Source:
Utkast til föreläsningar öfver svenska historien, tredje stycket: Til konung Carl X Gustaf, pages 163 to 170, by Eric Michael Fant, 1803
The list:
Man har flera målningar af Dr. Christinas utseende och lefnadssätt, gjorda af samtida vittnen. Sjelf beskrifver hon sig uti sit egit lefverne, såsom mistrogen och genom et heftigt temperament mycket fallen för kärlek och ärelystnad. Hon hade den oseden, som då var allmän i Sverige, at knapt kunna tala utan at svärja. Drack aldrig vin eller dricka, utan bara vatten. Den ena axeln var högre, än den andra; men hon dölgde det i sin gång och manerer, at det föga märktes. Franska Ambassadeuren Chanut afmålar henne såsom mindre än medelmåttig til växten, hvilken syntes ännu lägre deraf, at hon altid brukade karlskor af svart saffian med låga klackar. Hennes röst rögde hennes kön, fast hon stundom tog sig en gröfre ton. Hennes ansigte förändrades lätt efter hennes passioner; men bibehöll dock altid en viss glättighet och renhet. På jagt var hon outtröttelig och kunde sitta i 10 timmar til häst och skjuta haren med kula. Hon sof endast i 5 timmar och om sommaren en timma på maten. På en fjerdedels timma var hon klädd och brukte aldrig hufva; utan et hatt med fjädrar. När Whitelocke hade audience hos henne i Upsala, der hon vistades öfver vintern 1653, var hon klädd i en grå klädesråck och kjortel, med AmaranterOrden brillanterad på bröstet. Om halsen var en svart halsduk knuten med band. Håret låg utslagit på axeln, med en svart sammetsmössa ofvanpå, fordrad med Sobel och upviken bräm, den hon tog af sig, liksom en hatt. Hyn var blek; men upsynen öfvermåttan qvick. Piementellis bigtfar, Pater Mannerschild tilläger, att hon då hade öfver sig en kappråck, så at man icke såg mera, än kjorteln af hennes kläder, och at hon höll ena foten i stegbygeln och den andra öfver sadelknappen samt at det gick så fort, at hon tycktes flyga. Ofta kammade hon icke sit hår på 14 dagar. Hennes manchetter voro stundom bläckiga och ibland sönder. Aldrig brukte hon annan prydnad af guld, än en ring. Hon satt icke til bords öfver en half timma. När hon talte med någon karl, tog hon honom i knapphålet, ryckte och skrattade; men bibehöll ändå sin agtning.
Hebraiskan hade hon lärt af Doctor Jöns Terserus. I Grekiskan läste hon vid 18 års ålder Thucydides och Polybius. Pohlske Vice-Canzleren Radziejovski skref til Cossakernas hufvudman Chmielnicki, at han skulle skicka hit något Sändebud, som vore väl hemma i Grekiskan, hvilket språk Drottningen med färdighet både skref och talade. Hennes bref til Octavio Ferrario är det vackraste bevis på hennes styrka i Latinet. Brefvet til Chanut om abdication är det bästa, hon skrifvit på Fransyska, hvilket språk hon innehade som en infödd. Operan Endymion, til hvilken hon upgaf plan vid 63 års ålder och författade åtskilliga verser, vittnar om hennes in på ålderdomen fortfarande eld och kännedom af Italienskan.
At tilfredsställa sin smak för lärdom, plägade hon ofta vara tilstädes vid Lectioner, Orationer och Disputationer vid Kongl. Academien i Upsala. När Prof. Scheffer tilträdde Skyttianska profession d. 12 Jul. 1648, afhörde hon hans inträdestal, äfvenså hans tal vid Enkedrottningens återkomst 1649 och vid afsägelsen 1654. När Johan Gyllenstierna disputerade under honom samma år, var hon tilstädes, tillika med Pfalzgrefve Adolf Johan, RiksDrotsen Grefve Pehr Brahe och flera Herrar. Äfvenså när Adjuncten i Theologiska Faculteten Mag. Eric Odelius försvarade sin Disputation under Prof. Stigzelius, fann hun deruti så mycket nöje, at hon befalte honom fortfara andra dagen, och var då i god tid tilstädes.
Men i synnerhet var hon angelägen om, at draga alla Lärda, som voro i Europa på hennes tid, til Sverige, eller åtminstone med dem underhålla brefväxling.
Samuel Bochart kom in i April 1652. Han läste för Drottningen sin Phæleg och började arbeta på sit Hierozoicon. Han for ut 1653.
Johan Henric Boecler blef Eloquentiæ Professor i Upsala 1649. Han kom ifrån Strasburg och fick rum öfver dem, som varit Professor i 12 år. Då han en gång läste Tacitus, sade han: »plura adderem, si plumbea Svecorum capita ista capere possent.« Studenterne, anförde af Lindeman, sedermera Grefve Lindsköld, mishandlade honom så, at han måste skiljas ifrån Upsala. Han for ut 1652.
Bourdelot gjorde narr af de andra och tilstälde en Grekisk Ballet, der Meibom skulle sjunga och Naudé dansa, hvarföre den förre gaf honom örfilar. Reste ut 1653.
René des Cartes eller Cartesius kom til Stockholm 1649 och gaf Drottningen lectioner i philosophien kl. 4 om morgnarna; men tyckte icke om, at hon använde så mycken tid på språken eller humaniora. Han förkylde sig, dog d. 1 Febr. 1650 och blef begrafven på S. Olofs, nu Adolf Fredrics kyrkogård.
Chevreau var Drottningens CabinettSecreter, äfvensom Carl Gustafs.
Johan Amos Comenius kom in med Ludvig De Geer 1642, at förbättra Scholverket.
Herman Conring kom in med RiksRådet Salvius 1650.
Courtin, som öfversatt Grotii bok de jure belli & pacis på Fransyska, var äfven Drottningens Secreterare.
Johan Freinshemius inkallades till Skyttiansk Professor i Upsala 1642. 1647 blef han Bibliothecarie i Stockholm och 1651 åter Eloqu. Professor Regius i Upsala.
Johan Gerdes var Drottningens första Informator i Grekiskan.
Nils Heinsius var i Sverige 1650. Han sändes 1651 at upsöka Manuscripter i Neapel och Sicilien. Denna resan räckte alt til Drottningens afsägelse, och han klagade jämmerligen, at han derunder saknade sit underhåll.
Daniel Huet kom in 1652.
Petrus Kirstenius blef Medicinæ Professor i Upsala 1636; dog 1640.
Johan Loccenius.
Jobus Ludolphus reste 1649 til Rom på Drottningens bekostnad at köpa manuscripter. Kom så til Sverige och for härifrån 1652.
Naudé var Bibliothecarie och for ut 1653.
Christian Ravius ifrån Berlin, L. L. O. O. Professor i Upsala. Drottningen köpte hans Bibliothek.
Claude Saumaise eller Salmasius, kom in 1650, om sommaren, reste ut 1651, om hösten. Då han en gång låg sjuk, fick han besök af Drottningen, som hade med sig sin vackra Hoffröken Ebba Sparre. Saumaise lade då undan en bok, i hvilken han läste; men måste på befallning taga fram den. Det var »Le moien de parvenir». Fröken Sparre måste läsa högt et ställe, som Drottningen utpekade, ehuru mycket det sårade hennes blygsamhet. Han hade en son, som blef Capitaine i Svensk tjenst och dog under K. Carl Gustafs krig i Pohlen.
Joh. Schefferus kom in 1648.
Isac Vossius köpte böcker för Drottningen i Holland, Frankrike och Tyskland. För Jamblichi Chronicon Babylonicum och Philostorgii Arriani Historia Ecclesiastica mscr. gaf han 160,000 d:r. Petaus Bibliothek köpte han i Paris för 40,000 livres, och Gilbert Gaulmins Orientaliska böcker för 30,000. Desutom köpte han i Paris böcker för 10,000 livres, sålde sin fars bokförråd för 20,000 Gyllen och hade sjelf inseende öfver hela Bibliotheket med 5000 Gyllens lön och fri kost och rum. Han riktade sedan ur detta Bibliothek sin egen boksamling, den hans arfvingar sålde til Universitetet i Lejden för 36,000 Gyllen. Han underhöll mycket Drottningens fallenhet för fritänkeri.
Med Balzac, Benserade, Chapelain, Costar, Desmarets, Gassendi, Herbelot, Menage, Sarrau, Scarron, Scudery och Segrais stod hon redan i brefväxling. Octavio Ferrario fick af henne 1000 ducater för en panegyrique.
With modernised spelling:
Man har flera målningar av drottning Kristinas utseende och levnadssätt gjorda av samtida vittnen. Själv beskriver hon sig uti sit eget leverne såsom misstrogen och genom ett häftigt temperament mycket fallen för kärlek och ärelystnad. Hon hade den oseden, som då var allmän i Sverige, att knappt kunna tala utan att svärja. Drack aldrig vin eller dricka, utan bara vatten. Den ena axeln var högre än den andra, men hon döljde det i sin gång och manerer att det föga märktes.
Franske ambassadören Chanut avmålar henne såsom mindre än medelmåttig till växten, vilken syntes ännu lägre därav att hon alltid brukade karlskor av svart saffian med låga klackar. Hennes röst röjde hennes kön, fast hon stundom tog sig en grövre ton. Hennes ansikte förändrades lätt efter hennes passioner, men bibehöll dock alltid en viss glättighet och renhet.
På jakt var hon outtröttlig och kunde sitta i 10 timmar till häst och skjuta haren med kula. Hon sov endast i 5 timmar och om sommaren en timma på maten. På en fjärdedels timma var hon klädd och brukte aldrig huva, utan ett hatt med fjädrar.
När Whitelocke hade audiens hos henne i Uppsala, där hon vistades över vintern 1653, var hon klädd i en grå klädesrock och kjortel med Amaranterorden briljanterad på bröstet. Om halsen var en svart halsduk knuten med band. Håret låg utslaget på axeln med en svart sammetsmössa ovanpå, fordrad med sobel och uppviken bräm, den hon tog av sig liksom en hatt. Hyn var blek, men uppsynen övermåttan kvick.
Pimentellis biktfar pater Mannerscheid tilläger att hon då hade över sig en kapprock, så att man icke såg mera än kjorteln av hennes kläder och att hon höll ena foten i stegbygeln och den andra över sadelknappen, samt att det gick så fort att hon tycktes flyga.
Ofta kammade hon icke sitt hår på 14 dagar. Hennes manschetter voro stundom bläckiga och ibland sönder. Aldrig brukte hon annan prydnad av guld än en ring.
Hon satt icke till bords över en halv timma. När hon talte med någon karl, tog hon honom i knapphålet, ryckte och skrattade, men bibehöll ändå sin aktning.
Hebraiskan hade hon lärt av doktor Jöns Terserus. I grekiskan läste hon vid 18 års ålder Thucydides och Polybius. Polske vicekanslern Radziejowski skrev till kossackernas huvudman Chmielnicki att han skulle skicka hit något sändebud som vore väl hemma i grekiskan, vilket språk drottningen med färdighet både skrev och talade. Hennes brev till Ottavio Ferrario är det vackraste bevis på hennes styrka i latinet. Brevet till Chanut om abdikation är det bästa hon skrivit på fransyska, vilket språk hon innehade som en infödd. Operan Endymion, till vilken hon uppgav plan vid 63 års ålder och författade åtskilliga verser, vittnar om hennes in på ålderdomen fortfarande eld och kännedom av italienskan.
Att tillfredsställa sin smak för lärdom, plägade hon ofta vara tillstädes vid lektioner, orationer och disputationer vid Kungliga Akademien i Uppsala. När professor Scheffer tillträdde skytteanska profession den 12 juli 1648, avhörde hon hans inträdestal, ävenså hans tal vid änkedrottningens återkomst 1649 och vid avsägelsen 1654. När Johan Gyllenstierna disputerade under honom samma år, var hon tillstädes, tillika med pfalzgreve Adolf Johan, riksdrotsen greve Per Brahe och flera herrar. Ävenså när adjunkten i teologiska fakulteten, magister Erik Odelius, försvarade sin disputation under professor Stigzelius, fann hun däruti så mycket nöje att hon befallte honom fortfara andra dagen och var då i god tid tillstädes.
Men i synnerhet var hon angelägen om att draga alla lärda som voro i Europa på hennes tid till Sverige, eller åtminstone med dem underhålla brevväxling.
Samuel Bochart kom in i april 1652. Han läste för drottningen sin Phaleg och började arbeta på sitt Hierozoicon. Han for ut 1653.
Johann Heinrich Boeckler blev eloquentiæ professor i Uppsala 1649. Han kom ifrån Strassburg och fick rum över dem som varit professor i 12 år. Då han en gång läste Tacitus, sade han: »Plura adderem, si plumbea Svecorum capita ista capere possent.«
Studenterna, anförde av Lindeman, sedermera greve Lindschöld, misshandlade honom så att han måste skiljas ifrån Uppsala. Han for ut 1652.
Bourdelot gjorde narr av de andra och tillstälde en grekisk ballet där Meibom skulle sjunga och Naudé dansa, varföre den förre gav honom örfilar. Reste ut 1653.
René Descartes, eller Cartesius, kom till Stockholm 1649 och gav drottningen lektioner i filosofin klockan 4 om morgnarna, men tyckte icke om att hon använde så mycken tid på språken eller humaniora. Han förkylde sig, dog den 1 februari 1650 och blev begraven på Sankt Olofs, nu Adolf Fredriks, kyrkogård.
Chevreau var drottningens kabinettsekretär, ävensom Karl Gustavs.
Johann Amos Comenius kom in med Ludvig de Geer 1642 att förbättra skolverket.
Hermann Conring kom in med riksrådet Salvius 1650.
Courtin, som översatt Grotii bok De jure belli et pacis på fransyska, var även drottningens sekreterare.
Johann Freinshemius inkallades till skytteansk professor i Uppsala 1642. 1647 blev han bibliotekarie i Stockholm och 1651 åter eloquentiæ professor regius i Uppsala.
Johann Gerdes var Drottningens första informator i grekiskan.
Nils Heinsius var i Sverige 1650. Han sändes 1651 att uppsöka manuskripter i Neapel och Sicilien. Denna resan räckte allt till drottningens avsägelse, och han klagade jämmerligen att han därunder saknade sitt underhåll.
Daniel Huet kom in 1652.
Petrus Kirstenius blev medicinæ professor i Uppsala 1636; dog 1640.
Johan Loccenius.
Jobus Ludolphus reste 1649 till Rom på drottningens bekostnad att köpa manuskripter. Kom så till Sverige och for härifrån 1652.
Naudé var bibliotekarie och for ut 1653.
Christian Ravius ifrån Berlin, L. L. O. O. professor i Uppsala. Drottningen köpte hans bibliotek.
Claude Saumaise, eller Salmasius, kom in 1650, om sommaren, reste ut 1651, om hösten. Då han en gång låg sjuk, fick han besök av drottningen, som hade med sig sin vackra hovfröken Ebba Sparre. Saumaise lade då undan en bok i vilken han läste, men måste på befallning taga fram den. Det var »Le moyen de parvenir«. Fröken Sparre måste läsa högt ett ställe som drottningen utpekade, ehuru mycket det sårade hennes blygsamhet. Han hade en son som blev kapten i svensk tjänst och dog under konung Karl Gustavs krig i Polen.
Johannes Schefferus kom in 1648.
Isaac Vossius köpte böcker för drottningen i Holland, Frankrike och Tyskland. För Jamblichi chronicon Babylonicum och Philostorgii Arriani historia ecclesiastica manuskripter gav han 160,000 daler. Petaus Bibliotek köpte han i Paris för 40,000 livres, och Gilbert Gaulmins orientaliska böcker för 30,000. Dessutom köpte han i Paris böcker för 10,000 livres, sålde sin fars bokförråd för 20,000 gyllen, och hade själv inseende över hela biblioteket med 5,000 gyllens lön och fri kost och rum. Han riktade sedan ur detta bibliotek sin egen boksamling, den hans arvingar sålde till Universitetet i Leiden för 36,000 gyllen. Han underhöll mycket drottningens fallenhet för fritänkeri.
Med Balzac, Benserade, Chapelain, Costar, Desmarets, Gassendi, Herbelot, Ménage, Sarrau, Scarron, Scudéry och Segrais stod hon redan i brevväxling. Ottavio Ferrario fick av henne 1,000 dukater för en panegyrik.
English translation (my own):
There are several paintings of Queen Kristina's appearance and lifestyle made by contemporary witnesses. She herself describes herself in her own life as mistrustful and, through a fierce temperament, very prone to love and ambition. She had the habit, which was common in Sweden at the time, of barely being able to speak without swearing. She never drank wine or liquor, but only water. One shoulder was higher than the other, but she hid it in her gait and mannerisms so that it was hardly noticed.
The French ambassador Chanut portrays her as less than average in stature, which appeared even shorter because she always wore men's shoes of black leather with low heels. Her voice revealed her sex, although she sometimes took a rougher tone. Her face changed easily according to her passions, but always maintained a certain smoothness and purity.
When hunting, she was indefatigable and could sit for 10 hours on horseback and shoot a hare with a bullet. She only slept for 5 hours and in the summer for an hour after eating. In a quarter of an hour she got dressed and never wore a hood, but a hat with feathers.
When Whitelocke had an audience with her in Uppsala, where she stayed over the winter of 1653, she was dressed in a gray frock coat and petticoat with the Order of Amarante brilliantly emblazoned on her chest. Around her neck was a black scarf tied with a ribbon. Her hair lay loose on her shoulder with a black velvet cap on top, edged with sable and a folded brim, which she took off like a hat. Her complexion was pale, but her look was exceedingly witty.
Pimentel's confessor, Father Mannerscheid, adds that she was then wearing a coat, so that no more than the skirt of her clothes was visible, and that she held one foot in the stirrup and the other over the saddle button, and that it was going so fast that she seemed to be flying.
Often she did not comb her hair for 14 days. Her cuffs were sometimes inky and sometimes torn. She never wore any other gold ornament than a ring.
She did not sit at table for more than half an hour. When she spoke to any fellow, she would grab him by the buttonhole, move quickly and laugh, but still maintain her deference.
She had learned Hebrew from doctor Jöns Terserus. In Greek, at the age of 18, she read Thucydides and Polybius. The Polish vice-chancellor Radziejowski wrote to Chmielnicki, the head of the Cossacks, that he should send here an envoy who would be at home in Greek, which language the Queen both wrote and spoke with skill. Her letter to Ottavio Ferrario is the most beautiful proof of her strength in Latin. The letter to Chanut on her abdication is the best she wrote in French, which language she possessed as a native. The opera Endymion, for which she gave plans at the age of 63 and wrote several verses, testifies to her still in old age fire and knowledge of Italian.
To satisfy her taste for learning, she was often present at lessons, orations and defenses at the Royal Academy in Uppsala. When Professor Scheffer took up his profession on July 12, 1648, she heard his entrance speech, also his speech at the return of the Dowager Queen in 1649 and at the abdication in 1654. When Johan Gyllenstierna defended his dissertation under him in the same year, she was present, along with the Count Palatine Adolf Johan, the Grand Steward Count Per Brahe and several gentlemen. Even when the assistant professor in the theology faculty, magister Erik Odelius, defended his dissertation under professor Stigzelius, she found so much pleasure in it that she ordered him to continue the second day and was there in good time.
But in particular she was anxious to draw all the scholars who were in Europe at her time to Sweden, or to at least maintain an exchange of letters with them.
Samuel Bochart entered in April 1652. He read to the Queen his Phaleg and began work on his Hierozoicon. He left in 1653.
Johann Heinrich Boeckler became eloquentiæ professor in Uppsala in 1649. He came from Strasbourg and was given a room above those who had been professor for 12 years. When he once read Tacitus, he said: "Plura adderem, si plumbea Svecorum capita ista capere possent."
The students, led by Lindeman, later Count Lindschöld, abused him so much that he had to be separated from Uppsala. He left in 1652.
Bourdelot made fun of the others and arranged a Greek ballet in which Meibomius was to sing and Naudé to dance, wherefore the former gave him a slap on the ear. He left in 1653.
René Descartes, or Cartesius, came to Stockholm in 1649 and gave the Queen philosophy lessons at 4 in the morning, but did not like her spending so much time on languages or the humanities. He caught a cold, died on February 1, 1650, and was buried in Saint Olaf's, now Adolf Fredrik's, cemetery.
Chevreau was the Queen's cabinet secretary, he was also Karl Gustav's.
Johannes Amos Comenius came in with Louis de Geer in 1642 to improve the school work.
Hermann Conring entered with the councilman Salvius in 1650.
Courtin, who translated Grotius' book De jure belli et pacis into French, was also the Queen's secretary.
Johann Freinshemius was summoned to become a Skyttean professor in Uppsala in 1642. In 1647 he became librarian in Stockholm and in 1651 again eloquentiæ professor regius in Uppsala.
Johann Gerdes was the Queen's first informant in Greek.
Nicolaus Heinsius was in Sweden in 1650. He was sent in 1651 to look for manuscripts in Naples and Sicily. This journey was enough for the Queen's abdication, and he complained miserably that during it he lacked his maintenance.
Daniel Huet entered in 1652.
Petrus Kirstenius became medicinæ professor in Uppsala in 1636; he died in 1640.
Johan Loccenius.
Hiob Ludolph traveled to Rome in 1649 at the Queen's expense to buy manuscripts. Then came to Sweden and left here in 1652.
Naudé was a librarian and left in 1653.
Christian Ravius from Berlin, L. L. O. O. professor in Uppsala. The Queen bought his library.
Claude Saumaise, or Salmasius, entered in 1650, in the summer, and departed in 1651, in the autumn. When he once lay ill, he was visited by the Queen, who brought her beautiful lady-in-waiting, Ebba Sparre. Saumaise then put away a book in which he was reading, but had to take it out on command. It was "Le moyen de parvenir". Lady Sparre had to read aloud a passage which the Queen pointed out, though it greatly hurt her modesty. He had a son who became a captain in the Swedish service and died during King Karl Gustav's war in Poland.
Johannes Schefferus entered in 1648.
Isaac Vossius bought books for the Queen in Holland, France and Germany. For the Jamblichi chronicon Babylonicum and Philostorgii Arriani historia ecclesiastica manuscripts he gave 160,000 dalers. Petau's Library he bought in Paris for 40,000 livres and Gilbert Gaulmin's oriental books for 30,000. In addition, he bought books in Paris for 10,000 livres, sold his father's book supply for 20,000 guilders, and himself had charge of the entire library with a salary of 5,000 guilders and free board and room. He then directed from this library his own collection of books, which his heirs sold to the University of Leiden for 36,000 guilders. He greatly entertained the Queen's penchant for free-thinking.
She was already in correspondence with Balzac, Benserade, Chapelain, Costar, Desmarets, Gassendi, Herbelot, Ménage, Sarrau, Scarron, Scudéry and Segrais. Ottavio Ferrario received from her 1,000 ducats for a panegyric.
Above: Kristina.
Above: Eric Michael Fant.
Note: Kristina lived to be 62 years old, not 63.
No comments:
Post a Comment