Ellen Fries' biography of Kristina, part 4

Source:

Märkvärdiga qvinnor, serie 2: Svenska qvinnor, pages 231 to 237, by Ellen Fries, 1891

http://runeberg.org/feqvinnor/2/0235.html

The biography:

Den uppfostran drottningen fått gjorde henne ej blott duglig till att mottaga styrelsen i Sverige, utan hade också hos henne väckt håg och ärelystnad att blifva hyllad som drottning i konstens och vetenskapens riken. Renässansbildningen, som ännu herskade, egnade sin hyllning åt qvinlig lärdom. Kristina fick snart ryckte att vara sin tids lärdaste qvinna och att vilja i fredliga idrotter vinna den utmärkelse, som hennes fader vunnit på slagfältet. Hon fick äfven ett rykte, som måhända verkade än mera förtrollande på konstens och vetenskapens heroer än hennes lärdom och ärelystnad. Det var ryktet om hennes frikostighet. De förnämsta af tidehvarfvets storheter, Grotius och Cartesius, kommo till Sverige, liksom äfven stjärnorna af andra rangen, Heinsius, Vossius, Huet, Salmasius, Freinshemius m. fl. Andra såsom Pascal tillsände henne smickrande skrifvelser.

De fleste stannade i Sverige endast en kortare tid, under hvilken drottningen flitigt begagnade sig af deras sällskap. En och annan såsom Schefferus och Loccenius bereddes en lärostol i Upsala. De erhöllo alla storartade skänker, som voro föga afpassade efter landets tillgångar. Deras lärdom hindrade dem ej att älska mammon, och deras afundsjuka, småsinne och girighet förbittrade mången stund för Kristina.

De fleste af dessa utländingars inflytande på vår odling torde ej hafva varit så särdeles stort, och Kristina ådagalade aldrig, synes det oss, samma intresse för den nationella kulturens höjande som Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna. Hon besökte visserligen ofta Upsala universitet och intresserade sig för vår fornforskning, men på det hela taget synes hon vid främjandet af konst och vetenskap tänkt i första rummet på att tillgodose sina egna andliga intressen, sin egen ärelystnad, endast i andra rummet tänkte hon därvid att gagna sitt land. Hon utgick i detta fall som i alla andra från sin egen synpunkt.

Desse lärde från när och fjärran ökade ytterligare hennes egenkärlek genom att tända rökelse till hennes ära på vers och prosa. Hon kallades »den tionde sångmön», »Nordens unga Sibylla», »konungarnes drottning», »naturens underverk», »den andra solen», »den unga Pallas», »den ojämförliga», »den himmelska hjältinnan», »världsalltets heder», o. s. v. Kristina kände sig ibland trött af allt detta smicker och kunde skämta däröfver, men hon undgick därföre ej dess skadliga inverkan.

Själfva arten af den bildning Kristina omfattade och som desse lärde representerade var egnad att utveckla själfkänslan och försvaga fosterländskheten. Ännu herskade humanismen, och dess karaktär hade alltid varit kosmopolitisk. Det egna jaget sattes öfver hvarje nationel begränsning.

Kristina hade oaktadt alla bemödanden att göra henne till svensk med en viss hänförelse omfattat just dessa kosmopolitiska ideer, som så väl öfverensstämde med hennes alltomfattande ande, hennes starka känsla för rättvisa och hennes hänsynslösa egoism — ty just denna blandning af ondt och godt är kosmopolitismens grundval. Hon brukade säga, att hon tyckte lika mycket om alla nationer. Det fanns för henne blott två slags folk, hederliga och ohederliga. Men med dylika grundsatser måste den fosterländska bildningen för henne få ett underordnadt intresse. Hon förstod sig också mindre på dessa svenske lärde: tröga, tunga, fast djuptänkta och grundliga.

Sin brist på nationell känsla visade hon också genom att taga med sig, då hon lemnade Sverige, alla de stora samlingar af manuskript, taflor, kaméer, medaljer o. s. v., som hon skaffat sig under sin regering. Hon hade utskickade i hela Europa, hvilka för hennes räkning inköpte dyrbarheter af alla slag. Åtskilligt hade hon ärft, åtskilligt hade kommit till Sverige genom krigen. Alla dessa härligheter, de må hafva varit köpta med svenskt blod eller med svenska penningar, följde Kristina till Rom. Mycket förskingrades redan under hennes lifstid genom vårdslöshet och oärlighet. Särskildt gäller detta hennes manuskriptsamling, som en gång varit bland de största i Europa. Återstoden af sina samlingar testamenterade hon till sin gunstling, kardinal Azzolini, och den har hamnat dels i Vatikanen, dels i åtskilliga europeiska samlingar. Men till Sverige har, oss veterligen, ingenting kommit åter.

Drottning Kristina brukade säga, att hon älskade alla nationer lika, men vid betraktelsen af hennes hof blir man böjd tro, att hon älskade främlingarne något mera än sina egna landsmän. Det vimlade af utländingar, fransmän, italienare och tyskar, dessutom af många unga adelsmän från de svenska Östersjöprovinserna. Drottningen slösade på dem guldkedjor, juveler och penningar. Gårdarne förbehöllos svenskarne. Hon ville se alla omkring sig glada och belåtna, hon ville belöna på ett kungligt sätt den minsta uppmärksamhet mot hennes person, men anspråken växte snart, om icke öfver hennes gifmildhet, så åtminstone öfver hennes tillgångar, och hon vann ej sitt mål, utan såg endast afund, oordningar och intriger. Svenskarne delade till en viss grad sin herskarinnas svaghet för det utländska, men de måste inse, att deras egen fördel hotades af hennes partiskhet, och de stöttes bort af utländingarnes öfvermod. Dessutom hade krigen väckt till lif i Sverige en både förut och senare okänd nationell själfkänsla. »Svenskarne skola ej blifva servila som förr», yttrades det i rådet, »och fortgår det på detta sätt, hafver Gud med dem menat underliga ting.» Svenskarnes drottning förstod likväl ej att taga vara på denna nya kraft till utveckling och storhet, som kunde hafva gjort hennes namn mera berömdt än dessa utländske lycksökares alla loftal.

Ty såsom lycksökare har man rätt stämpla många af dem, som besökte Kristinas hof och drogo fördel af hennes gunst. Några synas likvisst blifvit mera klandrande, än de hafva förtjenat. Dit höra hennes franske läkare Bourdelot och spanske ministern Pimentel, hvilka ådrogo sig Magnus Gabriel de la Gardies afund och den franske residenten Picques onåd, till men för deras rykte inför eftervärlden.

Den förre ansågs skicklig i sitt yrke och åtnjöt anseende i sitt hemland, där han i flere år varit anställd som lifmedicus hos prinsar af Condé och sedan 1641 innehaft titel af »Médecin du Roi». I februari 1652 kom han till Sverige, hit inkallad för att rådfrågas om drottningens hälsotillstånd.

Detta var nämligen allt annat än tillfredsställande. Hennes trägna studier, flitiga arbete i regeringen och häftiga kroppsrörelser kunde undergräfva en stark fysik, och hon hade varit klen allt sedan sin barndom. Under vintern 1651-52 var hon ofta sjuk, antagligen också till följd af de själsstrider hon utstod, då hon inom sig hvälfde planerna att öfvergifva sitt land och sin tro. Hon föll slutligen i en feber, från hvilken hon genom Bourdelots ordinationer tillfrisknade. Åtminstone trodde hon detta själf.

En läkardygd egde Bourdelot obestridligen. Han förmådde en patient sådan som Kristina att lyda och följa hans föreskrifter. Tillfrisknad, afstod hon från en del af sina studier. Med sin vanliga lidelsefullhet hängaf hon sig i stället åt förströelser af alla slag. Huruvida dessa föreskrifter voro i allo sunda, lämna vi därhän, men Kristina var belåten och öfverhopade Bourdelot med stora ynnestbevis.

Hvad Pimentel angår, som anlände till Sverige i slutet af 1652, så var det en ovanligt intagande personlighet, vacker, qvick, elegant, en fulländad ädling. Äfven han var bättre än sitt rykte, och såväl om honom som om Bourdelot uttala sig alltid Oxenstiernorna med största högaktning, hvilket de otvifvelaktigt ej skulle hafva gjort, om dessa främlingar varit så tvetydiga, som de framställas i den nämnde franske residentens brefväxling, hvilken allt för flitigt begagnats såsom källa för uppfattningen af Kristinas sista regeringsår. Magnus Gabriel de la Gardie var äfven afundsjuk för det anseende dessa främlingar åtnjöto hos drottningen, samtidigt med att han själf fick träda tillbaka och slutligen i okt. 1653 föll i fullständig onåd, hvarefter han ständigt förtalade dem. Vid denna tid hade dock Bourdelot redan återvändt till Frankrike. Pimentel däremot for ej förrän på våren 1654.

Alla dessa utländingar, lärde och olärde, alla dessa svenske ädlingar, som frikostiga gåfvor och granna titlar qvarhöllo vid hofvet, alla dessa förnäma damer, unga och gamla, kretsade ständigt kring den lysande medelpunkten, den unga drottningen med sitt eldiga lynne, sina nycker och ideer, sina qvicka infall och djupsinniga reflektioner. De hade alla, såsom en af hennes hofmän säger, mycket att beställa, men litet att uträtta.

Det fanns hofnöjen, som Kristina icke förstod sig på: långa festmåltider, hederliga rus, åskådande af afrättningar, torteringar och strider mellan lejon, björnar och andra vilda djur, skämt med dvärgar och stollar, hvilka olyckliga varelser särskildt hennes moder med förkärlek underhöll. Med dylikt kunde hennes hoffolk roa sig, under det hon läste sina älsklingsförfattare eller memorial och författningar. Men dessemellan sysselsatte hon hofvet. Hon tyckte om att jaga i skog och mark. Ännu mera att skjuta till måls eller rida vildt.

»Jag darrar ännu», skrifver den franske ambassadören Chanut, »när jag påminner mig, huru hennes majestät en dag på Upsala slätt besteg en italiensk häst, hvit som snö, hvilken hon fått af kardinalen. Hon tycker ofantligt mycket om hästen, och den synes känna sin herskarinna. Sedan lät hon oss taga fyra af de snabbaste hästarne i hennes stall, hvarefter vi satte af på en gång för ett lopp af fem hundra steg. Hon var den, som först kom till målet.»

Kristina gjorde ofta resor till olika delar af landet, till sin moder i Nyköping eller till någon stad eller gård. Snabbt fattade hon sina beslut, snabbt verkställdes resorna. Tio timmar å rad kunde hon tillbringa till häst, om hon så fann för godt, och genom sitt nattvak uttröttade hon de starkaste vid sitt hof. Tre eller fyra timmars sömn hade från barndomen varit henne nog. Men också var hon nervös, led ofta af hufvudvärk och svimningar.

Ringränningar, komedier, baletter og dylika upptåg roade alltid drottningen. Hon föranstaltade dylika fester och såg med välbehag, när Karl Gustaf, den unge de la Gardie och andre af rikets store täflade i anordningarnes sinnrikhet och lyx. Själf klädde hon gärna ut sig till maskerader och dansade med passion. Lyx och flärd utvecklades vid dessa fester, men också konstsinne och förfining. De utgöra ett särskildt kapitel i drottningens historia, och ett ej så alldeles utan intresse. Det var på hennes fester, som vår förste store skald, Georg Stiernhjelm, försökte sig på att till vårt ännu tunga språk öfverflytta de franska baletternas lätta text, på samma gång som han i sin »Hercules» moraliserade den ystra ungdom, som mellan striderna i fulla drag njöt af fredens njutningar vid drottningens hof. Den från Frankrike införskrifne balettmästaren Antoine de Beaulieu anordnade flere af dessa festliga baletter i tidens smak, då allegoriska figurer utförde konstiga dansturer. Det fordrades stor möda att inlära dessa. Det var ett obegripligt rännade upp och ned, menade de svenska kavaljererna, finnande dessa tillställningar ibland mera besvärliga än nöjsamma.

Särskildt vid kröningen voro präktiga fester anordnade. Tid efter annan hade denna högtidlighet uppskjutits, slutligen egde den rum i Stockholms Storkyrka den 20 okt. 1650. Drottningen hade redan den 17 gjort sitt ståtliga intåg från Jakobsdal, där hon några dagar rikligen undfägnats och där både rödt och hvitt vin flödat ur stora fontäner. Rådet hade på Norrmalmstorg upprest en äreport, hvars make man aldrig skådat och som kostat 16000 Rdr. Kanonerna hade skjutit från alla håll under två timmar, ej mindre än 1800 salvor. Efter kröningsceremonien åkte Kristina i en förgylld triumfvagn, dragen af fyra hvita hästar. Framför henne gick skattmästaren, kastande ut slantar och medaljer till folkmassan. Präktiga måltider, ringränningar, baletter och andra upptåg, tillställda af adeln för drottningen, gåfvo under flere dagar ytterligare glans åt högtidligheterna.

Den prakt, som vid detta tillfälle lades i dagen, synes knappt hafva varit på sin plats. År 1650 var Sverige ett nödår, och folket åt mångenstädes bark. Det kan ock tyckas, som om drottningen borde hafva undvikit kröningen, då hon redan nu umgicks med afsägelsetankar. Till hennes ursäkt kan likväl anföras, att råd och riksdag yrkade på kröning och att hon ej var den enda i sitt rike, som älskade lyx och fester. I sådant hänseende var hon endast ett sannskyldigt barn af sitt folk.

De dåliga tiderna borde ock hafva hindrat drottningen från att ytterligare utvidga sin hofstat, men icke desto mindre gjorde hon detta i slutet af sin regering. Hon vidtog äfven andra förändringar, hvarigenom tillträdet till hennes person försvårades för gemene man, och ej ens hofpersonalen fick röra sig med samma frihet som förr. Hennes önskan att själf vara mera ostörd, liksom äfven utländska förebilder, förmådde henne till dessa ändringar. Pimentel ansågs stå bakom dem, och då de ej slogo an på svenskarne, bidrogo de till att öka oviljan mot denne främling.

Kristinas hofhållning blef sålunda dyrbarare för hvarje år, på samma gång hon genom sina donationer förminskade de inkomster, som därtill voro anslagna. Hennes trotjenare Holm-Leijoncrona förklarade henne, att en reduktion var nödvändig, själf insåg hon det också, men hon ryggade tillbaka från att taga med ena handen hvad hon gifvit med den andra. Det fanns också en annan lösning, en länge påtänkt, af ännu andra skäl förestafvad — att afsäga sig kronan till Karl Gustafs förmån.

English translation (my own):

The upbringing the Queen received not only made her capable of receiving the government in Sweden, but it had also awakened in her a desire and ambition to be hailed as queen in the realms of art and science. The Renaissance education, which still reigned, devoted its homage to feminine learning. Kristina soon had the reputation of being the most learned woman of her time and wanting to win in peaceful sports the distinction that her father had won on the battlefield. She also gained a reputation which perhaps seemed even more enchanting to the heroes of art and science than her learning and ambition. It was the reputation of her generosity. The foremost of the great men of that time period, Grotius and Descartes, came to Sweden, as well as the stars of the second rank: Heinsius, Vossius, Huet, Salmasius, Freinsheim and others. Others such as Pascal sent her flattering letters.

Most of them stayed in Sweden for only a short time, during which the Queen made frequent use of their company. One and another, such as Schefferus and Loccenius, were prepared a chair in Uppsala. They all received lavish gifts which were little adapted to the resources of the country. Their learning did not prevent them from loving mammon, and their envy, small-mindedness and greed embittered Kristina for a long time.

Most of these foreigners' influence on our cultivation must not have been particularly great, and it seems to us that Kristina never showed the same interest in the promotion of national culture as Gustav Adolf and Axel Oxenstierna. It is true that she often visited Uppsala University and took an interest in the research into our ancient past, but on the whole she seems to have thought primarily of satisfying her own spiritual interests, her own ambition, in the promotion of art and science. Only secondarily did she think to benefit her country thereby. She assumed in this case, as in all others, from her own point of view.

These scholars from near and far further increased her self-love by lighting incense in her honour in verse and prose. She was called "the tenth Muse", "the young Sibyl of the North", "the Queen of Kings", "the wonder of nature", "the second Sun", "the young Pallas", "the incomparable", "the heavenly heroine", "the honour of the whole world", etc. Kristina sometimes felt tired of all this flattery and could joke about it, but she therefore did not escape its harmful influence.

The very nature of the education Kristina embraced and which these scholars represented was apt to develop self-esteem and weaken patriotism. Humanism still reigned, and its character had always been cosmopolitan. The self was placed above every national limitation.

Kristina, despite all efforts to make her a Swede, had embraced with a certain rapture precisely these cosmopolitan ideas, which agreed so well with her all-embracing spirit, her strong sense of justice, and her ruthless egotism — for precisely this mixture of evil and good is the foundation of cosmopolitanism. She used to say that she liked all nations equally. To her, there were only two kinds of people, honourable and dishonourable. But with such principles, the patriotic education had to take on a subordinate interest for her. She also thought less about these Swedish scholars: slow, heavy, but deep-thinking and thorough.

She also showed her lack of national feeling by taking with her, when she left Sweden, all the large collections of manuscripts, tables, cameos, medals, etc., which she had acquired during her reign. She had sent men out all over Europe who bought precious things of all kinds on her behalf. She had inherited a lot of different things that had come to Sweden through the wars. All these glories, which must have been bought with Swedish blood or with Swedish money, followed Kristina to Rome. Much was already squandered during her lifetime through carelessness and dishonesty. This is especially true of her manuscript collection, which was once among the largest in Europe. She bequeathed the rest of her collection to her favourite, Cardinal Azzolino, and it has ended up partly in the Vatican and partly in several European collections. But to our knowledge, nothing has returned to Sweden.

Queen Kristina used to say that she loved all nations equally, but when one looks at her court, one is led to believe that she loved foreigners somewhat more than her own countrymen. It teemed with foreigners, Frenchmen, Italians and Germans, in addition to many young nobles from the Swedish Baltic provinces. The Queen wasted gold chains, jewels and money on them. The estates were reserved for the Swedes. She wanted to see everyone around her happy and satisfied, she wanted to reward in a royal way the slightest attention to her person, but the claims soon grew, if not over her generosity, then at least over her means; and she did not win her goal, but saw  only envy, disorder and intrigue. The Swedes shared to a certain extent their mistress's weakness for the foreign, but they had to realise that their own advantage was threatened by her partiality, and they were repulsed by the arrogance of the foreigners. In addition, the wars had brought to life in Sweden a national sense of self unknown both before and since. "The Swedes will not become servile as before", it was said in the council, "and if it continues in this way, God has meant strange things to them." The Queen of Sweden nevertheless did not understand how to take advantage of this new power for development and greatness, which could have made her name more famous than all the praises of these foreign fortune-seekers.

Because many of those who visited Kristina's court and took advantage of her favour are rightly branded as fortune seekers. Some, however, seem to have become more blameworthy than they deserved. To this belong her French doctor Bourdelot and the Spanish minister Pimentel, who incurred the disgrace of Magnus Gabriel de la Gardie and the displeasure of the French resident de Picques, but for their reputation before posterity.

The former was considered skilled in his profession and enjoyed a reputation in his home country, where for several years he was employed as life doctor by the princes de Condé, and since 1641 he held the title of "médecin du Roi". In February 1652 he came to Sweden, summoned here to be consulted about the Queen's state of health.

This was anything but satisfactory. Her sluggish studies, diligent work in the government, and violent body movements could undermine a strong physique, and she had been frail ever since childhood. During the winter of 1651-52, she was often ill, probably also as a result of the spiritual battles she endured, when she hatched within herself the plans to surrender her country and her faith. She finally fell into a fever, from which she recovered through Bourdelot's prescriptions. At least she thought so herself.

Bourdelot undoubtedly possessed a medical virtue. He made a patient like Kristina obey and follow his orders. Recovering, she renounced part of her studies. With her usual passion, she indulged instead in distractions of all kinds. Whether these regulations were altogether sound, we leave it there, but Kristina was satisfied and showered Bourdelot with great favours.

As for Pimentel, who arrived in Sweden at the end of 1652, he was an unusually captivating personality, handsome, witty, elegant, a perfect nobleman. Even he was better than his reputation, and of both him and of Bourdelot the Oxenstiernas always speak with the greatest respect, which they undoubtedly would not have done if these strangers had been so ambiguous as they are represented in the correspondence of the said French resident, which is all too frequently used as a source for the perception of Kristina's last year of reign. Magnus Gabriel de la Gardie was also jealous of the reputation these strangers enjoyed with the Queen, at the same time that he himself had to step back and finally in October 1653 fell into complete disgrace, after which he constantly slandered them. By this time, however, Bourdelot had already returned to France. Pimentel, on the other hand, did not leave until the spring of 1654.

All these foreigners, learned and unlearned, all these Swedish nobles, who lavished gifts and neighboring titles at the court, all these distinguished ladies, young and old, constantly revolved around the shining center, the young Queen with her fiery temper, her whims and ideas, his quick caprices and profound reflections. They all had, as one of her courtiers says, much to order, but little to accomplish.

There were court pleasures, which Kristina did not care for: long feasts, honorable drunkenness, watching executions, tortures and battles between lions, bears and other wild animals, jokes with dwarves and fools, which unfortunate creatures especially her mother loved to entertain. With such things her courtiers could amuse themselves, while she read her favourite authors or memorandums and constitutions. But in between she occupied the court. She enjoyed hunting in the forests and fields. Even more to shoot to the finish line or ride wildly.

"I still tremble", writes the French ambassador Chanut, "when I remember how Her Majesty one day on the Uppsala plain mounted an Italian horse, white as snow, which she had received from the Cardinal. She likes horses immensely, and it seems to know its mistress. Then she let us take four of the fastest horses in her stable, after which we set off at once for a race of five hundred paces. She was the one who reached the goal first."

Kristina often made journeys to different parts of the country, to her mother in Nyköping or to some city or estate. Quickly she made her decisions, and quickly the trips were carried out. She could spend ten hours in a row on horseback, if she felt like it, and by her night vigil she exhausted the strongest at her court. Three or four hours of sleep had been enough for her since childhood. But she was also nervous and often suffered from headaches and fainting spells.

Ring races, comedies, ballets and such antics always amused the Queen. She organised such parties and watched with relish as Karl Gustav, the young de la Gardie, and other great men of the realm dabbled in the ingenuity and luxury of the arrangements. She herself liked to dress up for masquerades and danced with passion. Luxury and flair developed at these parties, but also artistic sense and refinement. They form a special chapter in the Queen's story, and one not entirely without interest. It was at her parties that our first great skald, Georg Stiernhielm, tried to transfer to our still heavy language the light text of the French ballets, at the same time that in his "Hercules" he moralised the youth, who between the great battles and enjoyed the pleasures of peace at the Queen's court. The registered ballet master from France, Antoine de Beaulieu, arranged several of these festive ballets in the taste of the time, when allegorical figures performed strange dance moves. It took great effort to learn these. It was an incomprehensible flow up and down, said the Swedish cavaliers, finding these events sometimes more troublesome than enjoyable.

Magnificent parties were organised especially at the coronation. Time after time this solemnity had been postponed, finally it took place in Stockholm Cathedral on October 20, 1650. The Queen had already made her stately entry from Jakobsdal on the 17th, where she had been lavishly entertained for a few days and where both red and white wine flowed from large fountains. The council had erected a gate of honour on Norrmalmstorg, the like of which has never been seen and which cost 16,000 riksdalers. The cannons fired from all sides for two hours, no less than 1,800 volleys. After the coronation ceremony, Kristina rode in a gilded triumphal carriage, pulled by four white horses. In front of her walked the Treasurer, throwing out pennies and medals to the crowd. Magnificent meals, ring races, ballets and other antics, provided by the nobility for the Queen, gave additional luster to the festivities for several days.

The splendour that was displayed on this occasion seems hardly to have been out of place. In 1650, Sweden was a year of need, and in many places the people ate bark. It may also seem as if the Queen should have avoided the coronation, as she was already entertaining thoughts of abdication. Her excuse can still be cited that the Council and Riksdag demanded a coronation and that she was not the only one in her kingdom who loved luxury and parties. In that respect she was only an honest child of her people.

The bad times should also have prevented the Queen from further expanding her court state, but she nevertheless did so at the end of her reign. She also made other changes whereby access to her person was made more difficult for the common man, and even the court staff were not allowed to move with the same freedom as before. Her desire to be more undisturbed herself, as well as foreign role models, led her to these changes. Pimentel was considered to be behind them, and when they did not attack the Swedes, they contributed to increase the dislike towards this foreigner.

Kristina's household thus became more expensive every year, while at the same time she, through her donations, reduced the income that was allocated to it. Her loyal servant Holm-Leijoncrona explained to her that a reduction was necessary, she realised it herself, but she recoiled from taking with one hand what she had given with the other. There was also another solution, one that had been thought of for a long time, advocated for still other reasons — to abdicate the crown in favour of Karl Gustav.

Above: Kristina.

Above: Ellen Fries.

Notes: Jakobsdal is the old name for Ulriksdal Castle.

Norrmalmstorg is the old name for Gustav Adolfs torg.