Source:
Handlingar rörande Skandinaviens historia, volume 22, page 78, Hörbergska Boktryckeriet, 1837
The diary entry:
Dhen 18 Julij för middag woro presteskapet på Rijckzcapitelet; dhå woro twenne aff Borgeskapet anhållandes, at wij tillika med dhem och bönderna skole giöra vtskåt till H. K. M:tt, hwilket bleff samtycth. Dhå wardt och discurrerat på Capitelet om dhet samma som tilförne.
Dhenna samma dagen klockan 2 effter middagh gick vtskåtet åstad till H. K. M:tt på slåthet och fingo nådigt audientz. Primarij för presteskapet war Episcopus Lincopensis och Superintendentz Carlstadiensis; sedhan war een prestman aff hwardt Stifft. Jag war och medh i samma vtskåt. Episcopus Lincopensis talte. 1:0 Tackade han H. K. M:tt för all Konungzlig gunst och omwårdnat [H. M:tt] alla vndersåterna, doch i synnerheet presteskapet bewijsat, frögdade sig dher öffuer ath H. K. M:tt förmedelst Gudz nådhe så lyckeligen haffuer vtfördt dhe swåre store krigen, och satt fädenetzland (!) vthi godh friid och stillastånd, önskade så waractigt bliffa måtthe, och Gud wille H. K. M:tt vthi sitt Konunglige regemente styrkia, långt liff, lycko och wälsignelse förläna. 2:0 Begiärte han at effter Gudh haffuer oss fridhen förlänat, wij måtthe någon lindring på wåra beswär bekomma, och i synnerhett på vtskrifning, och sålunda smaka fridzsens godha.
Dher till swarade H. K. M:tt ganska nådeligen och wäll sålunda. 1:0 Tackade hon presteskapet som trogne vndersåter för all hörsamhett och lydno, at dhe godwilligen altidh haffua låtit sig finna till H. K. M:ttz tiänst; loffuade sig wara dhem medh all Konungzligh gunst bewågen. Ythermehra hwad den wärffuadhe freden ågåår, sadhe H. K. M:tt sig till een så stoor nåd wara owärdigh, tackade doch Gud, som henne här vthi it så högt ährande haffuer nådeligen tächtz bruka, såsom it Jnstrument. 2:0 Hwad lindringen på beswären angåår, sadhe hon sig ganska onödigt willia beswära ständerna medh sådana vtgiffter, och i synnerhett sadhe hon [sig] giärna see at presteskapet icke allenast fingo lindring på beswären, vthan at dhe måtthe aldeles medh alla sådana beswär och tungnat bliffua förskonade, och at sådant woro inthet meer ähn billigt. »De haffua nu smakat ofredens jncommoditeter, dhe måtthe och tillika medh andra smaka fridzsens sötma.« Gaff dhe [ͻ: dhem] sålunda till vtskriffningen.
Sädan talte Nils Nilson Borgemästaren i Stocholm på Borgeskapens wägnar, begiärandes lindring. H. M:tt swarade, 1:0 så mykit möieligit wara kan, wilia lindra. 2:0 Sade sig altid haffua sig föresatt dhenne Scopum, ath hennes vndersåter kunna må wäll och wara i godt tillstånd. »Men kan lickwäll inthet annars wara, ähn vndersåterna måtthe något expendera och vtgiffua.« 3:0 Contributionen sadhe hon sig heller kunna lindra een Tullen och accijsen, ty, sadhe H. K. M:tt, »Tull och accijs ähr Sacrosanctum, rörer inthet dher widh, såsom een synnerlig Kronones vnderstödielse.«
Sist talte bönderna, 1:0 begiärandes frij Mantals och boskapz peningar; 2:0 wara frij för vtskriffning. 3:0 Begiärte dhe Kronan måtthe fåå sina godz ighen. Swarade dhem H. K. M:tt, 1:0 wara rett at dhe fingo lindring effter så swår tungnat; 2:0 Mantals och boskapz peningar wara beiakade till ewerdelig skatt; 3:0 Loffuade dhem frij för vtskriffning; 4:0 Skole falla förswårt igenlösa Kronones godz, dhem man eliest inthet kunne ighenbekomma.
Sädan höllo bönderna orett wara at adelen hadhe sig vnderslagit Landtogzgiärden och halffdelen aff andra krigzhielper medh halffua Kröningzgiärden. Dhet menthe och H. K. M:tt obilligt och orett wara.
Sädan sadhe H. K. M:tt rätt och billigt wara, at dhen som meer haffuer, han och mera giffuer och expenderar till Rijckzsens defension, och [at] dhen fattige icke plat vtarffuas [ͻ: utarmas] och förtryckes.
En bonde aff Östergiötland fick H. K. M:tt it stycke barkabröd at see, dher öffuer hon sig ömkade och sadhe: »haffue wij annamat dhe godha hwar om icke the onda.« ...
With modernised spelling:
Den 18 juli förmiddag voro prästerskapet på Rikskapitelet; då voro tvenne av borgerskapet anhållandes att vi tillika med dem och bönderna skulle göra utskott till Hennes Kungliga Majestät, vilket blev samtyckt. Då vart ock diskurrerat på kapitelet om detsamma som tillförne.
Denne samme dagen klockan 2 eftermiddag gick utskottet åstad till Hennes Kungliga Majestät på slottet och fingo nådigt audiens. Primarie för prästerskapet var episcopus lincopensis och superintendens carlstadiensis; sedan var en prästman av vart stift. Jag var ock med i samma utskott. Episcopus lincopensis talte:
1. Tackade han Hennes Kungliga Majestät för all konungslig gunst och omvårdnad [Hennes Majestät] alla undersåtarna, dock i synnerhet prästerskapet, bevisat; fröjdade sig däröver att Hennes Kungliga Majestät förmedelst Guds nåde så lyckligen haver utfört de svåra stora krigen och satt [Fädernesland] uti god fred och stillestånd. Önskade så varaktigt bliva måtte, och Gud ville Hennes Kungliga Majestät uti sitt konungliga regemente styrka, långt liv, lycko och välsignelse förläna.
2. Begärte han att, efter Gud haver oss freden förlänat, vi måtte någon lindring på våra besvär bekomma, och i synnerhet på utskrivning och sålunda smaka fredsens goda.
Därtill svarade Hennes Kungliga Majestät ganska nådeligen och väl sålunda:
1. Tackade hon prästerskapet som trogna undersåtar för all hörsamhet och lydno, att de godvilligen alltid hava låtit sig finna till Hennes Kungliga Majestäts tjänst; lovade sig vara dem med all konungslig gunst bevågen. Yttermera, vad den värvade freden ågår, sade Hennes Kungliga Majestät sig till en så stor nåd vara ovärdig, tackade dock Gud, som henne häruti ett så högt ärande haver nådeligen täckts bruka såsom ett instrument.
2. Vad lindringen på besvären angår, sade hon sig ganska onödigt vilja besvära Ständerna med sådana utgifter, och i synnerhet sade hon [sig] gärna se att prästerskapet icke allenast fingo lindring på besvären, utan att de måtte alldeles med alla sådana besvär och tungnad bliva förskonade, och att sådant vore intet mer än billigt. »De hava nu smakat ofredens inkommoditeter, de måtte ock tillika med andra smaka fredsens sötma.« Gav [dem] sålunda till utskrivningen.
Sedan talte Nils Nilsson, borgmästaren i Stockholm, på borgerskapens vägnar, begärandes lindring. Hennes Majestät svarade: 1. så mycket möjligt vara kan, vilja lindra.
2. Sade sig alltid hava sig föresatt denna scopum, att hennes undersåtar kunna må väl och vara i gott tillstånd. »Men kan likväl intet annars vara än undersåtarna måtte något expendera och utgiva.«
3. Kontributionen sade hon sig heller kunna lindra en tullen och accisen, ty, sade Hennes Kungliga Majestät: »Tull och accis är sacrosanctum; rör intet därvid, såsom en synnerlig Kronones understödjelse.«
Sist talte bönderna, 1. begärandes fri mantals- och boskapspenningar;
2. vara fri för utskrivning.
3. Begärte de Kronan måtte få sina gods igen.
Svarade dem Hennes Kungliga Majestät 1. vara rätt att de fingo lindring efter så svår tungnad;
2. Mantals- och boskapspenningar vara bejakade till evärdlig skatt;
3. Lovade dem fri för utskrivning;
4. Skulle falla för svårt igenlösa Kronones gods, dem man eljest inte kunne igenbekomma.
Sedan höllo bönderna orätt vara att adeln hade sig underslagit landtågsgärden och halvdelen av andra krigshjälper med halva kröningsgärden. Det mente ock Hennes Kungliga Majestät obilligt och orätt vara.
Sedan sade Hennes Kungliga Majestät rätt och billigt vara att den som mer haver, han ock mera giver och expenderar till Riksens defension, och [att] den fattige icke plat [utarmas] och förtryckes.
En bonde av Östergötland fick Hennes Kungliga Majestät ett stycke barkbröd att se, däröver hon sig ynkade och sade: »Have Vi anammat de goda; varom icke de onda?« ...
French translation (my own):
Dans la matinée du 18 juillet, le clergé était à la capitale du royaume; puis deux bourgeois proposèrent que nous fassions, avec eux et les paysans, un comité à Sa Majesté Royale, ce qui fut convenu. Puis la même chose qu'avant a été discutée à la capitale.
Ce même jour, à 2 heures de l'après-midi, le comité s'est rendu chez Sa Majesté Royale au château et a reçu une gracieuse audience. Les primaires du clergé étaient l'évêque de Linköping et le surintendant de Carlstadt; puis il y avait un prêtre de chaque diocèse. J'étais aussi dans le même comité. L'évêque de Linköping a parlé:
1. Il a remercié Sa Majesté Royale pour toute la faveur royale et l'attention que Sa Majesté avait montrées à tous ses sujets, mais surtout au clergé; il se réjouit que Sa Majesté Royale, par la grâce de Dieu, ait si heureusement mené les difficiles grandes guerres et mis la Patrie dans une bonne paix et tranquillité. Il a souhaité qu'il soit permanent, et que Dieu veuille accorder à Sa Majesté Royale force, longue vie, bonheur et bénédiction dans son règne royal.
2. Il a demandé que, comme Dieu nous avait accordé la paix, nous pouvions recevoir un soulagement de nos peines, et surtout de la conscription, et que nous puissions ainsi goûter les bienfaits de la paix.
A cela, Sa Majesté Royale a répondu très gracieusement et bien:
1. Elle a remercié le clergé, en tant que sujets fidèles, pour toute leur obéissance, qu'ils ont toujours été volontiers au service de Sa Majesté Royale; elle les promit de s'y incliner avec toute la faveur royale. De plus, en ce qui concerne la paix négociée, Sa Majesté Royale s'est dite indigne d'une si grande grâce, mais elle a remercié Dieu qu'en cela il lui ait gracieusement plu de l'utiliser comme un instrument dans une si grande entreprise.
2. En ce qui concerne l'allégement des charges, elle a dit qu'elle voulait plutôt à contrecœur troubler les États avec de telles dépenses, et en particulier, elle a dit qu'elle aimerait voir que le clergé non seulement soit soulagé des charges, mais qu'ils devraient être complètement épargnés de tous ces troubles et charges, et que ce ne serait rien de plus que juste. «Ils ont maintenant goûté aux inconvénients de la guerre, ils ont donc aussi dû goûter à la douceur de la paix, avec d'autres.» Elle les donna donc à la conscription.
Puis Nils Nilsson, le bourguemaître de Stockholm, a pris la parole au nom de la bourgeoisie, demandant des secours. Sa Majesté a répondu: 1. qu'elle l'atténuera autant que possible.
2. Elle a dit qu'elle avait toujours ce but en tête, que ses sujets puissent être bien et en bon état. «Mais rien ne peut être autrement que que les sujets doivent dépenser et donner quelque chose.»
3. La contribution, dit-elle, elle pourrait mieux alléger que les douanes et accises, car, comme l'a dit Sa Majesté Royale: «Les douanes et accises sont sacro-saintes; je n'y toucherai pas, en tant que soutien particulier de la Couronne.»
Enfin, les paysans ont pris la parole, 1. demandant de l'argent mantal gratuit et de l'argent du bétail;
2. qu'ils soient exempts de la conscription.
3. Ils ont demandé à récupérer leurs biens de la Couronne.
Sa Majesté Royale leur a répondu 1. qu'il était juste qu'ils soient soulagés après un si lourd fardeau;
2. Que l'argent du mantal et l'argent du bétail soient confirmés comme impôt éternel;
3. Elle leur a promis qu'ils seraient libérés de la conscription;
4. Il serait trop difficile de racheter les biens de la Couronne, qu'on ne pourrait autrement jamais regagner.
Ensuite, les paysans ont déclaré qu'il était injuste que la noblesse ait détourné la subvention de campagne et la moitié des autres aides de guerre avec la moitié de la subvention du couronnement. Sa Majesté Royale a aussi estimé que c'était injuste.
Ensuite, Sa Majesté Royale a dit à juste titre que quiconque a plus devrait aussi donner et dépenser plus pour la défense du royaume, et que les pauvres ne devraient pas être aussi appauvris et opprimés.
Un paysan d'Ostrogothie a montré à Sa Majesté Royale un morceau de pain d'écorce, dont elle a eu pitié et a dit: «Nous avons reçu le bon; pourquoi pas le mauvais?» ...
English translation (my own):
On the forenoon of July 18, the clergy were at the Capital of the Realm; then two of the bourgeoisie proposed that we, together with them and the peasants, should make a committee to Her Royal Majesty, which was agreed to. Then the same thing as before was discussed at the capital.
This same day, at 2 o'clock in the afternoon, the committee went to Her Royal Majesty at the castle and received a gracious audience. The primaries of the clergy were the Bishop of Linköping and the Superintendent of Karlstad; then there was a priest from each diocese. I was also in the same committee. The Bishop of Linköping spoke:
1. He thanked Her Royal Majesty for all the royal favour and concern which Her Majesty had shown all to her subjects, but especially to the clergy; he rejoiced that Her Royal Majesty, by the grace of God, had so happily carried out the difficult great wars and put the Fatherland into good peace and quiet. He wished that it be permanent, and that God grant Her Royal Majesty strength, long life, happiness and blessing in her royal reign.
2. He requested that, as God had granted us peace, we might receive some relief from our troubles, and especially from the conscription, and that we might thus taste the goodness of peace.
To this, Her Royal Majesty replied quite graciously and well:
1. She thanked the clergy, as faithful subjects, for all their obedience, that they have always willingly been in Her Royal Majesty's service; she vowed to be inclined to them with all royal favour. Furthermore, as far as the negotiated peace is concerned, Her Royal Majesty said she was unworthy of such a great grace, but she thanked God that in this it had graciously pleased Him to use her as an instrument in such a great undertaking.
2. As far as the alleviation of the burdens is concerned, she said that she rather reluctantly wanted to trouble the Estates with such expenses, and in particular she said that she would like to see that the clergy not only got relief from the burdens, but that they should be completely spared all such troubles and burdens, and that this would be nothing more than fair. "They have now tasted the inconveniences of war, so they have also had to taste the sweetness of peace, together with others." She thus gave them to the conscription.
Then Nils Nilsson, the mayor of Stockholm, spoke on behalf of the bourgeoisie, requesting relief. Her Majesty answered: 1. that she will alleviate it as much as can be possible.
2. She said that she has always had this aim in mind, that her subjects might be well and in good condition. "But nothing can be otherwise than that the subjects must expend and give something out."
3. The contribution, she said, she could better alleviate than the customs and excise, because, as Her Royal Majesty said: "The customs and excises are sacrosanct; I will not touch on it, as a particular support of the Crown."
Finally the peasants spoke, 1. requesting free mantal money and livestock money;
2. that they be free from the conscription.
3. They asked to get their estates back from the Crown.
Her Royal Majesty answered them 1. that it was right that they should find relief after such a severe burden;
2. That mantal money and livestock money be confirmed as eternal tax;
3. She promised them that they would be free from the conscription;
4. It would be too difficult to redeem the Crown estates, which one could otherwise never regain.
Then the peasants said it was unjust that the nobility had embezzled the campaign grant and half of other war assistance with half the coronation grant. Her Royal Majesty also believed it to be unfair and unjust.
Then Her Royal Majesty rightly and fairly said that whoever has more, he should also give and spend more for the defense of the realm, and that the poor should not be so impoverished and oppressed.
A peasant from Östergötland showed Her Royal Majesty a piece of bark bread, which she took pity on and said: "We have received the good; why not the bad?" ...
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment