Source:
Försök att utreda orsakerna till Drottning Christinas afsägelse af Svenska Kronan, written by Carl Thomas Järta, featured in Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796, volume 10, pages 169 to 184, published by the Swedish Academy, 1826; original at Harvard University
The essay:
Christina afsäger sig regeringen. Samtiden, som var vittne till detta steg, och efterverlden, åt hvilken hon lemnat att detsamma bedömma, hafva gemensamt yttrat sin förundran deröfver. Offentliga handlingar bevara åt efterkommande den oegennytta hos thronföljaren, den ädla frimodighet hos Rådet, den vördnadsfulla kärlek för Gustaf Adolphs dotter hos Ständerna, hvarmed de samfält sökte att afvända hennes ifrån sitt beslut. Främmande furstar, dem hon fördunklat och hvilka bort med nöje se henne, deras farligaste medtäflarinna, från thronen nedstiga till det enskilta lifvets overksamhet, kunde dock icke underlåta att genom sina ombud göra häremot de kraftigaste föreställningar. Gunstlingar och lärde, som säkrast funno vägen till hennes hjerta, ogillade en föresats, hvilken skulle till betydlig del beröfva icke blott den frukterna utan äfven henne nöjet af frikostighet och nådebevisningar. Snart besannade äfven tiden Axel Oxenstjernas spådom, att Christina skulle en dag ångra en sådan försakelse. Honom, som hade beredt, vårdat och delat äran af hennes lyckliga dagar, besparades väl smärtan att vara vittne till de derpå följandes omskiftelser och skymning. Men henne skonade icke ödet; och ömsom förtrytelsens, ömsom medlidandets känslor väckas vid hågkomsten, huru hennes lättrörda sinne stundeligen uppjagade henne ur ett sjelfvaldt lugn till handlingar, som endast blottade hennes svaghet, utan att tillfredsställa en henne ej värdig ärelust; huru hon, vid en mera stadgad ålder, åberopade sin slägtskap med sin faders afsvurna fiender, aflädes att af högmodiga förtryckare tigga sig en spira, om hvilken många händer sletos, — ett ringa vederlag, för den lysande, som, jemte sitt fria folks kärlek, hon förut bortgifvit; — huru hon, Nordens mäktiga Christina, dotter af protestantismens hjelte, dog såsom Alessandra, beskyddad af Påfven i Rom!
Det är derföre icke Christinas afsägelse allena, det är äfven följderna af detta steg, som berättiga till den fråga: hvad kunde bestämma henne dertill? Var det någon länge närd ovilja emot sitt fosterland, väckt till utbrott af stundens händelser, hvilken nu manade henne att öfvergifva det? Men hon hade vid sin kröning samt flera högtidliga tillfällen erhållit lifliga försäkringar om Svenska Folkets tillgifvenhet, osvikliga yttringar af dess tacksamhet. Sjelfva motståndet som hennes afsigt mötte i Rådets öfverläggningar, de böner, genom hvilka Ständerna besvuro henne att bibehålla regeringen, den villfarighet, hvarmed de beviljade hennes rikliga underhåll, bevisa dock snarare, att hon då ännu ej ägde fog till en sådan klagan, samt att hon icke deraf kunde hämta anledning till ett sådant steg. Eller bör kanske hennes längtan att få omfatta en ny salighetslära, för hvilken utländske gunstlingar redan skulle hafva beredt insteg i hennes hjerta, anses hafva verkat detta beslut? Men hon ådagalade under hela sin lefnad ej någon särdeles ifver för den ena eller andra kyrkans trosmål, och måhända var det, då hon i Katholicismens hufvudsäte ville fästa sin bostad, nyttan, om icke nödvändigheten, af denna religionsförändring, som egenteligen dertill böjde henne. Eller vidare, månne det var hennes nit för vettenskaperna, hennes begär efter vittra sysselsättningar, hvilket förnämligast afvände hågen ifrån regerings-omsorgerna och ytterst vållade hennes afsägelse? Men hon hade, synnerligen efter vunnet lugn, kunnat draga till sig en samling af snillen och lärde, vida talrikare och mera utmärkt, än de sednare kretsar, dem hon såsom enskilt slöt omkring sig. Väl var det henne icke tillständigt att till detta föremål allena vända sitt snilles hela kraft och sitt hjertas hela värma, väl hade hon andra, mera vigtiga, pligter att vårda. Hon borde dock betänka, att hon på Sveriges thron kunde åt lärdom och konster skänka ett mäktigare skydd, en frikostigare uppmuntran, än såsom ett endast vittert fruntimmer med förminskadt anseende och förknappade tillgångar. Om man i berörde orsaker ej kan finna en tillräcklig grund för Drottningens handlingssätt, var det då, såsom man gemenligen trott, lättsinnighet, hvilken dref henne att nu försaka hvad hon snart skulle åtrå att återvinna? Men hennes beslut var icke uppsprunget ur en stundens nyck; det hade varit länge besinnadt, ofta bestridt, en gång hejdadt. Dock stod det icke att ändras af vänners föreställningar, undersåtares böner, egen öfverläggning. En sorglös fåfänga kan stundom förleda till emottagandet af en krona, för hvars glans man förgäter dess tyngd; men då man dignar derunder, icke är det då lättsinnet, som undandrager sig densamma.
Dessa anförda orsaker äro dock icke de enda, från hvilka man trott sig kunna härleda denna händelse. Man har i sådan afsigt mönstrat alla särskilta drag i Christinas charakter, spanat i alla hemligheter af hennes lefnad. Hvarje god eller ond böjelse har man, till stöd för det ena eller andra sättet att förklara hennes handling, framkallat såsom driffjäder dertill. Den obetydligaste omständighet i hennes omvexlande lif har ofta erhållit en vigt, likasom skulle den kunna lösa gåtan. En mognare besinning har dock mot hvarje gissning uppväckt tvifvelsmål, som endast tjenat att ytterligare inveckla, ej att utreda det oförklarliga. Samtiden, jäfvig och oförmögen att upptäcka hvad en ovanlig själ inom sig dolde, har åt efterverlden hänskjutit att det utforska; denna åter, under sin jagt efter enskilta och små förhållanden, har ofta råkat att springa förbi de allmänna och stora. Men bör väl, i detta fall, mer än i något annat, det allmänna öfverses för det enskilta? Det är sant, denna handling röjer uti Christinas lynne en sällsam sjelfrådighet, hvilken måste förvåna en hvar, då han icke finner några yttre mäktigt frambrytande orsaker dertill, då han hör hennes omgifning af fädernesland, vänner, minnen, förhoppningar högljudt afstyrka densamma, då han, allt detta oaktadt, ser kraften af hennes vilja, icke i ett egensinnigt utbrott, utan med sans bekämpa motståndet. Lika naturligt må det äfven synas, att forskaren riktar sin uppmärksamhet först på kännedomen af hennes sinnelag, lefnad, sysselsättningar, i hopp att der finna hvad han söker. Men när denna kunskap ej gifver någon tillräcklig förklaring, bör han icke då efterleta den i de yttre förhållanden, det inre samhällsskick, den anda, de behof, som under detta tidehvarf utmärkte Svenska Nationen?
Kastar man sålunda först en blick på Sveriges politiska belägenhet och förhållanden efter den Westfaliska freden, torde man der upptäcka ett af de skäl, hvilka sannolikt föranledde Drottning Christina till sin afsägelse. Under något mer än ett sekels förlopp, ifrån Gustaf Wasas uppträdande på thronen intill berörde tidpunkt, hade detta land stigit till en yttre storhet, hvilken öfversköt de flesta andra Staters. Till en sådan spänning hade, med få mellanskof af hvila, den Svenska kraften blifvit uppdrifven, att densamma, om den icke fördes och riktades af en manlig arm, skulle kunna brista sönder eller återfalla till slapphet. Det lugn, som blifvit köpt med så dyra uppoffringar, och hvilket var sedan många år tillbaka afvaktadt med en sådan längtan, hade nu inträffat. Men skulle det länge fortfara? Sveriges närmaste grannar, Danmark, Polen och Ryssland, på hvilkas förluster det närvarande anseendet blifvit grundadt, kunde ej glömma de dem fråntagna länder och icke heller önska, att en stadig fred fästade dessa vid ett så förhatligt rike. Med undantag af det sista olyckliga, hade Danmark i de föregående krigen kunnat öfver den Svenska makten tillkämpa sig några fördelar; lyckan kunde åter vända sig, hvaremot möjligheten af en tillbakavinning förminskades hvarje dag, som det af strider mattade Sverige fick använda till sin hvila och inre styrka. På den Polska thronen hade uppträdt en Furste, hvilken ej var böjd att i ett varaktigt fredslugn förbyta det inom några år tilländalöpande stilleståndets osäkerhet. Förbundet med Ryssland saknade fasthet, sedan Czaren Michaël Feodorowitz, Gustaf Adolphs varme beundrare, hade aflidit. De öfrige Europas Regenter betraktade med afund utgången af den nyss slutade striden. En i samma mått fortskjutande tillväxt af Sveriges välde, fruktade de, komme att blifva för den allmänna jemvigten farlig, och de borde derföre gerna se detta stigande kufvadt. Sådana vådliga utsigter kunde ej undfalla Christinas skarpsynthet. Hon hade skäl att nu befara, hvad sedan inträffade, till en del föranledt af dessa förhållanden; ty icke må man, såsom ensam anledning till de påföljande oroligheterna, antaga Carl Gustafs ärelust.
Men äfven inom sin egen nation hade hon ett frö till krig i Adelns böjelse derför. Under nära femtio års oafbrutna strider hade detta stånd vänt sig att betrakta härnaden såsom sitt hufvudyrke, deraf hämtat sin ära, sitt inflytande, sin rikedom, och det måste frukta att se sina företräden genom en långvarig overksamhet förminskas eller försvinna. Christina kände denna åtrå, detta behof hos de mäktige, hon kunde ej undgå att derpå fästa afseende; men borde hon äfvenledes önska sig i det ernådda lugnet ett afbrott, hvilket syntes så oundvikligt? Hon stod på spetsen af ära och makt; ett krig hade lyftat henne dit, ett annat kunde störta henne derifrån. Hon var för vis att lita på lyckan, för stolt att underkasta sig dess vexlingar. Vunne hon framgång, skulle Europa samfält retas att beröfva henne frukterna deraf; lede hennes härar nederlag, skulle alla anse det henne träffade missöde billigt. Att öfverlemna krigets ledning åt Arf-Fursten, skulle förskaffa honom insteg i styrelsen; och att i något mål, med hvem det vara månde, dela sin makt, ansåg hon mera påkostande än att bortskänka den fullkomligt. Å en annan sida kunde hon icke derifrån utesluta honom, sitt närmaste stöd, hvilken visat sig det högsta befälet så vuxen, utan att kränka rättvisan, såra hedern, utkasta ett frö till framtida oenighet samt obetänksamt stärka Generalernas redan alltför stora myndighet. Endast en Fältherre, som vore konung, kunde åt utförandet gifva den enhet och kraft, som en strid med flera fiender, kanhända på en gång, kräfde. Axel Oxenstjerna hade icke många dagar återstående, och af de andra herrarna ägde ingen hans sammanhållande förmåga. Hon visste dessutom, att massan af det Svenska Folket ej älskade kriget; att på henne skulle dess harm återfalla öfver skatternas ökade tyngd, öfver möjliga olyckor; att den utblottade skattkammaren skulle tvinga till en lamhet, henne ovärdig och skadlig för riket. Men huru undvika allt detta? Endast derigenom att hon nedlade en spira, som äfven andra skäl gjorde för henne tung. Hon kunde ännu otvungen nedlägga den, i en stund då försakelsen skulle högst skattas, då endast ära och lycka omgåfvo henne på thronen. Hennes blefve likväl hedern, om Sverige framgent kunde bevara sin öfvervigt, hennes, i motsatt fall, det tröstande medvetandet att hafva lemnat riket mäktigt och fräjdadt.
Riktar man vidare sin uppmärksamhet på Rikets inre tillstånd och sinnes-stämningen hos de olika Stånd, som bilda det Svenska Folket, så skall man icke undgå att finna ännu mera bindande orsaker till Christinas beslut. Historien vittnar, att likasom ett djupt lugn föregår, så följer äfven en häftig oro de stormar och skakningar, hvilka förändra mennisko-samhällenas skick. Den öfverallt väckta orolighet, som kastar vår tid emellan motsatta ytterligheter, framställer en märkvärdig motbild till den stillhet, hvilken bebådade den Franska Revolutionen. Samma var äfven förhållandet med Reformationsseklet och dess föregående samt efterföljande tidpunkter. Icke är det endast den allmänna striden för mensklighetens vigtigaste angelägenheter eller nationernas täflan att uteslutande tillegna sig vinsten af de stora upptäckterna, icke är det dessa föremål allena, vid hvilka forskaren fäster sig, då han vill uppfatta en fullständig bild af berörda sekel. Äfven inom hvarje enskilt samhälle röjer han dess elementer i gäsning, dess hufvudkrafter i kamp med hvarandra. Spanien, Frankrike, Holland, England, Danmark framte vid samma tid inre rörelser af enahanda upphof och art. Det må då ej förvåna någon att återfinna dem äfven i Sverige, der de nya idéerna verkade med sådan kraft och så allmänt utvecklade hittils dolda frön till politisk frihet. Nu börjas en strid, hvartill väckelser samlat sig sedan långliga tider tillbaka, och hvarpå följer en utgång först efter trettio års förlopp. En blick på de stridande och söndringen dem emellan må vägleda oss till vårt ofvan angifna syftemål.
Gynnad utaf inhemska förhållanden, hade under detta tidehvarf en Aristokrati uppskjutit, hvilken kunde dag från dag djerfvare och tätare utgrena sig samt med statens uppkomst fastare sammanknyta sin egen. Må man söka dess ursprung i de rötter ifrån en äldre, dem icke Christierns bödelsyxa förmått afhugga; af en mycket ädlare natur var dock denna, och med en vida berömligare styrka sträckte den åt högden sin krona. Stridigheterna emellan Gustaf den förstes söner hade lemnat Adels-Ståndet förnyade tillfällen att inkräkta större makt och anseende; indragningen af de andeliga godsen hade derförinnan ökat dess rikedom, och Unionstids herreförbund vore nära att åter uppstå under Konungarna Johan och Sigismund. Men Carl den niondes kraftfulla stränghet näpste djerfheten. Det blef hans ädla sons omsorg att gifva detta Adelns sträfvande till myndighet en mera fosterländsk riktning. Tvenne orsaker bevekte honom att snarare gynna än hämma det: ifvern att försona sin faders hatade minne, och öfvertygelsen, att han i de yppersta slägterna borde söka och finna sina Yppersta, en tro, hvilken han under sin ärorika lefnad aldrig fick skäl att ångra. Man föreställe sig denna samling af ädlingar, med Oxenstjerna i spetsen; man skåde dem kring konungen vid rådsbordet, vid hans sida i fältslagen; man påminne sig, huru de älskade, tjenade, sörjde honom; och harmen öfver denna stigande makt skall tystna samt deras rättighet till vården om den späda dotterns arf erkännas. Sedan Gustaf Adolph var fallen, fordrade sakernas ställning, mer än någonsin, en sammanhållande kraft, hos några få män förvarad. En ny regeringsform, som Oxenstjerna från Tyskland öfversände och Ständerna år 1634 antogo, nedlade hos fem herrar den högsta styrelsemakten. Naturligt var det att de skulle till stöd för denna makt, än mera upphöja det stånd, hvilket de sjelfve tillhörde och af hvilket, om dess fordringar afvistes eller svekos, de hade att förvänta det väldigaste motstånd. Derföre erhöll genom en sådan eftergifvenhet, i förening med krigets byten och ära, aristokraten tid och förmåga att ytterligare stärka samt utvidga sitt inflytande. En konung, sådan som Gustaf Adolph, kunde med blotta aktningen för sin individuela kraft stänga den inom de skrankor, hvilka statens bästa icke tilläte den att öfverstiga. Men Christina med alla sina stora egenskaper var dock en qvinna; ehvad hon det ville eller ej, måste hon tåla, att detta välde fortväxte. Hata detsamma kunde hon icke, emedan dess skapare eller innehafvare voro nu hennes, likasom fordom faderns, trognaste tjenare. Icke heller kunde hon undvika att öka det genom de belöningar, med hvilka hennes, i det hela rättvisa om också stundom öfverdrifna, tacksamhet vedergällde deras förtjenster. Ty icke med döda anor, med lefvande bragder var det som de styrkte sin värdighet och beredde densamma förhöjd glans. Sina förfäders minnen betraktade de, icke endast såsom fortlöpande invisningar på ära och makt, utan äfven såsom förskrifningar på ett storsint och ädelt handlingssätt, hvilka en helig pligt ålade dem att infria. I denna mening verkade de män, som Sverige då hade att tacka för sitt anseende, i denna mening, förenlig med den tidens lynne, ansågo de sin egen myndighets ökande bidraga till befrämjandet af statens välfärd.
Men denna aristokrati var dock inom sig söndrad. Allt intill Drottningens antagande af styrelsen hade Oxenstjerna ledt densamma. Grefve Magnus Gabriel De la Gardie hade emedlertid, efter flerårigt utrikes vistande, återkommit till fäderneslandet. Genom en då ovanlig belefvenhet samt behagen i sitt umgänge förtjuste han Christina och dess hof. Hans lättsinnighet och fladdrande ärelystnad stodo ej att förena med Riks-Canslerens stränga allvar och på mångåriga mödor grundade välde. En söndring uppkom, hvilken vann ökad näring i Drottningens harm öfver Oxenstjernas förmenta förmynderskap; tvenne särskilta partier reste sig emot hvarandra; snart var den unge gunstlingen mäktigare än den gamle rådgifvaren. Denne återfick dock sitt fordna inflytande, när en förening af yngre hofmän utträngde De la Gardie. Men desse bildade nu ett tredie partie, hvilket utan annan förtjenst, än lyckans, snart ådrog sig de tvenne förenämdas förakt och afund. Huru skulle mellan deras skiljaktiga fordringar och täflan Christina kunna medla? Nya föräringar medgaf ej en uttömd skattkammare. Sådana konstgrepp, hvarutaf i det föregående århundradet Catharina af Medicis hade sig begagnat, föraktade Gustaf Adolphs dotter. Lånade hon åt de storas inbördes kif ingen uppmärksamhet, kunde den derigenom väckta oron framdeles måhända riktas mot henne allena. Hvad hon alltid skulle af dessa små eller stora tvistigheter hafva att befara, vore obehagligheten att deruti blifva småningom indragen.
Denna omständighet var likväl af ringa betydenhet i jemförelse med den strid, hvilken, länge förberedd, nu hotade att utbryta emellan den högre Adeln och de trenne ofrälse Stånden. Reformationen hade icke blott lifvat tankans frihet i andeliga mål; den hade äfven i samhället återfödt ett politiskt lif, hvilket utbredde sig till alla folkklasser. Det var naturligt, att de som förut varit, i ordets sannaste bemärkelse, medborgerligen döde, skulle med största begärlighet emottaga detsamma och nu känna sig manade till en verksamhet, ifrån hvilken de hittills varit utestängde. Gustaf den förste tillhör det beröm att hafva upprättat de ofrälse Stånden, hvilkas biträde, äfven i detta land, konungamakten uppkallade emot Magnaternas herrsklystnad. Sålunda söndrade denne konung de andeliga från Adeln, stärkte det nya Borgare-Ståndet och återgaf åt Bönderna, som upphöjt honom på thronen, deras politiska rättigheter. I faderns fotspår trädde Carl den nionde. Det var isynnerhet han, som väckte denna gäsning i sinnena, hvars verkningar sträckt sig genom tvenne århundraden. Han hade nedbrutit Aristokratien, hvilken rest sig under de föregående oroliga eller svaga styrelserna; men för framtiden trodde han intet vara uträttadt, så framt icke emot Adelns makt Staten erhölle ett värn i hela folkets styrka. Detta bjöd honom äfven egen försigtighet. Derföre sökte han att på alla sätt upphöja de lägre Stånden, hos hvilka han ville skapa en anda, som skulle återhålla Aristokraternas välde. Gustaf Adolph gynnade ej så mycket denna folkmakt, och hans ädla vishet bevarade Adeln ifrån dylika förödmjukelser, hvilka den under den föregående regeringen måst uthärda. Men idéer, som åsyftade de lägre klassernas oberoende och sjelfständighet, spredo sig allt vidare, samt vunno ny styrka genom en närmare gemenskap med andra folk, der samma strider förevoro eller bereddes. Förmyndare-styrelsens kraft hejdade ännu hvarje utbrott, och Adeln samlades under tiden i kriget större förmåga till motvärn. Detta hindrade dock icke gäsningen att stiga, och den fred, som stillade de yttre oroligheterna, upprörde de inhemska.
English translation (my own):
Kristina resigns from the government. Her contemporaries who witnessed this step, and the later world, to whom she left it to judge the same, have jointly expressed their astonishment at it. Public acts preserve for posterity the disinterestedness of the heir to the throne, the noble boldness of the Council, the reverent love for Gustav Adolf's daughter among the Estates, with which they tried to dissuade her from her decision. Foreign princes whom she had obscured and who saw her gone with pleasure, their most dangerous rival, descended from the throne to the idleness of private life, could not, however, refrain from making the strongest representations against her through their proxies. Favourites and scholars, who most certainly found the way to her heart, disapproved of a proposition which would to a considerable extent deprive her not only of its fruits, but also of the pleasure of liberality and graces.
Soon, time also proved Axel Oxenstierna's prediction that Kristina would one day regret such a renunciation. He who had prepared, nurtured and shared the glory of her happy days was well spared the pain of witnessing the vicissitudes and twilight of those that followed. But fate did not spare her; and feelings of both regret and pity are awakened at the recollection of how her easily moved mind occasionally roused her from a self-imposed tranquility to actions that only exposed her weakness, without satisfying a lust for honour unworthy of her; how, at a more established age, she invoked her kinship with her father's sworn enemies, was induced to beg from haughty oppressors a scepter, for which many hands were torn, — a small recompense, for the illustrious one, who, the love of his free people, she had previously given away; — how she, the mighty Kristina of the North, daughter of the hero of Protestantism, died as Alessandra, protected by the Pope in Rome!
It is therefore not Kristina's resignation alone, it is also the consequences of this step, which warrants the question: what could decide her to do so? Was it some long-nourished dislike of her fatherland, roused to bursting forth by the events of the moment, which now urged her to abandon it? But at her coronation and on several solemn occasions, she had received lively assurances about the affection of the Swedish people, unfailing expressions of their gratitude. The very opposition which her intention met with in the deliberations of the Council, the entreaties by which the Estates adjured her to maintain the government, the blunder with which they granted her ample maintenance, prove rather, however, that she did not yet have grounds for such a complaint, and that she could not therefore derive a reason for such a step.
Or should perhaps her longing to embrace a new doctrine of beatitude, for which foreign favorites would have already prepared entrance into her heart, be considered to have influenced this decision?
But throughout her life she showed no particular zeal for the creed of one or the other Church, and perhaps it was when she wanted to establish her residence in the main seat of Catholicism, the benefit, if not the necessity, of this change of religion that actually bent her to it. Or further, may it have been her zeal for the sciences, her desire for white occupations, which chiefly diverted the desire from the cares of government and ultimately caused her resignation?
But she had, especially after the peace she had gained, been able to draw to herself a collection of genius and learning, far more numerous and more excellent than the more civilised circles, those she, as it were, closed around her as an individual. It was not proper for her to turn the whole power of her genius and the whole warmth of her heart to this object alone, but she had other, more important, duties to attend to. She had to, however, consider that on the throne of Sweden she could give learning and the arts a more powerful protection, a more generous encouragement, than as a mere wizened lady with a diminished reputation and scarce resources.
If one cannot find in the causes concerned a sufficient basis for the Queen's course of action, was it, as was commonly believed, frivolity, what drove her to now forsake what she would soon desire to recover? But her decision was not born of a moment's whim; it had been long contemplated, often contested, once stopped.
However, it was not to be changed by the opinions of friends, the prayers of subjects, or one's own deliberation. A carefree vanity can sometimes lead to the receiving of a crown, for whose brilliance one forgets its weight; but when one digs beneath it, it is not the frivolity that evades the same.
However, these stated reasons are not the only ones from which it was believed that this event could be derived. In this way, all the special features of Kristina's character have been patterned, all the secrets of her life have been explored. Every good or bad inclination, in support of one or the other way of explaining her action, has been evoked as a driving spring for it. The most insignificant circumstance in her changing life has often acquired an importance, just as it could solve the riddle.
However, a more mature reflection has raised doubts against every guess, which only served to further complicate, not to investigate, the inexplicable. Modernity, dull and unable to discover what an unusual soul hid within, has left it to the afterlife to explore; this again, in its pursuit of individual and small circumstances, has often happened to run past the general and great ones. But surely, in this case, more than in any other, the general should be overlooked for the individual?
It is true, this act reveals in Kristina's disposition a rare obstinacy, which must surprise one, when one finds no external powerfully emerging reasons for it, when one hears her surrounding her fatherland, friends, memories, hopes loudly rejecting the same, when one, all this notwithstanding, sees the power of her will, not in a stubborn outburst, but with sense to combat the resistance. It may also seem natural that the researcher directs his attention first to the knowledge of her disposition, life, occupations, in the hope that he will find there what he is looking for.
But when this knowledge does not provide any sufficient explanation, should one not then look for it in the external conditions, the internal state of society, the spirit, the needs which during this period distinguished the Swedish nation?
Thus, if one first takes a look at Sweden's political situation and conditions after the Peace of Westphalia, one should discover there one of the reasons which probably led Queen Kristina to abdicate. During the course of a little more than a century, from Gustav Vasa's accession to the throne until the time in question, this country had risen to an external greatness which surpassed most other states. To such a tension, with few intervals of rest, the Swedish force had been driven, that, if it were not led and directed by a manly arm, it could break asunder or relapse into weakness.
The peace, which had been bought with such expensive sacrifices, and which had been awaited with such longing for many years, had now occurred. But would it continue for long? Sweden's nearest neighbours, Denmark, Poland and Russia, on whose losses the present reputation was founded, could not forget the lands taken from them, nor wish that a permanent peace would attach them to such a hateful kingdom. With the exception of the last unfortunate one, Denmark had been able to gain some advantages over the Swedish power in the previous wars; fortune could turn again, against which the possibility of a recovery diminished every day, which Sweden, exhausted by battles, had to use for its rest and inner strength.
A prince had appeared on the Polish throne who was not inclined to exchange for a lasting peace the uncertainty of the standstill that would come to an end within a few years. The alliance with Russia lacked firmness, since Tsar Mikhail Feodorovich, Gustav Adolf's warm admirer, had died. The other rulers of Europe viewed with envy the outcome of the just ended battle. A continuing growth of Sweden's power to the same extent, they feared, would be dangerous to the general balance, and they would therefore gladly see this rising tide.
Such dangerous views could not escape Kristina's keen eye. She had reason to fear what happened next, partly due to these circumstances; for Karl Gustav's lust for glory must not be assumed as the sole reason for the subsequent disturbances.
But even within her own nation she had a seed for war in the nobility's inclination for it. During nearly fifty years of uninterrupted fighting, this estate had turned to regard warfare as its chief profession, derived from it its honour, its influence, its wealth, and it must fear to see its advantages diminished or disappear through prolonged inactivity. Kristina felt this desire, this need of the powerful, she could not avoid attaching a purpose to it; but should she also wish for an interruption in the achieved tranquility, which seemed so inevitable?
She stood at the pinnacle of honour and power; one war had lifted her thither, another might overthrow her thence. She was too wise to trust to fortune, too proud to submit to its vicissitudes. If she won success, Europe would be equally tempted to deprive her of the fruits thereof; if she suffered the defeat of her armies, everyone would consider the misfortune that befell her fair. To hand over the leadership of the war to the Hereditary Prince would provide him entry into the government; and to share her power in any cause, with whomever it may be, she considered more lavish than to give it away completely.
On the other hand, she could not exclude him, her closest support, who proved to be the highest commander so mature, without violating justice, wounding honour, sowing a seed for future discord, and thoughtlessly strengthening the already excessive authority of the generals. Only a general who would be a king could give the execution the unity and power that a battle with several enemies, which can happen at once, required.
Axel Oxenstierna did not have many days left, and none of the other gentlemen possessed his ability to hold things together. She also knew that the mass of the Swedish people did not love the war; that its wrath would fall back on her over the increased weight of the taxes, over possible accidents; that the destitute treasury would force a lameness, unworthy of her and harmful to the kingdom. But how to avoid all this?
Only by the fact that she laid down a scepter, which also made other reasons heavy for her. She could still put it down without being forced, at a moment when renunciation would be most valued, when only honour and fortune surrounded her on the throne. Hers was still the honour, if Sweden could in future preserve its preeminence, hers, in the opposite case, the comforting consciousness of having left the kingdom powerful and renowned.
If one further directs one's attention to the internal state of the kingdom and the mood of the various classes that form the Swedish people, one cannot fail to find even more compelling reasons for Kristina's decision. History testifies that just as a deep calm precedes, so too does a violent unrest follow the storms and tremors that change the state of human societies. The unrest aroused everywhere, which throws our time between opposite extremes, presents a remarkable counter-image to the calm which heralded the French Revolution.
The same was also the case with the century of the Reformation and its preceding and succeeding periods. It is not only the general struggle for the most important affairs of humanity or the competition of nations to exclusively appropriate the profits of the great discoveries, it is not these objects alone that the researcher attaches himself to when he wants to perceive a complete picture of the century in question. Even within each individual society he reveals its elements in ferment, its main forces in struggle with each other.
Spain, France, Holland, England and Denmark at the same time gave rise to internal movements of a similar origin and nature. It should not surprise anyone to find them also in Sweden, where the new ideas worked with such force and so generally developed the hitherto hidden seeds of political freedom. Now begins a struggle, for which revivals have been gathering for a long time, and from which an outcome only follows after the lapse of thirty years. A glance at the combatants and the division between them may guide us to our above-stated objective.
Favoured by domestic circumstances, during this period an aristocracy had sprung up, which could day by day branch out more boldly and more closely, and with the rise of the state more firmly bind its own. Let us seek its origin in the roots of an older one, which Christian's executioner's axe could not cut off; this one was, however, of a much nobler nature, and with a far more famous strength it stretched its crown to the heights. The quarrels between the sons of Gustav I had given the nobility renewed opportunities to encroach on greater power and prestige; the withdrawal of the spiritual Estates had previously increased its wealth, and the lordly confederation of the Union era was close to re-emerging under Kings Johan and Sigismund.
But the powerful severity of Karl IX curbed the boldness. It was the care of his noble son to give this striving of the nobility for authority a more patriotic direction. Two reasons moved him to favour rather than hinder it: the eagerness to reconcile the hated memory of his father, and the conviction that in the most distinguished families he should seek and find his Most Excellent, a belief which during his glorious life he never had reason to regret. One imagines this collection of nobles, with Oxenstierna at the head; one sees them around the King at the council table, at his side in the battles; one remembers how they loved, served, and mourned him; and the resentment over this rising power should be silenced and their right to the care of his infant daughter's inheritance recognised.
Since Gustav Adolf had fallen, the state of affairs required, more than ever, a cohesive force, preserved in a few men. A new Form of Government, which Oxenstierna sent from Germany and which the Estates adopted in 1634, vested the supreme governing power in five lords. It was natural that they should, in support of this power, still more exalt the estate to which they themselves belonged and from which, if its demands were rejected or betrayed, they had to expect the most formidable resistance.
Therefore, through such concession, combined with the spoils and honour of war, the aristocrat obtained time and ability to further strengthen and extend his influence. A king such as Gustav Adolf could, by mere respect for his individual power, confine it within the limits which the good of the State did not permit it to exceed. But Kristina, with all her great qualities, was nevertheless a woman; whether she liked it or not, she had to endure that this power continued to grow. She could not hate it because its creators or possessors were now her, as formerly her father's, most faithful servants.
Nor could she avoid increasing it by the rewards with which her, on the whole just if sometimes excessive, gratitude repaid their merits. For it was not with dead ancestors, but with living exploits, that they strengthened their dignity and prepared it for heightened glory. They regarded the memories of their ancestors, not only as continuous references to honour and power, but also as prescriptions for a magnanimous and noble course of action, which a sacred duty obliged them to fulfill. In this sense, the men to whom Sweden then had to thank for its reputation, in this sense, consistent with the mood of the time, seemed to consider the increasing contribution of their own authority to the promotion of the welfare of the State.
But this aristocracy was nevertheless divided within itself. Up until the Queen's assumption of the government, Oxenstierna had led it. Count Magnus Gabriel de la Gardie, however, had returned to his fatherland after several years abroad. By a then unusual manner and the ease of his company, he delighted Kristina and her court. His frivolity and fluttering ambition were not compatible with the Grand Chancellor's strict seriousness and power founded on many years of toil. A division arose, which was further fueled by the Queen's resentment of Oxenstierna's supposed guardianship; two separate parties rose up against each other. Soon the young favourite was more powerful than the old advisor.
The latter, however, regained his former influence when a union of younger courtiers ousted de la Gardie. But these now formed a third party, which, without any other merit than that of fortune, soon incurred the contempt and envy of the two parties. How could Kristina mediate between their differing claims and rivalry? An exhausted treasury did not admit of new business. Such artifices, of which Catherine de Medici had made use in the previous century, were despised by Gustav Adolf's daughter. If she paid no attention to the quarrels between the great, the unrest thereby aroused might henceforth be directed against her alone. What she would always have to fear from these small or great disputes was the unpleasantness of gradually being drawn into them.
This circumstance was nevertheless of small importance in comparison with the struggle which, long prepared, now threatened to break out between the higher nobility and the three common Estates. The Reformation had not only revived freedom of thought in spiritual matters; it had also reborn in society a political life which extended to all classes of the people. It was natural that those who had previously been, in the truest sense of the word, dead citizens should receive it with the greatest eagerness and now feel urged to an activity from which they had hitherto been excluded.
Gustav I is credited with having established the common Estates, whose assistance, even in this country, the royal power called upon against the tyranny of the magnates. Thus this king separated the clergy from the nobility, strengthened the new burgher Estate and restored to the peasants, who had elevated him to the throne, their political rights.
In his father's footsteps followed Karl IX. It was he in particular who aroused this yawning in the minds, the effects of which extended through two centuries. He had broken down the aristocracy, which had risen under the previous uneasy or weak governments; but for the future he believed nothing had been accomplished, so long as the State did not receive a protection from the whole strength of the people against the power of the nobility. This also prompted his own prudence. Therefore he sought in every way to elevate the lower classes, in whom he wanted to create a spirit that would restrain the power of the aristocrats.
Gustav Adolf did not favour this popular power so much, and his noble wisdom preserved the nobility from such humiliations, which it had to endure under the previous government. But ideas which aimed at the independence and self-reliance of the lower classes spread more and more widely, and gained new strength through closer association with other peoples where the same struggles were taking place or were being prepared. The power of the regency government still checked every outbreak, and the nobility gathered greater capacity for counter-defense during the war. This, however, did not prevent the ferment from rising, and the peace which calmed the external unrest agitated the domestic.
_-_Livrustkammaren_-_91525.tif.jpg)
Above: Kristina.
Above: Carl Thomas Järta.
No comments:
Post a Comment