Wednesday, August 28, 2024

Jacques Lacombe on Kristina's regency, education and personality (New Style dates used)

Source:

Histoire de Christine, reine de Suede, pages 36 to 45, by Jacques Lacombe, 1762


The account:

La vigilance du Sénat, l'union de tous les Ordres, & les conseils du Chancelier Oxenstiern, sauverent l'Etat dans les tems toujours orageux d'une minorité, & lorsque l'Allemagne, la Pologne, le Danemarck & d'autres Puissances jalouses de la Suede, cherchoient l'occasion d'y exciter les haines domestiques, & de lui susciter des ennemis au dehors. La Russie rendit sur-tout un service important à la Suede son alliée, en occupant alors toutes les forces de la Pologne par une guerre très vive, qu'elle lui déclara, quand Sigismond se préparoit déja à faire valoir ses prétentions les armes à la main.

Les Etats, conformément aux vues de Gustave, nommerent un Conseil de Régence & de Tutelle, composé de cinq Sénateurs, grands Officiers du Royaume, qui étoient le Grand Bailli, le Maréchal, l'Amiral, le Chancelier & le Trésorier de la Couronne. Toutes les voix se réunirent pour déférer la direction générale des affaires étrangeres, & principalement celles d'Allemagne au Chancelier Oxenstiern, avec un pouvoir illimité de régler ce qui concernoit la paix & la guerre. La Nation devoit cette entiere confiance au génie patriotique & à l'habileté de cet homme célebre.

Le Grand Chancelier convoqua, au nom de la jeune Reine, une assemblée générale à Hailbron, où les Princes intéressés se trouverent en personnes, ou par leurs députés. Ce Ministre Suédois, comme chef de la confédération, stipula les intérêts de sa Souveraine & du parti protestant. Il renouvella les alliances de la France, de l'Angleterre, de la Hollande avec la Suede, & fit confirmer l'union de tous les Etats de l'Empire ligués pour la même cause, jusqu'à la fin de la guerre. Les alliés s'engagerent d'entretenir à leurs dépens, sous le commandement des Généraux Suédois, une armée de soixante mille hommes, & de l'augmenter suivant les occurrences & les intérêts de la confédération. En même temps que les alliés d'accord avec la Suede, donnerent au Grand Chancelier la conduite des affaires qui regardoient la cause commune, on nomma, pour l'aider, un comité appellée Consilium formatum. Oxenstiern fit un coup d'autorité dans l'assemblée de Hailbron, en rétablissant les enfans de Frédéric, Comte Palatin, dans leurs terres & dans la dignité Electorale. Il vouloit, par cette conduite, attacher d'autant plus à la confédération le Brandebourg & la Maison Palatine; & contenir l'Electeur de Saxe, qui traitoit en secret avec l'Empereur, pour abandonner le parti des alliés. Il falloit tout le zele & l'art politique de ce grand homme pour se charger ainsi de négocier avec les Electeurs d'Allemagne, dont les intérêts & les caracteres étoient si différens, & pour concilier les Généraux étrangers, malgré leurs vues opposées, & malgré leur jalousie & leur rivalité. Oxenstiern parvint pourtant à sortir avec honneur de ce labyrinthe; il fut ranimer le courage & fortifier l'union des anciens amis de la Suede, il rompit les mesures de ses ennemis, il conserva à sa Patrie la principale direction des affaires, & presque la même faveur & la même autorité dont elle jouissoit durant la vie de Gustave. Toute l'Europe s'accorda à louer la sagesse & l'adresse de ce Ministre.

Le Prince Palatin remit au Conseil de Tutelle la direction des Finances dont il avoit été chargé par le feu Roi; mais la Princesse Catherine, son épouse, tante de Christine, resta auprès de sa niece, pour veiller particulierement à sa conservation. Le Sénat ne bornoit point son attention à assurer le repos du Royaume, à conserver ses conquêtes, à défendre les places prises en Allemagne sur les bords de la Mer Baltique, à combiner les moyens de continuer la guerre, & de parvenir à une paix honorable: il sentoit encore l'avantage inestimable de former l'enfance de sa Souveraine, & de remplir son esprit & son cœur des vertus & des qualités propres à relever l'éclat de la Couronne, & à rendre son regne heureux & florissant. "Un enfant qui naît pour le trône, est un bien universel, d'où dépendent la gloire de l'Etat & la félicité des particuliers. Ceux qui croient que l'unique tems, dans lequel la vérité approche des Princes, est leur enfance, se trompent; car on les craint & on les flatte jusques dans leur berceau. Les hommes redoutent autant la mémoire des Princes, que leur pouvoir; ils les manient comme de petits lions qui égratignent toujours, quoiqu'ils ne dévorent pas encore". Ce sont les réflexions de Christine même. Le Sénat plaça autour de cette Princesse des modeles de toutes les vertus, & des précepteurs de toutes les connoissances utiles & agréables. Les Etats eurent soin de tracer eux-mêmes le plan de son éducation, & de la faire instruire du grand art de régner. Christine montra, dès sa plus tendre jeunesse, une conception aisée & une ardeur incroyable pour l'étude de la Politique, des Sciences & des Langues. Elle apprenoit l'Histoire ancienne dans les originaux; elle faisoit particulierement sa lecture de Polybe & de Thucydide.

Gustave Adolphe avoit donné pour Gouverneur à sa fille Axel Banier, Sénateur & Grand-Maître de la Maison royale. C'étoit un favori de ce Monarque, le confident de ses amours & le compagnon de ses plaisirs. Il étoit bon courtisan, peu instruit, aimant les exercices d'un Gentilhomme, dominé par ses passions, mais plein d'honneur. Le sous-Gouverneur, choisi pareillement par le Roi, étoit Gustave Horn, Sénateur, neveu du Maréchal de ce nom. Ce Seigneur avoit voyagé dans les Cours les plus policées de l'Europe, & s'étoit instruit à l'école des Nations. Il aimoit les Belles-Lettres, il parloit facilement plusieurs Langues; il étoit bon politique & très propre à former l'enfance d'un Souverain. Mais Christine s'attacha principalement à Jean Matthiæ, que son pere lui avoit nommé pour précepteur: elle s'en loue en plusieurs endroits de ses Mémoires: elle lui rend la justice d'aimer la vertu, de l'inspirer & de la pratiquer. L'étude des Sciences & de la Littérature lui étoit familiere: il avoit beaucoup de discrétion, de douceur, une profonde érudition, & l'art d'enseigner sans pédanterie.

Le Roi avoit recommandé que l'on inspirât à sa fille l'honnêteté & la modestie, comme les principales vertus de son sexe; mais que d'ailleurs on lui donnât une éducation toute virile, non seulement pour les exercices d'esprit, mais encore pour ceux du corps. Elle seconda merveilleusement les intentions de ce Prince. Christine fit voir dès son enfance, une antipathie invincible pour tout ce que font & disent les femmes (ce sont ses termes). Elle étoit d'une maladresse étonnante dans les petits ouvrages de main. Au contraire elle montroit des dispositions singulieres, non seulement pour les études les plus abstraites, mais encore de l'inclination pour les travaux & les exercices les plus fatigants d'une éducation mâle & vigoureuse. Le Grand Chancelier Oxenstiern prit aussi un soin particulier d'éclairer cette jeune Princesse des lumieres de son génie & de son expérience; il la forma au grand art de régner, & l'informa de ses hautes destinées, & des moyens de les remplir avec gloire.

Swedish translation (my own; I cannot find any digitisation of the 1765 Swedish translation by Erik Ekholm):

Rådets vaksamhet, alla Ständernas förbund och kansler Oxenstiernas råd räddade Staten i en minoritets alltid stormiga tider, och när Tyskland, Polen, Danmark och andra av Sverige avundsjuka makter sökte tillfället att hetsa upp inhemska hat där och att resa upp fiender utomlands. Ryssland gjorde framför allt en viktig tjänst åt Sverige, dess bundsförvant, genom att då ockupera alla Polens styrkor genom ett mycket livligt krig som det förklarade mot det när Sigismund redan förberedde sig för att hävda sina anspråk med vapen i hand.

Ständerna utnämnde i enlighet med Gustavs åsikter ett förmyndarråd, sammansatt av fem senatorer, stora rikets officerare, som var Kronans drotsen, marskalken, amiralen, kanslern och skattmästare. Alla röster förenades för att skjuta upp den allmänna riktningen av utrikesfrågor, och främst Tysklands, till kansler Oxenstierna, med obegränsad makt att reglera vad som rörde fred och krig. Nationen var skyldig hela detta förtroende till det patriotiska geniet och skickligheten hos denne berömde man.

Rikskanslern kallade, i den unga drottningens namn, till en generalförsamling i Heilbronn, där de inblandade furstarna var närvarande personligen eller representerade av sina ställföreträdare. Denne svenske minister fastställde som förbundschef sin suveräns och det protestantiska partiets intressen. Han förnyade Frankrikes, Englands och Hollands allianser med Sverige och bekräftade föreningen av alla de allierade rikets ständer för samma sak fram till krigets slut. De allierade förband sig att på egen bekostnad, under de svenska generalernas befäl, upprätthålla en armé på sextio tusen man och utöka den efter förbundets omständigheter och intressen.

Samtidigt som de allierade i samförstånd med Sverige gav Rikskanslern skötseln av de ärenden som rörde den gemensamma saken, tillsattes en kommitté kallad Consilium formatum för att hjälpa honom. Oxenstierna gjorde en statskupp i församlingen i Heilbronn, genom att återställa Friedrichs, pfalzgrevens, barn till sina länder och till valvärdigheten. Han ville genom detta uppträdande desto mer knyta Brandenburg och Pfalzhuset till förbundet; och att hindra kurfursten av Sachsen, som i hemlighet trakterade med kejsaren, från att överge de allierades parti. Det krävdes all iver och politisk konst hos denne store man att på så sätt förhandla med kurfurstarna i Tyskland, vilkas intressen och karaktärer var så olika, och att försona de utländska generalerna, trots deras motsatta åsikter och trots deras avundsjuka och deras rivalitet.

Oxenstierna lyckades likväl med heder komma ur denna labyrint; han skulle återuppliva modet och stärka Sveriges gamla vänners förening, han bröt sina fienders mått, han bevarade för sitt land den huvudsakliga riktningen för ärendena och nästan samma ynnest och samma auktoritet som det åtnjöt under Gustavs livstid. Hela Europa gav sig själv lov att prisa denne ministers vishet och tilltal.

Pfalzgreven överlämnade åt förmyndarrådet riktningen för de finanser, som han hade ålagts av den salige konungen; men prinsessan Katarina, hans maka, Kristinas faster, blev kvar hos sin brorsdotter för att i synnerhet vaka över hennes bevarande. Rådet begränsade inte sin uppmärksamhet till att säkerställa rikets fred, till att bevara dess erövringar, till att försvara de platser som tagits i Tyskland vid Östersjöns stränder, till att kombinera medlen för att fortsätta kriget och att komma fram till en hedervärd fred. Den kände också den ovärderliga fördelen av att bilda sin suveräns barndom och att fylla hennes sinne och hjärta med de dygder och egenskaper som är lämpliga för att höja Kronans prakt och göra hennes regering lycklig och blomstrande.

»Ett barn som föds för tronen är ett universellt goda på vilket Statens ära och individers lycka beror på. De som tror att den enda tid då sanningen närmar sig furstar är deras barndom tar fel, för de är fruktade och smickrade till och med i sin vagga. Män fruktar furstarnas minne lika mycket som deras makt. De hanterar dem som små lejon som alltid kliar, fastän de ännu inte slukar«.

Det är reflektionerna av Kristina själv. Rådet placerade runt denna prinsessa modeller av alla dygder och föreläsare av all användbar och angenäm kunskap. Ständerna såg till att själva utarbeta planen för hennes utbildning och att få henne undervisad i den stora konsten att regera. Kristina visade från sin ömmaste ungdom en lätt befruktning och en otrolig glöd för studier av politik, vetenskap och språk. Hon lärde sig antik historia i originalen; hon läste särskilt Polybius och Thukydides.

Gustav Adolf hade givit som hovmästare till sin dotter Axel Banér, riksråd och stormästare i konungahuset. Han var en favorit hos denne monark, hans kärleksförtrogne och följeslagaren till hans nöjen. Han var en god hovman, lite bildad, älskade en herres övningar, dominerad av sina passioner, men full av heder.

Underhovmästaren, likaledes av konungen utvald, var Gustaf Horn, riksråd, brorson till marskalken med det namnet. Denne herre hade rest i Europas mest civiliserade hov och hade utbildat sig vid nationernas skola. Han älskade les belles lettres, han talade flera språk lätt; han var en god politiker och mycket lämplig att bilda en suveräns barndom.

Men Kristina var främst knuten till Johannes Matthiæ, som hennes far hade utsett till hennes preceptor. Hon berömmer honom på flera ställen i sina memoarer, hon ger honom äran för att han älskade dygden, inspirerade den och utövade den. Studiet av vetenskaper och litteratur var bekant för honom. Han hade mycket diskretion, mildhet, en djupgående kunskap och konsten att undervisa utan pedanteri.

Konungen hade rekommenderat att hans dotter skulle inspireras med ärlighet och blygsamhet, som de främsta dygderna för hennes kön, men att hon dessutom skulle få en fullständigt manlig utbildning, inte bara för sinnesövningar utan också för kroppens. Hon understödde på ett underbart sätt denne furstes avsikter. Kristina visade från sin barndom en oövervinnlig antipati mot allt som kvinnor gör och säger (detta är hennes ord). Hon var häpnadsväckande klumpig i små hantverk. Däremot visade hon singulära böjelser inte bara för de mest abstrakta studierna, utan också en böjelse för de mest tröttsamma arbeten och övningarna av en manlig och kraftfull utbildning. Rikskanslern Oxenstierna var också särskilt noga med att upplysa denna unga prinsessa med ljusen av sitt geni och sin erfarenhet. Han tränade henne i den stora regeringskonsten, och han informerade henne om hennes höga öden och om sätten att uppfylla dem med ära.

English translation (my own):

The vigilance of the Senate, the union of all the Orders, and the advice of Chancellor Oxenstierna saved the State in the always stormy times of a minority, and when Germany, Poland, Denmark, and other powers jealous of Sweden sought the opportunity to excite domestic hatreds there and to raise up enemies abroad. Russia rendered above all an important service to Sweden, its ally, by occupying then all the forces of Poland by a very lively war, which it declared against it when Sigismund was already preparing to assert his pretensions with arms in hand.

The Estates, in accordance with Gustav's views, named a council of regency and guardianship, composed of five senators, great officers of the Realm, who were the grand bailiff, the marshal, the admiral, the chancellor, and the treasurer of the Crown. All voices united to defer the general direction of foreign affairs, and principally those of Germany to Chancellor Oxenstierna, with unlimited power to regulate what concerned peace and war. The nation owed this entire confidence to the patriotic genius and the skill of this famous man.

The Grand Chancellor summoned, in the name of the young Queen, a general assembly at Heilbronn, where the involved princes were present in person or represented by their deputies. This Swedish minister, as head of the confederation, stipulated the interests of his sovereign and of the Protestant party. He renewed the alliances of France, England and Holland with Sweden and confirmed the union of all the Estates of the Empire allied for the same cause until the end of the war. The allies undertook to maintain at their own expense, under the command of the Swedish generals, an army of sixty thousand men, and to increase it according to the circumstances and the interests of the confederation.

At the same time that the allies, in agreement with Sweden, gave the Grand Chancellor the conduct of the affairs which concerned the common cause, a committee called the Consilium formatum was appointed to help him. Oxenstierna made a coup d'état in the assembly of Heilbronn, by restoring the children of Friedrich, Count Palatine, to their lands and to the electoral dignity. He wanted, by this conduct, to attach Brandenburg and the Palatine House all the more to the confederation; and to restrain the Elector of Saxony, who was secretly treating with the Emperor, from abandoning the party of the allies. It required all the zeal and political art of this great man to take upon himself thus to negotiate with the Electors of Germany, whose interests and characters were so different, and to conciliate the foreign generals, in spite of their opposing views and in spite of their jealousy and their rivalry.

Oxenstierna nevertheless succeeded in emerging with honour from this labyrinth; he was to revive the courage and strengthen the union of Sweden's old friends, he broke the measures of his enemies, he preserved for his country the principal direction of affairs, and almost the same favour and the same authority that it enjoyed during Gustav's lifetime. All Europe accorded itself to praise the wisdom and address of this minister.

The Prince Palatine handed over to the council of guardianship the direction of the finances with which he had been charged by the late King; but Princess Katarina, his wife, Kristina's aunt, remained with her niece to watch over her preservation in particular. The Senate did not limit its attention to ensuring the peace of the kingdom, to preserving its conquests, to defending the places taken in Germany on the shores of the Baltic Sea, to combining the means to continue the war, and to arrive at an honourable peace. It also felt the inestimable advantage of forming the childhood of its sovereign, and of filling her mind and heart with the virtues and qualities proper to raise the splendour of the Crown, and to make her reign happy and flourishing.

"A child born for the throne is a universal good, on which depend the glory of the State and the happiness of individuals. Those who believe that the only time in which truth approaches princes is their childhood are mistaken, for they are feared and flattered even in their cradle. Men fear the memory of princes as much as their power. They handle them like little lions that are always scratching, although they do not yet devour".

These are the reflections of Kristina herself. The Senate placed around this princess models of all virtues, and preceptors of all useful and agreeable knowledge. The Estates took care to draw up the plan of her education themselves and to have her instructed in the great art of reigning. Kristina showed, from her tenderest youth, an easy conception and an incredible ardour for the study of politics, sciences and languages. She learned ancient history in the originals; she particularly made her reading of Polybius and Thucydides.

Gustav Adolf had given as governor to his daughter Axel Banér, a senator and grand master of the royal household. He was a favourite of this monarch, the confidant of his loves and the companion of his pleasures. He was a good courtier, little educated, loving the exercises of a gentleman, dominated by his passions, but full of honour.

The sub-governor, similarly chosen by the King, was Gustaf Horn, a senator, nephew of the marshal of that name. This lord had traveled in the most civilised courts of Europe and had educated himself at the school of nations. He loved les belles lettres, he spoke several languages easily; he was a good politician and very suitable to form the childhood of a sovereign.

But Kristina was mainly attached to Johannes Matthiæ, whom her father had appointed as her preceptor. She praises him in several places in her memoirs, she gives him credit for loving virtue, inspiring it and practicing it. The study of sciences and literature was familiar to him. He had much discretion, gentleness, a profound erudition, and the art of teaching without pedantry.

The King had recommended that his daughter be inspired with honesty and modesty, as the principal virtues of her sex, but that, moreover, she be given a completely virile education, not only for exercises of the mind, but also for those of the body. She marvellously seconded the intentions of this prince. Kristina showed from her childhood an invincible antipathy for everything that women do and say (these are her words). She was astonishingly clumsy in little handiworks. On the contrary, she showed singular dispositions not only for the most abstract studies, but also an inclination for the most tiring works and exercises of a male and vigorous education. The Grand Chancellor Oxenstierna also took particular care to enlighten this young princess with the lights of his genius and his experience. He trained her in the great art of ruling, and he informed her of her high destinies and of the means of fulfilling them with glory.


Above: Kristina.

No comments:

Post a Comment