Sources:
Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 101 to 109, by Anders Fryxell, 1841
Hector Pierre Chanut [sic] at gw.geneanet.org:
The account:
På långliga tider hade uti Sverge icke varit en så orolig riksdag, som den af år 1650; och sällan hade så högljudda, till en del så rättmätiga klagomål blifvit uttalade. Drottningen hade med ovederläggliga skäl blifvit öfvertygad om de många och stora missbruken; och hon hade i följd deraf visat benägenhet för deras afskaffande. Man väntade derföre ock med rätta, att efter riksdagens slut finna uti regeringen en ny anda, utmärkt af ordning, sparsamhet och afseende på rikets och undersåtarnes tömda tillgångar.
Man fann sig bedragen. De praktfulla hoffesterna fortforo, till och med ökades, och detta medan ständerna ännu voro församlade. Stora penningesummor blefvo på sådant sätt bortslösade. Man beräknade t. ex, att den omtalade baletten, den triumpferande parnassus, kostade 30,000 ecus, oberäknadt all tidspillan. Sedan kommo resorna och gästabuden på landet, och fram på sommaren tillställdes åter en hop högtidligheter; ibland annat på Kristinadagen en stor ringränning, der man utdelade priser af ej mindre än 1,000 riksdalers värde. Under Juni och Juli månader höllos på hofvet eller bland dess herrar gästabud nästan hvarenda dag.
Drottningens gränslösa frikostighet flödade oförminskad. Se här några exempel, blott få bland många! I Mars skänkte hon åt staden Augsburg 5,000 r:dr till uppförande af en luthersk kyrka. Åt Kurpfalts eftergaf hon vid samma tid 61,000 gyllen, d. v. s., hälften af hvad nämnde land skulle enligt westfaliska freden åt Sverge betala. Portugisiska sekreteraren Macedo, hvilken i April blef af drottningen med hemliga uppdrag skickad till Italien, erhöll en guldkedja om 1,000 dukater och dessutom 2,000 dukater i respengar. Boeclerus, som endast två år varit anställd i Sverges tjenst fick vid afskedet en guldkedja om 200 dukater, dessutom 4,000 riksdaler i handom, samt underhållsbref på 800 riksdaler årligen. Vid samma tid reste äfven Salmasius, hvilken knappt ett år varit i Sverge; han fick utom andra gåfvor äfven ett underhållsbref på 4,000 livres årligen. På samma gång för Freinshemius, hvilken också blef med ytterlig frikostighet belönad. I Juni afreste också fransyska sändebudet Chanut. Kristina gaf vid afskedet åt honom sjelf en guldkedja af 1,000 dukater, samt en silfverservis för 8,000 riksdaler; åt hans fru ett smycke för 8,000 riksdaler; åt hvardera af de tre sönerna en guldkedja af hundra dukater; åt hvar och en af hans följeslagare en mindre guldkedja med drottningens porträtt. — Genom Sverge reste vid samma tid S:t Amant, en medelmåttig fransysk versmakare, i synnerhet utmärkt för oanständigheten i sina skrifter. I Frankrike blef han föraktad. Kristina skänkte honom en kedja om 300 dukater, en pung med 1,000 blanka dukater, samt ett underhållsbref på 1,000 r:dr årligen.
Man väntade indragningar uti hof- och riks-staten till lättnad för de skattdragande. I början af 1651 blef också hofbetjeningen förminskad. En hop trumpetare och pukslagare, tolf hofjunkare och alla kammarherrarna utom tre afskedades; och likväl minskades lönen för de qvarstannande. Denna besparing var dock ringa och kanske blott för sken skull vidtagen; ty på andra håll ökades utgifterna i ojemnförligt högre grad. Det föreskrifna antalet af riksråd var tjugufem. Af sparsamhet eller för att lemna drottningen friare val, hade förmyndarestyrelsen låtit flere platser stå obesatta; så att, när Kristina sjelf tillträdde regeringen funnos i tjenst endast tjugu. I början af år 1651 hade deras antal redan blifvit ökadt till 29 och uti April samma år lade Kristina, det oaktadt, 8 nya dertill, så att antalet uppgick till 37; med icke ringa tunga för statsverket. Den skämtande hofjunkaren Ekeblad anmärkte, att Sverge bör numera icke på länge blifva rådlöst.
Under riksdagen hade ständerna klagat öfver mängden af adel och öfver dess förläningar. Kristina hade hört och äfven till en del gillat dessa yttranden, samt sjelf visst missnöje med nämnde stånd. I fullkomlig motsats till allt detta företog hon sig att året efter riksdagen upphöja en mängd personer uti adeligt, friherrligt eller grefveligt stånd och att långt mer än de knappa tillgångarna och någon slags förnuftig beräkning medgåfvo, begåfva dem med gods och förläningar. Redan under riksdagen tillskapades fyra och tjugu nya adeliga stammar; efter riksdagen och till slutet af 1651 ytterligare 34 dylika. Före 1651 funnos inom riket 12 friherrliga ätter. Endast under sistnämnde år upphöjde Kristina till sådant stånd icke mindre än 18 serskilde slägter, bland hvilka hvar och en borde af kronan erhålla sitt friherreskap. Somliga fingo ganska betydliga. Så bekom Paikull åttatiotvå och von der Linde etthundradefyrtioett mantal. Andra erhöllo hela socknar, och stundom de bästa. Så bekommo Flemingarna Libelitz, Liljehökarna Nerpis och Soop Limingo församlingar. — Före 1651 funnos blott sju grefliga slägter i riket. Den 26 Mars sistnämnde år upphöjde Kristina i grefveligt stånd, på en gång sju andra serskilda slägter; och längre fram på året den åttonde. Dessa erhöllo grefskaper kanske någon gång mer efter gunsten än förtjensten, dock alltid väl tilltagna. Den redlige riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstjernas barn, rikskanslerens brorsbarn, Johan Banèrs son, och Karl Gustaf Wrangel anhängare af Oxenstjernska partiet fingo sina grefskap i Kexholms län inemot ryska gränsen. Gustaf Horn, fick Björneborgs kungs- och ladugård, samt 231 hela mantal. Königsmark, af drottningens parti, upphöjdes på en gång till friherre och grefve samt erhöll friherreskap i Wermland och dertill den nu utgångna Stureättens rika grefskap, Stegeholm, beläget i Småland. Gabriel Bengtson Oxenstjerna, hvilken var minst utmärkt bland riksdagsförmyndarne af detta namn och ej heller älskad af rikskansleren, bekom finska socknarna Mustasaari, Stor- och Lillkyro, utgörande tillsammans minst 500 hela hemman och med årlig inkomst af 13,000 daler i silfver. Fredrik Stenbock, den gamle öfversten för Smålands ryttare, fick Seglora socken, bestående af 72 hela hemman, samt Roosarnas fordna grefskap Bogesund. Förut hade Kristina vid åtskilliga tillfällen begåfvat honom med Kungslena by samt 144 hela hemman, beläget det mesta i Westergötland; efter hans död förökade hon grefskapet ytterligare med 64 hela hemman uti Halland. I September under sjelfva riksdagen 1650, och Ständernas närvaro och klagomål oaktade, gaf Kristina åt Per Brahe ett friherreskap, bestående af socknarna Kuopio, Idensalmi, Sotkamo, Paldamo, Pielis, Ulo och Salo i Finnland, tillsammans innehållande nära 1,500 hemman och derjemte Kajanabergs slott. Som orsak till denna frikostighet förebars, att när ätten af Erik den fjortonde upphöjdes på en gång från adelig till grefvelig värdighet, erhöll den endast grefskap, men intet friherrskap, hvilken så kallades orättvisa, Kristina nu ville på ofvannämnde sätt godtgöra. Hon hade dock redan 1645 till förbättring på grefskapet Wisingsborg anslagit de fyra socknarna Ölmestad, Haufrida, Wireda och Adelöf, utgörande 143 hemman.
År 1651 gjorde drottningen dessutom begynnelsen med att i Sverige återinföra en ännu högre värdighet, i det hon utnämnde pfaltsgrefven Johan Kasimir till hertig öfver Stegeborgs län. Vid sonen Adolf Johans död år 1689 utgick denna hertigliga värdighet.
Som från alla dessa adelsgårdar, friherre- och grefskaper utskylderna skulle hädanefter tillfalla deras innehafvare och icke kronan, så är klart, att denna sednares inkomster derigenom ledo en utomordentligt känbar och beständig afkortning. Förlusten ökades än mera. Vi hafva redan berättat, huru Axel Oxenstjerna och förmyndareregeringen motarbetade grefvarnas och friherrarnas stegrade anspråk, och lyckades under sin tid återhålla dem. Redan tre dagar efter anträdet till regeringen beviljade Kristina, att grefve- och friherrskapen skulle i skatteväg hafva samma friheter, som frälsehemman. Likväl voro grefvarne icke nöjda. Med Magnus Gabriel De la Gardie i spetsen begärde de än större fördelar; och icke fullt tre månader efter slutet af 1650 års riksdag beviljade Kristina dem flere sådana; t. ex. 1:o grefven var förut inom sitt grefskap domare i härads- och lagmansrätt; dock hade han ej magt att gifva nåd för grofva, så kallade edsöresbrott; gjordes det, skulle han för lifstiden mista alla sakören inom grefskapet. Denna bestraffning syntes grefvarna sträng och neslig. Kristina medgaf derföre, att den grefve, som olagligen benådade edsöresbrott, skulle första gången endast varnas; förnyades felet, skulle han straffas, men äfven då endast efter omständigheterna. 2:o Sedan mål, vädjade från grefven, blifvit i hofrätten afdömda, hade detta ämbetsverk brukat tillskrifva landshöfdingarna om verkställigheten af domen. Sådant blef nu af Kristina förbudet. Grefven sjelf skulle hädanefter äga verkställa alla domar öfver personer inom hans grefskap. Härigenom förintades hofrättens inflytande, och grefven blef enväldig. 3:o Grefvarne ägde förut rättighet att bygga städer i sina grefskap. Kristina beviljade nu för sådana anläggningar till det första 10 års skattefrihet; sedan skulle af lilla tullen kronan erhålla blott ena, grefven andra hälften; af accisen kronan, staden och grefven hvar sin tredjedel; och på det ingenting måtte härvid för grefven undansnillas, tilläts honom att sjelf utnämna tullnärerna. Grefvestädernas borgare fingo äfven rättighet hålla egna marknader och bevista andras. 4:o För alla bergverk, upptagna inom grefskapet, hade grefvarna hittills rustat en häst och karl för hvarje 700 marks ränta. Nu medgaf Kristina dem samma fördel som gamla frälset, nemligen att åt kronan erlägga blott 1/30 af verkets afkastning. 5:o När en grefve förut blifvit fälld till högmålsbrott, indrogs grefskapet till kronan. Nu medgaf Kristina, att slägten finge behålla grefskapet och att den sakfällde blott för sin person förverkat rättigheten dertill o. s. v.
Hvad som mycket oroade sinnena var också den allmänt gjorda anmärkningen, att drottningen visade mer och mer likgiltighet för regeringsärenderna och öfverlemnade deras gång åt slump eller gunstlingar. Unga grefve Magnus hade återigen fått sig upplåtna rum på sjelfva slottet och var i åtnjutande af hennes oinskränkta förtroende. Han utdelade nästan alla sysslor och nådebevisningar; hans rum voro belägrade af sökande; han sjelf af smicker i ansigtet, afund och förtal på ryggen. Ärenderna gingo i största oordning. Gunst gaf orimliga befordringar. Den för tillfället gynnade pfaltsgrefven Adolf Johan, en tjugutvåårig, oerfaren och föga duglig yngling, utnämndes till generalguvernör öfver vestra landskapen d. v. s. till den store Torstenssons efterträdare. Mutor gåfvo än orimligare fördelar. Falska förläningsbref på gods och gårdar blefvo med efterhärmande af Kristinas handskrift utfärdade och sålda. En sekreterare blef om sådant bedrägeri öfverbevist och afrättad. Vid andra tillfällen företog sig Kristina, att åt unga prester utfärda framtidsbref på sådana pastorater, som ännu ej voro lediga, hvilket missbruk gick så långt, att presteståndet under riksdagen följande år deröfver anförde klagomål, då Kristina måste lofva, att sådant aldrig mer tillåta. Utanför Stralsund lät hon inrätta en olaglig tull. Stadsfolket, anfördt af sina borgmästare, nära nog i uppror, lade genast ned all handel; och Kristina måste taga sina ord och sin tull tillbaka.
På slöseriet följde som vanligt fattigdom i spåren. Under sommaren 1651 klagades, att mången gång fanns ej en enda styfver i skattkammaren. Hvad man kunde hopskrapa, kastades i stora summor på bortresande lärda, hvilka i sina skrifter skulle kring Europa utbasuna Kristinas beröm. Här hemma var allting nära att för penningebrist afstanna. Kristinas eget hoffolk kunde ej utbekomma sin lön. Krigs- och sjömagten saknade medel till underhåll. Man kunde ej mer uppleta friherrskap åt alla de nybakade baronerna; utan flere af dem måste nöja sig med framtidsbref på nästa, genom utdöendet af någon slägt, lediga friherrskap. En beskickning skulle afgå till Lybeck för att underhandla med polackarna; men penningar saknades; och grefve Magnus ville derföre ej deltaga deri. Vecka efter vecka måste man under allehanda förevändningar uppskjuta afresan. Ändtligen lyckades det att af Wittenberg erhålla till låns 15,000 riksdaler; dock endast mot pant af tullinkomsterna i Stockholm.
Flere samtida författare säga, att det var egentligen från året 1651, som Kristina och hennes regering blefvo ett föremål för svenskarnes ovilja och förakt. Det kunde ej annorlunda ske. Hennes åtgerder under och efter riksdagen stodo till hvarandra uti den mest skärande motsats. Hon hade visat deltagande för folkets nöd; men fortsatte likväl, och till med ökade sin öfverdådiga och kostsamma hoflefnad. Hon hade lofvat folket lindring i dess bördor; men fortfor sjelf att med slöseri göra nya skatter nödvändiga. Hon hade talat mot adelns öfvervälde och tryckande privilegier, hon hade sjelf tillåtit ofrälsestånden uppsätta och framlemna den ryktbara skriften mot kronogodsens afyttrande; men knappt var riksdagen slut, förrän hon åter bortgaf flere tusende krono- eller skattehemman, och mer än fördubblade antalet af de för krona och medständer tryckande grefve- och friherreskaperna samt dessutom än mera utvidgade deras företrädesrättigheter. Allt detta kunde ej betraktas annorlunda än som det grymmaste gäckeri mot ofrälsestånden. Också utbredde sig hastigt ett doft men hotande missnöje öfver hela landet; till och med bland adeln. Den harmades öfver de uppträden, hvartill Kristina under 1649 och 1650 års riksdagar äggat ofrälsestånden. Nådebevisningarna året 1651 voro så orimligt tilltagna, att tacksamheten för desamma blandades med farhåga för deras bestånd och med åtlöje öfver deras omåttlighet. Gamla adeln såg dessutom ogerna bredvid sig på grefve- och friherrebänkarna en så stor skara uppkomlingar. Rådet var missnöjdt öfver det egenmägtiga sätt, hvarpå Kristina dref dem igenom. Nästan alla de äldre rådsherrarna drogo sig undan till landet. De anställde visserligen inga sammansvärjningar; men de talade med sina grannar om drottningens underliga uppförande, om rikets olyckliga tillstånd, och från dem och från riksdagsmännen spridde sig missnöjet ökadt, och underrättelserna stympade, förvända och det vanligtvis till det värsta. Man tyckte sig finna, att Kristina efter kröningen mer än förut inlät sig uti en mängd besynnerliga till och med orimliga företag. Det var derföre ett ganska allmänt och af många trodt rykte, att hon under vistandet på Jakobsdal blifvit af Ebba Brahe medelst en trolldryck förhäxad.
Den enda, som bland de äldre rådsherrarna stannade vid drottningens sida var Axel Oxenstjerna. Med sin vanliga flit genomgick han räknekammarens handlingar och utarbetade ett vidlyftigt sammandrag derur; samt ett förslag att ordna riksstaten; förspilld möda, under det fortgående slöseriet, den ökade oordningen i alla andra vägar! Han deltog också numera beständigt uti rådets öfverläggningar och talade stundom emot drottningens åtgerder samt föreslog andra medel; dock säger en samtida författare, »såg man på honom, att han gjorde det mera för att fylla sin pligt mot fäderneslandet, än i hopp att dermed någonting uträtta.« Man undrade, att ej han liksom de andra drog sig till landet; och man gissade på egennyttiga beräkningar. Det är en föga grundad beskyllning. Väl är det möjligt, till och med troligt, att den gamle smickrades af tecknen till drottningens återvändande förtroende. Detta utgjorde dock visserligen icke förnämsta driffjedern till hans uppförande. För honom var Kristina också nu den store Gustaf Adolfs dotter, det barn, som hans konungsliga vän med faders ömhet och broders förtroende lemnat i hans vård; Sverge, det älskade fädernesland, för hvars sällhet och framgång, offrat ungdomens, mannaårens och ålderdomens krafter. Nu då allt hotade med olycka och förstöring, kunde han ej förmå sig att öfvergifva den förvillade styrmannen, det hotade riksskeppet. I denna farans stund ville han ej genom sin bortgång, gifva tecknet, det allt vore förloradt, tecknet till allmän upplösning. Han stod fast, med glömska af lidna oförrätter, med minne af sina löften åt den store konungen, och med tanken orubbligt fästad på det älskade fäderneslandets väl.
English translation (my own):
In long times there had not been in Sweden such a troubled Riksdag as that of the year 1650; and rarely had such loud, to some extent such justifiable, complaints been voiced. The Queen had been persuaded with irrefutable reasons of the many and great abuses, and she had consequently shown an inclination for their abolition. It was therefore rightly expected that, after the end of the Riksdag, a new spirit would be found in the government, characterised by order, frugality and regard for the depleted resources of the kingdom and its subjects.
One found oneself deceived. The magnificent court feasts continued, even increased, and this while the Estates were still assembled. Large sums of money were thus wasted. It was calculated, for example, that the famous ballet, The Triumphant Parnassus, cost 30,000 écus, not counting all the waste of time. Then came the journeys and the banquets in the countryside, and until the summer a host of festivities were again arranged; sometimes, among other things, on Kristina's name day, a large ring race, where prizes of no less than 1,000 riksdalers were awarded. During the months of June and July, banquets were held at court or among its lords almost every day.
The Queen's boundless liberality flowed unabated. See here some examples, just a few among many! In March, she donated 5,000 riksdalers to the city of Augsburg for the construction of a Lutheran church. At the same time, she remitted 61,000 guilders to the Electorate of the Palatinate, that is, half of what the said land was to pay to Sweden according to the Westphalian peace. The Portuguese secretary Macedo, who in April was sent by the Queen on a secret mission to Italy, received a gold chain of 1,000 ducats and also 2,000 ducats in traveling money. Boecklerus, who had only been employed in Sweden's service for two years, received a gold chain of 200 ducats on his departure, in addition 4,000 riksdalers in hand and a maintenance letter of 800 riksdaler annually.
At the same time, Saumaise also left, who had been in Sweden for barely a year; he received, among other gifts, also a letter of maintenance of 4,000 livres annually. At the same time for Freinsheim, who was also rewarded with extreme liberality. In June, the French envoy Chanut also left. At his parting, Kristina gave him herself a gold chain of 1,000 ducats, as well as a silver service for 8,000 riksdalers; she gave his wife a piece of jewelry for 8,000 riksdalers; to each of his three sons, a gold chain of one hundred ducats; to each of his companions a small gold chain with the Queen's portrait. —
At the same time, Saint-Amant, a mediocre French verse-maker, especially noted for the obscenity of his writings, traveled through Sweden. In France he was despised. Kristina gave him a chain of 300 ducats, a purse with 1,000 blank ducats, and a maintenance letter of 1,000 riksdalers annually.
One expected withdrawals from the court and the national government to the relief of the taxpayers. At the beginning of 1651, the court service was also reduced. A group of trumpeters and drummers, twelve court junkers, and all the chamberlains except three were dismissed; and yet the wages of those who stayed were reduced. This saving was, however, slight, and perhaps taken only for show, for elsewhere the expenditure was increased to a disproportionately greater degree. The prescribed number of councilmen was twenty-five. Out of thrift, or to leave the Queen a freer choice, the regency government had left several places unoccupied so that, when Kristina herself entered the government, there were only twenty in service.
At the beginning of the year 1651, their number had already been increased to 29, and in April of the same year Kristina, regardless, added 8 new ones, so that the number amounted to 37; with no small burden for the State Agency. The joking court junker Ekeblad remarked that Sweden should not be at a loss for long now.
During the Riksdag, the estates had complained about the amount of nobility and about its fiefs. Kristina had heard and also to some extent approved of these opinions, as well as some dissatisfaction with the said Estate. In complete contrast to all this, she undertook, the year after the Riksdag, to elevate a number of persons to the status of noble, baron or count, and to endow them with estates and fiefs far more than the meager resources and some kind of sensible calculation provided. Already during the Riksdag, twenty-four new noble tribes were created; after the Riksdag, and until the end of 1651, another 34 such.
Before 1651, there were 12 baronial families within the kingdom. In the last-mentioned year alone, Kristina raised to such a status no less than 18 separate clans, among which each one should receive its baronship from the Crown. Some were quite significant. So Paijkull got eighty-two and von der Linde one hundred and forty-one. Others received whole parishes, and sometimes the best ones. So the Flemings acquired Libelits, the Lilliehööks Närpes, and Soop Limingo parishes. —
Before 1651, there were only seven gentry families in the kingdom. On March 26 of the last-mentioned year, Kristina raised to the rank of count at once seven other separate families; and later in the year the eighth. These obtained comities perhaps sometimes more according to favour than merit, but always well-proportioned. The son of the honest royal prince Gabriel Gustafsson Oxenstierna, the Chancellor's nephew, Johan Banér's son, and Carl Gustaf Wrangel, a supporter of the Oxenstierna party, found their counties in Kexholm county, opposite the Russian border. Gustaf Horn, received Björneborg royal estate and barn, as well as 231 whole mantals. Königsmarck, of the Queen's party, was raised at once to baron and count and received a baronetcy in Värmland and, in addition the now extinct Sture family's rich comity, Stegeholm, located in Småland.
Gabriel Bengtsson Oxenstierna, who was the least distinguished among the regency guardians of this name and also not loved by the Chancellor, received the Finnish parishes of Mustasaari, Storkyro and Lillkyro, constituting together at least 500 entire households and with an annual income of 13,000 dalers in silver. Fredrik Stenbock, the old colonel of Småland's horsemen, received the parish of Seglora, consisting of 72 whole households, as well as the Roos family's former county of Bogesund. Before this, Kristina had on several occasions gifted him with Kungslena village and 144 whole homesteads, located mostly in Västergötland; after his death, she further increased the comity with 64 entire households in Halland.
In September during the same Riksdag in 1650, and the presence and complaints of the Estates disregarded, Kristina gave Per Brahe a barony, consisting of the parishes of Kuopio, Idensalmi, Sotkamo, Paltamo, Pielis, Uleå and Salo in Finland, together containing close to 1,500 homesteads and also the castle of Kajanaborg. The reason for this liberality was alleged to be that when the family of Erik XIV was raised at once from noble to comital dignity, it only received a comity, but no baronetcy, which so-called injustice Kristina now wanted to make up for in the above-mentioned way. However, she had already in 1645 allocated the four parishes of Ölmstad, Haurida, Vireda and Adelöv, constituting 143 homesteads, to improve the comity of Visingsborg.
In 1651, the Queen also began to reintroduce an even higher dignity in Sweden, when she appointed Count Palatine Johan Kasimir as duke of Stegeborg County. On the death of his son Adolf Johan in 1689, this ducal dignity expired.
As from all these noble estates, baronies and comities, the accruals would henceforth accrue to their holders and not to the Crown, it is clear that the latter's income thereby led to an exceptionally noticeable and permanent reduction. The loss was increased even more. We have already told how Axel Oxenstierna and the regency government opposed the increased claims of the counts and barons, and during their time succeeded in restraining them. Already three days after entering the government, Kristina granted that the countships and baronships would have the same freedoms in terms of taxation as the salvation home.
Nevertheless, the counts were not satisfied. With Magnus Gabriel De la Gardie at the head, they demanded even greater advantages; and not quite three months after the end of the 1650 Riksdag, Kristina granted them several such; for example, 1. the count was previously a judge in the district court and lawman's court within his county; however, he did not have the power to grant pardon for gross, so-called perjury. If it was done, he would lose all the cases within the comity for life. This punishment appeared to the counts to be severe and cruel. Kristina therefore admitted that the count, who illegally pardoned perjury, should only be warned the first time; if the fault was repeated, he would be punished, but even then only according to the circumstances.
2. Because the case, appealed from the count, had been condemned in the Court of Appeal, this office had used to write to the county governors about the execution of the judgement. Such was now forbidden by Kristina. The count himself would henceforth have the authority to execute all judgments against persons within his county. Through this, the influence of the Court of Appeal was destroyed, and the count became autocratic.
3. Counts previously had the right to build cities in their counties. Kristina now granted such facilities for the first 10 years of tax exemption; then of the small toll the Crown would receive only one, the count the other half; of the excise, the Crown, the city and the count each a third; and on the condition that nothing in this respect had to be avoided for the count, he was allowed to appoint the customs officers himself. The burghers of the comity towns also gained the right to hold their own markets and prove those of others.
4. For all quarries taken up within the county, the counts had until now equipped a horse and a man for every 700 marks of interest. Now Kristina granted them the same advantage as the old salvation, namely to pay the Crown only 1/30 of the work's yield.
5. When a count had previously been convicted of treason, the comity was forfeited to the Crown. Now Kristina conceded that the family was allowed to keep the comity and that the defendant forfeited the right to it only for his person, etc.
What greatly disturbed people's minds was also the general remark that the Queen showed more and more indifference to government affairs and left their course to chance or favouritism. Young Count Magnus had once again been granted rooms in the castle itself and was in the enjoyment of her unlimited confidence. He dispensed almost all tasks and favours; his rooms were besieged by supplicants, he himself by flattery in the face, envy and slander on the back.
Affairs went into the greatest disarray. Favour gave unreasonable promotions. The Count Palatine Adolf Johan, who was favoured at the time, a twenty-two year old, inexperienced and a not very capable youth, was appointed governor-general of the western provinces, that is, the successor to the great Torstensson. Bribes give more than unreasonable advantages. Fake letters of title to estates and farms were issued and sold imitating Kristina's handwriting. A secretary was convicted of such fraud and executed.
On other occasions, Kristina undertook to issue future letters to young priests for such pastorates that were not yet available, which abuse went so far that the clergy during the Riksdag filed complaints about it the following year, when Kristina had to promise never to allow such a thing again. Outside Stralsund, she had an unlawful customs office set up. The townspeople, led by their mayors, almost in rebellion, at once ceased all trade; and Kristina had to take back her words and her customs.
Waste, as usual, was followed by poverty. During the summer of 1651, it was complained that many times there was not a single stiver in the treasury. What could be scraped together was thrown in large sums to traveling scholars who in their writings would trumpet Kristina's praises around Europe. Here at home, everything was close to falling apart due to lack of money. Kristina's own courtiers could not get their wages. The military and naval forces lacked funds for maintenance. One could no longer raise baronies for all the new barons; but several of them had to content themselves with future letters to the next, through the extinction of some kind, vacant barony. A mission was to depart for Lübeck to negotiate with the Poles, but money was lacking, and Count Magnus therefore did not want to participate in it. Week after week, one had to postpone one's departure under all sorts of pretexts. At last one succeeded in obtaining a loan of 15,000 riksdalers from Wittenberg; however, only against a pledge of the customs revenues in Stockholm.
Several contemporary authors say that it was actually from the year 1651 that Kristina and her government became an object of the Swedes' dislike and contempt. It could not happen otherwise. Her actions during and after the Riksdag stood in stark contrast to each other. She had shown participation in the plight of the people, but she nevertheless continued and even increased her lavish and costly court lifestyle. She had promised the people relief from their burdens, but she continued herself to wastefully make new taxes necessary. She had spoken against the supremacy and oppressive privileges of the nobility, she had herself allowed the commoner Estates to set up and present the notorious writing against the disposal of the Crown estates; but the Riksdag was hardly over before she again gave away several thousand Crown or tax homesteads, and more than doubled the number of the earldoms and baronships pressing for the Crown and fellow Estates, and in addition extended their preferential rights even more. All this could not be regarded otherwise than as the cruelest nonsense against the commoners.
Also, a restrained but threatening discontent quickly spread over the whole country, even among the nobility. It was outraged over the behaviours to which Kristina during the 1649 and 1650 Riksdags egged the commoners on. The favours in 1651 were so unreasonably large that gratitude for them was mixed with concern for their stock and with ridicule at their immoderation. The old nobility also ungladly saw next to them on the counts' and barons' benches such a large crowd of upstarts. The Council was dissatisfied with the self-righteous way in which Kristina ran them through. Almost all the senior councilmen withdrew to the countryside. They employed no conspiracies, it is true; but they spoke to their neighbours of the Queen's strange conduct, of the unhappy state of the kingdom, and from them and from the Riksdag men the discontent spread increased, and the intelligence mutilated, distorted, and usually for the worst.
It seemed to be found that after the coronation Kristina got involved more than before in a number of outlandish and even unreasonable enterprises. It was therefore a fairly common rumour, believed by many, that during her stay at Jakobsdal she was bewitched by Ebba Brahe by means of a magic potion.
The only one among the older councilmen who stayed by the Queen's side was Axel Oxenstierna. With his usual diligence he went through the proceedings of the Chamber of Accounts and drew up a voluminous abstract of them, as well as a proposal to organise the national government; wasted toil, under the continued waste, the increased disorder in all other ways! He also now constantly participated in the Council's deliberations and sometimes spoke against the Queen's actions and suggested other means; however, a contemporary writer says: "one saw in him that he did it more to fulfill his duty to the Fatherland than in the hope of accomplishing something with it."
One was surprised that he did not withdraw to the countryside like the others, and people guessed at self-serving calculations. It is an unfounded accusation. It is well possible, even probable, that the old man was flattered by the signs of the Queen's returning confidence. Admittedly, this was not the main driving force behind his behaviour. For him, Kristina was also now the daughter of the great Gustav Adolf, the child whom his royal friend had left in his care with the tenderness of a father and the trust of a brother; Sweden, the beloved Fatherland, for whose happiness and success he had sacrificed the forces of youth, manhood and old age. Now that everything threatened with calamity and destruction, he could not bring himself to abandon the misguided helmsman, the threatened ship of State. In this moment of danger, he did not want, by his passing, to give the sign that all was lost, the sign of general dissolution. He stood firm, with forgetfulness of the wrongs suffered, with the memory of his promises to the great King, and with his thoughts unwaveringly fixed on the well-being of the beloved Fatherland.
Above: Kristina.
Above: Anders Fryxell.
Notes: Pierre Hector Chanut's wife was Marguerite Clerselier (born before 1610, died after 1641), the sister of the philosopher Claude Clerselier (1614-1684). They were married on September 1, 1626, just four months before Kristina was born. Among their eight children, their three sons were Martial (1631-1695), Hector Pierre (1635-1667) and Rodolphe (born 1638). Their daughters were Anne (1627-1652), Marguerite (born 1630), Marie (born 1636), Charlotte (born circa 1638) and Geneviève (born 1641).
Saint-Amant = Antoine Girard de Saint-Amant (1594-1661).
Libelits is the Swedish name for the municipality of Liperi in the North Karelia region of Finland.
Närpes is the Swedish name for the town of Närpiö in the Ostrobothnia region of Finland.
Limingo is the Swedish name for the municipality of Liminka in the North Ostrobothnia region of Finland.
The city of Kexholm is now Priozersk and has been a part of Russia again since 1721. Its name in Finnish is Käkisalmi, and in Karelian it is Kägöisalmi.
Storkyro is the Swedish name for the municipality of Isokyrö in the South Ostrobothnia region of Finland.
Lillkyro is the Swedish name for the former municipality of Vähäkyrö in the Ostrobothnia region of Finland.
Idensalmi is the Swedish name for the town and municipality of Iisalmi in the Northern Savonia region of Finland.
Pielis is the Swedish name for the former municipality of Pielisjärvi in the North Karelia region of Finland.
Uleå (Uleåborg) is the Swedish name for the city of Oulu in the North Ostrobothnia region of Finland.
Kajanaborg is the Swedish name for the city of Kajaani. It and the castle of the same name are located in the Kainuu region of Finland.
Jakobsdal is the old name for Ulriksdal Castle.
No comments:
Post a Comment