Jean-Baptiste le Rond d'Alembert's review of the first two volumes of Arckenholtz's biography of Kristina, part 1

Source:

Mélanges de littérature, d'histoire et de philosophie, pages 229 to 244, by Jean-Baptiste le Rond d'Alembert, 1759

https://books.google.com/books?id=uXoCAAAAYAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=M%C3%A9langes+de+litt%C3%A9rature,+d%27histoire&source=gbs_navlinks_s

The account:

MÉMOIRES

ET RÉFLEXIONS

SUR

CHRISTINE,

REINE DE SUEDE.

La science de l'Histoire, quand elle n'est pas éclarée par la Philosophie, est la derniere des connoissances humaines. L'étude en seroit plus intéressante, si on eût un peu plus écrit l'histoire des hommes, & un peu moins celle des Princes qui n'est dans sa plus grande partie que les fastes du vice ou de la foiblesse. C'est bien pis quand on y mêle une multitude de faits encore moins dignes d'être connus. Un homme d'esprit, très-peu versé dans l'Histoire, se consoloit de son ignorance, en considérant que ce qui se passe sous nos yeux seroit l'Histoire un jour. Il seroit à souhaiter que tous les cent ans on fît un extrait des faits historiques réellement utiles, & qu'on brûlât le reste. Ce seroit le moyen d'épargner à notre postérité l'inondation dont elle est menacée, si on continue d'abuser de l'Imprimerie pour apprendre aux siecles futurs des choses dont on ne s'embarrasse guere dans les siecles où elles se passent. Je ne doute point qu'un desir si raisonnable ne soit pour bien des Savans un crime de lése-érudition, digne des injures & des anathêmes de tous les compilateurs; mais j'appelle de ces anathêmes au jugement des sages. Eux seuls devroient être en droit de peindre les hommes comme de les gouverner. L'histoire & les hommes en vaudroient mieux.

Je n'ai pu empêcher de faire ces réflexions à la vûe de deux gros volumes de Mémoires sur Christine Reine de Suede, qu'on vient de publier en Hollande. Si l'Auteur de ces Mémoires a eu pour but de faire connoître son Héroïne, je doute qu'il y soit parvenu. Je connois plusieurs Savans, assez aguerris aux lectures rebutantes, qui n'ont pu soutenir celle de son Ouvrage, ni dévorer paisiblement ce fatras d'érudition & de citations où l'histoire de Christine se trouve absorbée. C'est un portrait assez mal dessiné, déchiré par lambeaux & dispersé sous un monceau de décombres.

Cependant le desir que j'ai toujours eu de me former une idée de cette Princesse singuliere dont on a parlé si diversement, m'a forcé de parcourir une si énorme compilation. Je l'ai envisagée comme ces perspectives, dans lesquelles le Peintre a dessiné d'une maniere difforme une figure humaine, qu'on ne peut démêler qu'à un certain point de vûe, où elle paroît avec ses justes proportions, & débarrassée de tous les objets étrangers dont le mélange la rendoit méconnoissable. J'ai tâché de saisir ce point de vûe; mais je ne me flatte pas de l'avoir trouvé.

Quoi qu'il en soit, voici ce que j'ai pu recueillir de cette lecture. Si on juge mon ouvrage ennuyeux, je n'empêche personne de recourir à l'original même, & d'y trouver plus de plaisir. Je tâcherai du moins de rendre cet écrit utile, par les principes que j'aurai soin d'y répandre, & sur-tout par les réflexions qu'il me donnera occasion de faire contre les deux plus grands fléaux du genre humain, la superstition & la tyrannie.

Mon premier dessein étoit de donner sur ces Mémoires une histoire abrégée de Christine. Mais la marche uniforme & le style un peu monotone auquel on a jugé à propos d'assujettir l'Histoire, auroit été pour moi une entrave continuelle. Je ne sai par quelle raison on est convenu presque généralement de réduire l'Histoire à une espece de gazette renforcée, exacte pour les faits & pour le style. On prétend que l'Historien doit s'abstenir de réflexions & les laisser faire à ceux qui lisent. Pour moi, je crois que le vrai moyen de suggérer des réflexions au Lecteur, c'est d'en faire. Tout consiste à savoir les ménager, les présenter avec art, les lier de maniere au sujet, qu'elles augmentent l'intérêt au lieu de le refroidir. En un mot les réflexions me paroissent aussi essentielles pour rendre l'Histoire agréable, pour fixer même les faits dans la mémoire, que les démonstrations de Géométrie pour fixer dans l'esprit l'énoncé des propositions. L'Historien, dit-on, doit n'être qu'un témoin qui dépose, & les réflexions feroient soupçonner sa partialité. Mais il me semble que la maniere seule de narrer les faits rend un Historien aussi suspect que le peuvent faire les réflexions; & partialité pour partialité, celle qui ennuie le moins est préferable. D'ailleurs ce soupçon de partialité ne peut jamais tomber que sur un Auteur qui écrit l'Histoire de son tems; j'aurois beau faire l'éloge ou la satyre de Christine, on pourra m'accuser de m'être trompé, comme on le feroit si je m'en tenois au simple récit, mais jamais on ne me soupçonnera de lui avoir voulu ni bien ni mal.

Cependant, pour ne pas heurter de front un préjugé assez généralement établi, ce n'est pas l'Histoire de Christine que je vais donner; ce sont simplement des observations sur les principaux traits de la vie de cette Princesse, ce sera, si l'on veut, un extrait raisonné des Mémoires de Christine, une Lettre sur ces Mémoires, une conversation avec mon Lecteur; je lui laisse le choix du titre.

Je fais grace au Public des Lettres que Christine âgée de cinq ans, écrivoit au Roi son pere, & par lesquelles elle lui marquoit qu'elle tâchoit d'apprendre à bien prier Dieu; Lettres que le Compilateur avouë n'être pas fort intéressantes pour les Etrangers, mais qu'il croit l'être beaucoup pour les Suédois. Je fais grace aussi de son horoscope & de celui de Gustave Adolphe son pere, pour considérer quelques momens ce conquérant si fameux.

Tandis qu'uni avec la France, & secrettement applaudi de la Cour de Rome jalouse de la puissance Autrichienne, il vengeoit de l'oppression de Ferdinand les Protestans de l'Empire, toute la Baviere retentissoit d'oraisons, d'exorcismes, de litanies & d'imprécations contre ce Prince; des Moines Allemands prouvoient qu'il étoit l'Antechrist, & des Ministres Luthériens qu'il ne l'étoit pas. Mon Auteur assure néanmoins que ce Prince usa modérément de ses victoires. On prétend que l'Allemagne en fut redevable aux sentimens que Gustave avoit conçus pour les Catholiques en étudiant dans sa jeunesse à Pavie sous le célebre Galilée, que l'Inquisition traita depuis comme hérétique, parce qu'il étoit Astronome. Mais outre que le voyage de Gustave en Italie est assez douteux, il ne paroît pas qu'un pays où l'on fait un article de foi du systême de Ptolomée, fût bien propre à prévenir favorablement un Prince Luthérien. Quoi qu'il en soit, le Pape Urbain VIII. qui joignoit à tout le zele d'un souverain Pontife pour sa Religion une haine encore plus grande pour l'Empereur Ferdinand, assuroit que les Espagnols de Charles-quint avoient fait plus de mal à l'Eglise Romaine, que les Suédois de Gustave n'en avoient fait à l'Allemagne. Il est à desirer pour l'honneur de Gustave & de l'humanité qu'il ait mérité l'éloge qu'on fait ici de sa modération. Si quelque chose pouvoit rendre cet éloge suspect, ce seroit le prétendu goût que mon Auteur attribue à Gustave pour les Lettres, parce qu'il avoit lu les Livres de Tacitique & d'Art Militaire. C'est comme s'il eût soutenu que le feu Roi de Prusse aimoit les Sciences, parce que son amour extrême pour ses troupes l'engageoit à accorder quelque protection aux Chirurgiens d'armée. Le Compilateur est si prévenu pour ses Souverains, qu'il loue sur l'amour des Lettres jusqu'à Charles XII. qui n'avoit lu en sa vie que les Commentaires de César. C'est ainsi qu'en prodiguant les éloges aux Princes, on les dispense de les mériter. Mais la postérité qui juge les Ecrivains & les Rois, saura mettre à leur place ceux qui donnent les louanges, & ceux qui les reçoivent.

Ce qui me paroît le plus frappant dans toute l'histoire de Gustave, ce sont les réflexions sages qu'on lui attribue sur les conquérans. On les croiroit de Socrate, & Gustave auroit dû joindre au mérite d'en être l'Auteur, la gloire de les mettre en pratique. Le mal qu'il a fait à la Maison d'Autriche n'a pas rendu la Suede plus heureuse. Je ne connois presque que le Czar Pierre, dont les conquêtes ayent tourné à l'avantage de ses peuples; encore seroit-ce une question de morale à décider, si un Prince pour augmenter le bonheur de ses Sujets doit faire le malheur de ses voisins. Pour assurer le repos de l'Empire, & humilier la Maison d'Autriche, il n'étoit pas nécessaire que Gustave envahît en un an les deux tiers de l'Allemagne, & qu'il donnât assez de jalousie & d'ombrage à ses Alliés pour que Louis XIII. refusât d'avoir avec lui une entrevûe dont tout l'honneur seroit demeuré au Roi de Suede. Gustave soutenoit avec raison qu'il n'y a de différence entre les Rois que celle du mérite; mais le mérite principal d'un Souverain est l'amour de l'humanité, de la justice & de la paix. Les Rois qui n'ont que de la puissance ou même que de la valeur, toujours les premiers des hommes pour leurs courtisans, sont les derniers pour le sage.

Ce Prince ayant été tué, comme l'on sait, à la bataille de Lutzen par un coup assez singulier pour qu'on y ait cherché du mystere, Christine encore enfant lui succéda. Dans le plan que le célebre Chancelier Oxenstiern donna pour la régence, on remarque un éloignement pour le despotisme, qui doit honorer la mémoire d'un Ministre d'Etat. Il paroît incliner pour un gouvernement mêlé du monarchique & du républicain; & l'on ne peut disconvenir que cette forme n'ait plusieurs grands avantages, sans prétendre d'ailleurs toucher à la question délicate du meilleur gouvernement possible, dont la solution peut recevoir différentes modifications par la différence des climats de la situation, des circonstances, du génie des Rois & des Peuples. Mais on ne sauroit soupçonner un esprit aussi éclairé qu'Oxenstiern d'avoir donné la préférence, comme quelques-uns l'ont cru, au gouvernement Aristocratique, que le droit naturel & l'expérience démontrent être le pire de tous.

Ceux qui furent chargés de l'éducation de Christine, eurent ordre de lui inspirer de bonne heure de ne pas donner toute sa confiance à un seul; maxime excellente sans doute en elle-même, mais dont tant de Princes n'ont que trop abusé pour se défier également du vice & de la vertu, pour ne prendre jamais de conseil, & pour se croire prudens & fermes lorsqu'ils n'étoient qu'opiniâtres.

Christine montra de bonne heure une pénétration d'esprit singuliere: on assure que dès son enfance elle lisoit en original Thucidide & Polybe, & qu'elle en jugeoit bien. On eût mieux fait de lui apprendre à connoître les hommes que les Auteurs Grecs. La vraie Philosophie est encore plus nécessaire à un Prince que l'Histoire; j'en excepte celle de la Bible, à laquelle les États de Suede vouloient qu'on lui fît donner beaucoup de tems, comme étant, disent-ils dans un Mémoire exprès, la source de toutes les autres. On ne peut que louer les États d'avoir insisté sur les principes de religion qu'on devoit inspirer à la jeune Reine; mais il semble que tous les autres objets ayent été un peu trop oubliés en faveur de celui-là; la suite fit voir qu'on n'auroit pas dû les négliger.

Je n'entrerai dans aucun détail, ni sur la minorité de Christine, ni sur la maniere dont elle se conduisit avec la France quand elle eut pris les rênes du Gouvernement, ni sur les plaintes réciproques, & peut-être également justes, de la Reine & de ses Alliés. Eclaircir ces démêlés politiques, est sans doute un grand projet: mais l'incertitude des faits qui se passent sous nos yeux, doit rendre très-suspect le développement prétendu de quelques intrigues secrettes & anciennes, dont l'Histoire auroit peut-être été écrite fort différemment par les principaux Acteurs. Je garderai donc sur tous ces faits un silence prudent; c'est l'Histoire privée de Christine & non l'Histoire de son Royaume que j'ai pour objet dans cet écrit; & je ne la considere même un moment sur le Thrône de Suede, que pour l'envisager ensuite plus à mon aise & de plus près dans la retraite.

Une des choses dont on doit savoir le plus de gré à Christine, c'est la considération qu'elle témoigna pour le célebre Grotius. Cet homme illustre par ses Ouvrages, mais dont la plus grande gloire est d'avoir été l'ami de Barneveldt, & le défenseur de la liberté de son pays, étoit allé chercher un asile en France contre la persécution des Gomaristes. Il déplut au Cardinal de Richelieu, parce qu'il ne le flattoit pas sur ses talens littéraires. Car il faut toujours que les grands hommes se rapprochent des autres par quelque foiblesse. Le protecteur de Myrame & de l'Amour tyrannique, qui persécutoit & récompensoit tout-à-la-fois Corneille, non-seulement ne fit rien pour Grotius, mais l'obligea à force de dégoûts de se retirer; Gustave Adolphe l'accueillit, Oxenstiern le renvoya en France avec le titre d'Ambassadeur, & Christine bientôt après lui confirma ce titre; elle trouvoit par-là le moyen de récompenser d'une maniere digne d'elle un homme d'un mérite rare, de mortifier les Hollandois qu'elle n'aimoit pas, & de piquer le Cardinal dont elle croyoit avoir à se plaindre. Ainsi Grotius, que son génie & son naturel éloignoient de toute espece de souplesse, & que son titre en dispensoit, jouit du plaisir de traiter en égal un Ministre qui l'avoit méprisé. C'est un honneur pour Christine que d'avoir pensé de Grotius comme la postérité; sans doute ce suffrage de plus n'étoit pas nécessaire à la réputation d'un si grand homme; mais il faut savoir gré aux Princes d'être justes, & même de connoître avec le Public les hommes illustres & vertueux. Quand Christine n'auroit témoigné de considération à Grotius que par vanité, on doit lui tenir compte de cette vanité même; si elle est une foiblesse dans les Rois comme dans les autres hommes, c'est du moins une foiblesse qui peut les mener aux grandes choses.

Après la victoire de Norlingue, où le Prince de Condé & Turenne, à la tête des troupes de France, vengerent l'honneur des Suédois qui avoient été défaits quelques années auparavant au même lieu, Christine écrivit au Prince de Condé une lettre de remerciment. Quelques Historiens prétendent que ce Prince avoua dans sa réponse qu'il devoit une grande partie du succès au Vicomte de Turenne. Si le fait est vrai, le Prince de Condé auroit mis le comble à sa gloire en l'avouant; mais il n'en paroît dans sa réponse aucun vestige.

On ne sera point surpris que Christine, aussi passionnée pour les Lettres & pour le repos que son pere l'étoit pour la guerre, ait hâté la conclusion de la paix de Westphalie. L'animosité & la jalousie des Ministres y mettoient un obstacle encore plus grand que le nombre prodigieux d'intérêts qu'il y avoit à régler. Les Plénipotentiaires de Suéde, aussi divisés entr'eux que ceux de France, étoient le Comte Oxenstiern, fils du grand Chancelier de Suéde, & Alder Salvius Chancelier de la Cour. Le premier se conduisoit en tout par les conseils de son pere qui déplaisoit à Christine, parce qu'il lui étoit trop nécessaire, & parce qu'il cherchoit d'ailleurs, contre le desir de la Reine, à éloigner la conclusion de la paix. Il croyoit trouver dans la continuation de la guerre la gloire de la Suéde, l'affoiblissement de la France qu'il craignoit comme une amie dangereuse, & l'avantage des Protestans d'Allemagne. C'est lui qui écrivoit à son fils, effrayé du chaos des affaires: «Ne sais-tu pas, mon fils, combien le secret de gouverner le monde est peu de chose»?

Salvius, college d'Oxenstiern, & d'un caractere plus liant, avoit toute la confiance & toute la faveur de la Reine, & cependant n'étoit pas sans mérite; Christine, comme tous les Princes, aimoit mieux être flatée que servie, mais en même tems étoit assez éclairée pour ne pas sacrifier tout-à-fait à son amour propre l'honneur de son discernement & ses vrais intérêts. En faisant Salvius Sénateur de Suéde, quoiqu'il ne fût pas d'une maison assez noble, elle avoit tenu au Sénat ce discours que tous les Rois devroient savoir par cœur. «Quand il est question de bons avis & de sages conseils, on ne demande point seize quartiers, mais ce qu'il faut faire. Salvius seroit sans doute un homme capable s'il étoit de grande famille..... Si les enfans de famille ont de la capacité, ils feront fortune comme les autres, sans que je prétende m'y restreindre.»

Cette paix de Westphalie tant desirée se fit enfin, à la satisfaction réciproque de la plûpart des Puissances intéressés, mais au grand mécontentemet d'Innocent X. Ce Pape auroit voulu trouver à la fois dans la paix deux avantages incompatibles, l'abaissement de la Maison d'Autriche, qu'il desiroit comme Prince temporel, & l'affoiblissement des Protestans, qu'il souhaitoit comme Souverain Pontife; il publia une Bulle où il refusoit le titre de Reine de Suéde à Christine, pour la punir d'avoir trop influé dans l'ouvrage de la paix. Une telle démarche eût été bonne au douzieme siecle, lorsque les Princes croyoient avoir besoin pour l'être, de Brefs & de bénédictions; elle venoit trop tard 500 ans après. Le Nonce fit afficher à Vienne la Bulle de son maître, l'Empereur la fit arracher, Innocent se tut, & il n'en fut plus question.

Swedish translation (my own):

Memoarer och reflektioner om Kristina, Sveriges drottning.

Historievetenskapen är, när den inte klargörs av filosofin, den största mänskliga kunskapen. Studiet därav vore intressantare, om man hade skrivit lite mer om människornas historia och lite mindre om furstars, vilket för det mesta bara är lastens eller svaghetens prakt. Det är mycket värre när man blandar in en mängd fakta som är ännu mindre värda att bli kända.

En man med intelligens, mycket lite insatt i historia, tröstade sig själv för sin okunnighet, genom att tänka på att det som händer framför våra ögon skulle bli historia en dag. Det vore önskvärt att vart hundra år gjordes ett utdrag av de historiska fakta som verkligen användes, och att resten bränns. Detta skulle vara sättet att bespara vår eftervärld den översvämning som den hotas med om man fortsätter att missbruka tryckeri för att lära ut kommande århundraden saker som man knappast stör sig på under de århundraden de äger rum.

Jag tvivlar inte på att en sådan rimlig önskan för många forskare är ett brott av lèse-érudition, värdig alla kompilatorers förolämpningar och bannlysningar; men jag vädjar från dessa bannlysningar till de vises dom. De ensamma borde ha rätt att måla män såväl som att styra dem. Historia och män skulle ha det bättre för det.

Jag har inte kunnat avstå från att göra dessa reflektioner över att se två stora volymer Memoarer om Kristina, Sveriges drottning, som just kommit ut i Holland. Om författaren till dessa memoarer hade som syfte att göra sin hjältinna känd, tvivlar jag på att han har lyckats. Jag känner flera forskare, ganska vana vid avskräckande läsningar, som inte kunde stödja hans verk eller fredligt sluka detta virrvarr av lärdomar och citat där Kristinas historia är uppslukad. Det är ett ganska dåligt tecknat porträtt, rivet i bitar och utspridda under en hög med spillror.

Hur det än må vara, önskan jag alltid har haft att bilda mig en uppfattning om denna enastående prinsessa, som folk har talat så olika om, har tvingat mig att gå igenom en sådan enorm sammanställning. Jag har betraktat det som de perspektiv där målaren på ett deformerat sätt har tecknat en mänsklig gestalt som bara kan rivas upp vid en viss synvinkel, där hon framträder med sina rätta proportioner och befriad från alla främmande föremål vars blandning gjort henne oigenkännlig. Jag har försökt förstå denna synpunkt, men jag smickrar inte mig själv att jag har hittat den.

Här är i alla fall vad jag har kunnat ta fram av den här läsningen. Om mitt arbete anses vara tråkigt hindrar jag inte någon från att ta till själva originalet och finna mer nöje i det. Jag skall åtminstone försöka göra denna skrift användbar genom de principer som jag kommer att se till att sprida där, och framför allt genom de reflektioner som den kommer att ge mig möjlighet att göra mot människosläktets två största gissel: vidskepelse och tyranni.

Min första avsikt var att på dessa memoarer ge en förkortad historia om Kristina, men det enhetliga förloppet och den något enformiga stil som det ansågs lämpligt att underkasta historien skulle ha varit ett ständigt hinder för mig. Jag vet inte av vilken anledning man nästan allmänt kommit överens om att reducera historien till en sorts förstärkt tidning, exakt vad gäller fakta och stil. Det hävdas att historikern måste avstå från reflektioner och överlåta dem till dem som läser. För mig själv tror jag att det sanna sättet att föreslå reflektioner för läsaren är att göra dem. Allt består i att veta hur man hanterar dem, presentera dem för konst, koppla dem på ett sådant sätt till ämnet, att de ökar intresset istället för att kyla det.

Med ett ord, reflektioner förefaller mig lika väsentliga för att göra historien behaglig, för att fixera till och med fakta i minnet, som demonstrationerna av geometri för att fixera uttalandet av påståenden i sinnet. Historikern, sägs det, måste bara vara ett vittne som vittnar, och reflektioner skulle få en att misstänka hans partiskhet. Men det förefaller mig som att bara sättet att berätta fakta gör en historiker så misstänksam som reflektioner kan göra honom; och partiskhet för partiskhet, det som tråkar minst är att föredra.

Denna misstanke om partiskhet kan dessutom aldrig falla på någon annan än en författare som skriver sin tids historia; jag skulle förgäves kunna berömma eller satirisera Kristina, jag kunde anklagas för att ha fel, som jag skulle göra om jag höll mig till den enkla historien, men jag skulle aldrig bli misstänkt för att ha önskat henne varken gott eller ont.

Men för att inte krocka rakt av med en ganska allmänt etablerad fördom är det inte Kristinas historia jag ska ge; dessa är helt enkelt observationer om de huvudsakliga dragen i denna prinsessans liv. Det blir, om man vill, ett motiverat utdrag ur Kristinas memoarer, ett brev om dessa memoarer, ett samtal med min läsare; jag överlåter valet av titel till honom.

Jag kommer att bespara allmänheten de brev som Kristina, fem år gammal, skrev till konungen, sin far, och genom vilka hon visade honom att hon försökte lära sig att be väl till Gud — brev som kompilatorn medger inte är särskilt intressanta för utlänningar, men som han anser vara mycket intressant för svenskarna. Jag kommer också att skona hennes horoskop och Gustav Adolfs, hennes fars, för att under några ögonblick överväga denne mycket berömde erövrare.

Medan han var förenad med Frankrike och i hemlighet applåderades av hovet i Rom, avundsjuk på den österrikiska makten, hämnades han Imperiets protestanter för förtrycket av Ferdinand. Hela Bayern genljöd av orationer, exorcismer, litanier och smädelser mot denne furste. Tyska munkar bevisade att han var Antikrist, och lutherska präster att han inte var det.

Min författare försäkrar oss ändå att denne furste använde sina segrar måttligt. Det påstås att Tyskland stod i skuld till de känslor som Gustav hade skapat för katolikerna när han studerade i sin ungdom i Pavia under den berömde Galileo, som inkvisitionen sedan behandlade som en kättare eftersom han var en astronom. Men förutom det faktum att Gustavs resa till Italien är ganska tveksam, verkar det inte som att ett land där det ptolemaiska systemet görs till en trosartikel, skulle vara mycket sannolikt att positivt förutse en luthersk furste.

Men hur det än kan vara, påven Urban VIII, som gick med till hela iver av en suverän påve för sin religion ett ännu större hat mot kejsaren Ferdinand, försäkrade att Karl V:s spanjorer hade gjort mer skada för den romerska kyrkan än Gustavs svenskar hade gjort mot Tyskland.

Det är att önska, för Gustavs ära och för mänsklighetens ära, att han förtjänade det beröm man här ger om hans måttfullhet. Om något skulle kunna göra denna beröm suspekt, skulle det vara den påstådda smaken som min författare tillskriver Gustav för brev, eftersom han hade läst böckerna av Tacitus och om militär konst. Det är som om han hade hävdat att den salige konungen av Preussen älskade vetenskaperna, eftersom hans extrema kärlek till sina trupper engagerade honom för att ge ett visst skydd till armékirurgerna.

Kompilatorn är så fördomad mot sina suveräner att han berömmer kärleken till brev till och med till Karl XII, som bara i sitt liv hade läst i Caesars Kommentarer. Det är alltså så att man genom att ösa beröm över furstar befriar dem från att förtjäna det. Men eftervärlden, som dömer författare och konungar, kommer att veta hur de skall sätta i deras ställe dem som ger beröm och dem som tar emot det.

Det som förefaller mig mest slående i hela Gustavs historia är de kloka reflektioner som tillskrivits honom om erövrarna. Man skulle kunna tro dem av Sokrates, och Gustav borde ha lagt till förtjänsten av att vara deras författare äran att omsätta dem i praktiken. Den skada han gjorde på huset Österrike gjorde inte Sverige lyckligare. Jag känner nästan bara tsar Peter, vars erövringar vände till hans folks fördel; även då skulle det vara en fråga om moral att avgöra om en furste, för att öka sina undersåtars lycka, måste göra sina grannars olycka.

För att säkerställa Imperiets fred, och för att förödmjuka Österrikes hus, var det inte nödvändigt för Gustav att invadera två tredjedelar av Tyskland på ett år och att ge tillräckligt med avundsjuka och skymf åt sina allierade eftersom Ludvig XIII vägrade att ha en intervju hos honom, hvars hela ära skulle ha förblivit hos Sveriges konung.

Gustav hävdade med rätta att det inte är någon skillnad mellan kungar utom den av förtjänst; men en suveräns främsta förtjänst är kärleken till mänskligheten, till rättvisa och till fred. Konungar som bara har makt, eller till och med bara tapperhet, alltid den första av människorna för sina hovmän, är de sista för de vise.

Efter att denne furste dödats, som vi vet, i slaget vid Lützen av ett slag så enastående att man har sökt mystik i det, efterträdde honom Kristina, fortfarande ett barn. I den plan, som den berömde kanslern Oxenstierna gav för regenten, märker man ett avstånd från despotismen, som måste hedra minnet av en statsråd. Han tycks luta åt en regering blandad med den monarkiska och den republikanska; och man kan inte förneka att denna form har flera stora fördelar, utan att göra anspråk på att beröra den ömtåliga frågan om bästa möjliga regering, vars lösning kan få olika modifikationer genom skillnaden i situationens klimat, omständigheterna och genialiteten hos konungar och folk. Men man kan inte misstänka ett så upplyst sinne som Oxenstierna för att ha givit företräde, som vissa har trott, åt den aristokratiska regeringen, vilken naturlag och erfarenhet visar vara den värsta av alla.

De som ålades Kristinas utbildning beordrades att tidigt inspirera henne att inte ge allt hennes förtroende åt en enda person; en utmärkt maxim i sig, tvivelsutan, men som så många furstar har missbrukat alltför mycket för att vara lika försiktiga med last och dygd, att aldrig ta till sig råd och att tro sig vara kloka och bestämda när de bara var envisa.

Kristina visade tidigt en singulär penetration av sinnet. Det är försäkrat att hon från sin barndom läste Thukydides och Polybius i originalet och att hon bedömde dem väl. Det hade varit bättre att lära henne känna män än de grekiska författarna. Sann filosofi är ännu mer nödvändig för en furste än historia; jag undantar Bibelns, till vilken Sveriges Ständer ville att hon skulle få mycket tid, som varande, säger man i ett uttryckligt memorial, källan till alla de andra.

Man kan bara berömma Ständerna för att ha insisterat på religionens principer som borde inspireras av den unga drottningen; men det verkar som att alla andra föremål var lite för mycket bortglömda till förmån för detta. Följande visade att de inte borde ha försummats.

Jag kommer inte att gå in på några detaljer vare sig om Kristinas minoritet, eller om det sätt på vilket hon uppträdde mot Frankrike när hon tog över regeringens tyglar, eller om de ömsesidiga klagomålen, och kanske lika rättvisa, från drottningen och hennes allierade. Att klargöra dessa politiska dispyter är utan tvekan ett stort projekt, men osäkerheten i de fakta som sker framför våra ögon måste göra den påstådda utvecklingen av några hemliga och gamla intriger mycket misstänksam, vars historia kanske skulle ha skrivits helt annorlunda av huvudaktörer.

Jag kommer därför att hålla tyst om alla dessa fakta. Det är Kristinas privata historia och inte hennes rikes historia som jag har som föremål i denna skrift; och jag betraktar den inte ens ett ögonblick på Sveriges tron, utom att efteråt betrakta den mera tillfreds och närmare på reträtt.

En av de saker som man måste vara mest tacksam mot Kristina är den omtanke hon visat för den berömde Grotius. Denne man, berömd för sina verk, men vars största ära är att ha varit Barnevelts vän och försvararen av hans lands frihet, hade gått för att söka asyl i Frankrike mot förföljelsen av gomaristerna. Han misshagade kardinal de Richelieu därför att han inte smickrade honom för hans litterära begåvning, för det är alltid nödvändigt att stora män kommer närmare andra genom någon svaghet. Beskyddaren av Myrame och L'amour tyrannique, som förföljde och belönade Corneille på samma gång, gjorde inte bara ingenting för Grotius, utan tvingade honom av avsky att dra sig tillbaka.

Gustav Adolf hälsade honom välkomna, Oxenstierna skickade honom tillbaka till Frankrike med titeln ambassadör, och Kristina bekräftade strax därefter denna titel. Hon fann på detta sätt medel att på ett sätt som var värdigt belöna en man av sällsynt förtjänst, att förödmjuka holländarna som hon inte tyckte om och irritera kardinalen, över vilken hon trodde att hon hade anledning att klaga.

Sålunda njöt Grotius, som hans genialitet och hans natur avlägsnade från varje form av flexibilitet, och som hans titel avskräckte från det, nöjet att behandla en minister som föraktat honom som en jämlik. Det är en ära för Kristina att ha tänkt på Grotius som eftervärld; utan tvivel var denna extra rösträtt inte nödvändig för en så stor mans anseende, men man måste vara tacksam mot furstar för att de är rättvisa och till och med för att känna illustra och dygdiga män med allmänheten. Även om Kristina endast av fåfänga hade visat Grotius hänsyn, måste man ta hänsyn till denna fåfänga i sig. Om det är en svaghet hos konungar som det är hos andra män, är det åtminstone en svaghet som kan leda dem till stora saker.

Efter Nördlingens seger, där prinsen de Condé och Turenne, i spetsen för Frankrikes trupper, hämnades hedern för de svenskar som några år tidigare besegrats på samma plats, skrev Kristina ett tackbrev till prinsen de Condé. Vissa historiker hävdar att denne prins i sitt svar medgav att han var skyldig en stor del av framgången till vicomte de Turenne. Om faktum är sant skulle prinsen de Condé ha krönt sin ära genom att erkänna det, men inget spår av det syns i hans svar.

Man kommer inte att förvånas över att Kristina, lika passionerad för brev och för fred som hennes far var för krig, påskyndade slutandet av den Westfaliska freden. Ministrarnas fiendskap och avundsjuka placerade ett hinder som var ännu större än det ofantliga antalet intressen som skulle regleras. Befullmäktigade i Sverige, lika delade sinsemellan som Frankrikes, var greve Oxenstierna, son till Sveriges storkansler, och hovkanslern Adler Salvius.

Den förre förde sig i allt efter faderns råd, som misshagade Kristina, därför att han var henne för nödvändig och därför att han för övrigt mot drottningens vilja sökte uppskjuta fredsslutet. Han trodde att han i krigets fortsättning skulle finna Sveriges ära, Frankrikes försvagning, som han fruktade som en farlig vän, och Tysklands protestanters fördel. Det var han som skrev till sin son, skrämd av sakernas kaos: »Vet du inte, min son, hur liten hemligheten med att styra världen är?«

Salvius, en kollega till Oxenstierna och av mera älskvärd karaktär, hade drottningens all förtroende och all gunst, och var dock inte oförtjänt. Kristina, som alla furstar, föredrog att bli smickrad än tjänad; men samtidigt var hon tillräckligt upplyst för att inte helt offra åt sin självkärlek äran av sin urskillning och sina sanna intressen. Genom att göra Salvius till riksråd i Sverige, fastän han inte var av ett tillräckligt adligt hus, hade hon i Rådet hållit detta tal som alla konungar borde kunna utantill.

»När man frågar efter goda råd, då frågar man inte efter sexton anor, utan quid consilii. Salvius vore utan tvivel kapabel om han vore stor av familj..... Om de goda herrar hava capables barn, skola de gärna anses, dock cæteris paribus, och att man inte koarkterar sig till några få familjer och personer.«

Denna eftertraktade fred i Westfalen slöts slutligen, till ömsesidig tillfredsställelse för de flesta av de intresserade makterna, men till Innocentius X:s stora missnöje. Denne påve skulle ha velat finna i freden två oförenliga fördelar samtidigt, sänkningen av Huset Österrike, som han önskade som en temporär furste, och försvagningen av protestanterna, som han önskade som suverän påve. Han publicerade en bulla där han vägrade titeln Sveriges drottning till Kristina, för att straffa henne för att ha haft för stort inflytande i fredsarbetet.

Ett sådant tillvägagångssätt skulle ha varit bra på 1100-talet, när furstarna trodde att de behövde brev och välsignelser för att vara det. Det kom för sent, 500 år senare. Nuntien fick sin herres bulla postade i Wien. Kejsaren lät riva den, Innocentius höll tyst, och det nämndes inte mer om det.

English translation (my own):

Memoirs and reflections on Kristina, Queen of Sweden.

The science of history, when it is not clarified by philosophy, is the greatest of human knowledge. The study of it would be more interesting if one had written a little more of the history of men and a little less of that of princes, which is for the most part only the splendours of vice or weakness. It is much worse when one mixes in a multitude of facts even less worthy of being known.

A man of intelligence, very little versed in history, consoled himself for his ignorance, by considering that what happens before our eyes would be history one day. It would be desirable that every hundred years an extract of the historical facts really useful be made, and that the rest be burned. This would be the way to spare our posterity the flood with which it is threatened if one continues to abuse printing to teach future centuries things that one hardly bothers with in the centuries in which they take place.

I have no doubt that such a reasonable desire is for many scholars a crime of lèse-érudition, worthy of the insults and anathemas of all compilers; but I appeal from these anathemas to the judgment of the wise. They alone should have the right to paint men as well as to govern them. History and men would be better off for it.

I have not been able to refrain from making these reflections on seeing two large volumes of Memoirs on Kristina, Queen of Sweden, which have just been published in Holland. If the author of these memoirs had the aim of making his heroine known, I doubt that he has succeeded. I know several scholars, quite accustomed to off-putting readings, who could not support that of his work, nor peaceably devour this jumble of erudition and quotations in which the history of Kristina is absorbed. It is a rather poorly drawn portrait, torn into pieces and scattered under a heap of rubble.

However that may be, the desire I have always had to form an idea of this singular princess, of whom people have spoken so diversely, has forced me to go through such an enormous compilation. I have considered it as those perspectives in which the painter has drawn in a deformed manner a human figure which can only be unraveled at a certain point of view, where she appears with her correct proportions and freed from all the foreign objects whose mixture made her unrecognisable. I have tried to grasp this point of view, but I do not flatter myself that I have found it.

In any case, here is what I have been able to gather from this reading. If my work is considered boring, I do not prevent anyone from resorting to the original itself and from finding more pleasure in it. I will at least try to make this writing useful by the principles that I will take care to spread there, and above all, by the reflections, that it will give me the opportunity to make against the two greatest scourges of the human race: superstition and tyranny.

My first intention was to give on these memoirs an abbreviated history of Kristina, But the uniform course and the somewhat monotonous style to which it was thought appropriate to subject history would have been for me a continual hindrance. I do not know for what reason it has been almost generally agreed to reduce history to a kind of reinforced gazette, exact as to the facts and the style. It is claimed that the historian must abstain from reflections and leave them to those who read. For myself, I believe that the true way to suggest reflections to the reader is to make them. Everything consists in knowing how to manage them, present them with art, link them in such a way to the subject, that they increase the interest instead of cooling it.

In a word, reflections seem to me as essential to make history agreeable, to fix even the facts in the memory, as the demonstrations of geometry to fix in the mind the statement of propositions. The historian, it is said, must be only a witness who testifies, and reflections would make one suspect his partiality. But it seems to me that the manner of narrating the facts alone makes a historian as suspect as reflections can make him; and, partiality for partiality, that which bores the least is preferable.

Besides, this suspicion of partiality can never fall on anyone but an author who writes the history of his time; I could praise or satire Kristina in vain, I could be accused of being mistaken, as I would be if I stuck to the simple history, but I would never be suspected of having wished her either good or ill.

However, in order not to clash head-on with a fairly generally established prejudice, it is not the history of Kristina that I am going to give; these are simply observations on the principal features of the life of this princess. It will be, if you like, a reasoned extract of Kristina's memoirs, a letter on these memoirs, a conversation with my reader; I leave the choice of the title to him.

I will spare the public the letters that Kristina, aged five, wrote to the King, her father, and by which she showed him that she was trying to learn to pray well to God — letters that the compiler admits are not very interesting for foreigners, but which he believes to be very interesting for the Swedes. I will also spare her horoscope and that of Gustav Adolf, her father, to consider for a few moments this very famous conqueror.

While united with France and secretly applauded by the court of Rome, jealous of the Austrian power, he was avenging the Protestants of the Empire for the oppression of Ferdinand. All Bavaria resounded with orations, exorcisms, litanies and imprecations against this prince. German monks proved that he was the Antichrist, and Lutheran ministers that he was not.

My author nevertheless assures us that this prince used his victories moderately. It is claimed that Germany was indebted to the sentiments that Gustav had conceived for the Catholics while studying in his youth at Pavia under the famous Galileo, whom the Inquisition since treated as a heretic because he was an astronomer. But, besides the fact that Gustav's journey to Italy is rather doubtful, it does not appear that a country where the Ptolemaic system is made an article of faith, would be very likely to favourably anticipate a Lutheran prince.

However that may be, Pope Urban VIII, who joined to all the zeal of a sovereign pontiff for his religion an even greater hatred for the Emperor Ferdinand, assured that the Spaniards of Charles V had done more harm to the Roman Church than the Swedes of Gustav had done to Germany.

It is to be desired, for the honour of Gustav, and for that of humanity, that he deserved the praise that one makes here of his moderation. If something could make this praise suspect, it would be the alleged taste that my author attributes to Gustav for letters, because he had read the books of Tacitus and on military art. It is as if he had maintained that the late King of Prussia loved the sciences, because his extreme love for his troops engaged him to grant some protection to the army surgeons.

The compiler is so prejudiced towards his sovereigns that he praises the love of letters even to Karl XII, who had read in his life only the Commentaries of Caesar. It is thus that by lavishing praise on princes, one exempts them from deserving it. But posterity, which judges writers and kings, will know how to put in their place those who give praise and those who receive it.

What seems to me most striking in the whole history of Gustav are the wise reflections attributed to him on the conquerors. One would think them of Socrates, and Gustav should have added to the merit of, being their author, the glory of putting them into practice. The harm he did to the House of Austria did not make Sweden happier. I know almost only Tsar Peter, whose conquests turned to the advantage of his people; even then it would be a question of morality to decide if a prince, to increase the happiness of his subjects, must make the misfortune of his neighbors.

To ensure the peace of the Empire, and to humiliate the House of Austria, it was not necessary for Gustav to invade two-thirds of Germany in one year and to give enough jealousy and umbrage to his allies because Louis XIII refused to have an interview with him, the whole honour of which would have remained with the King of Sweden.

Gustav rightly maintained that there is no difference between kings except that of merit; but the principal merit of a sovereign is the love of humanity, of justice and of peace. Kings who have only power, or even only valour, always the first of men for their courtiers, are the last for the wise.

This prince having been killed, as we know, at the battle of Lützen by a blow so singular that one has sought mystery in it, Kristina, still a child, succeeded him. In the plan that the famous Chancellor Oxenstierna gave for the regency, one notices a distance from despotism, which must honour the memory of a minister of State. He seems to incline towards a government mixed with the monarchical and the republican; and one cannot deny that this form has several great advantages, without claiming to touch on the delicate question of the best possible government, the solution of which can receive different modifications by the difference of the climates of the situation, the circumstances and the genius of kings and peoples. But one cannot suspect a mind as enlightened as Oxenstierna of having given preference, as some have believed, to the aristocratic government, which natural law and experience demonstrate to be the worst of all.

Those who were charged with Kristina's education were ordered to inspire her early not to give all her confidence to a single person; an excellent maxim in itself, no doubt, but which so many princes have abused too much to be equally wary of vice and virtue, to never take advice, and to believe themselves prudent and firm when they were only stubborn.

Kristina early showed a singular penetration of mind. It is assured that from her childhood she read Thucydides and Polybius in the original, and that she judged them well. It would have been better to teach her to know men than the Greek authors. True philosophy is even more necessary to a prince than history; I except that of the Bible, to which the Estates of Sweden wanted her to be given a lot of time, as being, they say in an express memorandum, the source of all the others.

One can only praise the Estates for having insisted on the principles of religion which should be inspired in the young Queen; but it seems that all the other objects were a little too much forgotten in favour of this one. The following showed that they should not have been neglected.

I will not enter into any details either on Kristina's minority, or on the manner in which she behaved towards France when she took the reins of the government, or on the reciprocal complaints, and perhaps equally just, of the Queen and her allies. To clarify these political disputes is doubtless a great project, but the uncertainty of the facts which are happening before our eyes must render very suspect the alleged development of some secret and ancient intrigues, the history of which would perhaps have been written very differently by the principal actors.

I will therefore keep a prudent silence on all these facts. It is the private history of Kristina and not the history of her kingdom that I have as my object in this writing; and I do not even consider it for a moment on the throne of Sweden, except to consider it afterwards more at my ease and more closely in retreat.

One of the things for which one must be most grateful to Kristina is the consideration she showed for the famous Grotius. This man, famous for his works, but whose greatest glory is to have been the friend of Barnevelt, and the defender of the liberty of his country, had gone to seek asylum in France against the persecution of the Gomarists. He displeased Cardinal de Richelieu because he did not flatter him on his literary talents, for it is always necessary that great men come closer to others through some weakness. The protector of Myrame and of L'amour tyrannique, who persecuted and rewarded Corneille at the same time, not only did nothing for Grotius, but forced him, through dint of disgust, to withdraw.

Gustav Adolf welcomed him, Oxenstierna sent him back to France with the title of ambassador, and Kristina soon after confirmed this title. She found in this way the means of rewarding, in a manner worthy of her, a man of rare merit, of mortifying the Dutch whom she did not like, and of irritating the Cardinal, of whom she believed she had cause to complain.

Thus Grotius, whom his genius and his nature removed from any kind of flexibility, and whom his title dispensed from it, enjoyed the pleasure of treating as an equal a minister who had despised him. It is an honour for Kristina to have thought of Grotius as posterity; doubtless, this additional suffrage was not necessary to the reputation of so great a man, but one must be grateful to princes for being just, and even for knowing illustrious and virtuous men with the public. Even if Kristina had shown consideration to Grotius only out of vanity, one must take into account this vanity itself. If it is a weakness in kings as it is in other men, it is at least a weakness which can lead them to great things.

After the victory of Nördlingen, where the Prince de Condé and Turenne, at the head of the troops of France, avenged the honour of the Swedes who had been defeated a few years before at the same place, Kristina wrote a letter of thanks to the Prince de Condé. Some historians claim that this prince admitted in his reply that he owed a large part of the success to the Viscount de Turenne. If the fact is true, the Prince de Condé would have crowned his glory by admitting it, but no trace of it appears in his reply.

One will not be surprised that Kristina, as passionate for letters and for peace as her father was for war, hastened the conclusion of the Peace of Westphalia. The animosity and jealousy of the ministers placed an obstacle even greater than the prodigious number of interests which there were to regulate. The plenipotentiaries of Sweden, as divided among themselves as those of France, were Count Oxenstierna, son of the Grand Chancellor of Sweden, and Adler Salvius, Chancellor of the Court.

The former conducted himself in all things by the advice of his father, which displeased Kristina because he was too necessary to her and because he sought, moreover, against the Queen's wishes, to postpone the conclusion of peace. He believed that in the continuation of the war he would find the glory of Sweden, the weakening of France, which he feared as a dangerous friend, and the advantage of the Protestants of Germany. It was he who wrote to his son, frightened by the chaos of affairs: "Do you not know, my son, how little the secret of governing the world is?"

Salvius, a colleague of Oxenstierna's, and of a more amiable character, had all the confidence and all the favour of the Queen, and yet was not without merit. Kristina, like all princes, preferred to be flattered than served; but at the same time she was enlightened enough not to sacrifice entirely to her self-love the honour of her discernment and her true interests. In making Salvius senator of Sweden, although he was not of a sufficiently noble house, she had held in the Senate this speech that all kings should know by heart.

"When it is a question of good advice and wise counsel, one does not ask for sixteen quarters, but for what must be done. Salvius would doubtless be a capable man if he were of a great family..... If the children of a family have capacity, they will make a fortune like the others, without my pretending to restrict myself to it."

This much desired Peace of Westphalia was finally made, to the mutual satisfaction of most of the interested powers, but to the great displeasure of Innocent X. This Pope would have wanted to find in the peace two incompatible advantages at the same time, the lowering of the House of Austria, which he desired as a temporal prince, and the weakening of the Protestants, which he desired as a sovereign pontiff. He published a bull in which he refused the title of Queen of Sweden to Kristina, to punish her for having had too much influence in the work of peace.

Such an approach would have been good in the twelfth century, when the princes believed they needed briefs and blessings to be so. It came too late, 500 years later. The nuncio had his master's bull posted in Vienna. The Emperor had it torn down, Innocent kept quiet, and there was no further mention of it.

Above: Kristina.

Above: Johan Arckenholtz.

Above: Jean-Baptiste le Rond d'Alembert.