Council meeting of January 5/15 (Old Style), 1647

Source:

Svenska riksrådets protokoll 12: 1647-1648, pages 5 to 7, published by Severin Bergh, 1909

https://babel.hathitrust.org/cgi/pt?id=hvd.hnsnt5&seq=23

The council meeting:

Den 5 Januarij var H. K. M:tt in Senatu samt Her R. Drotzen, Her R. Cancelleren, Her Åke Axelsson, Her Knut Posse, Hr Fr. Steenbock, Her Sevedh Båth.

H. K. M:tt sade bref vara ankommit ifrå Hertigen af Churlandh.

S[ecreteraren] Sölfverstierna las op hans bref af Mitau den 30 Nov. 1646 medh hans till R. Rådh i Polandh, så och deres svar uti bijlagorne. Item R. Rådhz till Churlandern den 27 April.

Her R. Cancelleren sade, att härtill hafver man altidh undvikit tractaten, och är än intet nyttigh, så länge dedh tyske kriget står, och när den går an, så måtte dedh vara een klook man, som icke retar på oss verden eller och gör H. K. M:tt och Kronan något præjuditz. »Elliest är considerandum de loco, Frankofurt doger intet. Resp[ublica] Veneta är intet godh att hafva till mediation. Kongen i Frankrijkes mediation är intet alt för godh, män lijkväl bäst inter mediatores. Nu är verst, att här intet är att gifva igen, och till sanningen att säga intet annat att tractera om än Lijflandh. Superest unica tamen eaque verissima ratio, prospicere securitati nostræ.«

Her R. Drotzen mente bäst draga op, så länge man kan, och dedh igenom föreslagne media.

Her R. Cancelleren: »Man måste een gång komma till tractat, är bäst man så går, ut aut honeste procedatur aut speciem habeat honestatis. 1. De loco att den blifver æqualis utrique parti. 2. De mediatoribus att vij vätte hvadh dee svara.«

Her Åke mente vara bätre nu tractera, mädan man sitter i krig, än sädan. »Är och stoor jalousie emellan Kejsaren och Polandh, skal intet gerna seet.«

Her R. Cancelleren: »Altidh måste man då vända armeen emot Polandh. Män om H. K. M:tt vore i fredh, hade dragit sitt folk tillhopa 30,000 till foot af egit folk, och sädan huru myckit vervat folk H. K. M:tt kan taga der till.«

Her R. Drotzen: »H. K. M:tt kan intet strax slos medh honom, fast dee intet förlijkas, dedh vore dedh Kongen i Polandh söker att få undersåterne uti krijgh.«

Her Åke: »Måste vara penningar.«

Her R. Cancelleren: »Verfvat folk är aldrigh angenemt der dedh ligger. Om H. K. M:tt kommer i fredh, så är H. K. M:tt ju så considerabel som nu; hafver hon då mindre armee, så äre och mindre fiender. Män skal dedh see, då draga folket till Behmen och Slesien.«

Her Åke: »Om vij icke komma genom tractaten uti oppenbart krigh, så blifva vij lijkväl icke vänner.«

Her R. Cancelleren: »Resp[ublica] och Polandh achta intet mehr på än occasion, andra pacta achtar dee intet, fides och annat sunt privata bona. Så länge vij stå i godt postur, då achtas pacta längre intet. Vij hafve experimenta nogh der på.«

Her R. Cancelleren: »Man måste see, att man intet hastigt tracterar, afseer tiden och hvadh tractaten uti Osnabryg gifver, då draga folket neder och der betalat. Vore 2 rationes att vij finge fredh: 1. Att man hade kunnat draga utur Tysklandh in i Polandh, att declinera dedh, satte dee sigh uti fredh. 2. Såge sigh få Prussen igen utan sverdh, dedh var myckit för dem. På vår sida var lijkväl så myckit väl, att vij affstelte een fiende.«

Her R. Drotzen: »Man kan alle tractater holla oppe genom mediatores och rumen.«

Her R. Cancelleren: »Denne tractaten kan intet länge ophollas, efter dee äre månge interessenter. Man kan adprobera Förstens flijt, removerar Frankofort, och sädan att man vill förvänta hvadh mediatores svara. Vill Kongen i Engeland, då behöfves intet resp.« Derpå resolverades altså, som nu är projetterat af Her R. Cancelleren.

Discurrerades sädan något om conditionibus.

Her R. Drotzen mente, om H. K. M:tt icke skulle begära, att ingendera delen skulle gå genom Semigallien.

Her R. Cancelleren mente H. K. M:tt intet hafva deraf, Polacken gör dedh intet, eij heller holler dedh. »H. K. M:tt kan intet förlåta sigh der på.«

Her R. Drotzen: »Quoad neutraliteten, är fuller bätre H. K. M:tt conserverar honom än ruinerarn.«

Her R. Cancelleren: »H. K. M:tt vinner der med Dünströmen.«

Derpå las S[ecreteraren] Sölfverstierna op Churförstens handbref till H. K. M:tt af Mitow den 30 Novemb.

Her R. Drotzen: »Om Churlandern och Brandeb[urg], om dee vore öfver eens, kunde något göra.«

Her R. Cancelleren: »Dee förenas intet gerna. Kommer Brandeburg något vidh, då få hans successores möda att komma der in.«

Der på blef projettet af punctis neutralitatis opläsne.

Taltes åter om, att ingendera skulle komma igenom hans landh.

Her R. Cancelleren: »Han är quasi subditus Poloni, måste taga till tacka, om han något gör.«

Her R. Drotzen: »H. K. M:tt kommer altidh i landh, allenast dedh blefve hollit; holles dedh och intet, då holler icke heller H. K. M:tt.«

Her R. Cancelleren: »Är vist i Lithuania vore godt landh att landstiga uti.« Her R. Cancelleren adproberade elliest puncterne och sade dem vara godh för H. K. M:tt.

Her R. Drotzen mente dedh samma.

Taltes om Dantzigh. Her R. Drotzen mente, att man kunde dedh antasta medh skepsfolket.

Her R. Cancelleren: »Juten, Hollandh och Engländern tillåta dedh intet. Är bäst H. K. M:tt sätter facit på een godh skepsflotta.«

H. K. M:tt frågade hvadh Churlandern skulle svaras.

Her R. Cancelleren: »Intet præjudicium, uti projettet af pactis inter H. K. M:tt och honom, för H. K. M:tt mehr än detta, att H. K. M:tt slipper intet genom hans landh, för än Polacken hafver först slagit löst. Doch skulle heta prævenire. Fråges allenast, huru man detta incommodum skal evitera.«

H. K. M:tt: »Man måtte intet deruti præcipitera sigh.«

Her R. Cancelleren: »Om så är, att Churlandern dedh gör, att desse pacta holles, då sticka Lithauverne der under.«

H. K. M:tt: »Huru skal man svara, och huru snart?«

Her R. Cancelleren: H. K. M:tt kan declarera sigh favorabelt, säja att H. K. M:tt i våhr sänder een express dijt och strengia den eene puncten något högre, serdeles att han försäkrade, att ingen skulle bryta der emot, utan alt vore casserat.«

Detta resolverades altså.

With modernised spelling:

Den 5 januari var Hennes Kungliga Majestät in Senatu samt Herr Riksdrotsen, Herr Rikskanslern, Herr Åke Axelsson, Herr Knut Posse, Herr Fredrik Stenbock, Herr Seved Bååth.

Hennes Kungliga Majestät sade brev vara ankommet ifrå Hertigen av Kurland.

Sekreteraren Silfverstierna las op hans brev, av Mitau, den 30 novembris 1646, med hans till Riksråd i Poland, så ock deras svar uti bilagorna. Item Riksråds till kurlandern den 27 april.

Herr Rikskanslern sade att härtill haver man alltid undvikit traktaten, och är än intet nyttig så länge det tyska kriget står, och när den går an, så måtte det vara en klok man som icke retar på oss världen eller ock gör Hennes Kungliga Majestät och Kronan något prejudis.

»Eljest är considerandum de loco, Francofurt duger inte. Respublica Veneta är inte god att hava till mediation. Kungen i Frankrikes mediation är inte alltför god, men likväl bäst inter mediatores. Nu är värst att här intet är att giva igen, och till sanningen att säga intet annat att traktera om än Livland. Superest unica tamen eaque verissima ratio, prospicere securitati nostræ.«

Herr Riksdrotsen mente bäst draga upp så länge man kan, och det igenom föreslagna media.

Herr Rikskanslern: »Man måste en gång komma till traktat, är bäst man så går, ut aut honeste procedatur aut speciem habeat honestatis. 1. De loco att den bliver æqualis utrique parti. 2. De mediatoribus att vi vete vad de svara.«

Herr Åke mente vara bätre nu traktera medan man sitter i krig än sedan. »Är ock stor jalusi emellan kejsaren och Poland, skall inte gärna sett.«

Herr Rikskanslern: »Alltid måste man då vända armén emot Poland. Men om Hennes Kungliga Majestät vore i fred, hade dragit sitt folk tillhopa 30,000 till fot av eget folk, och sedan huru mycket värvat folk Hennes Kungliga Majestät kan taga därtill.«

Herr Riksdrotsen: »Hennes Kungliga Majestät kan inte strax slåss med honom fast de inte förlikas, det vore det kungen i Poland söker att få undersåtarna uti krig.«

Herr Åke: »Måste vara penningar.«

Herr Rikskanslern: »Värvat folk är aldrig angenämt där det ligger. Om Hennes Kungliga Majestät kommer i fred, så är Hennes Kungliga Majestät ju så konsiderabel som nu; haver hon då mindre armé, så äre ock mindre fiender. Men skal det se, då draga folket till Böhmen och Schlesien.«

Herr Åke: »Om vi icke komma genom traktaten uti oppenbart krig, så blive vi likväl icke vänner.«

Herr Rikskanslern: »Respublica och Poland akta inte mer på en ockasion, andra pacta aktar de inte, fides och annat sunt privata bona. Så länge vi stå i gott postur, då aktas pacta längre inte. Vi have experimenta nog därpå.«

Herr Rikskanslern: »Man måste se att man inte hastigt trakterar, avser tiden och vad traktaten uti Osnabrück giver, då draga folket neder och där betalat. Vore 2 rationes att vi finge fred: 1. Att man hade kunnat draga utur Tyskland in i Poland att deklinera det, satte de sig uti fred. 2. Såge sig få Prussen igen utan svärd, det var mycket för dem. På vår sida var likväl så mycket väl att vi avställte en fiende.«

Herr Riksdrotsen: »Man kan alla traktater hålla uppe genom mediatores och rummen.«

Herr Rikskanslern: »Denna traktaten kan inte länge uppehållas, efter de äro många intressenter. Man kan approbera furstens flit, removerar Francofort, och sedan att man vill förvänta vad mediatores svara. Vill kungen i England, då behöves intet responsum.«

Därpå resolverades alltså som nu är projekterat av Herr Rikskanslern.

Diskurrerades sedan något om conditionibus.

Herr Riksdrotsen mente, om Hennes Kungliga Majestät icke skulle begära, att ingendera delen skulle gå genom Semigallien.

Herr Rikskanslern mente Hennes Kungliga Majestät inte hava därav, polacken gör det inte, ej heller håller det. »Hennes Kungliga Majestät kan inte förlåta sig därpå.«

Herr Riksdrotsen: »Quoad neutraliteten, är fuller bättre Hennes Kungliga Majestät konserverar honom än ruinerarn.«

Herr Rikskansleren: »Hennes Kungliga Majestät vinner därmed Dünaströmen.«

Därpå las sekreteraren Silfverstierna upp kurfurstens handbrev till Hennes Kungliga Majestät, av Mitau, den 30 novembris.

Herr Riksdrotsen: »Om kurlandern och Brandenburg, om de vore överens, kunde något göra.

Herr Rikskanslern: »De förenas inte gärna. Kommer Brandenburg något vid, då få hans successores möda att komma därin.«

Därpå blev projektet av punctis neutralitatis uppläsna.

Taltes åter om att ingendera skulle komma igenom hans land.

Herr Rikskanslern: »Han är quasi subditus Poloni, måste taga till tacka om han något gör.«

Herr Riksdrotsen: »Hennes Kungliga Majestät kommer alltid i land, allenast det bleve hållet; hålles det ock inte, då håller icke heller Hennes Kungliga Majestät.«

Herr Rikskanslern: »Är visst i Lithuania vore gott land att landstiga uti.«

Herr Rikskanslern approberade eljest punkterna och sade dem vara god för Hennes Kungliga Majestät.

Herr Riksdrotsen mente detsamma.

Taltes om Danzig. Herr Riksdrotsen mente att man kunde det antasta med skeppsfolket.

Herr Rikskanslern: »Juten, holland- och engländaren tillåta det inte. Är bäst Hennes Kungliga Majestät sätter facit på en god skeppsflotta.«

Hennes Kungliga Majestät frågade vad kurlandern skulle svaras.

Herr Rikskanslern: »Intet præjudicium uti projektet av pactis inter Hennes Kungliga Majestät och honom, för Hennes Kungliga Majestät mer än detta, att Hennes Kungliga Majestät slipper inte genom hans land förrän polacken haver först slagit löst. Dock skulle heta prævenire. Frågas allenast huru man detta incommodum skall evitera.«

Hennes Kungliga Majestät: »Man måtte inte däruti precipitera sig.«

Herr Rikskanslern: »Om så är att kurlandern det gör, att dessa pacta hålles, då sticka litauerna därunder.«

Hennes Kungliga Majestät: »Huru skall man svara, och huru snart?«

Herr Rikskanslern: »Hennes Kungliga Majestät kan deklarera sig favorabelt, säga att Hennes Kungliga Majestät i vår sänder en express dit och stränga den ena punkten något högre, särdeles att han försäkrade att ingen skulle bryta däremot, utan allt vore kasserat.«

Detta resolverades alltså.

French translation (my own):

Le 5 janvier, Sa Majesté Royale était au Sénat, aux côtés du grand drost, du grand chancelier, M. Åke Axelsson, M. Canut Posse, M. Frédéric Stenbock et M. Seved Bååth.

Sa Majesté Royale a annoncé qu'une lettre était arrivée du duc de Courlande.

Le secrétaire Silfverstierna lut sa lettre, de Mitau, du 30 novembre 1646, avec la sienne au Conseil de Pologne, ainsi que leurs réponses dans les annexes. Item la lettre du Conseil à la Courlande, du 27 avril.

Le grand chancelier a déclaré que le traité a toujours été évité, et qu'il ne sert toujours à rien tant que dure la guerre allemande, et quand elle commence, ce doit être un homme sage qui ne nous provoque pas au monde ni ne provoque également de préjudice à Sa Majesté Royale et à la Couronne.

«Sinon, vu le lieu, Francfort ne suffira pas. La République de Venise n'est pas douée en médiation. La médiation du roi de France n'est pas très bonne, mais reste la meilleure entre les médiateurs. Maintenant, le pire, c'est qu'ici il n'y a rien à faire. redonnez, et à vrai dire, il n'y a rien d'autre à soigner que la Livonie. Il reste cependant la seule et la plus vraie raison, pour assurer notre sécurité.»

Le grand drost jugea préférable de la traîner le plus longtemps possible, et cela par les moyens proposés.

Le grand chancelier: «Il faut parvenir à un traité une fois, il est préférable que l'on procède ainsi, afin que soit le processus se déroule honnêtement, soit qu'il ait l'apparence de l'honnêteté. 1. Il faut qu'il devienne égal pour les deux parties. 2. Des médiateurs, nous savons ce qu'ils répondent.»

M. Åke pensait qu'il valait mieux traiter maintenant pendant qu'on est en guerre qu'alors. «Il y a aussi une grande jalousie entre l'empereur et la Pologne, on ne le verrait pas volontiers.»

Le grand chancelier: «Il faut toujours retourner l'armée contre la Pologne. Mais si Sa Majesté Royale était en paix, elle aurait rassemblé 30 000 de ses propres hommes à pied, et combien de recrues Sa Majesté Royale peut y emmener.»

Le grand drost: «Sa Majesté Royale ne peut pas immédiatement combattre avec lui même s'ils ne sont pas réconciliés, ce serait ce que le roi de Pologne cherche à faire entrer ses sujets dans la guerre.»

M. Åke: «Il doit y avoir de l'argent.»

Le grand chancelier: «Les gens recrutés ne sont jamais agréables là où ils sont. Si Sa Majesté Royale entre en paix, alors elle sera aussi considérable qu'elle l'est maintenant; si elle a alors une armée plus petite, elle aura aussi moins d'ennemis. Mais si on le voit, alors le peuple ira en Bohême et en Silésie.»

M. Åke: «Si nous ne parvenons pas à une guerre ouverte grâce au traité, nous ne serons pas amis de toute façon.»

Le grand chancelier: «La République et la Pologne ne prêtent plus attention à une occasion, elles ne prêtent pas attention aux autres pactes, la foi et d'autres choses sont des biens privés. Tant que nous restons en bonne posture, alors les pactes ne sont plus respectés. Nous avons suffisamment d'expérience dans ce domaine.»

Le grand chancelier: «Il faut veiller à ne pas négocier à la hâte, à considérer le temps et ce que donne le traité d'Osnabrück, puis les gens descendront et paieront là-bas. Il y avait 2 raisons pour lesquelles nous devrions obtenir la paix: 1. Qu'ils avaient pu se retirer de l'Allemagne en Pologne pour la refuser, ils se sont contentés de la paix. 2. La Prusse se verrait à nouveau sans épée, c'était beaucoup pour eux, mais c'était aussi bien que nous ayons arrêté un ennemi.

Le grand drost: «On peut maintenir tous les traités par les médiateurs et les espaces.»

Le grand chancelier: «Ce traité ne peut pas être maintenu longtemps, car de nombreuses parties sont impliquées. On peut approuver la diligence du prince, renvoyer Francfort, et alors on veut s'attendre à ce que les médiateurs répondront. Si le roi d'Angleterre le veut, alors aucune réponse n'est nécessaire.»

Ensuite, ce qui est désormais prévu par le grand chancelier a été résolu.

On a ensuite discuté de quelque chose sur les conditions.

Le grand drost pensa que si Sa Majesté Royale ne le demandait pas, aucune des deux parties ne devrait passer par Sémigalle.

Le grand chancelier a estimé que si Sa Majesté Royale ne l'a pas, les Polonais non plus, ni eux non plus. «Sa Majesté Royale ne peut pas avoir confiance en cela.»

Le grand drost: «En ce qui concerne la neutralité, il vaut certainement mieux que Sa Majesté Royale le conserve plutôt que de le ruiner.»

Le grand chancelier: «Sa Majesté Royale gagnerait ainsi la rivière Düna.»

Ensuite, la secrétaire Silfverstierna a lu la lettre manuscrite de l'électeur à Sa Majesté Royale, de Mitau, le 30 novembre.

Le grand drost: «En ce qui concerne la Courlande et le Brandebourg, s'ils étaient d'accord, quelque chose pourrait être fait.»

Le grand chancelier: «Ils ne s'uniraient pas volontiers. Si le Brandebourg gagne quelque chose, alors ses successeurs auront du mal à y entrer.»

Alors le projet des points de neutralité fut lu.

On a répété que ni l'un ni l'autre ne passerait par son pays.

Le grand chancelier: «Il est en tant que sujet des Polonais, il doit assumer ses responsabilités s'il fait quelque chose.»

Le grand drost: «Sa Majesté Royale entrerait toujours dans le pays si seulement il était détenu; s'il n'était pas détenu, alors Sa Majesté Royale ne le détiendrait pas non plus.»

Le grand chancelier: «Bien sûr, la Lituanie serait un bon pays où atterrir.»

Le grand chancelier a par ailleurs approuvé ces points et a déclaré qu'ils étaient bons pour Sa Majesté Royale.

Le grand drost pensait la même chose.

On parlait de Dantzig. Le grand drost croyait que l'on pouvait toucher à l'équipage du navire.

Le grand chancelier: «Les Jutes, les Hollandais et les Anglais ne le permettent pas. Il est préférable que Sa Majesté Royale fasse confiance à une bonne flotte de navires.»

Sa Majesté Royale a demandé quelle réponse il fallait répondre à la Courlande.

Le grand chancelier: «Aucun préjudice dans le projet de pacte entre Sa Majesté Royale et lui, pour Sa Majesté Royale plus que cela, que Sa Majesté Royale ne se glissera pas dans son pays jusqu'à ce que les Polonais se soient d'abord détachés. être appelé priorité. La seule question est de savoir comment éviter cet inconvénient.

Sa Majesté Royale: «Il ne faut pas se précipiter là-dedans.»

Le grand chancelier: «Si la Courlande fait en sorte que ces pactes soient respectés, alors les Lituaniens resteront sous son contrôle.»

Sa Majesté Royale: «Comment répondre et dans combien de temps?»

Le grand chancelier: «Sa Majesté Royale peut se prononcer favorablement, dire que Sa Majesté Royale y envoie un express au printemps et enfiler le point un peu plus haut, d'autant plus qu'il a assuré que personne ne le violerait, mais que tout serait mis au rebut.»

Cela a donc été résolu.

English translation (my own):

On January 5, Her Royal Majesty was in the Senate, as well as the Grand Steward, the Grand Chancellor, Lord Åke Axelsson, Lord Knut Posse, Lord Fredrik Stenbock, and Lord Seved Bååth.

Her Royal Majesty said that a letter had arrived from the Duke of Courland.

The secretary Silfverstierna read his letter, from Mitau, on November 30, 1646, with his to the Council in Poland, as well as their answers in the appendices. Item the letter from the Council to the Courlander, of April 27.

The Grand Chancellor said that the treaty has always been avoided, and it is still of no use as long as the German war lasts, and when it begins, it must be a wise man who does not provoke us to the world or also cause some prejudice to Her Royal Majesty and the Crown.

"Otherwise, considering the place, Frankfurt will not suffice. The Venetian Republic is not good at mediation. The King of France's mediation is not too good, but still the best between the mediators. Now the worst thing is that here there is nothing to give back, and to tell the truth, there is nothing else to treat for but Livonia. There remains, however, the only and truest reason, to provide for our security."

The Grand Steward thought it best to drag it out as long as possible, and that through the proposed means.

The Grand Chancellor: "One must come to a treaty one time, it is best that one goes thus, so that it either proceeds honestly or has the appearance of honesty. 1. Of the place, that it becomes equal to both parties. 2. Of the mediators, that we know what they answer."

Lord Åke thought it was better to treat now while one is at war than then. "There is also great jealousy between the Emperor and Poland, one would not gladly see it."

The Grand Chancellor: "One must always turn the army against Poland. But if Her Royal Majesty were at peace, she would have drawn together 30,000 of her own people on foot, and then how many recruited people Her Royal Majesty can take there."

The Grand Steward: "Her Royal Majesty cannot immediately fight with him even if they are not reconciled, that would be what the King of Poland seeks to get his subjects into war."

Lord Åke: "There must be money."

The Grand Chancellor: "Recruited people are never pleasant where they are. If Her Royal Majesty comes into peace, then she will be as considerable as she is now; if she then has a smaller army, so she would also have fewer enemies. But should it be seen, then the people will go to Bohemia and Silesia."

Lord Åke: "If we do not come through the treaty into open war, we will not be friends anyway."

The Grand Chancellor: "The Republic and Poland no longer pay attention to one occasion, they do not pay attention to other pacts, faith and other things are private goods. As long as we stand in good posture, then the pacts are no longer respected. We have enough experience with that."

The Grand Chancellor: "One must see that one does not negotiate hastily, one considers the time and what the treaty in Osnabrück gives, then people will go down and pay it there. There were 2 reasons why we should obtain peace: 1. That they had been able to pull out of Germany into Poland to decline it, they settled for peace. 2. Prussia would again see itself without a sword, it was a lot for them. On our side, however, it was just as well that we stopped an enemy."

The Grand Steward: "One can maintain all the treaties by mediators and the spaces."

The Grand Chancellor: "This treaty cannot be maintained for long, as there are many parties involved. One can approve the prince's diligence, remove Frankfurt, and then that one wants to expect what the mediators will answer. If the King of England wants it, then no response is needed."

Then what is now planned by the Grand Chancellor was resolved.

There was then discussed something about the conditions.

The Grand Steward thought that if Her Royal Majesty would not request it, that neither part should go through Semigallia.

The Grand Chancellor thought that if Her Royal Majesty does not have it, neither do the Poles, nor do they. "Her Royal Majesty cannot be confident in that."

The Grand Steward: "Regarding neutrality, it is certainly better for Her Royal Majesty to conserve him than to ruin him."

The Grand Chancellor: "Her Royal Majesty would thereby win the Düna River."

Then the secretary Silfverstierna read out the Elector's handwritten letter to Her Royal Majesty, from Mitau, on November 30.

The Grand Steward: "About the Courlander and Brandenburg, if they were agreed, something could be done."

The Grand Chancellor: "They would not unite gladly. If Brandenburg gains anything, then his successors will have difficulty coming into it."

Thereupon the project of the points of neutrality was read out.

It was again said that neither would pass through his country.

The Grand Chancellor: "He is as a subject of the Poles, he must take responsibility if he does something."

The Grand Steward: "Her Royal Majesty would always come into the land if only it is held; if it is not held, then neither will Her Royal Majesty hold it."

The Grand Chancellor: "Of course Lithuania would be a good country to land in."

The Grand Chancellor otherwise approved the points and said that they were good for Her Royal Majesty.

The Grand Steward thought the same.

There was talk of Danzig. The Grand Steward believed that one could tamper with with the ship's crew.

The Grand Chancellor: "The Jute, the Dutch and the English do not allow it. It is best that Her Royal Majesty puts her trust in a good fleet of ships."

Her Royal Majesty asked what should be replied to the Courlander.

The Grand Chancellor: "No prejudice in the project of the pacts between Her Royal Majesty and him, for Her Royal Majesty more than this, that Her Royal Majesty will not slip through his land until the Poles have first struck loose. However, that would be called precedence. The only question is how to avoid this incommodity."

Her Royal Majesty: "One must not precipitate into it."

The Grand Chancellor: "If it is the case that the Courlander makes it so that these pacts are kept, then the Lithuanians will stay under it."

Her Royal Majesty: "How should one answer, and how soon?"

The Grand Chancellor: "Her Royal Majesty can declare herself favourably, say that Her Royal Majesty is sending an express there in the spring and string the one point a little higher, especially as he assured that no one would violate it, but everything would be discarded."

This was thus resolved.

Above: Kristina.

Notes: Mitau is the old German name for the city of Jelgava in what is the Zemgale (Semigallia) region of what is now Latvia. From 1578 to 1795 it was the capital of the united Duchy of Courland and Semigallia.

Düna is the German name for the Daugava River that flows through Belarus and Latvia into the Gulf of Riga in the Baltic Sea.

Danzig is the German name for what is now the Polish city of Gdańsk.

Council meeting of January 2/12 (Old Style), 1647

Source:

Svenska riksrådets protokoll 12: 1647-1648, pages 1 to 5, published by Severin Bergh, 1909

https://babel.hathitrust.org/cgi/pt?id=hvd.hnsnt5&seq=19

The council meeting:

Den 2 Januarij anno 1647 var H. K. M:tt i studerekammaren samt Her R. Drotzen, Her R. Cancelleren, Her Åke Axelsson, Her Th. Bielke, Her Knut Posse, Her Sevedh Båth, Her Gustav Gustavsson.

H. K. M:tt befalte S[ecreteraren] Gyldenklow opläsa conceptet af H. K. M:tz bref till Commissarierne uti Osnabrugg.

Sädan dedh var opläsit, begärde H. K. M:tt Her R. Cancelleren ville explicera Her R. Drotzen, som för intet hafver varit tillstädes, hvar på dedh brefvet funderade sigh et qua occasione dedh var skrifvit.

Her R. Cancelleren sade, att medh sidste post hade Commissarierne skrifvit, huruledes Fransoserne hade skrifvit våre Commissarier till ifrå Munster, och elliest Rosen[hane] rapporterat, dedh dee myckit apprehendera H. K. M:tz förslagh om satisfaction. Elliest hade och Stenderne uti Pomern inlagdt eett vidliftigt scriptum, deruti dee nästan gå der på, att H. K. M:tt intet der af skal bekomma. Der på hade H. K. M:tt funnit godt att svara, som Her R. Drotzen nu hafver hört.

Her R. Drotzen svarade detta brefvet vara skäligt och alvarsamt, så att H. K. M:tt medh skäl intet kunde gå derifrå. »Dedh är bäst H. K. M:tt intet changerar sine petita, utan holler sigh vidh Pomern. Stifterne gifva månge disputer, och een deel af dem äre H. K. M:tt aflägne; importera fuller något mehre ränta, män äre intet till defension. Dedh hafver altidh varit sal. Konungens, H. K. M:tz och Regeringens intention att göra sigh mästare i Östersiön emot Kongen i Danmark. Nu hafver H. K. M:tt kommit i possession; skulle H. K. M:tt mistat igen, då kunde H. K. M:tt intet verre vederfaras. Stenderne låta fuller och appaisera sigh, icke skal heller Kejsaren blifva i krigh för Brandenburgens skuldh. Altså är brefvet rätt och väl stält.«

H. K. M:tt: »Hvadh skal man svara dee Pomerske?«

Her R. Drotzen: »Dedh är dem svarat genialiter, och dedh är bäst.«

Her R. Cancelleren: »H. K. M:tt måtte intet accordera medh dem, utan medh Käjsaren och statibus Imperii. Att dee begäre Pomern skal administreras genom dem, kan fuller skee in minoribus officiis, män in majoribus måste H. K. M:tt præcavera och assecurera sigh dedh bästa H. K. M:tt kan. Att man här till hafver brukat dem in officiis, hafver varit nyttigt och naturaliserat oss medh dem; dedh samma kan och skee här efter.«

Her R. Drotzen: »H. K. M:tt hafver duplex jus till Pomern: 1. alliancen, som saligh Kongen hafver gort, 2. jus belli.«

Her R. Cancelleren: »Jagh motte fuller bekänna, att Stendernes förslagh är intet oävendt för H. K. M:tt. För ty om H. K. M:tt finge alle dee stifterne, grefskapen och dee andre delarne, som dee slå före, då skulle fuller H. K. M:tt blifva så considerabel, som H. K. M:tt hade ett nytt kongrijkie. Män om dedh nu låter sigh tractera och afhandla, steller jagh der hän.«

Her R. Drotzen: »Dedh skulle gifva orsak att calumniera och säja vij bestode intet på ett utan gofve åtskillige förslagh, hvar igenom fredztractaten mehr och mehr ophäfves.«

Her R. Cancelleren: »Om dedh kunde skee medh fogh, hvilket bäst kan in loco dijudiceras, då skulle man säjat som af sigh sielf och utan præjuditz. Dedh vore intet att kasta utur tankarne. Ty Frankrijkes alliance är intet stoort att troo på; Hessen skulle då göra oss gott adsistence. Hollenderne skulle respectera oss.«

H. K. M:tt: Skulle dee kunna göra ett litet Hollandh och draga een godh deel af dee näste qvarteren till sigh. Då hade H. K. M:tt bätre att få Brandeburg, eftersom H. K. M:tt hafver Gulik och Klewen intet långt derifrå, der till H. K. M:tt hafver prætention. Tyckes fuller vara byggia castel i luften, män store herrar sälia intet prætentioner, non post 40 generationes.

Her R. Drotzen: »Dedh är vist desse stycken äre considerabel, män H. K. M:tt kan nu intet variera sine postulata, med mindre dedh skulle gifvas occasio calumniandi. Deinde tyckes den parten intet vara så considerabel som hele Pomern. Hessen hafver nu een godh regentinna, kan medh tiden komma een semre herre, kunde och komma jalousie, att den intet gerna såge H. K. M:tt stoor. 3:tio. Om H. K. M:tt blefve der af een fiende attacquerat, då kunde H. K. M:tt intet entsettias härifrå. 4:to. Hollenderne holla med Pomern och see heller vij få något der än vij komme i granskap medh dem. 5. Oldenburgensis skal heller holla med Danmark än med oss. 6. Tyskarne skulle då fatta emot oss jalousie. 7. Tyckes något vara, män så är dedh lijkväl jus allenast episcopale. 8. Pomern är nu för H. K. M:tt som ett bälte kring om Östersiön, och H. K. M:tt blifver re ipsa dominus maris. Män skulle dedh angå, då blefve H. K. M:tt som körder utur Tysklandh, derföre är H. K. M:tz bref gott och väl stält, är bäst H. K. M:tt blifver der vidh.«

Her R. Cancelleren sade ännu sigh icke kunna även determinera, om dedh så väl nu skal låta sigh föreslå, som dedh hade kunnat, för än man är kommen att säja extrema. »Icke dess mindre tror jagh H. K. M:tt skulle intet vara der med illa belåten. Ty 1. är fuller sant, att sådane principes, som i Hessen kunde komma, icke vele hafva mechtige grannar, män dedh är att förstå, när dee komma alt för när, som nu Fransosen gör Nederlanderne. 2. Är och vist, att principum indoles och natur kan varieras; män dedh måste man intet ansee, utan considereras nu allenast sielfve status, hurudan den blefve; dedh andra är man ett accident, som intet så högt kan respecteras. 3. Att H. K. M:tt väl kunde entsätiat, vore väl att hoppas 1. af condominio uti Wismar, der som är bäste siöhamnen i hele Pomern. 2. att den status väl skulle secundera sigh sielf, när dess potentia rätt blefve menagerat. 4. Hollenderne skulle och fuller måsta lidat så väl som nu Brandeburgensis. 5. Medh Oldenburgensi kunde man göra sig een querelle d'Alemagne, om han intet ville låta väl. 6. Tyskarnas jalousie skulle intet mistas, fast vij intet finge. 7. Är fuller jus episcopale, män få catholici der, H. K. M:tt skulle med ringa ting kunna opfylla alt medh evangelisk lärdom, då H. K. M:tt hade sigh alt till handa. 8. Pomern är något, män bäste hamnen i Wismar, der H. K. M:tt hafver condominium.

Her R. Drotzen sade H. K. M:tt detta intet hafva in manibus, skulle blifva svårare att obtinera, män vore dedh underskrifvit, så vore dedh icke att förachta.

H. K. M:tt frågade, hvadh dee andre gode herrar mente der om.

Dee adproberade alle serskilt sigh adprobera H. K. M:tz bref, att man blefve vidh Pomern och svarade både Fransoserne och Pomerske stenderne behörligen på sine qvereler.

H. K. M:tt frågade sädan hvadh man skulle svara Kongen i Danmark på sin recommendation för honom, Bispen af Bremen.

Her R. Cancelleren: Hvadh sielfve saken anlangar, så är den klar, och så myckit bätre att svara derpå, efter han sielf mehler, att Cæsareani hafva oss budit stifterne. »H. K. M:tt kan ju svara dedh vara sant, dem vara oss budne, och intet funnit skäl att refusera dem, utan dem accepterat.«

Sädan blef opläsit Landtgrefvinnans af Hessens Residentz Badenhusens memorial angående een tvist, som var emellan evangelicos och protestantes vidh tractaten.

Her R. Cancelleren explicerade dedh, att controversia stodh derutinnan, att evangelici ville, att så framt dedh hende, att een princeps hade för varit reformerat och blefve sädan evangelisk, då skulle hele principatus blifva evangelisk med. »Män hände honom reformeras, då skulle han han hafva permission att holla sitt capell, män intet reformera hele principatum. E contrario, reformati begäre intet, att principatus changeras efter principum religionem, utan att dee blifve vidh sin förrige religion, och princen medh sitt hof hafver hvadh religion han vill.«

Her R. Drotzen: »Lutherani hafva præ deruti, att dee hafva in transactione Passaviensi religionsfreden, män reformati intet.«

Her R. Cancelleren: »Dedh är vist, i religion bör man intet skämta, män så råka vij uti alliancer medh reformatis och måste ofta stöda hufvuden tillsammans med dem emot catholicos; derföre vore dedh gott, om man kunde hitta på sådan moderation i saken, att gemüterne intet bitrades, utan att dee kunde läfva tillsammans. Här frågas intet quæ religio sit melior, aut quæ ratio optima reformandi, utan efter hon nu är kommen och intet kan i hast utrotas, hvadh man skal deruti göra. Ty att totus principatus skal föllia religionem principis, är een gruveligh tortur, hender under tiden, att uti een mans minne 3 eller 4 mutationes religionum in dominis skee, och då måste undersåterne läfva derefter, som man finner exempel uti Tysklandh åtskillige.«

H. K. M:tt mente vara bäst man skiuter detta på Stenderne och styrkier allenast generatim till moderation.

Her R. Cancelleren: »H. K. M:tt kan intet opponera sigh sin egen religion, hafver och bäste reputation deraf, att H. K. M:tt läter see sigh uti den observant, derföre är H. K. M:tz förslag gott, att man viser dem på Stenderne och recommenderar allenast verket generatim.«

S[ecreteraren] Gyldenklow frågade, om dee skole gå pari passu.

Her R. Cancelleren: »Dedh distraherar för myckit, är bäst dee blifve in generalibus terminis.« Der vidh blefvet och.

Sädan las H. Ex:tz op ett styckie af Durelii bref som och Gyldenankars om Danmark, att der sättes någre soldater i festningarne.

With modernised spelling:

Den 2 januari anno 1647 var Hennes Kungliga Majestät i studerkammaren samt Herr Riksdrotsen, Herr Rikskanslern, Herr Åke Axelsson, Herr Thure Bielke, Herr Knut Posse, Herr Seved Bååth, Herr Gustaf Gustafsson.

Hennes Kungliga Majestät befallte sekreteraren Gyldenclou uppläsa konceptet av Hennes Kungliga Majestäts brev till kommissarierna uti Osnabrück.

Sedan det var uppläset, begärde Hennes Kungliga Majestät Herr Rikskanslern ville explicera Herr Riksdrotsen, som förr inte haver varit tillstädes, varpå det brevet funderade sig et qua occasione det var skrivet.

Herr Rikskanslern sade att med sista post hade kommissarierna skrivit huruledes fransoserna hade skrivit våra kommissarier till ifrå Münster, och eljest Rosenhane rapporterat det de mycket apprehendera Hennes Kungliga Majestäts förslag om satisfaktion. Eljest hade ock Ständerna uti Pommern inlagt ett vidlyftigt scriptum, däruti de nästan gå därpå, att Hennes Kungliga Majestät intet därav skal bekomma. Därpå hade Hennes Kungliga Majestät funnit gott att svara, som Herr Riksdrotsen nu haver hört.

Herr Riksdrotsen svarade detta brevet vara skäligt och allvarsamt, så att Hennes Kungliga Majestät med skäl inte kunde gå därifrå. »Det är bäst Hennes Kungliga Majestät inte changerar sina petita, utan håller sig vid Pommern. Stifterna giva många disputer, och en del av dem äro Hennes Kungliga Majestät avlägna; importera fuller något mera ränta, men äro inte till defension. Det haver alltid varit salige Konungens, Hennes Kungliga Majestäts och Regeringens intention att göra sig mästare i Östersjön emot Kungen i Danmark. Nu haver Hennes Kungliga Majestät kommit i possession; skulle Hennes Kungliga Majestät mistat igen, då kunde Hennes Kungliga Majestät intet värre vederfaras. Ständerna låta fuller ock appaisera sig, icke skall heller Kejsaren bliva i krig för Brandenburgens skull. Alltså är brevet rätt och väl ställt.«

Hennes Kungliga Majestät: »Vad skall man svara de pommerska?«

Herr Riksdrotsen: »Det är dem svarat genialiter, och det är bäst.«

Herr Rikskanslern: »Hennes Kungliga Majestät måtte inte ackordera med dem, utan med Kejsaren och Statibus Imperii. Att de begära Pommern skall administreras genom dem, kan fuller ske in minoribus officiis, men in majoribus måste Hennes Kungliga Majestät prekavera och assekurera sig det bästa Hennes Kungliga Majestät kan. Att man härtill haver brukat dem in officiis haver varit nyttigt och naturaliserat oss med dem; detsamma kan ock ske härefter.«

Herr Riksdrotsen: »Hennes Kungliga Majestät haver duplex jus till Pommern: 1. alliancen som salig Kungen haver gjort; 2. jus belli.«

Herr Rikskanslern: »Jag måtte fuller bekänna att Ständernas förslag är inte oävent för Hennes Kungliga Majestät, förty om Hennes Kungliga Majestät finge alla de stifterna, grevskapen och de andra delarna som de slå före, då skulle fuller Hennes Kungliga Majestät bliva så konsiderabel som Hennes Kungliga Majestät hade ett nytt kungarike. Men om det nu låter sig traktera och avhandla, ställer jag därhän.«

Herr Riksdrotsen: »Det skulle giva orsak att kalumniera och säga vi bestode intet på ett, utan gåve åtskilliga förslag, varigenom fredstraktaten mer och mer upphäves.«

Herr Rikskanslern: »Om det kunde ske med fog, vilket bäst kan in loco dijudiceras, då skulle man sägat som av sig själv och utan prejudis. Det vore intet att kasta utur tankarna, ty Frankrikes allians är intet stort att tro på; Hessen skulle då göra oss gott assistens. Holländerna skulle respektera oss.«

Hennes Kungliga Majestät: Skulle de kunna göra ett litet Holland och draga en god del av de nästa kvarteren till sig, då hade Hennes Kungliga Majestät bättre att få Brandeburg, eftersom Hennes Kungliga Majestät haver Gülich och Clewen inte långt därifrå, därtill Hennes Kungliga Majestät haver pretention. Tyckes fuller vara bygga kastel i luften, men stora herrar sälja inte pretentioner, non post 40 generationes.

Herr Riksdrotsen: »Det är visst dessa stycken äro konsiderabla, men Hennes Kungliga Majestät kan nu intet variera sina postulata, med mindre det skulle givas occasio calumniandi. Deinde tyckes den parten inte vara så konsiderabel som hela Pommern. Hessen haver nu en god regentinna, kan med tiden komma en sämre herre; kunde ock komma jalusi, att den inte gärna såge Hennes Kungliga Majestät stor.

Tertio: om Hennes Kungliga Majestät bleve där av en fiende attackerad, då kunde Hennes Kungliga Majestät inte entsättas härifrå.

Quatro: Holländerna hålla med Pommern och se hellre vi få något där än vi komme i grannskap med dem.

5. Oldenburgensis skall hellre hålla med Danmark än med oss.

6. Tyskarna skulle då fatta emot oss jalusi.

7. Tyckes något vara, men så är det likväl jus allenast episcopale.

8. Pommern är nu för Hennes Kungliga Majestät som ett bälte kringom Östersjön, och Hennes Kungliga Majestät bliver re ipsa dominus maris. Men skulle det angå, då bleve Hennes Kungliga Majestät som körder utur Tyskland; därföre är Hennes Kungliga Majestäts brev gott och väl ställt, är bäst Hennes Kungliga Majestät bliver därvid.«

Herr Rikskanslern sade ännu sig icke kunna även determinera om det så väl nu skall låta sig föreslå som det hade kunnat, förrän man är kommen att säga extrema. »Icke dess mindre tror jag Hennes Kungliga Majestät skulle inte vara därmed illa belåten, ty: 1. är fuller sant att sådana principes som i Hessen kunde komma icke ville hava mäktiga grannar, men det är att förstå när de komma alltför när, som nu fransosen gör Nederlanderna.

2. Är ock visst att principum indoles och natur kan varieras; men det måste man inte anse, utan konsidereras nu allenast själva status, hurudan den bleve; det andra är man ett accident, som inte så högt kan respekteras.

3. Att Hennes Kungliga Majestät väl kunde entsättat, vore väl att hoppas 1. av condominio uti Wismar, där som är bästa sjöhamnen i hela Pommern; 2. att den status väl skulle sekundera sig själv när dess potentia rätt bleve menagerad.

4. Holländerna skulle ock fuller måste lidat såväl som nu brandeburgensis.

5. Med oldenburgensi kunde man göra sig en querelle d'Allemagne om han inte ville låta väl.

6. Tyskarnas jalusi skulle inte mistas, fast vi intet finge.

7. Är fuller jus episcopale, men få catholici där, Hennes Kungliga Majestät skulle med ringa ting kunna uppfylla allt med evangelisk lärdom, då Hennes Kungliga Majestät hade sig allt till handa.

8. Pommern är något, men bästa hamnen i Wismar, där Hennes Kungliga Majestät haver condominium.

Herr Riksdrotsen sade Hennes Kungliga Majestät detta inte hava in manibus, skulle bliva svårare att obtinera, men vore det underskrivet, så vore det icke att förakta.

Hennes Kungliga Majestät frågade vad de andra goda herrar mente därom.

De approberade alla särskillt sig approbera Hennes Kungliga Majestäts brev, att man bleve vid Pommern och svarade både fransoserna och pommerska Ständerna behörligen på sina kvereller.

Hennes Kungliga Majestät frågade sedan vad man skulle svara kungen i Danmark på sin rekommendation för honom, bispen av Bremen.

Herr Rikskanslern: Vad själva saken anlangar, så är den klar, och så mycket bättre att svara därpå, efter han själv mäler att cæsareani hava oss bjudit stifterna. »Hennes Kungliga Majestät kan ju svara det vara sant, dem vara oss bjudna, och inte funnit skäl att refusera dem, utan dem accepterat.«

Sedan blev uppläset landtgrevinnans av Hessens residents Badenhusens memorial angående en tvist som var emellan evangelicos och protestantes vid traktaten.

Herr Rikskanslern explicerade det, att controversia stod därutinnan, att evangelici ville, att såframt det hände att en princeps hade förr varit reformerad och bleve sedan evangelisk, då skulle hele principatus bliva evangelisk med. »Men hände honom reformeras, då skulle han han hava permission att hålla sitt kapell, men inte reformera hele principatum. E contrario, reformati begära inte att principatus changeras efter principum religionem, utan att de blive vid sin förriga religion, och prinsen med sitt hov haver vad religion han vill.«

Herr Riksdrotsen: »Lutherani hava præ däruti, att de hava in transactione passaviensi religionsfreden, men reformati intet.«

Herr Rikskanslern: »Det är visst, i religion bör man inte skämta, men så råke vi uti allianser med reformatis och måste ofta stöda huvuden tillsammans med dem emot catholicos; därföre vore det gott om man kunde hitta på sådan moderation i saken, att gemyterna inte bittrades, utan att de kunde leva tillsammans. Här frågas intet quæ religio sit melior, aut quæ ratio optima reformandi, utan efter hon nu är kommen och inte kan i hast utrotas, vad man skall däruti göra. Ty att totus principatus skall följa religionem principis är en gruvelig tortyr, händer undertiden att uti en mans minne 3 eller 4 mutationes religionum in dominis ske, och då måste undersåterna leva därefter, som man finner exempel uti Tyskland åtskilliga.«

Hennes Kungliga Majestät mente vara bäst man skjuter detta på Ständerna och styrker allenast generatim till moderation.

Herr Rikskanslern: »Hennes Kungliga Majestät kan inte opponera sig sin egen religion; haver ock bästa reputation därav, att Hennes Kungliga Majestät låter se sig uti den observant. Därföre är Hennes Kungliga Majestäts förslag gott, att man visar dem på Ständerna och rekommenderar allenast verket generatim.«

Sekreteraren Gyldenclou frågade om de skola gå pari passu.

Herr Rikskanslern: »Det distraherar för mycket, är bäst de blive in generalibus terminis.«

Därvid blevet ock.

Sedan las Hans Excellens upp ett stycke av Durelii brev som ock Gyllenankars om Danmark, att där sättas några soldater i fästningarna.

French translation (my own):

Le 2 janvier 1647, Sa Majesté Royale était dans la salle d'étude, ainsi que le grand drost, le grand chancelier, M. Åke Axelsson, M. Thure Bielke, M. Canut Posse, M. Seved Bååth et M. Gustave Gustafsson.

Sa Majesté Royale a ordonné au secrétaire Gyldenclou de lire le projet de lettre de Sa Majesté Royale aux commissaires d'Osnabrück.

Après sa lecture, Sa Majesté Royale a demandé au grand chancelier d'expliquer au grand drost, qui n'était pas présent auparavant, pourquoi cette lettre avait été pensée et à quelle occasion elle avait été écrite.

Le grand chancelier a déclaré que par l'ordinaire dernier, les commissaires avaient écrit comme les Français avaient écrit à nos commissaires de Münster, et Rosenhane a rapporté qu'ils appréciaient beaucoup la proposition de satisfaction de Sa Majesté Royale. Pour le reste, les États de Poméranie avaient aussi joint un écrit détaillé dans lequel ils allaient presque jusqu'à dire que Sa Majesté Royale ne devait rien en recevoir. Sur ce, Sa Majesté Royale avait jugé bon de répondre, ce que le grand drost avait maintenant entendu.

Le grand drost répondit que cette lettre était raisonnable et sérieuse, de sorte que Sa Majesté Royale ne pouvait raisonnablement s'en écarter. «Il est préférable que Sa Majesté Royale ne modifie pas sa demande, mais qu'elle s'en tienne à la Poméranie. Les évêchés donnent lieu à de nombreuses disputes, et certains d'entre eux sont éloignés de Sa Majesté Royale; ils comportent certainement un peu plus d'intérêt, mais ils ne sont pas pour la défense. Le feu roi, Sa Majesté Royale et le gouvernement ont toujours eu l'intention de se rendre maîtres de la mer Baltique contre le roi du Danemark. Aujourd'hui, Sa Majesté royale en a pris possession si Sa Majesté royale la perdait à nouveau, alors Sa Majesté Royale ne pourrait pas faire pire. Les États se laissent certainement apaiser, et l'empereur ne fera pas non plus la guerre pour le bien du Brandebourg. La lettre est donc juste et bien écrite.»

Sa Majesté Royale: «Que répondre aux Poméraniens?»

Le grand drost: «On y répond aimablement, et c'est le mieux.»

Le grand chancelier: «Sa Majesté Royale ne doit pas s'accorder avec eux, mais avec l'empereur et les États de l'Empire. Qu'ils demandent que la Poméranie soit administrée par leur intermédiaire peut être entièrement fait in minoribus officiis, mais in majoribus, Sa Majesté Royale doit prendre prendre soin et se protéger du mieux qu'elle peut. Le fait qu'ils aient été utilisés in officiis a été utile et nous a naturalisés avec eux, la même chose peut aussi arriver par la suite.»

Le grand drost: «Sa Majesté Royale a un double droit sur la Poméranie: 1. l'alliance que le feu roi a conclue; 2. le droit de guerre.»

Le grand chancelier: «Je dois admettre que la proposition des États n'est pas déraisonnable pour Sa Majesté Royale, car si elle obtenait tous les évêchés, comtés et autres parties qu'ils proposent, alors Sa Majesté Royale serait certainement aussi considérable que Sa Majesté Royale le serait si elle avait un nouveau royaume. Mais si cela peut maintenant être traité et réglé, je le laisserai là.»

Le grand drost: «Cela donnerait une raison de calomnier et de dire que nous ne sommes pas constitués d'une, mais de plusieurs propositions, par lesquelles le traité de paix serait de plus en plus annulé.»

Le grand chancelier: «Si cela pouvait se produire avec la raison, ce qui peut être mieux jugé sur place, alors on dirait que cela était automatique et sans préjugé; Hesse nous apporterait alors une bonne aide. Les Hollandais nous respecteraient.»

Sa Majesté Royale: S'ils pouvaient faire une petite Hollande et s'approprier une bonne partie des prochains quartiers, alors il vaudrait mieux que Sa Majesté Royale obtienne le Brandebourg, car Sa Majesté Royale a Juliers et Clèves non loin de là, auquels Sa Majesté Royale a la prétention. On a certes l'impression de bâtir des châteaux en l'air, mais les grands messieurs ne vendent pas de prétentions, pas après 40 générations.

Le grand drost: «Il est vrai que ces pièces sont considérables, mais Sa Majesté Royale ne peut désormais modifier ses demandes en aucune façon, à moins que l'on ne donne l'occasion de calomnier. Cette partie ne semble donc pas aussi considérable que l'ensemble de la Poméranie. La Hesse a maintenant un bon dirigeant, avec le temps un pire seigneur pourrait venir; il pouvait aussi y avoir de la jalousie parce que l'on n'aimait pas voir Sa Majesté Royale grande.»

Troisièmement: si Sa Majesté Royale y était attaquée par un ennemi, alors elle ne pourrait pas être effrayée d'ici.

Quatrièmement: les Hollandais sont d'accord avec la Poméranie et préféreraient que nous obtenions quelque chose là-bas plutôt que de nous rapprocher d'eux.

5. Oldenbourg préfèrerait être d'accord avec le Danemark plutôt qu'avec nous.

6. Les Allemands seraient alors jaloux de nous.

7. Cela semble être quelque chose, mais ce n'est pourtant que le droit épiscopal.

8. La Poméranie est désormais pour Sa Majesté Royale un belt autour de la mer Baltique, et Sa Majesté Royale devient en réalité le seigneur de la mer. Mais si cela importait, alors Sa Majesté Royale serait chassée d'Allemagne; par conséquent, la lettre de Sa Majesté Royale est bonne et bien écrite, il est préférable qu'elle s'y tienne.»

Le grand chancelier a déclaré qu'il ne pouvait toujours pas déterminer si cela devait être proposé aussi bien qu'il aurait pu l'être, jusqu'à ce qu'on en soit venu à dire des extrêmes. «Néanmoins, je pense que Sa Majesté Royale n'en serait pas mécontente, car: 1. il est tout à fait vrai que les princes qui ont pu venir en Hesse ne voulaient pas de voisins puissants, mais il est compréhensible qu'ils viennent trop tôt, comme les Français font maintenant avec les Pays-Bas.

2. Il est certain aussi que le caractère et la nature des princes peuvent être variés; mais cela ne doit pas être pris en compte, mais maintenant seul le statut lui-même, comment il est né, est considéré; l'autre est un accident qui ne peut être aussi hautement respecté.

3. Que Sa Majesté Royale puisse avoir peur, il serait bon d'espérer 1. du condominium de Wismar, qui est le meilleur port maritime de toute la Poméranie; 2. que ce statut se seconderait certainement lorsque son pouvoir serait correctement géré.

4. Les Hollandais auraient certainement dû aussi souffrir, tout comme aujourd'hui les Brandebourgeois.

5. Avec Oldenbourg, on pourrait avoir une querelle d'Allemagne si l'on ne voulait pas paraître bon.

6. La jalousie des Allemands ne serait pas évitée même si nous n'obtenions rien.

7. Il s'agit certes de la droite épiscopale, mais il y a peu de catholiques. Sa Majesté Royale pouvait, avec de petites choses, tout accomplir avec l'apprentissage évangélique lorsque Sa Majesté Royale avait tout à portée de main.

8. La Poméranie est quelque chose, mais c'est le meilleur port de Wismar, où Sa Majesté Royale possède un condominium.

Le grand drost a déclaré que Sa Majesté Royale ne l'avait pas in manibus, qu'il serait plus difficile à obtenir, mais que s'il était signé, il ne serait pas méprisé.

Sa Majesté Royale a demandé ce que les autres bons messieurs en pensaient.

Ils approuvèrent tous séparément la lettre de Sa Majesté Royale, selon laquelle ils restaient en Poméranie et répondaient dûment aux États français et poméraniens à leurs querelles.

Sa Majesté Royale demanda alors quelle réponse devait être donnée au roi du Danemark sur sa recommandation à son égard, l'évêque de Brême.

Le grand chancelier: En ce qui concerne la question elle-même, c'est clair, et c'est d'autant mieux d'y répondre, qu'il pense lui-même que les Impériaux nous ont offert les évêchés. «Sa Majesté Royale peut répondre que c'est vrai, ils nous ont été proposés, et nous n'avons pas trouvé de raison de les refuser, mais nous les avons acceptés.»

Ensuite, le mémorial de Badenhusen, résident de la landgravine de Hesse, a été lu concernant un différend entre évangéliques et protestants au sujet du traité.

Le grand chancelier a expliqué qu'il y avait une controverse à l'intérieur, que les évangéliques voulaient que tant qu'un prince avait été réformé auparavant et devenait ensuite évangélique, alors la principauté entière deviendrait aussi évangélique. «Mais s'il se trouvait être réformé, alors il aurait la permission de garder sa chapelle, mais non de réformer toute la principauté. Au contraire, les réformés ne demandent pas que la principauté soit changée après la religion du prince, mais qu'ils restent avec leur ancienne religion, et le prince et sa cour ont la religion qu'il veut.»

Le grand drost: «Les luthériens ont la priorité en ce sens qu'ils ont in transactione passaviensi la paix religieuse, mais les réformés n'ont rien.»

Le grand chancelier: «C'est sûr qu'en religion il ne faut pas plaisanter, mais alors nous nous retrouvons dans des alliances avec les réformés et devons souvent nous heurter avec eux aux catholiques; il serait donc bien qu'une telle modération puisse être trouvée en la matière, que les dispositions n'étaient pas aigries, mais qu'elles pouvaient vivre ensemble. Ici, il n'est pas demandé quelle religion est la meilleure, ni quelle manière de se réformer est la meilleure, mais parce qu'elle est maintenant arrivée et ne peut être rapidement éradiquée, laquelle. est-ce qu'il faut y faire? Parce que qu'une principauté entière suive la religion du prince est un supplice terrible, il arrive parfois que dans la mémoire d'un homme il y ait 3 ou 4 changements de religion chez les seigneurs, et alors les sujets doivent vivre en conséquence, comme on en trouve de nombreux exemples en Allemagne.»

Sa Majesté Royale a jugé préférable de soumettre cette question aux États et n'a exhorté qu'à la modération.

Le grand chancelier: «Sa Majesté Royale ne peut pas s'opposer à sa propre religion; elle a aussi la meilleure réputation pour elle, que Sa Majesté Royale se laisse voir pratiquante en elle. Par conséquent, la proposition de Sa Majesté Royale est bonne, qu'ils soient montrés au Estates et ne recommande le travail que de manière générale.»

Le secrétaire Gyldenclou demanda s'ils iront de même.

Le grand chancelier: «C'est trop source de division, il vaut mieux qu'ils restent dans des termes généraux.»

Et ainsi ils sont restés.

Ensuite, Son Excellence a lu un morceau de la lettre de Durélius ainsi que celle de Gyllenankar sur le Danemark, disant que des soldats y étaient envoyés dans les forteresses.

English translation (my own):

On January 2, 1647, Her Royal Majesty was in the study chamber, as well as the Grand Steward, the Grand Chancellor, Lord Åke Axelsson, Lord Thure Bielke, Lord Knut Posse, Lord Seved Bååth, and Lord Gustaf Gustafsson.

Her Royal Majesty ordered Secretary Gyldenclou to read out the draft of Her Royal Majesty's letter to the commissioners of Osnabrück.

After it was read, Her Royal Majesty requested that the Grand Chancellor to explain to the Grand Steward, who previously had not been present, why that letter was thought about and on what occasion it was written.

The Grand Chancellor said that by the last post the commissioners had written how the French had written to our commissioners from Münster, and otherwise Rosenhane reported that they very much apprehend Her Royal Majesty's proposition for satisfaction. For the rest, the Estates in Pomerania had also enclosed a detailed writing in which they almost went on to say that Her Royal Majesty should receive nothing from it. Thereupon Her Royal Majesty had seen fit to reply, which the Grand Steward had now heard.

The Grand Steward replied that this letter was reasonable and serious, so that Her Royal Majesty could not reasonably depart from it. "It is best Her Royal Majesty does not change her request, but that she stick to Pomerania. The bishoprics give many disputes, and some of them are distant from Her Royal Majesty; they certainly import somewhat more interest, but they are not for defense. It has always been the intention of the late King, Her Royal Majesty and the Government to make themselves masters of the Baltic Sea against the King of Denmark. Now Her Royal Majesty has come into possession of it; should Her Royal Majesty lose it again, then Her Royal Majesty could do no worse. The Estates certainly let themselves be appeased, nor shall the Emperor go to war for the sake of Brandenburg. So the letter is right and well written."

Her Royal Majesty: "What shall one answer to the Pomeranians?"

The Grand Steward: "One answers them genially, and that is best."

The Grand Chancellor: "Her Royal Majesty must not accord with them, but with the Emperor and the Estates of the Empire. That they request Pomerania to be administered through them can be fully done in minoribus officiis, but in majoribus Her Royal Majesty must take care and secure herself as best she can. The fact that they have been used in officiis has been useful and has naturalised us with them; the same can also happen hereafter."

The Grand Steward: "Her Royal Majesty has a duplex right to Pomerania: 1. the alliance which the late King made; 2. the right of war."

The Grand Chancellor: "I must confess that the Estates' proposition is not unreasonable for Her Royal Majesty, for if she were to get all the bishoprics, counties and other parts that they propose, then Her Royal Majesty would certainly be as considerable as Her Royal Majesty would be if she had a new kingdom. But if it can now be treated and dealt with, I will leave it there."

The Grand Steward: "It would give one a reason to calumniate and to say we did not consist of one, but several propositions, whereby the peace treaty would be more and more annulled."

The Grand Chancellor: "If it could happen with reason, which can best be judged in loco, then one would say it was automatic and without prejudice. It would be nothing to throw out the thoughts, for the alliance of France is nothing great to believe in; Hesse would then give us good assistance. The Dutch would respect us."

Her Royal Majesty: If they could make a little Holland and take a good part of the next quarters for themselves, then it would be better for Her Royal Majesty to get Brandenburg, because Her Royal Majesty has Gülich and Cleves not far from there, to which Her Royal Majesty has pretension. One certainly seems to be building castles in the air, but great gentlemen do not sell pretensions, not after 40 generations.

The Grand Steward: "It is true that these pieces are considerable, but Her Royal Majesty cannot now change her requests in any way unless one were to be given occasion to calumniate. Therefore, that part does not seem to be as considerable as the whole of Pomerania. Hesse now has a good ruler, in time a worse lord may come; there could also come jealousy that one did not like to see Her Royal Majesty great."

Thirdly: if Her Royal Majesty was attacked there by an enemy, then she could not be frightened away from here.

Fourthly: The Dutch agree with Pomerania and would rather see us get something there than that we come into neighbourhood with them.

5. Oldenburg would rather agree with Denmark than with us.

6. The Germans would then be jealous of us.

7. It seems to be something, but it is nevertheless only the episcopal right.

8. Pomerania is now for Her Royal Majesty as a belt around the Baltic Sea, and Her Royal Majesty becomes in reality the lord of the sea. But if it mattered, then Her Royal Majesty would be driven out of Germany; therefore Her Royal Majesty's letter is good and well written, it is best that she stick with it."

The Grand Chancellor said he still could not also determine whether it should be proposed as well as it could have been, until one has come to say extremes. "Nevertheless, I believe Her Royal Majesty would not be displeased with that, because: 1. it is quite true that such princes as could come to Hesse did not want powerful neighbours, but it is understandable when they come too soon, as now the French do with the Netherlands.

2. It is also certain that the character and nature of princes can be varied; but that must not be considered, but now only the status itself, how it came to be, is considered; the other is an accident, which cannot be so highly respected.

3. That Her Royal Majesty could well be frightened, it would be well to hope 1. from the condominium in Wismar, which is the best seaport in all of Pomerania; 2. that that status would certainly second itself when its power was managed right.

4. The Dutch would certainly also have had to suffer, as well as now the Brandenburgers.

5. With Oldenburg one could have a German quarrel if one did not want to sound good.

6. The Germans' jealousy would not be avoided even if we obtained nothing.

7. It is certainly the episcopal right, but there are few Catholics there. Her Royal Majesty could with little things fulfill everything with evangelical learning when Her Royal Majesty had everything at hand.

8. Pomerania is something, but the best port in Wismar, where Her Royal Majesty has a condominium.

The Grand Steward said Her Royal Majesty did not have this in manibus, it would be more difficult to obtain, but if it was signed, it would not be despised.

Her Royal Majesty asked what the other good gentlemen thought of that.

They all separately approved of Her Royal Majesty's letter, that they remained with Pomerania and duly answered both the French and the Pomeranian Estates to their quarrels.

Her Royal Majesty then asked what answer should be given to the King of Denmark on his recommendation for him, the Bishop of Bremen.

The Grand Chancellor: As far as the matter itself is concerned, it is clear, and so much better to answer it, as he himself thinks that the Imperials have offered us the bishoprics. "Her Royal Majesty can answer that it is true, they have been offered to us, and we have not found reason to refuse them, but we have accepted them."

Then the Landgravine of Hesse's resident Badenhusen's memorial was read regarding a dispute that was between Evangelicals and Protestants at the treaty.

The Grand Chancellor explained that there was controversy within, that the Evangelicals wanted that as long as it happened that a prince had previously been Reformed and then became Evangelical, then the entire principality would become Evangelical too. "But if he happened to be Reformed, then he would have permission to keep his chapel, but not to reform the entire principality. On the contrary, the Reformed do not ask that the principality be changed after the prince's religion, but that they remain with their former religion, and the prince and his court have whatever religion he wants."

The Grand Steward: "The Lutherans have precedence in that, that they have in transactione passaviensi the religious peace, but the Reformed have nothing."

The Grand Chancellor: "It is certain, in religion one should not joke, but then we end up in alliances with the Reformed and often have to bump heads together with them against the Catholics; therefore it would be good if such moderation could be found in the matter, that the dispositions were not embittered, but that they could live together. Here it is not asked which religion is better, or which way of being Reformed is best, but because it has now come and cannot be quickly eradicated, what is to be done therein? Because that a whole principality should follow the prince's religion is a terrible torture, it sometimes happens that in a man's memory 3 or 4 changes of religion in the lords take place, and then the subjects have to live accordingly, as one finds numerous examples in Germany."

Her Royal Majesty thought it best to push this to the Estates and only urges generally to moderation.

The Grand Chancellor: "Her Royal Majesty cannot oppose her own religion; she also has the best reputation for it, that Her Royal Majesty lets herself be seen observant in it. Therefore, Her Royal Majesty's proposition is good, that they be shown at the Estates and only recommend the work generally."

Secretary Gyldenclou asked if they shall go likewise.

The Grand Chancellor: "It is too divisive, it is best if they stay in general terms."

And so they stayed.

Then His Excellency read a piece of Durelius' letter as well as Gyllenankar's about Denmark, that some soldiers are being put in the fortresses there.

Above: Kristina.

Excerpt from Erik Gabrielsson Emporagrius' sermon, on Jakob Kasimir de la Gardie's marriage and children with Ebba Sparre, spoken at Jakob's funeral on July 24/August 3 (Old Style), 1659

Source:

Christeligh lijkpredikan som närwarande en stoor och anseende myckenheet aff höge och förnäme personer aff allehanda stånd och köön / tå then höghwälborne herre / her Jacob Casimir De la Gardie, grefwe til Läcköö och Arensborg / friherre til Eekholm / herre til Kolka / Kijda / Runsa / Arnöö / Tarwest / Tiurala och Biskopstorp / &c. Fordom kongl. May:tz wår allernådigste konungs och herres / sampt / thes rijkes / högtbetrodde man / rådh och krijgz rådh / general öfwer infanteriet, och öfwerste foot / &c. nu meera hoos Gudh saligh: Vthi Riddareholms kyrkian i Stockholm medh wederbörligh prydna på the 24. dagen vthi Iulij månadt / Anno 1659. christelighen jordades, preached by Erik Gabrielsson Emporagrius and printed by Ignatius Meurer, 1659

https://samlingar.shm.se/object/A44C42C6-3E17-4E3C-B580-23BB6CDE6279

The sermon excerpt:

Åhr 1652. är han medh sine höghälskelige käre Föräldrars behagh och samtycke / inträdd vthi itt loflighit Echtenskap medh then Höghwälborne Frw / Fru Ebba Sparre / Frijherredotter til Croneborg / Grefwinna til Läcköö och Arentzborg / Frijherrinna til Ekholm / Frw til Kolka / Kijda / Biskopstorp och Dåderöö / nu effterlemnat aff hiertat sorgbundne Enckia / och vthi en diwp bedröfwelse nedhsänckt och öfwergifwen / hwilken Gudz tröst / och nådefulle hielp vthi all krafftigh hughswalelse / omfatta och behålla wille. Och bleff Solenniteten aff theras Bröllop / igenom H. K. M:tz Drotning Christine / milde försorg / vppå Stockholms Slott / förrättat och fulbordat / medh hwilket ächta förbund / såsom then sal. Herren sina ther til fattade förste tanckar och continuation hölt vthi en myckit kär æstimation och wärde / han ock war så wäl content, och förnögd / at han vthi sådane fall ingen avantage högre skattade / än possessionen vthaff then / som han så högdt wördade och älskade in til sin sidsta stund och lijffz ändelycht. Gudh wälsignade ock theras Echtenskap medh Lijffzfrucht och barn / en Son och twenne Döttrar / the ther alle bittijda sigh igenom then timmeliga döden hoos GVdh samblat hafwa / hwilket icke ringa sorg hoos theras höghälskelige Föräldrar förorsakade / i thet at döden them / så hastigt öfwerkomma måste / och ifrån thenne Jordeske fåfengeligheeten / ännu vthi späde och fast vnge åhren bortryckia. Men såsom en rätt oskrymtat kärleek förmår then högste mootgång draga och offta öfwerwinna / så länge at döden icke gör ett kast vti sielfwa Echtenskapet (hwilket är thet bedröfweligaste) Altså vptoge the och vppå begge sijdor thenne Gudz agha medh ett godt tolamodh / sökiandes sin wederwärdigheet vthi then måttan Christeligen at möta och ersättia.

With modernised spelling:

År 1652 är han med sina högälskliga kära föräldrars behag och samtycke inträdd uti ett lovligt äktenskap med den högvälborna fru, fru Ebba Sparre, friherredotter till Kronoberg, grevinna till Läckö och Arensburg, friherrinna till Ekholm, fru till Kolcka, Kida, Biskopstorp och Dåderö, nu efterlämnad av hjärtat sorgbundna änka och uti en djup bedrövelse nedsänkt och övergiven, vilken Guds tröst och nådefulla hjälp uti all kraftig hugsvalelse omfatta och behålla ville.

Och blev solenniteten av deras bröllop igenom Hennes Kungliga Majestäts drottning Christinæ milda försorg uppå Stockholms slott förrättad och fullbordad, med vilket äkta förbund, såsom den salige herren sina därtill fattade första tankar och kontinuation höllt uti en mycket kär estimation och värde, han ock var så väl kontent och förnöjd att han uti sådana fall ingen avantage högre skattade än possessionen utav den som han så högt vördade och älskade intill sin sista stund och livsändelykt.

Gud välsignade ock deras äktenskap med livsfrukt och barn: en son och tvenne döttrar, de där alla bittida sig igenom den timliga döden hos Gud samlat hava, vilket icke ringa sorg hos deras högälskliga föräldrar förorsakade, i det att döden dem så hastigt överkomma måste och ifrån denna jordiska fåfängligheten ännu uti späda och fast unga åren bortrycka. Men såsom en rätt oskrymtat kärlek förmår den högsta motgång draga och ofta övervinna så länge att döden icke gör ett kast uti själva äktenskapet (vilket är det bedrövligaste). Alltså upptogo de ock uppå bägge sidor denna Guds aga med ett gott tålamod, sökandes sin vedervärdighet uti den måttan kristligen att möta och ersätta.

French translation (my own):

En 1652, avec le consentement de ses très chers parents, il contracta un mariage légitime avec la dame très honorable, Madame Ebba Sparre, fille baronniale de Kronoberg, comtesse de Läckö et Arensbourg, baronne d'Ekholm, dame de Kolcka, Kida, Biskopstorp et Dåderö, qui est aujourd'hui veuve au cœur brisé, accablée et abandonnée dans un profond chagrin. Puisse-t-elle embrasser et garder le réconfort et l'aide gracieuse de Dieu dans toute consolation puissante.

Et la solennité de leur mariage fut accomplie et achevée grâce aux soins bienveillants de Sa Majesté Royale la reine Christine au château de Stockholm, union conjugale dont le défunt seigneur avait une très grande estime et une très grande valeur, lui aussi était si content et satisfait qu'en de tels cas il n'estimait aucun avantage plus grand que la possession de la femme qu'il vénérait et aimait tant jusqu'à son dernier moment et la fin de sa vie. 

Dieu a aussi béni leur mariage avec le fruit de la vie et des enfants: un fils et deux filles, qui s'étaient tous récemment rassemblés autour de Dieu par une mort prématurée, ce qui a causé une grande tristesse à leurs parents profondément aimants, car la mort a dû les surprendre si rapidement et les arracher à cette vanité terrestre, encore dans leur enfance et leur jeunesse. Mais, comme un amour juste et non déguisé, la plus grande adversité peut être endurée et souvent surmontée si longtemps que la mort ne fait pas de rupture dans le mariage lui-même (ce qui est la chose la plus triste). Ainsi, eux aussi, des deux côtés, acceptèrent cette discipline de Dieu avec une bonne patience, cherchant dans cette mesure à affronter et à surmonter chrétiennement leur adversité.

English translation (my own):

In 1652, with the pleasure and consent of his dearly beloved parents, he entered into a lawful marriage with the most well-born lady, Lady Ebba Sparre, baronial daughter of Kronoberg, Countess of Läckö and Arensburg, Baroness of Ekholm, Lady of Kolcka, Kida, Biskopstorp and Dåderö, who is now left a heartbroken widow and sunken and forsaken in deep sorrow. May she want to embrace and keep God's comfort and gracious help in all strong consolation.

And the solemnity of their wedding was accomplished and completed through the kind care of Her Royal Majesty Queen Kristina at Stockholm Castle, with the which marital union, as the late lord held his first thoughts and continuation in a very dear estimation and value, he too was so well content and satisfied that in such cases he valued no advantage higher than the possession of the woman he so highly revered and loved until his last moment and the end of his life.

God also blessed their marriage with the fruit of life and children: a son and two daughters, all of whom had recently gathered themselves around God by early death, which caused no small sorrow to their deeply loving parents, in that death had to overtake them so quickly and rip them away from this earthly vanity, still in their infancy and young years. But, as a justly undisguised love, the highest adversity can be endured and often overcome so long that death does not make a rift in the marriage itself (which is the saddest thing). So they also on both sides accepted this discipline from God with good patience, seeking in that measure to Christianly meet and overcome their adversity.

Above: Kristina.

Above: Ebba Sparre.

Above: Erik Emporagrius.

Notes: Ebba and Jakob were married in 1653, not 1652.

Arensburg is the old German and Swedish name for the city of Kuressaare on the Estonian island of Saaremaa (formerly Ösel).

Kolck or Kolcka (Kolk) is the old German and Swedish name for the village of Kolga in Estonia's Kuusalu Parish in Harju County.

Kida is the German name of the borough of Kiiu, also located in Harju County.

Erik Gabrielsson Emporagrius' letter of condolences to Ebba Sparre on the occasion of her husband Jakob Kasimir de la Gardie's funeral on July 24/August 3 (Old Style), 1659

Source:

Christeligh lijkpredikan som närwarande en stoor och anseende myckenheet aff höge och förnäme personer aff allehanda stånd och köön / tå then höghwälborne herre / her Jacob Casimir De la Gardie, grefwe til Läcköö och Arensborg / friherre til Eekholm / herre til Kolka / Kijda / Runsa / Arnöö / Tarwest / Tiurala och Biskopstorp / &c. Fordom kongl. May:tz wår allernådigste konungs och herres / sampt / thes rijkes / högtbetrodde man / rådh och krijgz rådh / general öfwer infanteriet, och öfwerste foot / &c. nu meera hoos Gudh saligh: Vthi Riddareholms kyrkian i Stockholm medh wederbörligh prydna på the 24. dagen vthi Iulij månadt / Anno 1659. christelighen jordades, preached by Erik Gabrielsson Emporagrius and printed by Ignatius Meurer, 1659

https://samlingar.shm.se/object/A44C42C6-3E17-4E3C-B580-23BB6CDE6279

The letter:

Then Höghwälborne Grefwinna

och Frw /

Fru Ebba Sparre / Frijherre dotter til Croneborg / Grefwinna til Läcköö och Arensborg / Frijherrinna til Ekholm / Frw til Kolka / Kijda / Biskopstorp och Dåderöö / min Nådige Grefwinna och Frw / är thenne Predikan tienstligast inskrifwen.

Höghwälborne Nådige Grefwinna

och Frw.

Såsom E. G. N. nu länge genom Gudhachtigheeten / försporde och icke sällan pröfwade waarsamme bekymber om sin troo och Christeligha wandring / sampt tolamodh til at vthstå the swårheeter / som Gudi hafwer behagat låta tilstöta: Jagh tillägger then synnerlighe ynnest och wälgerningar / som migh bewijste äro / hafwa migh högdt förplichta til at E. G. N. rätt älska / wörda / tiena / låta migh all mißgång mißhagha / och sökia then samma genom medhlijdande / tröst och böner lindra: Altså hafwer iagh welat til itt försäkringz tekn aff min hugh och åtråå / samma mijn skyldigheet / hwar icke fullgöra / thet migh wille falla förswårt / doch framwijsa och wårda låta / thenne eenfaldighe Predikan aff Trycket vthgå / som aff then stoore wederwärdigheet / E. G. N. sal. käre Herres och Mans oförmodelighe dödelige affgångh är förorsakadt. Vnder och igenom Konung Josie exempel til lijfwet och döden / föras ther vthi E. G. N. til Gudz försyyn / then han bär om sina barn / särdeles them som han til sina Hieltar och mång stoor ting / sielff keest och förordnadt hafwer. Hon sichtar enkannerligen til thet måhl / som är fästa E. G. N.s tanckar ther vppå / at then sal. Herre är fallen aff Gudz skickelse / och nu meera effter inwunnen stoor ähra i werldenne / och / fram för henne / en stadigh troo på HErran Christum / införd i Gudz Rijke til then ewigha herligheeten. Effter nu E. G. N. migh offta hafwer hugnadt medh förståndigt samtaal (ther medh iagh i wördnadt och tacksamheet bekänner / och berömmer migh hafwa warit bewärdat) och elliest åhördt diupsinnigt omdömande / om samma Gudz skickelse / märckt och icke sällan E. G. N. meer än aff theß köön woro förmodeligit / wijßlighen slutit hafwa / thet en rätt Christen bäst höfwes och mäst är aff nödenne / ther medh i all fall wara förnögd: Men ther emoot fahrlighit wara och illa anstå / förmäteligen drista sigh at wela kogsa innerst i diupet aff hans regerande wijßheet / och löpa alla hans wägar / som doch äro obegrijpelige: Ty förmodar iagh wisserligha / E. G. N. icke allenast medh sin Gudz skickande / vnder itt så bäskt och klagelighit fall / sin käre Herres omogne dödemål / som en gudfruchtigh Christen och lydigt Gudz barn / aldeles af alt hierta är til fridz; Men låter sigh ock icke falla förtreeteligit / ther til föras och beweekas aff the helige Gudz ord / som i thenne Predikan äro sammanhämptade och författade: Theßlijkest ock vpleeta / igenkänna och göra sigh i nåder befalade the wartekn / som iagh ther i hafwer welat inströö och wijsa til min stoora och rättmätiga åstundan / E. G. N. vnder en så stoor sorg / medh tröst och styrckio / at vnder hiertat och händerna grijpa. Gud wår käre Himmelske Fadher / som alt genom sin Son wår HErra Christum i then helighe Andes krafft regerar / til sin egen ähra och menniskiones saligheet / Befaller E. G. N. iagh til lijff och siäl / til wederqweckelse och tolamodh / til nöyacht och frijmodigt hierta / och theß förvthan alt godt andelighit och timmeligit. Om min trooheet och gudelige förböner gör iagh all fast försäkring / och ther jempte bedher at E. G. N. migh til ynnest och befordran icke mindre här effter än här til wille wara benägen. Jagh wijsar min trooheet och tienst gärna / så bäst iagh någon sin kan / E. G. N:s vnderwilligste tienare

Er. Emporagrius.

With modernised spelling:

Den högvälborna grevinna och fru, fru Ebba Sparre, friherredotter till Kronoberg, grevinna till Läckö och Arensburg, friherrinna till Ekholm, fru till Kolcka, Kida, Biskopstorp och Dåderö, min nådiga grevinna och fru, är denna predikan tjänstligst inskriven.

Högvälborna, nådiga grevinna och fru,

Såsom Eders Grevliga Nåde nu länge genom gudaktigheten försporde och icke sällan prövade varsamma bekymmer om sin tro och kristliga vandring, samt tålamod till att utstå de svårheter som Gudi haver behagat låta tillstöta, jag tillägger den synnerliga ynnest och välgärningar som mig beviste äro, hava mig högt förplikta till att Eders Grevliga Nåde rätt älska, vörda, tjäna, låta mig all missgång, misshaga och söka densamma genom medlidande, tröst och böner lindra. Alltså haver jag velat till ett försäkringstecken av min håg och åtrå, samma min skyldighet, var icke fullgöra det mig ville falla för svårt, dock framvisa och vårda låta denna enfaldiga predikan av trycket utgå, som av den stora vedervärdighet Eders Grevliga Nådes salige käre herres och mans oförmodliga dödliga avgång är förorsakad.

Under och igenom konung Josiæ exempel till livet och döden föras däruti Eders Grevliga Nåde till Guds försyn den han bär om sina barn, särdeles dem som han till sina hjältar och mång stor ting själv kest och förordnat haver. Hon siktar enkannerligen till det mål, som är fästa Eders Grevliga Nådes tankar däruppå, att den salige herre är fallen av Guds skickelse och numera, efter invunnen stor ära i världenne och framför henne en stadig tro på Herran Kristum, införd i Guds rike, till den eviga härligheten.

Efter nu Eders Grevliga Nåde mig ofta haver hugnat med förståndigt samtal (därmed jag i vördnad och tacksamhet bekänner och berömmer mig hava varit bevärdad) och eljest åhört djupsinnigt omdömande om samma Guds skickelse, märkt och icke sällan Eders Grevliga Nåde (mer än av dess kön vore förmodligt) visligen slutit hava, det en rätt kristen bäst höves och mest är av nödenne, därmed i all fall vara förnöjd, men däremot farligt vara och illa anstå förmätligen drista sig att vilja koxa innerst i djupet av hans regerande vishet och löpa alla hans vägar, som dock äro obegripliga.

Ty förmodar jag visserliga Eders Grevliga Nåde icke allenast med sin Guds skickande under ett så beskt och klagligt fall, sin käre herres omogna dödsmål som en gudfruktig kristen och lydigt Guds barn alldeles av allt hjärta är tillfreds, men låter sig ock icke falla förtretligt, därtill föras och bevekas av de heliga Guds ord som i denna predikan äro sammanhämtade och författade, desslikest ock upleta, igenkänna och göra sig i nåder befallade de vartecken som jag däri haver velat inströ och visa till min stora och rättmätiga åstundan, Eders Grevliga Nåde under en så stor sorg med tröst och styrko att under hjärtat och händerna gripa.

Gud vår käre himmelske Fader, som allt genom sin Son vår Herra Kristum i den Heliga Andes kraft regerar till sin egen ära och människones salighet, befaller Eders Grevliga Nåde jag till liv och själ, till vederkvickelse och tålamod, till nöjakt och frimodigt hjärta och dessförutan allt gott andligt och timligt. Om min trohet och gudliga förböner gör jag all fast försäkring och därjämte beder att Eders Grevliga Nåde mig till ynnest och befordran icke mindre härefter än härtill ville vara benägen. Jag visar min trohet och tjänst gärna, så bäst jag någonsin kan, Eders Grevliga Nådes undervilligste tjänare

Ericus Emporagrius.

French translation (my own):

A la comtesse et dame de très haute naissance, dame Ebba Sparre, fille baroniale de Kronoberg, comtesse de Läckö et d'Arensbourg, baronne d'Ekholmen, dame de Kolcka, Kida, Biskopstorp et Dåderö, ma gracieuse comtesse et madame, ce sermon est très dûment adressé.

Très bien née, gracieuse comtesse et dame,

Comme Votre Grâce Comitale a depuis longtemps, par piété, ressenti et montré souvent des soucis attentifs pour ses pérégrinations fidèles et chrétiennes, ainsi que de la patience pour supporter les difficultés qu'il a plu à Dieu de l'advenir, j'ajoute la faveur particulière et les bienfaits qui m'ont été témoignés, qui m'obligent à aimer, à révérer et à servir Votre Grâce Comitale avec justice, à me pardonner tous les manquements et déplaisirs et à chercher à les soulager par la pitié, la consolation et les prières. C'est pourquoi j'ai voulu que cette même obligation soit un signe de certitude de mon désir, si je ne pouvais pas l'accomplir, mais de présenter et de pouvoir faire imprimer et publier ce simple sermon, qui est causé par la grande adversité du départ inattendu et fatal du feu et cher seigneur et époux de Votre Grâce Comitale.

Sous l'exemple de vie et de mort du roi Josias, Votre Grâce Comitale est ainsi amenée à la providence de Dieu, qu'il accomplit pour ses enfants, particulièrement ceux qu'il a lui-même choisis et ordonnés comme ses héros et pour de nombreuses grandes choses. Elle vise clairement le but sur lequel se fixent les pensées de Votre Grâce Comitale, à savoir que son feu seigneur est tombé par le destin de Dieu et qu'il est maintenant, après avoir gagné de grands honneurs dans le monde et devant elle une foi ferme dans le Seigneur Christ, introduit dans le royaume de Dieu, pour la gloire éternelle.

Car maintenant, Votre Grâce Comitale m'a souvent réjoui par des conversations sensées (par là, je confesse avec révérence, gratitude et louange d'avoir été ainsi honoré) et a entendu par ailleurs des jugements profonds sur la disposition du même Dieu, et Votre Grâce Comitale a souvent remarqué et résolu sagement (plus que ce qu'on attendrait de son sexe) ce dont un vrai chrétien a le plus besoin et ce qui est le plus nécessaire, pour s'en contenter en tout cas, mais d'un autre côté, il serait dangereux et inconvenant d'oser imprudemment vouloir regarder dans les profondeurs de sa sagesse régnante et de parcourir toutes ses voies, qui cependant sont incompréhensibles.

Car je suppose certainement que Votre Grâce Comitale est non seulement en paix de tout son cœur avec le fait que Dieu vous a envoyé dans un cas si amer et lamentable la mort prématurée de votre cher seigneur, en tant que chrétien craignant Dieu et enfant obéissante de Dieu, mais qu'elle ne se permette pas de trouver désagréable d'être conduite et émue par les saintes paroles de Dieu qui sont recueillies et écrites dans ce sermon, également sans tache, pour reconnaître gracieusement et la laisser recommander aux signes de soin que j'ai voulu saupoudrer et montrer à mon grand et légitime désir de prendre Votre Comitale Grâce avec consolation et force par le cœur et les mains pendant une si grande douleur.

A Dieu, notre cher père céleste, qui gouverne toutes choses par son fils, notre Seigneur Jésus-Christ, dans la puissance du Saint-Esprit pour sa propre gloire et pour le bonheur des hommes, je recommande Votre Grâce Comitale pour sa vie et son âme, pour son rétablissement et sa patience, pour un cœur content et hardi et, au reste, à tout bien spirituel et temporel. De ma fidélité et de mes intercessions divines, je lui donne toutes les assurances fermes, et en même temps je prie pour que Votre Grâce Comitale ne soit pas moins disposée à me favoriser et à me promouvoir à l'avenir qu'auparavant. Je témoigne volontiers de ma fidélité et de mon service, du mieux que je peux, en tant que le serviteur très disposé de Votre Grâce Comitale

Éric Emporagrius.

English translation (my own):

To the Most High-Born Countess and Lady, Lady Ebba Sparre, baronial daughter of Kronoberg, Countess of Läckö and Arensburg, Baroness of Ekholmen, Lady of Kolcka, Kida, Biskopstorp and Dåderö, my gracious countess and lady, this sermon is most dutifully inscribed.

Most Well-Born, Gracious Countess and Lady,

As Your Comital Grace has for a long time through godliness felt and not infrequently shown careful worries about your faithful and Christian wandering, as well as patience to endure the difficulties that it has pleased God to allow to befall you, I add the particular favour and benefactions that have been proved to me, which oblige me to rightly love, revere and serve Your Comital Grace, to forgive me for all failure and displeasure and to seek to alleviate the same through pity, consolation and prayers. Therefore, I have wanted my same obligation to be a sign of assurance of my desire if not fulfilling it would be too difficult for me, but to present and to be able to let this simple sermon be printed and published, which is caused by the great adversity of Your Comital Grace's late dear lord and husband's unexpected and fatal departure.

Under and through King Josiah's example of life and death, Your Comital Grace is thereby brought to the providence of God, which He bears for His children, particularly those whom He Himself has chosen and ordained as his heroes and for many great things. It is clearly aiming at the goal which Your Comital Grace's thoughts are fixed on, that your late lord has fallen by God's fate and is now, after having won great honour in the world and before it a firm faith in the Lord Christ, introduced into the kingdom of God, to eternal glory.

Because now Your Comital Grace has often gladdened me with sensible conversation (thereby I confess in reverence and gratitude and praise myself to have been thus honoured) and has otherwise heard profound judgments about the same God's disposition, and Your Comital Grace has not infrequently noticed and wisely resolved (more than one would expect of your sex) what a true Christian best needs and is most of necessity, to be content with that in any case, but on the other hand it would be dangerous and improper to recklessly dare to want to stare into the depths of His reigning wisdom and run all His ways, which, however, are incomprehensible.

For I certainly suppose that Your Comital Grace is not only at peace with all your heart with the fact that God has sent you in such a bitter and lamentable case the untimely death of your dear lord, as a God-fearing Christian and obedient child of God, but that you do not allow yourself to find it unpleasant to be led and moved by the holy words of God which are collected and written in this sermon, likewise unblemished, to graciously recognise and let yourself be commended to the signs of care that I have wanted to sprinkle in and show to my great and rightful desire to take Your Comital Grace with consolation and strength by the heart and hands during a such great sorrow.

To God, our dear Heavenly Father, who rules all things through His Son, our Lord Christ, in the power of the Holy Spirit for His own glory and for the happiness of men, I commend Your Comital Grace for your life and soul, for your recovery and patience, for a contented and bold heart and, for the rest, to all spiritual and temporal good. Of my faithfulness and divine intercessions I make all firm assurances, and at the same time I pray that Your Comital Grace will be no less hereafter than heretofore inclined to favour and promote me. I gladly testify my fidelity and service, as best I ever can, as Your Comital Grace's most willing servant

Erik Emporagrius.

Above: Ebba Sparre.

Above: Erik Emporagrius.

Notes: Arensburg is the old German and Swedish name for the city of Kuressaare on the Estonian island of Saaremaa (formerly Ösel).

Kolck or Kolcka (Kolk) is the old German and Swedish name for the village of Kolga in Estonia's Kuusalu Parish in Harju County.

Kida is the German name of the borough of Kiiu, also located in Harju County.