Source:
Försök att utreda orsakerna till Drottning Christinas afsägelse af Svenska Kronan, written by Carl Thomas Järta, featured in Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796, volume 10, pages 159 to 169, published by the Swedish Academy, 1826; original at Harvard University
The essay:
Försök att utreda orsakerna till Drottning Christinas afsägelse af Svenska Kronan, af Herr C. Th. Järta, studerande.
Skrift, som vunnit Stora Priset i Akademien 1824.
Hon var ändock den store Gustafs dotter!
AXEL OXENSTJERNA.
Drottning Christinas afsägelse af Svenska Kronan, är en händelse, som, då den icke utvecklat sig utur några vanliga förhållanden, förekommit samtid och efterverld svår att förklara. Den uppenbarar hos denna Drottning en sjelfständig kraft, sådan som utmärkt de flesta Sveriges Regenter. Men de särskilta orsaker, som till berörde handling satte denna kraft i verksamhet, äro mer dolda. Flere män med djup forskning och skarpsinnigt omdöme hafva bemödat sig att uppdaga dem, men dervid, som det synes, endast utgått ifrån allmänt antagna, i det hela ofördelaktiga föreställningar om Christinas lynne. Ett försök att med mera rättvisa åt hennes minne utreda dessa orsaker må härmedelst underställas Svenska Akademiens bedömmande.
Slaget vid Lützen hade gjort den sexåriga Prinsessan Christina till arfvinge af sin stora Faders sak, frihetens och ljusets försvar emot träldomen och mörkret; välsignelse och framgång hade hitintills krönt företaget; omkring Gustaf Adolph, der han stupat, voro segerns standar upprättade. Men fallen var dock han, som säkrast kunde åt samveten och länder återställa den brutna friden; det katholska anhanget hade erhållit en stunds hvila, för att fruktansvärdare åter uppstå, och lugnet, som skulle vederqvicka den goda sakens stridsmän, hotade att förlama deras krafter genom bestörtningen, söndra dem genom splitet. Dock! — med Gud och sitt folk, hvad hade Sveriges Drottning att befara? Med henne, när bundsförvandter afföllo eller förblefvo overksamme, stod Den öfver alla Mäktige, Konungars Konung, åt hvilken den christelige Riddaren hade, knäböjd på Tysklands strand, invigt sig och sin strid. Det Svenska Folket, fästadt vid hennes person genom trefaldiga förbindelser, såg sin ära och välfärd med hennes på det innerligaste förenad. Det kunde icke, det ville icke knota öfver uppoffringar, som voro nödvändiga, för att bereda det andelig frihet, tryggad sjelfständighet, evärdeligt rykte. För statens väl sörjde ett Råd, hvilket, uppfostradt af den nionde Carl, hade mognat med hans son och nu grånade under stora och visa företag. Högsta styrelsen var uppdragen åt de herrar, som beklädde de fem riksembetena, män sådane som en Axel Oxenstjerna, en Carl Carlsson Gyllenhjelm, en Jacob De la Gardie. Icke nog derföre att den inre lifskraften fortdrefs i alla de rigtningar, hvilka den redan erhållit, att nya banor öppnades för dess verksamhet; den närdes äfven och uppöfvades till en styrka, förädling och helsa, som skulle skydda den för efterföljande tiders skakningar och smittor. Ännu lifvade Gustaf Adolphs anda de krigare, som icke ansågo sin förbindelse till honom och äran genom hans beklagansvärda död upphäfven. Ännu fördes de till manliga studier af Fältherrar, som uppvuxit och utbildat sig vid hans sida, samt nu med bragder visade verlden, att hjeltens mod lefde, äfven sedan han sjelf stupat. Men själen uti alla värf, när saknaden af den fallne lifligast kändes, var Oxenstjerna. Hvad olyckan hade slitit, sammanknöt han uti ett nytt förbund, befästade det genom en närmare förening med den Franska makten, och undandrog icke förr sin personliga ledning, än verket var åter stadgadt och freden möjlig. Sålunda var nu Fäderneslandet utom detsamma äradt eller fruktadt, dess vapens glans återställd och förhöjd; i sitt sköte erfor det känslan af ungdomlig friskhet, växande kraft, stigande upplysning.
Då var det, som Drottning Christina vid aderton års ålder sjelf emottog regeringen. Icke arfvet allena efter hennes fader var åt henne bevaradt; äfven de snillegåfvor, som naturens Herre uti rikt mått henne förärat, hade en synnerligen vårdad uppfostran utsträckt till de mest åtskilda kunskapsparter, förkofrat och förädlat. Den moderliga ömhetens kall, hvartill sorg och sinnesvekhet gjorde Gustaf Adolphs efterlemnade Gemål oförmogen, hade hans värdiga syster Prinsessan Catharina, samvetsgrannt uppfyllt. Grundelig lärdom och ett älskvärdt lynne utmärkte den man, åt hvilken konungen uti lifstiden hade anförtrott sin späda dotters undervisning. Derjemte hade den allvarlige Johan Skytte, Gustaf Adolphs egen uppfostrare, det högre inseendet öfver studiernas anordnande och fullbordan. Men uti statskonst var Axel Oxenstjerna Christinas lärare. Så hade hans konungslige vän velat; så önskade äfven han att betala åt den oförgätliges minne sin gärd af vördnad, tacksamhet och saknad. Snart röjde lärjungen mästaren; och han, som med myndig vishet styrt samlingar af Furstar och Statsmän, måste nu, med blandade känslor af fröjd och misshag, se henne, den tjuguåriga Drottningen, hvilken han sjelf bildat, afvända hans egna medbröder kring rådsbordet ifrån hans meningar. En bländande fägring eller en bildskön växt hade hon ej erhållit, men det satt på hennes panna, det var gjutet öfver hela hennes väsende ett majestät, som sade att hon var mer än Drottning, att hon var Gustaf Adolphs dotter.
Så lysande af snille och behag, dröjde icke Christina att upphämta den hyllning, som tapperhet och lycka för henne nedlade. Med Danmark hade ett krig ändteligen uppblossat, hvilket, länge närdt af mångfaldiga ämnen till afund och osämja, nu tändes af ögonblickets små missnöjen. Ännu lefde Christian den fjerde, men icke den ungdomskraft, som kunde mäta sig med Götha lejonets; harmen i hans sinne växte vid hvarje ny Sveriges framgång uti en strid, hvarifrån han hade återvändt med förlust och vanheder. I flera mer eller mindre uppenbara handlingar röjde han denna harm, och gaf den Svenska regeringen orsak att, genom ett raskt anfall, förekomma det, som han beredde: fejden, hastigt börjad, slutades snart genom en fred, hvilken återskänkte Sverige flera i förra tider förlorade provinser. Med denna tillväxt af länder och ära firade Drottningen sitt anträde till styrelsen.
I Tyskland fortfor det krig, som jemte arfvet af lysande bedrifter hade tillfallit Christina. Med drift fördes det närmare sitt mål: de Riddare och Stridsmän, som der fäktade, täflade att gifva ökad glans åt de Svenska färgerna och sin hyllning åt den Furstinna, hvars bud till segern de numera omedelbarligen emottogo. Sålunda var nu den protestantiska kyrkan åter upprättad. Svalnat hade emedlertid hos de begge partierna den bitterhet, som väpnat dem till mord och förstöring; starkare än alla uttryck deraf höjde sig en allmän röst, den om fred. Efter fred flämtade det blodiga och trampade Tyskland, efter fred suckade de folk, dem icke svärdet förödde, men tyngden att det föra nedtryckte. Äfven Sverige kände dess börda, och hade redan under förmyndare-regeringen sändt sina ombud att deltaga i de öfverläggningar, som öppnades uti Westfalen. Christina såg mensklighetens behof och hörde fosterlandets böner. Med dem förenade sig uti hennes eget bröst en känsla, vare sig af qvinnlig mildhet, eller af kärlek för fredliga yrken, eller af fåfänga, eller af dem alla samfält, en känsla som sade henne, att oliven prydde Minerva bättre än lansen. Hon uppmanade derföre ofta sina sändebud att påskynda freden, men otaliga hinder uppehöllo dess afslutande. Omsider efter sex års underhandlingar lyckades det att fullborda ett verk, icke för ögonblicket, utan för tidehvarf; icke för Germaniens lugn allena, men för beståndet af hela Europas nya samhällsskick.
Efter en sådan framgång och med sådan ära trädde ännu aldrig det Svenska Folket ur någon strid. Stora hade dess uppoffringar varit: en hjeltekonung, skördad i sin ålders blomma, landets söner slagne fjerran sina hem, gärdernas tyngd ständigt ökad. Men sin tro hade detta folk manligen försvarat, sitt område hade det betydligen utvidgat, sin ovanskliga skatt af stora, och ädla minnen hade det förkofrat till en rikedom, hvaruti det öfverglänste alla andra nationer. Den fred, som beseglade dessa fördelar, var en skänk af Christina; på henne förnämligast återföll äran deraf. Verket var fullbordadt; dess följder återstodo att utveckla. Med stolt tillförsigt till sig och sina Svenskar kunde hon nu fira sin kröning. Vid hennes sida stod en Furste, åt hvars ärofullt styrkta frändskap med Vasablodet hon beredt arfvet af sin egen spira. Kring henne, i det ögonblick, då hon smordes till Drottning, lyste hjeltar och rådsherrar; lefvande bilder af de dygder, som stöda en thron. Kring henne trängde sig ett folk, som, tacksamt för redan undfångna välgerningar, af hennes mildhet hoppades lindring i sina bördor, af hennes vishet en jemnare fördelning utaf sina inbördes rättigheter. Till henne framburo sändebud ifrån skilda länder erkänslan för hennes fredliga sinnelag, vördnaden för hennes snille och makt. Men sång-gudinnorna, åt hvilka hon redan under kriget hade upplåtit en fristad, samlade sig närmast henne. De viste, att innanföre den kongliga manteln klappade för dem ett systerhjerta, som längtade att få tillhöra dem odeladt.
Kände sig icke nu Christina lycklig? Borde hon icke känna sig så? Hon hade med största frikostighet belönat de lysande förtjenster, som ägde anspråk på hennes gunst. Lugnet hade hon återgifvit åt sitt fädernesland genom en fred, hvilken Folkets Ombud sjelfve högtidligen erkände för den mest ärorika, som någon Svensk Regent hade undertecknat; i valet af thronföljare såg menigheten en borgen för sitt framtida bestånd och väl. Styrelsen hade fortgått i samma rigtning som tillförene, och samma anda, ännu mera vidgad efter måttet af den nya storheten, lefde och verkade i de nya anstalterna. Jordens odling beröfvades ej mera de krafter, som kriget hitintills hade förödt; näringar fingo väckelse för sin idoghet, utrymme för sin drift. Åt sin nations upplysning och förädling kunde den snillrika, den vittra Drottningen egna den ömmaste omsorg, med denna sammanknyta vården om sin egen ära, och hvad hon mest borde skatta, tillfredsställandet af sin innerligaste böjelse, sitt mäktigaste behof. Uti den kalla norden kunde hon omkring sig framkalla en ädlare, mildare, fagrare skapelse, hvars själ hon ensam blefve, och hvilken troget skulle återbära ljus åt hennes offentliga majestät, försköning åt hennes enskilta lif. Nöjen, dem hennes lifliga ungdomskänsla gjorde för henne begärliga och hennes värdighet erkände såsom sig tillständiga, hade hon att njuta i ett hof, hvilket hela Europa riktade med sina yppersta snillen och fäderneslandet med sina mest belefvade ädlingar. Till dessa njutningar kunde hon äfven foga den, att sjelf hafva förvärfvat sig de flesta. Hon emottager en fräjdad spira och jemte den det dyraste kall, hon fullbordar detta ärofullt och förhöjer den förras glans, hon ser freden i blomma, frukterna som knyta sig, Svears kärlek, som lofvar att nedlägga dem för hennes fötter, — hon har dock mod att försaka allt. Hon sätter Gustafvernas krona på sitt hufvud, för att efter få år den bortgifva.
English translation (my own):
An attempt to investigate the reasons for Queen Kristina's abdication of the Swedish Crown, by Mr. C. Th. Järta, a student.
An essay, which won the Grand Prize at the Academy in 1824.
She was, after all, the great Gustaf's daughter!
AXEL OXENSTIERNA.
Queen Kristina's abdication of the Swedish Crown is an event which, as it did not develop out of any ordinary circumstances, has been difficult to explain to her contemporaries and to posterity. It reveals in this queen an independent power, such as distinguished most of Sweden's rulers. But the particular causes which set this power in operation for the action concerned are more hidden. Several men with deep research and shrewd judgment have endeavoured to discover them, but in so doing, as it seems, only proceeded from generally accepted, on the whole unfavourable, notions about Kristina's temperament. An attempt to investigate these reasons with more justice to her memory must hereby be submitted to the judgment of the Swedish Academy.
The Battle of Lützen had made the six year old Princess Kristina the heir to her great father's cause, the defense of freedom and light against servitude and darkness; blessing and success had hitherto crowned the undertaking; around Gustav Adolf, where he fell, the standards of victory were erected. But it was he who could most certainly restore the broken peace to consciences and countries; the Catholic attachment had obtained a moment's rest, for more terrible ones to arise again, and the calm, which would refresh the combatants of the good cause, threatened to paralyse their powers by the consternation, to tear them apart by the split. Though! — with God and his people, what did the Queen of Sweden have to fear? With her, when allies fell or remained inactive, stood the Mighty One, the King of Kings, to whom the Christian knight had, kneeling on Germany's shore, consecrated himself and his battle. The Swedish people, attached to her person by threefold ties, saw their honour and welfare most intimately united with hers. They could not, they did not want to grumble about sacrifices that were necessary to prepare for their spiritual freedom, secured independence, and invaluable reputation.
A council cared for the good of the state, which, reared by Karl the Ninth, had matured with his son, and now grew grey under great and wise enterprises. The highest governance was assigned to the gentlemen who held the five offices of the realm, men such as Axel Oxenstierna, Carl Carlsson Gyllenhielm, Jakob de la Gardie. It was not enough that the inner life force was continued in all the directions it had already obtained, that new paths were opened for its activity; it was also nourished and trained to a strength, refinement, and health, which would protect it from the convulsions and contagions of subsequent times. Gustav Adolf's spirit still animated the warriors who did not consider their connection and honour to him broken by his tragic death. They were still brought to manly studies by the generals, who had grown up and trained by his side, and now, with their feats, they showed the world that the hero's courage lived even after he himself fell.
But the soul in all missions, when the loss of the fallen man was felt most vividly, was Oxenstierna. What misfortune had torn, he bound together in a new alliance, strengthened it by a closer union with the French power, and no sooner did he withdraw his personal leadership than the work was once more settled and peace possible. Thus now the Fatherland was besides the same honoured or feared, the glory of its arms restored and exalted; in its womb it experienced the feeling of youthful freshness, growing power, rising enlightenment.
It was then that Queen Kristina herself received the government at the age of eighteen. Not only was the inheritance alone from her father preserved for her — even the gifts of genius, which the Lord of nature bestowed upon her in rich measure, had been extended to the most distinct parts of knowledge by an especially well-cared-for upbringing, refined and ennobled. The call of motherly tenderness, of which grief and feeble-mindedness made Gustav Adolf's surviving consort incapable, was conscientiously fulfilled by his worthy sister, Princess Katarina. Thorough learning and an amiable disposition distinguished the man to whom the king had entrusted the education of his infant daughter during his lifetime. In addition, the serious Johan Skytte, Gustav Adolf's own tutor, had the higher understanding of the organisation and completion of the studies.
But in political art, Axel Oxenstierna was Kristina's teacher. His royal friend had wished so, and so he also wished to pay to the unforgettable man's memory his deed of reverence, gratitude and loss. Soon the disciple cleared the master, and he who with mature wisdom directed gatherings of Princes and Statesmen, was now obliged, with mixed feelings of joy and displeasure, to see her, the twenty year old Queen, whom he himself had formed, turn his own colleagues around the council table away from his opinions. She had not obtained a dazzling beauty or a lovely size, but it sat on her forehead; there was cast over her whole being a majesty which said that she was more than a queen — she was Gustav Adolf's daughter.
So brilliant with genius and grace, Kristina was not slow in collecting the tribute which bravery and good fortune bestowed upon her. A war had at last broken out with Denmark, which, long nourished by diverse subjects of envy and discord, was now kindled by the petty discontents of the moment. Christian IV still lived, but not with the vigour of youth which could compare with that of the Gothic lion; the resentment in his mind grew at each of Sweden's new successes in a battle from which he had returned with loss and disgrace. In several more or less obvious acts, he revealed this resentment and gave the Swedish government reason to, by a swift attack, bring about what he had planned: the feud, hastily begun, was soon ended by a peace, which was restored to Sweden several provinces which had been lost in former times. With this growth of lands and glory, the Queen celebrated her accession to the government.
In Germany the war continued, and the legacy of the brilliant exploits had fallen to Kristina. It was brought nearer to its goal with drive: the knights and warriors who fought there strove to give increased luster to the Swedish colours and their tribute to the princess whose bid for victory they now immediately accepted. Thus the Protestant Church was now re-established. Meanwhile, with both parties the bitterness, which armed them for murder and destruction, cooled down; a general voice stronger than all its expressions arose, that of peace. The bloody and trampled Germany gasped for peace, the people sighed for peace. The sword did not destroy them, but the weight that it brought pressed down. Even Sweden felt its burden, and, already under the regency government, it had sent its representatives to participate in the deliberations that were opened in Westphalia.
Kristina saw the needs of humanity and heard the prayers of the Fatherland. With them joined in her own breast a feeling, whether of feminine gentleness, or of love for peaceful occupations, or of vanity, or of all of them alike, a feeling which told her that the olive adorned Minerva better than the lance. She therefore often urged her envoys to hasten the peace, but innumerable obstacles stayed its conclusion. At last, after six years of negotiations, it succeeded in completing a work, not for the moment, but for the passing of time; not for the peace of Germany alone, but for the foundation of the new social condition of all Europe.
After such a success and with such honour, the Swedish people had never yet withdrawn from any battle. Great had been its sacrifices: a hero king, cut down in the flower of his age, the sons of the country smote their homes far away, the weight of their deeds constantly increased. But this people had virilely defended its faith, it had considerably extended its territory, it had treasured its unusual treasure of great and noble memories up into a wealth in which it outshone all other nations. The peace which sealed these benefits was a gift from Kristina; the honour of it fell mainly on her. The work was completed, its implications remained to be developed.
With proud confidence in herself and her Swedes, she could now celebrate her coronation. By her side stood a prince for whose honourably confirmed kinship with the blood of Vasa she prepared the inheritance of her own scepter. Around her, at the moment when she was anointed Queen, heroes and councilmen shone: living images of the virtues that support a throne. Around her crowded a people who, grateful for the benefactions already received, hoped from her gentleness to relieve their burdens, from her wisdom a more even distribution of their mutual rights. Envoys from different countries brought to her the recognition of her peaceful disposition, the reverence for her genius and power. But the goddesses of song, to whom she had already granted a sanctuary during the war, gathered near her. They knew that inside the royal mantle, a sister's heart was beating for them, which longed to belong to them unshared.
Did Kristina not now feel happy? Should she not feel that way? She had most liberally rewarded the illustrious merits that claimed her favour. She had restored peace to her Fatherland through a peace which the people's representative himself solemnly recognised as the most glorious that any Swedish ruler had signed; in the election of the successor to the throne, the masses saw a guarantee for their future existence and well-being. The government had continued in the same direction as it had brought, and the same spirit, even more enlarged according to the measure of the new greatness, lived and worked in the new institutions. The cultivation of the earth was no longer deprived of the forces which the war had hitherto destroyed; industries found revival for their diligence, room for their operation. For the enlightenment and refinement of her nation, the ingenious, the wise Queen could devote the most tender care, with this connected care for her own honour, and, what she had to value most, the satisfaction of her innermost inclination, her most powerful need.
Out of the cold North she could call forth around her a nobler, gentler, fairer creation, whose soul she alone became, and which would faithfully return light to her public majesty, beautification to her private life. The pleasures which her vivacious youth made her desire and which her dignity recognised as proper, she had to enjoy them at a court to which all Europe sent its most brilliant geniuses, and to the Fatherland its most accomplished nobles. To these pleasures she could also add that she herself had acquired most of them. She receives a happy scepter and gives it the dearest call, she completes this honourably and enhances the glory of the past. She sees peace in bloom, the fruits that bind, the love of the Swedes, who promise to lay them down at her feet, — but she has the courage to renounce everything. She puts the Gustavian crown on her head, only to give it away after a few years.
_(David_Beck)_-_Nationalmuseum_-_17258.tif.jpg)
Above: Kristina.
Above: Carl Thomas Järta.
No comments:
Post a Comment