo gäsningen, hvilken dessutom ej litet ökades genom den dyra tid, som förra årets missväxt medfört; samt ytterligare genom ymnigt regnande, hvilket under sjelfva riksdagen beständigt fortfor och först bebådade och slutligen förorsakade ännu ett missväxtår, så att man förutsåg hungersnöd och allmänt elände; hvarförutan gatorna i Stockholm redan voro öfverfyllda af tiggare, hvilka i skutlaster från landsorterna tillströmmade. Riksdagspresterna, hvilka vid den tiden skulle biträda vid gudstjenstens förrättande i stadskyrkorna, företogo sig då och då att från predikstolen bestraffa de fel, som regeringen begick, och än mera de orättvisor, som af adeln öfvades. Smålandsprester[na] voro serdeles ifriga. En bland dem predikade i Kristinas egen närvaro. huru mord och andra synder icke blifva af regeringen straffade; en annan, att adeln låter den fattige hungra till döds, men deremot göder sina hundar och hästar med den säd, som Gud låtit växa till menniskors uppehälle; en tredje, huru adelns välgödda hundar ligga i sin varma bänk och skälla på den hungrande och frysande tiggare; Med dessa sista uttryck lärer man egentligen hafva åsyftat grefve Magnus och hans hundstall. Ifrigast af alla var kyrkoherden Kristofer i Fors från Södermanland. Flere gånger predikade han om adelns tyranni och det så häftigt, att till och med hans egna ståndsbröder måste ogilla och varna honom. Några frälseherrarnas anhängare, som man säger Per Brahes tjenare, hotade, att han för sådant tal kunde mista hufvudet. Kristofer svarade: »Jag önskar vara den förste, som får för sanningens skull låta sitt lif.« Äfven borgare och bönder framstötte hotelser; och bland annat lofvade allmogen att besöka adelsgårdarna; också prestgårdarna, om presterna hölle med adeln.
Frälseståndet å sin sida blef öfver dessa häftiga och bittra högeligen uppbragt. »I biskopar«, sade en ung adelsman, »viljen göra eder till påfvar här i landet.« Icke en utan många gånger hotade de presterna med hämnd. En och annan af de häftigare sade till bönderna: »om i vågen att för öfvervåld anklaga någon enskild adelsman, så skola vi efter riksdagen ständigt förfölja och aldrig lemna eder någon frid.« Bönderna låto ej skrämma sig utan anförde flere ohyggliga gerningar efter adeln, serdeles efter Otto Sperling. Hot besvarades med hot. Våldsamheter föröfvades, ofta blodiga; ej sällan till lifvet. Efter blott en enda natt, det var dock under kröningshögtiden och dess dryckenskap, lågo på Stockholms gator ej mindre än tio personer dödade.
Märkvärdigt nog finner man, att Per Brahe, de adeliga privilegiernas förnämsta och ifrigaste kämpe, icke varit serdeles illa anskrifven hos ofrälsestånden. Dessa kastade deremot allt sitt hat på Axel Oxenstjerna, såsom den der vore deras hårdaste förtryckare, samt förnämsta orsaken till fäderneslandets nöd. Presterna, der de med biskoparnas utestängande voro på egen hand församlade, togo det formliga beslut: att Axel Oxenstjerna icke förtjenat tack och beröm af Sverge; ty han hade på åtskilligt sätt förorsakat kronan många onödiga utgifter. Riksdagspastorerna kunde likväl ej förmå sig att utsätta rikskanslerens namn, men han utpekades tillräckligt; och allmänna tänkesättet var emot honom uppretadt till den bitterhet, att han, enligt sägen, hvarje dag fruktade blifva med våldsamheter öfverfallen i sin egen boning. Ett rykte, visserligen ogrundadt, påstod, att grefve Magnus samt unga Wasaborg hos Kristina utfäst sig att döda rikskansleren; men att ingendera vågade försöket. Troligt är, att förbittringen mot honom var ett verk af hof- och folkpartiernas förenade stämplingar. Ingendera kunde dock skrämma den i sin öfvertygelse orubbliga mannen. Några, som deltagit i ett borgerskapets upplopp, voro fällde till dödsstraff. Understödd af Per Brahe och Jacob De la Gardie yrkade rikskansleren, att så väl dessa som andra upprorsmakare skulle läggas på stupstocken, på det riket sedermera måtte få vara i fred. Bengt Skytte och Salvius fruktade, att sådant skulle öka villervallan. Axel Oxenstjerna vidhöll sin sats; utan att bäfva för den uppväxande stormen. »Jag är beredd«, sade han, »att gifva min hals för det allmänna bästa. Lyckligt vore, om jag, lik en Curtius, kunde med sådant offer rädda mitt fädernesland.«
Underrättelsen om dessa oroligheter spridde sig, dels genom rykten, dels genom riksdagsmännens bref och uppglödgade än mera missnöjets hittills under askan dolda eld. Snart fick man höra omtalas, huru en hop finska bönder ej mer ville göra dagsverken hos sina herrar; — huru svenska bönder här och der begynte kringsända budkaflar med uppmaning till samma beslut; — huru frälsebönder till och med mellan Stockholm och Uppsala vägrade skjutsa sina egna jordägare; — huru resande prester blefvo af allmogen hotade med död och förderf, om de hölle med adeln; — huru bönderna i Småland skrefvo till sina riksdagsmän, att desse icke skulle våga sig hem utan att hafva genomdrifvit kronogodsens återkallande o. s. v. Några bland de mägtigare herrarne tordes icke resa ut till landet, och mången begynte gömma undan dyrbarheter och bereda sig till flykt; andra kanske till motstånd. En stor del af borgare- och bondeståndet sades verkligen önska, att saken måtte komma till formligt uppror. Det syntes, som ordning och samhällsband vore nära sin upplösning.
Dessa betänkliga tecken väckte hos de förståndigare af alla partier stora farhågor, och man började å ömse sidor fälla sina anspråk för att ej drifva saken till det yttersta. Drottningen framför andra blef orolig och vacklande. Med adeln, serdeles den högre, var hon i fiendskap. Den klagade, att det var just hon, som mot densamma retat ofrälsemännerna. Sjelfva de sistnämnde fortforo, att, alla hennes bemödanden oaktadt, envist och mangrannt yrka skatternas nedsättning. Dessutom, med tungbandet engång lossadt, började de att säga också henne sjelf en hop ganska obehagliga sanningar; såsom t. ex. uti den nyss anförda skriften: Fursteliga Glasögon. Det syntes icke omöjligt, att i händelse af förlängd riksdag och noggrannare undersökningar ofrälse stånden skulle begynna granska hennes egen förvaltning med lika ifver, som mot adeln blifvit använd. Man kunde äfven förmoda, att denna sistnämnde samhällsklass icke ämnade godvilligt afstå från de många fördelar, den genom kronogodsköpen vunnit. Således hotades riket af ett inbördes krig, med alla dess förhärjningar och eländen; och likväl slutligen med oviss utgång i anseende till å ena sidan ofrälseståndens myckenhet, och å den andra adelns bättre sammanhållning och krigsvana tjenareskaror. Kristina ville ej störta sig och riket i en så äfventyrlig strid. Nästan synes det ock, som hon haft föga hjerta för ofrälseståndens lidanden, och begagnat deras missnöje endast för att dermed bortskrämma alla regeringslystna planer hos adeln; hvilket mål var nu redan vunnet. Af alla dessa orsaker drog sig drottningen något tillbaka. Hon anbefallte presterna mera varsamhet i predikstolen. Om de äfven hade sanningar att förkunna, så borde de besinna tidens läglighet och ej reta sinnena; ej heller förvandla sig sjelfva till upprorstrumpetare i. st. f. fridshärolder. Hon medgaf några skattenedsättningar; och när tiden nalkades, att ständerna skulle högtidligen afgifva sina svar på regeringens proposition, kallade hon ombud af de tre stånden, vid pass 20 af hvarje, upp till slottet och sökte öfvertala dem att ej spänna bågen för högt. Hon uppmanade dem att fortfara i deras klagomål, mot adelns privilegier och missbruk. Kronogodsens återkallande borde deremot alldeles icke vidröras, emedan saken vore ogörlig och skulle väcka uppror. Men härom yppades en liflig tvist, mellan drottningen å ena, och ständernas ombud å andra sidan. Kristina yttrade, att påståendet om kronogodsens återkallande, vore ett ingrepp i hennes majestätsrättigheter; ty hon förmente sig hafva lagligt magt att efter behag bortgifva land och län, gods och gårdar. Då inföll biskopen i Skara och sade rakt fram, att drottningen alldeles icke hade sådan magt, hvarken enligt lag eller häfd; ej heller enligt skäl, ty i sådant fall skulle innan kort kronans inkomster snart bero endast af ovissa tullar och acciser, och dess anseende således helt och hållit falla. Kristina afbröt: »Jag hoppas, att ni icke är rätta målsmannen för min krona och dess anseende!« Biskopen svarade: »Gud bevare mig! Det menar jag visst icke.« Biskopar, prester och borgerskap vidhöllo dock ofvannämnde sitt yrkande. Envisast voro böndernas ombud. De sorlade och ropade gång efter annan och enhälligt, att hennes majestät skulle återtaga godsen och låta som förut sina fogdar uppbära deras afkastning. »Men«, invände Kristina, »fogdarna stjäla ofta bort en betydtig del af denna statsinkomst.« Bönderna fortforo ändock med sitt ropande. Kristina återtog: »jag kan ju icke upphäfva mina egna ord, eller taga tillbaka mina egna gåfvor? Dessutom skulle ett sådant försök medföra uppror i landet. Jag lofvar deremot på konungslig ära att noga bestämma, huru stor utskyld hvarje åbonde bör gifva, så att adelsmännen icke skola få någon slags anledning att preja sina underlydande.« Men allmogen ropade om igen: »det hjelper ej; man gör oss orätt, så länge vi lyda under adeln.« Kristina återtog: »men jag skall utsätta så höga straff, att adeln skall icke hädanefter våga göra eder något öfvervåld.« Bönderna svarade: »det hjelper ej hällre; ty när vi klaga, så är domaren också en adelsman, och mellan honom och den anklagade, är det ej annat än: bror och bror; och det vet enhvar, att det ej lönar mödan inför den ena brodren anklaga den andra.« Drottningen bad dem i sådana händelser klaga hos henne sjelf; och försäkrade dem att allt möjligt bedskydd. Hon utverkade slutligen ombudens löfte att uti deras svar på rikssalen icke vidröra frågan om kronogodsens återkallande. Deremot förbehöllo de sig att få uppsätta och till henne lemna en skrifvelse, angående så väl nyssnämnde, såsom ock några andra vigtiga ärenden. Drottningen gaf sitt bifall härtill.
Den 9 September voro alla ständerna sammankallade på rikssalen för att afgifva ofvannämnde svar. Presterna höllo sitt löfte, och nämnde intet ord om kronogodsen. Äfven bönderna vidrörde blott i förbigående denna ömtåliga punkt. Men uti borgerskapets utlåtande var derom mycket anfördt; ock kunde man på adelns anleten och åtbörder granneligen se, huru den deröfver harmades. Den lät också efter några dagar till drottningen inlemna en slags vederläggning af borgerskapets på rikssalen gjorda framställning. Adeln anförde som sina förnämsta motskäl, att de öfverklagade punkterna vore i lag och urminnes häfd stadfästade; att adelns friheter vore af kronan gifne, kunde derföre blott af kronan, ej af medstånden återtagas, o. s. v.
Ofrälse-stånden arbetade emellertid träget på den skrift, som drottningen lofvat af dem emottaga. Serskilda förslag dertill uppsattes af Terserus, af tvänne andra prester samt af stadsskrifvaren Skunk. Den sistnämndes blef antaget, ytterligare utarbetadt och slutligen af de trenne ståndens ombud till drottningen den 8 October öfverlemnadt. Förmodligen önskade hon, att de klagande ständerna skulle till yttermera visso personligen underteckna skriften. Det skedde af största antalet. Biskop Johannes Matthiæ jemte tre andra biskoppar och några få prester kunde likväl på intet sätt förmås dertill.
De två svåraste punkterna, den ena om konungamagtens inskränkning, den andra om kronogodsens återkallande voro således visserligen icke afgjorda, men för tillfället undanskjutna. Den uppväckta gäsningen fortfor dock under återstoden af riksmötet. Oaktadt frågan om kronogodsen skulle i följe af ofvannämnde öfverenskommelse anses för tillfället nedläggd, så fortsatte dock bönderna sitt yrkande derpå, och detta tvärt emot Kristinas vilja och till hennes harm; till och med de hotade öfvergifva riksdagen och resa hem, så framt ej nämnde deras anhållan beviljades. Hvarje stånd, och de ofrälse mest, prutade mot de begärda skatterna och fordrade hvar för sig lindring; så att Axel Oxenstjerna slutligen måste hjelpa drottningen att utverka deras bifall. Äfven hade förslaget till riksdagsbeslutet blifvit uti kansliet uppsatt på sådant sätt, att ofrälse stånden funno sig nödsakade detsamma öfverse och ändra, förr än det kunde underskrifvas. Kristina bemödade sig emellertid på hvarjehanda sätt att stilla gäsningen. Hon utgaf en förklaring öfver förargelseklippan i adelsprivilegierna, nemligen stadgandet, att ingen vanbördig skulle i rikets ämbeten dragas adeln öfver hufvudet. I äldre tider åsyftades med ordet »vanbördingar« ofrälse personer. Nu mera vågade man ej påstå något sådant; och Kristina upprepade den redan af förmyndarestyrelsen 1634 gifna förklaringen: att den, som är af ärliga föräldrar äkta född och sjelf om dygd och ära sig beflitar, antingen han då är frälse eller ofrälse, må hvarken kallas vanbörding, ej heller uteslutas från något statens äreställe, hvartill han gjort sig skicklig. Wanbördig deremot är den, vare sig adel eller oadel, som genom lättja, odygd eller vanheder sin redeliga börd befläckar. Det var Salvius, som uppsatte och kontrasignerade denna förklaring. Åt den oroliga adeln lät Kristina genom landtmarskalken gifva förhoppning om godt slut på riksdagen. Presterna erhöllo för första gången formeligen bekräftade privilegier, hvarigenom deras boställen och löner någorlunda tryggades mot frälseherrarnas och andras tilltag. Borgerskapet fick nedsättning i salt-tullen. Äfven åt bönderna erböd drottningen serskilda privilegier, men vid närmare granskning befunnos dessa af sådan egenskap, att bondeståndet undanbad deras utfärdande och anhöll att få hädanefter som hittills hålla sig vid Svea rikes lag och jordabalk. De hugnades deremot med frihet från utskrifning, och med eftergift af boskapsskatten till nästa riksdag; hvarförutan adels-, prest- och borgarestånden åtogo sig dubbel accis för att lätta allmogens börda. Frälseståndet serskildt utfäste sig inbördes, att med skäl och billighet sina bönder handtera; och om någon deremot bröte, skulle de andre hjelpa till, att en sådan måtte derföre blifva behörigen straffad.
Ofrälseståndens fordringar och i synnerhet deras till drottningen öfverlemnade inlaga hade emellertid föranledt häftiga tvister inom rådet. Axel Oxenstjerna uppsatte mot nämnde inlaga en slags vederläggning, hvilken gillades af Jacob De la Gardie, Per Brahe m. fl.; hvaremot Herman Fleming, Salvius och Bengt Skytte försvarade ofrälseståndens åtgerder. Oxenstjerna lärer hafva segrat; ty vid riksdagens slut ingick han på adelns vägnar till drottningen med en anhållan, att de män, som på ofrälse ståndens sida fört djerfvaste språket, måtte blifva straffade; eller, då drottningen ej ville lyssna härtill, att hon åtminstone borde allvarligen uttala sitt ogillande af deras djerfhet, att vilja föreskrifva sin regent, huru denne borde använda kronogodsen. Men, ehuru Kristina sökte försoning med adeln, ville hon likväl icke efterkomma denna begäran. »Jag är«, sade hon, »satt till regent öfver så fattiga som rika; och emedan det är en fri riksdag, så må väl enhvar säga sina skäl.« »Man bör«, sade hon vid samma tid, »så klappa det hvita barnet, att det svarta dervid icke förgätes.« I stället för förebråelse, yttrade hon vid afskedet mycket beröm öfver ofrälse stånden och öfver det utmärkta nit, som de för kronan och fäderneslandet hade under riksdagen ådagalaggt.
Utom ofvanstående förhandlingar blef också under detta märkvärdiga riksmöte drottning Kristina krönt, och åt pfaltsgrefven Karl Gustafs blifvande barn arfsrätt till svenska kronan tillerkänd. Kröningen skola vi omtala här nedanför; men öfverläggningarna om pfaltsgrefvens arfsrätt framdeles uti berättelsen om konung Karl den tionde Gustaf.
English translation (my own):
At the end of June 1650, the Riksdag was opened in Stockholm. Spokesmen for the nobility were Svante Sparre, a grandson of the well-known chancellor Erik Sparre; for the priests, archbishop Lenæus, Rudbeck's friend; for the burghers the mayor of Stockholm, Nils Nilsson Silenius; and for the commoners the peasant Per Ersson from Roslagen. On July 6, the Estates were gathered for the first time in the Hall of State. Axel Oxenstierna read the Queen's greeting and Bengt Skytte the proposition itself. This latter Salvius had set up, however, unwillingly and at first at the Queen's express command, for he foresaw the future dissatisfaction with it.
The main content was that the government still requested new conscriptions and the old taxes. The reason for these needs was alleged to be that the German peace had not yet been fully confirmed and that therefore the security of the kingdom required the continuation of the previous armaments. When these topics came up for discussion, a fierce discontent erupted, especially within the commoner Estate. They complained about the state administration.
The peace had been concluded nearly two years ago, and the men of war had for the most part been dismissed; then what was the need for these discharges and continued war taxes? After all, the kingdom had also been awarded five million riksdalers at the conclusion of the peace, with which many and large expenses could be covered. The kingdom had also won several fertile regions, whereby incomes had increased considerably. The kingdom also had peace on all sides for the first time during a period of ninety years, whereby many of the previous expenses should now be able to be saved more.
For these reasons, the Estates had hoped, even certainly expected, to obtain a suitable reduction in the charges at this Riksdag; and all the more, as several of the taxes in question were demanded by the government only for the sake of the war and granted by the estates, the latter expressly against a promise to be spared from them in the event of future peace. And now, in spite of these promises, these new rich sources of income, these expenses reduced by the peace, however, the government complained of insufficient funds and demanded all taxes still. Where had the five million gone, where had the income from the newly won provinces gone? What would Sweden's inhabitants have gained through the so-called glorious war, if after its conclusion they would have to bear tax burdens, far heavier than before its burden?
So asked, so complained people everywhere. The real reasons for the shortage were twofold: first the divestment of the Crown estates, started by previous governments and continued with increased speed by the Queen herself. The second and perhaps most important thing was Kristina's extraordinary wastefulness and perverted housekeeping, in this as in other respects.
The three commoner Estates, they called themselves "the collectors" i. e. "the tax-collecting Estates", were, for reasons listed earlier, quite hostile towards the nobility. This their way of thinking was processed and used by the Queen, and it again succeeded in her turning all the complaints exclusively against the said social class. It was like a tacit agreement between her and the commoner Estates that these latter would leave her own administration and power unimpaired; she, on the other hand, helped them to destroy the growing dominance of the nobility. All the complaints were therefore directed against this latter Estate.
The nobility, it was said, were alone the cause of the distress of the kingdom; for it had appropriated almost all the kingdom's land, all the kingdom's income. The Crown owned nothing left, more than certain duties and taxes, which, moreover, were reduced daily with the Crown and tax land. The only help would be to return to the State the goods sold or given away, and to force the nobility to participate in the tax burden in the same way as the other inhabitants of the kingdom. Such was the general cry within the commoner Estate.
It seems that the bishops initially sought to lead the clergy to gentler and mediating measures. But this distorted the drain fruitlessly. Several of the bishops and most of the rest of the clergy were just as embittered with the nobility as the other Estates. The rank and file clergy, suspicious of the bishops' liberality, did not even want to be satisfied with the usual deliberations at the state chapter, that is, the Estate's usual assembly room.
Already on the third day, after the government's proposition had been passed, the Riksdag pastors decided to hold separate Estate meetings, to the exclusion of the bishops. At one of the first such meetings, a request was made to the Queen that the bishops, who either for themselves or their children received nobility or fiefs, should be excluded from the priesthood as partial to the nobility. When the bishops showed displeasure about this, the clergy replied that if the bishops did not want to fight with the others for the ancient freedom of the Swedish people, then they had nothing to do.
These private meetings of the clergy continued with more or less interruption throughout the Riksdag. The leader of the disaffected within the Estate was the Uppsala professor Johannes Terserus, as of the master Elof of Leksand, known since the War of the Fists. The Terserus now in question, a very learned and accomplished man, showed great zeal for the repossession of the Crown estates and was a kind of chairman among the rank and file of the clergy, and immediately at the beginning of the Riksdag set up their mutual assurance not to spread, let alone state to the foremen, what was discussed during the private meetings; which assurance fifty-four among them signed. —
On the other hand, Bishop Johannes Matthiæ was at the head of those who spoke for milder measures, in which he was supported by Bishop Laurelius of Västerås and by a few others within the Estate. In general, however, it seems that the tension between the bishops and other priests gradually subsided; for Archbishop Lenæus and most of the bishops harboured basically the same way of thinking as the rest of the Estate and united more and more with its views.
The actual and foremost leader of the unsaved estates was the above-mentioned chairman of the burghers, the mayor Nils Nilsson Silenius, as well as the then city clerk Nils Persson Skunck, both reputable, knowledgeable and quite skilled men.
Among the peasants, no one is mentioned individually; but the Estate in general was in much anxiety and ferment.
The nobility had arrived quite numerous and brilliant. It almost looked as if they wanted to frighten the other Estates into silence through abundance and splendour. However, there was no cohesion, no real leader for the nobility as a party. Axel Oxenstierna was and remained the noblest member of the Estate; now, at the age of sixty-seven, and after a severe feeling of blows, he had neither strength nor mobility enough to lead a parliamentary party. His love for Gustav Adolf also did not allow him to behave in a more decisive way towards his daughter, just as his love for Sweden did not allow him to plunge this country into chaos and possible rebellion.
However, his reputation was so great that no younger and bolder man could, with his passing, stand at the head of the commoner party. It is also probable that Axel Oxenstierna, like the better among the nobility, felt deep within himself, albeit dimly, the very fairness that lay in the demands of the commoner men; and that this feeling paralysed the resistance. Added to this was the fact that the nobility was divided within itself into several disagreeable parts: the high nobility under Axel Oxenstierna, the court party under Count Magnus, and the low nobility under Bengt Skytte; for which nothing could be enforced with unity and force.
The proposals to limit the royal power thus did not come forward. The nobility did not even dare to cite the Queen's mismanagement as a contributing cause of the country's destitute condition. On the contrary, out of fear of the storm that threatened from the side of the commoner Estate, they sought shelter behind the Queen's throne, and for such a purpose they granted her greater power than the proud lords had previously wished to submit to.
It was mainly the fear of losing the Crown estates that forced them to do this. Axel Oxenstierna realised this relationship more than well. When, toward the end of the Riksdag, dissatisfaction with the Queen began to become louder, even among the nobility, he remarked in sitting Council that if it were not for the Estates, it could well happen that the nobility could unite with the other Estates against the royal power.
In regard to the Queen, he remarked that at the beginning of the Riksdag she witnessed the service at Storkyrkan and later went with her court there to communion. For the rest, she had already at this time begun to have people preach to her in the dining room and to generally show a great deal of indifference in matters of religion.
The proceedings of the Riksdag began with the efforts of the nobility and the peasants to each win the support of the clergy. That battle was soon settled in favour of the common people. Already after a few days, the clergy presented the question to the nobility: should the Queen be crowned to customs and excise or to the property and goods of the Crown? The nobility simply answered with a new question, namely, if this question of the priests came from them themselves or from the peasants?
The three commoner Estates were soon reconciled. Already a couple of weeks after the start of the Riksdag, they demanded, through representatives sent at once, that the Queen must reduce the taxes and recall the Crown estates. On this occasion, a peasant from Östergötland presented a bark bread, which he had brought from home as proof of the need there. The Queen answered mildly that she hoped to grant relief, but said she could hardly recall the Crown estates.
It was not customary at that time for the commoner Estates to attend their ruler on their own and with the passing of the nobility. The day after the aforementioned appearance, a committee led by Erik Oxenstierna came from the House of Nobility, which in harsh words reproached the priests for their participation in yesterday's mission. The intention seemed to be to frighten from such undertakings; but Kristina, on the other hand, encouraged the commoners and promised them her protection. She advised them to complain about the nobility's defenders, about its privileges, about its habit of taking the district governor salary and letting another, often ignorant man handle the service, etc.
"Now or never", she said, "the time has come to abolish such abuses."
When her advice was obeyed, and the roused nobility exclaimed in even harsher threats, she asked the priests to be at ease and not to fear the warnings of the commoners. As a gracious queen, she would know to defend them.
With these calls and such support, the commoner Estates went boldly forward. They began to review the privileges of the nobility and decided to request many changes in them. The word "low-born" came up again. A number of complaints were also raised, especially by the peasants, about the violence and injustices perpetrated by the nobility in the country towns. The revocation of the Crown estates was therefore the constant subject of all the thoughts and speeches of the commoners. They suggested that this and other complaints directed against the commoner Estate should be included in the answer to the royal proposition, which they should publicly submit in the Hall of State.
Johannes Matthiæ wanted to decline such a violent breach, which resembled a challenge to the nobility. "The clergy", he thought, "should mediate, should, like doctors, settle and restore everything to good order."
The Archbishop replied: "However, the doctor sometimes needs to procure a remedy for himself as well."
The proposal was approved.
These disputes suggested much anxiety in their minds and would necessarily arouse still more of it. The ferment was increased by anonymous writings which issued from both sides and spread around the country. The noble party's was written by Schering Rosenhane and depicted a conversation between a nobleman, a priest, a burgher and a peasant. The mutual accusations and reasons are repeated therein, but in such a way that the commoners end up admitting their claims to be unjust. This party document was even considered by some more astute papers of the nobility of the time to be, as it was, of rather weak content. —
The commoner party's writing's name was: Princely Eyeglasses. In it the usual complaints against the nobility were enumerated, and it was requested to open the eyes of Her Majesty's common sense to the thralldom with which the commoner Estate threatened all the inhabitants of the country; the dependence in which they sought to place the royal power itself. A multitude of examples and expressions were cited from the history of foreign countries and their state negotiations; in particular, they invoked and applied the writings which the Fronde party in France at the time incorporated into its government on several occasions.
From Barclay's Argenis, a political novel that was widely read at the time, the following advice was inserted:
"Most Gracious King! As long as gentleness is counted for a virtue, you cannot be said to have brought faltering Sicily into any misfortune by your fault. Your clemency, I say, the envy of the Fates have abused... That easiness, and too much sufferance toward your nobility, that lavish and rash bounty of yourself, and your ancestors, hath betrayed the chief strength of your kingdom, etc."
Furthermore, they advised the Queen to abolish all harmful advisers, for one crow does not peck out the eye of another; — to beware of wasteful liberality; — to abolish foreign persons, customs and spectacles which have been introduced against the word of God and to the contempt of Sweden and the Swedes; — to employ a more even distribution of tax burdens; — not to grant privileges against one's own highness, nor to the servitude of subjects; — finally, to carry out her good decision before the evil has time to take root.
These and similar writings, along with the quarrels between the Estates, entertained the ferment, which, moreover, was not a little increased by the expensive time which last year's failure of growth entailed; and further by abundant rain, which during the Riksdag itself continued constantly and first heralded and finally caused another year of failure, so that famine and general misery were foreseen; besides which the streets of Stockholm were already overcrowded with beggars, who flocked in from the country towns in droves.
The Riksdag priests, who at that time were to assist in the conduct of the service in the city churches, undertook from time to time to punish from the pulpit the errors committed by the government, and even more so the injustices practiced by the nobility. The priests of Småland were very zealous. One of them preached in Kristina's own presence about how murder and other sins are not punished by the government; another, that the nobility let the poor starve to death, but in return fatten their dogs and horses with the grain which God has allowed to grow for the sustenance of men; a third, how the well-fed dogs of the nobility lie in their warm couch and bark at the starving and freezing beggar. With these last expressions, one must have actually meant Count Magnus and his kennel.
The freest of all was the parish priest Christoffer of Fors, from Södermanland. Several times he preached about the tyranny of the nobility and so vehemently that even his own Estate brothers had to disapprove and warn him. Some supporters of the commoners, who are said to be Per Brahe's servants, threatened that he could lose his head for such a speech. Christoffer answered: "I wish to be the first who may lay down his life for the sake of the truth."
The burghers and the peasants also issued threats; and, among other things, the common people promised to visit the nobles' estates; also the priest's estates, if the priests agreed with the nobility.
The commoner Estate, for its part, was were fiercely and bitterly outraged at this. "You bishops", said a young nobleman, "want to make yourselves popes in this country."
Not once, but many times, they threatened the priests with revenge. One or another of the fiercest said to the peasants: "If you dare to accuse any individual nobleman of violence, then after the Riksdag we will constantly persecute you and never leave you any peace."
The peasants did not let themselves be intimidated, but led several horrible deeds after the nobility, especially after Otto Sperling. Threats were answered with threats. Violence was committed, often bloody, not infrequently fatal. After just one night, however, it was during the coronation celebration and its drunkenness that no less than ten people were killed on Stockholm's streets.
Remarkably enough, one finds that Per Brahe, the noblest and most ardent fighter of the noble privileges, was not particularly badly regarded by the commoner Estates. These, on the other hand, threw all their hatred at Axel Oxenstierna, as he was their fiercest oppressor, as well as the main cause of the Fatherland's distress. The priests, where they were assembled on their own with the exclusion of the bishops, made the formal decision: that Axel Oxenstierna did not deserve thanks and praise from Sweden, for he had in various ways caused the Crown many unnecessary expenses.
The Riksdag pastors could not bring themselves to expose the Chancellor's name, but he was sufficiently pointed out; and the general mindset was stirred up against him to the point of bitterness that, according to legend, he every day feared being attacked with violence in his own home. A rumour, admittedly unfounded, claimed that Count Magnus and young Vasaborg vowed to Kristina to kill the Chancellor, but that neither dared the attempt. It is likely that the resentment against him was the work of the united conspiracy of the court and people's parties.
However, neither could frighten the man unshakable in his convictions. Some who participated in a riot of the burghers were sentenced to death. Supported by Per Brahe and Jakob de la Gardie, the Chancellor demanded that both these and other insurgents should be put on the gallows, so that the kingdom would later be allowed to be at peace. Bengt Skytte and Salvius feared that such a thing would increase the chaos. Axel Oxenstierna maintained his bet, without flinching at the rising storm.
"I am ready", he said, "to give my neck for the common good. Happy would it be, if I, like a Curtius, could save my Fatherland with such a sacrifice."
The information about these disturbances spread, partly through rumours, partly through the letters of the men of the Riksdag, and inflamed even more the fire of discontent hitherto hidden under the ashes. Soon people heard mention of how a group of Finnish peasants no longer wanted to do the daywork for their masters; — how Swedish peasants here and there began to send around bidding sticks calling for the same decision; — how noble's peasants even between Stockholm and Uppsala refused to transport their own landowners; — how traveling priests were threatened with death and banishment by the common people if they agreed with the nobility; — how the peasants in Småland wrote to their Riksdag men that they should not venture home without having carried out the revocation of the Crown estates, etc.
Some of the more powerful lords were not allowed to travel to the countryside, and many began to hide their valuables and prepare to flee; others, perhaps, for resistance. A large part of the burghers and peasantry were said to truly wish that the matter would come to a formal uprising. It appeared that order and societal bonds were close to being dissolved.
These dubious signs aroused great apprehension among the wiser of all parties, and both sides began to drop their claims in order not to push the matter to the extreme. The Queen, before others, became worried and wavering. With the nobility, especially the higher, she was at enmity. It complained that it was she who provoked the commoners against it. Even the last-mentioned continued, regardless of all her efforts, stubbornly and manfully demanding the reduction of taxes. Moreover, with the tongue-tie once loosened, they began to tell her also a lot of rather unpleasant truths, such as, for example, in the writing just cited: Princely Eyeglasses.
It did not seem impossible that in the event of an extended Riksdag and more detailed investigations, the Estates would begin to scrutinise her own administration with the same zeal that had been used against the nobility. One could also assume that this last-mentioned social class did not intend willingly to give up the many advantages it had won through the Crown property purchases.
Thus the kingdom was threatened by a civil war, with all its ravages and miseries; and yet finally with an uncertain outcome in view of, on the one hand, the multitude of the commoner Estates, and on the other, the better cohesion of the nobility and war-accustomed bands of servants. Kristina did not want to plunge herself and the kingdom into such an adventurous fight. It almost seems, too, that she had little heart for the sufferings of the commoners and used their discontent only to thereby frighten away all government-desiring plans of the nobility; which goal was now already won.
For all these reasons, the Queen withdrew somewhat. She recommended the priests to be more careful in the pulpit. If they also had truths to proclaim, they should consider the opportuneness of the time and not provoke the senses, nor turn themselves into trumpeters of rebellion instead of heralds of peace. She conceded some tax cuts; and when the time approached for the Estates to solemnly submit their answers to the government's proposition, she called representatives of the three Estates, about 20 each, up to the castle and tried to persuade them not to strain the bow too much.
She urged them to persist in their grievances, against the privileges and abuses of the nobility. The revocation of the Crown estates, on the other hand, should not be touched at all, because the matter would be impossible and would arouse rebellion. But about this a lively dispute arose, between the Queen on the one hand, and the representatives of the Estates on the other. Kristina stated that the claim about the revocation of the Crown estate was an interference with her rights of majesty, for she supposed herself to have the legal power to give away lands and counties, estates and farms at will.
Then the Bishop of Skara burst in and said bluntly that the Queen had absolutely no such power, either according to law or authority; nor according to reason, because in such a case the Crown's income would soon depend only on uncertain duties and excises, and its reputation would thus completely fall.
Kristina interrupted: "I hope you are not the right guardian for my Crown and its reputation!"
The Bishop replied: "God save me! I certainly don't mean that."
The bishops, priests and the burghers, however, maintained their above-mentioned claim. The most persistent were the peasants' representatives. They murmured and shouted again and again and unanimously that Her Majesty take back the estates and let her bailiffs collect their proceeds as before.
"But", objected Kristina, "the bailiffs often steal away a significant part of this state income."
The peasants nevertheless continued with their shouting.
Kristina retorted: "Can I not undo my own words, or take back my own gifts? Moreover, such an attempt would lead to rebellion in the country. On the other hand, I promise on my royal honour to carefully determine how large a ransom each vassal should give, so that the nobles will not have any kind of reason to prey on their subordinates."
But the common people shouted again: "It doesn't help; they do us wrong, as long as we obey the nobility."
Kristina retorted: "But I will impose such heavy punishments that from now on the nobility will not dare to do any violence to you."
The peasants answered: "That doesn't help either, because when we complain, the judge is also a nobleman, and between him and the accused, it's nothing but brother and brother; and everyone knows that it is not worth the effort in front of one brother to accuse the other."
The Queen asked them in such cases to complain to her herself and assured them of all possible protection. She finally extracted the representatives' promise not to touch on the issue of the revocation of the Crown estates in their answers in the Hall of State. In return, they reserved to themselves the right to draw up and leave to her a letter, regarding the aforementioned matter as well as some other important matters. The Queen gave her approval to this.
On September 9, all the Estates were convened in the Hall of State to submit the above-mentioned answers. The priests kept their promise, and did not say a word about the Crown estates. Even the peasants only touched this delicate point in passing. But in the opinion of the burghers, much was said about it; and one could easily see from the countenances and demeanour of the nobility how they were outraged at this. It also, after a few days, allowed the Queen to submit a kind of refutation of the presentation made by the burghers in the Riksdag. The nobility stated as their principal counter-reasons that the appealed points were in law and anciently established; that the liberties of the nobility were given by the Crown, could therefore only be taken back by the Crown, not by the Estates, etc.
The commoner Estates, however, worked sluggishly on the writing that the Queen promised to receive from them. Separate proposals for this were drawn up by Terserus, by two other priests and by the city clerk Skunck. The latter was adopted, further elaborated and finally submitted by the representatives of the three Estates to the Queen on October 8. Presumably she wished that the complaining Estates would, for further assurance, personally sign the writing. It was done, by the largest number. Bishop Johannes Matthiæ, along with three other bishops and a few priests, could in no way be induced to do so.
The two most difficult points, one about the limitation of the royal power, the other about the revocation of the Crown estates, were thus admittedly not decided, but postponed for the time being. The roused ferment, however, continued during the remainder of the meeting. Regardless of the question of the Crown estates, as a result of the above-mentioned agreement, it would be considered closed for the time being, the farmers continued their claim on it, and this against Kristina's will and to her chagrin. They even threatened to abandon the Riksdag and travel home unless their request was granted.
Every Estate, and the commoner Estate especially, haggled against the required taxes, and individually demanded relief, so that Axel Oxenstierna finally had to help the Queen win their approval. Also, the proposal for the Riksdag resolution had been drawn up in the chancellery in such a way that the commoner Estate necessitated the same being looked over and changed before it could be signed.
In the meantime, Kristina tried in every way to stop the ferment. She issued an explanation about the subject of indignation in the nobility's privileges, namely the stipulation that no low-born person in the offices of the realm should be pulled over the head of the nobility. In older times, the word "low-born" referred to commoners. Now they no longer dared to claim such a thing, and Kristina repeated the declaration already given by the regency government in 1634: that whoever is born of honest parents and strives for virtue and honour himself, whether he is a noble or a commoner, may neither be called low-born, nor be excluded from any position of honour in the State, for which he has made himself skilled. Low-born, on the other hand, is he, whether noble or ignoble, who through laziness, vice or dishonour tarnishes his fair birth.
It was Salvius who drew up and countersigned this declaration. Through the land marshal, Kristina gave the worried nobility hope for a good end to the Riksdag.
The priests received for the first time formally confirmed privileges, whereby their residences and salaries were fairly secured against the measures of the nobles and others. The burghers received a reduction in the salt tax. The Queen also offered special privileges to the peasants, but upon closer examination these were found to be of such a nature that the peasantry refused to issue them and insisted that henceforth, as up to now, they would adhere to the laws and land code of the Kingdom of Sweden.
In return, they were gladdened with freedom from discharge and with remission of the cattle tax until the next Riksdag; in addition to which the nobility, clergy and burghers undertook a double excise to lighten the burden of the common people. The nobles separately pledged themselves to deal with their peasants with reason and fairness; and if anyone violated it, the others would help to ensure that such a measure would therefore be properly punished.
However, the demands of the commoner Estates, and especially their submission to the Queen, had caused fierce disputes within the Council. Axel Oxenstierna set up a kind of rebuttal against the aforementioned submission, which was liked by Jakob de la Gardie, Per Brahe and others; against which Herman Fleming, Salvius and Bengt Skytte defended the actions of the commoners. Oxenstierna will have won, for at the end of the Riksdag he entered on behalf of the nobility to the Queen with a request that the men who had spoken the most daring language on the side of the commoner Estates must be punished; or, when the Queen would not listen to this, that she should at least seriously express her disapproval of their audacity to want to prescribe to their regent how she should use the Crown estate.
But, although Kristina sought reconciliation with the nobility, she still did not want to comply with this request.
"I am", she said, "set as regent over the poor as well as the rich; and because it is a free Riksdag, everyone must say their reasons."
"One should", she said at the same time, "so pat the white child so that the black one is not forgotten."
Instead of reproach, at the parting she expressed much praise for the commoner Estate and for the excellent zeal which they showed for the Crown and the Fatherland during the Riksdag.
In addition to the above negotiations, Queen Kristina was also crowned during this remarkable national assembly, and the future children of the Count Palatine Karl Gustav were granted the right of inheritance to the Swedish Crown. We will discuss the coronation below; but the deliberations about the Count Palatine's right of succession continue in the history of King Karl X Gustav.
Above: Kristina.
Above: Anders Fryxell.
Note: A bidding stick is a term for a wooden object, such as a club or baton, carried by a messenger and used by Northern Europeans, for example in Scotland and Scandinavia, to rally people for things (assemblies) and for defense or rebellion.
No comments:
Post a Comment