Anders Fryxell on Kristina's first attempt to abdicate, in 1651

Sources:

Berättelser ur svenska historien, nionde delen: Drottning Kristina, första afdelningen, pages 109 to 121, by Anders Fryxell, 1841

https://runeberg.org/svhistfry/9/0121.html

The account:

Hvarje uppmärksam betraktare förvånades öfver drottningens besynnerliga uppförande. Redan i sig sjelf var hennes ställning ganska kinkig; och likväl invecklade hon sig oupphörligt i än flere svårigheter. Huru skulle tvisten mellan frälse och ofrälsestånden slutas? Huru skulle nödiga statsmedel anskaffas? Slutligen, huru och med hvad språk skulle hon sjelf vid nästa riksdag kunna möta de gäckade ofrälsestånden? Allt frågor, på hvilka intet rimligt svar fanns eller kunde finnas. Flere bland de skarpsinnigare anade dock, att drottningen hade inom sig någon serdeles utväg i beredskap; och en och annan gissade redan nu, att hon ämnade nederlägga regeringen och sålunda rädda åtminstone sin egen person undan faran af den hotande stormen.

Så var det äfven. Enligt egen uppgift har drottningen ända från år 1646 inom sig öfvertänkt och mer och mer omfattat detta förslag. Orsakerna torde från början förnämligast böra sökas uti nygirighet, fåfänga och en falsk lefnadsvishet. Hon lockades ju längre desto mer af praktfulla beskrifningar, öfver södra ländernas blidare luft, härligare natur och lysande konstverk, samt öfver det behagliga umgänge, den bildning och vetenskaplighet, som der öfver allt mötte. I följe af dessa föreställningar, och kanske med intryck af modrens klagovisor, tyckte Kristina snart, att Sverge var till luftstreck ett Lappland, till bildning ett Barbari, i båda hänseenden odrägligt. Till nygirigheten kom fåfänga och den af många slag. Hittills af alla beundrad och firad som ett underverk, önskade hon att äfven i större kretsar, få visa sina egenskaper och från alla munnar, i alla land skörda ära och loford. Sjelfva tronafsägelsen stod i sammanhang med dessa känslor. En så ovanlig handling skulle öfverallt väcka beundran för den unga qvinna, hvilken efter en lysande regering frivilligt nedsteg från tronen och föraktade det, som utgjorde högsta syftet för andra menniskors sträfvande; hennes namn skulle derigenom så nu, som i all framtid, blifva föremålet för menniskoslägtets beundran. Slutligen tyckes det, som hon hyst egna föreställningar om menniskans sanna värde. Hon ansåg neml. högre och ädlare att lefva för konster och vettenskaper, än att arbeta för sina undersåtares bästa; mera ärofullt att förakta och nedlägga kronan, än att bära den och alla dess bekymran.

Ofvannämnde orsaker tyckas egentligen hafva varit de första, de som ursprungligen lågo uti drottningens lynne och åsigter. Längre fram kommo andra, förorsakade af sednare anledningar. Hon begynte snart ledsna vid de många och enformiga regeringsgöromålen, hvilka fordra mycken tid och trägen uppmärksamhet; men likväl väcka föga uppseende och lemna blott en knapp och långsamt mognande skörd af ära, och äfven denna ofta förbisedd, förtydd eller förnekad. Sådan sysselsättning var ej i längden passande för Kristinas lifliga sinne och hetsiga äregirighet. Snart längtade hon derifrån till vitterhetens och de fria konsternas lysande verld, till qvickhetens lekar, till vettenskapernas djupa forskningar och förvånande upptäckter. Vidare, oaktadt all egenkärlek, kunde hon likväl icke för sig sjelf helt och hålles dölja de gjorda felstegen, rikets och hennes egen vådliga ställning, ständernas missnöje emot hvarandra och mot henne sjelf, rikets tömda skattkammare samt omöjligheten att fortsätta det lysande lefnadssätt, hon så mycket älskade och hittills fört; — slutligen omöjligheten att reda sig ur alla dessa svårigheter. — Några hafva påstått, att Kristina nedlade kronan och reste till Italien derföre, att hon antagit katolska läran, och således ej kunde stanna i Sverge. Oss synes motsatsen sannolikare, neml. att hon antagit katolska läran förnämligast för att få obehindradt uppehålla sig uti söderns rikare länder.

Att beslutet om tronafsägelsen varit hos Kristina både gammalt och fast rotadt, derom vittnar hennes ifriga bemödande för pfaltsgrefven Karl Gustaf; nemligen att få honom utnämnd, först 1648 till generalissimus för svenska härarna, sedan 1649 till efterträdare; slutligen att 1650 åt hans blifvande barn få tillerkänd arfsrätt till svenska kronan. Genom att sålunda framdraga sin farligaste medtäflare så väl till riket som till folkets bevågenhet, hade Kristina begått en ändamålslös, en ganska vådlig oförsigtighet; så framt ej afsigten redan då varit att åt honom med det första öfverlemna regeringen. Orsakerna till valet af pfaltsgrefvens person voro flere, barndomsvänskap för honom sjelf, öfvertygelsen om hans duglighet att till Sverges lycka föra statsrodret; öfvertygelsen att kunna påräkna en bestämdare och mera pålitlig erkänsla af honom, och i allmänhet af en enda person och af dess slägt, än af riket, om hon helt enkelt afsagt sig kronan och låtit sina undersåtare bestämma tronföljaren. Härtill kom den grundade fruktan att ej utan fara kunna förbigå en man med Karl Gustafs arfsanspråk, egenskaper och folkskärlek. Slutligen med enväldiga tänkesätt i hufvudet och med konungablod i ådrorna, hyste Kristina mycken obelägenhet mot de republikanska åsigter, hvilka också inom Sverge framskymtade. Genom Karl Gustafs personlighet, hans slägtförbindelse med kungahuset, hans ynnest hos folket och genom att i förväg skaffa honom arfsrätt till kronan, ville Kristina förekomma alla försök att vid hennes afgång inskränka eller måhända afskaffa konungamagten. Hvilken ock orsaken var, Sverge är dock i alla händelser skyldigt Kristina tacksamhet för valet af en sådan tronföljare. Men att hon, efter fattadt beslut om afsägelse och efterträdare, likväl i flere år stannade qvar och för sina nöjen eller nycker utsög rikets krafter, och slutligen åt Karl Gustaf öfverlemnade Sverges krona, först sedan alla dess rosor voro afplockade och taggar ditsatta i stället; allt detta, säga vi, förminskar, nästan utplånar hennes rättighet till erkänsla så väl af Karl Gustaf som af Sverge.

Våren 1651, omedelbart efter de öfverdrifna utnämningarne till grefvar, friherrar och riksråd, började Kristina förbereda sin afsägelse. Hon beslöt en resa till Gottland och Öland. De bättre underrättade gissade, att, emedan dessa öar voro omtalade för ett behagligare luftstreck, hade Kristina i förslag att välja dem till boning efter afsägelsen och ville af sådan orsak i förväg bese dem. Resan gick ej i verkställighet[,] men man anmärkte åtskilliga andra tecken. Drottningen lät t. ex. borttaga Wasavapnet ur rikssigillet. Samma vapen var också med stenar inlaggdt på inre slottsborggården; Kristina lät äfven här borttaga denna sinnebild; »det kungliga vapnet«, sade hon, »borde ej trampas under fötterna«; andra uttydde det som ett förebud, att Wasaslägten skulle nu försvinna från Sverges rike och ur Sverges konungaborg. Man fästade sig äfven vid det egna förhållandet, att drottningen började åter smickra Axel Oxenstjerna och hans parti, likasom hon önskat försoning med alla sina förra ovänner. Märkvärdigt är att svenskar, som detta år reste uti Italien, der hörde omtalas, att hon redan följande året väntades till nämnde land. Således hade, förmodligen från Rom, ryktet om hennes tillkommande tros- och tronafsägelse blifvit utspridt.

Fransyska sändebudet Chanut var den förste, åt hvilken Kristina gaf förtroende om sin föresats. Han afrådde ifrigt och med alla möjliga skäl; men utan framgång. Han fick från sitt hof befallning att ytterligare afråda och gjorde det; men måste slutligen låtsa sig öfvertygad, för att ej stöta drottningen för hufvudet. I början af Juni 1651 under en resa till Nyköping uppenbarade hon för Karl Gustaf sitt beslut. Prinsen misstänkte någon list, något försök att sätta hans ärelystnad på prof. Han insåg, huru svårt det skulle blifva att mottaga det utarmade riket med inkomsterna än mera förminskade genom det underhåll, Kristina naturligtvis skulle förbehålla sig. Han fruktade också å hennes sida framtida ånger, eller framtida giftermål och deraf uppkommande tvister och nya anspråk; betviflade också att hon ville afsäga sig regeringen helt och hållet, och en delad magt skulle snart medföra oenighet. Af dessa skäl vägrade prinsen och bad enträget, att drottningen måtte bibehålla styrelsen. Denna hans bön var dock förgäfves, ty kort derefter berättade hon för Axel Oxenstjerna och Jakob De la Gardie sin föresats, och uppdrog åt dem att skriftligen bedja Karl Gustaf skynda till hufvudstaden för att mottaga regeringen. Men prinsen hade samma betänkligheter och gaf samma svar, som förut, hvarjemnte han bad bemälte herrar på allt möjligt sätt öfvertala drottningen att qvarblifva vid styrelsen. Uti serskildt bref till henne sjelf förde han samma språk, försäkrade om orubblig trohet och lydnad; bad Gud, att drottningen icke måtte förtröttas vid regeringen, och att hennes lifstid måtte blifva så lång som möjligt o. s. v.

Genom dessa och andra underhandlingar blef hennes afsigt af många känd och omtalad. Den väckte visserligen uppseende, dock hos de flesta mer förvåning än beundran. Främmande lärda och statsmän hyste dervid sina egna åsigter. De förra fruktade uteblifvandet af gåfvorna från Stockholm; de sednare önskade, det Sverge måtte fortfarande under Kristinas styrelse förlora den kraft och sammanhållning, hvarigenom det för sina grannar varit så fruktansvärdt; båda delarna ogillade derföre hennes föresats. Andra, och hennes fiender, tadlade och gäckade det ovanliga beslutet. Hvarföre hade hon i Oktober 1650 låtit påsätta sig kronan, för att i Oktober 1651 åter nedlägga den? Hvarföre då betunga sina utarmade undersåtare med de dryga kostnaderna för en öfverflödig kröning? Eller var hela kröningen blott ett skådespel, uppfördt till hennes nöje, till hennes förherrligande, likasom alla de öfriga upptågen? Andra gäckades öfver hennes nyfikenhet och fåfänga. Hon ville ut för att se och ses, för att beundra och beundras, sade man. Drottningens håg var denna tiden förnämligast riktad på Frankrike, hvars språk hon talade med ett behag och en lätthet som väckte förvåning. »Om hon ej talte så väl fransyska«, sade den ene, »skulle hon icke så ifrigt längta dit ut.« En annan tillade: »Hon är i stånd att afsäga sig svenska kronan, endast för att under fjorton dagar få lysa i Paris.«

Landsorterna hade ännu icke hunnit erhålla fullständig kännedom om Kristinas regering; men i Stockholm, der man på närmare håll sett densamma, serdeles under sista tiden, blef nyheten om hennes tillämnade tronafsägelse för den stora allmänheten ganska välkommen. Hos många och de skarpsinnigare uppstodo likväl flerehanda betänkligheter. Kristina var ännu ung, och af ombytligt och hetsigt lynne; snart kunde hon råka i fiendskap med sin efterträdare; snart kunde hon återigen få lust till den nu försmådda kronan. I sådant fall hotades riket af ett sönderslitande inbördes krig; ty Kristina hade ännu många anhängare, var dessutom sjelf ganska tilltagsen och af lynne att drifva allt till det yttersta, dertill med en flödande vältalighet att kunna uppväcka, och med vighet och kroppsstyrka nog att sjelf kunna från sadeln leda ett uppror. Om hon också i egen person hölle sig stilla, så kunde hon måhända framdeles inträda i äktenskap, och då genom sin gemåls eller sina barns anspråk störa rikets lugn. Konungen i Polen skulle också visserligen passa tillfället, och vägra erkännandet af pfaltsiska ättens rättighet till kronan, och söka deremot göra sin egen gällande. Härtill kom hos mången redlig man sorgen att se från Sverges konungatron försvinna den sista ättlingen af Sverges räddare, den under sin lifstid af uppror förföljde, men nu mer och mer saknade gamle kong Gösta.

Utom dessa allmänna hade adeln sina enskilda skäl mot Kristinas tronafsägelse. Hon hade sjelf gifvit eller bekräftat de stora fördelar, af hvilka ståndet nu befann sig i åtnjutande, och kunde således ej gerna återtaga dem och sina egna ord. Så länge hon regerade, kände sig adeln säker i orubbadt bo; och om hon ännu i trettio eller fyratio år qvarstannade på tronen, hoppades man, att de närvarande förhållandena skulle hinna den stadga, att de ej mer kunde förändras. Deremot var det mer än troligt, att vid nu skeende regentombyte, en ny konung skulle med ofrälseståndens biträde anställa den så mycket omtalade och fruktade reduktionen.

Oaktadt förutnämnde enskilda afrådanden hade Kristina emellertid beslutat bringa sin föresats till verkställighet. Rådet sammankallades d. 7 Augusti. Kristina framställde sin vilja, och anförde som skäl först rikets fördel, att till regeringen få både en man och en till sådant värf duglig, dessutom en god fältherre, den der kunde fäkta för fäderneslandet: — sedan prinsens fördel, ty hans och efterkommandes rätt till riket blefve tryggad; — slutligen Kristinas egen fördel, ty hon skulle sålunda komma i tillfälle att njuta ett lugnt lif. Andra skäl funnes ock, hvilka hon likväl icke ännu kunde upptäcka. I fem eller sex år hade hon denna saken betänkt; nu ändteligen derom fattat sitt beslut, och det en gång för alla; gjorde derföre denna framställning, icke för att inhämta något rådets betänkande deröfver, utan blott dess bifall dertill, på det saken måtte komma till verkställighet, och prinsen blifva såsom en ärlig konung i regeringen stadfästad. Axel Oxenstjerna tog ordet: »ärendet vore vigtigt«, sade han; »det kommer att olika bedömas och skall inför riket och hvarje ärlig Svensk ansvaras; fordrade derföre betänketid och noggrannt öfvervägande.« Kristina svarade, att Karl Gustaf vore till sina egenskaper känd och redan som arfprins antagen; hon tyckte derföre, att föga vore vid förslaget att betänka. Derpå lemnade hon rummet. Rådet höll en lång öfverläggning. Slutet blef, att man skulle afstyrka hela förslaget.

Axel Oxenstjerna uppsatte skrifvelsen derom. De två förnämsta orsakerna till rådets motvilja, nemligen dess fruktan dels för Kristinas ombytlighet, dels för reduktion, voro båda af den natur, att de ej kunde framdragas. Så mycket vidlyftigare utvecklade rikskansleren de andra skäl som förefunnos. Drottningens beslut vore för rådet sorgeligt, ja till hjertat gående. Hon hade befallt dem lemna helt enkelt bifall: men ej något utlåtande; de måste dock, ehuru ogerna, bryta mot denna föreskrift; ty förslaget rörde så nära både drottningens, fäderneslandets, och deras egen välfärd, och heder, att det borde till alla sina följder noga öfvervägas, innan det ställdes i verket; ja innan det ens för den stora allmänheten upptäcktes. »En valkonung«, fortfor han, »är till sina undersåtares vård och försvar pligtig; än mera och i dubbelt mått en arfkonung. Eders majestät är enligt våra lagar född till Svea rikes drottning; dertill ytterligare uti sin barndom af ständerna anammad, och vid myndiga år af af [sic] oss alla med hand och mund, med böjda knän och liflig ed hyllad, och nu sednast på samma sätt och med lika förpligtelser krönt. Äfven så har Eders majestät sjelf vid samma tillfällen med högtidliga eder och inför Guds ansigte lofvat vara vår drottning och vårt rike efter lag regera. Ett så fast och ofta sammanknutet förbund att upplösa eller sönderrifva, det kan ej gerna ske utan fel eller förtal på en eller bådaderna sidorna. Att rikets bästa skulle genom denna afsägelse befrämjas, derom kan Gud uti sitt hemliga råd, men icke vi svaga menniskor dömma. Wi bara för hans kongliga höghet den största vördnad och tvifla ej om hans många och goda egenskaper. Men eders majestät är nu vår drottning blifven, samt dertill begåfvad med kärlek till land och undersåtare, samt med förstånd, erfarenhet och anseende, och dessutom med ovanlig lycka så in- som utrikes; allt derföre synes rådeligt nöja sig med det närvarande, och ej i oträngda mål söka efter förändringar, hvilka lända sällan till förbättring, ofta till förvärring. — Hvad hans kungliga höghet beträffar, så tro vi honom redan så mycket, som möjligt och behöfligt är, vara om sin rätt förvissad; och detta genom så väl eders majestäts som ständernas tvänne gånger aflaggda försäkringar; och bekymmer äro alla menniskor födde; serdeles konungar och regenter, hvilkas skyldighet är att i arbete finna sin lust och sitt nöje. Man kan visserligen stundom tröttna, i synnerhet vid de många klagomål, den gråt och jemmer, ja ock vid den undersåtares motsträfvighet, hvilken esomoftast och det i saker af ringa vigt, öfverheten förföljer och plågar; dock torde genom hans kongliga höghets och andras medarbete och hjelp denna bördan kunna lindras o. s. v.« Skriften är undertecknad af tretton rådsherrar. Den mägtade likväl icke ändra drottningens föresats. Hon beslöt om denna sednare underrätta det ständernas utskott, som snart skulle i Stockholm sammanträda; och lät till det af henne inköpta De la Gardiska palatset, från slottet nedbära en hop taflor och böcker. Meningen syntes vara att efter afsägelsen taga derstädes sin boning. Den 25 October framställde Kristina ånyo inför rådet sitt förslag. Per Brahe först och sedan Jakob De la Gardie och Axel Oxenstjerna talade ifrigt deremot. Tvisten blef liflig. Å ömse sidor framdrogos alla möjliga skäl; men oaktadt fem och en half timmas öfverläggning blef drottningen fast i sitt beslut, och rådet hade ej annan utväg än att söka uppskof, i det de förklarade, att en så vigtig sak ej kunde afgöras utan bifall af ständerna, hvilka i nästa Februari skulle sammanträda.

Nyheten om drottningens tillämnade afsägelse hade emedlertid blifvit allmänt bekant både inom och utom fäderneslandet. Från alla håll kommo afrådande bref, och om Kristina väntat skörda endast beundran och loford, så fann hon sig deruti mycket bedragen. Dessutom fordrades många vigtiga förberedelser, innan saken kunde gå i verkställighet. Det var ännu icke bestämdt, hvar Kristina efter afsägelsen skulle bo, ej heller hvaraf hon skulle underhållas m. m. Hvad som mycket bidrog att rubba hennes föresats, voro några bref från Chanut och från Salvius. Kanske ock, att kronans glans föreföll desto mera lockande, ju närmare den var att för alltid försvinna.

Äfven Karl Gustaf gjorde allt, hvad han förmådde för att afstyrka drottningens förehafvande. Han försäkrade, det han aldrig ville mottaga regeringen, så länge Kristina lefde och vore vid fulla krafter. Han bad rådet, han bad ständernas utskott på det enträgnaste, att de måtte förena sina böner med hans, för att afvända den hotande olyckan.

I följe af dessa uppmaningar och kanske med hemlig kunskap om drottningens numera vacklande tänkesätt, beslöt rådet göra ännu ett försök. I början af November månad gingo rådsherrarna och ständernas utskott tillsammans upp till drottningen. Axel Oxenstjerna förde ordet. I hela konungarikets namn tackade han för hennes utmärkta vård om fäderneslandets storhet och lugn. Det vore nu uti en mer blomstrande ställning än något annat land i Europa. Prinsen ville ej, så länge hon lefde, mottaga regeringen. Wid afsägelsen skulle derföre allt det goda, hon uträttat, snart råka i förfall, hvilken syn skulle förbittra och oroa det lugn, hon sökte. Alla nu närvarande vore om dessa sanningar så förvissade, att de härmedelst öppet förklarade, att, om hon nedlade regeringen, skulle också hvar och en af dem nedlägga sina tjenster. De ville ej inför efterverlden bära den skam att hafva bifallit en sak, så förderflig för fäderneslandet. »Allernådigsta drottning!« sade han slutligen, vändande sig närmare till Kristina. »Är eders majestät missnöjd med oss? Kanske vi stundom icke iakttagit tillbörlig vördnad och hörsamhet? Wärdes säga oss det rent ut? Wi skola underkasta den brottsliga, vi skola underkasta oss sjelfva, hvad eders majestät beslutar. Wi skola för framtiden söka vara eders majestät bättre till nöjes, likasom vi äro färdiga att för eders majestäts storhet, anseende och rättigheter offra både egodelar och lif. Wi veta, att kronan har stora skulder; men vi erbjuda oss, att på vår bekostnad gälda dem alla och dessutom samla medel så rika, att deraf kan hållas ett hof, mera lysande än någon konung i norden det haft.« Den nära sjuttioåriga mannan talade med växande ifver och rörelse, så att tårarna slutligen kommo församlingen i ögonen. Drottningen, bevekt genom dessa kanske oförmodade bevis på undersåtarnes tillgifvenhet, gaf ändteligen sitt bifall att qvarstanna; dock med det uttryckliga förbehåll, att ingen skulle yrka på hennes förmälning, ett villkor, hvilket de närvarande genast antogo.

I följe af ofvanstående beslut började man öfverräkna statsskulden och uppgöra förslag till dess afbetalande; men af förutnämnde orsaker blef allt derå användt arbete äfven denna gången ändamålslöst.

Drottningen sjelf, ehuru hon för ögonblicket gifvit vika, yttrade likväl, att hon måhända framdeles ändå skulle engång sätta sin föresats i verkställighet. För närmaste vännerna förklarade hon kort derefter, att hennes beslut om afsägelsen var och förblef orubbadt.

Att gamla Oxenstjerna af kärlek och vördnad för Gustaf Adolf icke ville se kronan lyftas från dotterns hufvud; att han och större delen af adeln fruktade Kristinas afsägelse, såsom ett förebud till reduktionen; att många enskilda voro vid henne fästade antingen genom tacksamhet för åtnjutna, eller genom hopp om väntade välgerningar; detta allt synes naturligt. Men att prinsen, att ofrälseståndens utskott, att så många andra, hvilka verkeligen önskade hennes aflägsnande, likväl ifrigt satte sig deremot; sådant kan endast förklaras derigenom, dels att de fruktade ett anfall af ombytlighet och ny regeringslystnad; dels att, om de visade benägenhet för hennes afsägelse, torde hon just på trots stanna qvar; hvaremot en fortsatt regering skulle göra både henne och undersåtarne än mera ledsna vid hvarandra, lätta skilsmessan och förminska vådan, i fall Kristina engång ånyo kastade begärliga blickar på Sverges konungatron.

Den stora hopen så väl i hufvudstaden som i landsorterna brydde icke sin hjerna med så klyftiga beräkningar. Den tänkte helt enkelt, att, som Kristina var för riket skadlig, borde hon så fort som möjligt ifrån dess styrelse aflägsnas. Underrättelsen, att hon blifvit öfvertalad att stanna qvar, väckte derföre mycken ovilja och synes hafva påskyndat den så kallade Messeniska sammansvärjningen. Men innan vi företaga oss berättelsen om sistnämnde ryktbara händelse, är nödigt att vika något tillbaka och förtälja den märkvärdiga Messeniska slägtens föregående öden.

English translation (my own):

Every attentive observer was surprised at the Queen's strange behaviour. Even in itself, her position was rather troublesome; and yet she continually entangled herself in yet more difficulties. How would the dispute between the noble and the commoner Estates be settled? How would the necessary government funds be acquired? Finally, how and with what language would she herself be able to meet the ridiculed commoner Estates at the next Riksdag? These were all questions to which there neither was nor could be any reasonable answer. Several among the more astute, however, sensed that the Queen had within herself some sort of exit in readiness; and one or the other already guessed that she intended to lay down the government and thus save at least her own person from the danger of the threatening storm.

So it was too. According to her own information, from the year 1646 onwards, the Queen had been thinking about and more and more liked this idea. From the beginning, the reasons should mainly be sought in curiosity, vanity and a false wisdom of life. The further she went, the more she was attracted by magnificent descriptions, of the gentler air of the southern countries, more glorious nature and brilliant works of art, as well as of the pleasant company, the education and scholarship that she met there above all.

As a result of these ideas, and perhaps with the impression of her mother's laments, Kristina soon thought that Sweden was a Lappland in appearance, a Barbary in appearance, in both respects intolerable. To curiosity came vanity, and that of many kinds. Hitherto admired and celebrated as a miracle by all, she wished to show her qualities also in larger circles and from all mouths, in all lands to reap honour and praise.

The abdication itself stood in connection with these feelings. So unusual an act would everywhere arouse the admiration of the young woman, who, after a brilliant reign, voluntarily abdicated from the throne, and despised that which constituted the highest object of other men's pursuits; her name would thus now, as in all the future, become the object of the admiration of the human race.

Finally, it seems that she harboured her own ideas about the true value of man. She namely considered it higher and nobler to live for arts and sciences than to work for the good of her subjects, more honourable to despise and lay down the crown than to wear it and bear all its cares.

The above-mentioned reasons seem to have actually been the first, those which originally lay in the Queen's disposition and opinions. Others came further, caused by later reasons. She soon began to feel bored at the many and monotonous affairs of government, which required much time and sluggish attention, but nevertheless arouse little attention and leave only a scarce and slowly ripening harvest of glory, and even this often overlooked, glossed over or denied. Such employment was not suitable in the long run for Kristina's lively mind and hot ambition. Soon she longed to go from there to the brilliant world of wit and the liberal arts, to the games of wit, to the deep researches and surprising discoveries of the sciences.

Furthermore, regardless of all her self-love, she still could not completely hide from herself the wrong steps taken, the dangerous position of the kingdom and her own, the discontent of the Estates towards each other and towards herself, the empty treasury of the kingdom and the impossibility of continuing the brilliant way of life which she so much loved and had hitherto brought; — finally, the impossibility of getting out of all these difficulties. —

Some have claimed that Kristina laid down the crown and traveled to Italy before that, that she adopted the Catholic doctrine, and thus could not stay in Sweden. To us, the opposite seems more likely, namely that she adopted the Catholic doctrine mainly in order to be able to reside unhindered in the richer countries of the south.

That the decision to abdicate was both old and firmly rooted in Kristina is evidenced by her zealous efforts for Count Palatine Karl Gustav; namely to have him appointed, first in 1648 as generalissimo for the Swedish armies, then in 1649 as successor; finally, that in 1650 his future children were granted inheritance rights to the Swedish Crown. By thus bringing forward her most dangerous accomplice both to the kingdom and to the attention of the people, Kristina had committed a pointless, rather dangerous imprudence as long as the intention was not even then to make him the first to leave the government.

The reasons for the choice of the Count Palatine's person were several: childhood friendship for him himself, the conviction in his ability to bring the rudder of the State to Sweden's happiness; the conviction in being able to count on a more definite and reliable recognition of him, and in general of a single person and of his family, than of the kingdom if she simply renounced the crown and let her subjects decide the successor to the throne. Added to this was the well-founded fear of not being able to pass by without danger a man with Karl Gustaf's claim to inheritance, qualities and love of the people.

Finally, with autocratic mindsets in her head and with royal blood in her veins, Kristina harboured a great deal of discomfort towards the republican views which were also emerging within Sweden. Through Karl Gustav's personality, his kinship with the royal house, his favour with the people and by obtaining his right of inheritance to the Crown in advance, Kristina wanted to prevent any attempt to curtail or possibly abolish the royal power upon her departure.

Whatever the reason, Sweden owes Kristina gratitude in any event for choosing such a successor to the throne. But that, after a decision had been made about abdication and a successor, she nonetheless stayed for several years and for her pleasures or whims absorbed the powers of the kingdom, and finally left the Crown of Sweden to Karl Gustav, only after all its roses had been plucked and thorns put in its place — all this, we say, diminishes, almost obliterates her right to recognition both by Karl Gustav and by Sweden.

In the spring of 1651, immediately after the exaggerated appointments to counts, barons and councilmen, Kristina began to prepare her abdication. She decided on a journey to Gotland and Öland. Those better informed guessed that, because these islands were mentioned for a more pleasant climate, Kristina had proposed to choose them as a residence after the resignation and for that reason wanted to see them in advance.

The journey did not go into effect, but several other signs were noticed. The Queen had, for example, the Vasa coat of arms be removed from the national seal. The same coat of arms was also inlaid with stones in the inner castle courtyard; Kristina also had this image removed here. "The royal arms", she said, "should not be trodden underfoot."

Others interpreted it as a premonition that the Vasa family would now disappear from the kingdom of Sweden and from Sweden's royal castle. They also attached themselves to their own relation that the Queen began again to flatter Axel Oxenstierna and his party, just as she wished for reconciliation with all her former enemies. It is significant that Swedes who traveled to Italy in this year heard mention that she was already expected in the said country the following year. Thus, probably from Rome, the rumour of her further abdication and abdication had spread.

The French envoy Chanut was the first to whom Kristina confided her intention. He advised vehemently and with every possible reason, but without success. He was commanded by his court to further consult, and did so, but finally had to pretend to be persuaded, so as not to offend the Queen.

At the beginning of June 1651, during a journey to Nyköping, she revealed her decision to Karl Gustav. The Prince suspected some ruse, some attempt to put his ambition to the test. He realised how difficult it would be to receive the impoverished kingdom with the income even more reduced by the maintenance that Kristina would naturally reserve for herself. He also feared, on her part, future regrets, or future marriages and the resulting disputes and new claims; he also doubted that she wanted to relinquish the government altogether, and a divided power would soon bring discord.

For these reasons, the Prince refused and begged insistently that the Queen might retain the government. This prayer of his was, however, in vain, for shortly afterwards she told Axel Oxenstierna and Jakob de la Gardie her intention and instructed them to beg Karl Gustav in writing to hasten to the capital to receive the government. But the Prince had the same misgivings and gave the same answer as before, whenever he asked the gentlemen to persuade the Queen in every possible way to remain in the government. In a separate letter to her himself, he carried the same language, assured her of his unswerving fidelity and obedience; he prayed God that the Queen might not be weary of the government and that her life might be as long as possible, etc.

Through these and other negotiations, her intention became known and talked about by many. It certainly caused a stir, but for most people it was more surprise than admiration. Foreign scholars and statesmen thereby harbored their own opinions. The former feared the non-appearance of the gifts from Stockholm; the latter wished that Sweden still had to lose, under Kristina's rule, the strength and cohesion by which it had been so terrible to its neighbours; both parts therefore disapproved of her proposition.

Others, and her enemies, argued and evaded the unusual decision. Why had she had the crown put on herself in October 1650, only to take it off again in October 1651? Why burden her impoverished subjects with the hefty costs of an overly lavish coronation? Or was the whole coronation just a spectacle, staged for her pleasure, for her glorification, like all the other processions?

Others were intrigued by her curiosity and vanity. She wanted to go out to see and be seen, to admire and be admired, they said. The Queen's attention was at this time chiefly directed to France, whose language she spoke with a pleasure and an ease that aroused surprise. "If she didn't speak French so well", said one, "she wouldn't be so eager to get out there."

Another added: "She is in a position to renounce the Swedish crown just to be able to shine in Paris for a fortnight."

The provinces had not yet had time to obtain complete knowledge of Kristina's government; but in Stockholm, where the same has been seen from a closer distance, especially in recent times, the news of her proposed abdication was quite welcome to the general public. Many, and the more astute, nevertheless had several misgivings. Kristina was still young, and of a changeable and hot temper; soon she might fall into enmity with her successor; soon she could once again desire the now despised crown.

In such a case, the kingdom was threatened by a devastating civil war, for Kristina still had many followers, was moreover herself quite fit and of a disposition to push everything to the extreme, moreover with a flowing eloquence she could rouse, and with courage and physical strength enough to be able to lead a rebellion herself from the saddle. If she also kept quiet in her own person, she could possibly enter into marriage in the future, and then through the claims of her consort or her children disturb the peace of the kingdom.

The King of Poland would also certainly suit the occasion, and refuse the recognition of the right of the Palatine family to the Crown and instead seek to assert his own. In addition, many honest men were saddened to see the last descendant of Sweden's saviour disappear from Sweden's royal throne, who during his lifetime of rebellion persecuted, but now missed more and more, old King Gösta.

Apart from these general ones, the nobility had their individual reasons against Kristina's abdication. She herself had given or confirmed the great advantages which the Estate was now enjoying, and she thus could not willingly take back them and her own words. As long as she reigned, the nobility felt secure in an undisturbed abode; and if she remained on the throne for another thirty or forty years, it was hoped that the present conditions would have time to establish that they could no longer change. On the other hand, it was more than likely that in the event of a change of regents now taking place, a new king would, with the assistance of the commoner Estates, employ the much-discussed and feared reduction.

Regardless of the aforementioned individual advices, Kristina had decided to carry out her intention. The Council was convened on August 7. Kristina expressed her will, and gave as a reason first the advantage of the kingdom, to get both a man for the government and one capable of such a task, and also a good general, who could fight for the Fatherland: — then the advantage of the Prince, because his and his descendants' right to the kingdom was secured; — finally, Kristina's own advantage, because she would thus be able to enjoy a quiet life.

There were other reasons as well, which she could not yet discover. For five or six years she had considered this matter; now, finally having made her decision, and that once and for all, she therefore made this petition, not in order to obtain any consideration from the Council thereon, but merely its consent to it, that the matter might come into execution, and the Prince be confirmed as an honest king in the government.

Axel Oxenstierna took the floor:

"The matter would be important", he said; "it will be judged differently and must be answered for before the kingdom and every honest Swede; it would therefore require time for thinking and careful consideration."

Kristina replied that Karl Gustav was known for his qualities and had already been accepted as hereditary prince; she therefore thought that there was little to consider about the proposition. Then she left the room. The Council held a long deliberation. The end result was that the entire proposition would be rejected.

Axel Oxenstierna set up the letter about it. The two main reasons for the Council's reluctance, namely its fear partly of Kristina's fickleness, partly of reduction, were both of such a nature that they could not be brought forward. The Chancellor developed the other reasons that existed much more elaborately.

The Queen's decision would be sad for the council, indeed heartbreaking. She had commanded them to leave simply approbation, but not any statement; they must, however, though ungladly, violate this precept, for the proposition touched so closely both the Queen's, the Fatherland's, and their own welfare and honour, that it should be carefully considered in all its consequences before it was put into effect — even before it was even discovered by the general public.

"An electoral king", he continued, "is obliged to the care and defense of his subjects; even more and in double measure a hereditary king. Your Majesty, is according to our laws, born to be the Queen of the Kingdom of Sweden; moreover, in your childhood you were accepted by the Estates, and at the age of majority by all of us with hand and mouth, with bent knees and lively oaths, and now at last in the same way and with equal obligations crowned. Even so, Your Majesty yourself has on the same occasions, with solemn oaths and before the face of God, promised to be our queen and rule our kingdom according the law.

To dissolve or tear apart such a firm and often connected alliance, it cannot possibly be done without error or slander on one or both sides. That the good of the kingdom would be promoted by this resignation, God in His secret council can judge, but not we weak humans. We only have the greatest respect for His Royal Highness and do not doubt his many and good qualities. But Your Majesty has now become our queen, and moreover, you are endowed with love for your country and subjects, as well as with intelligence, experience and reputation, and also with unusual happiness both at home and abroad; everything before that seems advisable to be satisfied with the present, and not to look for changes in impenetrable goals, which rarely lead to improvement, often to deterioration. —

As far as His Royal Highness is concerned, we already believe him as much as is possible and necessary to be assured of his right; and this through both Your Majesty's and the Estates' twice-delivered assurances; and for cares are all men born, especially kings and rulers, whose obligation is to find their pleasure in work. It is true that one can sometimes get tired, especially with the many complaints, the crying and moaning, and also with the recalcitrance of the subject, which most often, and that in matters of little importance, the superior persecutes and torments; however, through the cooperation and help of His Royal Highness and others, this burden should be alleviated, etc."

The document is signed by thirteen councilmen. It was nevertheless unable to change the Queen's intention. She decided to inform the committee of the Estates, which was soon to meet in Stockholm; and had a bunch of paintings and books brought down from the castle to the De la Gardie Palace she had purchased. The intention seemed to be to take up residence there after the abdication.

On October 25, Kristina again presented her proposition to the Council. Per Brahe first, and then Jakob de la Gardie and Axel Oxenstierna, spoke fervently against it. The dispute became lively. All sorts of reasons were advanced on both sides, but despite five and a half hours of deliberation, the Queen remained firm in her decision, and the Council had no other option but to seek an adjournment, as they declared that such an important matter could not be decided without the consent of the Estates, which would meet next February.

The news of the Queen's resignation had meanwhile become widely known both within and outside the Fatherland. Dissuasive letters came from all sides, and if Kristina expected to reap only admiration and praise, she found herself greatly deceived. In addition, many important preparations were required before the matter could be implemented. It was not yet decided where Kristina would live after the resignation, nor what she would be maintained by, etc. What greatly helped to shake her resolve were some letters from Chanut and from Salvius; perhaps also that the glory of the Crown seemed all the more alluring the closer it was to disappearing forever.

Even Karl Gustav did everything he could to refute the Queen's intentions. He assured that he never wanted to receive the government as long as Kristina was alive and at full strength. He begged the Council, he begged the committee of the Estates most insistently that they might unite their prayers with his so as to avert the threatening calamity.

In response to these calls, and perhaps with secret knowledge of the Queen's now wavering mindset, the Council decided to make another attempt. At the beginning of November, the lords of the Council and the committees of the Estates went up to the queen together. Axel Oxenstierna spoke. In the name of the entire kingdom, he thanked her for her excellent care of the greatness and tranquility of the Fatherland. It would now be in a more prosperous position than any other country in Europe. The Prince did not want, as long as she lived, to receive the government. Upon the abdication, therefore, all the good she had accomplished would soon fall into decay, which sight would embitter and disturb the tranquility she sought. Everyone present was so sure of these truths that they hereby openly declared that if she abandoned the government, each of them would also abandon their services. They did not want to bear, in the eyes of posterity, the shame of having approved of a cause so pernicious to the Fatherland.

"Most Gracious Queen!" he said finally, turning closer to Kristina. "Is Your Majesty displeased with us? Perhaps we have sometimes not observed due reverence and obedience? Would you tell us that outright? We will submit to the criminal, we will submit ourselves to what Your Majesty decides. We will in future seek to be to Your Majesty's better pleasure, just as we are ready to sacrifice both property and life for Your Majesty's greatness, reputation and rights. We know that the Crown has great debts, but we offer to pay them all at our own expense and, moreover, to collect funds so rich that a court can be held therefrom, more brilliant than any king in the North has ever had."

The nearly seventy year old man spoke with growing fervour and movement, so that tears finally came to the congregation's eyes. The Queen, moved by these perhaps unexpected proofs of the affection of her subjects, finally gave her consent to stay; however, with the express condition that no one demand her marriage, a condition which those present immediately accepted.

As a result of the above decision, they began to calculate the national debt and draw up proposals for its repayment; but for the aforementioned reasons, all the work used there was also useless this time.

The Queen herself, although she had given in for the moment, nevertheless said that she might in the future still put her intention into execution. She explained to her closest friends shortly afterwards that her decision to resign was and remained unshaken.

That old Oxenstierna, out of love and reverence for Gustav Adolf, did not want to see the crown lifted from his daughter's head; that he and most of the nobility feared Kristina's abdication, as a prelude to the reduction, that many individuals were attached to her either through gratitude for enjoyments or through hopes of anticipated benefactions — this all seems natural. But that the Prince, that the committee of the commoner Estates, that so many others who truly wished for her removal, nevertheless eagerly set themselves against it. Such a thing can only be explained by this: partly that they feared an attack of fickleness and new desire for government, partly that, if they showed an inclination for her resignation, she would dare to remain in spite of herself; whereas a continued reign would make both her and her subjects even more sad for each other, ease the separation and lessen the danger, in case Kristina once again cast covetous glances at Sweden's royal throne.

The large crowd, both in the capital and in the countryside, did not bother their brains with such complex calculations. It simply thought that because Kristina was harmful to the kingdom, she should be removed from its government as soon as possible. The news that she had been persuaded to stay therefore aroused much dislike and seems to have accelerated the so-called Messenian conspiracy. But, before we undertake the story of the last-mentioned notorious event, it is necessary to draw back somewhat and to relate the previous destinies of the remarkable Messenius family.

Above: Kristina.

Above: Anders Fryxell.