Source:
Resa til Frankrike, Italien, Sweitz, Tyskland, Holland, Ängland, Turkiet, och Grekeland, pages 177 to 179, by Jacob Jonas Björnståhl, 1780; courtesy of Lund University Library (Universitetsbiblioteket, Lunds universitet) via Litteraturbanken.se
The letter excerpt:
... Nu offrar jag slutet af detta resande Brefvet (som verkeligen gjort en Rom-resa) åt min kärlek för Svenska Namnet, då jag med nöje vil berätta M. H. med hvad heder det är ansedt här i Rom. Jag behöfver icke taga därpå bevis af de framledne Helgon, såsom St. Eric eller S:ta Brita, hvilken senare har här et litet Kloster med Kyrka under sit Namn. Man talar ännu här öfver alt med förundran och estime om den lärda Drotning Christina, som utomdes har efter sig lämnat så många Minnes-märken, som bevisa hurudan hon var. Jag vil däribland icke räkna den vackra Mausolée hon har uti St. Peters Kyrka, ty den bevisar mera Påfvens och andras högagtning för henne; men at et stort antal sköna Manuscripter i allehanda Språk, hvaraf hon varit ägare, pryda Vaticanska Bibliothequet, och intaga där en Sal, öfver hvars dörr står en Inscription i Marmor, på Latin, med Drotningens Namn och Titlar, samt Manuscripternes antal, at hon i Testamente lämnat en stor summa penningar, med hvilka underhålles et antal af Musicanter, som spela hvar dag om mornarne de skönaste Arier och Stycken (ty in parenthesi, Musiquen i Italien är gudomlig) til hennes åminnelse, hvilket sker skiftevis 6 månader på Capitolium och 6 på Slottet St. Angelo. Jag blef icke litet rörd en morgon, när jag gick på broen öfver Tibern, och fick midt emot mig af en Altan högt up på Slottet höra en skön Musique, som man sade mig vara inrättad och underhållen af en Svensk Drotning, af den store Konung Gustaf Adolphs enda Doter. Musicanterne äro otroligen väl betalte för hvar dag; men sjelfve Mästrarne gå icke altid sjelfve dit at upföra Musiquen, utan de skicka ofta sina Disciplar, som de betala därföre. Detta alt, säger jag, bevisar hennes smak för Vitterhet och ädla Konster; men en Anecdot, som jag tror knapt någon har observerat, mindre nämnt, visar, at denna Minerva äfven kunde vara en Pallas. Uti den stora Järn-porten til Mediceiska Lust-Slottet, kallat Villa Medicis, är et stort iholigt märke eller bula af en Canon-kula, med hvilken Drotningen hälsade på Prinsen af Medicis ifrån Slottet St. Angelo, som ligger midt däremot, men långt ifrån. Det säges, at hon sjelf rigtat och tänt på Canonerne: hon har skutit Svenska lösen med 2 skarpa skott, och båda två hafva rigtigt träffat porten; men det ena synes icke stort, emedan man bultat ut bulan, och lämnat allenast den ena til åminnelse. Jag har ock set de stora Messings-Canoner på Castellet St. Angelo, som Drotningen pröfvat på detta sättet, utan tvifvel för at roa sig, och se om kulorne kunde hinna så långt, och så rätt fram, samt om hon kunde syfta väl. ...
With modernised spelling:
... Nu offrar jag slutet av detta resandebrevet (som verkligen gjort en Romresa) åt min kärlek för svenska namnet, då jag med nöje vill berätta min herre med vad heder det är ansett här i Rom. Jag behöver icke taga därpå bevis av de framlidna helgon, såsom sankt Erik eller sankta Brita, vilken senare har här ett litet kloster med kyrka under sitt namn.
Man talar ännu här överallt med förundran och estim om den lärda drottning Kristina, som utomdess har efter sig lämnat så många minnesmärken som bevisa hurudan hon var. Jag vill däribland icke räkna den vackra mausolé hon har uti Sankt Peters kyrka, ty den bevisar mera påvens och andras högaktning för henne; men att ett stort antal sköna manuskripter i allehanda språk varav hon varit ägare pryda Vatikanska biblioteket och intaga där en sal, över vars dörr står en inskription i marmor på latin med drottningens namn och titlar, samt manuskripternas antal att hon i testamente lämnat en stor summa penningar, med vilka underhålles ett antal av musikanter som spela var dag om mornarna de skönaste arier och stycken (ty in parenthesi musiken i Italien är gudomlig) till hennes åminnelse, vilket sker skiftevis 6 månader på Capitolium och 6 på slottet Sankt Angelo.
Jag blev icke litet rörd en morgon när jag gick på bron över Tibern och fick mitt emot mig av en altan högt upp på slottet höra en skön musik, som man sade mig vara inrättad och underhållen av en svensk drottning, av den store konung Gustav Adolfs enda dotter. Musikanterna äro otroligen väl betalta för var dag; men själva mästrarna gå icke alltid själva dit att uppföra musiken, utan de skicka ofta sina disciplar, som de betala därföre.
Detta allt, säger jag, bevisar hennes smak för vitterhet och ädla konster; men en anekdot som jag tror knappt någon har observerat, mindre nämnt, visar att denna Minerva även kunde vara en Pallas. Uti den stora järnporten till mediceiska lustslottet, kallat Villa Medici, är ett stort ihåligt märke eller bula av en kanonkula med vilken drottningen hälsade på prinsen av Medici ifrån slottet Sankt Angelo, som ligger mitt däremot, men långt ifrån. Det säges att hon själv riktat och tänt på kanonerna: hon har skjutit svenska lösen med 2 skarpa skott, och båda två hava riktigt träffat porten; men det ena synes icke stort emedan man bultat ut bulan och lämnat allenast den ena till åminnelse. Jag har ock sett de stora mässingskanoner på kastellet Sankt Angelo som drottningen prövat på detta sättet, utan tvivel för att roa sig, och se om kulorna kunde hinna så långt och så rätt fram, samt om hon kunde syfta väl. ...
French translation (my own):
... Je consacre maintenant la fin de cette lettre de voyage (qui a bel et bien fait le voyage jusqu'à Rome) à mon amour pour le nom suédois, car je serais ravi de faire savoir à Monsieur avec quel honneur il est considéré ici à Rome. Je n'ai pas besoin d'en chercher la preuve auprès des saints défunts, tels que saint Éric ou sainte Brita [Brigitte], cette dernière ayant ici un petit monastère avec une église qui porte son nom.
On parle encore ici, partout, avec admiration et respect, de la savante reine Christine, qui a laissé tant de témoignages de sa personnalité. Je ne mentionnerai pas le magnifique mausolée qu'elle possède dans la basilique Saint-Pierre, car il témoigne davantage de la haute estime que le pape et d'autres lui portaient; mais un grand nombre de magnifiques manuscrits en toutes sortes de langues, dont elle était propriétaire, ornent la Bibliothèque du Vatican et occupent une salle, au-dessus de la porte de laquelle se trouve une inscription en marbre en latin, mentionnant le nom et les titres de la reine, ainsi que le nombre de manuscrits qu'elle a légués par testament, avec une importante somme d'argent. Grâce à cette somme, plusieurs musiciens sont entretenus et jouent chaque matin les plus beaux airs et morceaux (car, in parenthesi, la musique en Italie est divine) en sa mémoire, alternativement pendant six mois sur le Capitole et six mois au château Saint-Ange.
Un matin, alors que je me promenais sur le pont enjambant le Tibre, j'ai été profondément ému d'entendre, depuis un balcon situé en hauteur dans le château, une musique magnifique. On m'a dit qu'elle était commandée et financée par une reine suédoise, fille unique du grand roi Gustave-Adolphe. Les musiciens sont incroyablement bien payés pour chaque représentation; cependant, les maîtres eux-mêmes ne s'y rendent pas toujours pour jouer, mais envoient souvent leurs disciples, qu'ils rémunèrent pour cela.
Tout cela, dis-je, prouve son goût pour le savoir et les arts nobles; mais une anecdote, que je crois que presque personne n'a remarquée, encore moins mentionnée, montre que cette Minerve pouvait aussi être une Pallas. Devant la grande porte de fer du palais de plaisance des Médicis, appelé Villa Médicis, se trouve une large marque creuse ou une bosse laissée par un boulet de canon avec lequel la reine salua le prince de Médicis depuis le château Saint-Ange, situé juste en face, mais à une grande distance. On raconte qu'elle-même visa et tira les canons: elle tira des salves à la suédoise avec deux coups précis, et les deux boulets atteignirent effectivement la porte; mais l'un des impacts est peu visible car la bosse a été aplanie, et un seul a été conservé en souvenir. J'ai également vu les grands canons de bronze au château Saint-Ange que la reine utilisa de cette manière, sans doute pour se divertir et pour vérifier si les boulets pouvaient atteindre une telle distance avec précision, et si elle-même était capable de bien viser. ...
Italian translation (my own):
... Ora dedico la conclusione di questa lettera di viaggio (che ha effettivamente compiuto un viaggio fino a Roma) al mio amore per il nome svedese, poiché vorrei tanto raccontare al mio signore con quanto onore sia considerato qui a Roma. Non ho bisogno di citare come prova i santi defunti, come Sant'Erico o Santa Brita [Brigida], quest'ultima delle quali ha qui un piccolo monastero con una chiesa a lei intitolata.
Qui si parla ancora ovunque con stupore e ammirazione della dotta regina Cristina, che ha lasciato dietro di sé così tanti monumenti che testimoniano la sua grandezza. Non voglio includere tra questi il bellissimo mausoleo che si trova nella basilica di San Pietro, perché esso testimonia più che altro l'alta stima che il papa e altri nutrivano per lei; ma il fatto che un gran numero di splendidi manoscritti in diverse lingue, di cui era proprietaria, adornino la Biblioteca Vaticana e occupino un'intera sala, sulla cui porta si trova un'iscrizione in marmo in latino con il nome e i titoli della regina, così come il numero di manoscritti che lasciò in eredità insieme a una cospicua somma di denaro, con la quale vengono mantenuti diversi musicisti che ogni mattina eseguono le arie e i brani più belli (perché, tra parentesi, la musica in Italia è divina) in sua memoria, alternandosi per sei mesi sul Campidoglio e per sei mesi a Castel Sant'Angelo.
Una mattina, mentre passeggiavo sul ponte sul Tevere, rimasi profondamente commosso sentendo provenire da un balcone in alto nel castello, proprio di fronte a me, una musica meravigliosa, che, mi fu detto, era stata commissionata e veniva eseguita per volere di una regina svedese, l'unica figlia del grande re Gustavo Adolfo. I musicisti sono incredibilmente ben pagati per ogni esibizione; tuttavia, i maestri non sempre si recano personalmente a suonare, ma spesso mandano i loro allievi, che vengono a loro volta retribuiti.
Tutto ciò, a mio parere, dimostra il suo amore per la conoscenza e per le arti nobili; ma un aneddoto, che credo quasi nessuno abbia notato, e ancor meno menzionato, dimostra che questa Minerva poteva anche essere una Pallade. Fuori dal grande cancello di ferro della villa di piacere dei Medici, chiamata Villa Medici, si trova un'ampia ammaccatura o rigonfiamento causato da una palla di cannone con cui la regina salutò il principe de' Medici da Castel Sant'Angelo, che si trova proprio di fronte, ma a grande distanza. Si dice che abbia puntato e sparato lei stessa i cannoni: sparò due salve con due colpi precisi, ed entrambi colpirono il cancello; ma uno non sembra grande perché l'ammaccatura è stata appianata, e solo una è stata lasciata come ricordo. Ho anche visto i grandi cannoni di bronzo a Castel Sant'Angelo che la regina provò in questo modo, senza dubbio per divertirsi e per vedere se le palle potevano arrivare così lontano e con tanta precisione, e se lei stessa fosse in grado di mirare bene. ...
English translation (my own):
... Now I dedicate the end of this travelling letter (which has indeed made a journey to Rome) to my love for the Swedish name, as I would gladly tell my lord with what honour it is regarded here in Rome. I need not take evidence of this from the deceased saints, such as Saint Erik or Saint Brita [Birgitta], the latter of whom has a small monastery with a church here under her name.
People still speak here everywhere with amazement and esteem about the learned Queen Kristina, who has also left behind so many memorials that prove what she was like. I do not want to include among them the beautiful mausoleum she has in St. Peter's Church, because it proves more the high esteem of the Pope and others for her; but that a large number of beautiful manuscripts in all kinds of languages, of which she was the owner, adorn the Vatican Library and occupy a room there, over the door of which stands an inscription in marble in Latin with the Queen's name and titles, as well as the number of manuscripts which she left in her will with a large sum of money, with which a number of musicians are maintained who play every morning the most beautiful arias and pieces (for, in parenthesis, the music in Italy is divine) in her memory, which takes place alternately for 6 months on the Capitoline Hill and 6 at the Castel Sant'Angelo.
I was not a little moved one morning when I was walking on the bridge over the Tiber and heard, opposite me, from a balcony high up in the castle, beautiful music, which I was told was arranged and maintained by a Swedish queen, the only daughter of the great King Gustav Adolf. The musicians are incredibly well paid for each day; but the masters themselves do not always go there themselves to perform the music, but they often send their disciples, whom they pay for it.
All this, I say, proves her taste for knowledge and the noble arts; but one anecdote, which I think hardly anyone has observed, much less mentioned, shows that this Minerva could also be a Pallas. Outside the great iron gate of the Medici pleasure palace, called Villa Medici, is a large hollow mark or bulge from a cannonball with which the Queen greeted the Prince de' Medici from Castel Sant'Angelo, which lies directly opposite, but far away. It is said that she herself aimed and fired the cannons: she fired Swedish volleys with 2 sharp shots, and both indeed hit the gate; but one does not seem large because the bulge has been hammered out, and only one has been left as a memorial. I have also seen the large brass cannons at Castel Sant'Angelo which the Queen tried in this way, no doubt so as to amuse herself, and to see if the balls could get so far and so straight, as well as if she could aim well. ...
Above: Kristina.
Above: Carl Christoffer Gjörwell.
Above: Jacob Jonas Björnståhl.
No comments:
Post a Comment