Source:
Mémoires concernant Christine, reine de Suède (La vie de la Reine Christine faite par elle-meme; dediée a Dieu, chapter 8), volume 3, pages 50 to 52, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1759
Christine, reine de Suède: Apologies, edited by Jean-François de Raymond, 1994
Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, pages 68 to 41, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760
Kristina: Brev och skrifter, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006
Above: Kristina.
The account:
Le Roi mon Pere, qui m'aimoit & qui aimoit la Suède (comme il le devoit) encore plus que moi, prit un grand soin de mon éducation. Il me choisit des Gouverneurs, des Précepteurs & des Maîtres. Il fut heureux en son choix, autant qu'il pouvoit l'être dans la nécessité qu'il s'étoit imposé de ne pas donner ces emplois à des Etrangers. Je sai de bon lieu qu'on avoit prédit au Roi, que je ne devois pas mourir dans la Religion où j'étois née, & que je devois tout quitter. Cela fit une si forte impression sur son esprit, que toutes ses pensées visérent à y mettre des obstacles, & il espéra de l'empêcher en ne me mettant qu'entre les mains des Suédois, dont il croyoit être en sûreté, ordonnant sur-tout d'empêcher qu'aucun Catholique n'approchât de moi. Mais vous, SEIGNEUR, qui rendez inutiles tous les soins de la prudence humaine, & aux desseins duquel rien ne resiste, vous avez vaincu tous les obstacles qu'on opposa à ma félicité éternelle.
Il choisit donc pour cet effet Axel Baner, frere du Maréchal de ce nom, qui s'est rendu si fameux en Allemagne, & auquel on rendra justice dans la suite. Il le déclara mon Gouverneur. Il étoit Sénateur de Suède & Grand-Maitre de la Maison Royale. Cet homme étoit un aussi habile Courtisan, qu'il y en eût en ce tems-là en Suède. Il avoit été de tous les plaisirs du Roi, confident de ses amours, & compagnon de toutes ses courses & débauches. Il l'aimoit si fort, qu'il le faisoit coucher avec lui qu'il fût marié, & quand il étoit séparé de la Reine sa femme. Il avoit été long-tems son Gentilhomme de Chambre, favori & confident fort chéri. Depuis il l'avoit fait Sénateur. Il l'avoit laissé en Suède. Ce Gentilhomme étoit excellent en tous les exercices: homme de Cour: mais il étoit fort ignorant, ne sachant aucune langue que son Suédois: de plus, fort colere & emporté: fort adonné aux femmes & au vin dans sa jeunesse: & ses vices ne l'ont pas quitté jusqu'à la mort, quoiqu'il se fût fort modéré. Il faut les pardonner & aux mœurs du siècle & de la nation. C'étoit au reste un très-honnête homme. Il mourut dans son emploi en 1639.
Le Roi me donna aussi un Sous-gouverneur, Gustave Horn, Neveu du Maréchal si connu en Allemagne, à qui on rendra justice aussi en son lieu. Ce Gentilhomme étoit un très-honnête homme: avoit bien étudié: savoit toutes les langues étrangeres: les parloit passablement bien. Il étoit adroit en tous les exercices. Il étoit Courtisan. Il avoit voyagé: avoit eu des Emplois pour le Roi son Maitre en France & autres païs étrangers. C'étoit un fort honnête homme: & quoiqu'il eût aussi le vice du païs, il avoit du moins quelque teinture de la politesse des païs étrangers, ayant vu la France, l'Espagne & l'Italie. Il étoit aussi Sénateur. Il mourut aussi dans son emploi, peu avant Axel Baner.
Le Roi me choisit pour Précepteur le Docteur Jean Matthiæ, depuis Evêque de Strängnäs, homme de bonne naissance & honnête homme, savant dans les Sciences & Lettres Humaines: très-capable de bien instruire un Enfant tel que j'étois, ayant une honnêteté, une discrétion & une douceur qui le faisoient aimer & estimer. Il n'avoit rien de pédantesque dans ses manieres. C'étoit un habile & honnête homme. Il étoit soupçonné d'un grand penchant pour le Calvinisme. Je ne sai si on lui faisoit tort: mais enfin c'est l'unique défaut qu'on pouvoit lui reprocher. Aussi bien n'importoit-il gueres qu'il fût ou Calviniste, ou Luthérien. Je ne devois être ni l'un, ni l'autre.
Le Roi ne se contenta pas d'avoir pourvu avec tant de sagesse à mon éducation. Il chargea encore mes Tuteurs de l'inspection générale sur mon enfance & ma personne. Sur-tout il chargea le Grand-Chancelier Oxenstierna d'une intendance plus particuliere sur ma personne. Il lui ordonna d'en prendre un soin particulier. Sur-tout il lui déclara qu'il vouloit qu'on m'ôtât d'auprès de la Reine, ma Mere, aussi-tôt que je serois dans l'âge de la raison.
Le Roi commit le soin de mon éducation à ces hommes, tels que je viens de les dépeindre. Ils commencerent à y travailler aussi-tôt auprès être déclarés en 1631, & ce fut par votre grace, SEIGNEUR, qu'ils n'y travaillerent pas inutilement, & que je fis en peu de tems des progrès dans mes études & mes exercices, qui surpasserent la capacité de mon âge & de mon sexe. ...
De Raymond's transcript of the account, from the manuscript in the Montpellier collection:
Le roi mon père, qui m'aimait et qui aimait la Suède (comme il le devait) encore plus que moi, prit un grand soin de mon éducation. Il me choisit des gouverneurs, des précepteurs et des maîtres. Il fut heureux en son choix, autant qu'il pouvait l'être dans la nécessité qu'il s'était imposée de ne pas donner ces emplois à des étrangers. J'ai ouï dire à des gens de digne foi qu'on avait prédit au roi que je ne devais pas mourir dans la religion où j'étais née et que je devais tout quitter pour mourir catholique. Cette prédiction qu'on a tenue si secrète que je ne l'ai jamais sue moi-même qu'après qu'elle soit vérifiée, fit une si forte impression sur l'esprit du feu roi, que toutes ses pensées ne visèrent qu'à y mettre des obstacles, et il espéra de l'empêcher en ne me mettant entre les mains des Suédois seuls, dont il croyait être en sûreté, ordonnant surtout d'empêcher qu'aucun Catholique n'approchât de moi. Mais vous, Seigneur, qui rendez inutiles tous les soins et précautions de la prudence humaine, et aux desseins duquel rien ne résiste, vous avez vaincu tous les obstacles qu'on opposa à ma félicité éternelle, comme on le verra par la suite.
À cet effet le roi me choisit pour gouverneur Axel Baner, un fort habile et honnête homme, qui était courtisan et fort chéri du roi pour ses bonnes qualités. Il me donna aussi pour sous-gouverneur, Gustave Horn, qui était, de même que l'autre, un fort et habile homme. Tous deux étaient sénateurs de Suède, très capables et dignes de cet emploi. Le roi fit en même temps de mon précepteur, le docteur Jean Matthiae, evêque de Strängnäs, homme très capable et digne de cet emploi. Il était soupçonné d'avoir un grand penchant pour le calvinisme. Je ne sais si on lui faisoit tort: mais enfin c'est l'unique défaut qu'on pouvait lui reprocher. Aussi bien n'importait-il guère qu'il fût ou calviniste, ou luthérien. Je ne devais être ni l'un, ni l'autre.
La princesse ma tante fut déclarée ma gouvernante. C'était une princesse d'une vertu et sagesse consommée, qui avait un grand mérite; elle était mère du prince Charles Gustave palatin, que je fis roi depuis. On composa en même temps ma maison des personnes de première qualité, de l'un et l'autre sexe. Toutes ces personnes commencèrent à travailler à mon éducation, aussitôt qu'elles furent déclarées, et ce fut par votre grâce, qu'elles n'y travaillèrent pas inutilement, du moins m'a-t-on voulu persuader que je fis en peu de temps des progrès dans mes études et exercices, qui surpassèrent la capacité de mon âge et de mon sexe. ...
Swedish translation (by Gjörwell):
Konungen, min Fader, som älskade mig, och älskade Swerige (såsom han det ock borde), mera än mig, drog en stor omsorg för min upfostran. Han utwalde mina Hof- och Lärmästare; och han war lyckelig i sit wal, så mycket som gjörligit war i den nödwändigheten, som han ålagt sig, at ej anförtro min upfostran åt utlänningar. Jag wet af god hand, at man förutsagt Konungen, at jag ej skulle dö i den Religion, uti hwilken jag war född, och at jag skulle öfwergifwa alt. Detta gjorde et så starkt intryk hos honom, at alla hans tankar syftade därhän, at förhindra detsamma, och han hoppades, at winna sit ändamål derigenom, at han lämnade mig i Swenska händer, såsom de säkraste, och befalte, fram för alt, at ingen Catolik skulle nalkas mig. Men Du, HERRE, som gjör al människelig försigtighet onyttig, och gifwer Dina upsåt framgång, hafwer ock öfwerwunnit alla de hinder, som man lade i wägen för min ewiga lyksalighet.
Han utwalde til den ändan Axel Baner, broder til Fält-Marskalken af samma namn, som gjort sig så rygtbar i Tyskland, och om hwilken skal talas framdeles efter des förtjenst. Han förklarade honom til min Öfwer-Hofmästare. Han war Riks Råd och Öfwerste Hof-Marskalk, och en så skickelig Hofman, som någon då för tiden gafs i Swerige. Han hade deltagit i alla Konungens nöjen, och ägde Dennes förtroende uti alla sina äfwentyr med könet - - -. Konungen älskade honom så mycket, at han lät honom ligga hos sig, innan han blef gift, och äfwen sedan, då Drotningen war frånwarande. Han hade i lång tid warit Konungens särskilta Kammarherre och käraste Gunstling. Sedan gjorde han honom til Riks Råd, och lämnade honom efter sig i Swerige. Denne Adelsman war förträffelig uti allehanda öfningar och Hofman, men för öfrigit nog okunnig, förstående intet språk utom Swenska, war mycket hastig til sinnes, och i sin ungdom särdeles fällen för wällustiga nöjen, hwilka ej wille förlåta honom, så länge han lefde, oagtat den inskränkning härutinnan, som han med årens tiltagande föreskref sig. Man måste dock öfwerse härmed både i anseende til hans tid och folkslagets seder. För öfrigit war han en ganska hederlig och braf Man. Han dog i sin sysla 1639.
Konungen förordnade äfwen til min Underhofmästare Gustaf Horn, Brorsson af den i Tyskland så bekanta Fältmarskalken, om hwilken skal talas på sit ställe med de loford, hwartil han gjort sig så wärdig. Denna Adelsman war af ganska hederliga egenskaper, hade lagt god grund i lärda saker, förstod alla utlänska språk och talte dem med nog färdighet. Han ägde mycken skickelighet uti alla krigs öfningar. Han war Hofman. Han hade rest, och besörgt sin Konungs ärender i Frankrike och andra främmande länder. Oagtat denna hederliga Mannen ej war utan al smak för sit egit lands mindre artiga seder, hade han dock förwärfwat sig någon del af det fina lefnadssätt, som han lärt känna på sina utlänska resor i Frankrike, Italien och Spanien. Han war också Riks-Råd och dog uti sit ofwannämde ämbete, kort för Axel Baner.
Konungen utnämde til min Lärmästare Doctor Johan Matthiae, sedan Biskop i Strengnäs, en man af god börd och et hederligit hjerta, lärd och witter, och aldeles skickelig, at wäl underwisa et barn, som jag då ännu war, ty han ägde hederliga, försigtiga och behageliga egenskaper, som gjorde honom almänt älskad och agtad. Han hade ingen ting i sit wäsende, som stötte på gräl. Med et ord, han war en skickelig och hederlig Man. Han mißtänktes för någon böjelse til de Reformertas lärosatser. Jag wet intet, huruwida man gjorde honom härutinnan orätt, men om så är, war det ock det endaste fel, som man kunde förebrå honom. Och hwad min upfostran widkommer, så låg föga wigt derpå, om han war Reformert eller Lutheran, ty jag borde hwarken blifwa det ena eller det andra.
Konungen war ej nog nögd, at hafwa med så mycken urskilning och försigtighet fogat deßa nödwändiga anstalter til min upfostran. Han ålade utomdes mina Förmyndare, at hafwa öfwerupseendet öfwer min Person under min warande ungdom; och i synnerhet updrog han Stor-Cancelleren Oxenstierna, at hafwa et särskilt inseende på mig; och fram för alt befalte han, at skilja mig från Drotningen, min Moder, så snart jag wore kom̃en til något förståndiga år.
Konungen anförtrodde wården om min upfostran åt deßa Män, som jag nu beskrifwit. De begynte, at syßelsätta sig dermed, så snart de blifwit 1631 utnämde; och war det genom Din nåd, HERRE, at de ej arbetade fåfengt, och at jag inom kort tid gjorde de framsteg i mina läsningar och öfningar, som öfwergingo både min ålder och mit kön. ...
Contemporary Swedish translation (by Huldt; based on different drafts):
Min far kungen, som älskade mig, men som — vilket plikten bjöd honom — älskade Sverige ännu mer än mig, var mycket noga med min uppfostran. Han valde själv informatorer, preceptorer och lärare åt mig. Han var så nöjd med sitt val som han kunde vara, givet begränsningen som han hade ålagt sig när han beslutade att inte låta någon utlänning få detta uppdrag. Jag har hört sägas från tillförlitligt håll att man hade förutspått kungen att jag inte skulle komma att dö i den tro som jag fötts till, utan att jag skulle komma att lämna allt för att dö som katolik. Förutsägelsen gjorde så starkt intryck på honom att han inte kunde tänka på annat än att försöka förhindra detta, och det hoppades han kunna göra genom att endast låta svenska lärare ta hand om mig. Därmed trodde han sig vara försäkrad. Framför allt befallde han att ingen katolik skulle få komma i närheten av mig. Men Du, Herre, som kan omintetgöra alla människornas bemödanden och försiktighetsåtgärder och vars rådslut ingen förmår motsätta sig, Du övervann alla de hinder som man lade i vägen för min eviga salighet, som vi skall se i fortsättningen.
Till detta ändamål valde kungen Axel Banér, en mycket skicklig och pålitlig man som var hovman och mycket högt uppskattad av kungen för sina goda egenskaper.
Han gav mig även Gustav Horn som underguvernör, en man lika pålitlig och skicklig han. Båda två var riksråd, mycket dugliga och värdiga sina ämbeten. Banér och Horn dog på sina poster nästan samtidigt, och jag ville inte att några andra skulle efterträda dem i deras ämbete eftersom jag inte längre ville ha några guvernörer.
Till min preceptor utnämnde kungen doktor Johannes Matthiae, biskop i Strängnäs, en man som var mycket lärd, duglig och värdig denna syssla. Han misstänktes ha en stark böjelse för kalvinismen. Jag vet inte om detta var en orättvis anklagelse, men det vore annars det enda man kunde förebrå honom. Förresten spelar det knappast någon roll om han var kalvinist eller lutheran eftersom jag varken skulle bli det ena eller det andra. Han lämnade mig så snart jag började sitta med i rådet, då man sände honom till hans biskopsstift för att han skulle sköta sitt ämbete där. Han fortsatte att ofta komma på besök till hovet, ty jag betraktade och älskade honom som en andra far. Han dog vid hög ålder under den nuvarande kungens regering.
Kungen nöjde sig inte med dessa kloka omsorger om min uppfostran. Han gav också mina förmyndare i uppdrag att övervaka mig under mina barndomsår. Framför allt bad han rikskansler Oxenstierna att hålla ett särskilt öga på mig, och förklarade för denne, vilket jag redan har berättat, att han ville att jag skulle skiljas från min mor så snart jag blivit tillräckligt stor och förståndig.
Prinsessan, min faster, utsågs till min guvernant. Under sig hade hon flera andra förnäma äldre kvinnor. Jag omgavs enbart av sådana personer, av båda könen, som utmärkt sig genom sina goda egenskaper. Min faster dog redan när jag var mycket ung, och då ville jag inte ha någon annan guvernant.
Så klokt ordnade kungen med min uppfostran, att han gav mig sådana lärare som dem jag nyss har beskrivit. De började arbeta så snart de hade blivit utnämnde, och tack vare Din nåd, Herre, var deras möda inte förgäves. Man har åtminstone försökt övertyga mig om att jag på kort tid i mina studier och övningar gjorde framsteg som överträffade vad som var vanligt för min ålder och mitt kön. ...
English translation (my own):
The King, my father, who loved me and who loved Sweden (as he should) even more than me, took great care of my education. He chose for me governors, preceptors and masters. He was lucky in his choice, as much as he could be in the necessity he had imposed on himself not to give these jobs to foreigners. I know from a good place that it was predicted to the King that I should not die in the religion in which I was born, and that I should leave everything behind. This made such a strong impression on his mind that all his thoughts were aimed at putting obstacles in my way, and he hoped to prevent it by putting me only in the hands of the Swedes, who he believed to be safe, ordering above all to prevent any Catholic from approaching me. But You, Lord, who render useless all the cares of human prudence, and whose designs nothing can resist, You have conquered all the obstacles that were opposed to my eternal happiness.
He therefore chose for this purpose Axel Banér, brother of the Marshal of that name who made himself so famous in Germany, and to whom one will do justice later. He declared him my governor. He was a Swedish councilman and Grand Master of the Royal House. This man was as skillful a courtier as there was at that time in Sweden. He had been of all the pleasures of the King, confidant of his loves, and companion of all his travels and debauches. He loved him so much that he had him sleep with him when he was married, and when he was separated from the Queen his wife. For a long time he had been his Gentleman of the Chamber, a favorite and much cherished confidant. Since then he had made him a councilman. He had left him in Sweden. This gentleman was excellent in all the exercises, a man of the court, but he was very ignorant, knowing no language but his Swedish; moreover, he was very angry and hot-tempered, very addicted to women and wine in his youth, and his vices did not leave him until death, although he was very moderate. They must be forgiven both for the mores of the century and of the nation. He was, moreover, a very honest man. He died in his employ in 1639.
The King also gave me a sub-governor, Gustaf Horn, nephew of the Marshal so well known in Germany, to whom justice will also be done in his place. This gentleman was a very honest man, had studied well, knew all the foreign languages, spoke them passably well. He was skillful in all the exercises. He was a courtier. He had travelled, had employs from the King his master in France and other foreign countries. He was a very honest man; and although he also had the vice of the country, he had at least some tinge of the politeness of foreign countries, having seen France, Spain, and Italy. He was also a councilman. He also died in his employ, shortly before Axel Banér.
The King chose for me as preceptor Dr. Johan Matthiae, later Bishop of Strängnäs, a man of good birth and an honest man, learned in the sciences and human letters; very capable of instructing a child such as I was, having an honesty, a discretion and a gentleness which made him loved and esteemed. There was nothing pedantic about his manners. He was a clever and honest man. He was suspected of a great penchant for Calvinism. I don't know if he was wronged, but in the end it was the only defect that could be reproached to him. Besides, it hardly mattered whether he was a Calvinist or a Lutheran. I should not be one or the other.
The King was not satisfied with having provided so wisely for my education. He again charged my guardians with the general inspection of my childhood and my person. Above all, he charged the Grand Chancellor Oxenstierna with more particular stewardship over my person. He ordered him to take special care of it. Above all, he told him that he wanted me to be removed from the Queen, my mother, as soon as I reached the age of reason.
The King committed the care of my education to these men, such as I have just described them. They began to work on it immediately after being declared in 1631, and it was by Your grace, Lord, that they did not work on it uselessly, and that in a short time I made progress in my studies and my exercises, which surpassed the capacity of my age and my sex. ...
No comments:
Post a Comment