Source:
Christine de Suède, article written by Arvède Barine for Revue des deux mondes, pages 817 to 823, 1888
The account:
C'en est fait de la brillante Christine. Il lui restait plus de trente ans à vivre, et ce long espace fut une longue chute. Elle gardait la passion d'étonner le monde, et elle avait lassé l'étonnement. Elle s'obstina à le réveiller, et se rendit insupportable. Le monde n'est pas tendre aux vieilles héroïnes. On commençait à traiter la reine de Suède de «pelée», à murmurer les noms d'aventurière et d'intrigante. On se demandait pour quels services Mazarin lui avait donné 200,000 livres, et l'on se défiait d'une reine qui touchait de pareils courtages. On s'intéressait de moins en moins à cette cigale, pour qui la bise était venue et qui frappait aux portes sans vergogne. Elle était toujours crainte, parce qu'elle était habile et sans scrupule; elle n'était plus estimée, et c'était justice. A son retour de France, elle commit une action plus criminelle encore, et plus basse, que le meurtre de Monaldeschi. Elle n'eut pas honte, — elle l'ancienne souveraine de la Suède, elle qui n'avait jamais trouvé chez son peuple que dévouement et bonté, elle qui avait déserté son poste pour aller courir les grandes routes, — elle n'eut pas honte d'envoyer Sentinelli à l'empereur d'Allemagne, avec le message que voici: «Que puisque Charles-Gustave, roi de Suède, ne lui payait pas la pension stipulée de 200,000 écus par an, et la laissait manquer de l'argent nécessaire: Elle priait l'empereur de lui vouloir prêter 20,000 hommes sous la conduite du général Montecuculi, moyennant quoi elle espérait de conquérir la Poméranie (suédoise), où elle avait nombre de partisans. Elle s'en réservait les revenus sa vie durant, et, après sa mort, la Poméranie retournait à l'empire». Ainsi, elle offrait de faire la guerre à sa patrie, et de la démembrer, pour une question d'argent, parce que la Suède, qu'elle avait contribué à ruiner, ne la payait pas exactement! C'est d'une créature qui n'avait rien de royal dans l'âme. Elle appartenait à ce qu'elle-même appelait la «canaille de rois».
La négociation n'eut pas de suites pour le moment, sans qu'on en sache bien la cause.
Le pape fit de son mieux pour remettre un peu de dignité dans cette existence dévoyée. Il donna à Christine une pension de 12,000 écus, et y joignit un intendant pour tenir ses comptes et diriger sa maison. Le choix de sa sainteté était tombé sur un jeune cardinal, Dece Azzolini, «bel homme» d'une «physionomie heureuse», spirituel et instruit, habile, souple et intéressé, qui «passait la plupart du temps en des entretiens amoureux». Le succès de l'intendant fut foudroyant. Il fut le divin, l'incomparable, l'ange. Christine le comparait à son héros de prédilection, Alexandre le Grand. Azzolini paya sa faveur par de réels services. Il réforma la maison de la reine, arrêta le coulage et le pillage, dégagea les pierreries et la vaisselle. Il ne put faire cependant que 12,000 écus fussent assez pour tenir une cour et acheter des raretés. Les tiraillemens continuèrent avec la Suède, et les négociations avec les financiers, et les aigreurs à propos de choses d'argent. Les correspondances de Christine avec ses gens d'affaires laissent une impression de harassement. Toujours des expédiens, des compromis, des habiletés. Jamais le ton de la bonne maison, dont les affaires sont claires et qui n'a besoin de personne.
C'est un grand malheur pour une princesse d'en être aux expédiens. Christine en eut un autre, que plus d'un lui avait prédit quand elle abdiqua: elle regretta la couronne. Quand elle eut bien joui et abusé de sa liberté, rassasié les cours et la populace de la vue de son justaucorps, elle eut envie de changer. Que faire cependant? Quel nouveau coup de théâtre imaginer? Elle n'avait pas renoncé à être un grand général, mais il y avait peu d'apparence que les souverains lui confiassent leurs armées. Elle songea à redevenir reine, ou roi: au choix des peuples. Comme il était naturel, la Suède fut sa première pensée.
En 1660, elle apprit la mort de son cousin et successeur, Charles-Gustave. Il laissait un enfant de quatre ans, Charles XI, très débile au dire de Christine, très bien portant d'après les états de Suède. La reine partit pour Stockholm, sous prétexte de veiller à ses pensions, traversa rapidement l'Allemagne, entra à Hambourg le 18 août (1660), et fut suppliée par le gouvernement suédois de ne pas venir en Suède; quels que fussent ses desseins, elle représentait le vent et la tempête. Pour réponse, elle brusqua son débarquement. La régence lui rendit les plus grands honneurs et se défia. Elle fut impérieuse, imprudente; elle froissa en affichant son catholicisme. On fut dur, insolent, on démolit sa chapelle, on chassa son aumônier et ses domestiques italiens. Le clergé suédois lui vint faire des reproches, et ses yeux contemplèrent l'orgueilleuse Christine pleurant de rage. Elle envoya aux états une Protestation, où elle réservait ses droits au trône en cas de mort du petit Charles XI. Les états la lui renvoyèrent une heure après et la sommèrent de signer une renonciation formelle, sous peine de perdre sa pension. La colère de Christine est visible, dit-on, dans sa signature. On la poussa enfin hors de Suède à force de tracasseries.
Une semblable réception l'aurait dégoûtée à jamais de la Suède, si elle n'avait su que la fille du grand Gustave y gardait, malgré tout, un parti. Ainsi s'explique sa seconde tentative de 1667, qui aboutit à un affront encore plus sanglant. Le sénat et la régence arrêtèrent: «De ne pas souffrir ni permettre à Sa Majesté la reine Christine de rentrer en ce royaume ou en quelqu'une de ces provinces, à l'exception de la Poméranie, de Brême et de Verden, encore moins qu'elle vienne à la cour de Sa Majesté». On envoya au-devant d'elle, sur la route de Stockholm, un courrier qui la joignit à minuit passé. Il lui apportait des conditions si dures et offensantes, à observer sous peine des lois, qu'elle demanda des chevaux à l'instant et sortit de Suède pour n'y plus rentrer. D'après une lettre de Pierre de Groot, ambassadeur de Hollande en Suède, là aussi la mort de Monaldeschi pesait lourdement sur sa gloire.
Elle s'en fut passer au retour par le duché de Brême, où elle visita un camp suédois commandé par Wrangel, qui avait servi sous son père. Christine voulut leur montrer à tous ce qu'elle savait faire. Parée d'un fringant uniforme et montée sur un bon cheval, elle caracola à travers les rangs et commanda la manœuvre. Il va de soi qu'elle la commandait tout de travers. Le vieux Wrangel riait et corrigeait à mesure. Christine continuait sans se troubler, car rien ne lui paraissait plus sérieux que sa vocation de capitaine. Elle était justement en intrigue pour se faire nommer roi de Pologne, et ses agens avaient ordre de faire valoir l'avantage de la posséder à la tête des armées. «Je proteste», écrivait-elle, «que la seule espérance de cette satisfaction me fait souhaiter la couronne de Pologne».
L'aventure de Pologne est la plus bizarre d'une existence tissue de bizarreries. Le chef-d'œuvre de la carrière de Christine est assurément d'avoir persuadé au pape d'appuyer sa candidature au trône laissé vacant par l'abdication de Jean-Casimir. Les pièces relatives à la négociation ont été publiées; jamais les auteurs de féeries n'ont inventé une diplomatie d'une fantaisie aussi superbe. Le pape ayant recommandé Christine à la diète polonaise par un bref où il vantait «sa piété, sa prudence et son intrépidité tout à fait mâle et héroïque», Christine écrivit au nonce: «Quant au point de la piété dont le pape fait mention dans son bref, il vous plaira que je vous dise que je ne pense pas à l'alléguer pour moi auprès de ces gens-là, car j'estime ne pas mériter cet éloge, surtout auprès d'eux». La diète polonaise, effarée d'un prétendant aussi inattendu, se hâta de présenter pêle-mêle les objections qui lui vinrent à l'esprit; Christine eut réponse à tout. On lui opposait son sexe? Elle serait roi, et non pas reine, et commanderait l'armée; on ne pouvait pas exiger davantage. La mort de Monaldeschi? «Je ne suis pas d'humeur», répliqua-t-elle, «à me justifier de la mort d'un Italien à messieurs les Polonais». D'ailleurs, elle lui avait fait «donner tous les sacremens dont il était capable, avant que de le faire mourir». On craignait ses vivacités? «Pour les coups de bâton à un valet, quand je les aurais fait donner, je ne pense pas que ce fût un grand chef d'exclusion. Mais si cela suffit pour exclure les gens, je ne pense pas que les Polonais trouvent jamais de rois». La diète ne fut pas persuadée, et la candidature de Christine resta sur le carreau.
L'entreprise de Pologne était un pas de clerc à ajouter à tant d'autres. Christine ne les craignait pas, convaincue que le monde est à ceux qui osent et qui hasardent. «La vie est un trafic», disait-elle; «on ne saurait y faire de grands gains sans s'exposer à de grandes pertes». Elle passa le trône de Pologne aux profits et pertes et n'y songea plus. Elle avait bien compté procéder de même pour l'affaire de Fontainebleau, mais elle se heurtait ici à un obstacle inattendu: la conscience publique. L'obstacle l'irritait sans la troubler. Elle s'étonnait de le retrouver partout. Après la France, la Suède. Après la Suède, la Pologne. Qu'est-ce qu'ils avaient donc tous à lui reprocher la mort de Monaldeschi? C'était pourtant bien simple. «Il faut», écrivait-elle, «punir dans la forme de justice quand on peut; mais quand on ne peut pas, il faut toujours punir comme on peut». Elle plaignait son siècle d'avoir des sentimens assez bas pour s'inquiéter de la mort d'un domestique, tué sur l'ordre d'une reine. De temps en temps, elle éclatait pour faire taire le murmure importun: «Écrivez à Heinsius de ma part... que toutes les fariboles qu'il écrit au sujet de Monaldeschi me paraissent aussi ridicules et téméraires en lui qu'elles le sont en effet; et que je permets à toute la Westphalie de croire Monaldeschi innocent, si l'on veut: que tout ce qu'on en dira m'est fort indifférent». Cette lettre est du 2 août 1682, vingt-cinq ans après le crime. Et le murmure ne se taisait pas. Il ne se tut jamais.
On a dit que l'ombre de Monaldeschi s'était assise au lit de mort de Christine, comme l'ombre de Banco au banquet de Macbeth. C'est pure invention d'esprit romanesque. Elle ne pensa même pas à cette vétille.
Le second voyage en Suède clôt les aventures de Christine à travers l'Europe. Non point qu'elle n'eût encore des démangeaisons d'aventures. En 1675, elle revint à la charge auprès de la cour de Vienne, afin d'obtenir des troupes pour arracher la Poméranie à la Suède et la donner à l'empire. Ses honteuses instances se prolongèrent plus d'une année. Repoussée par l'empereur, elle se tourna du côté de la France, à qui elle suggéra de profiter des embarras de la Suède pour l'obliger à abolir les lois contre la religion catholique. Suivait le prix auquel sa majesté suédoise estimait ses renseignemens et ses petits services. (Lettres et dépêches de 1676 et 1677.) N'ayant point réussi non plus avec la France, elle tâtait de nouveau la Suède, sur le bruit que Charles XI s'était tué en tombant de cheval (1682), lorsqu'on apprit que Charles XI n'était pas mort. Plus tard encore, à soixante ans passés, Christine voulut quitter Rome, parce qu'on y méconnaissait ses prérogatives royales. Elle s'était querellée à ce propos avec Innocent XI, pape fort économe, qui ne dépensait, d'après la légende, qu'un démi-écu par jour pour la table et le reste. Une pension de 12,000 écus à une reine aussi incommode lui parut un abus: il supprima la pension. Christina resta pourtant, faute de savoir où aller.
Le temps des cavalcades était passé. La voilà fixée, cette reine vagabonde, la voilà vieille, «fort grasse et fort grosse», le «menton double», les cheveux coupés courts et «hérissés». Elle porte toujours son justaucorps, sa jupe courte et ses gros souliers. «Une ceinture par-dessus le justaucorps, laquelle bride le bas du ventre et en fait amplement voir la rondeur». Il ne peut plus être question de culottes chamarrées. Ainsi tournée et accoutrée, elle a l'air encore plus petite et encore moins femme qu'autrefois. On s'explique l'embarras des Italiens, qui discutaient sur son sexe, ne pouvant se résoudre à en faire ni un homme ni une femme. Adieu l'amazone! La savante a reparu; il n'y a plus place que pour elle. Au moment de sa brouille avec le saint-siège, Christine avait encore eu une velléité guerrière, et parlé de descendre dans la rue à la tête de ses gardes. Le pape lui épargna ce dernier ridicule en feignant d'ignorer ses bravades.
Il y aurait à dire sur la savante. Elle était de ces philosophes qui croient aux almanachs, et s'occupait trop d'alchimie et d'astrologie pour un esprit qui voulait être viril. Elle ne concevait l'astronomie qu'assujettie à une censure religieuse, et voulait qu'on changeât les passages que Rome déclarait hérétiques. D'autre part, son impulsion fut peu favorable aux nombreuses académies qu'elle fonda ou patronna. Etait-il bien utile de réunir des prélats, des moines et des érudits, pour proposer à leurs réflexions des sujets tels que ceux-ci: «— On n'aime qu'une fois en sa vie. — L'amour exige de l'amour. — Il rend éloquens les gens non éloquens. — Il inspire la chasteté et la tempérance. — On peut aimer sans jalousie, mais jamais sans crainte.»
En 1688, elle enfla et eut un érésypèle. C'était un avertissement. Elle l'entendit et se hâta de mettre le temps à profit pour préparer sa dernière représentation. Le costume la préoccupait. Elle voulait qu'il fût neuf de forme, riche et singulier, afin d'étonner une dernière fois les spectateurs. Elle inventa une sorte d'habit qui tenait de la jupe et du manteau, et le fit faire «de brocart à fond blanc broché à fleurs et autres ouvrages d'or, garni d'agrémens et de boutons à cannetilles d'or, avec une frange de même au bas.» Elle l'essaya devant sa cour, la veille de Noël, marchant dans la chambre pour juger de l'effet. Le costume allait bien: Dieu pouvait lever la toile et la faire mourir.
Le divin régisseur lui donna trois mois de répit pour songer que la comédie avait peut-être une suite dans l'autre monde; puis il frappa les trois coups. On était au mois d'avril 1689. Christine s'affaiblissait rapidement. Quand elle fut hors d'état de discuter, le cardinal Azzolini, son intendant, lui présenta un testament à signer, l'assurant «qu'il était très avantageux pour la maison de Sa Majesté». Christine signa sans lire. Le testament instituait Azzolini légataire universel. Les meubles et les collections valaient des millions. Elle expira peu après, le 19 avril 1689. Si les morts voient, elle dut être contente; l'apothéose du cinquième acte fut éblouissante.
On lui mit le bel habit de brocart à cannetilles d'or, une couronne royale sur la tête, un sceptre dans sa main de cadavre, et on la mena dans son carrosse de gala jusqu'à l'église Sainte-Dorothée, sa paroisse, où on l'étendit sur un lit de parade. Trois cents flambleaux [sic] de cire blanches inondaient la nef de lumière. L'église était toute tendue de deuil, ornée d'écussons et de bas-reliefs en faux marbre blanc, «qui faisaient allusion à la vanité de la vie et à la certitude de la mort.» Sur le soir, on chargea le lit de parade sur les épaules et l'on se mit en route pour Saint-Pierre. Les savans et les artistes ouvraient la marche. Venaient ensuite 16 confréries, 17 ordres religieux, 500 autres frères portant des cierges, les clergés de Sainte-Dorothée et de Saint-Pierre, la maison de Christine en habits de deuil, Christine elle-même sur son lit de parade, encore plus belle que dans l'église: on lui avait ajouté un manteau royal, violet et bordé d'hermine. Derrière le lit, une pompe éclatante: grands seigneurs et cardinaux, officiers et archevêques, écuyers et valets, carrosses dorés et chevaux caparaçonnés, un chatoiement d'étoffes et de broderies, un ondoiement de plumes, un fouillis de livrées galonnées, d'uniformes brodés et d'ornemens d'église. C'était aussi beau que le cortège de l'entrée de Christine à Rome. Le peuple s'étouffait de même pour la voir, et le costume de brocart faisait décidément très bien: il cachait la taille énorme et l'épaule trop haute. C'était un enterrement tout à fait réussi: Plaudite cives!
Ce fut son cri jusque dans la mort, et elle n'en avait pas eu d'autre dans la vie. Dans l'Autobiographie, elle réclame les applaudissemens pour Christine au maillot, qui ne pleurait pas aux visages nouveaux et ne s'endormait pas aux harangues: Plaudite cives. Applaudissez l'écolière de génie, la cavalière incomparable, la savante unique au monde, le monarque sans rival, à la fois mâle et femelle, grand politique, grand diplomate, grand général et grande amoureuse. Applaudissez le joyeux étudiant, bonnet sur l'oreille, l'aventurière hardie et adroite, la reine tragique qui tue comme au beau temps des royautés, la huitième merveille du monde, le grand prodige de son siècle: Plaudite cives!
La pièce marcha très bien jusqu'à Saint-Pierre. Là, on mit la morte dans une bière, qu'on descendit dans un caveau, et Christine attendit ce que dirait la postérité.
Les suffrages se partagèrent très inégalement. Quelques-uns la défendirent, éblouis par tant de qualités éclatantes. La plupart la condamnèrent, indignés de sa férocité, de ses mœurs indécentes et de ses lâches trahisons pour de l'argent. Aujourd'hui, en remuant la poussière des vieux documens où est enfouie l'existence de la reine Christine, on ne voit plus ses yeux brillans, la joie de son sourire et son geste gamin. On n'entend plus ses ripotes spirituelles et effrontées. On ne subit pas l'attrait de sa grâce équivoque de cavalier femme. Et l'on a devant les yeux la Relation du père Le Bel, la correspondance avec Montecuculli et l'empereur, les propositions de 1676-1677 à la France, les âpres discussions d'intérêt avec la Suède. Ni les talens de Christine, ni son intelligence supérieure, ni sa science, ni son courage, ne peuvent alors la sauver d'un jugement terrible: elle est en dehors de l'humanité consciente et responsable. Ce corps dévié renfermait une âme contrefaite, ne discernant pas le bien et le mal. La brillante Christine, qui eut presque du génie, était un monstre moral.
ARVÈDE BARINE.
Swedish translation (my own; I cannot tag it as such due to character limits in the tags):
Det var ute med den briljanta Kristina. Hon hade mer än trettio år kvar att leva, och denna långa period var ett långt fall. Hon behöll passionen att förvåna världen, och hon hade tröttnat på häpnad. Hon envisades med att väcka den igen och gjorde sig outhärdlig. Världen är inte öm mot gamla hjältinnor. Man började kalla Sveriges drottning för »pelée«, för att mumla namnen på äventyrare och intriger. Folk undrade för vilka tjänster Mazarin hade givit henne 200,000 livres, och de misstrodde en drottning som fick sådan förmedling. Folk var mindre och mindre intresserade av denna cigale, för vilken nordanvinden kommit och som skamlöst knackade dörr. Hon var fortfarande fruktad, eftersom hon var klug och samvetslös; hon var inte längre uppskattad, och det var rättvist.
När hon återvände från Frankrike begick hon en handling som var ännu mer kriminell och olämplig än mordet på Monaldeschi. Hon skämdes inte, — hon, Sveriges förre suverän, hon som aldrig hade funnit i sitt folk annat än hängivenhet och vänlighet, hon som hade övergivit sin post för att vandra på de stora vägarna, — hon skämdes inte för att skicka Santinelli till kejsaren av Tyskland, med följande meddelande:
»Att eftersom Karl Gustav, Sveriges konung, inte betalade henne den föreskrivna pensionen på 200,000 écus per år och lämnade henne utan de nödvändiga pengarna, bad hon kejsaren att låna henne 20,000 man under general Montecuccolis befäl, mot vilket hon hoppades på att erövra (svenska) Pommern, där hon hade många partisaner. Hon reserverade inkomsten för sig själv under sin livstid, och efter hennes död skulle Pommern återvända till imperiet.«
Sålunda erbjöd hon sig att föra krig mot sitt land och att stycka det för en fråga om pengar, eftersom Sverige, som hon hade hjälpt till att förstöra, inte betalade henne exakt! Det här är från en varelse som inte hade något kungligt i sin själ. Hon tillhörde vad hon själv kallade »kungarnas kanalje«.
Förhandlingen fick för tillfället ingen uppföljning, utan att man klart vet varför.
Påven gjorde sitt bästa för att återställa en viss värdighet åt denna fördärvade tillvaro. Han gav Kristina en pension på 12,000 scudi och lade till en intendant för att föra hennes konton och sköta hennes hushåll. Hans Helighets val hade fallit på en ung kardinal, Decio Azzolino, en »snygg man« med en »lycklig fysionomi«, kvick och lärd, klok, flexibel och intresserad, som »tillbringade större delen av sin tid i kärleksfulla samtal«.
Intendantens framgång var överväldigande. Han var den gudomlige, den ojämförlige, ängeln. Kristina jämförde honom med sin favorithjälte, Alexander den store. Azzolino betalade tillbaka sin tjänst med riktiga tjänster. Han reformerade drottningens hushåll, stoppade läckaget och plundringen, rensade ut juvelerna och porslin. Han kunde dock bara samla in 12,000 scudi, vilket var tillräckligt för att hålla hov och köpa rariteter.
Dragkampen fortsatte med Sverige, och förhandlingarna med finansiärer, och bitterheten över pengar spelar roll. Kristinas korrespondens med sina affärsmän lämnar ett intryck av utmattning. Alltid hjälpmedel, kompromisser, klokhet. Aldrig tonen i det goda hushållet, vars angelägenheter är klara och som inte behöver någon.
Det är en stor olycka för en prinsessa att befinna sig vid tillfället. Kristina hade en annan, som mer än en hade förutspått åt henne när hon abdikerade: hon saknade kronan. När hon hade njutit och missbrukat sin frihet, mättat hoven och befolkningen med åsynen av sin justaucorps, ville hon förändras. Vad ska man göra under tiden? Vilken ny vändning att föreställa sig? Hon hade inte givit upp att vara en stor general, men det var liten sannolikhet att suveränerna skulle anförtro sina arméer åt henne. Hon tänkte bli drottning igen, eller konung: folkets val. Som var naturligt för henne var Sverige hennes första tanke.
År 1660 fick hon veta om sin kusin och efterträdare Karl Gustavs död. Han lämnade efter sig ett fyra år gammalt barn, Karl XI, mycket sjukligt enligt Kristina, mycket friskt enligt Sveriges Ständer. Drottningen reste till Stockholm under förevändning av att sköta sina pensioner, korsade snabbt Tyskland, reste in i Hamburg den 18 augusti (1660) och bönföll av den svenska regeringen att inte komma till Sverige. Oavsett hennes avsikter representerade hon vinden och stormen. Som svar skyndade hon på landstigningen.
Förmyndarregeringen gav henne den största äran och var trotsig. Hon var imperiös, oförsiktig; hon kränkte sig genom att visa sin katolicism. Man var hård, fräck, hennes kapell revs, hennes kaplan och hennes italienska tjänare jagades bort. Det svenska prästerskapet kom för att förebrå henne, och deras ögon betraktade den stolta Kristina som grät av raseri. Hon skickade en Protestation till Ständerna, där hon förbehöll sin rätt till tronen i händelse av att lille Karl XI skulle dö. Ständerna lämnade tillbaka den till henne en timme senare och beordrade henne att underteckna en formell avsägelse, med påföljd för att förlora sin pension. Kristinas ilska syns, sägs det, i hennes undertecknande. Hon knuffades tillslut ut ur Sverige efter många trakasserier.
Ett sådant mottagande hade för alltid äcklat henne mot Sverige om hon inte vetat att dottern till den store Gustav trots allt fortfarande festade där. Detta förklarar hennes andra försök 1667, som slutade i en ännu blodigare förolämpning. Rådet och förmyndarregeringen beslutade: »att inte lida eller tillåta Hennes Majestät drottning Kristina att återvända till detta rike eller till någon av dessa provinser, med undantag för Pommern, Bremen och Verden, än mindre att hon kommer till Hans Majestäts hov«.
En kurir skickades för att möta henne på vägen till Stockholm, som nådde henne efter midnatt. Han förde henne så hårda och kränkande förhållanden, att iakttagas under straff av lagarna, att hon genast bad om hästar och lämnade Sverige för att aldrig återvända. Enligt ett brev från Pieter de Groot, Hollands ambassadör i Sverige, vägde Monaldeschis död också tungt på hennes ära.
Hon gick tillbaka genom hertigdömet Bremen, där hon besökte ett svenskt läger under befälet av Wrangel, som hade tjänat under hennes far. Kristina ville visa dem alla vad hon kunde göra. Klädd i en snygg uniform och på en bra häst karakollerade hon sig igenom leden och beordrade manövern. Det säger sig självt att hon beordrade allt fel. Gamle Wrangel skrattade och rättade henne när hon gick. Kristina fortsatte oberörd, ty ingenting föreföll henne allvarligare än hennes kallelse som kapten. Hon var just i intriger för att få sig själv utnämnd till konung av Polen, och hennes agenter hade order att hävda fördelen av att ha henne i spetsen för arméerna. »Jag protesterar«, skrev hon, »att blotta hoppet om denna tillfredsställelse får mig att önska mig Polens Krona.«
Det polska äventyret är det mest bisarra i ett liv vävt med konstigheter. Mästerverket i Kristinas karriär är verkligen att ha övertalat påven att stödja hennes kandidatur till tronen som lämnats vakant genom att Jan Kasimir abdikerade. Dokumenten som rör förhandlingen har publicerats; aldrig har författarna till sagor uppfunnit en diplomati av så fantastisk fantasi. Efter att påven rekommenderat Kristina till den polska Sejmen genom en brev där han prisade »hennes fromhet, hennes försiktighet och hennes oförskämdhet ganska manlig och heroisk«, skrev Kristina till nuntien: »Vad gäller den punkt av fromhet som påven nämner i sitt brev, kommer Ni att bli glad om jag säger till Er att jag inte tänker på att påstå det för mig själv för dessa människor, ty jag anser att jag inte förtjänar detta beröm, särskilt från dem.«
Den polska Sejmen, skräckslagen av en sådan oväntad aspirant, skyndade sig att i ett virrvarr presentera de invändningar som kom att tänka på; Kristina hade svar på allt. Var hennes kön emot henne? Hon skulle vara kung, inte drottning, och skulle befalla armén; mer kunde inte krävas av henne. Och Monaldeschis död?
»Jag är inte i humöret«, svarade hon, »att rättfärdiggöra en italienarens död för de polska herrarna.«
Dessutom hade hon låtit honom »ge alla sakrament som han kunde, innan hon dödade honom.«
Var hennes livlighet fruktad?
»När det gäller slag av en batong mot en betjänt, även om jag hade fått dem, tror jag inte att det var en stor anledning till utanförskap. Men om det räcker för att utesluta människor, tror jag inte att polackerna kommer att någonsin finna konungar.«
Sejmen övertalades inte, och Kristinas kandidatur föll i vägen.
Det polska företaget var ett präststeg att lägga till så många andra. Kristina fruktade dem inte, övertygad om att världen tillhör dem som vågar och som riskerar. »Livet är en trafik«, sade hon; »man kan inte göra stora vinster utan att utsätta sig för stora förluster.«
Hon passerade Polens tron till vinster och förluster och tänkte inte mer på det. Hon hade fullt ut tänkt göra detsamma för Fontainebleau-affären, men här stötte hon på ett oväntat hinder: det allmänna samvetet. Hindret irriterade henne utan att bekymra henne. Hon blev förvånad över att hitta den överallt. Efter Frankrike, Sverige. Efter Sverige, Polen. Vad hade de alla att förebrå henne för om Monaldeschis död? Det var ganska enkelt.
»Man måste«, skrev hon, »straffa i form av rättvisa när man kan; men när man inte kan, måste man alltid straffa som man kan.«
Hon tyckte synd om sitt sekel för att hon hade känslor så basala att hon oroar sig för döden av en tjänare, dödad på befallning av en drottning. Då och då brast hon ut för att tysta det ansträngande sorlet: »Skriv till Heinsius från mig... att allt det struntprat han skriver om Monaldeschi förefaller mig lika löjligt och förhastat i honom som det faktiskt är; och att jag tillåter hela Westfalen att tro Monaldeschi oskyldig, om Ni vill: att allt som sägs om det är mig mycket likgiltigt.«
Detta brev är daterat den 2 augusti 1682, tjugofem år efter brottet. Och sorlet upphörde inte. Det gjorde det aldrig.
Det har sagts att skuggan av Monaldeschi satt vid Kristinas dödsbädd, som skuggan av Banco vid Macbeths bankett. Detta är en ren uppfinning av den romantiska andan. Hon tänkte inte ens på denna bagatell.
Den andra resan till Sverige avslutade Kristinas äventyr i hela Europa. Inte för att hon fortfarande inte längtade efter äventyr. År 1675 återvände hon till anklagelsen vid hovet i Wien för att skaffa trupper för att ta bort Pommern från Sverige och ge det till imperiet. Hennes skamliga förfrågningar fortsatte i mer än ett år. Motsatt av kejsaren vände hon sig till Frankrike, som hon föreslog att utnyttja Sveriges förlägenhet för att tvinga det att avskaffa lagarna mot den katolska religionen.
Därefter kom det pris till vilket Hans Svenska Majestät uppskattade hennes information och hennes små tjänster. (Brev och depescher av 1676 och 1677.) Efter att ha misslyckats även med Frankrike, försökte hon återigen Sverige, på ryktet att Karl XI hade tagit livet av sig genom att falla från sin häst (1682), då det fick veta att Karl XI inte hade dött.
Ännu senare, vid sextio års ålder, ville Kristina lämna Rom eftersom hennes kungliga privilegier ignorerades där. Hon hade grälat om detta ämne med Innocentius XI, en mycket sparsam påve, som enligt legenden bara spenderade en halv scudo om dagen för bordet och resten. En pension på 12,000 scudi för en så obekväm drottning föreföll honom som ett missbruk; han undertryckte pensionen. Kristina stannade dock i brist på att veta vart hon skulle gå.
Kavalkadernas tid var förbi. Här är hon, denna vagabonddrottning, nu gammal, »mycket fet och väldigt knubbig«, med »dubbelhaka«, håret kortklippt och »taggigt«. Hon bär fortfarande sin justaucorps, sin korta kjol och sina stora skor. »Ett bälte över justaucorpsen, som håller fast den nedre delen av buken och gör dess rundhet väl synlig.« Det kan inte längre vara fråga om ljust dekorerade ridbyxor. Därmed vänd och klädd ser hon ännu mindre ut och ännu mindre lik en kvinna än tidigare. Man kan förstå italienarnas förlägenhet, som diskuterade hennes kön, utan att kunna bestämma sig för att göra henne till vare sig man eller kvinna. Farväl till amasonen! Den lärda har dykt upp igen; det finns nu bara plats för henne.
Vid tiden för sitt gräl med den Heliga Stolen hade Kristina fortfarande haft en krigisk böjelse och talade om att gå ner på gatan i spetsen för sina vakter. Påven besparade henne detta sista förlöjligande genom att låtsas ignorera hennes bravader.
Det skulle finnas mycket att säga om forskaren. Hon var en av de filosofer som trodde på almanackor och var alltför upptagen av alkemi och astrologi för ett sinne som ville vara manligt. Hon uppfattade astronomi endast som föremål för religiös kritik, och hon ville att de passager som Rom förklarade kätterska skulle ändras. Å andra sidan var hennes impuls inte särskilt gynnsam för de många akademier som hon grundade eller sponsrade. Var det verkligen nyttigt att sammanföra prelater, munkar och forskare för att för sina reflektioner föreslå ämnen som dessa: »— Man älskar bara en gång i sitt liv. — Kärlek kräver kärlek. — Den gör vältaliga människor vältaliga. — Den inspirerar till kyskhet och nykterhet. — Man kan älska utan svartsjuka, men aldrig utan rädsla«?
1688 svällde hon upp och fick rosfebern. Det var en varning. Hon hörde det och skyndade sig att använda tiden till att förbereda sin sista föreställning. Kostymen sysselsatte henne. Hon ville att den skulle vara ny i formen, rik och singulär, för att förvåna åskådarna en sista gång. Hon uppfann en sorts klädsel som delvis bestod av kjol och delvis kappa, och lät göra den »av brokad på en vit botten brokadad med blommor och annat guldarbete, trimmad med utsmyckningar och knappar med guldkantiller, med en frans av detsamma vid botten.« Hon provade den framför sitt hov, på julafton och gick runt i rummet för att bedöma effekten. Kostymen passade bra: Gud kunde lyfta duken och få den att dö.
Den gudomliga chefen gav henne tre månaders andrum för att tänka på att komedin kan ha en uppföljare i den andra världen; sedan slog han de tre slagen. Det var april månad 1689. Kristina var snabbt på väg att försvagas. När hon inte längre kunde diskutera, presenterade kardinal Azzolino, hennes intendant, henne ett testamente att skriva under och försäkrade henne »att det var mycket fördelaktigt för Hennes Majestäts hushåll.« Kristina skrev på den utan att läsa den. Testamentet gjorde Azzolino till den universella legataren. Möblerna och samlingarna var värda miljoner. Hon avled kort därefter, den 19 april 1689. Om de döda ser, måste hon ha varit nöjd; apoteosen i den femte akten var bländande.
De satte på henne en vacker brokadklänning med guldkantiller, en kunglig krona på hennes huvud, en spira i hennes döda hand, och de tog henne i sin galavagn till kyrkan Santa Dorotea, hennes församling, där de lade henne på en lit de parade. Trehundra vita vaxfacklor översvämmade långhuset med ljus. Hela kyrkan var upphängd med sorgdraperier, dekorerade med vapensköldar och basreliefer i falsk vit marmor, »som anspelade på livets fåfänga och dödens visshet«. Mot kvällen lastade de den ceremoniella sängen på sina axlar och gav sig iväg till Peterskyrkan. De lärda och konstnärerna ledde vägen. Sedan kom 16 brödraskap, 17 religiösa ordnar, 500 andra bröder som bar ljus, prästerskapet i Santa Dorotea och San Pietro, Kristinas hushåll i sorgkläder, Kristina själv på sin lit de parade, ännu vackrare än i kyrkan: en kunglig mantel hade lagts till henne, purpur och kantad med hermelin.
Bakom sängen en bländande pompa och ståt: stora herrar och kardinaler, officerare och ärkebiskopar, ryttare och betjänter, förgyllda vagnar och kapariserade hästar, ett skimrande av tyger och broderier, ett porlande av fjädrar, ett virrvarr av flätade liverier, broderade uniformer och kyrkliga prydnadsföremål. Det var lika vackert som processionen av Kristinas intåg i Rom. Folket kvävdes när de såg henne, och brokaddräkten var avgjort mycket bra: den gömde hennes enorma midja och hennes för höga axel. Det var en mycket lyckad begravning: Plaudite cives!
Detta var hennes rop även i döden, och hon hade ingen annan i livet. I Självbiografin kräver hon applåder för lindade Kristina, som inte grät åt nya ansikten och inte somnade vid tal: Plaudite cives. Applådera geniets skolflicka, den ojämförliga ryttaren, den kvinnliga forskaren unik i världen, monarken utan rival, både manlig och kvinnlig, den store politikern, den store diplomaten, den store generalen och den stora älskarinnan. Applådera den glada studenten, hatten för örat, den djärva och skickliga äventyrskan, den tragiska drottningen som dödar som i den gamla goda tiden av kungligheten, världens åttonde underverk, hennes sekels stora underbarn: Plaudite cives!
Pjäsen gick väldigt bra upp till Peterskyrkan. Där lades den döda i en kista som sänktes ner i ett valv och Kristina väntade på vad eftervärlden skulle säga.
Rösterna var väldigt ojämnt uppdelade. Vissa försvarade henne, bländade av så många ljusa egenskaper. De flesta fördömde henne, indignerad över hennes våldsamhet, hennes oanständiga moral och hennes fega svek för pengar. Idag, när vi rör dammet av de gamla dokumenten där drottning Kristinas existens ligger begravd, ser vi inte längre hennes ljusa ögon, glädjen över hennes leende och hennes busiga gest. Vi hör inte längre hennes kvicka och fräcka repliker. Vi genomgår inte attraktionen av hennes tvetydiga nåd av en kvinnlig kavaljer. Och vi har framför våra ögon fader le Bels redogörelse, brevväxlingen med Montecuccoli och kejsaren, förslagen 1676-1677 till Frankrike, de bittra intressediskussionerna med Sverige.
Varken Kristinas talanger eller hennes överlägsna intelligens eller hennes vetenskap eller hennes mod kan då rädda henne från ett fruktansvärt omdöme: hon står utanför den medvetna och ansvarsfulla mänskligheten. Denna avvikande kropp innehöll en vanskapt själ, som inte kunde urskilja gott och ont. Den briljanta Kristina, som nästan hade geni, var ett moraliskt monster.
ARVÈDE BARINE.
English translation (my own):
It was all over with the brilliant Kristina. She had more than thirty years to live, and this long period was a long fall. She retained the passion to astonish the world, and she had tired of astonishment. She persisted in reawakening it and made herself unbearable. The world is not tender to old heroines. People began to call the Queen of Sweden "pelée", to murmur the names of adventuress and intriguer. People wondered for what services Mazarin had given her 200,000 livres, and they distrusted a queen who received such brokerage. People were less and less interested in this cigale, for whom the north wind had come and who knocked on doors shamelessly. She was still feared, because she was clever and unscrupulous; she was no longer esteemed, and that was just.
On her return from France, she committed an action even more criminal and baser than the murder of Monaldeschi. She was not ashamed, — she, the former sovereign of Sweden, she who had never found in her people anything but devotion and kindness, she who had deserted her post to go roaming the high roads, — she was not ashamed to send Santinelli to the Emperor of Germany, with the following message:
"That because Karl Gustav, King of Sweden, did not pay her the stipulated pension of 200,000 écus per year and left her without the necessary money, she begged the Emperor to lend her 20,000 men under the command of General Montecuccoli, in return for which she hoped to conquer (Swedish) Pomerania, where she had many partisans. She reserved the income for herself during her lifetime, and, after her death, Pomerania would return to the Empire."
Thus she offered to wage war on her country, and to dismember it, for a question of money, because Sweden, which she had helped to ruin, did not pay her exactly! This is from a creature who had nothing royal in her soul. She belonged to what she herself called the "rabble of kings".
The negotiation had no follow-up for the moment, without it being clearly known why.
The Pope did his best to restore some dignity to this depraved existence. He gave Kristina a pension of 12,000 scudi and added an intendant to keep her accounts and run her household. His Holiness' choice had fallen on a young cardinal, Decio Azzolino, a "handsome man" with a "happy physiognomy," witty and learned, clever, flexible and interested, who "spent most of his time in amorous conversations".
The intendant's success was overwhelming. He was the divine, the incomparable, the angel. Kristina compared him to her favourite hero, Alexander the Great. Azzolino repaid his favour with real services. He reformed the Queen's household, stopped the leakage and pillage, cleared out the jewels and the crockery. He could only raise 12,000 scudi, however, which was enough to hold court and buy rarities.
The tug-of-war continued with Sweden, and the negotiations with financiers, and the bitterness over money matters. Kristina's correspondence with her business people leaves an impression of exhaustion. Always expedients, compromises, cleverness. Never the tone of the good household, whose affairs are clear and which needs no one.
It is a great misfortune for a princess to be at the point of expedients. Kristina had another, which more than one had predicted for her when she abdicated: she missed the crown. When she had enjoyed and abused her liberty, satiated the courts and the populace with the sight of her justaucorps, she wanted to change. What to do in the meantime? What new twist to imagine? She had not given up on being a great general, but there was little likelihood that the sovereigns would entrust their armies to her. She thought of becoming queen again, or king: the choice of the people. As was natural for her, Sweden was her first thought.
In 1660, she learned of the death of her cousin and successor, Karl Gustav. He left behind a four year old child, Karl XI, very sickly according to Kristina, very healthy according to the Estates of Sweden. The Queen left for Stockholm, under the pretext of looking after her pensions, crossed Germany quickly, entered Hamburg on August 18 (1660), and was implored by the Swedish government not to come to Sweden. Whatever her intentions, she represented the wind and the storm. In response, she rushed her disembarkation.
The regency paid her the greatest honours and was defiant. She was imperious, imprudent; she offended by displaying her Catholicism. One was harsh, insolent, her chapel was demolished, her chaplain and her Italian servants were chased away. The Swedish clergy came to reproach her, and their eyes contemplated the proud Kristina weeping with rage. She sent a Protestation to the Estates, in which she reserved her rights to the throne in the event of the death of little Karl XI. The Estates returned it to her an hour later and ordered her to sign a formal renunciation, under penalty of losing her pension. Kristina's anger is visible, it is said, in her signature. She was finally pushed out of Sweden after much harassment.
Such a reception would have disgusted her forever with Sweden if she had not known that the daughter of the great Gustav still had a party there, in spite of everything. This explains her second attempt in 1667, which ended in an even bloodier affront. The Senate and the regency decided: "not to suffer or allow Her Majesty Queen Kristina to return to this kingdom or to any of these provinces, with the exception of Pomerania, Bremen and Verden, much less that she come to His Majesty's court".
A courier was sent to meet her on the road to Stockholm, who reached her after midnight. He brought her such harsh and offensive conditions, to be observed under penalty of the laws, that she immediately asked for horses and left Sweden, never to return. According to a letter from Pieter de Groot, the ambassador of Holland to Sweden, Monaldeschi's death also weighed heavily on her glory.
She went back through the Duchy of Bremen, where she visited a Swedish camp commanded by Wrangel, who had served under her father. Kristina wanted to show them all what she could do. Dressed in a dashing uniform and mounted on a good horse, she caracoled through the ranks and commanded the maneuver. It goes without saying that she commanded it all wrong. Old Wrangel laughed and corrected her as she went. Kristina continued unperturbed, for nothing seemed more serious to her than her vocation as captain. She was precisely in intrigue to have herself named King of Poland, and her agents had orders to assert the advantage of having her at the head of the armies. "I protest", she wrote, "that the mere hope of this satisfaction makes me wish for the Crown of Poland."
The Polish adventure is the most bizarre one in a life woven with oddities. The masterpiece of Kristina's career is certainly to have persuaded the pope to support her candidacy for the throne left vacant by the abdication of Jan Kazimierz. The documents relating to the negotiation have been published; never have the authors of fairy tales invented a diplomacy of such superb fantasy. The Pope having recommended Kristina to the Polish Sejm by a brief in which he praised "her piety, her prudence and her intrepidity quite manly and heroic", Kristina wrote to the nuncio: "As for the point of piety which the Pope mentions in his brief, you will be pleased if I tell you that I do not think of alleging it for myself to these people, because I consider that I do not deserve this praise, especially from them".
The Polish Sejm, terrified by such an unexpected pretender, hastened to present in a jumble the objections that came to mind; Kristina had an answer to everything. Her sex was opposed to her? She would be king, not queen, and would command the army; no more could be demanded of her. The death of Monaldeschi?
"I am not in the humour", she replied, "to justify the death of an Italian to the Polish gentlemen."
Besides, she had had him "given all the sacraments of which he was capable, before putting him to death."
Were her vivacities feared?
"As for the blows of a baton to a valet, even if I had had them given, I do not think that it was a great cause for exclusion. But if that is enough to exclude people, I do not think that the Poles will ever find kings."
The Sejm was not persuaded, and Kristina's candidacy fell by the wayside.
The Polish enterprise was a clerical step to add to so many others. Kristina did not fear them, convinced that the world belongs to those who dare and who risk. "Life is a traffic", she said; "one cannot make great gains without exposing oneself to great losses."
She passed the throne of Poland to profits and losses and thought no more about it. She had fully intended to do the same for the Fontainebleau affair, but here she came up against an unexpected obstacle: the public conscience. The obstacle irritated her without troubling her. She was surprised to find it everywhere. After France, Sweden. After Sweden, Poland. What did they all have to reproach her for about the death of Monaldeschi? It was quite simple.
"One must", she wrote, "punish in the form of justice when one can; but when one cannot, one must always punish as one can."
She pitied her century for having feelings so base as to worry about the death of a servant, killed on the orders of a queen. From time to time, she burst out to silence the importunate murmur: "Write to Heinsius from me... that all the nonsense he writes about Monaldeschi seems to me as ridiculous and rash in him as it is in fact; and that I allow all of Westphalia to believe Monaldeschi innocent, if you like: that everything that is said about it is very indifferent to me."
This letter is dated August 2, 1682, twenty-five years after the crime. And the murmur did not cease. It never did.
It has been said that the shadow of Monaldeschi sat at Kristina's deathbed, like the shadow of Banco at Macbeth's banquet. This is a pure invention of the romantic spirit. She did not even think of this trifle.
The second journey to Sweden closed Kristina's adventures throughout Europe. Not that she was not still itching for adventures. In 1675, she returned to the charge at the court of Vienna in order to obtain troops to wrest Pomerania from Sweden and give it to the Empire. Her shameful requests continued for more than a year. Rebuffed by the Emperor, she turned to France, to whom she suggested taking advantage of Sweden's embarrassment to force it to abolish the laws against the Catholic religion.
Next came the price at which His Swedish Majesty estimated her information and her small services. (Letters and dispatches of 1676 and 1677.) Having failed with France too, she tried Sweden again, on the rumour that Karl XI had killed himself by falling from his horse (1682), when it was learned that Karl XI had not died.
Later still, at sixty years of age, Kristina wanted to leave Rome because her royal prerogatives were ignored there. She had quarreled on this subject with Innocent XI, a very economical pope, who spent, according to legend, only half a scudo a day for the table and the rest. A pension of 12,000 scudi for such an inconvenient queen seemed to him an abuse; he suppressed the pension. Kristina stayed, however, for want of knowing where to go.
The time of the cavalcades was over. Here she is, this vagabond Queen, now old, "very fat and very chubby", with a "double chin", her hair cut short and "spiky". She still wears her justaucorps, her short skirt and her big shoes. "A belt over the justaucorps, which restrains the lower part of the belly and makes its roundness amply visible." There can no longer be any question of brightly decorated breeches. Thus turned and dressed, she looks even smaller and even less like a woman than before. One can understand the embarrassment of the Italians, who discussed her sex, unable to make up their minds to make her either a man or a woman. Farewell to the Amazon! The scholar has reappeared; there is now only room for her.
At the time of her quarrel with the Holy See, Kristina had still had a warlike inclination, and spoken of going down into the street at the head of her guards. The Pope spared her this final ridicule by pretending to ignore her bravado.
There would be much to say about the scholar. She was one of those philosophers who believed in almanacs and was too occupied with alchemy and astrology for a mind that wanted to be virile. She conceived of astronomy only as subject to religious censure, and she wanted the passages that Rome declared heretical to be changed. On the other hand, her impulse was not very favourable to the numerous academies that she founded or sponsored. Was it really useful to bring together prelates, monks and scholars to propose for their reflections subjects such as these: "— One loves only once in one's life. — Love demands love. — It makes eloquent people eloquent. — It inspires chastity and temperance. — One can love without jealousy, but never without fear"?
In 1688, she swelled up and had erysipelas. It was a warning. She heard it and hastened to use the time to prepare her last performance. The costume preoccupied her. She wanted it to be new in shape, rich and singular, in order to amaze the spectators one last time. She invented a sort of outfit that was part skirt and part coat, and had it made "of brocade on a white ground brocaded with flowers and other gold work, trimmed with embellishments and buttons with gold cannetilles, with a fringe of the same at the bottom." She tried it on in front of her court, on Christmas Eve, walking around the room to judge the effect. The costume fit well: God could lift the canvas and make it die.
The Divine Manager gave her three months of respite to consider that the comedy might have a sequel in the other world; then he struck the three knocks. It was the month of April 1689. Kristina was rapidly weakening. When she was no longer able to discuss, Cardinal Azzolino, her intendant, presented her with a will to sign, assuring her "that it was very advantageous for Her Majesty's household." Kristina signed it without reading it. The will made Azzolino the universal legatee. The furniture and collections were worth millions. She expired shortly after, on April 19, 1689. If the dead see, she must have been pleased; the apotheosis of the fifth act was dazzling.
They put on her a beautiful brocade dress with gold cannetilles, a royal crown on her head, a scepter in her dead hand, and they took her in her gala carriage to the Church of Santa Dorotea, her parish, where they laid her on a lit de parade. Three hundred white wax torches flooded the nave with light. The church was all hung with mourning drapes, decorated with coats of arms and bas-reliefs in false white marble, "which alluded to the vanity of life and the certainty of death." Towards evening, they loaded the ceremonial bed on their shoulders and set off for St. Peter's. The scholars and artists led the way. Then came 16 brotherhoods, 17 religious orders, 500 other brothers carrying candles, the clergy of Santa Dorotea and San Pietro, Kristina's household in mourning clothes, Kristina herself on her lit de parade, even more beautiful than in the church: a royal mantle had been added to her, purple and edged with ermine.
Behind the bed, a dazzling pomp: great lords and cardinals, officers and archbishops, equerries and valets, gilded carriages and caparisoned horses, a shimmering of fabrics and embroidery, a rippling of feathers, a jumble of braided liveries, embroidered uniforms and church ornaments. It was as beautiful as the procession of Kristina's entry into Rome. The people were choking to see her, and the brocade costume was decidedly very good: it hid her enormous waist and her too high shoulder. It was a very successful funeral: Plaudite cives!
This was her cry even in death, and she had no other in life. In the Autobiography, she demands applause for Kristina in swaddling clothes, who did not cry at new faces and did not fall asleep at speeches: Plaudite cives. Applaud the schoolgirl of genius, the incomparable horsewoman, the female scholar unique in the world, the monarch without rival, both male and female, the great politician, the great diplomat, the great general and the great lover. Applaud the joyful student, hat over her ear, the bold and skillful adventuress, the tragic queen who kills as in the good old days of royalty, the eighth wonder of the world, the great prodigy of her century: Plaudite cives!
The play went very well up to St. Peter's. There, the dead woman was put in a coffin, which was lowered into a vault, and Kristina waited to see what posterity would say.
The votes were divided very unequally. Some defended her, dazzled by so many bright qualities. Most condemned her, indignant at her ferocity, her indecent morals and her cowardly betrayals for money. Today, when stirring the dust of the old documents where the existence of Queen Kristina is buried, we no longer see her bright eyes, the joy of her smile and her mischievous gesture. We no longer hear her witty and brazen retorts. We do not undergo the attraction of her equivocal grace of a female cavalier. And we have before our eyes the Relation of Father le Bel, the correspondence with Montecuccoli and the Emperor, the proposals of 1676-1677 to France, the bitter discussions of interest with Sweden.
Neither Kristina's talents, nor her superior intelligence, nor her science, nor her courage, can then save her from a terrible judgment: she is outside of conscious and responsible humanity. This deviated body contained a deformed soul, not discerning good and evil. The brilliant Kristina, who had almost genius, was a moral monster.
ARVÈDE BARINE.
Above: Kristina.
Above: Arvède Barine.