Source:
Försök att utreda orsakerna till Drottning Christinas afsägelse af Svenska Kronan, written by Carl Thomas Järta, featured in Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796, volume 10, pages 200 to 203, published by the Swedish Academy, 1826; original at Harvard University
The essay:
Jag har nu sökt att uppdaga orsakerna till den märkvärdiga händelse, som jag företagit mig att betrakta. En utveckling af dem måste till det mesta utgå från blotta gissningar, mer eller mindre sannolika. Christina har aldrig i något yttrande, som blifvit efterverlden meddeladt, på ett fullständigt sätt yppat skälen till sitt beslut, hvarföre äfven hos mången den mening uppstått, att hon sjelf ej kunnat göra sig reda för dem. Offentliga handlingar eller enskilta uppsatser af samtidiga män, som njutit hennes närmare förtroende, sprida deröfver icke heller tillräckligt ljus. Jag har fördenskull endast kunnat grunda mitt omdöme på kända allmänna förhållanden samt kunskapen om Christinas lynne. Från dem har jag velat härleda hennes steg, hvilket en tillfällig nyck ej synes mig hafva framkallat. Men äfven då man antager, att det var med lugn beräknadt, att det var nödvändigt, kan man dock icke neka, att just denna märkvärdighet hade sitt upphof i fel, hvarifrån Christina ej må frikännas; uti hennes vanvårdnad af Statens tillgångar, hennes ostadighet i böjelser, hennes skiftande val af gunstlingar. Hon hade kunnat undvika många af de svårigheter, hvarutur hon, deruti invecklad, endast ägd ett sätt att utreda sig.
Hvilka nu de mer eller mindre verkande anledningar må hafva varit, som stadgat hos Drottning Christina beslutet att afsäga sig regeringen; — hon verkställer det den 6 Juni 1654. Ständerna voro kallade till en Riksdag i Upsala. Redan äro de samlade på Rikssalen, der de afbida Drottningens ankomst. Olika känslor genomströmma i denna stund hvarje själ, måla sig på hvart anlete. Här tillbakahåller förtrytelsen med möda ett utbrott; der söker förgäfves en hemlig fröjd att sig dölja. Här sänkes ett öga, bekymradt för framtiden, der åter lyfter sig ett annat mot ljusa förhoppningar. Dock binder samma stumhet alla tungor. Nu inträder Christina, beledsagad af Arf-Fursten och Rådet. Hon stiger upp på thronen, kastar sina blickar kring församlingen, men saknar der en Man. Det är Axel Oxenstjerna. För första gången vägrar han att fylla sitt kall. En äldre och heligare trohetspligt förbjuder honom det; sorgen har öfverväldigat hans själ, han, hvilken så ofta burit till Ständerna Drottningens bud, har icke styrka att förkunna dem detta sista. Hon kan icke klandra hans frånvaro, men den rubbar ej hennes själskraft. Åt en annan Rådsherre lemnar hon att uppläsas den handling, som innehåller hennes afsägelse. Derefter, då Riks-Drotzet Grefve Per Brahe ej vill låna dertill sin hand, tager hon sjelf kronan af sitt hufvud, afkläder sig manteln, nedträder på det lägsta steget till thronen. Der står nu Christina, omhöljd blott af framfarna dagars minnen och ära! Hon ensam synes lugn, i hennes öga allena framtränger ingen tår. En djup tystnad råder; hon bryter den, när hon höjer sin fasta stämma, den ännu så älskade, till det sista afskedet. I de ömmaste uttryck af tacksamhet för Gud, af erkänsla för sitt Folk, af aktning för Carl Gustaf uttalar hon det. Hennes tal besvaras i Nationens namn af samma Rådsherre, som förkunnat hennes afsägelse, i sitt eget af den nya Konungen. Intet förbinder Christina att längre dröja; tårarna i de närvarandes blickar kunna framlocka hennes, lättas måste hennes eget bröst. Hon lemnar thronen, ledena öppna sig, och vid Carl Gustafs sida är hon försvunnen ur allas åsyn. Men hennes bild står qvar i hvarje själ, men från allas hjertan, gillande eller ogillande hennes beslut, ljuder en enda röst! Hon var ändock den store Gustafs dotter!
English translation (my own):
I have now sought to discover the causes of the remarkable event which I have undertaken to consider. A development of them must for the most part be based on mere conjectures, more or less probable. Kristina never, in any statement which has been communicated to posterity, fully disclosed the reasons for her decision, which is why even the opinion has arisen in many that she herself could not have made herself aware of them. Public documents or individual essays by contemporaries who enjoyed her closer confidence do not shed sufficient light on the subject.
I have therefore been able to base my judgment only on known general circumstances and knowledge of Kristina's disposition. From these I have wished to deduce her steps, which a temporary whim does not seem to me to have produced. But even when one assumes that it was calmly calculated that it was necessary, one cannot deny that this particular remarkable event had its origin in error, from which Kristina must not be acquitted; in her neglect of the State's resources, her instability of inclinations, her changing choice of favourites. She could have avoided many of the difficulties from which, entangled therein, she had only one way of extricating herself.
What more or less effective reasons may have been, which determined Queen Kristina's decision to resign the government; — she carried it out on June 6, 1654.
The Estates were summoned to a Riksdag in Uppsala. They are already assembled in the Hall of State, where they await the Queen's arrival. Various feelings at this moment flow through every soul, paint themselves on every face. Here, regret with difficulty restrains an outburst; there, a secret joy tries in vain to hide itself. Here, one eye is lowered, worried about the future, there again another is raised towards bright hopes. However, the same silence binds all tongues.
Now Kristina enters, accompanied by the Hereditary Prince and the Council. She ascends the throne, casts her gaze around the assembly, but one man is not there. It is Axel Oxenstierna. For the first time, he refuses to fulfill his calling. An older and more sacred duty of fealty forbids him; grief has overwhelmed his soul; he who has so often carried the Queen's command to the Estates has not the strength to announce this last to them. She cannot blame his absence, but it does not shake her strength of mind.
She leaves the act containing her resignation to be read by another councilman. Then, when the Grand Steward of the Realm, Count Per Brahe, will not lend his hand to it, she herself takes the crown from her head, takes off her robes, and descends on the lowest step to the throne.
There now stands Kristina, enveloped only by the memories and honour of bygone days! She alone seems calm, in her eyes alone no tears flow. A deep silence prevails; she breaks it when she raises her firm voice, the one still so beloved, to the last farewell. In the most tender expressions of gratitude to God, of recognition for her people, of respect for Karl Gustav she pronounces it. Her speech is answered in the name of the nation by the same councilman who has announced her abdication, in his own by the new King.
Nothing obliges Kristina to linger any longer; the tears in the eyes of those present can draw her forth, her own breast must be relieved. She leaves the throne, the joints open, and at Karl Gustav's side she is gone from everyone's sight. But her image remains in every soul, but from everyone's heart, approving or disapproving of her decision, a single voice sounds! She was still the great Gustav's daughter!
Above: Kristina.
Above: Carl Thomas Järta.
No comments:
Post a Comment