Source:
Försök att utreda orsakerna till Drottning Christinas afsägelse af Svenska Kronan, written by Carl Thomas Järta, featured in Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796, volume 10, pages 184 to 195, published by the Swedish Academy, 1826; original at Harvard University
The essay:
Vid 1650 års Riksdag utbröt omsider striden, sedan den gamla Adeln nyss förut hade öfverspänt sina anspråk. De ofrälse stånden framlade då en skrift, hvaruti de förnämligast yrkade indragning till kronan af de gods, som blifvit efter konung Gustaf Adolphs död från henne bortskänkta. Den kraftigaste anledningen till detta påstående må hafva varit skatternas äfven efter freden ökade tyngd; säkert är det likväl, att hufvudmännen för detsamma, om det då kunnat genomdrifvas, icke underlåtit att på dess framgång grunda vidsträckta planer till sin egen upphöjelse. Troligen funnos månge, och de äfven i den aflidne konungens tid, hvilke önskade att åt folkmassorna, dem de ansågo sig kunna leda, se den makt öfverlåten, som de ville fråntaga aristokratien; men om konungaväldets uppkomst voro de ej så måne. Demokratiska idéer voro nu icke i Sverige mer än i andra riken främmande, och äfven någre Statsmän af den högsta Adeln och det mesta inflytande visade sig dem icke obenägne. Sålunda var det ej endast en ärlig och öppen strid om rättigheter emellan de särskilta Stånden; allt röjde tillvarelsen af ett hemligt parti, som visste att häruti inblanda sitt eget intresse; som med helt andra syftemål, än de nyss uppgifna, gerna såg oredan stiga; som förnämligast fästadt vid de lägre folkklasserna, räknade sina stöd äfven inom de högsta. Kunde Christina länge blifva i okunnighet derom? Om icke annat, borde Messeniernas djerfhet yppa för henne hvad som förehades. Till Thronföljaren vågar man afsända en smädeskrift emot henne och rikets yppersta män; man djerfves uppmana honom att ställa sig i spetsen för de förändringar, hvilka snart skola inträffa; man framkastar skickligt frön till osämja emellan Drottningen, Arfprinsen och Rådet. Undersökningen röjer, om icke ännu farliga utgreningar af anslagen, dock starka misstankar om medvetenhet hos en bland rikets Rådsherrar samt flera ansedde män. Och allt detta skulle intet betyda! Christina såg mer än väl, huru dessa öppna stridigheter, dessa hemliga stämplingar dag från dag fordrade större kraft att dämpas och gåfvo ökade anledningar att befara ett vådligare utbrott. Huru skulle hon kunna afböja eller för längre tid fördröja det? Gjorde hon slutligen intet afseende på de ofrälse Ståndens klagan, hvad borde eller kunde då följden blifva? Missnöjet stegradt till uppror, medborgareklasser väpnade mot hvarandra, och allt måhända sist ett rof för partiernas äregiriga eller vinningslystna anförare. Detta kunde åtminstone hända, och Christinas lifliga inbillning måste föreställa henne möjligheten deraf. En tom skattkammare med en lysande storhet att uppehålla och utvidga, behofvet af nya skatter på ett redan så utarmadt folk, faran för fiendtliga anfall jemte svårigheten att dem afböja, voro dock omständigheter, som gjorde den yrkade återbringningen af kronogodsen för Statens välfärd alldeles oundviklig. Men å en annan sida höjde sig deremot flerfaldiga skäl. Icke utan en smärtsam förödmjukelse skulle Christina kunna återkalla de belöningar, hvarmed hon förut i sitt och fäderneslandets namn hade vedergällt utmärkta tjenster samt lysande bedrifter. Med skäl fruktade hon, om hon återtoge dessa förläningar, att blifva hos samtidiga och efterkommande beskylld för otacksamhet, eller att förut hafva dem lättsinnigt bortgifvit. Icke heller ansåg hon sig utan största fara kunna våga ett sådant försök att förminska makt och rikedom hos en Adel, så väldig, så orolig, så stolt i medvetandet af sin ära och sin förtjenst. Ett så dristigt ingrepp i sin förmenta rätt skulle detta Stånd tillskrifva, icke nödvändigheten, utan de lägre Ståndens afund och hat samt Drottningens behof af medel att förslösa på nöjen och till utländska gunstlingar. Dristade hon att göra detta försök, så vore i hvarje stund ett motstånd att befara, hvilket, okufvadt, skulle kunna leda till vådliga följder för thronen, hvilket åter, besegradt, torde lända mindre henne, än ett ännu farligare anhang till nytta. Hon hade ingen medelväg att välja, ty hvar fans den? och när gagnade halfhet i handling? Att, i overksamhet, blott åse den närvarande striden var henne ej tillåtit. Borde hon då åt den ovissa utgången deraf förtro sitt fosterlands lugn, sin egen lycka, sin fordna ära, sitt framtida anseende? Till ett sådant vågspel saknade hon i sanning mod, men det mera ädla, att åt en kraftfullare öfverlåta hvad hon icke tilltrodde sig att sjelf längre kunna vårda, det ägde denna Drottning. Hon var qvinna, hennes förmåga skapad för mindre äfventyrliga värf. Hon hade skarpsinnighet nog att upptäcka, hvadan stormen komme, och huru långt den, om ohejdad, skulle framrasa; men emot dess öfvervåld ansåg hon endast en manlig arm mäktig att upprätthålla Staten. Hon sin efterträdare fann hon denna skyddskraft, understödd af Folkets tillgifvenhet och befästad i Magnaternas fruktan. Han kunde berga fäderneslandet, om icke annorlunda, med att böja stormen utåt; men svigtade äfven han för densamma, då vore hon ursäktad och för egen del frälsad.
En orsak, hvilken Christina vid flera tillfällen, offentligen och enskilt, uppgaf såsom bestämmande henne till en snar afsägelse, var farhågan för thronföljdens bestånd. Hon förde sig till minnes, huru i det sist förflutna tidehvarfvet en yngre broder hade från den Svenska thronen nedstött en äldre, och hvilka skakningar denna inkräktning hade verkat; hon betänkte, huruledes kronan, när äfven denna gren af Wasa-stammen var för svag att bära densamma, blifvit öfverflyttad på en yngre men mera väldig, ifrån hvilken hon sjelf drog sitt ursprung; hon visste till huru mycken blodsutgjutelse denna sista kamp om Sveriges thron hade föranledt. I en tid, då yttre krig hotade, då tvisteämnen gäste inom Nationens sköte, önskade hon ej åt sitt fosterland det öde att se ännu en gång sådana uppträden förnyas, som de, hvilka kostat Sigismund Svenska spiran och Erik den fjortonde, utom den, lifvet. Detta vore, i händelse af hennes hastiga dödsfall, att frukta. Hon kände den ovilja, som de mäktige herrarne hyste för det Pfalziska huset, den afundsamhet, hvarmed förmyndarestyrelsen hade från dess visa förvaltning af Rikets Drätselverk skiljt Carl Gustafs fader, de bemödanden, genom hvilka man sökt att i hennes gunst nedsätta sonen. Endast genom de trenne ofrälse Ståndens enstämmiga bifall hade hon kunnat genomdrifva sitt beslut att till sin efterträdare utnämna denna sin frände; så häftigt var aristokratens sträfvande att från thronen utestänga en furste, hvilken den fruktade såsom en alltför bestämd folkvän, och hvars hjeltekraft skulle höja honom öfver allt beroende af dess biträde. Dat [sic] var derföre skäl att befara, det Magnaterne, om Drottningen oförmodadt aflede, skulle begagna sig af tillfället och arftagarens frånvaro, för att antingen kullkasta hans rätt eller bringa den under tvistighet, eller också genom några tvungna förpligtelser binda hans sjelfständighet. Visserligen ägde han ett stöd för sina rättigheter i de lägre Ståndens kärlek; men äfven dessa och isynnerhet deras ledare skulle sannolikt ej försumma tillfället till ett försök att stegra sina anspråk och utföra sina planer. Huru långt striden, i en sådan sakernas ställning förnyad, skulle sträcka sig, stod ej att beräkna; ännu mindre, hvilka följder i en framtid denna tilltagande söndring kunde medföra. Komme äfven Carl Gustaf utan motstånd i besittning af Svenska thronen, så kunde dock, under de troligen förestående krigen, döden snart rycka honom derifrån. Och hvem skulle då uppträda i hans ställe? Kring hvilket föremål för sin trohet skulle de redlige då kunna sammansluta sig? Sjelf var han ännu icke gift, och hans broder ägde hvarken samma Nationens tillgifvenhet eller samma stora egenskaper att den förtjena. Någon annan med det Svenska Konungahuset närmare befryndad Furste fans icke; men det saknades ej, då icke Oxenstjernas ädelhet dem återhölle, inhemske herrar, som skulle äga lust och mod att gripa efter kronan. Icke torde heller de ifrige gynnarne af en demokratisk statsförfattning då förblifva overksamme. Huru ett Konungaval, om det kunde i så beskaffade omständigheter företagas, skulle aflöpa, vågade Christina icke ens gissa. Kanske förstorade hennes inbillning här faran; men varnande exempel voro ej så aflägsna, och spelet var i alla händelser högt. Emot dessa närmare eller fjermare olyckor visste hon endast ett räddningsmedel: Carl Gustafs upphöjelse och genom honom det tidiga grundläggandet af en ny konungaätt. Af det förra berodde förnämligast det sednare. Den unge Prinsen hade anhållit om Drottningens hand; men efter många fruktlösa försök fått bestämdt afslag. Hon kunde icke gifva honom sitt hjerta, men hon erkände dock, att hans vördnadsfulla kärlek, hans ädla egenskaper och barndomens vänskap gjorde honom, före någon annan, dertill berättigad. Detta allt, jemte hennes afsky för äktenskapets band, bestämde hennes beslut att aldrig förmäla sig. Emellertid uppsköt Carl Gustaf att söka sig en annan Gemål, måhända antingen emedan han hoppades att genom sin enträgenhet slutligen besegra Christinas föresats, eller derföre att han icke ville beröfva hennes arfvingar, i fall hon trädde i ett annat äktenskap, en spira som hon hade från dem bortgifvit. Dessa Arf-Furstens betänkligheter kunde endast undanrödjas [sic] genom en afsägelse, hvilken skulle styrka fastheten af hennes beslut och tvinga honom att i någon annan förbindelse lemna fäderneslandet en borgen för en ny dynastis lugna och långvariga styrelse. Det var äfven detta skäl som hon för Rådet och Ständerna frambar; det ådagalade den största oegennytta och den varmaste fosterlandskänsla; det sårade intet parti; det blottade inga för henne obehagliga förhållanden.
Efter att sålunda hafva framställt de förnämsta politiska skälen för Drottning Christinas afsägelse, återstår att i hennes lynne och böjelser uppsöka de öfriga som kunnat föra henne till detta steg. De förstnämda, dem jag härledt ifrån Svenska Folkets belägenhet under detta tidehvarf, har jag ansett såsom väsendteligen bestämmande förtjena företrädet för de andra, såsom enskilta driffjädrar medverkande, dem jag nu vill gå att utreda.
Härvid må jag först anmärka, att de allmänna förhållanden, som jag i korthet beskrifvit, småningom alstrade i Christinas sinne en ledsnad, en bekymmerslöshet vid alla regeringsärenden, hvilken ständigt manade henne att göra sig från dem ledig. Strax efter sitt anträde till styrelsen röjde hon en lust att ensam befatta sig med statssaker och en ihärdighet vid deras behandling, som väckte allmän förundran. För hennes lifliga lynne ägde allt ännu nyhetens behag; kriget med dess händelser, omsorger och underhandlingar gaf åt öfverläggningarna inom Rådet en mångfald, som angenämt sysselsatte hennes verksamhet. Hon var äfven svartsjuk om sin makt, från hvars utöfning hon misstänkte, att Oxenstjerna med sitt faderliga deltagande ville henne utestänga. Men snart förändrade sig förhållandet. Freden riktade styrelsens omsorg på andra mera enformiga och derjemte mindre roande föremål. För den inre hushållningens angelägenheter danades icke hennes själ, som var mera upprymd af tankan på en yttre storhet. Ej heller såg hon de bemödanden, hon använde för Rikets uppkomst, krönta med all den framgång, som hon väntat. Lärda sällskap och hofvets lustbarheter började nu, vida mer än tillförene, att upptaga Christinas tid. Hennes ära, snille och frikostighet hade samlat kring henne en krets af utmärkta vettenskapsidkare, hvilkas umgänge skänkte henne mera njutning, än de stelt allvarliga öfverläggningarna inom Rådkammaren. Efter Grefve De la Gardies återkomst, hvilken från Frankrike hemförde nya seder och nu blef själen i alla nöjen, vändes märkeligen Drottningens håg från regeringsmålen, och då hon måste återgå till dem, var det mestadels för att innerligare öfvertygas om sin oförmåga att längre uppehålla verket. Slutligen när bekymren och tvisterna förföljde henne äfven i det enskilta lifvet och störde för henne dess lugn, när ränker samt afund söndrade dem, som henne närmast omgåfvo, när inom hofvet det blef hennes dagliga kall att medla emellan stridiga partier; då manade henne ledan vid det närvarande tillståndet att förbyta detsamma i ett annat mera sjelfständigt och rikt på ädlare njutningar. Intet medel till räddning ifrån detta förtryck såg hon, utom uppoffringen af en krona, under hvars börda hon dignade, för hvars behag hon ej mera var känslig.
English translation (my own):
At the Riksdag of 1650 the conflict finally broke out, after the old nobility had recently overextended their claims. The commoner Estates then presented a document in which they most notably demanded the withdrawal to the Crown of the estates that had been given away from them after the death of King Gustav Adolf. The strongest reason for this claim must have been the increased burden of taxes even after the peace; it is certain, however, that the chief men, if it could then have been carried through, would not have failed to base extensive plans for their own aggrandisement on its success.
There were probably many, and even those in the time of the late King, who wished to see the power that they wanted to take away from the aristocracy given to the masses of the people, whom they considered themselves able to lead; but about the rise of the monarchy they were not so happy. Democratic ideas were now no more foreign in Sweden than in other kingdoms, and even some statesmen of the highest nobility and the greatest influence showed themselves not averse to them.
Thus it was not only an honest and open struggle for rights between the separate Estates; everything revealed the existence of a secret party which knew how to involve its own interest in this, which, with entirely different aims than those just stated, was eager to see disorder rise — which, most notably attached to the lower classes of the people, counted its supporters also among the highest.
Could Kristina remain ignorant of it for long? If nothing else, the boldness of the Messeniuses should reveal to her what was being done. To the heir to the throne one dares to send a letter of reproach against her and the leading men of the kingdom; one boldly urges him to take the lead in the changes which will soon occur; one skillfully sows seeds of discord between the Queen, the Hereditary Prince and the Council. The investigation reveals, if not yet dangerous ramifications of the plots, at least strong suspicions of awareness on the part of one of the councilmen of the Realm and several respected men. And all this would mean nothing!
Kristina saw more than well how these open quarrels, these secret denunciations, day by day required greater force to suppress and gave increasing reasons to fear a more dangerous outbreak. How could she deflect or delay it for a longer time? If she finally paid no attention to the complaints of the commoners, what should or could be the result?
Discontent increased to rebellion, classes of citizens armed against each other, and perhaps finally a robbery for the ambitious or profit-hungry leaders of the parties. This at least could happen, and Kristina's lively imagination must have imagined to her the possibility of it. An empty treasury with a brilliant grandeur to maintain and expand, the need for new taxes on an already impoverished people, the danger of hostile attacks, as well as the difficulty of deflecting them, were circumstances that made the demanded return of the crown estates for the welfare of the State quite inevitable.
But on the other hand, multiple reasons arose against this. Only with painful humiliation could Kristina revoke the rewards with which she had previously, in the name of herself and her Fatherland, repaid excellent services and brilliant achievements.
With reason she feared, if she withdrew these grants, that she would be accused by her contemporaries and posterity of ingratitude, or of having previously given them away carelessly. Nor did she consider herself able without the greatest danger to dare such an attempt to diminish the power and wealth of a nobility so powerful, so restless, so proud in the consciousness of its honour and its merit.
Such a bold encroachment on its supposed right would be attributed by this Estate, not to necessity, but to the envy and hatred of the lower Estates, and to the Queen's need of means to waste on pleasures and on foreign favourites. If she dared to make this attempt, there would be opposition to be feared at any moment, which, unconquered, might lead to dangerous consequences for the throne, which again, defeated, would probably benefit her less than an even more dangerous attachment.
She had no middle course to choose, for where was it to be found? And when was half-heartedness of action profitable? To merely watch the present conflict in inaction was not permitted her. Should she then entrust to its uncertain outcome the peace of her Fatherland, her own happiness, her past glory, her future reputation?
She lacked courage for such a venture, indeed; but the nobler thing, to entrust to a more powerful one what she did not trust herself to be able to maintain any longer, was possessed by this Queen. She was a woman, her faculties created for less adventurous tasks. She had insight enough to discover whence the storm would come and how far it would rage if unchecked; but against its violence she considered only a male arm powerful enough to maintain the State.
She found in her successor this protective power, supported by the affection of the people and fortified in the fear of the magnates. He could save the Fatherland, if nothing else, by bending the storm outward; but if he also failed in this, then she would be excused and for her part saved.
One reason which Kristina on several occasions, both publicly and privately, gave as determining her to an early abdication was the fear for the continuity of the succession. She recalled how in the last past time a younger brother had dethroned an older one from the Swedish throne, and what tremors this invasion had caused; she considered how the crown, when even this branch of the Vasa family was too weak to bear it, had been transferred to a younger but more powerful one, from which she herself derived her origin; she knew how much bloodshed this last struggle for the throne of Sweden had occasioned.
At a time when external war threatened, when matters of dispute were visiting within the bosom of the nation, she did not wish for her Fatherland the fate of seeing once more such events renewed as those which had cost Sigismund the Swedish scepter and Erik XIV, besides that, his life.
This would, in the event of her hasty death, be to be feared. She knew the dislike which the powerful lords entertained for the Palatine House, the jealousy with which the regency government had separated Karl Gustav's father from his wise administration of the realm's treasury, the efforts by which they had sought to detract from his son's favour.
Only through the unanimous approval of the three commoner Estates had she been able to carry through her decision to appoint her cousin as her successor; so fierce was the aristocracy's striving to exclude from the throne a prince whom it feared as too determined a friend of the people, and whose heroism would raise him above all dependence on its assistance.
It was therefore reason to fear that the magnates, if the Queen unexpectedly died, would take advantage of the opportunity and the absence of her heir, either to overthrow his right or bring it into dispute, or also to bind his independence by some forced obligations. It is true that he had a support for his rights in the love of the lower Estates; but even these, and especially their leaders, would probably not neglect the opportunity to attempt to increase their claims and carry out their plans.
How far the struggle, in such a renewed state of affairs, would extend, could not be calculated; still less, what consequences in the future this increasing discord could entail. Even if Karl Gustav came into possession of the Swedish throne without resistance, then, during the probably imminent wars, death could soon snatch him from there. And who would then act in his place? Around what object of their loyalty could the honest people then unite?
He himself was not yet married, and his brother possessed neither the same devotion to the nation nor the same great qualities to deserve it. No other prince was found more closely allied to the Swedish Royal House; but there was no lack, as Oxenstierna's nobility did not restrain them, of native gentlemen who would have the desire and courage to seize the crown. Nor should the former supporters of a democratic constitution then remain inactive.
How a royal election, if it could be undertaken in such circumstances, would proceed, Kristina did not even dare to guess. Perhaps her imagination exaggerated the danger here; but warning examples were not so remote, and the stakes were in any case high. Against these nearer or more distant calamities she knew only one means of salvation: the elevation of Karl Gustav and through him the early foundation of a new royal line.
The latter depended chiefly on the former. The young Prince had asked for the Queen's hand, but after many fruitless attempts had been decidedly refused. She could not give him her heart, but she nevertheless acknowledged that his reverent love, his noble qualities, and the friendship of childhood made him, before anyone else, entitled to it. All this, together with her aversion to the bonds of marriage, determined her decision never to marry.
However, Karl Gustav postponed seeking another consort, perhaps either because he hoped by his insistence to finally defeat Kristina's resolve, or because he did not wish to deprive her heirs, in case she entered into another marriage, of a scepter which she had given away from them. These the Hereditary Prince's reservations could only be removed by a renunciation, which would strengthen the firmness of her decision and force him to leave the Fatherland a guarantee for the calm and long-lasting rule of a new dynasty in some other connection.
It was this reason also which she presented to the Council and the Estates; it revealed the greatest disinterest and the warmest patriotic feeling; it hurt no party; it revealed no circumstances unpleasant to her.
Having thus presented the principal political reasons for Queen Kristina's abdication, it remains to seek out in her disposition and inclinations the others which could have led her to this step. The first-mentioned, which I have derived from the situation of the Swedish people during this period, I have considered as essentially decisive and deserving of precedence over the others, which contributed as individual driving forces, which I now wish to investigate.
Here I must first remark that the general conditions which I have briefly described gradually produced in Kristina's mind a boredom, a carelessness in all government affairs which constantly urged her to free herself from them. Shortly after her accession to the government she revealed a desire to deal alone with state affairs and a persistence in their treatment which aroused general astonishment. For her lively disposition everything still had the pleasure of novelty; the war with its events, cares and negotiations gave the deliberations within the Council a variety which pleasantly occupied her activities.
She was also jealous of her power, from the exercise of which she suspected that Oxenstierna, with his paternal participation, wanted to exclude her. But the situation soon changed. Peace directed the government's cares to other more monotonous and consequently less amusing objects. Her soul, which was more excited by the thought of external greatness, was not formed for the affairs of internal economy.
Nor did she see the efforts she made for the establishment of the kingdom crowned with all the success she had expected. Learned society and the pleasures of the court now began, far more than before, to occupy Kristina's time. Her honour, genius and liberality had gathered around her a circle of distinguished scholars, whose company gave her more pleasure than the stiffly serious deliberations in the Council chamber.
After the return of Count de la Gardie, who brought home new customs from France and now found her soul in all pleasures, the Queen's mind was noticeably turned from the aims of government, and when she had to return to them, it was mostly to become more deeply convinced of her inability to maintain the work any longer.
Finally, when worries and disputes pursued her even in her private life and disturbed her peace, when intrigues and envy divided those who most closely surrounded her, when within the court it became her daily calling to mediate between warring parties; then boredom with the present state urged her to exchange it for another more independent and rich one in nobler pleasures. She saw no means of escape from this oppression except the sacrifice of a crown under whose burden she was buckling, to whose pleasures she was no longer sensitive.
Above: Kristina.
Above: Carl Thomas Järta.
No comments:
Post a Comment