Ellen Fries' biography of Kristina, part 6

Source:

Märkvärdiga qvinnor, serie 2: Svenska qvinnor, pages 245 to 251, by Ellen Fries, 1891

https://runeberg.org/feqvinnor/2/0249.html

The biography:

Tanken på att välja Karl Gustaf till efterträdare och att nedlägga regeringen hade hos Kristina uppstått, säger hon själf, redan 1646. Just detta år började hon få motvilja för äktenskap i allmänhet och för ett med sin kusin i synnerhet. Förut hade förhållandet varit annorlunda.

När Karl Gustaf 1635 vid tretton års ålder kom till Stockholm, under det att den lilla drottningen ännu vistades hos sin moder, i svart och i sorg, hade han för henne synts såsom ysterheten, modet, lifsglädjen i egen person. Någon bättre kamrat gafs ej. Hon var drottning. Han skulle naturligtvis blifva konung. Och då han sedan reste sin väg, täflade hon i tårarnes mängd med Maria Eleonora och ville inte ha några andra leksaker än hans små hundvalpar, som hon vårdade med moderlig omsorg.

Barnet blef ungmö. Känslorna voro i början oförändrade. Genom sin börd och genom de gemensamma barndomsminnena syntes henne Karl Gustaf stå framom alla andra. Både bland hög och låg, både inom och utom riket, talades det om att han skulle blifva Kristinas gemål.

På vintern 1646 inträdde emellertid, som nämndt är, ett omslag i Kristinas sätt att behandla sin ungdomsvän. Hon visar tydligen, att han är henne likgiltig.

Karl Gustaf var likväl ej af de blyga friare, som draga sig tillbaka vid första korg. Han friade om och om igen. Kristina kände sig bunden af sitt ungdomslöfte, hon insåg huru lämpligt detta parti var, men hon kunde ej besluta sig. Hon gaf undvikande svar.

Innan Karl Gustaf for ut såsom generalissimus i det tyska kriget i juni 1648, begärde han af drottningen en bestämd förklaring. Ville hon inte hafva honom, skulle han stanna för alltid i Pfalz. Om en sådan plan ville Kristina dock ej höra talas. Hon lofvade att skaffa honom tronföljden i Sverige. Men därmed var Karl Gustaf ej nöjd. Han förklarade sig ovärdig denna nåd, hans ärelystnad sträckte sig endast till att blifva hennes gemål. Det vore för honom omöjligt att fördrifva tanken på henne ur hjärtat, utan han qvaldes dagligen, och hans åstundan och ömhet till drottningens person växte mer och mer. Han vore icke alltid sig själf mäktig, ehuru han visste, att han genom att visa sin ömma lidelse endast ökade hennes motvilja mot honom.

Kristina mötte hans passionerade utgjutelser, hans bedyranden, att kronan vore honom likgiltig och att hon vore för honom allt, med ett misstroget, hånfullt leende, förklarande att dylika ord endast vore en »fanfaronad», »ett stycke af en roman». Hon ville likväl ej betaga honom allt hopp, endast uppskjuta afgörandet; det enda hon ville lofva vore att aldrig gifta sig med någon annan.

Därmed fick Karl Gustaf låta sig nöja. När han återkom från Tyskland, var han förklarad för tronföljare, men han fann, att han stod lika långt från drottningens hjärta som förut. Hon började på att tala om att han borde förmäla sig med någon annan prinsessa och framkastade själf förslag för honom. Allt hopp syntes sålunda ute. Han skulle trösta sig med att, såsom Kristina sade, »kronan ock vore en vacker flicka» och att «kärleken brinner ej bara för en».

Kristina höll likväl sitt löfte till Karl Gustaf att ej ingå något annat äktenskap. Hon förblef ogift, och det fastän hon kunde hafva fått till make, snart sagdt hvem hon hade velat.

Friare till henne hade anmält sig, redan när hon låg i vaggan. Gustaf Adolf hade tänkt henne såsom förmäld med den brandenburgske kurfurstens son, i samband med sina planer om ett nordprotestantiskt kejsardöme. Maria Eleonora hade efter sin makes död ej lemnat Tyskland, förrän hon ville gifta bort henne med en dansk prins. Giftermålsförslag, särskildt från Brandenburgs sida, förekomma sedermera flere gånger under Kristinas barndom, men förmyndarne afspisa dem alla med förklaring, att med giftermål skulle anstå, till dess drottningen blefve myndig. Men när den tiden kom, vardt man desto ifrigare. Man var nu ej längre emot ett giftermål med pfalzgrefven, hvars stora egenskaper allt mera trädde i dagen. Också andra friare omtalas, men drottningen förklarade ganska tidigt, att skulle hon gifta sig, skulle det blifva med Karl Gustaf.

En enskild man kom också på tal. Redan då Kristina var barn, hade Frankrike föreslagit för att vinna Axel Oxenstiernas bevågenhet, att dennes äldste son, Johan, skulle förmälas med drottningen. Rikskanslären fäste dock föga afseende vid detta förslag, och sonen ingick gifte med Sturehusets sista ättling. Men just vid den tid, då drottningen vände sig ifrån Karl Gustaf och det Oxenstiernska partiets afundsmän började få drottningens öra, dök det ryktet upp, att rikskanslären ville med Kristina förmäla sin yngre son, Erik. Denne var två år äldre än drottningen. Han hade gjort grundliga studier, hade ett godt hufvud och vistades vid hofvet såsom öfverkammarherre vintern 1645-46. Möjligen hade han intagits af sin tjuguåriga herskarinnas lysande egenskaper och af kronans glans, så att han för ett ögonblick vågat hysa den förmätna tanke, som hans afundsmän med sådan ifver påbördade honom. Nog af, drottningen fick motvilja för den unge grefven, hon sände honom på våren 1646 bort från hofvet såsom guvernör till Estland. Hans försiktige fader påskyndade sedan hans giftermål med Nils Brahes enda dotter för att göra slut på alla illvilliga rykten, och när grefve Erik, mot slutet af drottningens regering, återkom till det egentliga Sverige, gaf hon honom många förtroendefulla uppdrag, och det talades aldrig mer om dessa orimliga giftermålsplaner.

Ty såsom sådana betrakte Kristina, med sina höga tankar om en regents värdighet, hvarje tanke på ett giftermål med en enskild man. Hon tvekade mycket, om hon skulle tillåta sin kusin, Maria Euphrosyne, ingå en sådan mesallians som att gifta sig med Magnus Gabriel de la Gardie, och ovisst är, om hon därtill gifvit sin tillåtelse, om icke den unge grefven synts henne höjden af manlig fullkomlighet. Hon kunde icke taga honom, därför gaf hon honom åt sin leksyster. Ty det förefaller såsom säkert, om också Kristina ej uttryckligen sagt det själf, att hon var förälskad i den unge grefven. Då han hemkom från sina resor, vacker, elegant, älskvärd, väckte han hos henne känslor, som hon aldrig förut erfarit, och det var dessa, som lärde henne, att pfalzgrefven för henne ej var och aldrig kunde blifva annat än en ungdomsvän.

Hela hofvet märkte Kristinas förändring under året 1646. Det hviskades om att gamla Ebba Brahe förhexat drottningens hjärta, och att grefve Magnus för Kristina omtalat den unge pfalzgrefvens snedsprång, hvarigenom han ingifvit drottningen motvilja för hans person. Kärleken till de la Gardie, omöjligheten att tillfredsställa denna böjelse, ungdomslöftet till Karl Gustaf, omgifningens ifver att gifta bort henne, det tilltagande frihetsbegäret, allt detta kom drottningen att se äktenskapet i allt mörkare färger. Ingenting kunde för henne uppväga obehaget af beroende och ofrihet. Det syntes henne som ett outhärdligt band, stridande mot kärlekens natur, som fordrade sanning och frihet. Kristina hade varma känslor, hon kunde älska, men hon saknade det qvinliga lynnets obegränsade förmåga att kunna offra och lida. Ej heller hade hon den sanna qvinnans barnkärlek.

Hon har flere gånger nedskrifvit sina tankar om kärleken, och de äro för henne ganska betecknande. »Man kan älska utan att ega«, har hon skrifvit, »men man kan inte vara fullt lycklig i sin kärlek utan att ega föremålet för kärleken». »Tusen saker kunna hindra oss från att få ega föremålet för vår åtrå, men ingenting kan hindra oss från att älska detsamma.» — »Frånvaron förstör icke den sanna kärleken, och tiden, som annars förstör allt, kan inte tillintetgöra den.» — »Det är att älska på ett orätt sätt att älska på dygdens och ärans bekostnad, hvilka böra vara oskiljaktiga från den verkliga kärleken.»

De la Gardie föll i onåd, desto djupare, som Kristina insåg, att hon bedragit sig på honom, att han ej var den hon en gång trott honom vara. Kristina fick andra gunstlingar, men hon bibehöll sin motvilja för äktenskap.

Om Kristina hyste någon djupare känsla för sina senare gunstlingar lemna vi därhän, då det ej är lätt att afgöra en sådan sak, när hon inte själf har talat därom. Ty till alla de rykten, som om Kristina varit i omlopp, har man ej rätt att sätta tro. Hennes beundran för den vackre grefve Tott, den elegante spanjoren Pimentel, den olycklige Monaldeschi, den sluge kardinal Azzolini och andra gunstlingar hafva stundom uttydts såsom kärlek. Och man har ej velat tro, att hon beherskat sina känslor.

Hennes rykte har ofta nedsvärtats. Äfven historieskrifvare, som borde hafva varit samvetsgranna, hafva af antipati mot Kristina användt uttryck sådana som »det säges, det påstås, att den eller den har varit hennes älskare«, och äfven de skamligaste laster hafva påbördats henne.

Man bör dock göra sig den mödan att taga reda på hvem det är som ursprungligen berättat alla dessa smutsiga historier, och man finner då, att det är några franska skandalskrifvare af sämsta slag. Det var naturligt, att Kristina genom sitt öfvermod och sin nyckfullhet erhöll många fiender, och genom sin öfvergång till katolicismen ådrog hon sig alla rättrogna lutheraners hat, så att de med glädje omfattade alla smädelser, som mot henne utslungades.

Dessutom fanns i Kristinas själ åtskilligt, som kunde göra dessa rykten troliga. Hon var ej likgiltig för kärleken, och hon ville inte gifta sig. Hon föraktade all konvenans och umgicks med männen på ett kamratlikt sätt. Hon nekade ej, att hon föredrog manligt sällskap framför qvinligt. Hennes många vetenskapliga och ästetiska intressen, hennes bildning och hennes nöjen närmade henne männen.

Det är dock ej öfverensstämmande med sanningen, att hon alldeles undvek sitt eget kön. Hon hade alltid både i Sverige och i Italien uppvaktande damer och åtföljdes nästan alltid af sådana. Någon qvinlig gunstling har hon likväl ej haft mer än Ebba Sparre, gift med Jakob Kasimir de la Gardie. Kristina ville gärna, när hon lemnade Sverige, hafva henne med sig, men fru Ebba kunde ej öfvergifva sin man och dog ej långt efteråt. Kristina intresserade sig dock för andra af sin qvinliga omgifning, ställde till bröllop åt dem och gaf dem frikostiga gåfvor. För m:e Dacier, en af sextonhundratalets lärdaste och intelligentaste qvinnor, en af de främste öfverflyttare af de gamle klassiske författarnes skrifter, som någonsin lefvat, hyste hon en liflig beundran och önskade draga henne till sitt hof. Och det förefaller, som om hon äfven vid viktiga ärendens handhafvande ej alldeles föraktat den s. k. fruntimmersvägen. Så t. ex. begagnade hon sig af en syster till riksdrotsen Per Brahe för att uppgöra några angelägenheter med honom och fann henne handla med stor klokhet. Mot sin nyckfulla moder var hon alltid vänlig, visade vid många tillfällen, att hon verkligen höll af henne, och besökte ofta Nyköping, där hon bodde. Detta hindrade ej, att häftiga uppträden då och då egde rum dem emellan. De voro båda alltför lika i månget hänseende, för att ej så skulle ske.

Kristina var ej heller illa sedd af den svenska adelns damer, äfven sedan hon lemnat Sverige. I svenska källor finnes ingenstädes, för så vidt man hittills vet, någon antydan om att Kristinas uppförande skulle på ett djupare sätt sårat den qvinliga värdigheten. Lika litet tala de många italienska underrättelser om henne, hvilka hittills utgifvits, om någonting dylikt. Äfven m:lle Montpensier och m:e de Motteville i sina bekanta memoarer, i hvilka Kristina omtalas, nämna uttryckligen, att, huru fri i sitt sätt och huru besynnerlig den svenska drottningen än kunde synas, så var hon dock i allo en ärbar qvinna. Och dessa damers vittnesmål är desto mera betydelsefullt, som de ingalunda annars skona sin nästa och som de i öfrigt ej beundra Kristina.

Slutligen må drottningens egna ord i denna sak anföras. Själfbekännelser mottagas alltid med en viss misstro, men tjena onekligen till att bestyrka och förklara, om de, såsom här är fallet, öfverensstämma med trovärdiga vittnen.

»Mitt häftiga och lifliga temperament», skrifver Kristina, »har gjort mig ej mindre böjd för kärleken än för ärelystnaden. I hvilka olyckor skulle ej en sådan böjelse hafva fört mig, om ej Gud i sin nåd hade användt just mina fel för att skydda mig. Min ärelystnad, min stolthet, som ej kunde uthärda att underkasta sig någon, mitt högmod, som föraktade allt, hafva för mig utgjort ett märkeligt skydd. Genom Din nåd, o Gud, har Du också gifvit mig en finkänslighet, som skyddat mig från en för min ära och min lycka så farlig böjelse, och huru nära jag än har varit afgrunden, har Din mäktiga hand dragit mig därifrån. Du vet, hvad än förtalet därom må säga, att jag är oskyldig till all den uselhet, hvarmed det har svärtat mitt lif. Jag erkänner, att om jag inte hade blifvit född till flicka, skulle mitt temperaments böjelse måhända neddragit mig i förskräckliga oordningar. Men Du, som har låtit mig älska äran och hedern mer än något nöje, Du har skyddat mig från de olyckor, hvaruti omständigheterna, min ställnings frihet och mitt lifliga blod kunde hafva störtat mig. Jag skulle utan tvifvel hafva gift mig, om jag inte hade kännt inom mig styrkan, som Du har gifvit mig, att kunna lefva utan kärlekens njutningar.»

Denna själfbekännelse bär alla spår af en sällsynt uppriktighet och en psykologisk, djup uppfattning af det egna jaget. Den är gjord inför Gud, liksom hela det fragment af själfbekännelser Kristina efterlemnat, och det skulle fordras säkra bevis för att jäfva den, men, vi upprepa det ännu en gång, sådana finnas ej.

English translation (my own):

The idea of electing Karl Gustav as her successor and laying down the government had occurred to Kristina, she says herself, as early as 1646. It was in this year that she began to gain an aversion to marriage in general, and one with her cousin in particular. Before this, the situation had been different.

When Karl Gustav came to Stockholm in 1635 at the age of thirteen, while the little Queen was still staying with her mother, in black and in mourning, he had appeared to her as perkiness, courage, joy of life personified. There was no better companion. She was queen. He would, of course, become king. And when he then left on his way, she rivalled Maria Eleonora in the multitude of tears, and she wanted no other toys than his little puppies, which she took care of with motherly concern.

The child became a young maiden. Her feelings were initially unchanged. Through his birth and through their shared childhood memories, Karl Gustav seemed to her to stand before all others. Both among high and low, both inside and outside the kingdom, there was talk that he would become Kristina's consort.

In the winter of 1646, however, as mentioned, a change occurred in Kristina's way of treating her childhood friend. She apparently shows that she is indifferent to him.

Karl Gustav was not one of those timid suitors who retreat at the first hint. He proposed again and again. Kristina felt bound by her youthful promise, she realised how suitable this match was, but she could not make up her mind. She gave evasive answers.

Before Karl Gustav set out as generalissimo in the German war in June 1648, he demanded a definite declaration from the Queen. If she did not want him, he would remain forever in the Palatinate. However, Kristina would not hear of such a plan. She promised to procure for him the succession to the throne of Sweden. But Karl Gustav was not satisfied with this. He declared himself unworthy of this grace, his ambition extended only to becoming her consort. It would be impossible for him to drive the thought of her from his heart, but he was tormented daily, and his desire and tenderness for the Queen's person grew more and more. He would not always be able to control himself, although he knew that by showing his tender passion he only increased her aversion to him.

Kristina met his passionate outpourings, his assurances that the crown was indifferent to him and that she was everything to him, with a distrustful, mocking smile, declaring that such words were only a "fanfaronade", "something out of a novel". She nevertheless did not want to give him all hope, only to postpone the decision; the only thing she wanted to promise was never to marry anyone else.

With this Karl Gustav had to be content. When he returned from Germany, he was declared heir to the throne, but he found that he was as far from the Queen's heart as before. She began to talk about the fact that he should marry some other princess and even made proposals to him. All hope thus seemed to be gone. He was to console himself with the fact that, as Kristina said, "the crown would also be a beautiful girl" and that "love does not burn for just one person".

Kristina nevertheless kept her promise to Karl Gustav not to enter into any other marriage. She remained unmarried, and that although she could have had a husband, she soon said, whom she had wanted.

Suitors had already announced themselves to her while she was still in her cradle. Gustav Adolf had intended her to be married to the son of the Elector of Brandenburg, in connection with his plans for a northern Protestant empire. Maria Eleonora had not left Germany after her husband's death until she wanted to marry her off to a Danish prince. Proposals of marriage, especially from Brandenburg, occurred several times during Kristina's childhood, but the regents rejected them all with the explanation that marriage should wait until the Queen came of age.

But when that time came, they became all the more eager. They were now no longer against a marriage with the Count Palatine, whose great qualities were increasingly coming to light. Other suitors were also mentioned, but the Queen declared quite early on that if she were to marry, it would be with Karl Gustav.

A single man was also mentioned. Even when Kristina was a child, France had proposed, in order to win the favour of Axel Oxenstierna, that his eldest son, Johan, should be married to the Queen. However, the Grand Chancellor paid little attention to this proposal, and the son was married to the last descendant of the House of Sture.

But just at the time when the Queen turned away from Karl Gustaf and the Oxenstierna party's enviers began to get the Queen's ear, a rumour appeared that the Grand Chancellor wanted to marry Kristina to his younger son, Erik. He was two years older than the Queen. He had done thorough studies, had a good head and was at court as chamberlain in the winter of 1645-46. Possibly he had been so captivated by the brilliant qualities of his twenty year old mistress and by the splendour of the crown that he dared for a moment to entertain the presumptuous thought which his enviers so eagerly imposed upon him.

Enough of this, the Queen took a dislike to the young count, and in the spring of 1646 she sent him away from court as governor to Estonia. His prudent father then hastened his marriage to Nils Brahe's only daughter so as to put an end to all malicious rumours, and when Count Erik, towards the end of the Queen's reign, returned to Sweden proper, she gave him many trusty assignments, and these unreasonable marriage plans were never spoken of again.

For Kristina, with her high thoughts of the dignity of a ruler, regarded every thought of a marriage with a single man as such. She hesitated greatly as to whether she would allow her cousin, Marie Euphrosyne, to enter into such a misalliance as marrying Magnus Gabriel de la Gardie, and it is uncertain whether she would have given her permission to do so unless the young count seemed to her the height of manly perfection. She could not take him, therefore she gave him to her playmate. For it seems certain, even if Kristina did not expressly say so herself, that she was in love with the young count. When he returned from his travels, handsome, elegant, amiable, he aroused in her feelings such as she had never experienced before, and it was these which taught her that the Count Palatine was nothing to her and could never be anything but a childhood friend.

The whole court noticed the change in Kristina during the year 1646. It was whispered that old Ebba Brahe had bewitched the Queen's heart and that Count Magnus had told Kristina about the young Count Palatine's perversity, thereby instilling in the Queen a dislike for him. The love for de la Gardie, the impossibility of satisfying this inclination, the childhood promise to Karl Gustav, the eagerness of everyone around her to marry her off, the increasing desire for freedom, all this made the Queen see the marriage in ever darker colours. For her, nothing could outweigh the discomfort of dependence and lack of freedom. It seemed to her like an unbearable bondage, contrary to the nature of love, which demanded truth and freedom. Kristina had warm feelings, she could love, but she lacked the unlimited capacity of the feminine temperament to be able to sacrifice and suffer. Nor did she have the true woman's love for children.

She has written down her thoughts about love several times, and they are quite significant for her. "One can love without possessing", she has written, "but one cannot be completely happy in one's love without possessing the object of love." "A thousand things can prevent us from possessing the object of our desire, but nothing can prevent us from loving it." — "Absence does not destroy true love, and time, which otherwise destroys everything, cannot destroy it." — "It is to love in a wrong way to love at the expense of virtue and honour, which should be inseparable from true love."

De la Gardie fell into disgrace, all the more so as Kristina realised that she had deceived herself about him, that he was not who she had once believed him to be. Kristina had other favourites, but she maintained her aversion to marriage.

Whether Kristina had any deeper feelings for her later favourites, we leave it there, as it is not easy to decide such a thing when she herself has not spoken about it. For one has no right to give credence to all the rumours that have circulated about Kristina. Her admiration for the handsome Count Tott, the elegant Spaniard Pimentel, the unfortunate Monaldeschi, the cunning Cardinal Azzolino and other favourites has sometimes been interpreted as love. And one has not wanted to believe that she controlled her feelings.

Her reputation has often been tarnished. Even historians, who should have been conscientious, have, out of antipathy towards Kristina, used expressions such as "it is said, it is alleged, that so-and-so has been her lover", and even the most shameful vices have been attributed to her.

One should, however, take the trouble to find out who originally told all these dirty stories, and one will then find that it was some French scandal writers of the worst kind. It was natural that Kristina, through her arrogance and her capriciousness, gained many enemies, and by her conversion to Catholicism she incurred the hatred of all the orthodox Lutherans, so that they gladly embraced all the insults that were hurled against her.

Moreover, there was much in Kristina's soul that could make these rumours plausible. She was not indifferent to love, and she did not want to marry. She despised all convention and associated with men in a chummy manner. She did not deny that she preferred male company to female. Her many scientific and aesthetic interests, her education and her pleasures brought her closer to men.

It is not, however, consistent with the truth that she completely avoided her own sex. She always had ladies courting her both in Sweden and in Italy and was almost always accompanied by them. She has had no female favourite, however, more than Ebba Sparre, married to Jakob Kasimir de la Gardie. Kristina wanted to take her with her when she left Sweden, but Lady Ebba could not abandon her husband and died not long afterwards.

Kristina, however, took an interest in others of her female circle, arranged weddings for them and gave them generous gifts. For Madame Dacier, one of the most learned and intelligent women of the seventeenth century, one of the foremost translators of the writings of the old classical authors who ever lived, she entertained a lively admiration and wished to draw her to her court.

And it seems as if she did not completely despise the so-called "women's path" even when handling important matters. For example, she used a sister of the Grand Steward Per Brahe to settle some matters with him and found her to act with great wisdom. She was always friendly to her capricious mother, showed on many occasions that she really loved her, and often visited Nyköping, where she lived. This did not prevent violent outbursts from time to time from taking place between them. They were both too similar in many respects for this not to happen.

Kristina was not looked down upon by the ladies of the Swedish nobility even after she had left Sweden. In Swedish sources there is nowhere, as far as we know so far, any hint that Kristina's conduct would have in any way deeply offended female dignity. Nor do the many Italian accounts of her which have been published so far speak of anything of the sort. Even Mademoiselle de Montpensier and Madame de Motteville, in their well-known memoirs, in which Kristina is mentioned, expressly state that, however free in her manner and however peculiar the Swedish Queen might appear, she was nevertheless in all things an honourable woman. And the testimony of these ladies is all the more significant, as they in no way spare their neighbour and as they otherwise do not admire Kristina.

Finally, the Queen's own words on this matter may be cited. Self-confessions are always received with a certain distrust, but undoubtedly serve to confirm and explain if, as is the case here, they agree with credible witnesses.

"My fierce and lively temperament", writes Kristina, "has made me no less inclined to love than to ambition. Into what misfortunes would such an inclination have led me, if God had not, in His grace, used my very faults to protect me. My ambition, my pride, which could not bear to submit to anyone, my haughtiness, which despised everything, have constituted for me a remarkable protection. Through Your grace, O God, You have also given me a delicate sensitivity which has protected me from a tendency so dangerous to my honour and my happiness, and however close I have been to the abyss, Your mighty hand has pulled me from it. You know, whatever slander may say about it, that I am innocent of all the wretchedness with which it has blackened my life. I confess that if I had not been born a girl, the inclination of my temperament would perhaps have dragged me into terrible disorders. But You, who have made me love honour and glory more than any pleasure, You have protected me from the misfortunes into which circumstances, the freedom of my position, and my lively blood might have plunged me. I would undoubtedly have married if I had not felt within me the strength that You have given me to be able to live without the pleasures of love."

This self-confession bears all the traces of a rare sincerity and a psychological, deep perception of one's own self. It is made before God, like the entire fragment of confessions left by Kristina, and certain evidence would be required to refute it, but, we repeat once more, such does not exist.

Above: Kristina.

Above: Ellen Fries.