Sources:
Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 3 (La vie de la Reine Christine faite par elle-meme; dediée a Dieu, chapter 5), pages 27 to 31, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1759
Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, pages 36 to 41, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760
Kristina: Brev och skrifter, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006
.jpg)
Above: Gustav Adolf gives his farewell speech to his men with three year old Kristina in his arms, artist's rendering by James Aitken Wylle.
The account:
Quand il partit, j'étois un peu plus grande, et on m'avoit appris un petit compliment qui je devois lui réciter; mais comme il étoit si occupé qu'il ne pouvoit s'amuser à moi, voyant qu'il ne me donnoit pas audience, je le tirai par son buffle et le fis tourner vers moi. Quand il m'apperçut, il me prit entre ses bras et m'embrassa, et ne put retenir ses larmes, à ce que m'ont dit les personnes qui s'y trouverent présentes. Ils m'ont assuré aussi que lorsqu'il partit, je pleurai si fort durant trois jours entiers sans interruption, que cela me causa un si grand mal d'yeux, que je faillis d'en perdre la vue que j'avois extrêmement foible, aussi-bien que le Roi mon Pere. On prit mes larmes pour de mauvais augures, d'autant plus que naturellement je pleurois peu et rarement.
Le Roi partit, & la Reine lui suivit dans ce voyage. Il donna le soin de m'élever à sa Sœur la Princesse Catherine & au Prince Palatin son Mari, leur ordonnant de prendre soin de moi durant son absence. Il chargea aussi ce Prince du soin & de la direction de ses finances, & leur ordonna de demeurer auprès de ma personne jusqu'à nouvel ordre. Il auroit sans doute déclaré ce Prince mon Gouverneur, comme il déclara sa Femme ma Gouvernante; car il en fit aussi-bien la fonction pour quelque tems: mais ce fut la Religion qui l'empêcha d'avoir cet emploi, étant Calviniste & des plus zélés. La Sœur du Roi étoit Luthérienne; mais suspecte, soit à tort ou à raison, d'un peu de Calvinisme, qu'elle avoit pris du Prince son Mari. Mais j'étois encore si petite, qu'il n'y avoit pas de danger de me mettre en leurs mains. La Reine ma Mere pourtant s'y opposa pour d'autres raisons secretes, qui lui donnoient de l'aversion pour la Princesse qu'elle n'aimoit pas; mais le Roi vouloit être obéi, & il le fut.
Avant son départ, il me fit prêter serment par tous ses Etats & toutes ses Armées, & je fus reconnue par-tout pour son unique Héritiere, & à son défaut pour Reine de Suède. Il dressa une manière d'Instruction ou Formulaire, où il régla le Sénat & les devoirs d'un chacun durant son absence & ma Minorité. Il exclut la Reine ma Mere de la Régence, en quoi il fit très-bien pour bien des raisons que je pourrois rapporter en son lieu, & il donna la tutele aux cinq grandes Charges du Royaume, qu'il déclara mes Tuteurs. Ces cinq sont les Tuteurs nés du Royaume en tems d'absence du Roi & en tems de Minorité. Ils ne sont, à proprement parler, que les cinq Lieutenans du Roi, chacun dans son département. Le premier, est le Grand-Drost, qui est Président du Tribunal suprême de la Justice de Suède; le second, le Grand-Connêtable, préside au Conseil de guerre; le troisième, le Grand-Amiral, préside dans le Conseil de la Marine; le quatrième, le Grand-Chancelier, préside en l'absence du Roi au Grand Conseil, ou Sénat de Suède; il a tous les Secretaires d'Etat subordonnés à lui durant la Minorité; le cinquième, le Grand-Trésorier, est Chef du Conseil des Finances, & manie tous les revenus du Royaume. Il donna à ces cinq grandes Charges & au Sénat toute l'autorité de gouverner le Royaume durant son absence & ma Minorité. Il ne détermina rien de ma Majorité, laissant au Sénat & aux Etats de la régler, selon qu'ils me jugeroient capable quand il seroit tems. Outre cela, il donna plusieurs secrettes instructions au Grand-Chancelier Oxenstierna, qui étoit tout-puissant, & qu'on consulta comme un Oracle depuis la mort du Roi.
Après avoir donné ses ordres avec toute la sagesse dont un si grand Roi étoit capable, il me présenta au Sénat, & leur fit un discours qui les fit tous pleurer. Enfin il n'oublia rien de ce qu'il falloit faire pour ma sûreté & pour celle du Royaume. Il partit pour l'Allemagne, & laissa la Suède dans une tristesse & une désolation qui ne se peut représenter, dont on se consola pourtant bientôt selon l'ordinaire des hommes. De funestes augures l'accompagnerent. Un des plus grands vaisseaux périt dans le port de Stockholm, sans qu'on ait jamais pu comprendre par quel malheur: cela arriva dans le plus beau tems du monde. Il arriva d'autres choses, qui ne sont que trop observées en Suède, & que la crédulité du peuple autorise plus qu'elles ne méritent de l'être. Il est certain qu'aux Fêtes de Noël avant sa mort, l'année 1631, la Riviére, qui présage toujours la mort des Rois de Suède, arrêta son cours; & quoique je fasse peu de cas de toutes sortes d'augures, il faut pourtant avouer qu'ils ne se vérifiérent que trop en la personne du Roi, pour mon malheur & pour celui de la Suède. Le Roi même, à son départ, témoigna en toutes ses actions un pressentiment qui sembloit lui être funeste. Il ne dissimula pas la peine qu'il avoit de me quitter; mais il partit enfin, & ne revint plus. Il mourut dans la fleur de son âge, dans le comble de sa gloire, & dans l'état le plus florissant de sa fortune; & ce fut la fatale journée de Lutzen qui termina la carrière d'une si belle & si glorieuse vie.
Gustave le Grand eut de grands talens & de grandes vertus en partage, mais peu de défauts. Il étoit brave & sage, grand Roi, grand Capitaine, & grand Soldat. Il avoit la naissance, la fortune & la gloire digne de lui. Tout contribua à le faire grand, mais sur-tout les occasions, dont il savoit profiter comme il faut. Il gagna en ses diverses guerres vingt batailles, desquelles il se trouva en personne dans neuf ou dix. On peut dire que le siècle & la fortune lui furent favorables plus qu'à homme du monde, puisque non seulement ils ont rendu justice à son mérite; mais, par une fatalité que je n'examine pas, on lui attribua non seulement toutes les grandes choses qu'il exécuta durant sa vie, mais, ce qui est rare & étonnant, par un privilege inconnu au mérite & à la fortune de tous les grands hommes des siècles passés, on lui attribue encore tout ce qui est arrivé longtems après sa mort. Il fut victorieux durant toute sa vie, & il triompha dans sa mort; mais pourquoi n'a-t-il pas triomphé entiérement? Passons, il est tems, à détourner la vue de dessus ce funeste objet. Plaignons tous ceux qui ne connoissent pas la véritable gloire, & qui ont l'éternel malheur de prendre pour elle son fantôme & son ombre. Toutefois ne pourroit-on pas, sans offenser votre justice, SEIGNEUR, se flatter que vous eussiez fait grace à un homme, que vous avez rendu si grand, vous, qui avez de secrets ressorts & des chemins si inconnus & si cachés aux hommes dans tous les cœurs? Un rayon de votre grace victorieuse l'eût couronné dans le dernier moment de sa vie. Mais que cela soit arrivé ou non, il faut souscrire à tous vos éternels & justes décrets; il faut les admirer & les adorer.
Swedish translation (by Gjörwell):
... När han reste bort, hade jag blifwit något större, och man hade lärt mig några ord, hwarmed jag skulle taga afsked utaf honom; men som han war så syßelsatt, at han ej hade tid med mig, och jag såg, at han intet wille höra på mig, tog jag honom i köllerten och wände honom om til mig. Då han blef mig warse, tog han mig up i famnen och kunde intet hålla sig ifrån tårar, såsom de personer berättat mig, hwilka då woro tilstädes. De hafwa också försäkrat mig, at när hon reste bort, gret jag så häftigt i tre hela dagar, ock fick derutaf så ondt i ögonen, at jag så när förlorat synen, hwilken jag, äfwen som Konungen, min Fader, hade ganska swag. Man ansåg mina tårar så mycket mera för elaka tekn, som jag af mig sjelf gret litet och sällan.
Konungen reste bort, och Drotningen fölgde honom på hans resa. Han anförtrodde min upfostran åt sin Syster, Prinseßan Catharina, och hennes Gemål Pfalts-Grefwen, updragande åt dem wården om mig under sin frånwaro. Han lämnade äfwen åt denna Försten styrelsen af Dretselwerket, och befalte dem, at förblifwa hos mig til widare anordning. Han hade utan twifwel förklarat Pfalts-Grefwen för min Öfwer-Hofmästare, äfwen som han utnämde hans Gemål til min Öfwer-Hofmästarinna, ty han bestridde ock det Ämbetet någon tid, men hans Religion hindrade honom at bekläda detsamma, såsom warande en ganska nitisk Reformert. Konungens Syster war Luthersk, men mißtänktes, antingen med skäl, eller ej, för något litet Calvinisteri, som hon skulle fått af sin Gemål. Men jag war då ännu så liten, at jag utan al fara kunde lämnas i deras händer. Drotningen, min Moder, satte sig likwäl deremot för andra hemliga orsaker, som gjorde, at hon ej älskade Prinseßan. Men Konungen wille wara åtlydd, och han blef det.
För sin afresa lät han Ständerna och Krigshären swärja mig trohetsed, och jag erkändes öfwer hela Riket för hans endaste arftagerska til detsamma, och, efter hans död, Drotning af Swerige. Han upsatte en Instruction, om Rådets gjöromål och alla öfrigas skyldigheter, under hans frånwaro och min minderårighet. Han uteslöt Drotningen, min Moder, från Regeringen, hwarutinnan han gjorde ganska wäl för flera orsaker, som jag torde framdeles anföra; och han updrog förmynderskapet åt Rikets första fem Ämbetsmän, som han förklarade til mina Förmyndare. Deßa fem äro födde Rikets Föreståndare i Konungens frånwaro och under en minderårighet. De äro, egenteligen at tala, ej annat, än Konungens Ståthållare, hwar och en uti sit särskilta werk. Den första är Riks-Drotsen, som är President i Rikets högsta Rätt; den andra, som heter Riks-Marsk, styrer Krigssakerna; den tredje, Riks-Amiralen, förwaltar Sjö-ärenderna; den fjerde, eller Stor-Cancelleren, förer ordet, i Konungens frånwaro, uti Rikets Råd och Cancelliet, och har han under sig alla Stats-Secreterarne under warande minderårighet; och den femte, som kallas Riks-Skattmästaren, styrer om hela Drätsel-werket, och har alla Rikets medel om händer. Åt dessa fem högsta Ämbetsmän och Rådet lämnade han full magt, at styra Riket under hans frånwaro och min minderårighet. Han faststälte ingen ting om min myndighet, lämnade åt Rådet och Ständerna, at afgjöra densamma, efter som de funno mig skickelig, när tiden wore inne. Utomdes gaf han åtskilliga hemliga Instructioner åt Stor-Cancelleren Oxenstierna, som war högstrådande, och hwilken man uti alt rådfrågade efter Konungens död.
Sedan han utfärdat sina befallningar med all den wishet, som en så stor Konung ägde, förestälte han mig i Rådet, och hölt til det et Tal, som utpräßade allas tårar. Med et ord, han underlät ingen ting, som kunde bidraga til min och Rikets säkerhet. Han reste ut til Tyskland, och lämnade Swerige uti en obeskrifwelig bedröfwelse; dock efter människornas wana tröstade man sig snart igen. Elaka tekn beledsagade honom. Et af de största skeppen förolyckades i hamnen af Stockholm, utan at man nånsin kunnat finna orsaken dertil, och hände det uti det wackraste wäder. Andra ting tildrogo sig äfwen, som man ej underlåter at i agttaga i Swerige, och som gemene mans trowärdighet gifwer et större wärde, än de äga i sig sjelfwa. Det är wist, at om Julen för hans död, år 1631, stannade den strömmen, som altid förebådar Konungarnas död i Swerige, och oagtat jag litet frågar efter allehanda sådana tekn, så måste man dock tilstå, at de träffade alt för mycket in uti Konungens person, til min och Sweriges olycka. Konungen sjelf, wid sin bortresa hade wid alla sina gjöromål en aning, som syntes wara af en bedröfwelig påfölgd. Han gjorde ingen hemlighet utaf den oro, som han kände at skiljas wid mig; men änteligen, så reste han dock bort, och kom aldrig åter. Han dog i sin blomstrande ålder på spetsen af sin ära och uti sin lyckas högd; och war det den olyckeliga dagen wid Lützen, som ändade et så kärt och ärerikt lif.
Gustaf den Store hade stora egenskaper och stora dygder, stor Konung, stor Fält-Herre, och stor Soldat. Han ägde en börd, en lycka och en ära, som woro honom wärdiga. Alt bidrog, at gjöra honom stor, men i synnerhet de tilfällen, af hwilka han så wäl wiste, at betjena sig. Han want uti sina åtskilliga förda krig tjugu slagtningar, och war för sin egen person närwarande i nio eller tio. Man kan säga, at tiden och lyckan gynnade honom mer än någon annan, emedan de icke allenast gjorde hans förtjenst skyldig rättwisa; utan ock genom et öde, som jag ej wil undersöka, tilägnade man honom icke allenast alla de stora ting, som han utförde i sin lifstid, utan, som är sällsynt och förundranswärt, genom en förmån, af hwilken alla de förra tiders stora Män, med all deras förtjenst och lycka, ej kunnat beröma sig, har man ock tilskrifwit honom alt det, som hänt längt efter hans död. Han war segrande under hela sin lifstid, och han segrade uti sjelfwa döden; men hwarföre har han icke segrat fullkomligen? Men det är tid, at wi wända ögonen från et bedröfweligt föremål. Beklagom alla dem, som ej känna den sanna äran, och som hafwa den olyckan, at i des ställe fatta hennes skugga. Men skulle man wäl icke ändå, utan at förtörna Dig, HERRE, kunna smickra sig med det hoppet, at Du haft nåd för en Man, som Du gjort så stor, Du, som har så hemliga och för alla menniskjor dolda wägar til wåra hjertan? En stråle af Din segrande Nåd hade kunnat kröna honom uti det sidsta ögnablecket af hans lif. Men det må nu wara hänt eller icke, så böra wi underkasta oß Dina ewiga och rättwisa beslut. Wi böra beundra och tilbedja dem.
Contemporary Swedish translation (by Huldt):
När han reste var jag något äldre. Jag hade övat in ett litet tal som jag skulle framföra, men eftersom han var så upptagen att han inte hade tid att leka med mig och jag såg att han inte ägnade mig någon uppmärksamhet, ryckte jag honom i vapenrocken så att han måste vända sig mot mig. När han upptäckte mig tog han mig i famnen och kysste mig utan att kunna hålla tårarna tillbaka, enligt vad som har berättats mig av personer som var med. De har också försäkrat att jag, när han hade rest, oavbrutet grät så häftigt i tre hela dagar utan avbrott att jag fick svåra problem med ögonen och höll på att förlora synen. Jag hade redan mycket dålig syn, precis som min far kungen. Man uppfattade mina tårar som ett dåligt förebud, i synnerhet som jag vanligtvis grät litet och sällan.
Kungen gav sig av, och drottningen följde honom på resan. Han gav sin syster prinsessan Katarina och hennes make pfalzgreven i uppgift att fostra mig, och beordrade dem att sköta om mig väl under hans bortovaro. Han gav också denne furste ansvaret för skötseln och ledningen av finanserna, och sade åt dem att stanna hos mig i avvaktan på nya order. Han skulle helt säkert ha utnämnt pfalzgreven till min informator precis som han hade utnämnt hans maka till min guvernant, ty denna funktion hade han också en tid, men religionen var ett hinder för honom i detta ämbete. Han var nämligen kalvinist, och en mycket nitisk sådan. Kungens syster var lutheran, men misstänktes med rätt eller orätt för att under påverkan av sin make ha blivit smått anstruken av kalvinismen. Men jag var ännu så liten att det inte fanns någon risk med att lämna mig i deras händer. Min mor drottningen motsatte sig dock detta av andra, hemliga orsaker. Dessa ingav henne motvilja mot prinsessan, som hon inte kunde älska. Men kungen ville bli åtlydd, och det blev han.
Innan kungen reste lät han alla ständer och hela krigsmakten svära mig sin trohet, och jag blev överallt erkänd som hans enda arvtagerska och, i hans frånvaro, drottning av Sverige. Han satte upp ett slags direktiv eller föreskrift, med anvisningar till rådet och uppdrag till var och en i kungens frånvaro, så länge jag var minderårig. Han uteslöt drottningen, min mor, ur förmyndarstyrelsen, vilket han av många skäl som jag skulle kunna räkna upp i hans ställe gjorde helt rätt i, och gav förmyndarskapet åt rikets fem höga ämbetsmän, som han utnämnde till mina förmyndare. Dessa fem är de förmyndare födda i kungariket som träder in vid kungens frånvaro och under regentens minderårighet. De är egentligen inget annat än kungens fem ställföreträdare, var och en inom sitt område. Den förste är riksdrotsen, som är president i Svea hovrätt; den andre, riksmarsken, presiderar i krigskollegium; den tredje, riksamiralen, styr i amiralitetskollegium; den fjärde, rikskanslern, leder i kungens frånvaro kanslikollegium, eller Sveriges riksråd, och har under förmyndarskapet alla statssekreterare under sig; dem femte, riksskattmästaren, leder kammarkollegium och förvaltar rikets alla intäkter. Kungen gav dessa fem höga ämbetsmän tillsammans med rådet fullt bemyndigande att styra riket i hans frånvaro och så länge jag var minderårig. Han beslutade ingenting om min myndighetsålder, utan överlät till rådet och ständerna att bedöma när jag skulle vara kapabel. Utöver detta gav han flera hemliga anvisningar till rikskansler Oxenstierna, som var allsmäktig och som man rådfrågade som ett orakel efter kungens död.
Efter att ha utfärdat sina order med all den vishet en så stor kung var mäktig presenterade han mig för rådets medlemmar och höll ett tal som fick alla att gråta. Med andra ord glömde han inte något av det som måste ordnas för min och rikets säkerhet. Så avreste han till Tyskland och lämnade Sverige i en obeskrivlig sorg och bedrövelse, vilken man som vanligt ganska snart fann tröst för. Han åtföljdes av ödesdigra förebud. Ett av flottans största fartyg gick under i Stockholms hamn. Man har aldrig kunnat förstå vad som orsakade olyckan, som inträffade i strålande vackert väder. Även annat förekom som väckte blott alltför stor uppmärksamhet i Sverige, sådana saker som av folklig vidskepelse har tillskrivits större betydelse än de förtjänar. Ett är dock säkert: vid julen före kungens död, år 1631, hejdade en flod sitt lopp, något som alltid förebådar svenska kungars död, och trots att jag inte fäster någon vikt vid förebud av något slag måste jag ändå medge att de har visat sig stämma blott alltför väl när det gäller kungens person, till min och Sveriges olycka. Till och med kungen själv lät förstå genom allt han företog sig vid sin avfärd att han hade en dyster föraning om vad som skulle ske. Han dolde inte sin sorg över att lämna mig, men till slut reste han och återvände aldrig. Han dog på höjdpunkten av sitt liv, överhöljd av ära, vid en tid då lyckan stod i full blom. Det var den ödesdigra dagen vid Lützen som ändade ett så vackert och ärofullt levnadslopp.
Gustav den store var född med stora gåvor och stora dygder, men få brister. Han var modig och klok, en stor kung, en stor fältherre och en stor soldat. Han var värdig sin börd, sitt öde och sin ära. Allt bidrog till hans storhet, men framför allt omständigheterna, som han förstod att utnyttja på rätt sätt. I sina olika krig vann han tjugo slag, i vilka han deltog personligen vid nio eller tio. Man kan säga att tiden och ödet gynnade honom mer än någon annan eftersom de inte bara har gjort rättvisa åt hans förtjänster. En ödets skickelse som jag inte granskar närmare har gjort att man inte bara tillskrivit honom äran av alla de stora ting han uträttade under sitt liv. Genom ett privilegium som varit okänt för alla stora män som haft lycka och framgång i forna tider tillskrivs han också förtjänsten av sådant som har inträffat långt efter hans död. Han var segerrik under hela sitt liv och han triumpferade i döden. Men varför var triumfen inte fullkomlig? Låt oss gå vidare, det är dags att vända blicken från denna dystra sak. Låt oss beklaga alla dem som aldrig har lärt känna den sanna äran, som har haft den eviga olyckan att ta ärans skenbild och skugga för sann ära. Skulle man ändå inte, utan att kränka Din rättvisa, få smickra sig med tanken att Du, Herre, skänkt Din nåd åt en man som Du gjort så stor, Du som besitter så hemliga krafter och för människorna så okända och dolda vägar i alla hjärtan? En stråle av Din segerrika nåd må ha krönt honom under det sista ögonblicket av hans liv. Men oavsett om så skedde eller ej måste vi följa alla Dina eviga och rättvisa lagar, och beundra och tillbe dem.
English translation (my own):
When he left, I was a little older, and I was taught a little compliment to recite to him; but he was so busy that he did not notice me. Seeing that he was not giving me his attention, I pulled on his buffcoat and made him turn towards me. When he saw me, he took me in his arms and kissed me, and could not restrain his tears, as I was told by the people who were present. They also told me that when he left, I cried so hard for three whole days without stopping that it caused me problems with my eyes, and I almost lost my eyesight, which was very weak as well as that of the King, my father. My tears were taken as a bad omen, especially since I usually cried little and rarely.
The King departed, and the Queen followed him on this journey. He gave the care of raising me to his sister, Princess Katarina, and to the Count Palatine, her husband, ordering them to take care of me during his absence. He also charged this prince with the care and management of his finances, and ordered them to stay with me until further orders. He would no doubt have declared this prince my governor, as he declared his wife my governess, for he performed the function of it as well for some time; but it was religion that prevented him from having this employment, him being a Calvinist and a most zealous one at that. The King's sister was a Lutheran, but was suspected, rightly or wrongly, of a little Calvinism that she had taken from her husband the Count. But I was still so little that there was no danger of putting me in their hands. The Queen, my mother, however, opposed it for other secret reasons, which gave her an aversion for the Princess, whom she did not love; but the King wanted to be obeyed, and he was.
Before his departure, he had me sworn in by all his Estates and all his armies, and I was recognised everywhere as his only heir, and in his absence as Queen of Sweden. He drew up a manner of instruction or form, in which he regulated the Senate and the duties of each during his absence and my minority. He excluded the Queen, my mother, from the regency, in which he did very well for many reasons that I could relate in his place, and he gave tutelage to the five great charges of the realm, whom he declared my guardians. These five are the born guardians of the kingdom in times of absence of the King and in times of minority. They are, strictly speaking, only the five lieutenants of the King, each in his department. The first is the Grand Steward, who is President of the Supreme Court of Justice of Sweden; the second, the Grand Constable, presides over the Council of War; the third, the Grand Admiral, presides in the Council of the Navy; the fourth, the Grand Chancellor, presides in the absence of the King over the Great Council, or the Senate of Sweden; he has all the Secretaries of State subordinate to him during the minority; the fifth, the Grand Treasurer, is Chief of the Council of Finances, and handles all the revenues of the kingdom. He gave to these five great offices and to the Senate all the authority to govern the kingdom during his absence and my minority. He determined nothing of my majority, leaving it to the Senate and the Estates to regulate it, according as they judged me capable when the time came. Besides this, he gave several secret instructions to the Grand Chancellor Oxenstierna, who was all-powerful, and who was consulted like an oracle since the death of the King.
After having given his orders with all the wisdom of which so great a king was capable, he presented me to the Senate, and made them a speech which made them all weep. Finally, he forgot nothing of what had to be done for my safety and for that of the kingdom. He left for Germany, and left Sweden in a sadness and desolation that cannot be represented, for which, however, people soon consoled themselves according to the ordinary course of men. Disastrous omens accompanied him. One of the largest ships perished in the port of Stockholm, without anyone ever being able to understand by what misfortune. It happened in the most beautiful weather in the world. Other things happened, which are only too often observed in Sweden, and which the credulity of the people authorises more than they deserve to be. It is certain that at the Christmas festivities before his death, in the year 1631, the river, which always presages the death of the kings of Sweden, stopped its course; and although I pay little attention to all sorts of augures, it must nevertheless be confessed that they were only too verified in the person of the King, for my misfortune, and for that of Sweden. Even the King, on his departure, showed in all his actions a presentiment which seemed to be fatal to him. He did not hide the pain he felt in leaving me; but he left at last, and did not return. He died in the flower of his age, in the height of his glory, and in the most flourishing state of his fortune; and it was the fatal day of Lützen which ended the career of such a beautiful and glorious life.
Gustav the Great had great talents and great virtues, but few faults. He was brave and wise, a great king, a great captain, and a great soldier. He had the birth, the fortune and the glory worthy of him. Everything contributed to make him great, but above all the opportunities he knew how to take advantage of. He won in his various wars twenty battles, of which he was in person in nine or ten. We can say that the age and fortune were more favourable to him than to a man of the world, since not only did they do justice to his merit, but, by a fatality which I will not examine, they attributed to him not only all the great things he performed during his life, but, which is rare and astonishing, by an unknown privilege to the merit and fortune of all the great men of past centuries, he is still credited with everything that happened long after his death. He was victorious throughout his life, and he triumphed in his death; but why did he not triumph entirely? Let us move on, it is time to divert the top view of this disastrous object. Let us pity all those who do not know true glory, and who have the eternal misfortune to take for it its phantom and its shadow. However, could we not, without offending Your justice, Lord, flatter ourselves that You had pardoned a man, whom You have made so great, You, who have secret springs and paths so unknown and so hidden from men in all hearts? A ray of Your victorious grace would have crowned him in the last moment of his life. But whether that has happened or not, one must subscribe to all Your eternal and just decrees; they must be admired and adored.
Notes: The Swedish royal warship Vasa sank just minutes after embarking on her maiden voyage in Stockholm harbour on August 10, 1628.
The river that ran dry at Christmas 1631 was the Motala River in Östergötland.
No comments:
Post a Comment