Ellen Fries' biography of Kristina, part 5

Source:

Märkvärdiga qvinnor, serie 2: Svenska qvinnor, pages 237 to 245, by Ellen Fries, 1891

https://runeberg.org/feqvinnor/2/0241.html

The biography:

Slutomdömet om Kristina såsom *regentinna* är ännu ej fälldt. Hennes betydelse för och inflytande på regeringsärendena behöfver ännu i många punkter granskas, innan man kan säga, i hvad mån hon personligen må berömmas eller tadlas för de åtgärder i den inre eller yttre politiken, som utmärka hennes regering.

I denna kortfattade karaktäristik kan det naturligen ej blifva fråga om att inlåta sig på en redogörelse för hennes regering. Vi tillåta oss endast att därifrån påpeka några drag, som synas oss betecknande för hennes personlighet.

Kristina *ville regera*, antingen hon nu kunde det eller ej, och detta både af princip och anlag. Den enväldiga monarkien var den styrelseform, som hon ansåg för folken lyckligast. Den uppfattningen hade hon ej fått af sin lärare i statskonst, den store rikskanslären, utan det var en åsikt, som omfattades af den yngre generation hon tillhörde och som öfverensstämde för mycket med hennes kynne, för att hon ej skulle anslutit sig till densamma. Följaktligen ville drottningen ej, då hon 1644 vid 18 års ålder tog presidiet i rådskammaren, där längre betraktas som ett barn, till hvars ord man uppmärksamt och artigt lyssnade, men vid hvars åsikter man fäste föga afseende. Men tydligt är, att så behandlades Kristina af de erfarne män, som i början utgjorde rådskammaren. Det ligger i människonaturen, att de gamle alltid betrakta som barn dem de sett växa upp. Det hjälpte ej, att barnet var en Kristina. Den mäktige i rådet var en Axel Oxenstierna, som suttit där i öfver tre decennier och styrt nästan enväldigt i tolf år.

Den franske ministern Chanut, som länge vistades vid svenska hofvet och i hög grad hade Kristinas förtroende, säger rent ut, att drottningen var afundsjuk öfver rikskanslärens stora inflytande.

Hon var ingalunda den enda, som mot honom hyste dylika känslor, och alla dessa afundsamma, främst den unge de la Gardie, för hvilken Kristina dessutom hyste personlig tillgifvenhet, blefvo af henne beskyddade och framdragna. Genom dem sökte hon bilda en motvikt mot den allrådande ministern. Flere personer intogos i rådet för att blifva drottningens lydiga redskap, så att dess antal fördubblades.

Ett beryktadt fall af drottning Kristinas opposition mot Axel Oxenstierna är Adler Salvius' upphöjelse till riksråd. Denne man hade i trettio år gjort sitt land stora tjenster, han var lärd och dugande, men olyckligtvis var han en uppkomling och hade nyss förvärfvat sitt adelsdiplom. Kristina föreslog honom icke dess mindre till riksråd. De gamle i rådet kände sig förnärmade häröfver, ej minst Axel Oxenstierna, som dessutom hade personliga skäl att ej gärna vilja samarbeta med Adler Salvius och därföre hade många invändningar att göra mot hans val. Men Kristina gaf honom svar på tal. Hon ärnade ej, sade hon, vid riksrådsvalen stanna inom några få familjer, och månne man frågar efter sexton anor, då man begär ett godt råd? Axel Oxenstierna drog det kortare strået, och Adler Salvius blef riksråd.

Mindre hedrande för drottningen är hennes själfrådighet vid afslutandet af fredskongressen i Osnabrück. Den 10 april 1647 affärdade hon till de båda underhandlarne Johan Oxenstierna, rikskanslärens äldste son, och den ofvannämnde Adler Salvius ett ljungande bref, nästan i farfaderns stil. Hon befaller dem att inte »solka» med fredsverket, att ej låta sig oroas af »ambitiösa människors fantasier«, och detta »så kärt Eder är min högsta onåd att undvika och där I icke hafven lust att därföre stå mig blek och röd till svars». Samma dag skref hon ett bref till Adler Salvius med hemliga instruktioner. På detta sätt ökade hon, till föga fromma för fäderneslandets intressen, den afund och splittring, som redan förefunnos mellan dessa tvänne underhandlare. Drottningen ville härmed själf uppträda såsom fredsstiftarinna, skjuta åt sidan rikskanslären, som förut beherskat situationen, men på detta försök skördade hon inga lagrar.

Det kom sedan en tid, då Magnus Gabriel de la Gardie menade sig vara herre i riket, då hans öfvermod började besvära Kristina, och då föll också han i onåd, och detta långt djupare än någonsin Axel Oxenstierna hade gjort, ty han var ej oersättlig såsom denne. Drottningen hade nämligen äfven under åren 1646-50, då de la Gardies anseende stod som högst, ofta nödgats vädja till rikskanslären, och de utländske ministrarne hade alltid funnit öfverensstämmande med sin fördel att vid sina uppdrag vända sig till honom.

Under de sista åren af Kristinas regering växte ånyo hans inflytande. Kristina kunde visserligen då och då tillåta sig några själfrådiga handlingar — hon affärdade t. ex. en portugisisk resident utan att rådfråga kanslären, hon lät på eget bevåg lägga beslag på några holländske köpmäns gods för att kräfva upprättelse för den orättmätiga behandling en svensk lidit i Amsterdam, och hon förklarade obetänksamt nog Bremen krig, hvilken krigsförklaring Axel Oxenstierna dock fann för godt att kontramandera — men i stort sedt var nu rikskanslärens makt högst betydlig och förstärktes ytterligare genom de viktiga värf, som anförtroddes hans yngre son, Erik Oxenstierna.

De försök Kristina tid efter annan gjort att motarbeta rikskanslären hade aldrig hindrat henne från att sätta ett högt pris på hans stora egenskaper, och det var för hans skull hon fann det svårast lemna Sverige. Men Kristina njöt alltid af att känna sig ega makten öfver honom, och det behagade henne ofantligt, när den spanske ministern Pimentel, som 1652 kom till Stockholm, genast sökte företräde hos henne utan att först vända sig till Axel Oxenstierna. Detta synes varit första steget, hvarigenom denne elegante och inställsamme man innästlade sig i Kristinas förtroende. Regeringsärendena kom dock han lika litet som någon annan af de sista årens gunstlingar, såsom Holm-Leijoncrona, Tott, Steinberg och den beryktade Bourdelot, att beherska. Kristina satt själf vid rodret och tillät ingen att mästra henne. Men hafvet var upprördt, skären många och bränningarne svåra, och mot sin vilja tvangs hon gång efter annan att fråga Axel Oxenstierna till råds, att söka stöd hos denne store statsman, om hvilken det sagts, att om alla Europas statsmän vore samlade på ett skepp, så borde befälet lemnas åt honom.

Kristina tvangs desto oftare att rådfråga honom, som hon ej var någon politiker. Hon kunde ha *genialiska ideer*, men hon saknade slughet och ihärdighet, och den bristen kunde inga andra egenskaper ersätta. Hon uttänkte många utvägar, men hon hade ej blick för att finna den enklaste. Hon kunde ej fasthålla en idé och konsekvent handla för dess realisering. Den ena idén förjagade den andra. Skulle hon hafva genomdrifvit alla sina växlande politiska hugskott, skulle Sverige under hennes regering fört den mest äfventyrliga politik. Hon ville medla i Frondekrigets oroligheter, i Karl I:s strider med Cromwell och i de polska oroligheterna, men uppgaf alltid sina planer inför Axel Oxenstiernas välgrundade invändningar.

Hennes liflighet, hennes själfsvåldiga väsen förledde henne då och då till handlingar, hvilka ej voro förenliga med god diplomatisk takt. När Kristina ville ha fred, inte var det rätta sättet att taga emot främmande konspiratörer såsom Ulfeldt och Radjieiovski. Hon önskade gynna Sveriges förbund med Frankrike, och icke dess mindre visade hon det spanska sändebudet Pimentel ett så stort förtroende, att det franska förbundet syntes hotadt. När den engelske ambassadören Whitelocke kom hit till Sverige, var Kristina ifrig att vinna hans bevågenhet, men detta oaktadt lät hon efter en hoffest, sedan den hederlige puritanen aflägsnat sig, sin dansmästare till hela hofvets uppbyggelse, och ej minst till Kristinas egen, efterhärma hans klumpiga danssteg. Whitelocke fick lyckligtvis aldrig reda på detta tilltag. Det var svårt nog ändå att få till stånd en förmånlig allians med det sluga och öfvermodiga sändebud, som Cromwell skickat till Sverige.

I den *inre* politiken förfor Kristina på samma sätt som i den yttre. Hon saknade aldrig ideer, och hon omfattade alltid med lifligt intresse de förslag i en eller annan riktning, som framställdes af hennes riksråd, men ett lugnt, planmässigt tillvägagående för att nå ett klart utstakadt mål var ej enligt med hennes kynne.

Kristina ville höja konungamakten och sin egen ära. Hennes adel skulle vara talrik, lysande, henne tillgifven, hennes hof af de yppersta i Europa. Men för att nå detta mål gick Kristina tillväga utan all beräkning på framtiden. Hon åsyftade att med sina talrika gåfvor höja kronans anseende; i stället försvagades det, och hennes hejdlösa slöseri utgör den mörka punkten i hennes styrelse.

Omständigheter inträffade dock, som öppnade hennes ögon, nämligen ofrälseståndens missnöje och ovilja mot adeln vid 1650 års riksdag, den af Messenius d. y. stiftade sammansvärjningen, som åsyftade att flytta kronan på Karl Gustafs hufvud, och de bondeoroligheter, som här och hvar i landet inträffade under de sista åren af hennes regering. Hennes rättrådighet och humanitetskänsla funno de missnöjdes anspråk i viss mån berättigade. Hon lofvade visserligen, att ej blanda sig i ståndens tvister, men hon bad dem besinna, att hon vore allas drottning. Flere gånger sökte hon föra böndernas talan, och hon straffade endast med motvilja de upproriske.

Genom fredssluten i Brömsebro och Osnabrück hade Sverige blifvit en sjömakt, och det gällde att rätt begagna dessa fördelar för att utveckla handeln och industrien. En koloni grundades, handelskompanier bildades, kommerskollegium inrättades. I dessa och andra liknande företag, som utmärka hennes regering, hade hon så godt som ingen del. Hon var ej som så många af hennes samtid bland adelns damer intresserad för dessa praktiska saker. »Det största behag penningen medför är att gifva ut honom», tyckte Kristina, och huru dessa penningar, som hon ständigt behöfde, skulle samlas var en fråga, som syntes henne af underordnad betydelse. Om kompanier och skepp och räntor kunde de gamla grefvinnorna och riksråden resonnera, men hon för sin del talade hellre om Tacitus och Virgilius eller Alexander och Cæsar. Inte ens i rådet yttrade hon sig ofta i ekonomiska frågor. Hon uppträdde dock ibland mot det obarmhertiga reglementerande i handeln, som fann förespråkare i rådet, och åberopade Hollands rikedomar såsom exempel på att ett lands handel kunde gå framåt alla dessa plakat, regler och tullar förutan.

Dristiga planer tilltalade henne i handel som i allt annat. Louis de Geer föreslog att utrusta en expedition, som skulle segla till Indien norr om Asien, och det berodde inte på Kristina att ej Sverige på 1650-talet utförde hvad som detta samma land verkligen bragte till stånd år 1880.

Till hennes oförmåga att sköta ekonomiska angelägenheter och beräkna omkostnader återkommer man vid hvarje betraktelse af hennes företag och planer, de må gälla understöd åt vetenskapsman, hofhållning eller andra förvaltningsåtgärder. Öfverallt leder hennes styrelse till reduktionen, som hon insåg och som hon ville undvika.

Också ombytligheten i hennes lynne visar sig i hennes förhållande till regeringsärendena. Tidtals var hon ytterst nitisk, bevistade rådsammanträden, genomläste de fleste handlingar, tog sig för att på bestämd tid besöka kansliet, så att onödiga dröjsmål skulle förekommas o. s. v. Tidtals fylles hon af andra intressen och är glad, att hon kan få »till alla besvär och mödor» trogna hjälpare. Högsta makten lemnade hon därföre ej ifrån sig. Att det skulle varit just de sista åren hon mest vårdslösade regeringen hafva vi för vår del ej kunnat finna. Hon var visserligen då mycket upptagen af sina framtidsplaner, men hon glömde ej därföre mera än förut, att hon var drottning.

Det var en egen ödets nyck att ett krigarfolk som det svenska skulle styras af en qvinna. Kristina insåg, att hon som regent ej vore, hvad hon borde vara och trodde, att hennes kön var hennes största fel. En qvinna — detta var hennes åsikt — blir alltid underkastad, ledd, beroende, och det blir lätt ett visst löjligt skimmer öfver hennes styrelse. Det blir ej sanning i hennes handlingar. Så hade det ofta varit med henne själf, fastän smickret talat om hennes stora makt i rådet. Hon fick dessutom ej anföra en här, utan måste bero af sina generaler. Därföre borde ej heller någon qvinna regera, menade Kristina, och hon genomdref, att prinsessorna i Sverige uteslötos från arfsrätt till kronan, och sade sig ämnat göra detta, äfven om hon hade haft egna döttrar.

»Om furstarne kände sina plikter, skulle ingen vilja regera», har hon själf yttrat, »och en furste bör anse sig såsom en slaf, krönt af folket, hvilken arbetar för människor, som aldrig äro nöjda med honom, hvilka märkvärdigheter han än gör.» Men att vara slaf, om än prydd med en krona, det var mer än en gång plågsamt för den, som satte friheten högre än allt. Hvarje tvång var henne olidligt, äfven det som hennes höga ställning pålade henne. Däremot syntes henne en drottnings rang och makt utan en drottnings göromål och plikter såsom den högsta möjliga frihet.

Af begär efter oberoende, af trötthet vid de stegrade regeringsbekymren och af ett än viktigare skäl, hvartill vi skola återkomma, tänkte Kristina tidigt på att nedlägga styrelsen.

Sveriges krona var ett kostligt arf, och hon ville ej lemna den ifrån sig, om ej i händer starkare än hennes egna. I sin kusin pfalzgrefven Karl Gustaf såg hon den rätte efterträdaren. Han hade fått en lika god uppfostran som hon själf, och hon hade många gånger pröfvat hans stora egenskaper. Genom att gifva honom kronan, skulle hon dessutom godtgöra, hvad hon mot honom brutit, då hon ej, oaktadt sitt barndomslöfte, ville göra honom till sin gemål.

Ständernas vid riksdagarne ofta upprepade fordran, att drottningen skulle genom giftermål försäkra tronföljden, gaf henne slutligen anledning att vid 1649 års riksdag föreslå Karl Gustaf till sin efterträdare. För att gifva styrka åt sitt förslag sökte hon vinna rådets samtycke, men detta visade sig mycket svårt att erhålla. Hetsiga debatter fördes i rådskammaren under febr. 1649. Riksråden funno planen betänklig och återkommo ideligen till att drottningens giftermål med Karl Gustaf vore frågans enda rätta lösning. Drottningen sökte öfvertala dem i godo, men slutligen brast henne tålamodet, och hon utropade: »Jag ser mig då tvungen att omtala för Eder, att det är mig alldeles omöjligt att ingå något äktenskap. Skälen härför förtiger jag, utan vill endast säga Eder, att mitt sinne är sådant; jag har bedt Gud förläna mig ett annat sinne, men förgäfves.»

Hvarken med godo eller ondo kunde likväl rådet vinnas för förslaget. Drottningen föredrog det icke dess mindre och utan att omtala rådets motstånd för ett ständernas utskott. Äfven vid dess företräde fick hon förmaningar att gifta sig. Hennes gamle lärare, Johannes Mattiæ, för hvilken hon hyste en stor tillgifvenhet och som hon öfverhopat med välgärningar, grep till ordet och sade henne rent ut, att landets lagar fordrade, att hon skulle gifta sig. Dessa ord behagade ej drottningen. »Ingen i världen kan tvinga mig», svarade hon, »om jag ej vill besluta mig härför. Jag nekar ej till att jag kanske gör det en dag. Att gifta sig för fäderneslandets bästa är ett godt skäl, men då jag funnit ett lika godt sätt för att försäkra dess framtid, hvad kan man mera begära af mig? Att jag nu får en tronföljare hindrar inte, att jag kan gifta mig. Hvad jag har lofvat hertig Karl, skall jag obrottsligen hålla. Men I fån inte nu veta, hvad jag har lofvat honom. Jag kan ju gifta mig med honom, sedan han blifvit förklarad för min efterträdare, hvilken förklaring allra bäst nu låter sig göra. Men ingen hvarken i himlen eller på jorden skall kunna tvinga mig.» Ytterligare ombedd, utropade Kristina: »I fån icke ett ord af mig om giftermålet, förrän I hafven fattat beslut om pfalzgrefvens succession, till kronan! Himmel och jord skola aldrig taga ifrån mig, hvad jag föresatt mig! Om jag gifter mig, skall jag ej taga någon annan än hertig Karl, så sannt jag är en hederlig människa.» Och därmed måste utskottet låta sig nöja.

Presternas och borgarnes utskott gingo in på drottningens förslag, adelns utskott vägrade, men Kristina förklarade, att frågan icke desto mindre skulle föreläggas stånden. Så skedde. De ofrälse stånden biföllo utan ytterligare gensägelse, dels af opposition mot adeln och dels för att hertigen bland dem var populär.

Kristina gaf sig emellertid ej, förrän hon förmådde äfven rådet att samtycka till Karl Gustafs val till efterträdare. Ej af böjelse för valriket, såsom Kristina lät påskina, utan just till följd af större politisk blick var motståndet här starkast. Drottningen var ej mer än tjugutre år, hon var nyckfull, ifrig, lidelsefull; skulle man kunna lita på hennes ord, att hon ej gifte sig med någon annan än Karl Gustaf? Det vore farligare att få flere tronföljare än ingen. Rikskanslären, som vid denna tid var af sjukdom förhindrad besöka rådets sammanträden, tvangs också att underskrifva Karl Gustafs val. Det skedde inte utan lifliga protester å hans sida; han ville hellre, sade han, nedstiga i grafven än underteckna detta dokument, som han spådde skola för fäderneslandet medföra stora olyckor.

Drottningen lät sig likväl ej bekomma. Hon hade fått rådets underskrift, och hon fick också adelns, som »lät det bero» vid hennes och rådets beslut, sålunda skjutande allt ansvar från sig.

Karl Gustaf var vid denna tid ute i Tyskland. Han hade ifrån början varit mycket emot att väljas till tronföljare. Det var en heder, hvars värde syntes honom ganska ovisst, och afskar hans förhoppningar att blifva drottningens gemål. Han fick likväl, äfven han, finna sig i detta beslut. Vid hans återkomst till Sverige genomdref Kristina 1650, att han blef förklarad för svensk arfprins och kronan ärftlig för honom och hans manliga arfvingar. Det var nu rikskanslären själf, som föreslog de närmare bestämmelserna, och riksdagen var af andra skäl splittrad, så att något allvarligare motstånd förekom ej.

Kristina gaf likväl aldrig Karl Gustaf någon del i styrelsen, så länge hon regerade. Han vistades på Öland och hoppades i det längsta att få dela tronen med henne. Hos Kristina mognade dock planen mer och mer att nedlägga regeringen, hvilket hon, som bekant, fullföljde i juni 1654.

Kristinas energi att genomdrifva tronföljarvalet och åt sitt fosterland skaffa en sådan konung förtjenar Sveriges tacksamhet. Hon har visserligen yttrat, att hon hade intet att förebrå sig i vården af regeringsärendena, — en så själfkär människa som hon skall alltid uppresa sig mot hvarje klander och då berömma sig själf — men å andra sidan kunde hon i lugna stunder bedöma sin förmåga, och hon yttrade flere gånger, då man ville afråda henne att afsäga sig regeringen, att den efterträdare hon utvalt skulle regera mycket bättre än hon själf. Hon hade rätt. Men en sådan själfkännedom ha ej många dåliga regenter haft.

English translation (my own):

The final verdict on Kristina as ruler has not yet been passed. Her importance to and influence on government affairs still needs to be examined in many respects before it can be said to what extent she may be personally praised or chastised for the measures in the internal or external politics that distinguish her reign.

In this brief characterisation, there can naturally be no question of agreeing to an account of her reign. We only allow ourselves to point out a few features from there, which seem to us indicative of her personality.

Kristina wanted to rule, whether she was able to or not, and this both out of principle and disposition. The absolute monarchy was the form of government which she considered the happiest for the people. She had not received that opinion from her teacher in statecraft, the Grand Chancellor, but it was an opinion that was embraced by the younger generation she belonged to and that agreed too much with her disposition for her not to attach herself to it. Consequently, the Queen did not want to, when in 1644 at the age of 18 she took up presiding in the Council chamber, where she was no longer regarded as a child to whose words one listened attentively and politely, but to whose opinions one attached little importance. But it is clear that this is how Kristina was treated by the experienced men who initially made up the Council chamber. It is in human nature that the old always regard as children those they have seen grow up. It did not help that that child was a Kristina. The powerful person in the Council was an Axel Oxenstierna, who sat there for over three decades and ruled almost autocratically for twelve years.

The French minister Chanut, who stayed at the Swedish court for a long time and had Kristina's confidence to a great extent, says plainly that the Queen was jealous of the Grand Chancellor's great influence.

She was by no means the only one who harboured such feelings towards him, and all these jealous ones, especially the young de la Gardie, for whom Kristina also harboured personal affection, were protected and favoured by her. Through them she sought to form a counterweight to the omnipotent minister. More persons were admitted to the council to become the Queen's obedient tools, so that its number was doubled.

A notorious case of Queen Kristina's opposition to Axel Oxenstierna is the elevation of Adler Salvius to the position of councilman. This man had for thirty years done his country great services, he was learned and capable, but unfortunately he was an upstart and had just acquired his diploma of nobility. Kristina nevertheless suggested him for the position of councilman. The elders in the Council felt insulted by this, not least Axel Oxenstierna, who also had personal reasons for not wanting to cooperate with Adler Salvius and therefore had many objections to his election.

But Kristina gave him an answer in a speech. She did not intend, she said, to stay within a few families during the council elections, and why would one ask for sixteen ancestors when one desires good advice? Axel Oxenstierna drew the shorter straw, and Adler Salvius became a councilman.

Less honourable to the Queen is her obstinacy at the conclusion of the Peace Congress in Osnabrück. On April 10, 1647, she wrote to the two negotiators Johan Oxenstierna, the Chancellor's eldest son, and the said Adler Salvius a salacious letter, almost in her grandfather's style. She orders them not to "play around" with the peace process, not to let themselves be worried by "ambitious people's fantasies", and this, "so important to you, is to avoid my greatest displeasure, and if you do not have the desire to therefore answer to me pale and blushing".

The same day she wrote a letter to Adler Salvius with secret instructions. In this way she increased, to little piety for the interests of the Fatherland, the hatred and division which already existed between these two negotiators. The Queen thereby wanted to act as a peacemaker, to push aside the Chancellor, who had previously controlled the situation, but she reaped no laurels in this attempt.

There came a time when Magnus Gabriel de la Gardie thought he was lord of the kingdom, when his arrogance began to trouble Kristina, and then he too fell out of favour, and this far deeper than Axel Oxenstierna had ever done, for he was not irreplaceable like him. Indeed, even during the years 1646-50, when de la Gardie's reputation was at its highest, the Queen had often been forced to appeal to the Chancellor, and the foreign ministers had always found it to their advantage to turn to him for their assignments.

During the last years of Kristina's reign, his influence grew again. Kristina could, of course, indulge in some self-indulgent actions from time to time — she sent, for example, a Portuguese resident without consulting the Chancellor, she had the goods of some Dutch merchants seized on her own initiative to demand compensation for the unjust treatment a Swede had suffered in Amsterdam, and she recklessly declared war on Bremen, which declaration of war Axel Oxenstierna, however, found too good to countermand — but in general terms, the Chancellor's power was now extremely significant and was further strengthened by the important tasks that were entrusted to his younger son, Erik Oxenstierna.

The attempts Kristina made time after time to oppose the Chancellor had never prevented her from putting a high value on his great qualities, and it was for his sake that she found it most difficult to leave Sweden. But Kristina always enjoyed feeling that she had power over him, and it pleased her immensely when the Spanish minister Pimentel, who came to Stockholm in 1652, immediately sought preference from her without first turning to Axel Oxenstierna.

This seems to have been the first step by which this elegant and approachable man established himself in Kristina's trust. However, he came to control government affairs just as little as any other of the favourites of recent years, such as Holm-Leijoncrona, Tott, Steinberg and the notorious Bourdelot. Kristina sat at the helm herself and did not allow anyone to master her.

But the sea was rough, the cuts many and the surf severe, and against her will she was forced again and again to ask Axel Oxenstierna for advice, to seek support from this great statesman, of whom it has been said that if all the statesmen of Europe were gathered on one ship, then the command should be left to him.

Kristina was forced to consult him all the more often, as she was no politician. She might have gotten brilliant ideas, but she lacked cunning and tenacity, and no other qualities could replace that lack. She thought of many ways out, but she did not have the eye to find the easiest one. She could not hold on to an idea and consistently act for its realisation. One idea chased the other. If she had carried out all her various political hacks, Sweden would have pursued the most adventurous policy under her government. She wanted to mediate in the unrest of the War of the Fronde, in Charles I's battles with Cromwell and in the Polish unrest, but she always gave up her plans in the face of Axel Oxenstierna's well-founded objections.

Her liveliness, her self-violent nature led her from time to time to actions which were not compatible with good diplomatic tact. When Kristina wanted peace, accepting foreign conspirators such as Ulfeldt and Radziejowski was not the right way. She wished to favour Sweden's alliance with France, and nonetheless she showed the Spanish envoy Pimentel such great confidence that the French alliance seemed threatened.

When the English ambassador Whitelocke came here to Sweden, Kristina was eager to win his attention, but regardless of this, after a court party, after the honourable Puritan had left, she let her dancing master, for the edification of the whole court, and not least for Kristina's own, imitate his clumsy dance steps. Fortunately, Whitelocke never learned of this move. It was still difficult enough to bring about a favourable alliance with the clever and overbearing emissary sent by Cromwell to Sweden.

In the internal politics, Kristina behaved in the same way as in the external. She was never short of ideas, and she always embraced with lively interest the proposals in one direction or another that were made by her Council, but a calm, planned approach to reach a clearly defined goal was not in her style.

Kristina wanted to increase the royal power and her own honour. Her nobility would be numerous, brilliant, devoted to her, her court among the best in Europe. But in order to reach this goal, Kristina proceeded without any calculation of the future. She aimed to raise the prestige of the Crown with her numerous gifts; instead, it weakened, and her reckless extravagance forms the dark point of her rule.

Circumstances occurred, however, which opened her eyes, namely the discontent and dislike of the nobility towards the nobility at the 1650 Riksdag, that of Messenius the Younger instituted the conspiracy, which aimed to move the crown to Karl Gustav's head, and the peasant unrest that occurred here and elsewhere in the country during the last years of her reign. Her judiciousness and sense of humanity found the claims of the malcontents to some extent justified. It is true that she promised not to interfere in the Estates' disputes, but she asked them to remember that she was everyone's Queen. Several times she sought to plead the cause of the peasants, and she punished the rebellious only with reluctance.

Through the peace treaties in Brömsebro and Osnabrück, Sweden had become a naval power, and it was important to properly use these advantages to develop trade and industry. A colony was founded, trading companies were formed, a college of commerce was established. In these and other similar enterprises, which distinguished her government, she had practically no share. Like so many of her contemporaries among the ladies of the nobility, she was not interested in these practical things.

"The greatest pleasure money brings is to give it away", Kristina thought, and how this money, which she constantly needed, would be collected was a question that seemed to her to be of secondary importance. The old countesses and councilmen could reason about companies and ships and interest, but she, for her part, would rather talk about Tacitus and Virgil or Alexander and Caesar.

Even in the Council, she did not often express herself on financial matters. She sometimes, however, spoke against the merciless regulation of trade, which found advocates in the Council, and invoked the riches of Holland as an example of how the commerce of a country could advance without all these placards, rules and customs.

Bold plans appealed to her in trade as in everything else. Louis de Geer proposed to equip an expedition that would sail to India north of Asia, and it was not due to Kristina that Sweden in the 1650s did not accomplish what this same country really accomplished in 1880.

Her inability to manage financial affairs and calculate overhead costs is reflected in every consideration of her companies and plans: they may concern support for scientists, court maintenance or other administrative measures. Everywhere her government leads to the reduction, which she realised and which she wanted to avoid.

The fickleness of her disposition is also shown in her relationship to government affairs. At times she was extremely zealous, witnessed council meetings, read through most of the documents, made sure to visit the chancellery at a fixed time, so that unnecessary delays would be prevented, etc. From time to time, she is filled with other interests and is happy that she can get faithful helpers "in all difficulties and pains". She therefore did not relinquish supreme power. For our part, we have not been able to find that it was precisely in the last years that she neglected the government the most. She was certainly then very busy with her plans for the future, but she did not therefore forget, any more than before, that she was queen.

It was a quirk of fate that a warrior people like the Swedes should be ruled by a woman. Kristina realised that as ruler she was not what she should be and believed that her sex was her biggest failing. A woman — this was her opinion — is always subjugated, led, dependent, and there is easily a certain ridiculous sheen over her government. There is no truth in her actions. That had often been the case with her herself, although flattery spoke of her great power in the Council. She was also not allowed to lead an army, but had to depend on her generals. Therefore no woman should rule either, Kristina thought, and she enforced that the princesses in Sweden were excluded from the right of inheritance to the Crown, and she said she would have intended to do this even if she had had daughters of her own.

"If princes knew their duties, no one would want to rule", she herself has said, "and a prince should consider himself a slave, crowned by the people, who works for people who are never satisfied with him no matter what remarkable things he does."

But to be a slave, even if adorned with a crown, it was more than once painful to her who valued freedom above all else. Every mandatory thing was unbearable to her, even those imposed on her by her high position. On the other hand, the rank and power of a queen without the duties of a queen appeared to her as the highest possible freedom.

From a desire for independence, from fatigue at the increased government concerns, and for an even more important reason, to which we will return, Kristina early considered laying down her government.

The Crown of Sweden was a precious inheritance, and she did not want to leave it unless it were in hands stronger than her own. In her cousin Count Palatine Karl Gustaf, she saw the right successor. He had received as good an upbringing as she herself had, and she had many times tested his great qualities. By giving him the crown, she would also make up for what she had broken against him when she did not, despite her childhood promise, want to make him her consort.

The oft-repeated demand of the Estates at the Riksdags, that the Queen should ensure the succession to the throne through marriage, finally gave her reason to propose Karl Gustav as her successor at the 1649 Riksdag. To give strength to her proposal, she sought to win the Council's consent, but this proved very difficult to obtain.

Heated debates were held in the council chamber during February 1649. The Riksdag found the plan dubious and eventually came back to the fact that the Queen's marriage to Karl Gustaf was the only correct solution to the issue. The Queen tried to persuade them amicably, but finally her patience broke, and she exclaimed:

"I then feel compelled to tell you that it is absolutely impossible for me to enter into any marriage. I am concealing the reasons for this, but only want to tell you that my mind is simply like that; I have prayed God to give me another mind, but in vain."

Neither for good nor for bad, however, could the Council be won over to the proposition. The Queen preferred it nonetheless, and without mentioning the Council's opposition to a committee of the Estates. Even at its pre-eminence she was admonished to marry. Her old teacher, Johannes Matthiæ, for whom she had a great affection and whom she showered with benefactions, seized the floor and told her bluntly that the laws of the land demanded that she must marry. These words did not please the Queen.

"Nobody in the world can force me", she replied, "if I don't want to make up my mind about this. I don't deny that I might do it one day. Marrying for the good of the Fatherland is a good reason, but when I have found an equally good way to ensure its future, what more can be asked of me? The fact that I now have an heir to the throne does not prevent me from getting married. What I have promised Duke Karl, I shall keep without breaking the law. But you will not now know what I have promised him. Obviously I can marry him, after he has been declared as my successor, the which declaration is the best that can be made now. But no one, neither in Heaven nor on Earth, will be able to force me."

When pressed further, Kristina shouted: "You will not get one word from me about the marriage until you have decided on the succession of the Count Palatine to the crown! Heaven and Earth will never take away from me what I have intended! If I do marry, I will not marry anyone other than Duke Karl, as truly as I am an honourable person."

And the committee had to be content with that.

The committee of the priests and burghers agreed to the Queen's proposal, the committee of the nobility refused, but Kristina explained that the question would nevertheless be submitted to the Estates. So it happened. The commoner Estates agreed without further rebuttal, partly because of their opposition to the nobility, and partly because the Duke was popular among them.

Kristina did not give up, however, until she also persuaded the Council to consent to Karl Gustav's election as successor. Not out of inclination for the electoral kingdom, as Kristina made it appear, but precisely as a result of a larger political vision, the opposition was strongest here. The Queen was no more than twenty-three years old, she was capricious, eager, passionate; could one trust her word that she would not marry anyone other than Karl Gustav? It would be more dangerous to have multiple heirs to the throne than none. The Chancellor, who at this time was prevented by illness from attending the Council's meetings, was also forced to sign Karl Gustav's election. It was not without lively protests on his part; he would rather, he said, descend into his grave than sign this document, which he predicted would bring great calamities to the Fatherland.

The Queen, however, was not moved. She had received the Council's signature, and she also received that of the nobility, who "let it depend" on her and the Council's decisions, thus removing all responsibility from herself.

Karl Gustav was at this time out in Germany. From the beginning, he had been very much against being chosen as heir to the throne. It was an honour, the value of which seemed to him quite uncertain, and dashed his hopes of becoming the Queen's consort. Nevertheless, he too had to accept this decision. Upon his return to Sweden in 1650, Kristina had it declared that he was Sweden's hereditary prince and made the Crown hereditary for him and his male heirs. It was now the Chancellor himself who proposed the more detailed provisions, and the Riksdag was divided for other reasons, so that no serious opposition occurred.

Kristina nevertheless never gave Karl Gustav any part in the government for as long as she reigned. He stayed on Öland and hoped for the longest time to share the throne with her. With Kristina, however, the plan to lay down the government matured more and more, which she, as is well known, completed in June 1654.

Kristina's energy to carry out the election of the heir to the throne and obtain such a king for her homeland deserves Sweden's gratitude. She has admittedly stated that she had nothing to reproach herself for in the care of government affairs, — such a self-loving person like her will always rise up against every reproach and then praise themself — but on the other hand, in quiet moments, she could assess her ability, and she stated several times, when people wanted to dissuade her from resigning from the government, that the successor she chose would govern much better than herself. She was right. But not many bad rulers have had such self-awareness.

Above: Kristina.

Above: Ellen Fries.