Kristina's biographical essay on Alexander the Great, written in the 1680s

Source:

Mémoires concernant Christine, volume 2, pages 57 to 76 (appendix), Johann Arckenholtz, 1751

https://books.google.com/books?id=QUoVAAAAQAAJ&dq=Mémoires+concernant+Christine&source=gbs_book_similarbooks

Kristina: Brev och skrifter, pages 70 to 96, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006

https://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/kristina.pdf

Above: Kristina.

Above: Alexander the Great as depicted in the Alexander Mosaic in the House of the Faun in Pompeii, circa 100 B.C.

Above: A marble bust of Alexander depicted as the Ancient Greek sun god Helios; Roman copy after a Hellenistic original from the 3rd-2nd century B.C. Photo courtesy of Jastrow at Wikimedia Commons.

The 4,000th post to this blog!

"Kristina's literary works, in addition to the autobiographical and historical writings ..., also include two collections of maxims in French — Les Sentiments Héroïques, 'The Heroic Sentiments', and Ouvrage de Loisir, 'The Work of Leisure', — as well as a longer essay on Alexander the Great and a more fragmentary and apparently unfinished one about Julius Caesar. Kristina received a solid education according to the standards of the time, and here studies in Latin, Greek and ancient history were an important element. Her studies can be documented in detail, as there is a wealth of source material that illuminates them, ranging from the guardians' instructions for her course of study from 1635 to the tutor Johannes Matthiae's reports. So we know that Kristina read both Plutarch's work on Alexander and Caesar and Curtius' Historia Alexandri Magni, written in the first century A.D. In 1639 and 1640, Matthiae reports that Kristina recited long speeches from Curtius at Nyköping and Svartsjö. ...

It is also clear that Kristina had a special interest in Alexander the Great, and by some authors this is characterised as a fixation. This interpretation is supported not only by the fact that she wrote this published text about him. The art historian Arne Danielsson, who uses the term 'Alexander fixation', also shows that this is reflected in portraits of Kristina. It primarily concerns the famous equestrian portrait by Sébastien Bourdon from 1653, where the galloping horse, which in the art of the time was a typically male pose, can be interpreted as Alexander the Great's horse Bucephalus. Danielsson also shows that an Alexander attribute, Zeus-Amon's ram's horn, possibly reappears in some Kristina portraits, then in the form of stylised hairstyles. The literary scholar Eva Hættner Aurelius claims that Kristina creates her life and her life story in dialogue with literature. According to Aurelius, the character traits the Queen emphasises in her autobiography, both positive and negative, are connected to the image of Alexander. Sven Stolpe has also attached great importance to the Alexander motif in Kristina's life. He believes, for example, that her additional name Alexandra was only on the surface intended to pay tribute to the Pope who received her in Rome in 1655, Alexander VII (1655-67). Actually, it was about her admiration for and identification with Alexander the Great. This is certainly true, but Stolpe does not emphasise the fact that the name was adopted in connection with Kristina's confirmation in St. Peter's Church during the Christmas holiday of 1655. Then, as now, Catholics adopt a confirmation name, either the name of a saint or the name Mary, after Christ's mother. Since this was not highlighted by Stolpe and since few Swedes are familiar with Catholic customs, Kristina's adoption of this name has appeared as an exceptional marking..."

The essay:

REFLEXIONS DIVERSES SUR LA VIE ET LES ACTIONS DU GRAND ALEXANDRE.

Le Roi Philippe, de Macédoine, qui admira tant ALEXANDRE lorsqu'il dompta le fameux Bucéphale, fit ce que font tous les Pères toûjours prêts d'admirer ce que disent & font leurs Enfans. L'action d'ALEXANDRE étoit, à la vérité, généreuse, pour un enfant de 15 ou 16 ans, mais Philippe s'y comporta en Père, toutefois aucune tendresse ne fut plus légitime que la sienne, & son pressentiment, de la future grandeur de cet incomparable Enfant, ne le trompa pas. Il admira un fils, qui devoit bientôt être l'admiration de tout l'univers, & s'il fit alors sur un si foible présage, cette fameuse prédiction qui n'est ignorée de personne, il mérite d'être excusé. Mais encore que le coup d'essai, par lequel il sauva la vie à Philippe vérifia bien mieux cette prédiction, toutefois il en reçut bien moins d'applaudissemens, & au lieu de donner par cette action héroïque, de l'admiration à Philippe, il lui donna de l'envie. Si autrefois il avoit applaudi à un enfant, il n'eut cette fois que de la jalousie pour un jeune Prince, dont il craignoit le mérite naissant, qui commençoit à le talonner de trop près. Philippe eut presque du dépit d'être redevable de la vie à celui, à qui il l'avoit donnée & tout aimable que fut Aléxandre, il ne l'aima plus: ses applaudissemens cessent, dès que le mérite d'Aléxandre fut en état de lui donner de l'ombrage.

Mais puisque la qualité de Père & de Roi rendoit Philippe injuste, on se propose dans ce petit ouvrage de rendre justice au grand Aléxandre sans préoccupation & d'éxaminer son admirable vie.

Pour admirer son mérite extraordinaire & presque surhumain, on ne doit pas moins blâmer ses foiblesses & ses défauts, sans balançer de proposer ce grand & beau modèle à tous les Princes. On avouë, que l'imitation de cet incomparable modèle est difficile & presque impossible, mais il n'importe, il est bon de se proposer une si parfaite idée, & le désespoir de n'y pas réussir, ne doit empêcher personne de faire ce noble effort. Les Successeurs de ce grand Monarque ont affecté jusqu'à ses défauts & c'en est trop. Lui-même n'a copié personne. Il étoit admiré sans Hercule & sans Achille, mais il se rendit à leur éxemple le plus grand & le plus bel Original du monde. Il faut même que les Princes s'efforcent d'imiter les vertus d'Aléxandre & qu'ils évitent ses défauts, autant qu'il est possible.

César pleura autrefois de douleur, en lisant la vie de ce Prince, & en régardant ses statuës disant qu'il n'avoit encore rien fait dans un âge, où cet incomparable Prince avoit déja soumis toute l'Asie. Ces larmes furent dignes de César, qui, de tous ceux qui l'ont suivi jusqu'à nous, a seul mérité la gloire de lui être comparé. Mais voïons par quel secrèt & par quel art Aléxandre a obtenu cette gloire & ce qui l'a si fort distingué & l'a rendu si admirable & si digne de l'envie héroique du prémier & du plus grand des Césars.

Quelque glorieux qu'ait été Aléxandre on n'a pas encore rendu justice à son mérite; peu de gens l'ont pénétré & admiré, comme il faut, l'injuste Renommée lui a été injurieuse. Elle qui flatte tant de gens qui ne le méritent pas, lui a fait tort; on a raisonné à faux sur son sujèt, on l'a loué & blâmé à tort, comme il arrive à tous les Princes, au sujèt desquels la Renommée est rarement fidelle. Et puisque cette même Renommée, si injustement favorable à tout autre, a bien osé accuser cet incomparable Prince d'actions qui terniroient l'éclat de toute autre gloire que la sienne; il faut tâcher de mettre ici la vérité dans son jour.

Aléxandre étoit homme, & à ce compte, il faut pardonner ses fautes à ses grandes vertus. La Nature a mis des tâches jusques dans le Soleil, qui n'empêchent pas ce bel astre d'être la plus admirable lumière du monde. Ceux qui croïent le savoir, nous assurent que ces mêmes tâches sont plus lumineuses & plus brillantes que les étoiles qui nous paroissent de la prémiere grandeur. Les fautes des grands hommes sont de même & valent bien des vertus des hommes ordinaires. Il est aussi indubitable, que l'envie & la calomnie n'épargnent personne, elles s'attachent inséparablement aux plus illustres vies. Il ne faut donc pas s'étonner, si elles n'ont pas épargé Aléxandre. Mais il est tems d'éxaminer les particularités de cette vie incomparable.

On peut lui pardonner presque tous ses défauts, mais on ne doit pas lui faire grace sur l'ivrognerie, dont plusieurs Auteurs l'ont accusé, quoique d'autres assurent, qu'il ne buvoit que rarement, jusqu'à la gaïetè, qu'il étoit sobre & même abstinent, & il est certain, qu'il en a donné des marques éclatantes, comme lorsqu'il désaltera ses soldats, & par d'autres surprénans éxemples qu'il donna d'une abstinence inimitable & digne de lui.

La Reine de Carie envoïa ses officiers de bouche pour servir les Mèts & les Sausses délicates qui étoient en usage dans leur siécle & dans le païs, où l'on se piquoit de faire bonne chère. Mais Aléxandre la remerçia & les renvoïa, disant, qu'il n'avoit que faire de Sausses ni de Ragouts, & qu'on lui avoit apris dans son enfance, que la fatigue du matin lui préparoit un bon appetit pour bien diner & que celle du jour lui rendroit le même office pour son souper. Tout cela semble le justifier assez, mais quoiqu'il en soit, il est toutefois certain, que si dans son loisir il a fait quelque excès avec ses amis, cela ne l'a pas empêché d'être sobre & vigilant jusqu'à l'admiration, quand la gloire & son devoir l'éxigoient de lui, comme l'assurent les Auteurs qui ont écrit sa vie; mais on doit d'autant moins lui pardonner d'avoir proposé un prix pour le plus grand beuveur de son armée; cependant, cette même action toute indigne d'Aléxandre qu'elle paroit, le justifie merveilleusement, aussi bien que toute sa Cour & son armée, puisqu'il est certain, que dans une si grande débauche celui qui emporta le prix, qui lui coûta la vie, beut moins, en toute une nuit qu'un beuveur de profession ne boiroit en des occasions semblables; mais c'est assez pour justifier Aléxandre du défaut le plus détestable & le plus indigne dont on l'accuse sans doute à tort ..........

... Mais on peut douter de la vérité de cette supposition, & il semble qu'Aléxandre étoit en sûreté du côté de ce faux moïen de s'éléver, savoir d'être fanfaron. Que pouvoit-il dire qu'il n'eut fait? Ses grandes actions en répondent & un Auteur digne de foi, semble confirmer cette opinion; il dit qu'Aléxandre descendant un jour l'Hydaspe, s'amusoit à lire une histoire de ses faits, écrite par un des siens, & que l'aïant trouvée pleine d'impostures, il la jetta dans la Rivière disant, «Aléxandre a fait d'assez grandes choses, pour ne souffrir pas, qu'on dise de lui rien de faux.» Il semble que ce procédé n'est pas d'un fanfaron, se trouvant peu de Princes d'une semblable délicatesse. Toutefois, s'il est vrai, qu'il ait pris plaisir à fatiguer ses amis par le récit de ses belles actions, ce défaut en diminueroit en quelque façon le prix, puisqu'il devoit être le prémier à oublier ce qu'il avoit fait, pour ne penser qu'à ce qu'il avoit à faire. Mais pour louer & blâmer en lui, tout ce qui mérite de l'être, considérons l'enfance de ce Prince, qui fut si merveilleuse; on sait que les huit Ambassadeurs de Perse l'admirérent, mais on sait aussi, qu'on flatte les Princes jusques dans leurs berceaux & que les Ambassadeurs savent faire leur cour & ne dire pas tout ce qu'ils pensent. Il est vrai pourtant, qu'il donna toutes les marques d'un grand & admirable naturel. Il étoit libéral & splendide jusqu'à mériter des reprimandes de ses gouverneurs. Il étoit hardi & curieux, voulant tout savoir; déja ambitieux & jaloux de la gloire de son Père, jusqu'à en pleurer. Il étoit adroit & diligent en ses éxercices; il apprenoit tout avec une facilité merveilleuse, il parloit & écrivoit bien; & dans un âge plus avancé, il fit voir qu'il avoit merveilleusement profité d'une excellente éducation. Il n'ignoroit rien de ce qui méritoit d'être sçu d'un grand Prince, & savoit même des choses qu'il n'étoit point obligé de savoir, témoin la réprimande que lui fit son Père, qui l'aïant blâmé de chanter trop bien, fit ce que font plusieurs, qui blâment tout ce qu'ils ne savent pas eux-même[s]. Cependant, Aléxandre, profita plus qu'il n'étoit obligé de la correction d'un vieillard chagrin. On fait parler tous les hommes, mais sur tout les Princes & on leur fait souvent faire & dire des choses auxquelles ils n'ont jamais pensé & il y a grande apparence, que l'on n'a non plus épargné Aléxandre, que le reste des hommes. S'il est donc vrai qu'il ait raillé son Père, qui tomba en voulant donner secours à un homme maltraité d'Aléxandre, pour lui avoir manqué de respect, on peut l'en blâmer, puisqu'il étoit malhonnête à lui de railler son Père & son Roi.

Dans la bataille où il exposa sa vie pour sauver celle de son Père, quand il le couvrit de son corps, pour parer les coups qu'on lui portoit, il se justifia bien glorieusement par avance de l'horrible calomnie d'avoir été complice de la mort de Philippe; & il fit depuis assez connoître son innocence par la punition éxemplaire qu'il fit de ses assassins. Mais, quand il n'auroit rien fait de tout cela, on peut assurer, que ce Prince avoit l'Ame trop grande & qu'il estimoit trop peu la Couronne de Macédoine, pour l'acheter à un tel prix.

La grimace de se fermer une oreille pour la conserver en faveur de l'accusé, n'en déplaise à bien des gens, étoit peu nécessaire au dessein qu'un Prince doit avoir de rendre justice sans se laisser préoccuper; on peut douter si elle est vraïe.

S'il a dit, que les Rois doivent faire du bien & n'en espérer que du blâme, cette pensée n'est pas juste, puis qu'il est infaillible, qu'on blâme & qu'on loue la plûpart des Rois, toujours plus qu'ils ne méritent.

Quand il témoigne de la jalousie de la gloire de son Père jusqu'à pleurer, de crainte qu'il ne lui restât plus rien à faire; cette jalousie étoit digne d'un Enfant généreux, qui ignoroit encore combien le monde étoit grand, mais, si dans un âge plus avancé, l'opinion de la pluralité des mondes l'a fait encore pleurer, jamais homme n'a pleuré plus mal à propos que lui. Mais il y a apparence que l'on a mal expliqué ses larmes, & qu'il ne pleura pas, comme on a cru, de désespoir de posséder les mondes inconnus; mais qu'il pleura plûtôt de joie, voïant la nature si libérale à son insatiable ambition, qu'elle lui avoit prodigué plus d'un monde pour l'occuper; à lui qui brûloit toujours du desir d'acquérir une nouvelle gloire & qui jaloux de lui-même, n'aspiroit plus, qu'à se surpasser & qui regardoit comme étrangère la gloire qu'il avoit déja acquise.

Les Rois sont de méchans coureurs; vouloir les vaincre aux jeux Olimpiques, n'étoit pas aspirer à une victoire signalée. Si Aléxandre se piquoit de courir, il faloit plûtôt disputer cette gloire aux dains comme faisoit son Achille, qui les aïant atteint par la vitesse de ses piés, les arrêtoit par la force de son bras. Cependant, ces sentimens d'une fausse ambition ont été applaudis de tous ceux, qui se sont laissé éblouir par ces faux brillans. Quand il confessa qu'il étoit plus redevable à son Aristote qu'au Roi, son Père, parce que ce Philosophe l'avoit rendu digne de la vie, qu'il avoit reçue de Philippe, ce sentiment étoit noble, grand & digne d'Aléxandre.

N'en déplaise à tous ceux qui l'ont blâmé mal à propos sur la pensée qu'il eut sur la nudité de Diogéne. Elle fut digne de lui & de cette noble ambition, qui est tout & qui est peu connue. D'avoir sauvé la maison de Pindare dans la ruine de Thèbes, est une action qui vaut son prix, mais il auroit mieux fait d'épargner toute la ville, en considération d'Epaminondas, ou plûtôt en considération de soi-même. Quelque estime qu'Aléxandre eut pour son Homére, on ne peut lui pardonner la vision, qu'il eut, quand il demanda à un courier, si Homére étoit résuscité, puisqu'il avoit fait tant de diligence. Il semble qu'un Prince, tel que lui, auroit pû avoir dans l'esprit plusieurs affaires plus importantes que la résurrection d'Homére. D'autres toutefois s'imaginent que cette fantaisie étoit digne d'Aléxandre, à la gloire duquel, rien ne manquoit, qu'un Poëte tel qu'Homére. Mais c'est mal connoitre les Héros, tels qu'Aléxandre, qui sont à eux-mêmes leurs témoins & leurs juges suffisans. La réponse qu'il fit à Parmenion, qui lui conseilla d'accepter les conditions de la paix que lui offrit Darius, toute insolente qu'elle paroissoit, fut digne du destin d'Aléxandre.

Le précieux coffre qu'il destina pour enfermer son Homére, ne fut pas mal emploïé, mais il eut été mieux, si on l'eut destiné à conserver le secrèt d'un cœur aussi grand que le sien. L'impertinence d'Olympias, sa mère, qui passoit souvent les bornes, lui fit dire agréablement, qu'elle lui faisoit païer trop chère les neufs mois qu'il avoit logé chez elle.

Quand Porus, tout blessé & prisonnier qu'il étoit, lui demanda d'être traité en Roi, il lui répondit, avec autant de générosité que d'esprit, «c'est ce que je ferois sans doute pour moi-même, mais, dis-moi, que pourroit-on faire pour toi?» Il semble que cette réponse rendit Aléxandre digne de l'Empire de l'Asie. S'il est vrai, qu'il ait fait semer, dans les Indes, toutes sortes d'armes & d'utensiles, plus grands que ceux dont les hommes se servent ordinairement, pour faire croire à la postérité que lui & ses gens étoient des Géants, il mérite d'être blâmé de vanité & de foiblesse. Lorsque le même Porus, lui disputa la conquête des Indes au passage de l'Hydaspe, dans un tems, où il sembloit que tous les Elémens avoient conjuré la perte d'Aléxandre, & qu'il confessa d'avoir enfin trouvé des travaux & des périls dignes de lui, les Auteurs lui font dire, «ô Athéniens! à quels dangers, à quels travaux me suis-je exposé pour être loué de vous.» Cette pensée ne peut être d'Aléxandre, qui devoit avoir un motif plus noble & plus digne de hazarder sa vie: c'étoit soumettre sa gloire à de mauvais juges que de la faire dépendre des suffrages des pédans & de la canaille d'Athénes. Aussi ceux qui le font parler ainsi, ne connoissent pas le plaisir, que l'on ressent dans ces grandes occasions, où l'on fait une glorieuse expérience de soi-même, & où l'on se rend digne de l'Empire du Monde.

La jalousie qu'il témoigne au sujèt des Traités, publiés par Aristote, n'étoit pas digne de lui, toute noble qu'elle paroit; puisqu'il ne falloit pas envier les sçiences aux hommes, & quoique son ambition d'exceller dans les sçiences aussi bien que dans les armes fut juste; toutefois il ne faloit pas établir sa gloire sur l'ignorance des hommes, ni sur leur foiblesse. S'il parut religieux jusqu'à la superstition, il le lui faut pardonner & se souvenir, que de son tems, les superstitions passoient pour des mistéres, que l'on n'ôsoit mépriser, il faloit dans l'extérieur agir, comme si on en étoit bien persuadé. S'il emploïa donc la Religion de son siécle en habile homme, il mérita plûtôt d'en être loué. L'art de faire parler les oracles en sa faveur & de forçer les villes, sur la parole de son Aristandre, n'étoit pas indigne de lui; il en profita, comme d'autres ont fait. Mais il n'étoit pas apparemment la dupe des erreurs populaires, qu'il faisoit servir à son ambition en grand & en habile homme. Pour les questions qu'il proposa aux Gymnosophistes des Indes; il ne pensa vraisemblablement jamais à la plupart de celles, que les Auteurs rapportent, dont il y en a peu digne de l'esprit & du savoir d'un Prince tel que lui. S'il témoigna au sujèt d'une lettre qu'Antipater lui écrivit contre Olympias, que les larmes d'une mère étoient plus puissantes que tous ses rapports, ce fut plûtôt l'effèt du mépris qu'il avoit pour les intérêts de la Macédoine, auxquels il avoit renoncé sans retour, que l'effèt de la tendresse qu'il avoit pour sa Mère. Mais on y reconnut les magnanimes sentimens d'un héros qui traite de bagatelle bien des choses que le reste des hommes estiment fort importantes.

L'honnêteté qu'il eut pour sa Mère & la vengeance qu'il prit de la mort de son Père, aussi bien que celle de Darius, furent justes & dignes de lui. Ce qu'il dit au sujèt, des femmes de Perse, qu'elles éblouissoient & qu'il faloit les éviter, fut une pensée digne d'un Prince galant qui n'étoit ni froid ni insensible, mais qui vouloit se conserver maître de soi-même, & tout entier à la gloire, qui étoit l'unique maîtresse à laquelle Aléxandre devoit ses soins; & on peut assurer, que si l'Amour badinoit quelquefois avec lui, ce n'étoit que dans ses momens de loisir & quand il permettoit à la victoire de se reposer. La confiance qu'il témoigna à son Médecin n'étoit pas prudente, il pouvoit le croire fidèle & le supposer tel, sans en faire une expérience si dangereuse; car on ne fait pas tort aux hommes en doutant de leur probité, mais on s'en fait un très-grand, quand on n'en doute jamais. Par les honneurs usités en ce tems-là, qu'il rendit au tombeau d'un homme qui avoit étudié avec lui sous Aristote, il s'acquita du devoir d'un bon ami. Mais à propos d'Aristote, il faut remarquer en passant, que ce savant homme, guères moins fameux que son incomparable Disciple, n'a jamais parlé d'Aléxandre dans ses Ouvrages, quoique l'éducation de ce Prince, fut celui qui lui donna le plus de gloire & qu'il l'en récompensât si libéralement depuis; on trouveroit cela étrange, si la suffisance & l'ingratitude des pédans étoit moins connuë. Ils regardent toûjours du haut en bas tout le genre humain & estiment si fort leur caquet, qu'ils s'imaginent que tout doit être soumis à leur cervelle.

Mais toute l'attention étant dûë au seul Aléxandre, voïons ce que ce Prince dit sur les sentimens d'Ephestion & de Craterus. Le discernement qu'il en fit, étoit digne d'un esprit aussi fin & délicat que le sien, en donnant à Ephestion le glorieux témoignage qu'il aimoit Aléxandre, & à Craterus qu'il aimoit le Roi. Il rendit justice à ces deux favorits, donnant en ce peu de paroles, une grande leçon aux Princes, qui doivent être bien persuadés que c'est moins à leurs personnes qu'à leur fortune que la plûpart des hommes font la Cour.

On peut douter si l'erreur de la mère de Darius fut plus glorieuse pour Ephestion, ou pour Aléxandre, qui assura cette Princesse qu'elle ne s'étoit pas trompée.

Mais passons enfin à sa colère, & à ses emportemens. Son tempérament ardent & impétueux le rendit sujèt à cette aveugle passion qui lui fit commettre des fautes, dont le repentir l'a puni: mais quelle mortification pour Aléxandre, de trouver en soi de quoi se repentir! On le blâme avec raison de la mort de Clytus, toutefois sa mort ne fut qu'un malheur, puisque son intention n'étoit pas de le tuer, mais le mauvais destin de Clytus, ou plûtôt son impertinence lui attira la juste colère d'Aléxandre & le força de le punir; & il semble, qu'il y a plûtôt lieu d'admirer l'extrême patience d'un Prince qui, échauffé de la débauche & d'une juste colère, souffrit si longtems les injures que lui dit ce brutal, qui aïant enfin mis sa patience à bout, reçut de sa main le coup mortel. Il semble qu'Aléxandre fut digne d'excuse & de compassion en cette occasion & que Clytus ne reçut, que ce qu'il avoit bien mérité. Aléxandre eut mieux fait, sans doute de pardonner à un fou, mais on peut excuser & plaindre un Prince de son tempérament, outragé d'un homme qui lui devoit du respect, & on doit être persuadé que peu d'autres Princes auroient soutenu si longtems cette épreuve de patience, & si quelqu'un l'a jamais fait en de pareilles rencontres, on doit moins en louer sa vertu que sa foiblesse.

Cet emportement, étoit donc digne d'excuse, & peu s'en faut, de pardon, puisqu'il n'y avoit rien d'indigne d'Aléxandre que l'excès de la punition, qui alla, sans doute plus loin que son dessein, mais si l'on blâme son emportement dans cette occasion, on ne doit pas moins blâmer l'excès de son repentir d'avoir mal fait, mais d'aller jusqu'au désespoir, c'étoit avoir trop d'orgueil & d'ignorance. Les crimes & les fautes des hommes les étonneroient moins, s'ils connoissoient le grand fond de leur foiblesse, le désespoir, n'étant qu'un effèt de cette ignorance, rend l'orgueil inconsolable, dès qu'il se voit trompé dans la vaine confiance qu'il mèt à sa propre suffisance. Quoi qu'il en soit, il faut avouër que la mort de Clytus, ne fut pas un crime, mais plûtôt un malheur. Mais c'est de la mort de Parmenion, qu'il fit mourir de sang froid, qu'il mérite d'être blâmé. Si le fils étoit criminel, le Père pouvoit être innocent. Cet homme qui l'avoit si bien servi, n'avoit pas mérité une telle récompense. Il commandoit pour lui dans la Médie, alors il pouvoit venger son fils, mais que pouvoit craindre Aléxandre, si non d'être & de ne pas paroître toûjours lui-même. Le coup étoit politique, mais d'une politique indigne d'Aléxandre, qui s'étoit engagé dans une conduite bien différente. Il falloit attendre la révolte de Parmenion pour l'en punir & il auroit mieux fait de faire grace au crime du fils, en considération du Père; il eut fallu du moins attendre, que Parmenion eut été convaincu pour le punir, ou plûtôt pour lui pardonner. C'étoit en pardonnant que devoit se venger Aléxandre de l'ingratitude des siens, & en renouvellant ses bienfaits. C'est donc le repentir d'Aléxandre & la mort de Parmenion qu'on doit blâmer comme des actions indignes de lui; & il faut pardonner plûtôt les emportemens de sa colère, que ses craintes & ses foiblesses, que toutefois personne n'a reproché à notre Héros & que tous les siècles lui ont pardonné sans peine. On ne l'a jamais blâmé non plus, d'avoir fait tailler une garnison qui sortoit sur sa parole d'une place. Si ces actions sont véritables, ne méritent-elles pas plus de blâme que la mort de Clytus?

Le manque de parole, la cruauté, le meurtre de sang froid ne sont-ils pas plus criminels & moins excusables que l'emportement d'une juste colère? Cependant, qui lui a jamais reproché ces crimes, ni la mort de ce brave homme, qu'il fit mourir dans les tourmens pour s'être vaillamment défendu dans sa place? Lui, qui d'ailleurs estimoit si fort le mérite, comment fit-il, pour s'oublier jusqu'à commettre des actions si indignes de Lui. On ne le blâme pas non plus d'avoir fait tailler en pièces un grand nombre de prisonniers, pour s'en défaire dans une marche où ils l'incommodoient. Cette action paroit barbare & indigne d'Aléxandre, quoique le commun usage de la guerre l'autorise en quelque façon. Mais Aléxandre devoit en avoir usé autrement, & il faloit épargner tous ces malheureux pour avoir le plaisir de les vaincre une seconde fois. S'il est vrai, qu'il ait fait mourir dans les tournens Calisthéne & les autres conjurés, cette cruauté mérite du blâme aussi bien que l'ingratitude & la perfidie des criminels. Mais malgré leurs crimes confessés, il eut été plus glorieux de pardonner à ces miserables ou de les faire mourir avec moins de cruauté, puisqu'il pouvoit avec justice s'en défaire. On ne peut l'excuser d'avoir condamné à mort un homme de qualité sur le rapport d'un infame. L'Auteur de la vie de ce Prince assure, qu'il étoit coupable du sacrilége commis envers le tombeau du grand Cyrus. L'Action d'avoir cruellement brûlé le plus beau palais & la plus belle ville d'Asie, à la persuasion d'une Courtisane, mérite bien la honte & le repentir qu'il en témoigna.

Mais s'il est vrai qu'il soit coupable de tous ces crimes ou d'une partie, il faut avouër qu'il n'y a pas de vertu si pure, si sublime qui ne souffre, comme le soleil, ses éclipses, lesquelles doivent donner de l'horreur & de la compassion, sans autoriser les fautes, ni les crimes, par éxemple de celui qui les a commises. On accuse encore Aléxandre de s'être fait adorer, mais ceux qui l'en blâment, ne considérent pas le siécle d'Aléxandre, ni cette espèce d'adoration qui a fait tant crier les gens. Il nâquit dans un tems, auquel la qualité de fils de Jupiter se donnoit à beaucoup d'autres qui n'étoit pas si dignes de l'être que lui. Pour l'Apothéose d'un homme, il ne faloit alors qu'assommer un beuf, un sanglier, un lion, ou égorger quelques voleurs, & on devenoit Dieu à si bon marché. S'il fit donc servir les erreurs de son tems à son ambition, il mérite d'être excusé, lui qui disoit souvent, que tous les honnêtes gens étoient aussi bien que lui fils de Jupiter. On doit être persuadé, qu'il n'étoit pas la dupe de ses flatteurs, ni de son ambition sur ce sujèt, & il semble qu'il n'avoit pas tort d'éxiger des siens cette espèce de vénération ou d'adoration, qui ne faisoit murmurer que les vieux barbons Macédoniens. La coûtume d'adorer les Rois, étoit aussi ancienne dans l'Asie qu'elle étoit nouvelle parmi les Grecs. Aléxandre qui étoit monté sur ce Trône, n'eût pas tort de changer son cérémonial, de s'accommoder aux mœurs des peuples, qu'il avoit soummis, parce que cela étoit plus respectueux & plus digne de sa fortune, & aïant vaincu Darius, il pouvoit avec raison éxiger les mêmes hommages qu'avoient reçus de tout tems les Rois ses prédécesseurs. Aussi n'y avoit-il parmi les Grecs que les vieillards & les Philosophes, ou plûtôt les Pédans, qui en murmurassent, le reste s'y accommoda sagement & fit son devoir. Tous avouérent, après sa mort, qu'il avoit mérité les honneurs qu'il avoit éxigé, qu'ils lui étoient justement dûs, & que leur ingratitude les avoit refusé trop longtems au plus grand des hommes & au plus grand des Rois.

Cependant, il faut avouër, pour sa gloire, que ces respects, qu'il éxigeoit sous le nom d'adoration, ne rendoient pas Aléxandre moins familier ni moins bon, ce qu'il fit connoitre en mille occasions, où il charma par son honnêteté & ses amis & ses ennemis. C'est pourquoi on ne voit pas, comment en cela il fût plus criminel que le sont tous les autres Rois qui se font rendre les mêmes respects par leurs sujèts; & il faut attribuer à l'envie & à l'ignorance tout le blâme qu'on lui a donné là-dessus. On le blâme encore à tort, d'avoir pris les habits & les mœurs des Mèdes & des Perses, & de s'être accommodé à leurs manières. C'étoit-là son grand crime auprès des vieux Macédoniens, que leur chagrin & leur envie lui reprochoient à tout propos; mais il mérite plûtôt d'en être loué, pour avoir scû s'accommoder aux peuples, qu'il avoit soumis. Les grands hommes n'ont point de nation: le monde est leur patrie, toutes les coûtumes, toutes les mœurs leur sont naturelles & leur siént bien. Ils sont de tous païs, ils doivent savoir se transformer, quand il leur plait, comme Protée. Ainsi, Aléxandre, qui étoit né pour l'univers, ne se devoit pas moins aux peuples de l'Asie qu'à ceux de l'Europe, lui, qui n'étoit au monde que pour leur commander.

Mais après avoir blâmé tous les défauts & toutes les foiblesses qu'on lui reproche à tort ou avec raison, il faut rendre justice à son mérite & considérer les grandes actions, les grandes qualités & les grands talens de ce Prince. A l'âge de 20. ans, la victoire l'avoit déja couronné, il avoit fait des conquêtes, il avoit déja fondé des villes sous les auspices de Philippe, il l'avoit rendu déja jaloux de son mérite; mais après sa mort il succéda au même âge dans un Roïaume plein de révoltes & de troubles. On lui conseilla de céder les conquêtes mal affermies, pour se conserver le reste. Mais Aléxandre résolut d'attaquer le prémier ses ennemis. Le parti qu'il prit fut digne de lui & le Ciel le seconda dans ce noble dessein, si bien qu'il soumit tout. Il est important aux jeunes Princes de s'imaginer, que la timide prudence sied mal aux héros, & il faut qu'ils soïent persuadés, que par la crainte & la bassesse on n'obtient jamais, que la honte & le mépris; aussi le Ciel l'avoit élevé presque au-dessus de la Condition humaine, par la vaste grandeur d'une ame héroique, & par un cœur intrépide au de-là de l'humanité. Sa naissance étoit non seulement Roïale, mais héroique, il descendoit du côté de sa Mère d'Achille. Le Roi son Père lui donna de plus une admirable éducation, il avoit un beau corps sain, robuste & adroit, capable de bien seconder son grand cœur, sa taille, quoique petite, & au dessous de la médiocre, étoit bien faite, mais le corps étoit occupé par la plus belle & de la plus grande Ame du monde. Le Ciel, à qui il étoit redevable de ces qualités & talens héroiques, lui conserva la vie, en mille occasions, où son ardeur martiale le précipita à tout moment. Il avoit en partage un tempérament tout de feu, qui le rendit infatigable jusqu'à la mort. Sa libéralité excédoit l'imagination & les souhaits de ses amis & de ses ennemis. Il fit connoître son cœur magnanime par tant de Roïaumes & de Provinces renduës à ceux, sur lesquels il les avoit conquises. Jamais homme ne répondit mieux à ce qu'on attendoit de lui & ne le rendit plus digne d'être révéré des hommes, plûtôt par son mérite, que par sa fortune. Ce qu'il fit, au de-là de tout ce qu'on pouvoit espérer de l'humanité, il travailla jour & nuit, s'exposant à tous les dangers. Il étoit sobre, vigilant & infatigable, il aimoit la gloire & il méprisoit la vie, il ne comptoit ses années que par ses victoires & il étoit persuadé, qu'il vivroit assez, pourvû qu'il vainquit toûjours. Il distribua tout son argent & son Domaine à ses amis avant que de passer l'Hellespont, avec une grandeur d'ame, dont il étoit lui seul capable, ne se réservant que le plaisir d'avoir tout donné, plus digne mille fois d'Aléxandre, que cette espérance qui le flattoit agréablement par le pressentiment d'un destin victorieux. Mais dès qu'il fut passé dans l'Asie, il compta pour rien un Roïaume héréditaire, qui étoit sa patrie, il ne le regarda plus, que comme un païs qu'il avoit abandonné. Il souffrit tranquillement le partage qu'en firent sa mère & sa sœur; en se divertissant de ces femmes, il vérifia la prédiction de Philippe qui avoit prévû que la Macédoine ne le borneroit pas. Il étoit aimable à ses amis & à ses ennemis, & par un art, qui lui étoit naturel & particulier, il charmoit tout le monde. Son honnêteté, sa clémence & ses profusions lui gagnérent tous les cœurs, il eut le secrèt de se faire adorer & craindre par tout où il se faisoit voir. Il avoit une capacité, une addresse, une pénétration dans les affaires & dans les sçiences qui surpassoit son âge & qui répondoit à la grandeur de son ame héroique & ne le démentoit jamais. Il étoit adroit à tous les éxercices à cheval & à pié, il manioit toute sorte d'armes avec autant d'adresse que de vigueur. Il se possédoit si fort, qu'étant fort jeune, il ne voulut pas jouir d'une femme mariée, quoiqu'on l'eut amenée jusqu'à son lit. La noble indignation qu'il fit paroitre à celui, qui lui proposa une espèce de marchandise, qu'on ne peut sans infamie nommer parmi nous, fit bien voir son amour pour la vertu & persuade assez, que la médisance lui a fait tort au sujèt de Bagoaz. «Qu'ai-je fait?» dit-il, «& par quelle action de ma vie ai-je pû vous persuader, qu'une telle proposition pouvoit me plaire?» Avec une réponse si sage il renvoïa le marchand & la marchandise, & fit assez connoitre en une occasion aussi délicate pour un Grec, qu'il étoit insensible à tous les plaisirs que la gloire ne permet pas. Cette même vertu, l'empêcha aussi de voir la Reine, femme de Darius, parce qu'elle étoit extrêmement belle. C'étoit le seul ennemi, capable de lui donner la fuite, mais cette retraite ne fut pas moins glorieuse pour Aléxandre que toutes ses victoires. Il fit un jour quelque chose de fort extraordinaire & héroique pour sauver la vie à son vieux gouverneur Lysimachus.

Il arriva, qu'étant tombé dans une embuscade à la chasse, il voulut demeurer auprès de lui & ne l'abandonna point qu'il ne l'eut mis en sûreté. Il alla seul avec son épée enlever le feu du quartier des ennemis pour réchauffer ce pauvre vieillard, mort de froid & de lassitude. Il tûa de sa main des sentinelles avancées des ennemis & se sauva, après cette éxécution, avec sa proïe, par la vitesse de ses piés, & il fit éclater par cette immortelle action, toutes les qualités héroiques dont la nature avoit enrichi son Ame & son corps.

Mais cette même générosité & grandeur d'ame qu'il témoigna pour Lysimachus lui fit aussi exposer sa vie de telle sorte, qu'il couvrit de son bouclier & souvent de son propre corps ses Esquadrons, soutenant presque lui seul, le choc des ennemis; il tiroit ses amis & ses soldats blessés des dangers où ils alloient s'exposer de nouveau, après en avoir été sauvés quelquesfois; il déchiroit ses habits, pour bander leurs blessures & il emploïa jusqu'à son bandeau roïal à ce charitable office pour sauver la vie à un autre Lysimachus, qui fut depuis du nombre de ses successeurs. Philippe, jeune Cadèt du même, qui seul l'avoit accompagné dans une entreprise difficile & dangereuse, étant expiré entre ses bras, par l'effort qu'il fit en le suivant, reçut de cet incomparable maitre des témoignages si extraordinaires d'amitié, qu'il le retira en combattant, tout mort qu'il étoit d'entre les ennemis. Une autre fois, il prit entre ses bras un simple soldat, presque mort de froid, auquel il céda son feu, & le plaça dans son propre fauteuil pour le réchauffer. Dans la chaleur des combats & des batailles, il s'exposoit toûjours le prémier. Il forçoit, presque tout seul, les places & les villes, en se jettant tête baissée le prémier dans les enceintes, comme il fit en celle des Maliens & en plusieurs autres, où il entra, l'épée à la main, toûjours le prémier. Un Ambassadeur de Sparte, qui ne l'avoit jamais vû, l'attendoit un jour dans sa tente & le voïant rentrer, l'épée à la main, tout couvert de poussiére, de sueur & de sang, eût raison de le prendre pour une espèce de divinité; il le vit si brillant dans un si terrible état, qu'il se jetta à ses piés, pour lui témoigner le juste étonnement & l'admiration que lui avoit donné un spectacle si rare & si nouveau. Aléxandre, sans se refraichir, lui donna audience dans le même moment & le dépéchant favorablement, le renvoïa comblé de graces & de présens. Enfin, les terribles dangers où il s'est exposé, la grande quantité de blessures qu'il a soutenues durant sa courte vie, font assez voir, que la gloire lui coûta cher, aïant répandu en ces grandes & glorieuses occasions plus de son sang, qu'homme du monde n'en répandit jamais. Cependant on le blâme de ces héroïques excès & on l'accuse de témérité, & peu s'en faut, de folie. Mais ceux qui l'en blâment, connoissent mal les grands effets de ce feu divin qui fait agir les Ames du prémier ordre, lorsqu'elles en sont éprises. Un bel esprit de notre siècle l'a traité d'insensé dans les satires; mais il en a été puni, comme il le méritoit.

Considérons enfin Aléxandre, abandonné de son armée, qui rebutée de tant d'expéditions & des fatigues insupportables, refuse de passer le Gange; fut-il jamais plus grand qu'en cette occasion. «Allez», leur dit-il, «ingrats, allez, abandonnez votre Prince, au milieu d'un païs inconnu & barbare, il trouvera des sujèts & des soldats, où il y aura des hommes; Aléxandre se fera craindre & adorer par tout où il se fera voir.» Cela dit, il condamna les plus coupables au dernier supplice, & jetta la terreur, la honte & le repentir dans de le suivre au bout du monde. La vengeance qu'il tira de la mort de Darius sur le traitre Bessus, lui fut aussi glorieuse que celle de Philippe; mais on ne peut le louer assez de l'honnêteté qu'il eut pour les Reines captives, par laquelle il se rendit si digne de sa fortune, que Darius même en fut si charmé, qu'il fit des vœux pour sa prospérité, souhaitant de n'avoir point d'autre successeur que lui. Enfin Darius mort, Porus prisonnier & tant d'autres furent de malheureux & d'illustres témoignages de la générosité d'Aléxandre. Les soins qu'il prénoit des malades & des blessés de sa Cour & de son armée étoient admirables, il les soulageoit & les secouroit de mille obligeantes manières. Les songes mêmes de ce Prince étoient salutaires à ses amis, ce qui arriva entr'autres à Ptolomée, qu'il guèrit par une espèce de prodige. Le grand nombre de billèts qu'il a écrits de sa propre main à ses amis & en leur faveur n'est pas imaginable & fait connoître l'excès de sa bonté. Mais ce grand & cet invincible Aléxandre, qui remplissoit si bien tous les devoirs de son état, quelque possédé qu'il fut de son ambition, quelque occupé qu'il fut de ses grandes & importantes affaires, lisoit, peu s'en faut, comme un oisif. La savante Grèce ne pouvoit lui fournir assez de livres. Homére & son épée couchoit toûjours avec lui; il n'aimoit guères moins les lettres que la gloire, il favorisoit tous les beaux Esprits, il étoit libéral jusqu'à la profusion en faveur des beaux arts, ce dont il donna tant d'éclatante éxemples. Tous les illustres nécessiteux en reçurent du secours; les Philosophes, les Orateurs, les Poëtes, les Sculpteurs, & tous les habiles gens de son siécle se ressentirent de sa libéralité & eurent part à sa fortune. Le grand Phocion seul osa refuser les présens d'Aléxandre qui s'en plaignit comme d'une offense. Aléxandre étoit un juste & grand connoisseur du mérite en toutes les professions, mais surtout, en la militaire; il donna des récompenses excessives aux simples soldats, qui s'étoient signalés à sa vûë, & les statuës de bronze, qu'il fit dresser aux trente braves qui moururent à son coté au passage du Granique, en rendirent entr'autres, de magnifiques témoignages. Sa Cavallerie Thessalienne à la tête de laquelle il combattoit toûjours & qui s'étoit glorieusement distinguée dans toutes les rencontres, reçut des récompenses dignes d'une libéralité sans bornes. Mais, pour faire voir l'entière libéralité & magnificence d'Aléxandre, il suffit de dire, qu'il donna des millions à son Armée, après qu'il n'eut plus besoin d'elle.

La nuit avant la bataille d'Arbelles, il témoigna par la tranquilité, avec laquelle il dormit jusqu'au grand jour, l'assiette de son Ame héroique également préparée à tous les événemens. Dans cette même bataille, Parmenion, que l'ennemi fit plier à l'aile gauche, lui demanda du secours, & lui fit savoir, que la bagage étoit perdu, il lui répondit sans s'arrêter, «si la bataille est perduë, nous n'avons que faire de bagage & si nous gagnons, tout, ce qui est aux ennemis sera à nous.» Il avoit déja rompu l'Aile gauche des ennemis & renversé tout ce qui s'étoit opposé à lui. Il auroit pris Darius vivant, si l'importunité de Parmenion ne l'eut obligé enfin d'aller à lui. Mais s'étant mis en devoir de le secourir, il trouva à son arrivée qu'on avoit vaincu par tout. On peut douter si Parmenion envieux de la gloire de son Prince, ne lui tendit pas ce piége, pour se rendre plus nécessaire & Aléxandre moins puissant & moins glorieux.

Durant son enfance, un de ses Gouverneurs lui fit un jour quelque réprimande de la profusion de l'Encens qu'il faisoit aux sacrifices, disant, qu'il ne faloit pas en être si prodigue, jusqu'à ce qu'il fut le maitre du païs, qui le produisoit. Il n'y fut pas plûtôt, que s'en résouvenant, il lui renvoïa du fond de l'Asie une grande quantité d'encens, en lui reprochant, qu'il avoit eu tort d'être si avare envers les Dieux qui rendent tout avec usure. Il avoit beaucoup de respect pour les Temples & il défendit sévérement de les profaner. Il honnora de ses respects la personne du grand Pontife des Juifs, & il fit de magnifiques présens au temple, avec une profusion digne d'un si grand Monarque. Le grand Pontife fut reconnu de lui, pour l'avoir vû en songe l'appeller au Trône de l'Asie & lui en promettre l'empire. Ce qui fait voir que ces grands hommes ont des pressentimens de leur destin, qui ne les trompent pas, & l'on attribue à ce Prince une espéce de présçience peu commune de l'avenir.

Il rendit généreusement à Porus la liberté avec son Roïaume, & pour récompenser son mérite, il y en ajouta d'autres qu'il avoit conquis dans les Indes. Il donnoit des Roïaumes avec autant de plaisir qu'il les avoit conquis & toûjours semblable à lui même, il étoit grand & admirable en tout. Il faut avouër, que ce Prince avoit mille belle[s] & grandes qualités, qui le rendoient si admirable & si digne de l'empire du monde. Ce Porus, étoit un brave Prince, qui tout blessé & prisonnier qu'il étoit, ôsa éxiger de son vainqueur ce qui étoit dû à son mérite, & son généreux vainqueur lui rendit tout avec usure, faisant connoitre par des preuves si authentiques [de] l'amour & l'estime qu'il avoit pour le mérite & pour la vertu.

Aléxandre n'étoit victorieux que pour le bonheur des siens & des vaincus, ce qu'il fit encore connoitre par le présent qu'il fit à Ephestion d'un Roïaume que ce digne Favori, qui estima plus glorieux d'être favori d'Aléxandre que d'être Roi, donna à un Prince de la famille Roïale de Sidon, réduit par la misére, de sa condition à faire le jardinier. Aléxandre, charmé de l'action de son ami, appelle ce nouveau Roi & lui demanda dequelle maniére il avoit souffert ses malheurs, à quoi il répondit, «rien ne m'a manqué! O! Aléxandre, tant que je n'ai rien possédé; Je prie les Dieux que je puisse supporter ma bonne fortune, comme j'ai souffert mes malheurs.» Il mérita par cette glorieuse réponse, non seulement le Roïaume, qu'on venoit de lui donner, mais aussi l'estime d'Aléxandre. Mais il est étrange, que cette grande action d'Ephestion n'ait pas été remarquée. La plûpart de ceux qui lisent, la savent à peine. Cela fait voir l'injustice des hommes, qui connoissent si peu ce qui mérite d'être remarqué & admiré, & qu'ils n'estiment pas ce qu'ils sont incapables de faire. La douleur qu'il témoigna de la mort d'Ephestion, toute excessive qu'elle paroit, étoit digne de lui, toutefois il la poussa un peu trop loin; mais Aléxandre étoit extrême & excessif en tout; il ne pouvoit aimer qu'avec excès, ni sentir moins vivement ses douleurs. Son naturel violent & ardent poussa cet excès jusqu'à ses chevaux & ses chiens, dont le Bucephale & son Perinte, sont d'illustres éxemples; puisqu'il rendit ces deux animaux aussi fameux par son amour, que par les villes qu'il fonda pour porter leurs noms.

Cependant, un tel Prince; incomparable & admirable au point qu'il l'étoit, n'a trouvé que de l'injustice & de l'ingratitude. On a voulu obscurcir sa gloire par mille impostures. Il a trouvé parmi les siens des perfides, des ingrats & des traitres, qui après plusieurs inutiles attentats, terminérent enfin par le poison une si glorieuse vie. Que faut-il donc attendre des hommes, que peut-on en espérer? Il mourut intrépide, comme il avoit vécu, son testament fût digne de lui. Il ne déclara pas son Hercule, qu'il avoit eu de Barsine, son héritier, ni Aléxandre, qu'il avoit eu d'une Reine des Indes, & qui régna dans ce pais-là après lui. Il ne se détermina pas non plus en faveur de son Posthume, dont Roxane étoit prête d'accoucher; mais il déclara son héritier celui, qui seroit le plus digne de l'être, protestant que ses trésors ne se trouvoient que dans les Coffres de ses amis; & lorsque les siens lui demandérent, s'il vouloit, qu'ils lui rendissent les honneurs divins, il répondit, en expirant, »vous me les rendrez si vous le voulez quand vous serez tous heureux.» Aussi le grand & invincible Aléxandre fut regretté de tout l'Univers, toutes les nations donnérent des larmes à sa mort, il fut regretté de ses amis & de ses ennemis. La mère de Darius, qui avoit soutenu la perte de tous ses frères, de tous ses enfans & de son mari, ne put survivre, à celle d'Aléxandre; Elle mourut de douleur, par la gloire du Héros qu'elle regretta. Quel homme! A qui peut-on le comparer, grand par ses talens héroiques & par son mérite personel. Il a bien mérité le magnifique Eloge que lui donna jadis la vérité même, qui n'ignoroit rien de ses défauts.

Tout ce qui a été dit en cet ouvrage fait assez voir que c'est connoître mal la gloire & la félicité, que de prétendre les trouver parmi les hommes ignorans, injustes & ingrats.

Tous les travaux, toutes les fatigues, qui ont un autre but, que celui de satisfaire uniquement à Dieu & à soi même, sont perdus. Dieu seul est la digne & glorieuse récompense des Héros, il faut qu'ils comptent tout le reste pour rien; mais c'est-là l'unique défaut qu'on peut reprocher à notre Aléxandre, qui pour son malheur, ne fut pas instruit dans une si sublime Philosophie. Mais les voïes de Dieu, étant aussi incompréhensibles qu'elles sont, on ne peut savoir, ce qu'il a opéré dans une Ame la plus belle de ses images parmi les mortels. Il faut souscrire là à ses éternels Décrèts, les admirer & les adorer, & cependant pour mettre le grand mérite d'Aléxandre en son jour, il faut remarquer, que des quatre Monarchies qui nous sont connues, aucune ne s'est formée en si peu de tems que celle d'Aléxandre. Il n'emploïa, ce qui est prodigieux, que six ans à se soumettre toute l'Asie & les Indes.

On sait, que Belus, Ninus & Semiramis portérent leurs conquêtes jusqu'aux Indes, mais ils en étoient voisins, & tout ce qui nous en reste est des ombres. Longtems après, le grand Sesostris, que d'autres appellent Memnon, attacha VII. Rois malheureux à son char; il étendit son Empire jusques sur les bords du Gange & du Tanais, mais il vécut si longtems, que celui de son régne paroit fabuleux & mourut comblé de félicité & de gloire, dans un païs où l'on vivoit sans vieillir jusqu'à 120 ans. Plus d'un siécle après Sesostris, le Grand Cyrus triompha à son tour; il régna & jouit aussi d'une belle & bonne vie, qui lui donna le loisir d'éxécuter tout ce qu'il fit de grand, il jouit heureux & tranquille de ses travaux durant un règne de 29. ans, & il mourut enfin paisiblement dans son lit, comblé de félicité & de gloire, quelque la calomnie l'ait condamné à une mort moins digne de lui. Mais il semble que tout ce qu'il y avoit de grand dans l'Asie, n'avoit travaillé que pour Aléxandre & il est indubitable, que cet incomparable Monarque a effacé l'éclat de ce qui l'a précédé & de ce qui l'a suivi. Jusqu'à nous personne ne lui a été comparable: si l'on considére ses grandes actions & le peu de durée de sa vie qui passa comme l'éclair, mais comme un éclair qui ébloui tous les siècles. Les Romains emploïerent 400. ans à conquérir cette partie du monde où Aléxandre avoit régné, ils travaillérent 300. années à former la plus grande & la plus belle république du monde. César qui la changea en Monarchie & qui l'eut si peu de tems, laissa, en mourant, presque l'Univers en partage à l'Empereur Auguste, qui bien plus heureux n'en put pourtant jouir paisiblement, qu'après l'avoir disputé avec ses compétiteurs. Mais après avoir triomphé de tous ses ennemis, il jouit des travaux de tant de grands hommes durant 44. années & mourut sur le Trône sincérement adoré dans l'incomparable Rome. Enfin, il ne falut pas moins que sept siècles & un si grand nombre de grands hommes pour former l'Empire Romain [...].

S'il fut malheureux, il ne fut pas lâche, & si son armée fut nombreuse & magnifique elle ne fut pas moins brave, on vit dans toutes les batailles la victoire douteuse. Les Grecs combattoient aussi bien sous les Etendarts de Darius que sous ceux d'Aléxandre. On avoue qu'il ne trouva ni un Cyrus ni un César à la tête de cette nation dominante. Mais quand il les y auroit trouvé, qui avoit destiné ces Héros à l'Empire, n'avoit point ordonné qu'ils se le disputassent entr'eux. Cette suprême sagesse qui dispose de tout avec un ordre si admirable, séparé par des siècles les prodiges de la nature; elle les donne rarement aux nations; ils naissent pour être le fleau & le châtiment des peuples, mais toûjours pour la gloire & la félicité de leurs siècles, & de tout ce qui leur est soumis. La Providence ne fait voir ces prodiges au monde, (qui les mérite si peu) que comme des éclairs & il semble que la nature, après l'effort qu'elle a fait en les produisant, se repose quelque tems, pour ne les produire que successivement & dans leur rang, afin de ne troubler pas le dessein de celui, qui dispose seul comme il lui plait des Trônes & des Sceptres. Les Assyriens donnérent les prémiers leurs victorieuses loix à l'Asie; Belus & son fils Ninus, fondateurs de la prémière Monarchie, se firent admirer en leur tems; Semiramis, femme de Ninus, malgré tous les crimes, dont on l'accusa, fit voir que la valeur & la gloire n'ont point de sexe, & que la nature peut loger dans un beau corps, un grand cœur & une Ame héroïque. Quelque-tems après, Sesostris donna, comme il a été dit, des atteintes à ce vaste Empire; il en forma celui d'Egypte; mais tant de faste, tant de gloire & de grandeur, finirent avec sa vie. Après ces grands Monarques, d'autres ont régné, qui ne méritent pas d'être nommés; les plaisirs & la magnificence empêcherent Sardanapale d'être presqu'aussi grand homme, qu'il étoit grand Monarque; & son Epitaphe qui contient tout. &c. &c. &c.

Swedish translation (by Huldt; translated from a different, more complete draft):

Alexander den store.

Kung Filip av Makedonien fylldes av stor beundran för Alexander när denne tämjde den berömda Bukefalos. Han reagerade som alla fäder vilka ständigt är beredda att beundra sina barn för vad de gör och säger. Alexanders bedrift var sannerligen imponerande för en pojke på femton eller sexton år, men Filip reagerade som far. Likväl har en sådan ömhet aldrig varit mer berättigad, och Filip misstog sig inte när han anade att detta makalösa barn skulle bli något stort i framtiden. Han beundrade en son som snart skulle beundras av hela världen, och även om det bara var ett svagt förebud som fick honom att uttala den berömda förutsägelse som alla känner till må han vara ursäktad. Men Alexanders djärva bedrift då han räddade livet på Filip kom senare att bekräfta förutsägelsen så mycket bättre. Ändå fick han mycket mindre beröm den gången, och hans hjältemodiga handling ingav nu Filip mer avund än beundran. Tidigare hade Filip givit beröm åt ett barn, men nu hade han inget annat än avundsjuka till övers för den unge prinsen, vars tilltagande ryktbarhet började ansätta honom på alltför nära håll. Filip blev närmast förargad över att behöva stå i tacksamhetsskuld för sitt liv till den som han själv hade skänkt livet, och hur älskansvärd Alexander än var älskade Filip honom inte längre. Han slutade att berömma Alexander så snart dennes ryktbarhet ställde honom själv i skuggan. Men eftersom Filip var så orättvis som far och kung är avsikten med denna lilla skrift att utan omsvep göra Alexander den store rättvisa och studera hans beundransvärda liv. När man beundrar hans enastående och nästan övermänskliga förtjänster bör man också kritisera hans svagheter och fel, och ändå inte tveka att visa upp denna stora och sköna förebild för alla furstar. Visst är det svårt och nästan omöjligt att efterlikna denna ojämförliga förebild, men det saknar betydelse, ty det gör gott bara att tänka på något så fullkomligt, och även om det är omöjligt att lyckas får det inte avskräcka någon från ett så ädelt försök. Efterföljarna till denne store monark har till och med uppvisat hans brister, vilket är att gå för långt. Själv härmade han ingen, han studerade och beundrade sin Herkules och sin Akilles, men han följde deras exempel, den största och vackraste förebilden i världen. Furstar bör på samma sätt anstränga sig att ta efter Alexanders dygder och så långt möjligt undvika hans felsteg. Caesar grät av smärta en gång i tiden när han läste om Alexanders liv, betraktade statyerna av honom och tänkte att han själv ännu inte hade åstadkommit något vid en ålder då denne enastående furste redan hade lagt under sig hela Asien. Dessa tårar var värdiga den Caesar vilken som den ende av Alexanders efterföljare fram till våra dagar har gjort sig förtjänt av äran att jämföras med honom. Men låt oss se vilken hemlighet och vilken konst Alexander begagnade sig av för att uppnå den ära som gjorde honom så enastående och så värd att väcka hjältens avund hos den förste och störste av alla caesarer.

Hur ärorik Alexander än var har man ännu inte gjort hans förtjänster full rättvisa. Få människor har förstått och beundrat honom så som han förtjänar. Det orättvisa ryktet har kränkt honom; detta rykte, som så ofta smickrar människor som inte har förtjänat det, har gjort honom orätt. Man har tänkt fel om honom, man har lovordat och kritiserat honom på oriktiga grunder, något som drabbar alla furstar vilkas rykte sällan vilar på rättvis och sanningsenlig grund. Och eftersom ryktet, som så orättvist har gynnat så många andra, har vågat anklaga denne enastående furste för handlingar som skulle förmörka all annan ära än hans egen, skall vi här försöka lägga sanningen i dagen. Alexander var människa, och därför måste man förlåta hans fel för hans stora dygders skull. Även solen har fått fläckar av naturen, vilket inte hindrar denna vackra himlakropp från att vara den skönaste stjärnan i världen. De som tror sig veta det påstår att dessa fläckar är ljusare och strålar klarare än de stjärnor som ser ut att vara de största. Likadant är det med stora mäns fel och brister, de uppväger lätt vanliga människors dygder. Det är även ställt utom tvivel att avund och elakt förtal drabbar alla utan undantag och att de oupplösligen häftar vid de mest berömda personer. Därför är det inte förvånande att de inte skonade Alexander. Men nu är det dags att se vad som utmärker en sådan makalös levnadsbana som hans.

Man kan förlåta nästan alla hans brister, men för dryckenskapen som flera historiker har klandrat honom för finns ingen ursäkt. Andra har dock försäkrat att han inte tyckte om vin, att han blott sällan drack vin tills han blev upprymd, att han var måttlig eller till och med avhöll sig helt från att dricka, och detta visade han förvisso så tydligt att han lyckades släcka törsten hos sina soldater genom att ge överraskande prov på en oefterhärmlig avhållsamhet som var honom värdig. Drottningen av Karien sände sina taffelbetjänter att servera honom utsökta rätter och såser som var vanliga på deras tid och i ett land där man satte en ära i att servera en god måltid. Men Alexander avböjde, tackade henne och svarade att han inte ville ha vare sig såser eller raguer, och att han som barn hade fått lära sig att morgonens mödor gav god aptit till middagen och att dagens mödor gjorde samma nytta till kvällsmaten. Allt detta borde räcka för att rentvå honom. Hur som helst är det säkert att om han någon gång på lediga stunder och i vänners sällskap gick till överdrift, hindrade detta honom inte från att vara rent beundransvärt nykter och vaken när äran och plikten så krävde. Detta har intygats av de författare som har skildrat hans liv. Desto mindre bör man förlåta honom att han utfäste ett pris till den störste suputen i sin armé. Men hur ovärdig Alexander denna handling än kan tyckas, utgör den ett lysande försvar för honom, liksom för hela hans hov och hans armé, eftersom det är helt visst att den som under en sådan dryckesorgie tog hem priset som kostade honom livet drack mindre under en natt än vad en erfaren drinkare hade druckit vid liknande tillfällen. Ändå är detta nog för att rentvå Alexander från det mest avskyvärda och vanhedrande fel som man helt säkert med orätt har beskyllt honom för.

Plutarchos anklagar honom för ett annat fel, som inte skulle vara mindre ovärdigt för honom än dryckenskapen, nämligen att han var så skrytsam att han blev outhärdlig för sina vänner. Men man kan betvivla sanningen i påståendet, och det förefaller som om han gick säker för detta fel. På vilket sätt skulle Alexander ha varit en skrythals? Vad kunde han påstå som inte var sant? Hans stordåd ger svar, och en trovärdig historiker berättar något som tycks bekräfta detta. Han säger att Alexander under sin färd utmed Hydaspes en dag roade sig med att läsa en berättelse om sina bedrifter som var skriven av en av hans egna. När han fann att den var full av lögner kastade han den i floden och sade: »Alexander har uträttat tillräckligt med stora ting för att inte behöva tåla att man säger saker om honom som inte är sanna.« Så gör inte en skrythals. Få furstar visar en sådan finess. Men om det är sant att han fann nöje i att trötta ut sina vänner med berättelser om sina härliga bedrifter, minskar detta fel i någon mån deras värde, eftersom han borde ha varit den förste att glömma vad han redan gjort för att endast tänka på det han hade framför sig.

Men för att rätt kunna prisa och klandra allt hos honom som så förtjänar, låt oss betrakta denne furstes barndom. Den var lika underbar som hans senare liv. Man vet att de persiska ambassadörerna beundrade honom, men man vet också att furstar får höra smicker till och med när de ligger i vaggan och att ambassadörer kan konsten att uppvakta och inte säga allt vad de tänker. Ändå uppvisade Alexander alla tecken på en storslagen och utomordentlig karaktär. Han var generös och storartad så till den grad att hans lärare måste förmana honom. Han var orädd och nyfiken och ville veta allt, redan ärelysten och så avundsjuk på sin fars berömmelse att det kunde driva honom till tårar. I sina studier var han flitig och skicklig, han lärde sig allt med enastående lätthet, han talade och skrev väl, och när han hade blivit några år äldre märktes det att han hade tillgodogjort sig sin utmärkta utbildning på ett lysande sätt. Han var inte okunnig om något som är värt att veta för en stor furste. Att han till och med kunde sådant som det inte var nödvändigt att känna till framgår av den tillrättavisning som han fick av sin far när denne klandrade honom för att sjunga alltför väl och därmed gjorde vad många andra gör när de kritiserar sådant de själva inte kan. Alexander drog dock mer nytta än nödvändigt av tillrättavisningen från en vresig gubbe. Alla människor tillskrivs saker som de skall ha sagt, särskilt furstarna beskylls ofta för att han sagt och gjort sådant som de aldrig ens har kommit att tänka på, och det är mycket osannolikt att Alexander skulle ha sluppit lindrigare utan än andra. Om det alltså är sant att han gjorde sig löjlig över sin far som föll omkull när han försökte hjälpa en man som Alexander hade misshandlat för att han hade uppträtt respektlöst, kan man kritisera honom, eftersom det var gement av honom att driva med sin far och kung. I den strid där han riskerade sitt eget liv för att rädda faderns genom att täcka dennes kropp med sin egen för att skydda honom mot slag försvarade han sig i förväg på ett lysande sätt mot den förfärliga, orättvisa beskyllningen att han skulle ha varit medskyldig till Filips död, och efteråt bevisade han också sin oskuld nog så tydligt genom att utmäta exemplarisk bestraffning åt mördarna. Men hade han inte gjort någonting av allt detta, finns det ändå fog för att påstå att denne furste hade en alltför stor själ och inte satte tillräckligt stort värde på Makedoniens krona för att vilja köpa den till ett så högt pris.

Många människor håller gärna handen för ena örat för att spara det åt den anklagade. En furste som vill skipa rättvisa utan vidare bekymmer behöver däremot inte ta till detta knep. Man kan undra om Alexander verkligen gjorde så.

Om han har sagt att kungar skall göra gott och inte vänta sig annat än kritik, är denna tanke inte riktig, eftersom de flesta kungar ofelbart kommer att få både mer kritik och mer beröm än de förtjänar.

När han visade att han avundades sin far för dennes bragder så mycket att han grät av rädsla för att det inte skulle bli något kvar åt honom att uträtta, då var det en avundsjuka värdig ett ädelmodigt barn som ännu inte visste hur stor världen var. Men även om uppfattningen om världarnas mångfald fick honom att gråta också när han hade blivit äldre har inga tårar någonsin varit mer omotiverade än hans. Det tycks dock som om man har förklarat hans gråt på fel sätt: det förefaller inte som om han grät för att han misströstade om att han skulle komma i besittning av dessa okända världar, vilket är vad man har trott, utan som om han snarare grät av glädje över att naturen så frikostigt svarade mot hans omättliga ärelystnad, och över att den tillhandahöll mer än en värld åt honom att erövra, han som ständigt brann av begär att vinna ny ära och som av avund mot sig själv endast strävade efter att överträffa sina tidigare bedrifter samtidigt som den ära han redan hade vunnit [...] förlorade sin betydelse för honom.

Kungar är usla löpare, och att vilja besegra dem i de olympiska spelen var inte att göra anspråk på någon särskilt ärofull seger. Om Alexander verkligen ville visa hur snabbt han sprang, borde han ha utmanat hjortarna så som Akilles gjorde när han först hann upp dem på snabba fötter och sedan fångade dem med starka armar. Dessa uttryck för falsk ärelystnad har dock gillats av alla som låtit sig bländas av sådana falska diamanter.

När han bekände att han stod i större tacksamhetsskuld till Aristoteles än till sin egen far konungen, eftersom filosofen hade gjort honom värdig det liv han hade fått av Filip, var detta en ädel känsla, den är storslagen och mycket värdig Alexander.

De må tycka vad de vill, alla de som felaktigt har klandrat Alexander för hans kommentar om Diogenes nakenhet. Den var honom värdig, och den var värdig den ädla självkänsla som som [gör människorna lika lyckliga när de ingenting äger som när de äger] allt och som är så sällsynt.

När Alexander räddade Pindaros hus då Thebe raserades var det en handling som var värd sitt pris, men det hade varit bättre om han hade skonat hela staden med tanke på Epaminondas, eller snarare med tanke på sig själv.

Hur högt Alexander än uppskattade sin Homeros finns det ingen ursäkt för de föreställningar han gjorde sig när han frågade en budbärare om Homeros hade uppstått från de döda eftersom budbäraren hade haft så bråttom. En furste som Alexander borde rimligen ha mycket att ägna sig åt som var viktigare än Homeros återuppståndelse. Men för andra människor var detta en fantasi värdig Alexander, vars ära endast saknade en [...] som Homeros. Men då känner man inte hjältar av Alexanders slag, som inte behöver andra vittnen och domare än sig själva.

Det svar som han gav Parmenion när denne gav honom rådet att godta Dareios fredsvillkor var värdigt Alexanders storhet, hur oförskämt det än kan ha låtit.

Det dyrbara skrin där han låste in sitt exemplar av Homeros kom väl till användning. Men det hade använts på ett ännu bättre sätt om det hade varit avsett för hemligheterna i Alexanders stora hjärta.

Hans mor Olympias, som ofta var mer än lovligt näsvis, drev honom en gång att helt vänligt säga att han fick betala alltför dyrt för de nio månader han hade bott hos henne.

När Poros, sårad och tillfångatagen, bad att få bli behandlad som en kung svarade Alexander lika kvickt som generöst: »Det skulle jag utan tvekan be om själv! Men säg mig, vad kan vi göra för dig?« Med detta svar visade Alexander att han var värdig att bli härskare över hela Asien.

Om det är sant att han i Indien lät sprida vapen och redskap av alla slag som var större än de som människor vanligtvis använder, för att eftervärlden skulle tro att han och hans män var jättar, förtjänar han att klandras för svaghet och fåfänga.

När samme Poros vid Hydaspes försökte hindra honom från att erövra Indien, vid en tid då det såg ut som om allt hade sammansvurit sig för att besegra Alexander och han medgav att han äntligen hade funnit mödor och faror som var honom värdiga, då skall han enligt historikerna ha sagt: »Å, atenare, vilka faror, vilka mödor har jag inte utsatt mig för bara för att vinna er uppskattning.« Denna tanke kan inte härstamma från Alexander, som måste ha haft ett ädlare och mer värdigt motiv för att vilja sätta sitt liv på spel. Att låta Atens skollärare och slödder mäta hans ära var att underkasta sig usla domare. Och de som låter honom tala på det sättet vet inte vilken glädje man känner vid de enastående tillfällen då man erfar sin egen storhet och gör sig värdig herraväldet över världen.

Den avund som han visade gentemot Aristoteles offentliggjorda skrifter var honom inte värdig, även om den kan tyckas ädel, ty man får inte avundas människor deras vetande, och även om Alexander gjorde rätt när han strävade efter att bli like framstående i vetenskap som i vapenkonst, är det inte rätt att lägga människors okunskap och ofullkomlighet till grund för egen berömmelse.

Även om Alexander framstod som religiös, på gränsen till vidskeplig, måste man förlåta honom och minnas att vidskepelser på hans tid betraktades som mysterier vilka man inte vågade förakta. Utåt skulle det se ut som om man tog dem på fullt allvar. Om Alexander således använde sin tids religion på ett listigt sätt förtjänade han snarast beröm för det. Konsten att få oraklen att tala till hans fördel och att erövra städer när hans egen Aristandros hade föreslagit det var honom inte ovärdig; han drog nytta av den så som många andra har gjort. Men av allt att döma lät han sig inte själv luras av de folkliga villfarelser som han utnyttjade i sin strävan att bli stor och berömd.

När det gäller de frågor han ställde till de indiska gymnosofisterna, föga värdiga en så intelligent och kunnig furste som han, kan han omöjligen ha tänkt ut huvuddelen av dem som historikerna återger, eftersom få av dem är honom värdiga.

När Antipatros hade kritiserat Olympias i ett brev till Alexander lär denna ha yttrat att en mors tårar var mer verkningsfulla än alla rapporter. Det berodde snarare på att han ringaktade sina intressen i Makedonien, vilka han hade avsagt sig för alltid, än på hans ömma känslor för modern, som han älskade. Men häri ser man också de storsinta känslorna hos en hjälte, för vilken många ting vilka andra människor betraktar som mycket viktiga framstår som bagateller.

De hedervärda känslor som Alexander hyste för sin mor och den exemplariska hämnd som han utkrävde för mordet på sin far liksom för mordet på Dareios var rättfärdiga och värdiga honom.

När han sade om de persiska kvinnorna att de var bländande vackra och att man måste akta sig för dem, var det en tanke värdig en belevad furste som varken var kylig eller okänslig, men som ville förbli herre över sig själv och enbart ägna sig åt äran, den enda älskarinna som Alexander brydde sig om, och man kan vara säker på att om det någon gång hände att kärleken lekte med honom, inträffade det endast under hans lediga stunder och när han tillät segergudinnan att vila.

Alexander tog en risk när han visade sin läkare så stort förtroende. Han hade kunnat betrakta honom som lojal och utgå från att han var omutlig utan att behöva utsätta sig för en sådan fara. Ty man gör inte människor orätt genom att tvivla på deras hederlighet, men däremot gör man det i mycket hög grad om man aldrig tvivlar på den.

Genom att enligt tidens sed hedra minnet av en man som hade studerat tillsammans med honom för Aristoteles vid denne mans grav fullgjorde han sin plikt som vän. Men på tal om Aristoteles är det värt att i förbigående notera att denne lärde man, som knappast är mindre berömd än sin enastående lärjunge, aldrig nämnde Alexander i sina skrifter, trots att furstens utbildning var hans mest ärofulla uppgift och trots att denne senare gav honom en frikostig ersättning för hans arbete. Man skulle finna det märkligt om det inte hade varit ett välkänt faktum att lärare är självgoda och otacksamma. Lärare ser alltid ned på hela mänskligheten och sätter så stort värde på sitt eget pladder att de inbillar sig att allt skall stå under deras färla.

Men eftersom vi nu skall ägna Alexander all uppmärksamhet, låt oss se vad denne furste säger om Hefaistions och Krateros känslor. Den urskillningsförmåga som han gav prov på när det gäller dem var värdig ett så fint och skarpsinnigt intellekt som hans. När han sade om Hefaistion att denne älskade Alexander och om Krateros att denne älskade kungen, gjorde han båda sina favoriter rättvisa. Med dessa korta ord gav han en storslagen lektion åt alla furstar som bör vara väl medvetna om att det är deras ställning snarare än deras person som får människor att uppvakta dem.

Man kan också undra om det misstag som Dareios mor begick när denna furstinna var så säker på att hon gjorde rätt var mest hedrande för Hefaistion eller för Alexander.

Men låt oss äntligen gå vidare till hans vrede och lynnesutbrott. Hans hetsiga och obehärskade humör gjorde honom till offer för en blind passion som fick honom att begå misstag, vilka ångern straffade honom för. Men vilken förödmjukelse för Alexander att finna något inom sig att ångra! Icke desto mindre förhastade han sig mer i sin ånger än i sin vrede. Man klandrar med rätta Alexander för Kleitos död. Ändå var Kleitos död bara en olyckshändelse, eftersom Alexander inte hade för avsikt att döda honom. Men Kleitos olyckliga öde eller snarare hans oförskämdhet väckte Alexanders rättmätiga vrede och tvingade honom att straffa Kleitos, och det tycks snarast finnas anledning att beundra det ytterligt stora tålamodet hos en furste som upphetsad av utsvävningar och rättmätig vrede så länge stod ut med förolämpningarna från denne råe sälle, men slutligen tröttnade och med egen hand utdelade det dödande slaget. Det förefaller som om Alexander är ursäktad och bör få vårt medlidande för det inträffade, medan Kleitos bara fick vad han förtjänade. Alexander borde utan tvekan ha förlåtit galningen, men man kan ursäkta och beklaga en furste med hans humör när han blev skymfad av en man som borde ha visat honom respekt, och så mycket är säkert, att få andra furstar hade hållit ut lika länge i en så svår situation. Om någon annan någonsin har befunnit sig i ett liknande läge bör det mindre tillskrivas hans dygd än hans svaghet. Detta lynnesutbrott förtjänar alltså att ursäktas, kanske till och med förlåtas, eftersom det enda ovärdiga Alexander var det överdrivna straffet som utan tvivel blev strängare än avsett. Men om vi klandrar hans utbrott bör vi i detta sammanhang också lika mycket klandra hans överdrivna ånger. Det är rätt att känna ånger när man har gjort fel, men att gå så långt som till förtvivlan, det är att vara alltför stolt och okunnig. Människorna skulle förvånas mindre över sina brott och brister om de visste att hopplösheten, som är den främsta grunden till deras svaghet och som endast är en följd av okunnigheten, gör stoltheten otröstlig när den inser att den har misstagit sig i sin fåfänga tilltro till sin egen självtillräcklighet. Hur som helst måste man tillstå att Kleitos död inte var ett brott, utan snarare en olyckshändelse. Men för Parmenions död (han dödades kallblodigt) förtjänar han mer klander. Även om sonen var brottslig kunde fadern vara oskyldig. Denne man, som hade tjänat Alexander så väl, förtjänade inte att lönas på det sättet. Han var Alexanders härförare i Medien vid den tiden och kunde hämnas sin son. Men vad hade Alexander att frukta mer än att inte alltid vara och framstå som sig själv? Kuppen var politisk, men av ett slag som var ovärdigt Alexander, som annars uppträdde på ett helt annat sätt. Han borde ha inväntat Parmenions upprör för att kunna straffa honom, och med tanke på fadern hade det varit bättre om Alexander hade benådat sonen för dennes brott. Han borde åtminstone ha väntat tills Parmenion var överbevisad för att kunna straffa eller snarare förlåta honom. Alexander borde ha hämnats otacksamheten i de egna leden genom att förlåta och genom att mångfaldiga sina välgärningar. Därför är det Alexanders ånger och Parmenions död man bör klandra såsom handlingar vilka var honom ovärdiga, och om man skall överse med något hos honom är det snarare vredesutbrotten än hans oro och svagheter. Dessa var mer ovärdiga Alexander, även om de aldrig har föranlett någon kritik mot vår hjälte och man i alla tider har förlåtit dem. Inte heller har man någonsin klandrat honom för att han lät hugga en hel garnison i stycken, trots att han hade givit sitt ord på att alla skulle få lämna befästningen i säkerhet. Om detta verkligen inträffade, finns det då inte större anledning att kritisera Alexander för dessa händelser än för Kleitos död? Löftesbrottet, grymheten, det kallblodiga mördandet — är inte allt detta mer brottsligt och mindre förlåtligt än ett utbrott av rättmätig vrede? Men vem har någonsin klandrat honom för dessa brott eller för att han lät en modig man dö i plågor för att han tappert försvarade sig på sin post? Han som annars satte så högt värde på förtjänsten — hur kunde han förlora omdömet så till den grad att han utförde dessa ovärdiga handlingar? Man klandrar honom inte heller för att han lät hugga ett stort antal fångar i stycken för att bli av med dem under en marsch då de var i vägen. Detta framstår som barbariskt och ovärdigt Alexander, även om det i någon mån rättfärdigas av vad som är brukligt i krig. Men Alexander borde ha handlat annorlunda, han borde ha skonat alla dessa olyckliga för att få nöjet att bekämpa dem i strid och äran av att besegra dem en andra gång.

Om det är sant att han lät Kallisthenes och de andra sammansvurna dö i plågor förtjänar den grymheten lika mycket klander som brottslingarnas svek och trolöshet. Men trots att de hade erkänt sina brott hade det varit mer ärofullt för Alexander att benåda dessa stackare eller, eftersom han hade rätt att göra sig av med dem, ge dem en mindre grym död.

Man skulle inte kunna förlåta honom för att ha dömt en man av rang till döden efter angivelse av en ärelös man, om inte denne furstes levnadstecknare hade försäkrat att mannan gjort sig skyldig till att ha vanhelgat den store Kyros grav. Att han helt grymt brände ned det vackraste palatset och den vackraste staden i Asien därför att en kurtisan hade övertalat honom förtjänade all den skam och ånger som han uppvisade. Men om Alexander verkligen gjorde sig skyldig till alla dessa brott eller en del av dem, måste man medge att det inte finns någon dygd, hur ren och sublim den än kan verka, som inte likt solen har sina fläckar och förmörkelser, och att dessa borde inge oss fasa och medlidande utan att rättfärdiga några av gärningsmannens brott eller misstag.

Alexander anklagas också för att han lät sig dyrkas som gud, men de som klandrar honom för detta har varken tagit hans egen tid i betraktade, eller den typ av gudadyrkan som har upprört så många. Han föddes under en tid då många andra fick rykte om sig att vara Jupiters son, utan att ha förtjänat det som han. Den människa som ville upphöja sig till gud behövde på den tiden bara slå ihjäl en oxe, ett vildsvin eller ett lejon, eller skära halsen av någon tjuv. Så litet kostade det att bli gud. Om Alexander alltså lät tidens villfarelser tjäna hans egna syften bör han få förlåtelse, han som så ofta sade att alla ärbara människor var Jupiters söner lika mycket som han. Säkert är att han inte föll till föga vare sig för smicker eller för sin egen ärelystnad i det avseendet, och det tycks som om han gjorde rätt i att kräva av de sina att de skulle dyrka honom på detta vis, vilket endast fick de gamla makedonska gubbarna att knorra. Sedan att avguda kungarna var lika gammal i Asien som den var ny bland grekerna. Alexander, som hade bestigit tronen i Grekland, gjorde inte fel när han ändrade ceremonielet där eller när han anpassade sig till folkens skick och bruk i de länder som han lade under sig, ty de uttryckte en djupare respekt och var mer värdiga hans ställning. Han som hade besegrat Dareios kunde med rätta kräva att bli hyllad så som dennes företrädare på tronen hade hyllats sedan urminnes tider. I Grekland var det inte heller några andra än gamlingarna och filosoferna eller snarare skollärarna som muttrade, resten fann sig snällt och gjorde vad plikten bjöd [...] som man inte kan [...] alltför stor respekt för kungen. Men till slut medgav alla efter hans död att han hade förtjänat de hyllningar han hade krävt, att han med rätta var värd dem och att deras otacksamhet alltför länge hade stått i vägen för vad som borde ha tillkommit den störste av män och den störste av konungar. Emellertid måste man för hans äras skull medge att de bevis på vördnad i form av tillbedjan som han krävde varken gjorde Alexander mindre mänsklig eller mindre god, vilket han också visade vid otaliga tillfällen då han genom sin förträfflighet tjusade såväl vänner som fiender. Därför är det svårt att se att han skulle ha begått ett större brott än alla andra kungar som låter sig dyrkas på samma sätt av sina undersåtar, och det klander mot Alexander som det har föranlett måste utan tvivel bero på avund och okunnighet.

Alexander anklagas också felaktigt för att ha övertagit medernas och persernas skick och bruk, och för att ha anpassat sig till deras sätt att leva. Enligt de gamla makedonerna var detta hans största brott, och deras harm och avund var så stor att de ständigt förebrådde honom för detta. I stället borde han ha fått beröm för att han visste att anpassa sig efter de folk som han hade lagt under sig. Stora män tillhör inte något folk, världen är deras hemland, och alla seder och bruk är lika passande och naturliga för dem, de tillhör alla länder och måste kunna förvandla sig när de vill, precis som Proteus. Alexander, som var född till universum, var således inte skyldig Asiens folk mindre än vad han var skyldig folken i Europa, han som kom till världen endast för att befalla över dem.

Men när man har pekat ut alla de fel och brister man med rätt eller orätt klandrar honom för måste man också göra hans förtjänster rättvisa och ta i betraktande denne furstes stora hjältedåd, stora förtjänster och stora gåvor. Vid tjugo års ålder var han redan segerkrönt, han hade gjort erövringar, grundat städer i Filips namn och redan väckt dennes avund med sina bragder. Men när Filip dog ärvde Alexander vid samma ålder ett kungarike som sjöd av uppror och oroligheter. Han fick rådet att avträda sådana områden där motståndet inte slagits ned ordentligt för att kunna bevara de övriga. Men Alexander bestämde sig för att först angripa sina fiender. Det var ett beslut som var honom värdigt, och himlens makter bistod honom så väl i hans ädla plan att han lyckades lägga under sig alla dessa områden. Det är viktigt för unga furstar att få en lysande och ärofull början. Blygsam försiktighet klär hjältar illa. De måste övertygas om att fruktan och ringhet aldrig leder till något annat än skam och förakt. Himlen hade också upphöjt honom till nästan övermänsklig nivå genom att ge honom en storslagen, heroisk själ och ett oförskräckt hjärta bortom mänskliga gränser. När han föddes var det inte bara en kung utan även en hjälte som kom till världen. Han härstammade på sin fars sida från Herkules och på sin mors sida från Akilles. Hans far kungen gav honom dessutom en utomordentlig utbildning. Han hade en vacker kropp som var sund, robust och duglig, helt och hållet i klass med hans stora hjärta. Trots att han var kortvuxen och under medellängd var han välskapt om än något fyllig. Denna vackra kropp hyste den vackraste och största själen i världen: himlen, som han hade att tacka för dessa heroiska egenskaperi och företräden, räddade hans liv i ett oräkneligt antal farliga situationer som hans krigiska glöd ständigt fick honom att kasta sig i. Han hade ett eldigt humör som gjorde att han var outtröttlig ända till sin död. Hans generositet överträffade allt man kan föreställa sig liksom allt vad hans vänner och fiender kunde önska sig. Han visade hur storsint han var genom att återlämna många erövrade kungadömen och provinser till dem från vilka han hade erövrat dem. Ingen har någonsin bättre motsvarat eller visat sig mer värdig sin ärofulla bestämmelse än han, som fördes till Asiens tron endast för att han skulle göra sig till den störste bland människor genom egna förtjänster och inte genom sin position. Detta gjorde han på ett sätt som går utöver allt man kan önska av mänskligheten. Han arbetade dag och natt och utsatte sig för alla slags faror. Han var nykter, vaksam och outtröttlig. Han älskade äran, föraktade livet, räknade inte sina år annat än genom sina segrar, och han var övertygad om att han skulle leva tillräckligt länge om han bara fick vara fortsatt segerrik. Innan han korsade Hellesponten fördelade han alla sina pengar och egendomar bland vännerna, så storsint som bara han kunde vara. Det enda han reserverade för egen del var nöjet att få ge bort allt, ett nöje som var tusen gånger mer värdigt Alexander än den förhoppning som så behagligt smickrade honom genom föraningen att han gick ett segerrikt öde till mötes. Men så snart han hade kommit till Asien började han räkna för intet den ärvda kungadöme som var hans fosterland. Nu betraktade han det enbart som ett land han hade övergivit, och han såg helt lugnt på medan hans mor och hans syster delade det mellan sig. När han gjorde narr av dessa kvinnor besannades den förutsägelse som Filip hade gjort om att Makedonien inte skulle vara tillräckligt för honom. Han var vänlig mot vänner och fiender, och genom en särskild medfödd förmåga tjusade han alla i sin omgivning. Med sin ärlighet, mildhet och generositet vann han allas hjärta. Han kunde den hemliga konsten att göra sig tillbedd och fruktad överallt där han visade sig. Han var duglig, listig och skarpsynt i affärer och i vetenskap på ett sätt som var ovanligt vid hans ålder och som svarade mot storheten i hans heroiska själ och aldrig någonsin svek den. Han var framstående i alla kroppsliga övningar till häst och till fots. Han kunde hantera alla slags vapen med lika mycket skicklighet som styrka. Som mycket ung ägde han så stor självbehärskning att han inte ville nyttja en gift kvinna, eftersom hon var gift, även om man ledde henne ända fram till hans säng. Den ädla upprördhet han visade när han blev erbjuden det slags handelsvara som man hos oss inte kan nämna vid namn utan vanära utgjorde ett tydligt bevis på hur mycket han älskade dygden och gör det uppenbart att förtalet har gjort honom orätt när det gäller Bagoas. »Vad har jag gjort«, sade han, »och vilken gärning under mitt liv har kunnat få er att tro att jag skulle vara intresserad av ett sådant förslag?« Med detta kloka svar sände han bort försäljaren och dennes handelsvara. Vid ett tillfälle, mycket känsligt för en grek, visade han att han var oberörd av alla nöjen som äran inte tillåter. Samma dygd hindrade honom också från att möta Dareios hustru, drottningen, eftersom hon var mycket vacker. Det var den enda fiende som kunde få honom att ta till flykten. Men denna avhållsamhet var inte mindre ärofull än någon av hans segrar. En dag räddade han på ett synnerligen ovanligt och hjältemodigt sätt livet på sin gamle uppfostrare Lysimachos när denne hade råkat i ett bakhåll. Alexander stannade kvar och övergav inte Lysimachos förrän han hade fört honom i säkerhet. Han gick ensam med sitt svärd och hämtade eld i fiendens läger för att värma denne stackars gamling, som var halvdöd av kyla och utmattning. Med egen hand dödade han flera av fiendens förposter och sprang sedan snabbt därifrån med sitt byte. Hela det hjältemod som naturen hade utrustat honom med till kropp och själ kom genom denna odödliga bragd att framträda i all sin glans. Men just den generositet och själsliga storhet som han visade Lysimachos fick honom också att själv riskera livet när han med sin sköld, och ofta med sin egen kropp, skyddade sina trupper så att han nästan ensam höll stånd mot fiendens framstormande män, och räddade vänner och egna soldater som blivit sårade ur farliga situationer som de på nytt skulle utsätta sig för sedan de blivit räddade. Ibland rev han sönder sina kläder för att förbinda deras sår, och han lät till och med den kungliga fanan fylla detta goda syfte för att rädda livet på en annan Lysimachos, som senare blev en av hans efterträdare. Filip, dennes yngste bror, som ensam hade följt Alexander på ett svårt och farligt uppdrag och av utmattningen efter denna anstränging hade dragit sin sista suck i Alexanders armar, fick av denne ojämförlige mästare det enastående vänskapsbeviset att Alexander, stridande med fienden, tog honom ur striden död som han var. En annan gång tog han en nästan ihjälfrusen soldat i sina armar, lämnade sin plats vid elden och placerade soldaten i sin egen stol för att värma honom. I stridernas och bataljernas hetta gick han alltid ut först av alla och hade därför inte någon annan än sig själv att tacka för alla sina segrar. Nästan på egen hand intog han befästningar och städer, genom att först av alla störta sig med sänkt huvud mot deras befästningsverk, något som han gjorde mot mallerna liksom flera andra gånger, alltid först med svärdet i handen. Ett sändebud från Sparta som aldrig tidigare hade sett honom väntade en dag i hans tält. När Alexander återvände med svärdet i handen, höljd i damm, svett och blod, trodde sändebudet med goda skäl att det var en gudomlighet han såg. Så strålande och skräckinjagande fann han Alexander att han kastade sig ned framför dennes fötter för att visa sin rättmätiga häpnad och beundran över denna nya och sällsamma anblick. Alexander gav honom omedelbar audiens utan att först ha snyggat till sig, tog vänligt emot honom och sände sedan iväg honom fullastad med ynnestbevis och gåvor. De hemska faror han utsatte sig för, de många skador han ådrog sig och de mödor han utstod under sitt korta liv utgör med andra ord tydliga bevis på att äran stod honom dyrt. Han fick vid dessa stora och ärofulla tillfällen betala med mer blod än vad någon annan man någonsin har offrat. Ändå klandrar man honom för att ha varit överdrivet heroisk, han anklagas för att ha varit dumdristig och nära nog omdömeslös. Men de som klandrar honom för detta vet inget om hur den gudomliga eld verkar som driver de största själarna när de blivit uppfyllda av den. En av vår tids lärda personer har beskrivit Alexander som en vettvilling i sina satirer, men så fick han också det straff han förtjänade.

Låt oss slutligen betrakta Alexander då han står vid Ganges, övergiven av sin armé som har fått nog av outhärdliga härnadståg och ansträngningar och vägrar att korsa floden. Var han någonsin större än vid det tillfället? »Gå ni otacksamma«, sade han, »gå bara och överge er furste mitt i ett främmande, barbariskt land, han kommer att finna undersåtar och soldater överallt där det finns män. Alexander kommer att bli fruktad och tillbedd överallt där han visar sig.« Så sade han, dömde de mest skyldiga till döden och framkallade en sådan skräck, skam och ånger i upprorsmännens hjärtan att de föll på knä och bönföll om förlåtelse och bad om nåden att få följa honom till världens ände.

Alexanders hämnd på förrädaren Bessos efter Dareios död var lika ärofull för honom som hämnden på Filips död, men man kan inte nog lovprisa honom för hans ärbara uppträdande gentemot de tillfångatagna drottningarna. Härigenom visade han sig i så hög grad värdig sin ställning att Dareios själv blev förtjust och framförde sina välgångsönskningar, liksom sin önskan att Alexander och ingen annan skulle bli hans efterträdare. När Dareios slutligen dog kunde den tillfångatagne Poros och många andra olyckliga och berömda personer vittna om Alexanders storsinthet.

Alexander visade en beundransvärd omsorg om de sjuka och sårade vid hovet och i krigshären. På tusen hjälpsamma sätt gav han dem stöd och lindring. Till och med furstens drömmar befrämjade vännernas hälsa, och det hände bland annat Ptolemaios att han tillfrisknade tack vare ett underverk.

Det går inte att föreställa sig hur många brev han personligen skrev till sina vänner för att stödja dem. Det visar hur övermåttan godhjärtad han var.

Men denne store, oövervinnelige Alexander, som så väl uppfyllde sin ställnings alla plikter — hur besatt han än var av sin ärelystnad och hur upptagen han än var av sina stora och viktiga göromål läste han ändå som om han hade varit sysslolös. Det lärda Grekland kunde inte få fram tillräckligt med böcker åt honom. Han hade alltid både Homeros och svärdet hos sig när han sov, han älskade litteraturen nästan lika mycket som äran, gynnade alla skönandar och var frikostig, på gränsen till slösaktig, gentemot de sköna konsterna, vilket han gav många lysande prov på. Alla berömda nödlidande fick hjälp, filosoferna, talarna, poeterna, musikerna, målarna, skulptörerna och alla den tidens begåvade människor fick uppleva hans generositet och ta del av hans rikedomar. Endast den store Fokion vågade tacka nej till Alexanders gåvor, vilket denne beklagade sig över som om han hade blivit förolämpad. Alexander var stor och rättvis när det gällde att bedöma förtjänster inom alla yrken, framför allt inom det militära. Han gav storslagna belöningar åt enkla soldater som utmärkte sig i hans åsyn. Ett av många storslagna vittnesbörd om detta är de bronsstatyer som han lät resa över de trettio modiga män som dog vid hans sida vid övergången av Granikos. Hans thessaliska kavalleri, i vars tät han alltid stred och som utmärkte sig med ära vid samtliga slag, belönades som det anstår en så gränslöst generös person. Men för att det verkligen skall framgå hur storslagen och generös Alexander var räcker det att berätta att han gav miljoner åt sin armé också när han inte längre behövde den.

Natten före slaget vid Arbela sov Alexander ända tills solen hade gått upp. I sin hjältemodiga själ var han förberedd på allt, därom vittnade hans stora lugn. Parmenion, som under detta slag hade varit tvungen att vika sig för fienden på vänstra flygeln, bad Alexander om hjälp under striden och meddelade honom att hela trossen var förlorad. Alexander svarade utan att hejda sig att om slaget är förlorat behöver vi ingen tross, och om vi vinner kommer allt vad fienden har tagit att tillhöra oss. Han hade redan burit igenom fiendens vänstra flygel och slagit tillbaka allt som stod i hans väg, och han skulle ha fångat Dareios levande om inte Parmenions efterhängsenhet till sist hade tvingat honom att bistå denne. Men när han beslutat sig för att ge Parmenion understöd fann han vid framkomsten att man hade segrat överallt. Man kan fråga sig om inte Parmenion var avundsjuk på sin ärorika furste och lade ut en fälla för att understryka sin egen betydelse och göra Alexander mindre stark och ärofull.

Som barn fick Alexander en dag en tillsägelse av en av sina lärare att han använde för mycket rökelse vid offerceremonierna. Läraren sade att han inte fick vara så slösaktig förrän han hade blivit herre över landet där rökelsen tillverkades. Han hade inte mer än blivit detta förrän han påminde sig händelsen, skickade läraren en stor mängd rökelse från Asiens inre och påpekade för honom att han hade gjort fel när han var så snål mot gudarna som lämnar allt tillbaka med ränta. Han hade stor respekt för templen och utfärdade stränga förbud mot allt som kunde vanhelga den. Han visade judarnas överstepräst sin vördnad och skänkte honom storslagna gåvor. Han skänkte också offer och gåvor till judarnas tempel, i sådant överflöd som passade hans ställning som stor monark. Han sade att denne överstepräst i drömmen hade kallat honom till Asiens tron och lovat honom kejsardömet. Detta visar att stora män brukar ha rätt när de känner på sig vad ödet håller i beredskap åt dem. Den förmåga att utläsa framtiden som tillskrivs Alexander var av det ovanliga slaget.

Generöst gav han Poros friheten åter, liksom hans kungadöme, och för att löna honom efter förtjänst lade han till flera andra riken som han hade erövrat i Indien. Det var ett lika stort nöje för honom att skänka bort dessa kungadömen som det hade varit att erövra dem. Han var alltid lika storslagen och imponerande i allt. Man måste medge att denne furste hade otaliga sköna och framstående egenskaper som gjorde honom så beundransvärd och i så hög grad värdig världsherraväldet.

Denne Poros var en modig furste som trots att han var sårad och tillfångatagen vågade kräva av sin besegrare vad han hade förtjänat. Han fick också allt tillbaka med ränta, och därmed bevisade hans generösa besegrare på ett trovärdigt sätt hur högt han älskade och vördade förtjänsten och dygden. Alexander segrade endast för de sinas och de besegrades skull. Det visade han också genom den gåva han skänkte Hefaistion i form av ett kungadöme som denne värdige gunstling (som höll vänskapen med Alexander för mer ärofull än kungamakten) gav till en furste av Sidons kungliga ätt, som på grund av fattigdom hade tvingats bli trädgårdsmästare. Hänförd av vännens handling lät Alexander kalla på den nye kungen och frågade honom hur han hade uthärdat sina olyckor. Han svarade: »O, Alexander, inget fattades mig så länge jag inte ägde något. Jag ber gudarna att jag skall kunna bära min goda lycka så som jag har burit mina olyckor.« Med detta ädelmodiga svar visade han inte bara att han förtjänade kungariket som han just hade fått, utan även Alexanders högaktning. Men det är egendomligt att Hefaistions storslagna handling inte har blivit uppmärksammad. De flesta som kan läsa känner knappt till den. Detta visar hur orättvisa människor är som vet så litet om vad som förtjänar uppmärksamhet och beundran, och som inte uppskattar sådant som de själva inte är förmögna till.

Hur överdriven Alexanders sorg över Hefaistions död än kan förefalla, var den honom värdig, även om han drev den en aning för långt. Men Alexander var extrem och gick för långt i allt. Han kunde inte älska annat än överdrivet, han kunde inte dämpa sig när han kände smärta. Han lät sin våldsamma, häftiga natur komma till uttryck till och med i förhållandet till sina hästar och hundar, av vilka Bukefalos och Peritas är de mest kända. Dessa båda djur blev lika berömda genom den kärlek som han visade dem som för de städer vilka han grundade och uppkallade efter dem.

Ändå har en så ojämförlig och beundransvärd furste som han inte mött annat än orättvisa och otacksamhet. Man har försökt förmörka hans ära på tusen ohederliga sätt. Bland de sina fann han trolösa, otacksamma och förrädare, som efter flera lönlösa försök slutligen lyckades ända hans ärofulla liv med gift. Vad kan man vänta sig av människorna? Vad kan man hoppas av dem, när den oövervinnerlige Alexander till sist dukade under för deras orättfärdighet? Han dog lika oförskräckt som han hade levat, och lämnade ett testamente som var honom värdigt. Han utropade inte Herkules, sonen som han hade fått med Barsine, till sin arvtagare, inte heller Alexander som han hade fått med en drottning i Indien och som regerade i landet efter honom, eller det barn som Roxane snart skulle föda. I stället förklarade han att hans arvtagare skulle bli den som mest förtjänade att bli det, och försäkrade att de enda skatter han lämnade efter sig fanns i vännernas kistor. När hans närmaste frågade om han ville att de skulle hylla honom som en gud, svarade han i det att han drog sin sista suck: »Gör det om ni vill när ni alla är lyckliga.« Så sörjdes den store och oövervinnerlige Alexander av hela världen, alla folk begrät hans död. Han sörjdes av vänner och fiender. Dareios mor som hade tvingats uthärda förlusten av alla sina bröder, alla sina barn och sin make, överlevde inte Alexanders död utan dog själv av sorg, till ära för den hjälte hon sörjde. Vem, vilken man kan jämföras med honom? Stor genom sin börd, större genom sitt öde men allra störst genom sitt hjältemod och sina personliga förtjänster. Han förtjänade verkligen de storslagna lovord han en gång fick av sanningen själv, som inte var ovetande om någon av hans svagheter.

Av allt som har sagts i denna skrift framgår ganska tydligt att man illa känner äran och lyckan om man tror att man kan finna dem bland okunniga, orättfärdiga och otacksamma människor. Allt arbete och alla ansträngningar som görs i annat syfte än det att uppfylla endast Guds vilja är bortkastade. Gud ensam är hjältarnas värdiga och ärofulla belöning, allt annat måste de hålla för intet. Däri ligger det enda fel vi kan klandra vår Alexander för, han som till sin olycka inte fick undervisning i denna sublima lära. Men eftersom Guds vägar är så outgrundliga kan vi inte veta hur han verkade i den själ som han hade gjort till sin vackraste avbild bland dödliga. Vi måste följa hans eviga lagar, beundra och tillbe dem, och för att Alexanders stora förtjänst verkligen skall komma i dagen bör det påpekas att av de fyra kungadömen som vi känner till har inget uppstått på så kort tid som Alexanders rike. Han behövde bara (detta är det häpnadsväckande) sex år för att lägga under sig hela Asien och Indien. Man vet att Belos, Ninos och Semiramis kom ända till Indien under sina erövringar, men de kom från angränsande länder och det vi vet om dem är så höljt i dunkel att bara skuggor återstår. Lång tid efter det att den store Sesostris, som av andra kallas Memnon, band sju olyckliga kungar vid sin triumfvagn utsträckte han sitt kejsardöme till Ganges stränder, över Tanais och ända till Donaus stränder, men han levde och regerade så länge att det låter som en saga och dog höljd av lycka och ära i ett land där man levde utan att åldras ända upp till 120 år. Mer än hundra år efter Sesostris var det den store Kyros tur att triumfera. Även han regerade och levde ett både långt och gott liv, vilket gav honom möjlighet att utföra alla sina stordåd. Han njöt i lugn och ro av sitt verk under en 29-årig regeringstid och dog slutligen lugnt i sin säng höljd av lycka och ära, även om förtalet har dömt honom till en död som är honom mindre värdig. Men det tycks som om allt stort som fanns i Asien hade tillkommit endast för Alexanders skull, och det är ställt utom tvivel att denne ojämförlige monark överglänste allt annat både före och efter honom själv. Ända fram till våra dagar finns det ingen som kan jämföras med honom om man betänker vilka storverk han uträttade och hur kort tid hans liv varade, detta liv som passerade som en blixt, men som en blixt som lyste upp alla sekler. Man måste betrakta det som ett underverk. Romarna behövde 400 år för att erövra den del av världen där Alexander hade regerat, de arbetade i 300 år på att skapa världens största och mest beundransvärda republik. Caesar, som gjorde om den till en monarki som varade så kort tid, läm[nade] vid sin död nästan hela universum i arv åt kejsar Augustus, som trots att han var mer lyckosam inte kunde njuta av det i lugn och ro förrän han hade stridit om det med sina medtävlare. Men när han hade besegrat alla sina fiender hade han under 44 år glädje av det arbete som hans egna och många stora män hade utfört, och han dog på tronen, uppriktigt avgudad i det ojämförliga Rom. Sammanlagt krävdes det inte mindre än sjuhundra år och ett stort antal stora män för att det romerska imperiet skulle ta form. Men vem har någonsin gjort vad den oövervinnerlige Alexander gjorde? Ändå har man ifrågasatt om Alexander hade kunnat stå emot romarna, om de hade haft något att strida om. Emellertid visade Pyrrhus tillräckligt väl vad Asiens besegrare hade kunnat göra, när han ansatte romarna till det yttersta. Hur modig Pyrrhus än var kunde han knappt jämföras med den store monarkens lydkungar, och ändå angrep han romarna vid en tid då de ännu hade hela sin stränga dygd och disciplin i behåll och pressade dem till det yttersta, trots att hans eget rike var den minsta av de provinser vilka lydde under Alexander den stores lagar. Tror ni att romarna, om denne store monark hade tillhört deras sekel, hade stått emot honom, de som nästan lät sig besegras av Pyrrhus? Under många hundra år ägnade många av de stora romarna, som de har kallats, all sin möda och alla sina rikedomar åt att bygga upp imperiet, medan Alexander på kort tid själv både påbörjade och fullkomnade sitt eget, som var det största av alla imperier. Det är med orätt som man förebrår honom för att bara ha haft med okrigiska folk att göra, ty de folk som han lade under sig var just de som alltid stod emot romarna, som fick Crassus att gå under, som besegrade Antonius, och som till och med Pompejus och Caesar ansåg det ärorikt att besegra. Vilket besvär hade inte romarna med Mithradates, en av de största kungar som har regerat i Asien efter Alexander? Han höll under lång tid Lucullus och Pompejus sysselsatta. Den store och olycksdrabbade kungen måste till slut ge vika för den senare, som fick äran och nyttan av den förres bedrifter. Sedan dess har kvinnorna i Asien haft äran av att ganska länge och med framgång ha motsatt sig romerska erövringar, och den berömda Zenobia gick under först sedan hon hade utmanat romarna om herraväldet. Men hon förtjänade sin olycka på grund av sin svaghet, vilket dock inte hindrade Aurelianus från att så till den grad yvas över att ha besegrat henne att han medförde henne i sitt triumftåg i Rom. Han hade större anledning att glädjas än Augustus, vars vackra egyptiska lyckades fly från honom. Kyros den store som hade grundat detta imperium hade gjort det så fruktat av alla folk, att perserkungen på Alexanders tid endast kallades Storkonungen. Dareios, som regerade vid den tiden, var en ung furste som i täten för sin armé vägrade utmana erövraren om herraväldet över världen, och enligt några historiker skall han ha utmärkt sig genom att såra Alexander med egen hand. Även om han var otursdrabbad var han inte feg, och även om hans armé var talrik och praktfull var den inte mindre tapper. Vid samtliga slag var utgången oviss, grekerna stred lika väl på Dareios sida som på Alexanders, men så mötte Alexander inte heller någon Kyros eller Caesar i täten för detta starka folk. Om han hade gjort det vet ingen som segergudinnan hade utropat till segrare. Försynen, som hade bestämt att dessa hjältar skulle bli kejsare, hade inte befallt dem att strida om väldet sinsemellan. Detta högsta förnuft som ordnar allt så beundransvärt väl brukar låta sekler passera mellan naturens underverk, och hon skänker dem sällan åt länderna. De föds till plåga och straff för folken, men alltid till ära och lycka för sin tid och för allt de lägger under sig. Försynen låter dessa under, som världen så litet har förtjänat, visa sig endast som blixtar, och det tycks som om naturen efter ansträngningen med att frambringa dem måste vila sig en tid för att låta dem framkomma ett i taget i tur och ordning och för att inte störa planerna för den som ensam beslutar som det behagar honom över troner och spiror.

English translation (my own):

Various Reflections on the Life and Actions of the Great Alexander.

King Philip of Macedonia, who so admired Alexander when he tamed the famous Bucephalus, did what all fathers do who are always ready to admire what their children say and do. Alexander's action was, in truth, generous for a child of 15 or 16, but Philip behaved like a father there; however, no tenderness was more legitimate than his, and his presentiment of this incomparable child's future greatness did not deceive him. He admired a son who was soon to be the admiration of the whole universe, and if he then made on such a weak omen this famous prediction which is not unknown to anyone, he deserves to be excused. But although the first attempt, by which he saved Philip's life, verified this prediction much better, yet he received much less applause; and instead of giving admiration to Philip by this heroic action, he gave him envy. If formerly he had applauded a child, this time he felt only jealousy for a young prince, whose rising merit he feared, and which was beginning to hound him too closely. Philip was almost spiteful at being indebted for his life to the one to whom he had given it; and as amiable as Alexander was, he no longer loved him. His applause ceased as soon as Alexander's merit was in a condition to give him umbrage.

But because the quality of father and king made Philip unjust, one proposes in this little work to do justice to the great Alexander without concern, and to examine his admirable life.

In order to admire his extraordinary and almost superhuman merit, one must no less blame his weaknesses and his faults without hesitating to propose this great and beautiful model to all princes. One admits that the imitation of this incomparable model is difficult and almost impossible, but that does not matter; it is good to propose such a perfect idea, and the despair of not succeeding in it should not prevent anyone from making this noble effort. The successors of this great monarch have affected even his faults, and that is too much. He himself did not imitate anyone. He was admired without Hercules and without Achilles, but he made himself the greatest and most beautiful original in the world. Princes must even strive to imitate Alexander's virtues and avoid his faults as much as possible.

Caesar once wept with pain, in reading the life of this prince and looking at his statues, saying that he had yet done nothing at an age when this incomparable prince had already subjugated all Asia. These tears were worthy of Caesar, who alone, of all those who have followed him down to us, deserved the glory of being compared to him. But let us see by what secret and by what art Alexander obtained this glory and what distinguished him so much and made him so admirable and so worthy of the heroic envy of the first and greatest of the Caesars.

However glorious Alexander was, justice has not yet been done to his merit. Few people have understood and admired him as he should be; unjust Fame has been injurious to him. She who flatters so many people who do not deserve it has wronged him; they have reasoned falsely on his subject, they have wrongly praised and blamed him, as happens to all princes, about whom Fame is rarely faithful. And since this same Fame, so unjustly favourable to any other, has dared to accuse this incomparable prince of actions which would tarnish the lustre of any other glory than his own; we must try to put the truth in its light here.

Alexander was a man, and on this account his faults must be forgiven his great virtues. Nature has placed spots even in the sun, which do not prevent this beautiful star from being the most admirable light in the world. Those who think they know assure us that these same spots are more luminous and more brilliant than the stars which appear to us to be of the first magnitude. The faults of great men are the same and are worth many of the virtues of ordinary men. It is also indubitable that envy and calumny spare no one, they attach themselves inseparably to the most illustrious lives. We should therefore not be surprised if they did not spare Alexander. But it is time to examine the particulars of this incomparable life.

He can be forgiven for almost all his faults, but he should not be pardoned for the drunkenness of which several authors have accused him, although others assert that he drank only rarely, even to gaiety, that he was sober and even abstinent, and it is certain that he gave striking marks of it, as when he quenched his soldiers' thirst, and by other surprising examples which he gave of an inimitable abstinence which was worthy of him.

The Queen of Caria sent her attendants to serve the delicate dishes and sauces which were in use in their century and in the country, where people prided themselves on good food. But Alexander thanked her and sent them back, saying that he had nothing to do with sauces or stews and that he had been taught in his childhood that the fatigue of the morning prepared in him a good appetite for a good dinner and that that of the day would do the same to him for his supper.

All this seems to justify him sufficiently, but be that as it may, it is however certain that if in his leisure he did some excess with his friends, it has not prevented him from being sober and vigilant to the point of admiration, when glory and his duty demanded it of him, as the authors who wrote his life assure; but we must all the less forgive him for having proposed a prize for the greatest drinker in his army; however, this same action, quite unworthy of Alexander as it appears, justifies him marvelously, as well as all his court and his army, since it is certain, that in such great debauchery the one who won the prize, who cost him life drinks less in a whole night than a professional drinker would drink on similar occasions; but it is enough to justify Alexander of the most detestable and most unworthy defect of which he is doubtless wrongly accused ..........

... But one can doubt the truth of this supposition, and it seems that Alexander was safe on the side of this false means of elevation, namely of being a braggart. What could he say that he had not done? His great actions answer for it, and a trustworthy author seems to confirm this opinion; he says that Alexander, descending the Hydaspes one day, amused himself by reading a history of his deeds, written by one of his own, and that having found it full of impostures, he threw it into the river, saying: "Alexander did enough great things not to allow anyone to say anything untrue about him."

It seems that this process is not a braggart, there are few princes of such delicacy. However, if it is true that he took pleasure in tiring his friends with the history of his fine deeds, this defect would in some way diminish the price, as he was to be the first to forget what he had done, to think only of what he had to do. But in order to praise and blame in him all that deserves to be praised, let us consider the childhood of this prince, which was so wonderful.

We know that the eight Persian ambassadors admired him, but we also know that princes are flattered even in their cradles and that ambassadors know how to pay court and not say everything they think. It is true, however, that he gave all the marks of a great and admirable naturalness. He was liberal and splendid enough to deserve reprimands from his governors. He was bold and curious, wanting to know everything; already ambitious and jealous of his father's glory, to the point of crying. He was skillful and diligent in his exercises; he learned everything with marvelous facility, he spoke and wrote well; and in a more advanced age, he showed that he had profited marvelously from an excellent education.

He knew nothing of what deserved to be known by a great prince, and he even knew things that he was not obliged to know. Witness the reprimand his father gave him, who, having blamed him for singing too well, did what many do who blame everything they do not know themselves. However, Alexander profited more than he was obliged from the correction of a chagrined old man. One makes all men talk, but princes above all, and one often makes them do and say things that one never thought of; and it is very likely that one has not spared Alexander either any more than the rest of the men. If it is therefore true that he mocked his father, who fell while trying to help an man who had been mistreated by Alexander for having disrespected him, we can blame him for it, as it was dishonest of him to mock his father and his king.

In the battle in which he risked his life to save that of his father, when he covered him with his body to ward off the blows dealt him, he very gloriously justified himself in advance of the horrible calumny of having been an accomplice in the death of Philip; and he made his innocence known long enough by the exemplary punishment he meted out to his assassins. But, if he had done none of this, we can be sure that this prince had too great a soul and that he esteemed the crown of Macedonia too little to buy it at such a price.

The grimace of closing one ear to keep it in favour of the accused, with all due respect to many people, was hardly necessary to the design that a prince should have of dispensing justice without allowing himself to be preoccupied; one can doubt whether it is true.

If he said that kings should do good and only expect blame, this thought is not right, as it is infallible that most kings are always blamed and praised more than they deserve.

When he shows his jealousy of his father's glory to the point of weeping for fear that there is nothing left for him to do, this jealousy was worthy of a generous child who still did not know how big the world was; but, if in a more advanced age, the opinion of the plurality of worlds still made him weep, never did a man weep more about the wrong thing than he. But it seems that his tears have been badly explained, and that he did not weep, as was believed, in despair at possessing the unknown worlds, but rather that he wept for joy, seeing nature so liberal to his insatiable ambition, that she had lavished him more — he who, jealous of himself, aspired only to surpass himself and regarded as foreign the glory he had already acquired.

Kings are bad runners; to wish to conquer them at the Olympic Games was not to aspire to a great victory. If Alexander prided himself on running, it was better to dispute this glory with the lords as did his Achilles, who, having overtaken them by the speed of his feet, stopped them by the force of his arm. However, these sentiments of false ambition were applauded by all who allowed themselves to be dazzled by these false brilliants. When he confessed that he was more indebted to his Aristotle than to the King, his father, because that philosopher had made him worthy of the life he had received from Philip, this feeling was noble, great and worthy of Alexander.

With all due respect to all those who blamed him inappropriately for the thought he had of the nudity of Diogenes, it was worthy of him and of that noble ambition which is everything and which is little known. To have saved the house of Pindar in the ruin of Thebes is an action worth its price, but he would have done better to spare the whole city, in consideration of Epaminondas, or rather in consideration of himself. Whatever esteem Alexander had for his Homer, one cannot forgive him the vision he had when he asked a courier if Homer had been revived, since he had been so diligent. It seems that such a prince as he might have had in mind many more important matters than the resurrection of Homer. Others, however, imagine that this fantasy was worthy of Alexander, to whose glory nothing was wanting but a poet like Homer. But it is to misunderstand the heroes, such as Alexander, who are their witnesses and their sufficient judges. The answer he made to Parmenion, who advised him to accept the terms of peace offered him by Darius, however insolent it appeared, was worthy of Alexander's fate.

The precious coffer in which he intended to lock up his Homer [book] was not badly used, but it would have been better if it had been destined to keep the secret of a heart as great as his. The impertinence of Olympias, his mother, who often crossed the line, made him say agreeably that she made him pay too dearly for the nine months he had lodged with her.

When Porus, as wounded and prisoner as he was, asked him to be treated as a king, he answered him, with as much generosity as wit: "That is what I would no doubt do for myself, but, tell me, what can we do for you?"

It seems that this answer made Alexander worthy of the empire of Asia.

If it is true that he planted in India all sorts of weapons and implements greater than those which men usually use to make posterity believe that he and his people were giants, he deserves to be blamed for vanity and weakness. When the same Porus disputed with him the conquest of India at the passage of the Hydaspes, at a time when it seemed that all the elements had averted Alexander's ruin, and that he confessed to having finally found work and perils worthy of him, the authors make him say, "O Athenians! to what dangers, to what labours have I exposed myself to be praised by you!"

This thought cannot be that of Alexander, who must have had a nobler and more worthy motive for risking his life. It was submitting his glory to bad judges to make it depend on the votes of the pedants and the rabble of Athens. Also, those who make him speak thus do not know the pleasure one feels on those great occasions when one makes a glorious experience of oneself and when one makes oneself worthy of the empire of the world.

The jealousy which he shows on the subject of the treatises published by Aristotle was not worthy of him, however noble it appeared, as the sciences should not be envied by men, and although his ambition to excel in the sciences as well as in arms was just; however, it was not necessary to establish his glory on the ignorance of men nor on their weakness. If he seemed religious to the point of superstition, we must forgive him for it and remember that in his time, superstitions passed for mysteries which one dared not despise; it was necessary to act outwardly as if one were well persuaded of it. If, then, he employed the religion of his age like a clever man, he rather deserved to be praised for it. The art of making the oracles speak in his favour and of forcing the cities, on the word of his Aristander, was not unworthy of him; he took advantage of it, as others have done. But he was not apparently the dupe of the popular errors which he used to serve his ambition as a great and skilful man. As for the questions he proposed to the gymnosophists of India, he probably never thought of most of those which the authors relate, of which there are few worthy of the mind and knowledge of a prince such as himself. If he testified about a letter that Antipater wrote to him against Olympias that the tears of a mother were more powerful than all his reports, it was rather the effect of the contempt he had for the interests of Macedonia, which he had renounced without return except the effect of the tenderness he had for his mother. But one recognises there the magnanimous sentiments of a hero who treats as trifles many things which the rest of men deem very important.

The honesty he had for his mother and the vengeance he took for his father's death, as well as for that of Darius, were just and worthy of him. What he said about the women of Persia, that they dazzled and had to be avoided, was a thought worthy of a gallant prince who was neither cold nor insensitive, but who wanted to remain the master of himself and entirely to glory, who was the only mistress to whom Alexander owed his care; and one can assure that if love sometimes played with him, it was only in his moments of leisure and when he allowed victory to rest. The confidence he showed in his doctor was not prudent, he could believe him faithful and suppose him so without making such a dangerous experience of it; for one does not do others harm by doubting their probity, but one does oneself very great harm when one never doubts it. By the honours customary at that time, which he paid to the tomb of a man who had studied with him under Aristotle, he acquitted himself of the duty of a good friend.

But apropos of Aristotle, it should be noted in passing that this learned man, scarcely less famous than his incomparable disciple, never spoke of Alexander in his works, although the education of this prince was what gave him all the more glory and that he rewarded him for it so liberally afterwards; it would be thought strange if the conceit and ingratitude of pedants were less known. They always look down on the whole human race and value their cackle so highly that they imagine that everything must be subject to their brains.

But all the attention being due to Alexander alone. Let us see what this prince says about the feelings of Hephaestion and Craterus. The discernment he made of them was worthy of a mind as fine and delicate as his, giving Hephaestion the glorious testimony that he loved Alexander, and Craterus that he loved the King. He did justice to these two favourites, giving in these few words a great lesson to princes, who must be persuaded that it is less to their persons than to their fortune that most men pay court.

It may be doubted whether the error of Darius' mother was more glorious for Hephaestion or for Alexander, who assured this princess that she was not mistaken.

But let us finally move on to his anger and his outbursts. His ardent and impetuous temperament made him subject to that blind passion which made him commit faults for which repentance punished him. But what a mortification for Alexander, to find in himself something to repent of! He is rightly blamed for the death of Clytus; however, his death was only a misfortune, as his intention was not to kill him. But the bad fate of Clytus, or rather his impertinence, attracted to him Alexander's just anger, which forced him to punish him; and it seems that there is rather reason to admire the extreme patience of a prince who, heated with debauchery and just anger, suffered so long the insults that this brutal man said to him, who, having finally exhausted his patience, received the mortal blow from his hand.

It seems that Alexander was worthy of excuse and compassion on this occasion and that Clytus received only what he had well deserved. Alexander would have done better, no doubt, to forgive a madman, but one can excuse and pity a prince for his temperament, outraged by a man who owed him respect, and one must be persuaded that few other princes would have borne so long this test of patience, and if anyone has ever done it in such encounters, we should praise his virtue less than his weakness.

This outburst was therefore worthy of an excuse, and very nearly a pardon, as there was nothing unworthy of Alexander except the excess of the punishment which doubtless went further than his intention, but if we blame his outburst on this occasion, we must no less blame the excess of his repentance for having done wrong, but to go to the point of despair was to have too much pride and ignorance. The crimes and faults of men would surprise them less if they knew the depths of their weakness; despair, being only an effect of this ignorance, makes pride inconsolable as soon as it sees itself deceived in the vain confidence it places in its own sufficiency.

Regardless, we must admit that the death of Clytus was not a crime, but rather a misfortune. But it is for the death of Parmenion, who he put to death in cold blood, that he deserves to be blamed. If the son was criminal, the father could be innocent. This man who had served him so well had not deserved such a reward. He commanded for him in Media, so he could avenge his son. But what could Alexander fear, if not to be and not always appear himself? The blow was political, but with a policy unworthy of Alexander, who had engaged in a very different course. It was necessary to wait for Parmenion's revolt to punish him for it, and he would have done better to pardon the crime of the son, in consideration of the father; it would at least have been necessary to wait until Parmenion had been convicted in order to punish him, or rather to pardon him.

It was by forgiving that Alexander was to avenge himself for the ingratitude of his family, and by renewing his benefactions. It is therefore Alexander's repentance and the death of Parmenion that must be blamed as actions unworthy of him; and it is necessary to forgive the outbursts of his anger rather than his fears and his weaknesses, for which, however, no one has reproached our hero and for which all the centuries have forgiven him without difficulty. Nor has he ever been blamed for having had a garrison hewed out which, on his word, issued from a place. If these actions are true, do they not deserve more blame than Clytus' death?

The lack of word, the cruelty, the cold-blooded murder, are they not more criminal and less excusable than the outburst of righteous anger? However, who ever reproached him for these crimes, nor for the death of this brave man whom he caused to die in the torments for having valiantly defended himself in his place? He, who, moreover, esteemed merit so highly, how did he manage to forget himself so far as to commit actions so unworthy of him. Nor is he blamed for having had a large number of prisoners cut to pieces, only to get rid of them on a march where they made him uncomfortable. This action appears barbarous and unworthy of Alexander, although the common usage of war in some way authorises it. But Alexander must have used it differently, and it was necessary to spare all these unfortunates to have the pleasure of defeating them a second time. If it is true that he caused Calisthenes and the other conspirators to die in the streets, this cruelty deserves blame as well as the ingratitude and perfidy of the criminals. But in spite of their confessed crimes, it would have been more glorious to pardon these wretches or to put them to death with less cruelty, since he could justly get rid of them. One cannot excuse him for having condemned to death a man of quality on the report of an infamous man. The author of the life of this prince asserts that he was guilty of the sacrilege committed against the tomb of the great Cyrus. The action of having cruelly burned the most beautiful palace and the most beautiful city in Asia, at the persuasion of a courtesan, well deserves the shame and the repentance that he testified.

But if it is true that he is guilty of all or part of these crimes, it must be confessed that there is no virtue so pure, so sublime which does not suffer, like the sun, its eclipses, which must give horror and compassion without authorising the faults, nor the crimes, for example, of the one who committed them. People still accuse Alexander of having made himself adored, but those who blame him do not consider Alexander's century, nor that kind of adoration that made people shout so much. He was born in a time when the quality of son of Jupiter was given to many others who were not so worthy of being so. For the apotheosis of a man, all that was needed then was to knock out an ox, a wild boar, a lion, or cut the throats of a few thieves, and one became a god so cheaply. If he therefore made the errors of his time serve his ambition, he deserves to be excused, he who often said that all honest people were as good as he was the son of Jupiter. We must be persuaded that he was not the dupe of his flatterers, nor of his ambition on this subject, and it seems that he was not wrong to demand from his people this kind of veneration or adoration which only made the old Macedonian bluebeards murmur. The custom of worshiping kings was as ancient in Asia as it was new among the Greeks. Alexander, who had ascended this throne, would not be wrong to change his ceremonial to accommodate himself to the mores of the peoples he had subjugated, because that was more respectful and more worthy of his fortune, and, having conquered Darius, he could with reason demand the same homage which the kings of his predecessors had always received. Also among the Greeks there were only the old men and the philosophers, or rather the pedants, who murmured about it, the rest accommodated themselves to it wisely and did their duty. All confessed after his death that he had deserved the honours he had demanded, that they were justly due to him, and that their ingratitude had too long refused them to the greatest of men and the greatest of kings.

However, it must be confessed, for his glory, that these respects which he demanded under the name of adoration did not make Alexander less familiar or less good, which he made known on a thousand occasions, where he charmed by his honesty both his friends and his enemies. This is why we do not see how in this he was more criminal than are all the other kings who command the same respect from their subjects; and envy and ignorance must be given all the blame for it. He is still wrongly blamed for having adopted the habits and manners of the Medes and Persians and for having accommodated himself to their manners. This was his great crime with the old Macedonians, whom their grief and their envy reproached him with on every occasion; but he rather deserves to be praised for having known how to accommodate himself to the peoples he had subjugated. Great men have no nation. The world is their country. All customs, all manners are natural to them and suit them well. They are from all countries, they must know how to transform themselves, when they please, like Proteus. Thus, Alexander, who was born for the universe, owed himself no less to the peoples of Asia than to those of Europe, he who was in the world only to command them.

But after having blamed all the faults and all the weaknesses which are reproached to him, rightly or wrongly, we must do justice to his merit and consider the great actions, the great qualities and the great talents of this prince. At the age of 20, victory had already crowned him, he had made conquests, he had already founded cities under the auspices of Phillip, he had already made him jealous of his merit; but after his death he succeeded at the same age in a kingdom full of revolts and troubles. He was advised to cede the badly established conquests in order to preserve the rest. But Alexander resolved to attack his enemies first. The decision he took was worthy of him, and Heaven seconded him in this noble design, so much so that he submitted everything.

It is important for young princes to imagine that timid prudence becomes ill-suited to heroes, and they must be persuaded that by fear and baseness one never obtains anything but shame and contempt; so Heaven had raised him almost above the human condition, by the vast grandeur of a heroic soul and by an intrepid heart beyond humanity. His birth was not only royal, but heroic: he descended on his mother's side from Achilles. The King, his father, gave him an admirable education, he had a beautiful healthy body, robust and skillful, capable of supporting his great heart well. His stature, although small and below mediocre, was well-formed; but his body was occupied by the finest and greatest soul in the world. Heaven, to which he was indebted for these heroic qualities and talents, preserved his life on a thousand occasions where his martial ardour precipitated him at any moment.

He had a very fiery temperament, which made him indefatigable until death. His liberality exceeded the imagination and the wishes of his friends and enemies. He made his magnanimous heart known by so many kingdoms and provinces restored to those from whom he had conquered them. Never did a man respond better to what was expected of him and render him more worthy of being revered by men, rather by his merit than by his fortune. What he did, beyond all that could be expected of humanity, he worked day and night, exposing himself to all dangers. He was sober, vigilant and indefatigable, he loved glory and he despised life. He counted his years only by his victories, and he was persuaded that he would live long enough, provided he always won. He distributed all his money and his domain to his friends before crossing the Hellespont, with a greatness of soul of which he alone was capable, reserving only the pleasure of having a thousand times given everything more worthy of Alexander than this hope which pleasantly flattered him by the presentiment of a victorious destiny.

But as soon as he passed into Asia, he counted for nothing the hereditary kingdom which was his country; he now looked upon it only as a country which he had abandoned. He calmly endured the division made of it by his mother and his sister; by amusing himself with these women, he verified the prediction of Phillip, who had foreseen that Macedonia would not limit him. He was amiable to his friends and to his enemies; and, by an art which was natural and peculiar to him, he charmed everyone. His honesty, his clemency and his profusions won him all hearts. He had the secret of making himself adored and feared wherever he was seen.

He had a capacity, an address, a penetration into affairs and sciences which surpassed his age and which corresponded to the greatness of his heroic soul and never belied it. He was skilled in all exercises on horseback and on foot, he handled all kinds of weapons with as much skill as vigour. He possessed himself so strongly, although he was very young. He did not want to enjoy a married woman, although one had brought her to his bed. The noble indignation which he showed to the one who offered him a kind of merchandise which one cannot without infamy name among us, he clearly showed his love for virtue and persuaded him enough that slander had done him wrong on the subject of Bagoaz.

"What have I done?" said he, "and by what action in my life have I been able to persuade you that such a proposal could please me?"

With such a wise reply, he dismissed the merchant and the merchandise, and made it sufficiently clear on such a delicate occasion for a Greek that he was insensitive to all the pleasures which glory does not permit.

This same virtue also prevented him from seeing the Queen, the wife of Darius, because she was extremely beautiful. He was the only enemy capable of giving him flight, but this retreat was no less glorious for Alexander than all his victories. He once did something very extraordinary and heroic to save the life of his old governor Lysimachus.

It happened that, having fallen into an ambush while hunting, he wanted to stay with him and did not abandon him until he had gotten him to safety. He went alone with his sword to remove the fire from the quarter of the enemies to warm this poor old man, who died of cold and weariness.  

He killed with his hand advanced sentinels of the enemy and escaped, after this execution, with his prey by the speed of his feet, and he brought out by this immortal action all the heroic qualities with which nature had enriched his soul and his body.

But this same generosity and greatness of soul that he testified for Lysimachus also made him expose his life in such a way that he covered his squadrons with his shield and, often with his own body, supporting almost alone the shock of the enemies; he drew his friends and his wounded soldiers from the dangers to which they were going to expose themselves again, after having been saved from them several times; he tore his clothes to bandage their wounds, and he even used his royal bandage in this charitable office to save the life of another Lysimachus, who was since numbered among his successors.

Philip, the young cadet of the same, who alone had accompanied him in a difficult and dangerous enterprise, having expired in his arms, by the effort he made in following him, received from this incomparable master such extraordinary testimonies of friendship that he withdrew it in fighting, quite dead as he was among the enemies.

Another time, he took in his arms a simple soldier, almost frozen to death, to whom he yielded his fire and placed him in his own armchair to warm him. In the heat of combats and battles, he was always the first to expose himself. He forced, almost alone, the places and the cities by throwing himself headlong the first in the enclosures, as he did in that of the Malians and in several others, where he entered, with sword in the hand, and always the first.

An ambassador of Sparta, who had never seen him, was waiting for him one day in his tent and, seeing him return, sword in hand, all covered with dust, sweat and blood, would have been right to take him for a kind of divinity; he saw him so brilliant in such a terrible state that he threw himself at his feet, to show him the just astonishment and admiration which such a rare and novel spectacle had given him. Alexander, without cooling off, gave him an audience at the same time and despatching him favourably, and sent him away laden with favours and presents.

Finally, the terrible dangers to which he exposed himself, the great number of wounds he suffered during his short life, show enough that glory cost him dear, having shed on these great and glorious occasions more of his blood, which no man of the world ever spread. However, he is blamed for these heroic excesses, and accused of temerity and, far from it, of madness. But those who blame it know little about the great effects of this divine fire which makes souls of the first order act when they are in love with it. A fine mind of our century has called him mad in satires; but he was punished for it, as he deserved.

Let us finally consider Alexander, abandoned by his army, who, discouraged by so many expeditions and unbearable fatigues, refuses to cross the Ganges; he was never greater than on this occasion.

"Go", he said to them, "you ingrates, go! Abandon your prince in the midst of an unknown and barbarous country! He will find subjects and soldiers, where there will be men! Alexander will be feared and adored by all where he will be seen!"

That said, he condemned the most guilty to the greatest torment, and he threw terror, shame and repentance into following him to the end of the world. The vengeance he took from the death of Darius on the traitor Bessus was as glorious to him as that of Philip; but he cannot be praised enough for the honesty he showed to the captive queens, by which he made himself so worthy of his fortune that even Darius was so charmed with it that he made wishes for his prosperity, wishing to have no other successor than him.

Finally Darius was dead, Porus was prisoner, and so many others were unfortunate and illustrious testimonies of Alexander's generosity. The care he took of the sick and wounded of his court and of his army was admirable, he consoled and aided them in a thousand obliging ways. The very dreams of this prince were salutary to his friends, which happened among others to Ptolemy, whom he cured by a kind of prodigy. The large number of notes that he wrote with his own hand to his friends and in their favour is unimaginable and shows the excess of his kindness.

But this great and invincible Alexander, who fulfilled all the duties of his state so well, however possessed he was with his ambition, however occupied he was with his great and important affairs, read almost like an idler. Learned Greece could not provide him with enough books. Homer and his sword always slept with him; he loved letters hardly less than glory, he favoured all fine minds, he was liberal to the point of profusion in favour of the fine arts, of which he gave so many striking examples.

All the illustrious who were in need received help from him. Philosophers, orators, poets, sculptors, and all the clever people of his age felt his liberality and shared in his fortune. The great Phocion alone dared to refuse the presents of Alexander, who complained of it as an offence. Alexander was a just and great connoisseur of merit in all professions, but especially in the military; he gave excessive rewards to the simple soldiers, who had signaled themselves to his sight, and the bronze statues, which he had erected to the thirty brave men who died at his side at the passage of the Granicus, rendered, among others, magnificent testimonials. His Thessalian cavalry, at the head of which he always fought, and which had gloriously distinguished itself in all encounters, received rewards worthy of unlimited liberality.

But, to show all of Alexander's liberality and magnificence, it suffices to say that he gave millions to his army after he no longer had need of it.

The night before the battle of Arbela, he testified by the tranquility with which he slept until daybreak, the plate of his heroic soul equally prepared for all events. In this same battle, Parmenion, whom the enemy made to surrender on the left wing, asked him for help, and informed him that the baggage was lost, he replied without stopping, "if the battle is lost, we won't need any baggage, and if we win, everything that belongs to the enemies will be ours."

He had already broken the enemy's left wing and overthrown everything that opposed him. He would have taken Darius alive if the importunity of Parmenion had not finally obliged him to go to him. But, having set out to help him, he found on his arrival that they had overcome everything. One can doubt whether Parmenion, envious of the glory of his prince, did not set this trap for him to make himself more necessary and Alexander less powerful and less glorious.

During his childhood, one of his governors one day reprimanded him for the profusion of incense he made at the sacrifices, saying that he should not be so lavish with it until he was the master of the country which produced it. He was no sooner there than remembering it, he sent him back from the depths of Asia a large quantity of incense, reproaching him that he had been wrong to be so miserly towards the gods who return everything with wear. He had a lot of respect for the temples and he strictly forbade desecrating them. He honoured with his respects the person of the Great Pontiff of the Jews, and he made magnificent gifts to the temple, with a profusion worthy of such a great monarch. The Great Pontiff was recognised by him for having seen him in a dream calling him to the throne of Asia and promising him the empire. Which shows that these great men have presentiments of their destiny, which do not deceive them, and we attribute to this prince a kind of unusual foreknowledge of the future.

He generously restored Porus' freedom with his kingdom, and to reward his merit, he added others that he had conquered in India. He gave kingdoms with as much pleasure as he had conquered them and always like himself, he was great and admirable in everything. It must be admitted that this prince had a thousand beautiful and great qualities which made him so admirable and so worthy of the empire of the world. This Porus was a brave prince, who, although wounded and prisoner as he was, dared to demand from his conqueror what was due to his merit, and his generous conqueror returned everything with usury, making known by such authentic proofs of the love and esteem he had for merit and virtue.

Alexander was only victorious for the happiness of his own and the vanquished, which he further made known by the present he made to Hephaestion of a kingdom that this worthy favourite, who considered it more glorious to be the favourite of Alexander, who was king, gave to a prince of the royal family of Sidon, reduced by poverty, his condition to become a gardener. Alexander, charmed by the action of his friend, called this new king and asked him in what way he had suffered his misfortunes, to which he replied, "I have lacked nothing! O Alexander, as long as I possess nothing, I pray to the Gods that I may bear my good fortune, as I have suffered my misfortunes."

By this glorious response he deserved not only the kingdom which had just been given to him, but also the esteem of Alexander. But it is strange that this great action of Hephaestion was not noticed. Most who read it barely know it. This shows the injustice of men, who know so little about what deserves to be noticed and admired, and they do not value what they are incapable of doing. The pain he testified at the death of Hephaestion, excessive as it appeared, was worthy of him, however he pushed it a little too far; but Alexander was extreme and excessive in everything. He could only love excessively, nor could he feel his pain less keenly. His violent and ardent nature pushed this excess to his horses and dogs, of which Bucephalus and his Peritas are illustrious examples, for he made these two animals as famous by his love as by the cities he founded to bear their names.

However, such a prince, incomparable and admirable to the extent that he was, found only injustice and ingratitude. One wanted to obscure his glory with a thousand impostures. He found among his own people perfidious men, ingrates and traitors, who, after several useless attacks, finally ended such a glorious life with poison. So what should one expect from men, what can one hope for? He died intrepid, as he had lived, his will was worthy of him. He did not declare his Heracles, who he had from Barsine, his heir, nor Alexander, whom he had from a queen of India, and who reigned in that country after him. Nor did he decide in favour of his posthumous heir, whom Roxana was about to give birth to; but he declared his heir the one who was most worthy of being so, protesting that his treasures were only found in the coffers of his friends; and when his people asked him if he wanted them to give him divine honours, he replied, as he expired, "You will give them back to me if you want when you are all happy."

Also the great and invincible Alexander was regretted by the whole universe, all nations shed tears at his death, he was regretted by his friends and his enemies. The mother of Darius, who had borne the loss of all her brothers, all her children and her husband, could not survive that of Alexander; she died of pain because of the glory of the hero she regretted. What a man! To whom can we compare him, great in his heroic talents and his personal merit? He well deserved the magnificent praise that truth itself once gave him, which knew nothing of his faults.

Everything that has been said in this work clearly shows that it is a poor understanding of glory and happiness to claim to find them among ignorant, unjust and ungrateful men.

All work, all fatigue, which has a purpose other than that of satisfying God and oneself alone, is lost. God alone is the worthy and glorious reward of heroes, they must count everything else for nothing; but this is the only fault that we can reproach our Alexander, who for his misfortune was not instructed in such a sublime philosophy. But the ways of God being as incomprehensible as they are, one cannot know what He has wrought in a soul the most beautiful of His images among mortals. We must subscribe to his eternal decrees, admire and adore them, and yet, to highlight the great merit of Alexander in his day, it must be noted that of the four monarchies known to us, none was formed in so short a time as that of Alexander. He only spent a prodigious six years subduing all of Asia and India.

We know that Belus, Ninus and Semiramis carried their conquests as far as India, but they were neighbours there, and all that remains of them are shadows. A long time later, the great Sesostris, whom others call Memnon, tied seven unfortunate kings to his chariot; he extended his empire to the banks of the Ganges and the Tanais, but he lived so long that his reign seemed fabulous and died filled with happiness and glory in a country where people lived without aging up to 120 years.

More than a century after Sesostris, the great Cyrus triumphed in his turn; he reigned and also enjoyed a beautiful and good life which gave him the leisure to carry out everything he did great, he enjoyed his work happily and peacefully during a reign of 29 years, and he finally died peacefully in his bed, filled with happiness and glory, although calumny had condemned him to a death less worthy of him. But it seems that everything great in Asia had only worked for Alexander, and it is indubitable that this incomparable monarch erased the brilliance of what preceded him and what followed.

Until our time no one has been comparable to him: if we consider his great deeds and the short duration of his life which passed like lightning, but like lightning that dazzles all centuries. The Romans spent 400 years conquering this part of the world where Alexander had reigned, they worked 300 years to form the largest and most beautiful republic in the world. Caesar, who changed it into a monarchy and who had it for so short a time, left, upon dying, almost the universe as a share to the Emperor Augustus, who, although much happier, could not enjoy it peacefully until after the having argued with his competitors. But, after having triumphed over all his enemies, he enjoyed the labours of so many great men for 44 years and died on the sincerely adored throne in incomparable Rome. Finally, it took no less than seven centuries and such a large number of great men to form the Roman Empire [...].

If he was unfortunate, he was not cowardly, and if his army was numerous and magnificent it was no less brave, one saw doubtful victory in all the battles. The Greeks fought under the standards of Darius as well as those of Alexander. It is admitted that he found neither a Cyrus nor a Caesar at the head of this dominant nation. But when he found them there, who had destined these heroes for the empire, would not have ordered that they dispute it among themselves. This supreme wisdom which disposes of everything in such admirable order, separated by centuries from the prodigies of nature; she rarely gives them to nations; they are born to be the scourge and punishment of peoples, but always for the glory and happiness of their centuries and of all that is subject to them. Providence only shows these prodigies to the world (which deserves them so little) as flashes of lightning and it seems that nature, after the effort it has made in producing them, rests for a while to produce them only successively. and in their rank, so as not to disturb the design of him who alone disposes of thrones and scepters as he pleases.

The Assyrians were the first to give their victorious laws to Asia. Belus and his son Ninus, founders of the first monarchy, were admired in their time. Semiramis, the wife of Ninus, despite all the crimes of which she was accused, showed that valour and glory have no sex and that nature can reside in a beautiful body, a great heart and a heroic soul. Some time later, Sesostris, as has been said, damaged this vast empire. He formed that of Egypt; but so much pomp, so much glory and grandeur, ended with his life. After these great monarchs, others reigned who do not deserve to be named; pleasures and magnificence prevented Sardanapalus from being almost as great a man as he was a great monarch, and his epitaph, which contains everything, etc., etc., etc.

Notes: The Hydaspes is the Ancient Greek name for the Jhelum River, which flows through the regions of Jammu and Kashmir and Punjab in what is now Pakistan and northern India.

The purported correspondence letters written by Alexander which Kristina mentions are actually mostly fabrications. Very little of the letters written by and to Alexander are preserved today. His official letters to the Greek cities only survive because they were inscribed on stone, although some of them are official instructions and not actual letters. There is precious little preserved of Alexander's correspondence and even less of his own words.

Arbela is the old name for the city of Erbil, located in what is now the Kurdistan region of Iraq.

Sidon is today the third-largest city in Lebanon.

Alexander had two sons: Alexander IV, who was king of Macedon from the moment he was born in 323 B.C., just a few months after his father's death, and Heracles, who was allegedly born illegitimate in around 327 B.C.

Tanais is the Ancient Greek name for the River Don, one of Russia's largest rivers. It flows from Central Asia to the Sea of Azov in southern Russia.