Source:
Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 94 to 100, by Anders Fryxell, 1841
Johan Ekeblad's letter of December 10/20 (Old Style), 1650 to his father Christoffer Ekeblad, describing Kristina's birthday party, is here:
The account:
Det var en allmän folktro, äfven bland högre stånd, att den Sveriges regent, som kröntes i Stockholm, skulle blott en kort tid innehafva tronen. Man ämnade derföre låta den tillstundande kröningen verkställas i Uppsala, och befallning var gifven att för sådant ändamål ställa slottet i ordning. Emellertid, ju närmare man kom till högtiden, desto flere hinder uppstodo. Det var svårt, att enkom för kröningens skull draga hof, ständer och troppar från Stockholm till Uppsala. Sistnämnde lilla stad kunde ej heller lemna tillräckligt utrymme för de menniskoskaror och för den myckna prakt, som tillämnades. Kröningen skulle nemligen firas med ovanlig ståt och från Frankrike hade redan två år förut en hop kostbara drägter och dylikt kram blifvit införskrifna. Drottningen beslöt derföre anställa högtidligheten i Stockholm, och sedan ständerne beviljat arfsrätt åt Karl Gustafs afkomlingar, återstodo inga hinder mer. Den 14 October reste Kristina ut till Jakobsdal, der hon stannade i två dagar hos riksmarsken Jakob De la Gardie, hvilken under tiden anställde allehanda förlustelser. Första och sista dagen lät han också för det ditströmmande folket rödt och hvitt vin flöda från middagen till qvällen.
Till den 17 October utsattes det högtidliga intåget i staden. Många förberedelser voro träffade för att göra det så lysande som möjligt. Fyratio örlogsskepp lågo på strömmen nedanför slottet. Trenne äreportar voro uppförda, två af borgerskapet, den tredje och dyrbaraste af rådet. Denna sistnämnde var visserligen likasom de andra af träd, men öfverdragen med duk och målad, så att den tycktes vara af sten. På densamma stodo afbildade de förnämsta segrar, som svenskarna under drottningens regering tillkämpat sig; och öfverst alla de vunna fanorna och segertecknen. Rådet, ehuru missnöjdt med Kristina, nedlät sig dock till det vanliga smickret å ämbetets vägnar. Kring bågen lästes följande verser:
»Forte parum est, princeps, portam tibi stare patentem,
Postqvam virtuti tot patuere tuœ.
Sed datur indicium, tibi pervia cuncta reliqui,
Totius et populi corda patere tibi.«
På en annan sida lästes: att rikets rådsherrar upprest bågen såsom ett tecken af deras beredvilliga lydnad, tacksamma sinne och djupa vördnad för sin drottnings själsstorhet, fromhet, förstånd, mildhet och lyckliga regeringsgåfvor. Hela triumfbågen säges hafva kostat 16000 riksdaler.
Den utsatta dagen kom och blef ovanligt vacker; nästan den första af sådan beskaffenhet under hela hösten.
Mellan klockan två och tre på eftermiddagen började tåget. Det var så långt, att de främsta nära hunnit till slottet i Stockholm, innan de sista lemnat Jakobsdal. Klockan half till sex på qvällen var det ändteligen slutadt. I samma ögonblick, som drottningen inträdde i sina rum, börjades kanonaden från flottan och fästningen, hvarvid 1800 skott aflossades. Sedan följde ett stort gästabud, och derefter sent på natten ett fyrverkeri, så rikt, att krutröken stod som en tjock dimma öfver hela staden. Detta var en Torsdag. Fredagen och Lördagen användes på förberedelsen till kröningen; under hvilken tid liffländska ständerna samt de flesta större städer i riket öfverlemnade åt drottningen ganska rika och dyrbara skänker, såsom lyckönskningar vid detta högtidliga tillfälle. En rangtvist höll på att förorsaka mycket obehag. De ansedda generalerna Königsmarck, Wittenberg, Paikull, Douglas m. fl. hade låtit göra sig präktiga vagnar för att dermed deltaga i kröningståget. Enligt då gällande ordning ämnade man anvisa dem plats under riksråderna. Nämnde generaler, hvilka i Tyskland befallt öfver stora härar, hela landskap och deras furstar och folk, ville ej ställa sig under riksråden, bland hvilka åtskilliga icke hade någon serdeles betydenhet. Det var den stolte Königsmarck, som i synnerhet harmades öfver sådant tillbud. Då föreslogs, att dessa herrar skulle sitta baklänges i vagnarna hos de fem höga riksämbetsmännen; hvarigenom de på sätt och vis finge plats framför riksråden och nära vid drottningen. Men äfven detta var icke till lags. Slutligen kom man öfverens, att generalerna skulle i tåget rida bredvid drottningens vagn, och i kyrkan öfver henne uppbära tronhimmelen.
Söndagen den 20 October förrättades kröningen. Tåget gick från slottet genom de förnämsta gatorna till storkyrkan; predikan förrättades af Johannes Matthiæ, kröningen af erkebiskopen Lenæus. På hemvägen åkte drottningen uti en annan, serdeles präktig triumfvagn, bespänd med fyra hvita silfskodda hästar. Sedan gafs på slottet en högtidlig måltid. Äfven nere på torget var en så kallad kröningsoxe uppsatt och gifven till spillo, hvarjemte vin flöt ur flere springbrunnar. Folket drack så att slagsmål uppkommo och några personer dödades. På qvällen gafs ett fyrverkeri, som varade till midnatt.
Andra dagen hölls äfven gästabud på slottet och vin fort[f]or att rinna för folkhopen; likaså tredje dagen, på hvilken ständerna aflade sin trohetsed.
Femte dagen anställde prins Karl Gustaf en högtidlighet, hvarvid förekommo flere i Sverige förut osedda uppfinningar, hvilka han medfört från Nürnberg. Först red Karl Gustaf sjelf i spetsen för sitt hoffolk, alla klädda i romerska drägter, glimmande af guld och silfver. Sedan följde menniskor, utstyrda såsom skogsrån. Derefter kommo, gående af sig sjelfva, först vagnar besatta med underligt utklädda personer; sedan, ett stort berg, på hvilket äfven sågos en hop qvinnor, sjungande och spelande; det sednare skulle föreställa berget Parnassus med sånggudinnorna. Sist anställdes ringränning. Alltsamman varade från kl. half tio förmiddagen intill sena mörkret.
Fyra dagar derefter anställde Wittenberg en stor högtidlighet, hvarvid han lät afbränna ett serdeles präktigt fyrverkeri, i form af ett slott. Elden dervid varade i fulla tre timmar.
Fem dagar derefter höll grefve Magnus sitt gästabud. På rännarebanan uppfördes allehanda skådespel af djur, vagnar, vandrande berg m. m.; och slutligen fyratio ryttare, utklädda till Amazoner, hvilka erbödo sig att mot hvem som häldst försvara det täcka könets ära.
Tre dagar derefter höll Gustaf Adolf Lewenhaupt sitt upptåg likaledes på rännarebanan. Man såg der komma inridande en morisk furste i spetsen för hela sin svit, alla med svärtade ansigten och afrikanska drägter. Sedan framskred, banan utefter, ett skepp, hvilket roddes af utklädda sjötroll; vidare ett af sig sjelf gående brinnande berg, på hvilket suto personer, som uppförde musik; sedermera två elefantskepnader, hvilka drogo en stor vagn, hvari suto några bergtroll, sysselsatta med smide. Den moriske konungen utmanade svenska riddarna till tapperhetsprof, och högtiden slutades med ringränning.
Två dagar derefter gaf drottningen åt ständerna en stor afskedsmåltid, som varade till kl. 3 på morgonen.
Fyra dagar derefter höll general Wachtmeister ett upptåg på rännarebanan. Der föreställdes flere af fortidens ryktbaraste män, enhvar åtföljd af en utklädd person, som skulle föreställa den dygd, genom hvilken hjelten mest utmärkt sig. För öfrigt sågos der kameler och verkliga morianer; vidare en annan upplaga af berget Parnassus, vandrande af sig sjelft; ytterligare en vagn, hvari ungdomen och döden suto midt emot hvarandra; slutligen företogs ringränning, hvilken varade till mörkret.
Dagen derpå lät drottningen anställa djurfäktning mellan hästar, räfvar, en björn, en buffeloxe och ett lejon; hvilket allt varade till sena qvällen. Det grymma skådespelet förnyades inom dessa veckorna tre eller fyra gånger.
Dagen derpå gaf Torstensson ett stort gästabud åt hela hofvet.
Sex dagar derefter var åter stort kalas och fyrverkeri, troligen på Ludvig de Geers bekostnad.
Två veckor derefter eller på drottningens födelsedag lät prins Karl Gustaf, i Sparrens hus på riddarholmen, anställa en ovanligt lysande högtid. Taket i matsalen var flätadt med granris och deremellan fullhängdt med citroner, pomeranser och allehanda frukter. Måltiden räckte från afton till midnatt. Sedan afbrändes på vattnet derutanför ett fyrverkeri, som varade i tre timmar. Derpå gafs en ballet, hvari uppträdde en hop förklädda personer. Sedan följde vanliga dansar. Först kl. 7 om morgonen for drottningen hem. För folkhoparna på gatan hade vin runnit hela natten.
Annandag jul hade Torstenson åter ett stort gästabud för hofvet, hvarförutan under dessa veckor åtskilliga adeliga bröllopp blefvo på slottet firade. Utom dessa större högtidligheter fortgingo regelbundet uti de förnämare husen mindre bjudningar med dans nästan hvarenda afton. Vid sådana tillfällen var det vanligt, att man efter dansens slut lemnade en blomqvast åt den bland gästerna, hos hvilken sällskapet önskade nästa afton infinna sig, och naturligtvis vågade ingen vara så oartig och undandraga sig förtroendet.
Kristina ämnade uppföra en ballet, kallad den triumpferande parnassus. Den var bestämd först till hennes kröning, sedan till hennes födelsedag. Men som detta uppträde skulle blifva ovanligt stort, bestående af ej mindre än 80 personer, kunde man ej till dess hinna anskaffa drägter och annat tillbehör. Ändtligen den 9 Januari blef baletten gifven, och straxt derpå återupprepad. Uti nära ett halft år hade man beredt sig derpå; men fick ändå den harmen, att blott få af åskådarne förstodo, hvad med sinnebilderna och med alltsammans menades. Dessutom inföll båda gångerna en så stark köld, att flere personer förkyldes, deribland gamla Ebba Brahe, samt Lenart Torstensons grefvinna; till och med drottning Kristina sjelf ådrog sig en släng af snufva och bröstverk.
Några dagar derefter gaf prins Karl Gustaf en lysande afskedshögtid, och lemnade sedan staden.
Den 26 Januari gjorde portugisiska sändebudet ett stort gästabud; och dagen derpå likaledes Arvid Wittenberg, hvarvid också denna gången ett fyrverkeri afbrändes.
Andra dagen derefter reste drottningen från staden och bevistade Karl Karlsson Gyllenhjelms begrafning i Strengnäs. Derpå for hon till Gripsholm och sedan till Ekholmen. På förra stället lät prins Karl Gustaf, på det andra grefve Magnus för hennes nöje tillställa flere lustbarheter. Sedan togs vägen till Uppsala, hvarest likaledes högtider och derjemte lärda öfningar blefvo till drottningens förströelse anställda. Denna resa medtog nästan hela Februari månad.
En så dyrbar och praktfull kröning hade Sverge aldrig tillförene sett. Den väckte lika mycket både uppseende och tadel, som Erik den fjortondes på sin tid. Till detta och dylikt statens slöseri, kommo de högtidligheter, på hvilka många enskilda bland adeln bortkastade stora summor. Man talade allmänt om detta öfverdådiga lefnadssätt och jemförde det med tillståndet i landet, hvarest genom fortfarande missvext folket flerestädes var nära hungersdöden. Man erinrade sig det deltagande, som drottningen under förra och i synnerhet under sista riksdagen visat för folkets nöd, hennes löften att till allmänt bästa använda statsinkomsterna; och följden af denna jemnförelse blef icke fördelaktig.
Vi hafva här med någon utförlighet berättat ofvanstående fester för att sålunda gifva en föreställning om tidens lustbarheter, och i synnerhet om lefnadssättet vid Kristinas hof; ehuru dervid bör nämnas, att denna tidpunkt var en bland de mest stormande.
För öfrigt märkas, att ingen af Oxenstjernska partiet, och att i allmänhet endast några få anseddare män hafva som tillställare deltagit i det vilda hoflefvernet. Riksmarskalken Åke Natt och Dag säges till och med af missnöje med detsamma hafva lemnat sin tjenst. Karl Gustaf, som af drottningen nyss erhållit först anbud sedan löfte om svenska kronan, måste af erkänsla och försigtighet rätta sig efter hennes böjelse; men så snart möjligt var, drog han sig undan till stillheten på det aflägsna Borgholm.
English translation (my own):
It was a general popular belief, even among the higher ranks, that a ruler of Sweden who was crowned in Stockholm would only hold the throne for a short time. It was therefore intended to have the upcoming coronation carried out in Uppsala, and orders were given to put the castle in order for such a purpose. However, the closer one got to the holiday, the more obstacles arose. It was difficult to draw court, Estates and troops from Stockholm to Uppsala just for the sake of the coronation. Nor could the last-mentioned small town leave enough room for the multitudes of people and for the great splendour that was presented. The coronation was to be celebrated with unusual pomp, and from France, two years before, a great deal of expensive costumes and such things had already been registered.
The Queen therefore decided to employ the ceremony in Stockholm, and as the Estates had granted inheritance rights to Karl Gustav's descendants, no more obstacles remained. On October 14, Kristina traveled out to Jakobsdal, where she stayed for two days with the Grand Constable Jakob de la Gardie, who in the meantime employed all kinds of divertisements. On the first and last day, he also let red and white wine flow from noon to evening for the people flocking there.
The solemn entry into the city was postponed until October 17. Many preparations were made to make it as brilliant as possible. Forty warships lay on the stream below the castle. Three gates of honour were erected, two by the burghers, the third and most precious by the Council. This latter was certainly made of wood like the others, but covered with canvas and painted, so that it appeared to be of stone. On the same stood depicted the most important victories that the Swedes had fought for during the Queen's reign; and above all the won banners and signs of victory. The Council, although dissatisfied with Kristina, condescended to the usual flattery on behalf of the office. The following verses were read around the arch:
"Forte parum est, princeps, portam tibi stare patentem,
Postquam virtuti tot patuere tuæ.
Sed datur indicium, tibi pervia cuncta reliqui,
Totius et populi corda patere tibi."
On another page it was read that the councilmen of the Realm raised the arch as a sign of their ready obedience, grateful mind and deep reverence for their Queen's greatness of soul, her piety, her understanding, her kindness and her happy gifts of government. The entire triumphal arch is said to have cost 16,000 riksdalers.
The appointed day came and was unusually beautiful, almost the first of this nature during the whole autumn.
Between two and three in the afternoon the procession started. It was so far that the first people almost made it to the castle in Stockholm before the last ones left Jakobsdal. At half past six that evening it was finally over. At the same moment that the Queen entered her chambers, the cannonade began from the fleet and the fortress, at which 1,800 shots were fired. Then followed a large reception, and then late at night a fireworks display, so rich that the gunpowder smoke stood like a thick fog over the whole city. This was on a Thursday.
Friday and Saturday were spent in preparation for the coronation, during which time the Livonian Estates, as well as most of the larger cities in the kingdom, left rather rich and costly presents to the Queen, as congratulations on this solemn occasion. A dispute over rank was causing much discomfort. The respected generals Königsmarck, Wittenberg, Paijkull, Douglas and others had had magnificent carriages made for them in order to participate in the coronation procession. According to the order in force at the time, it was intended to assign them a place in the Council of the Realm.
The aforementioned generals, who in Germany commanded large armies, entire provinces and their princes and people, did not want to place themselves under the councilmen, among whom several had no particular importance. It was the proud Königsmarck who was especially outraged by such an incident. It was then proposed that these gentlemen should sit backwards in the carriages of the five high officials; whereby, in a way, they got a seat in front of the Council and close to the Queen. But even this was not possible. Finally, it was agreed that the generals should ride in the train next to the Queen's carriage and carry above her carry the throne baldaquin in the church.
On Sunday, October 20, the coronation took place. The procession went from the castle through the noblest streets to Storkyrkan; the sermon was preached by Johannes Matthiæ, the coronation by Archbishop Lenæus. On the way home, the Queen rode in another, very magnificent triumphal carriage, equipped with four white silver-shoed horses. Then a celebratory meal was given at the castle. Also down in the square, a so-called coronation ox was set up and given to waste. Everywhere wine flowed from several fountains. The people drank so much that brawls broke out, and some people were killed. In the evening there were fireworks, which lasted until midnight.
On the second day, a feast was also held at the castle, and wine continued to flow for the crowds; likewise on the third day, on which the Estates took their oath of fealty.
On the fifth day, Prince Karl Gustav held a ceremony, during which there were several inventions previously unseen in Sweden, which he had brought with him from Nuremberg. First, Karl Gustav himself rode at the head of his courtiers, all dressed in Roman costumes, glittering with gold and silver. Then followed people dressed as skogsrån. Then came, going of their own accord, first carriages filled with persons strangely dressed; then, a large mountain, on which was also seen a company of women, singing and playing; the latter would represent Mount Parnassus with the goddesses of song. A ring race was employed last. Everything lasted from half past ten in the morning until late at night.
Four days afterwards, Wittenberg set up a great solemnity, during which he had a very splendid firework set off, in the form of a castle. The fire therefore lasted for a full three hours.
Five days later, Count Magnus held his banquet. All kinds of spectacles of animals, carriages, wandering mountains, etc., were performed on the racecourse; and lastly forty horsemen, dressed as Amazons, who offered themselves to defend the honour of the fair sex from whomever.
Three days later, Gustaf Adolf Lewenhaupt also held his procession on the racecourse. A Moorish prince was seen riding in at the head of his whole retinue, all with blackened faces and African costumes. Then advanced along the course a ship, which was rowed by costumed sea trolls; further a self-moving burning mountain, on which sat people who performed music; then two elephant creatures, which pulled a large cart, in which sat some mountain trolls, busy with blacksmithing. The Moorish king challenged the Swedish knights to a test of bravery, and the celebration ended with a ring race.
Two days later, the Queen gave the Estates a great farewell meal, which lasted until 3 in the morning.
Four days later, General Wachtmeister staged a procession on the racecourse. Several of the most famous men of the ancient past were represented there, each accompanied by a costumed person who would represent the virtue by which the hero most distinguished himself. In addition, camels and real black men were seen; further another edition of Mount Parnassus, wandering by itself; another carriage, in which youth and death sat opposite each other; finally a ring race was undertaken, which lasted until dark.
The next day the Queen had an animal fight set up between horses, foxes, a bear, a buffalo, and a lion; which all lasted until late at night. The cruel spectacle was renewed within these weeks three or four times.
The next day, Torstensson gave a large banquet for the entire court.
Six days later there was again a big party and fireworks, probably at Louis de Geer's expense.
Two weeks after that, or on the Queen's birthday, Prince Karl Gustav, at Sparre's house on Riddarholmen, arranged an unusually brilliant celebration. The ceiling in the dining hall was plaited with fir branches and in between was hung with lemons, bitter oranges and all kinds of fruit. The meal lasted from evening to midnight. Then a fireworks display was set off on the water outside, which lasted for three hours. Then there was a ballet, in which a group of costumed people performed. Then followed the usual dances. Only at 7 in the morning did the Queen go home. For the crowds in the street, wine had flowed all night.
On the second day of Christmas, Torstensson again had a large feast for the court, besides which during these weeks several noble weddings were celebrated at the castle. Apart from these larger festivities, smaller parties with dancing took place regularly in the more distinguished houses almost every evening. On such occasions it was usual that after the end of the dance a bouquet of flowers was left for the one among the guests with whom the party wished to be present the next evening, and of course no one dared to be so impolite as to evade the trust.
Kristina intended to perform a ballet, called The Triumphant Parnassus. It was fixed first for her coronation, then for her birthday. But as this performance would be unusually large, consisting of no less than 80 people, costumes and other accessories could not be procured until then. Finally, on January 9, the ballet was given, and immediately afterwards repeated. For nearly half a year one had prepared for it, but still got the resentment that only a few of the spectators understood what was meant by the mental images and everything. In addition, both times there was such a strong cold that several people caught colds, including old Ebba Brahe, as well as Lennart Torstensson's countess; even Queen Kristina herself suffered a bout of the sniffles and chest pains.
A few days later, Prince Karl Gustav gave a brilliant farewell party and then left the city.
On January 26, the Portuguese envoy made a great banquet; and the following day likewise Arvid Wittenberg, whereupon also this time a firework was set off.
The second day after that, the Queen left the city and attended Carl Carlsson Gyllenhielm's funeral in Strängnäs. Then she went to Gripsholm and then to Ekholmen. In the former place, Prince Karl Gustav, in the latter, had Count Magnus arrange several delights for her pleasure. Then the road was taken to Uppsala, from where likewise feasts and learned exercises were employed for the Queen's entertainment. This journey took almost the entire month of February.
Sweden had never before seen such a precious and magnificent coronation. It attracted as much attention and criticism as Erik XIV did in his time. To this and similar wastes of the State came the festivities, on which many individuals among the nobility wasted large sums. People generally talked about this lavish way of life and compared it to the state of the country, where, due to still stunted growth of the crops, the people were in many places close to dying from starvation. People remembered the sympathy that the Queen had shown during the past and especially during the last Riksdag for the people's need, her promises to use the State's income for the general good; and the result of this comparison was not beneficial.
We have here described the above feasts in some detail in order to give an idea of the pleasures of the time, and especially of the way of life at Kristina's court, although it should be mentioned that this time was one of the most stormy.
Furthermore, it is noticeable that none of the Oxenstierna party, and that in general only a few reputable men, participated as ushers in the wild court lifestyle. Grand Marshal Åke Natt och Dag is even said to have left his service out of dissatisfaction with the same. Karl Gustav, who had just received the first offer from the Queen since the promise of the Swedish Crown, hade to, out of acknowledgement and prudence, comply with her inclination; but, as soon as possible, he withdrew to the quiet of distant Borgholm.
Above: Kristina.
Above: Anders Fryxell.
Notes: Jakobsdal is the old name for Ulriksdal Castle.
"Forte parum est, princeps, portam tibi stare patentem, Postquam virtuti tot patuere tuæ. Sed datur indicium, tibi pervia cuncta reliqui, Totius et populi corda patere tibi." = »Se furstinna, för litet det är att blott en port dig öppnas, Då så många förut öppnades på ditt befäl. Dock låt det vara en bild af ditt allt genomträngande snille, Och att svenskarnes bröst öppna sig alla för dig.« — ("Look, Princess, how small it is that only one gate is opened for thee, When so many were opened before at thy command. However, let it be a picture of thy all-pervading genius, And that the Swedes' hearts all open to thee.")
The skogsrå is a mythical female creature of the forest in Swedish folklore. She takes the form of a small, beautiful and seemingly friendly young woman. The only signs that she is not fully human are a tail, a hollow back, or skin like tree bark. Anyone she lures into the forest is never seen again. It was said that any human man who ever slept with a skogsrå would become an introvert because his soul had remained with her. If that man is a hunter, she might reward him with good luck on his hunt, but if he is unfaithful to her, she will punish him with numerous accidents. If the skogsrå's vengeance causes a stormy night, he can stop it by firing a shot at her. The local version in the Nyland region of Finland has it that, like werewolves, a skogsrå can be killed with a silver bullet.
No comments:
Post a Comment