Source:
Anteckningar om svenska qvinnor, pages 94 to 100, by Wilhelmina Stålberg and Per Gustaf Berg, 1864
The biography:
Christina, den store Gustaf Adolfs dotter. Denna furstinna, ett fenomen, hvartill ingen tid och intet land någonsin frambringat maken, står, så väl genom sitt förvånande snille, sina ovanliga kunskaper och sin märkvärdiga skarpsinnighet, som genom sina fel, misstag och förvillelser, ensam i historiens annaler, liksom hon ensam vandrade genom lifvet. Lika klandrad, som beundrad, lika tadlad af somliga, som försvarad af andra, har hon inspirerat oräkneliga häfdatecknare att framställa hennes bild, och ännu skall mången i och för detta ändamål fatta sin penna; dock tro vi med skäl, att den tid aldrig varder kommande, då en rätt dagers klara stråla skola falla derpå, eller, för att tala tydligare, då denna förunderliga karakter skall kunna rätt belysas, uppfattas och beskrifvas.
Christina föddes på Stockholms slott, d. 8 Dec. 1626, af Gustaf II Adolfs gemål Maria Eleonora af Brandenburg, hvilken var otröstlig öfver att för tredje gången hafva bragt en flicka till verlden och som aldrig, under de första fyra åren, kunde tåla den lilla Christina, fastän de andra barnen voro döda och denna prinsessa förblef det sista och enda. I sin egen historia, eller sjelfbiografi, berättar Christina, att hon varit, under de första månaderna af sitt lif, utsatt för både många och svåra lifsfaror. Först skulle en bjelke hafva lossnat ur taket i barnkammarn och nedfallit helt tätt bredvid vaggan, dock utan att skada den lillan, som, då hennes far fick kunskap härom, genast måste bäras in till honom, på det han skulle öfvertyga sig om, att hon var oskadd. Ty han, den frejdstore konungen, älskade sitt barn med den varmaste fadersömhet. Christina vill liksom låta påskina, att bjelkens nedfallande skulle varit ett mordförsök, äfvensom det myckna skenbara slarf, som begicks med den späda konungadottern, i det man flera gånger lät henne falla i golfvet, hvaraf också härledde sig, att hon hade den ena axeln något högre än den andra, ett fel, som hon dock vid mognare år förstod att genom klädseln dölja. Hon beskyller dock ingen direkte för dessa nidingsdåd; men det tros, att någon utländsk makt har haft sin del deruti och mutat hennes amma och sköterskor. Emellertid undgick hon lyckligen alla faror och fick lefva, växa och mogna, för att förvåna både samtid och efterverld.
Gustaf Adolf älskade sin späda dotter så högt, att han hade svårt att länge vara henne förutan, hvarför han tog henne med sig på resor, för att beständigt hafva henne att jollra med. Då hon ej var mer än två år gammal fick hon åtfölja sin far till Kalmar. Kommendanten derstädes lät fråga kungen, om man skulle våga affyra kanonerna, ty den lilla prinsessan kunde ju bli skrämd af deras dån. "Skjut!" sade kungen. "Christina är min dotter och måste tidigt vänja sig vid skott." Kanonsalfvan blef således affyrad, och den lilla, i stället att bli rädd derför, skrattade högt, klappade i händerna och gaf alla tecken till förnöjelse öfver hvad hon hörde.
Då hon var fyra år gammal lemnade hennes store fader fosterlandet, för att gå att strida i Tyskland, till den förföljda protestantiska religionens försvar. Före sin afresa ordnade han dock allt inom riket, som om en inre röst bestämdt hade sagt honom, att han aldrig skulle dit återkomma. Bland annat tog han af råd och ständer det löftet, att de skulle försvara hans dotters rätt till thronen och laga att hon blefve antagen till Sveriges drottning, i händelse af hennes fars död. De lofvade detta med ed och handslag, och de höllo det äfven.
Gustaf Adolfs afsked från sitt barn var det mest rörande man kunde se. Han tog den lilla prinsessan på sina armar, höll henne länge sluten intill sig och — fällde tårar, han, hjelten, segraren, den eljest så starke och oförfärade.
Efter faderns afresa grät Christina, under flera dygn, grät både nätter och dagar, så, att hennes omgifning nästan misströstade om att kunna lugna henne. Det var mycket af ett fyraårigt barn, att så kunna sörja, och äfven det utvisade hennes stora förstånd, hvilket redan hade, i många fall, så förvånande uppenbarat sig.
Då den sexåriga Christina sedan stod faderlös, efter det den ovärderlige konungen hade, såsom han sjelf säkerligen anat, stupat i striden, hyllades hon allmänneligen till Sveriges drottning, och den af hennes store fader redan förordnade förmyndarregeringen — derifrån drottningen, modern, var helt och hållet utesluten — trädde genast i verksamhet.
Enligt Ziervogel skall, då riksens ständer voro församlade på rikssalen, en bonde från Wermland stigit upp och sagt: "Vi hafva ej hört, att salig kungen haft någon dotter", då rikskansleren Axel Oxenstjerna gått ut och burit in prinsessan på sina armar, hvarpå den nämnde bonden gått fram, betraktat henne noga och sagt: "Ögon, näsa och mun äro alldeles lika salig kungens; hon skall bli vår drottning." Han hade likväl aldrig sett konungen.
Prinsessans vård och uppfostran var, redan vid konungens afresa, anförtrodd åt dennes syster, den lika ädla, som upplysta pfalzgrefvinnan Catharina, samt åt dennas gemål. Men då enkedrottningen hemkom, utom sig af sorg och saknad efter den afgudade maken, anfölls hon af en paroxysm, så alldeles olik hennes förra beteende. Hon fattade nemligen nu, vid återseendet af sin dotter, en sådan häftig kärlek till henne, tyckte sig nu i hennes ansigte spåra så mycken likhet med den dyrkade hädangångne, fann henne hafva till en förvånande grad vuxit till sig, tog henne med allo in sina rum, skiljande henne såmedelst från den hulda fasterns gemenskap, och vägrade bestämdt och hårdnackadt, att någonsin mer släppa ifrån sig det förr så hatade barnet, hvars mörka hy, grofva röst och gosslika manér hade ingifvit henne så mycken afsmak.
Förtviflad, som den kungliga enkan då var, tyckte man det vara en förfärlig obarmhertighet, att beröfva henne det enda trösteämne hon egde, och så lemnades, tills vidare, den unga prinsessan i hennes vård, till stor olycka för denna sednare — ja, för hela Sverige.
Hur besynnerlig Maria Eleonoras uppfostringsmethod var är nogsamt bekant, bland annat det, att hon förbjöd Christina att dricka vatten, då hon var törstig, och i stället ville tvinga henne till förtärandet af öl och vin, hvarför den unga furstinnan hade en oöfvervinnelig afsky, och således kunde törsta i flera dagar. — En gång, säger häfden, hade Christina i sin mors toilettrum kommit öfver en butelj rosenvatten, den hon genast satt till munnen, att dermed släcka sin brinnande törst. Men det ville sig icke bättre, än att enkedrottningen inträdde och öfverraskade henne, samt gaf henne en örfil för detta hennes ofog, som hon kallade det. Christina påstår i sin sjelfbiografi, att det myckna törstande hon i barndomen nödgats underkasta sig hos henne grundlagt en mängd sjukdomar, hvaraf hon sedermera besvärades och som ofta voro temligen farliga. — Huru nu härmed må vara, så var det både oförståndigt och omoderligt, — ja, grymt af Maria Eleonora, att så behandla sitt barn.
Denna fullkomligt glädjelösa period af Christinas barndom, det tvång, hvari hon hos modern lefde, den yttre, theatraliska sorgståt, hvarmed denna omgaf sig och deri hon instängde sin dotter, såsom i en graf, verkade, i förening med Christinas egen saknad af den älskade fadern, att hon med den största ifver slog sig på studier, såsom det enda medlet att fördrifva en med snäckgång framskridande tid. Från moderns dvergar och narrar, som utgjorde det förståndiga barnets förskräckelse, tog hon sin tillflykt till studerkammaren, der hon öfvertalade sina lärare att äfven qvardröja längre, än som aftaladt var. Och då man ville öfvertyga henne om, att det öfverdrifna studerandet skadade hennes helsa, brast hon i en harmfull gråt och frågade hvarmed hon eljest skulle fördrifva tiden, eller hvarmed hon skulle roa sig.
Riksmarsken Axel Banér var en af den framlidne konungen förordnad till Christinas guvernör och riksrådet Gustaf Horn till hennes underguvernör; men rikskanslern Axel Oxenstjerna undervisade henne sjelf i konsten att regera och för Johannes Matthiæ, sedermera biskop, läste hon religion, jemte sedlighetsläran; honom älskade hon mest af alla sina lärare, hvilka voro många till antalet, ty hon undervisades ju i så mycket.
För handarbeten, samt i öfrigt för allt hvad qvinligt var, hyste Christina en medfödd, oöfvervinnelig afsky och prisade derföre icke litet sin store fader, som hade förordnat, att hon skulle uppfostras i dygd och sedlighet, men för öfrigt erhålla en i allo manlig uppfostran, alldeles som en ung furste, ämnad att en dag bära spiran. Också försummade hon icke att, så mycket möjligt var, tillegna sig all slags manlig undervisning. Hon red, fäktade, körde, jagade, sköt till måls vida skickligare än en gosse vid hennes ålder, samt tillegnade sig med förvånande lätthet allt hvad till manliga studier och idrotter hörde. Hennes aldrig stillade sorg, då hon blef något äldre, var att hafva blifvit qvinna, att nödgas tillhöra detta kön, som hon missaktade för dess inskränkthet, dess brist på själskraft, såsom hon påstod; och visserligen måste ock en hvar med henne bitterligen beklaga detta misshag af naturen, som i en späd qvinnokropp inhyst denna manliga själ.
Det är bekant huru förmyndarne ändtligen, då hon var tio år gammal, i samråd med ständerna och på hela folkets önskan, tog den unga drottningen ifrån dess oförståndiga mor och lemnade henne tillbaka till dess faster, den enda qvinna hon då kunde rätt älska och högakta. Under hennes ledning och i sina kusiners, samt sin älskade onkels, pfalzgrefvens sällskap fann Christina sig väl och kände sig lycklig; och en välsignelse för land och folk hade det varit, om det länge fått förblifva såsom det då var. Men den ädla pfalzgrefvinnan dog då Christina var endast tretton år gammal, till en oersättlig förlust för så väl den unga drottningen, och ännu vida mer för Catharinas egna, med Christina jemnåriga döttrar. Historien har upptecknat hennes rörande minnesord till dem alla från dödssängen, kring hvilken de gråtande knäböjde; dock — lifvets strida vågor öfverröstade snart med sitt buller de välklingande ljuden och dess skarpa vind borttog det ljufva minnet deraf.
Djupt och innerligt sörjde Christina den förträffliga Catharinas bortgång och ville från den stunden aldrig lyssna till förmaningar från någon qvinnas läppar. Hon återvände emellertid icke till modern, som länge nog och till föga fromma hade haft befattning med henne och som dessutom följande året i hemlighet lemnade Sverige. Christina fick sin egen hofhållning och man utsåg åt henne den ena öfverhofmästarinnan efter den andra. Ingen härdade dock länge ut med detta tacklösa, ehuru höga kall; ty Christina visade dem alla en uppenbar vanvördnad och lät alltför oförtäckt förstå, att hon icke ämnade följa någon annans vilja än sin egen, minst någon qvinnas.
Det var ock endast när etiketten så fordrade, som fruntimmer fingo nalkas henne, eljest omgaf hon sig beständigt med män. Hon hade visserligen hofdamer, både äldre och yngre, men trifdes ej bland dem, utom vid tillfälle af baler, eller andra förlustelser för båda könen, der damer måste vara med. Christina var dock känd för den gratie hvarmed hon dansade, och dans var i första ungdomen en af hennes passioner, så att på de baler hon gaf, eller bivistade, hade hofvets ungdom roligt.
Egentligen var det jagt, som under en längre tid utgjorde Christinas verkliga passion. Hon kunde, såsom det påstås, ridande i sporrsträck skjuta en hare under hans språng, och var vid jagandet så outtröttlig, att ingen man, icke ens de yngsta och raskaste, kunde hålla ut så länge, som hon, utan att tröttna.
Ändtligen nalkades den tid, då den unga drottningen fyllde aderton år och således var, enligt svensk lag, fullmyndig till regeringens emottagande. Hon hade redan i fyra års tid bivistat rådets öfverläggningar och var således icke främmande för det höga kall hon hade att förvalta. De gamla, kloka, i rikets tjenst och politikens handhafvande grånande statsmännen förundrade sig storligen öfver det ljusa förståndet, den skarpa blicken och det alltid sunda omdömet hos denna unga flicka, knappast hunnen ur barndomen. Man må dock besinna, att Christina aldrig varit barn; hon hade som liten aldrig kunnat förmås att leka med dockor, och vid den ålder, då andra barn leka och roa sig med allehanda barnsliga upptåg, roade Christina sig med att ideligen studera.
Hennes kunskaper, redan vid hennes uppstigande på thronen, voro otroliga. Latin talade hon lika fermt som svenskan, och att samma förhållande var med tyskan är ej underligt, då hennes mor ständigt talade detta språk. Men Christina talade derjemte fransyska, engelska, italienska och något grekiska, samt förstod spanska, holländska, danska, finska och icke så litet hebreiska. Hon läste ock — förutom de vanliga vetenskaperna, såsom geografi, historia och naturlära — ganska ifrigt filologi, archæologi, fysik, astronomi, kemi m. m., samt fördjupade sig så i filosofien för Cartesius, som då var i Sverige, att de gamla skriftställarne, Plato, Aristoteles, Pythagoras, m. fl., utgjorde hennes älsklingstidsfördrif vid lediga stunder. Ingen vetenskap var henne för abstrakt, intet ämne för trögt, ingen kunskap för svår, ingen uppgift för invecklad. Hon genomskådade, läste, uppfattade allt, och det med samma lätthet, samma outtröttliga ifver; och hur många kunniga män hon än omgaf sig med, om thorsdagsqvällarne, då hon samlade sin lärda cirkel, var hon oftast sjelf den kunnigaste — åtminstone den skarpsinnigaste, den snarfyndigaste af hela sällskapet.
På ryktets snabba vingar ilade ock hennes namn öfver hela vår verldsdel och millioner tungor talade om henne, många pennor nedskrefvo hennes beröm. De snillrikaste män från alla länder skyndade till Sverige, för att se och blifva kända af detta mirakel till drottning, och alla kommo öfverens om, att ryktet hade om henne ingalunda sagt för mycket.
Hennes afsmak för qvinnoslöjder fortfor ännu, liksom hennes leda till fruntimmers sällskap. "Jag föredrar männerna", sade hon, "icke för det de äro män, utan för det de icke äro qvinnor."
Ett enda undantag härifrån gjorde hon dock med en ung och skön fröken, vid namn Ebba Sparre. Denna vann en synnerlig nåd för Christinas ögon, från det hon lärde känna henne, och denna sin qvinliga gunstling ville hon sedan öfverallt hafva med sig; dock var detta under drottningens sednare regeringsår.
Det var d. 8 Dec. 1644 som Christina sjelf fattade spiran, men hon kröntes först flera år derefter, nemligen d. 20 Okt. 1650, och det i Stockholms Storkyrka, till stor ångest och ledsnad för menigheten, som vid valet af denna plats förespådde idel olycka, då aldrig förr någon svensk konung blifvit krönt utan i Upsala Domkyrka; dess regering skulle eljest icke blifva lång. Förhållandet blef ock verkligen sådant — Christinas regering blef af kort varaktighet. Dock — antingen visste drottningen redan sjelf, att så skulle blifva fallet, och önskade det, eller ville hon visa sig så upphöjd öfver all vidskepelse, att hon ej frågade efter folkets mörka förutsägelser. Nog af, att hon kröntes i Stockholm, och det såsom Sveriges konung.
De många, olika, stora, kostsamma, och särdeles lysande högtidligheterna vid denna kröning skulle här blifva alltför vidlyftiga att omtala, ehuru det visst eljest kunde låta sig göra, enär de flesta historieskrifvare hafva till punkt och pricka beskrifvit dem. Endast det vilja vi nämna, att dessa högtidligheter, som d. 20 Oktober 1650 togo sin början, icke slutade förrän d. 27 Januari derpå följande år, emedan hvarenda familj af högadeln ansåg sig förpligtad, eller berättigad, hvilketdera det nu var, att genom tillställningar och fêter i sina hus bidraga till höjandet af glansen och glädjen vid detta storartade tillfälle.
En så dyrbar och lysande kröning hade man i Sverige aldrig sett, alltsedan Erik XIV:s tid; men den gladde ej nationen; tvärtom klagade denna, nu, såsom då, öfver det oerhörda, dåraktiga slöseriet och öfverdådet.
Hade Christina blifvit krönt på samma tid, som hon mottog regeringen, helt säkert hade det då aflupit med mindre kostnad. Men då, för krig och oroligheters skull, det kom att dröja så länge, så blef det någonting helt annat än hvad det kunnat blifva; ty Christina hade under de sex åren förändrat sig i mycket, visst icke till sin, eller rikets fördel.
Vid sitt anträde till regeringen var den unga drottningen blygsam, sedesam, arbetsam, tarflig, samt hatade allt onödigt prål. Sedan blef hon uppblåst, oblyg, slösaktig, till en oförsvarlig grad, samt älskade prål och prakt mer än skäligt var. I stället att förr stiga upp nästan med solen — om vintern kl. 5 på morgonen — för att sysselsätta sig med nyttiga studier och gå tidigt till sängs, efter en dag af verksamhet för landets väl, började hon snart att, enligt andra regenters sed, göra dag till natt och natt till dag, så att hon lade sig till hvila ungefär vid samma tid, som hon förr hade börjat sitt dagsarbete, hvilket lif ingalunda kunde vara för helsan nyttigt. Och då härtill kom, att hon nu mera sällan visade sig i rådet och tog allt mindre och mindre del i rikets angelägenheter, samt egnade sin mesta tid åt de utländska lärda och de lycksökare af alla nationer, som trängdes omkring henne, som genom sitt smicker förvirrade henne och gjorde henne så småningom allt mera döf för pligtens och förnuftets förenade röster, så kunde svenskarne ju icke annat än af innersta hjerta beklaga den förändring, som med henne föregått.
En oerhörd mängd af friare hade, snart sagdt alltifrån den namnkunniga Wasadotterns barndom, anmält sig, dock utan att ernå sitt mål. Vi vilja deribland nämna de danska prinsarne Fredrik och Ulrik, kurfursten af Brandenburg Fredrik Wilhelm, Johan, konung af Portugal, Philip, konung af Spanien, österrikiske kejsarens son, som då var konung af Rom, Ladislaus, Polens konung, Johan, prins af Österrike, Sigismund Ragocci, grefve af Cassovien, Ferdinand, konung af Ungern, samt kurfursten Carl Ludvig af Pfalz. Vidare den spanske konungens son, prins Juan af Austria, hvars far redan friat och fått korgen, så en engelsk prins och slutligen den polske konungens båda yngre bröder, Johan Casimir och Casimir Sigismund, den ena efter den andra.
Många bland dessa friare hade redan af förmyndarregeringen af en eller annan orsak blifvit afspisade; de öfriga afskedade drottningen sjelf, under förklaring, att hon ville förblifva oförmäld. Hon bad slutligen sina herrar råder förskona henne från alla vidare giftermålsförslager, sägande, då de ordade om thronföljden: "Jag kan ju lika så gerna bli mor åt en Nero, som åt en Augustus."
Sin kusin Carl Gustaf, som sedan blef hennes efterträdare på svenska thronen, påstås hon dock i barndomen hafva älskat och kallat sin lilla man, och det förstås, att hans föräldrar, särdeles fadern, som efterlefde sin ädla maka, uppbjöd allt, för att göra drottningen gynnsamt stämd för Carl Gustaf. Som fullvuxen lät Christina dock ingen ömhet åt det hållet påskina och man vet ej heller om Carl Gustaf, då han fick öfvertaga kronan, ej var temligen belåten med att slippa henne som burit den.
Deremot påstås, att ett ömsesidigt kärleksförhållande skulle existerat mellan Christina och grefve Magnus Gabriel de la Gardie, att hon i första ungdomen på allvar velat gifta sig med honom, men att Oxenstjerna ifrigt och allvarligt lagt sig deremot. — Man vill också veta, att detta, så väl som afskedandet af många bland Christinas utländska friare, skulle hafva skett derföre, att den gamle rikskanslern velat gifta drottningen med en hans son, Erik; men detta kan ju vara endast en af förtalet och afunden uppdiktad historia, ty Oxenstjerna hade många fiender och afundsmän.
Det vissa är, att Christina redan vid sin kröning hade så stadgat sitt beslut att lefva och dö oförmäld, att hon redan då, med ständernas och hela rikets samtycke, lät utnämna sin kusin Carl Gustaf till thronföljare, samt förlänade honom titel af Svea rikes kronprins.
Huruvida Christina var till sina seder klandervärd har ej någonsin blifvit rätt bevisadt, men väl, att hon var oförlåtligt vårdslös om sitt rykte, något, som dock hvarje qvinna är skyldig att inför verlden bevara — åtminstone skenet deraf. Qvinnan måste vara särdeles djupt fallen, om hon ej skall blygas öfver denna sin olycka och åtminstone söka öfverskyla den genom en hycklad sedlighet. Men förmodligen var Christina alltför högtänkt, för att ej sätta sig öfver allt förtal. Kanske visste hon sig vara ren och föraktade således hvad de elaka tungorna sade och dömde. — I detta, liksom i många andra fall, hade hon dock mycket orätt.
Redan vid sin kröning hade Christina flera gånger visat afsmak och leda för regeringsärenderna, dem hon i början skötte med så mycken både ifver och framgång. Hennes styrelse hade varit ett mönster till efterföljd för alla regenter, så länge hon lät den fortgå på den väg hennes förmyndare hade banat; men så fort hon, sjelfklok, förvillad af smicker och förgudning, lät den derifrån afvika, råkade den in på en olycksalig sluttning, hvilken snart bragte så väl henne sjelf som riket till förderfvets brant.
Christina var dock alltför klok, för att ju icke inse, att så var förhållandet, och hon funderade nu allvarsamt på, att lemna alltsammans och med ens göra sig fri från det tryckande oket, såsom hon nu kallade sitt förhållande till Sverige, i egenskap af dess drottning. Alla ärender, som inför henne föredrogos, började nu besvära henne och hon älskade mest att stänga sig inne med sina lärda, deribland ock, beklagligtvis, voro ett par förklädda jesuiter, hvilka i samråd med hennes franske gunstling Bourdelot och den spanske Pimentelli öfvertalade henne till affall från protestantismen, ehuru först i aldra djupaste hemlighet.
Hon hade desslikes fått en oemotståndlig lust att resa och se främmande länder, särdeles det så mycken skön konst idkande, herrliga Italien. Denna åtrå blef slutligen hos drottningen en mani, en fix idé, den hon visste sig ej kunna få tillfredsställa medan hennes dyra pligter som regentinna fängslade henne vid norden. Icke heller tyckte hon sig såsom protestant kunna bli så firad och uppburen i de katholska länderna, som hon skulle blifva det, om hon öfverginge till katholicismen.
Och redan år 1654 kom det så långt, att Christina verkligen nedsteg från sina fäders, Wasarnes thron, öfverlemnade den åt sin kusin, prins Carl Gustaf. Inga böner, inga öfvertalanden hade kunnat afvända henne från detta beslut. Hon ville vara fri, sade hon, och längtade att som fågeln pröfva sina vingar i den oändliga rymden.
Straxt derefter lemnade hon sitt rike, det hon emottagit så blomstrande. Hon öfvergaf åt en annan, att förbättra hvad hon förderfvat, att bringa ordning, der hon spridt oreda och villervalla. Hennes slöseri hade uttömt statskassan, så att rikets finanser voro i största lägervall. Kronogodsen voro i händerna på adeln, som var mäktig och öfverdådig, medan folket var utarmadt och förtryckt. Alla pligtens och moralitetens band voro lösta, oordning rådde öfverallt — det var ett förfärligt jämmerfullt tillstånd.
Snart sporde man från utlandet, öfverallt der Christina for fram, hurusom hon blef med alla upptänkliga ärebetygelser emottagen och huru hon firades, nästan som om hon hade varit en öfverjordisk varelse. — Så till vida kunde väl svenskarne tåla vid underrättelserna om deras förra drottning; men då det ändtligen spordes, att hon i staden Inspruck offentligen afsvurit den religion, för hvilken hennes ädle fader kämpat och stupat, då intogos många hjertan af den innerligaste sorg och man kunde icke annat än beklaga den djupa förvillelsen hos en person, af Gud och naturen utrustad med så herrliga gåfvor.
I Rom, dit hon ändtligen omsider kom, blef hon med de största högtidligheter emottagen af påfven Alexander, till hvars ära hon vid sin afsägelse antagit namnet Alexandra, som hon lagt till det af Christina. Ett stort palats, det Farnesiska, hade på förhand blifvit åt henne inredt och på det dyrbaraste möbleradt, samt förärades henne till beständig bostad.
Emellertid började hon snart att ledsna äfven här, i detta Rom, målet för hennes årslånga längtan. Sedan hon skådat allt hvad skådas kunde och i fulla drag njutit af all skön konst, började hon att resa omkring till andra länder. Hon hade ock stött sig med Roms adel och med sjelfva den helige fadern, genom sin brist på andakt under gudstjensterna, samt sin uppenbara brist på tro och vördnad för den lära, till hvilken hon nyligen öfvergått.
Många voro Christinas öden och äfventyr. Sämst af allt var dock det, att hon åter sökte att bli drottning i Sverige, hvilken inkonseqvens kastar en skugga af ömklighet på hennes karakter. Hon gjorde ock personligen tvänne besök här, 1660 och 1667, men blef, såsom man lätt kan tänka sig, med temlig köld emottagen, särdeles den sista gången.
En hel hop dåraktiga handlingar hade Christina begått och det må bli för hennes egen räkning; men det ohyggliga, öfverlagda, med den kallaste grymhet utöfvade mordet på hennes stallmästare Monaldeschi, hvilket skedde i Paris, ingen vet rätt af hvad orsak, gör, att man äfven ryser vid hennes minne, då man förr kunnat endast beklaga henne, såsom olycklig och vilseledd.
Det hade nu blifvit en ny påfve, sedan Alexander VII lemnat detta jordiska. Han hade, såsom kardinal, varit en vän af Christina, och hon återvände således till Rom, hvilken stad hon sedan aldrig mera lemnade. Efter åtskilliga fåfänga försök att bli drottning i Polen lefde hon ändtligen stilla och endast för vitterheten. Hon började skrifva sin egen historia, den hon dedicerade till ingen mer och ingen mindre än — Gud sjelf.
Den 9 April 1689 afsomnade hon, lugnt och stilla, efter sex dagars plågsam rosfeber. En hviloplats bereddes hennes stoft i sjelfva Peterskyrkan och påfven gjorde hennes likbegängelse så lysande som möjligt. Och detta med rätta, ur hans synpunkt betraktadt. — Ty den för sitt snille så vida beryktade svenska drottningens, Gustaf II Adolfs egen dotters, öfvergående till katholicismen var väl en bland de största segrar den romerska kyrkan någonsin vunnit.
English translation (my own):
Kristina, the great Gustav Adolf's daughter. This princess, a phenomenon for whom no time and no country has ever produced a husband, stands, as much by her surprising genius, her unusual knowledge and her remarkable acumen, as by her errors, mistakes and delusions, alone in the annals of history, as she wandered through life alone. Equally blamed as admired, as chastised by some, as defended by others, she has inspired countless historians to portray her image, and many will still take up their pen for this purpose; however, we believe with reason that the time will never come when a clear ray of true day will fall upon it, or, to speak more clearly, when this wonderful character will be able to be properly illuminated, perceived and described.
Kristina was born at Stockholm Castle on December 8, 1626, by Gustaf II Adolf's wife Maria Eleonora of Brandenburg, who was inconsolable at having brought a girl into the world for the third time and who could never, during the first four years, bear little Kristina, although her other children were dead and this princess remained the last and only. In her own history, or autobiography, Kristina tells that she was, during the first months of her life, exposed to both many and severe life dangers. First, a beam would have come loose from the ceiling in the children's room and fallen right next to the cradle, without, however, injuring the little one, who, when her father learned of this, had to be immediately carried in to him, for he wanted to be convinced that she was unharmed. For he, the king of joy, loved his child with the warmest paternal affection.
Kristina, as it were, wants to make it appear that the falling of the beam might have been an attempted murder, as well as the much apparent carelessness that was committed with the King's infant daughter, in that one let her fall several times into the floor, from which it was also deduced that she had one shoulder slightly higher than the other, a defect which, however, in more mature years she understood how to hide through clothing. However, she does not blame anyone directly for these acts of villainy; but it is believed that some foreign power has had its part in it and bribed her wetnurse and nursemaids. However, she happily escaped all dangers and was allowed to live, grow and mature, to astonish both contemporaries and posterity.
Gustav Adolf loved his infant daughter so much that he found it difficult to be without her for a long time, which is why he took her with him on journeys, in order to constantly have her babbling with him. When she was no more than two years old, she had to accompany her father to Kalmar. The commandant there had the King asked if they should dare to fire the cannons, because the little princess could of course be frightened by their roar. "Shoot!" the King said. "Kristina is my daughter and needs to get used to shooting early."
The cannon volley was thus fired, and the little one, instead of being frightened by it, laughed loudly, clapped her hands, and gave every sign of satisfaction at what she was hearing.
When she was four years old, her great father left the Fatherland to go fight in Germany, in defense of the persecuted Protestant religion. Before his departure, however, he arranged everything within the kingdom, as if an inner voice had firmly told him that he would never return there. Among other things, he made the Council and the Estates take the promise that they would defend his daughter's right to the throne and arrange for her to be accepted as Sweden's queen in the event of her father's death. They promised this with an oath and a handshake, and they kept it too.
Gustav Adolf's farewell to his child was the most moving thing one could see. He took the little princess in his arms, held her close to him for a long time, and — shed tears, he, the hero, the victor, otherwise strong and fearless.
After her father's departure, Kristina cried for several days, wept both nights and days, so that the people around her almost despaired of being able to soothe her. It was a lot for a four year old child to be able to grieve like that, and it also showed her great intelligence, which had already, in many cases, so surprisingly revealed itself.
When the six year old Kristina was then left fatherless, after the priceless King had, as he himself surely suspected, fallen in battle, she was universally hailed as the Queen of Sweden, and the guardian government already appointed by her great father — from which the Queen, the mother, was completely excluded — went into action immediately.
According to Ziervogel, when the Estates of the Realm were assembled in the Hall of State, a peasant from Värmland stood up and said: "We have not heard that the late King had a daughter", when Chancellor Axel Oxenstierna went out and carried the princess in his arms, whereupon the aforementioned peasant came forward, looked at her carefully and said: "The eyes, nose and mouth are just like those of the late King; she will be our Queen."
However, he had never seen the King.
The Princess's care and upbringing was, already at the king's departure, entrusted to his sister, the equally noble and enlightened Countess Palatine Katarina, as well as to her consort. But when the Dowager Queen returned home, beside herself with grief and missing her idolised husband, she was attacked by a paroxysm so completely unlike her previous behaviour. She now realised, on seeing her daughter again, such a fierce love for her, now seemed to trace in her face so much a resemblance to the worshipped one, found her to have grown into herself to a surprising degree, took her completely into her rooms, immediately separating her from the company of her faithful aunt, and resolutely and obstinately refused to ever let go of the once-hated child whose dark skin, coarse voice and boyish manner had disgusted her so much.
Despondent as the royal widow was then, it was thought a terrible cruelty to deprive her of the only consolation she possessed; and so, for the time being, the young princess was left in her care, to the great misfortune of the latter, even of all of Sweden.
How strange Maria Eleonora's upbringing method was is well known, among other things, that she forbade Kristina to drink water when she was thirsty, and instead wanted to force her to consume beer and wine, for which the young princess had an insurmountable disgust, and she thus could thirst for several days. — Once, history says, Kristina had come across a bottle of rosewater in her mother's toilet room, which she immediately put to her mouth to quench her burning thirst. But it did not go any better than for the Dowager Queen to come in and surprise her and slap her in the face for this mischief of hers, as she called it.
Kristina claims in her autobiography that the great thirst she was forced to submit to in childhood caused her to suffer from a number of illnesses, which she later suffered from and which were often quite dangerous. — Be that as it may, it was both unreasonable and unmotherly, — even cruel of Maria Eleonora to treat her child this way.
This completely joyless period of Kristina's childhood, the compulsion in which she lived with her mother, the outward, theatrical state of mourning with which she surrounded herself and in which she enclosed her daughter, as if in a grave, seemed in conjunction with Kristina's own loss of her beloved father, that she set about her studies with the greatest zeal, as the only means of passing the time, which was progressing at a snail's pace. From her mother's dwarves and jesters, who were the terror of the sensible child, she took refuge in the study chamber, where she persuaded her teachers to stay even longer than agreed. And when one wanted to persuade her that the excessive studying was damaging her health, she burst into tears of indignation and asked what else she should do to pass the time or what else she should do to amuse herself.
The Grand Marshal Axel Banér was one of the late King's appointees as Kristina's governor and the councilman Gustaf Horn as her sub-governor; but the Grand Chancellor Axel Oxenstierna himself taught her the art of governing, and for Johannes Matthiæ, later bishop, she read religion, even the doctrine of morality; she loved him the most out of all her teachers, who were many in number, for she was of course taught so much.
Kristina harboured an innate, invincible abhorrence for needlework, as well as for all that was feminine, and therefore did not a little praise her great father, who had ordered that she should be brought up in virtue and morality, but otherwise receive a completely masculine upbringing, just like a young prince, destined to one day bear the scepter. Nor did she neglect, as much as possible, to acquire all manner of manly instruction. She rode, fenced, drove, hunted, shot to the mark far more skillfully than a boy of her age, and acquired with surprising ease all that pertained to manly studies and sports. Her never-quiet sorrow, when she got a little older, was to have become a woman, to be forced to belong to this gender, which she despised for its narrowness, its lack of inner power, as she claimed; and indeed one must also bitterly lament this displeasure of nature, which houses this male soul in a young female body.
It is well known how the regents finally, when she was ten years old, in consultation with the Estates and at the wish of the whole people, took the young Queen away from her foolish mother and gave her back to her aunt, the only woman she then could properly love and respect. Under her guidance and in the company of her cousins, as well as that of her beloved uncle, the Count Palatine, Kristina found herself at ease and felt happy; and it would have been a blessing to her country and people if it had long been allowed to remain as it was then.
But the noble Countess Palatine died when Kristina was only thirteen years old, an irreplaceable loss for the young Queen as well as, and even more so, for Katarina's own family, with daughters of Kristina's age. History has recorded her touching words of remembrance to them all from her deathbed, around which they knelt weeping; however — the warring waves of life soon drowned out with their noise the sweet-sounding sounds, and its sharp wind took away the sweet memory of it.
Deeply and sincerely, Kristina mourned the passing of the excellent Kristina and from that moment on never wanted to listen to admonitions from the lips of any woman. However, she did not return to her mother, who had been involved with her for a long enough time and not very piously, and who also secretly left Sweden the following year. Kristina was given her own court household and one grand court mistress after another was appointed for her. No one, however, endured for long with this thankless, though lofty calling; for Kristina showed them all an obvious disrespect and let it be understood too openly that she did not intend to follow anyone else's will but her own, least of all a woman's.
It was also only when etiquette demanded that women approached her, otherwise she constantly surrounded herself with men. She certainly had ladies-in-waiting, both older and younger, but she did not thrive among them, except on the occasion of balls or other entertainments for both sexes, where ladies must be present. However, Kristina was known for the grace with which she danced, and dancing was one of her passions in her early youth, so that at the balls she gave or attended, the youth of the court had fun.
Actually, it was hunting which for a long time constituted Kristina's real passion. She could, as it is claimed, riding at a spur, shoot a hare under his gallop, and was so tireless in the chase that no man, not even the youngest and fastest, could endure as long as she without getting tired.
Finally, the time approached when the young Queen turned eighteen and was thus, according to Swedish law, of age to receive the government. She had already attended the Council's deliberations for four years and was thus no stranger to the high calling she had to administer. The old, wise, greying statesmen in the service of the kingdom and in the hands of politics marveled greatly at the clear mind, the sharp eye and the always sound judgement of this young girl, barely out of her childhood. One must remember, however, that Kristina never was a child; as a child she had never been able to be induced to play with dolls, and at that age, when other children played and amused themselves with all kinds of childish pranks, Kristina amused herself by constantly studying.
Her knowledge, already upon her ascension to the throne, was incredible. She spoke Latin as firmly as Swedish, and it is not surprising that the same was the case with German, as her mother constantly spoke this language. But Kristina spoke French, English, Italian and some Greek, and understood Spanish, Dutch, Danish, Finnish and not a little Hebrew. She also read — in addition to the usual sciences, such as geography, history and natural history — philology, archaeology, physics, astronomy, chemistry, etc., quite eagerly, and immersed herself so much in the philosophy of Descartes, who was then in Sweden, that the old writers, Plato, Aristotle, Pythagoras, etc., were her favourite pastime in her spare time.
No science was too abstract for her, no subject too dull, no knowledge too difficult, no task too complicated. She saw through, read, understood everything, and that with the same ease, the same tireless zeal; and no matter how many knowledgeable men she surrounded herself with, on Thursday evenings, when she gathered her learned circle, she herself was usually the most knowledgeable — at least the sharpest, the most quick-witted of the whole company.
On the swift wings of fame, her name flew over our entire part of the world and millions of tongues spoke of her, many pens wrote down her praise. The most ingenious men from all countries hastened to Sweden to see and be known by this miracle to the Queen, and all agreed that the rumour had by no means said too much about her.
Her aversion to women's work still continued, as did her aversion to the company of her ladies. "I prefer men", she said, "not because they are men, but because they are not women."
She made a single exception to this, however, with a young and beautiful young lady named Ebba Sparre. She won an extraordinary favour in Kristina's eyes, from the moment she got to know her, and she wanted to have this female favourite of hers with her everywhere; however, this was during the later years of the Queen's reign.
It was on December 8, 1644 that Kristina herself took the scepter, but she was not crowned until several years later, namely on October 20, 1650, and that in Stockholm's Great Church, to the great anguish and sorrow of the congregation, who at the choice of this place predicted great misfortune, as never before had a Swedish king been crowned but in Uppsala Cathedral; otherwise his reign would not be long. The situation really turned out like that — Kristina's reign was of short duration. However — either the Queen herself already knew that this would be the case, and desired it, or she wanted to show herself so elevated above all superstition that she did not ask about the people's dark predictions. Enough that she was crowned in Stockholm, and that as Sweden's king.
The many, different, great, costly and particularly brilliant ceremonies at this coronation would be too extensive to mention here, although it could certainly be done otherwise, as most historians have described them in detail. Only this we want to mention, that these celebrations, which began on October 20, 1650, did not end until January 27 the following year, because every family of the nobility considered themselves obliged, or entitled, whichever it was, to contribute through events and parties in their houses to the increase of the glory and joy on this magnificent occasion.
Such a precious and brilliant coronation had never been seen in Sweden since the time of Erik XIV; but it did not please the nation; on the contrary, it complained, now as then, of the unheard-of, foolish waste and excess.
Had Kristina been crowned at the same time as she acceded to the government, it would certainly have ended with less expense. But then, because of war and unrest it took so long, it became something completely different from what it could have become, for, during those six years Kristina had changed a great deal, certainly not to her or the kingdom's advantage.
On her accession to the government, the young Queen was modest, moral, industrious, neat and hated all unnecessary ostentation. Then she became pompous, shameless, wasteful to an unjustifiable degree and loved pomp and circumstance more than was reasonable. Instead of rising almost with the sun in the past — in the winter at 5 in the morning — to occupy herself with useful studies, and to go to bed early, after a day of activity for the good of the country, she soon began, according to the custom of other rulers, to turn day into night and night into day, so that she went to bed to rest at about the same time that she had formerly begun her day's work, which life could in no way be beneficial to health. And when it came to this, that now she appeared less often in the Council and took less and less part in the affairs of the kingdom, and devoted most of her time to the foreign scholars and the fortune-seekers of all nations who crowded around her, who by their flattery confused her and gradually made her more and more deaf to the united voices of duty and reason, the Swedes could only regret from the bottom of their hearts the change that had occurred with her.
An incredible number of suitors had, soon to be said from the childhood of the famous Vasa daughter, applied, but without achieving their goal. Among them we would like to mention the Danish princes Frederik and Ulrik, Elector of Brandenburg Friedrich Wilhelm, João, King of Portugal, Philip, King of Spain, son of the Austrian Emperor, who was then King of Rome, Władysław, King of Poland, Johann, Prince of Austria, Zsigmond Rákóczi, Count of Cassovia, Ferdinand, King of Hungary, and Elector Karl Ludwig of the Palatinate. Furthermore, the Spanish King's son, Prince Juan of Austria, whose father had already proposed and received the basket, then an English prince and finally the Polish King's two younger brothers, Jan Kazimierz and Kazimierz Zygmunt, one after the other.
Many of these suitors had already been rejected by the regency government for one reason or another; the others were dismissed by the Queen herself, under the explanation that she wanted to remain unmarried. She finally begged her councilmen to spare her from all further proposals of marriage, saying, when they were discussing the succession to the throne: "I can just as easily become the mother of a Nero as of an Augustus."
Her cousin Karl Gustav, who then became her successor on the Swedish throne, she is said to have loved and called her little husband in childhood, and it is understood that his parents, especially the father, who survived his noble consort, offered everything to make the Queen favourably disposed to Karl Gustav. As an adult, however, Kristina did not let any tenderness in that direction shine through, and it is not known whether Karl Gustav, when he was allowed to take over the crown, was not quite pleased to be rid of her who wore it.
On the other hand, it is claimed that a mutual love relationship existed between Kristina and Count Magnus Gabriel de la Gardie, that in her early youth she seriously wanted to marry him, but that Oxenstierna ardently and seriously opposed it. — One also wants to know that this, as well as the dismissal of many of Kristina's foreign suitors, is supposed to have happened because the old Chancellor wanted to marry the Queen to one of his sons, Erik; but this can only be a story made up by slander and envy, because Oxenstierna had many enemies and enviers.
What is certain is that already at her coronation, Kristina had so firmly established her decision to live and die unmarried that even then, with the consent of the Estates and the entire kingdom, she had her cousin Karl Gustav appointed successor to the throne and bestowed on him the title of Crown Prince of the Kingdom of Sweden.
Whether or not Kristina was reprehensible in her manners has never been properly proven, but it is true that she was unforgivably careless about her reputation, something that every woman is obliged to preserve in front of the world — at least the semblance of it. The woman must be particularly deeply fallen if she is not to be ashamed of this misfortune of hers and at least try to cover it up with a hypocritical morality. But Kristina was probably too high-minded not to rise above all the slander. Perhaps she knew she was pure and thus despised what the wicked tongues said and judged. — In this, as in many other cases, however, she was very wrong.
Already at her coronation Kristina had several times shown distaste and neglect for the affairs of government, which she had at first conducted with so much zeal and success. Her government had been a model for all rulers to follow as long as she allowed it to continue on the path her regents had paved; but as soon as she, self-righteous, misled by flattery and adulation, allowed it to deviate from there, it fell upon an unfortunate slope, which soon brought both herself and the kingdom to the precipice of ruin.
Kristina, however, was too wise not to realise that this was the case, and she now seriously considered leaving everything behind and at once freeing herself from the oppressive yoke, as she now called her relationship with Sweden, in her capacity as its queen. All matters that were brought before her now began to trouble her and she loved most to shut herself up with her scholars, among whom, regrettably, were a couple of disguised Jesuits, who in consultation with her French favourite Bourdelot and the Spanish Pimentel persuaded her to apostatise from Protestantism, although at first in the deepest secrecy.
She had also developed an irresistible desire to travel and see foreign countries, especially the magnificent Italy, where so much fine art was practiced. This desire finally became a mania, an idée fixe, for the Queen, which she knew she could not satisfy while her expensive duties as ruler imprisoned her in the North. Nor did she think that as a Protestant she could be so celebrated and supported in Catholic countries as she would be if she converted to Catholicism.
And already in 1654 it came to the point that Kristina actually stepped down from her fathers' throne of the Vasas, handing it over to her cousin, Prince Karl Gustav. No entreaties, no persuasions could have turned her away from this decision. She wanted to be free, she said, and longed to test her wings like a bird in the infinite space.
Immediately afterwards she left her kingdom, which she had received so flourishing. She left to another to improve what she had ruined, to bring order where she had spread disorder and confusion. Her extravagance had exhausted the treasury, so that the finances of the kingdom were in the greatest disarray. The Crown estates were in the hands of the nobility, who were powerful and opulent, while the people were impoverished and oppressed. All the bonds of duty and morality were loosed, disorder prevailed everywhere — it was a terribly deplorable state.
Soon people from abroad, wherever Kristina went, heard how she was received with every conceivable honour and how she was celebrated, almost as if she had been an unearthly being. — So far the Swedes could bear the news about their former Queen; but when it was finally learned that in the city of Innsbruck she had publicly renounced the religion for which her noble father had fought and fallen, then many hearts were seized with the deepest sorrow, and one could not help but deplore the deep error of a person endowed by God and nature with such magnificent gifts.
In Rome, where she finally arrived, she was received with the greatest solemnity by Pope Alexander, in whose honour she had adopted the name Alexandra, which she had added to that of Kristina. A large palazzo, the Farnese, had been previously furnished and furnished most expensively for her and was given to her as a permanent residence.
However, she soon began to feel sad even here, in this Rome, the goal of her year-long longing. After she had seen everything that could be seen and fully enjoyed all the beautiful arts, she began to travel around to other countries. She had also clashed with the nobility of Rome and with the Holy Father himself due to her lack of devotion during the services, as well as her obvious lack of faith and reverence for the doctrine to which she had recently converted.
Many were Kristina's fates and adventures. Worst of all, however, was that she again sought to become queen of Sweden, which inconsistency casts a shadow of pathos on her character. She also made two visits here in person, in 1660 and 1667, but was, as one can easily imagine, received with considerable coldness, especially the last time.
Kristina had committed a whole host of foolish acts, and it may have been for her own account; but the horrible, premeditated, coldly cruel murder of her equerry Monaldeschi, which took place in Paris, no one knows for what reason, makes one even shudder at her memory, when before one could only pity her as unfortunate and misguided.
There had now been a new pope, since Alexander VII had departed this earthly life. He had, as a cardinal, been a friend of Kristina, and she thus returned to Rome, which city she never left again. After several vain attempts to become queen of Poland, she finally lived quietly and only for the sake of learnedness. She began to write her own history, which she dedicated to no one more and no one less than — God Himself.
On April 9, 1689, she passed away, calmly and quietly, after six days of painful erysipelas. A resting place was prepared for her remains in St. Peter's Basilica itself, and the Pope made her funeral as splendid as possible. And rightly so, from his point of view. — For the conversion to Catholicism of the Swedish queen, Gustav II Adolf's own daughter, so widely renowned for her genius, was certainly one of the greatest victories the Roman Church has ever won.
Above: Kristina.
Above: Wilhelmina Stålberg.
Above: Per Gustaf Berg.
No comments:
Post a Comment