Source:
Försök att utreda orsakerna till Drottning Christinas afsägelse af Svenska Kronan, written by Carl Thomas Järta, featured in Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796, volume 10, pages 195 to 200, published by the Swedish Academy, 1826; original at Harvard University
The essay:
Christinas begär att vinna den största möjliga frihet äggade henne också till försakelse af thronen. Känslan af tvång, i hvad hänseende som helst, var för henne olidelig, och endast vid de tillfällen, då hennes värdighet oundgängeligen kräfde det, eller hennes fåfänga smickrades, kunde hon underkasta sig inskränkningar i sin otvungenhet. Hennes yttre röjde ingen qvinnlig varsamhet, hennes manér voro ytterst lediga, hennes klädsel föga vårdad, de sysselsättningar som hon sökte, fria och ofta manliga. Denna obundenhet gaf icke sällan åt de oskyldigaste handlingar ett tvetydigt utseende; men den låg i djupet af en Drottnings karakter, hvilken beklagade sig öfver missödet att vara född qvinna. Hennes hjerta var öppet för kärleken, men äktenskapets band ansåg hon dock aldrig för annat än bojor. Var det då att förmoda, att hon gerna skulle låta fängsla sig af de gyllene, som voro fästade vid thronen? I början fröjdade henne visserligen det hopp, att hennes makt skulle försätta henne i åtnjutandet af denna frihet; men då detta icke hände, och vanan förstörde behaget af den, hon redan ägde, återväcktes ännu häftigare lusten till ett lif, hvilket skulle hafva hela verlden till sitt omfång. Från sitt hof, ehuru glad och fri tonen der än var, hade hon ej kunnat bannlysa de besvärliga bruk, som åtfölja majestätet. Allmänna klagomål höjdes äfven emot hennes nöjen, dem den Svenska strängheten fördömde; till deras fortsättande lemnade Skattkammaren inga medel. Christina ansåg derföre ändamålslöst, när ingen arfvinges intresse fordrade det, att längre uppoffra sin sällhet och sjelfständighet. Sedan hon så verkat för andras bästa, trodde hon sig äga rätt att nu lefva för sitt eget väl.
Christina hyste många önskningar, dem hon såsom Drottning aldrig kunde hoppas att få tillfredsställa. Bland dessa var en ständigt växande lust att bese främmande länder och lära känna deras invånare. Dessas språk, seder, öden och hyfsning hade hon genom böcker och umgänge inhemtat, men en sådan kunskap var ej för hennes lärgiriga själ tillräcklig; den retade henne att söka en ännu mera lefvande och åskådlig af natur och folklynne, hvilken endast personlig närvaro kan gifva. I hennes sinne låg behofvet af rörlighet kring ofta ombytta föremål, och behagligare kunde densamma aldrig vinnas, än genom besök hos utländska Nationer. Christina längtade dock icke endast efter att själf få se verlden, hon ville äfven, att verlden skulle se henne. En sådan resa, hvilken ej borde blifva en flyktig genomfärd och torde draga ut på år, var det henne för det närvarande icke möjligt att verkställa. Näppeligen erhölle hon sitt Folks bifall dertill, och den ståt, hvarmed hon, såsom regerande Drottning öfver Sverige, måste sig omgifva, skulle öka de redan tryckande skatterna. Men hvad som var af vida större betydenhet, hennes bortovaro kunde störta henne och riket i de största faror. De förut omtalade stridigheterna skulle erhålla luft, när ingen öfver eller utom desamma hämmade dem, och det ena eller andra partiet kunde rycka till sig en makt, som regenten sedan skulle hafva svårt att återtaga. Hindren för henne att fullborda sin önskan höfdes endast derigenom, att hon lemnade thronen. I samma stund som hon derifrån nedträdde, vore hennes färd redan börjad. Främmande Furstar skulle med mera välvilja bemöta henne, ej längre ett föremål för deras afund, Europa ifrigare längta att se den, som varit mäktig af en sådan försakelse.
Men ännu längre sträckte sig Christinas åtrå. För Norden kände hon sig icke danad. Hon älskade sin fosterjord, hon skattade högt den ära att vara född i Sturars och Wasars fädernesland, hon bar Svears kärlek i sitt hjerta djupt bevarad. Men en sparsam natur, ett kallt klimat, ett allvarligen trögt folklynne sammanstämde ej med hennes yppiga, varma, lifliga själ. Äfven under de mest lysande dagarna af hennes regering rigtade sig hennes blickar mot Södern. Hennes inbillning, uppeldad af poeternas beskrifningar, brann af begär att i Hesperien uppsöka sitt rätta hem. Der hade de skalder, författare och konstnärer lefvat, hos hvilka hon stod i skuld för sitt lifs skönaste stunder; der lefde ännu, mera än någorstädes, vettenskap och konst i den innerligaste förening. Hvilken sällhet för henne att der få njuta sina öfriga dagar, under en himmel så klar, ibland naturens och menniskosnillets yppersta alster, besjungen, undervisad, förtjust!
Sluteligen synes till Christinas afsägelse hafva medverkat en henne egen känsla, blandad af qvinnlig fåfänga och manlig ärelust. I alla hennes handlingar framlyser begäret att förvåna. Styrkan att bortskänka en krona, blef ej vanliga menniskor gifven; det smickrade Christina att räknas till de få, som ägde henne. Hon hoppades, att hennes försakelse skulle i häfderna lysa bredevid Diocletiani och äfven fördunkla Carl den femtes, med hvilken isynnerhet hon väntade sig att blifva sammanställd. Denne Kejsare, böjd af kroppslig bräcklighet mot grafven, var till längre verksamhet och njutning oförmögen. Hans ära hade lidit, hans förhoppningar felslagit, hans lycka var i sin nedgång, en hatad lära segrande, fiendernas tal ökadt. Allt uppkallade honom att nedlägga sina kronor. Christina åter, ung, kraftfull, älskad af sitt Folk, beundrad af Europa, nu på högden af sin ära och makt, bortgifver sjelfvilligt Wasarnas spira, som hon ärft af Gustaf Adolph, och hvilken hon så burit, så fräjdat. »Hvilket olika skådespel! hvilken olika uppoffring!« skulle samtid och efterverld utropa. Henne skulle de gemensamt tilldela äran att vara den ovanligaste bland sitt kön. För detta evinnerliga rykte försakade hon gerna ett förgängligt majestät.
English translation (my own):
Kristina's desire to gain the greatest possible freedom also incited her to renounce the throne. The feeling of constraint, in any respect, was unbearable to her, and only on those occasions when her dignity inevitably demanded it, or her vanity was flattered, could she submit to restrictions in her ease. Her appearance revealed no feminine wariness, her manners were extremely casual, her dress little cared for, the pursuits she sought were free and often masculine.
This freedom not infrequently gave the most innocent actions an ambiguous appearance; but it lay in the depths of the character of a queen who lamented the misfortune of being born a woman. Her heart was open to love, but she never considered the bonds of marriage as anything but fetters. Was it then to be supposed that she would willingly allow herself to be imprisoned by the golden ones that were attached to the throne?
At first she was delighted with the hope that her power would place her in the enjoyment of this freedom; but when this did not happen, and habit destroyed the pleasure of that which she already possessed, the desire for a life which would have the whole world within its scope was awakened even more intensely.
From her court, however cheerful and free the tone was, she had not been able to banish the troublesome customs which accompany majesty. General complaints were also raised against her pleasures, which Swedish severity condemned; for their continuance the treasury left no means.
Kristina therefore considered it futile, when the interest of no heir required it, to sacrifice her happiness and independence any longer. Having thus worked for the good of others, she believed herself entitled now to live for her own good.
Kristina had many desires which as queen she could never hope to satisfy. Among these was an ever-growing desire to visit foreign countries and get to know their inhabitants. Their languages, customs, fates and manners she had acquired through books and social intercourse, but such knowledge was not sufficient for her studious soul; it provoked her to seek an even more vivid and vivid knowledge of nature and popular sentiment which only personal presence can give. In her mind lay the need for movement around frequently changed objects, and this could never be more pleasantly obtained than by visiting foreign nations.
Kristina, however, not only longed to see the world herself, she also wanted the world to see her. Such a journey, which should not be a fleeting journey and would probably drag on for years, was not at present possible for her to carry out. She would hardly receive her people's approval for this, and the pomp with which she, as reigning queen of Sweden, had to surround herself would increase the already oppressive taxes.
But what was of far greater importance was that her absence could plunge her and the kingdom into the greatest dangers. The previously mentioned conflicts would gain air when no one above or outside them restrained them, and one or the other party could seize a power that the ruler would then have difficulty in regaining.
The obstacles to her fulfilling her desire were removed only by her leaving the throne. The moment she stepped down from it, her journey would already have begun. Foreign princes would receive her with more goodwill, no longer an object of their envy. Europe would yearn more eagerly to see the one who had been powerful from such a renunciation.
But Kristina's longing extended even further. She did not feel herself made for the North. She loved her native land, she highly valued the honour of being born in the Fatherland of the Stures and the Vasas, she carried the love of the Swedes deeply preserved in her heart. But a frugal nature, a cold climate, a serious, sluggish popular disposition did not correspond with her exuberant, warm, lively soul.
Even during the most brilliant days of her reign her gaze was directed towards the South. Her imagination, inflamed by the descriptions of the poets, burned with desire to seek her true home in Hesperia. There had lived the poets, writers and artists to whom she was indebted for the most beautiful moments of her life; there still lived, more than anywhere else, science and art in the most intimate union. What bliss for her to enjoy the rest of her days there, under such a clear sky, among the finest creations of nature and human ingenuity, sung about, taught, delighted!
Finally, Kristina's abdication seems to have been influenced by her own feelings, mixed with feminine vanity and masculine ambition. In all her actions the desire to surprise shines forth. The power to give away a crown was not given to ordinary people; it flattered Kristina to be numbered among the few who possessed it. She hoped that her renunciation would shine in the history books far beyond Diocletian and even eclipse that of Charles V, with whom she particularly expected to be compared.
This Emperor, bent by bodily frailty towards the grave, was incapable of further activity and enjoyment. His honour had suffered, his hopes failed, his fortune was in decline, a hated doctrine triumphed, the number of his enemies increased. Everything called upon him to lay down his crowns.
Kristina again, young, vigorous, loved by her people, admired by Europe, now at the height of her glory and power, voluntarily gives up the scepter of the Vasas, which she inherited from Gustav Adolf, and which she had borne so proudly.
"What an unequalled spectacle! What a unequalled sacrifice!", her contemporaries and posterity would exclaim. To her they would jointly award the honour of being the most unusual of her sex. For this eternal reputation she willingly renounced a transitory majesty.
Above: Kristina.
Above: Carl Thomas Järta.
No comments:
Post a Comment