Source:
Histoire de Christine, reine de Suede, pages 17 to 36, by Jacques Lacombe, 1762
The account:
L'Allemagne étoit entrée comme auxiliaire dans la guerre de Pologne: La Suede avoit à se venger de l'Empire, & à défendre les Princes Protestans qui l'appelloient à leur secours, contre l'oppression de la Maison d'Autriche: les Catholiques desiroient aussi d'arrêter dans son cours cette puissance formidable qui menaçoit l'Europe. Tous les Souverains confédérés jetterent les yeux sur Gustave, promettant de lui fournir des troupes & de l'argent. Il ne falloit pas tant de motifs pour faire reprendre les armes à ce Roi guerrier.
Cette guerre devoit être longue, & avoir nécessairement de grandes suites: le Roi prévit tous les événemens avec sagesse, & n'envisagea que trop véritablement le malheur même qui l'attendoit dans cette expédition. Il ordonna, il disposa tout comme ne devant plus revenir dans sa capitale. La Princesse Catherine, sa sœur, & le Prince Palatin, son beau-frere, furent chargés de la direction des finances, sur-tout de la conservation & de l'éducation de sa chere Christine. Ce Monarque fit reconnoître sa fille par les Etats & par les armées, pour son unique héritiere & pour Reine de Suede, s'il venoit à mourir. Il mit les cinq grands Officiers du Royaume à la tête des Conseils de Tutelle & de Régence durant son absence, ou pendant la minorité de Christine. Il en exclut expressément la Reine, ayant remarqué l'aversion de cette Princesse contre la Suede, & l'inclination qu'elle avoit à favoriser les Etrangers, & à les introduire dans les affaires du Gouvernement. Il laissa le soin aux Etats de fixer le tems de la majorité de leur jeune Souveraine, suivant la prématurité & la capacité de son génie. Le Grand Chancelier Axel Oxenstiern, le favori & le premier Ministre de Gustave, étoit regardé comme l'oracle de la Suede, & l'étoit en effet. Ce Roi lui écrivit une fois que, s'il ne connoissoit point la supériorité des lumieres de son Chancelier, il aimeroit mieux résigner la couronne, que de continuer à régner. Ce fut dans le cœur de ce grand homme, que le Souverain déposa ses secrets, ses desseins, ses craintes & ses espérances: il lui donna des instructions particulieres pour maintenir le bon ordre, & soutenir la gloire du Gouvernement. Le Sénat s'assembla: Gustave vint y présider; il prescrivit le plan d'administration que l'on devoit suivre, & lui recommanda sa fille, la tenant par la main; il fit en même tems un discours pathétique, dicté par la tendresse paternelle & par l'amour du bien public: enfin il se disposa pour son grand voyage, dans lequel la Reine l'accompagna. On avoit appris à la petite Christine un compliment qu'elle récitoit pour ses adieux: le Roi, distrait par ses affaires, marquoit peu d'attention; mais l'enfant le tira par son habit, & fit tourner vers elle ce pere qui, attendri & pénétré de chagrin, la prit entre ses bras, & l'arrosa de ses larmes: c'étoit Hector quittant Astianax. On aime à voir ces héros & ces guerriers d'un ordre supérieur, donner l'exemple de l'humanité la plus sensible. Christine fut inconsolable de l'absence de son pere; elle pleura plusieurs jours au point que l'on appréhendoit pour sa vue qui étoit très foible, comme celle du Roi. Ces larmes parurent d'un mauvais présage; & la crainte du peuple toujours crédule, souvent superstitieux, consulta d'autres augures, qui annoncerent un grand malheur trop confirmé par l'événement.
Gustave surpassa les espérances que l'on avoit conçues de sa valeur & de son habileté: il combattit les Impériaux avec avantage; il les força d'évacuer la Poméranie; il s'empara de plusieurs places fortes, où les ennemis avoient leurs magasins. L'Empereur rappella ses Généraux, pour opposer aux progrès de ce Roi conquérant, le célebre Tilly, Bavarois, homme âgé, d'une expérience consommée, d'un bonheur sans égal, & qui n'avoit jamais été vaincu. La fortune de Tilly ne put tenir devant celle du Roi de Suede, qui prit sur lui un ascendant continuel, prévoyant les projets les plus cachés de ce Général, le devançant par une activité presqu'incroyable, & opposant à ses efforts une intrépidité invincible. Enfin la bataille de Léipsic éleva Gustave au comble de la gloire: Tilly fut obligé de fuir, après un grand carnage & une déroute de ses troupes. Cette action fortifia le parti du vainqueur, de tous les Princes qui vouloient auparavant conserver la neutralité.
L'Empereur Ferdinand II, tremblant dans Vienne, rendit sa confiance à Walenstein, vieux Général, homme magnifique, assez riche pour lever une armée à ses frais, aimé des soldats, le seul en un mot qui pouvoit ranimer le courage des Impériaux. Walenstein mit bientôt sur pied des troupes nombreuses. Cependant les Suédois poursuivoient l'ennemi; ils se rendirent maîtres des places fortes qui sont des deux côtés du Danube, jusqu'aux environs d'Ulm. Tilly reçut dans un combat, des blessures dont il mourut peu de jours après. Gustave pénétra dans la Baviere, il s'empara d'Augsbourg & de plusieurs villes importantes de la haute Suabe.
Walenstein ouvrit la campagne par quelques avantages qui lui firent espérer de rétablir les affaires de l'Empereur: il disoit hautement qu'il forceroit les Princes Protestans à rentrer sous le joug. Dans ce dessein, il vouloit assiéger la ville de Nuremberg, & la punir d'avoir favorisé le parti de Gustave; mais ce Roi avoit placé son camp aux environs, dans un lieu très fortifié. Le Général de l'Empire vint le bloquer: le Roi lui présenta le combat, & l'alla forcer jusques dans ses retranchemens. L'action dura dix heures, sans étre décisive, parceque les Impériaux ne voulurent jamais sortir de leurs lignes. Le Roi s'éloigna de Nuremberg, après avoir fortifié cette ville: Walenstein quitta en même tems son poste, & prit sa route vers la Misnie, pour aller attaquer les Saxons. Gustave ne voulut point laisser son allié en péril, quelques plaintes qu'il eut à faire contre l'Electeur, & quelqu'intérêt qu'il eut personnellement de ne point abandonner les Provinces héréditaires de l'Empereur. Ce fut alors que se donna la bataille de Lutzen, dans la haute Saxe, le 16 de Novembre. Gustave, ayant mis en désordre les ennemis, s'étant emparé de toute leur artillerie, & se préparant à poursuivre les fuyards, fut tué, à la fleur de son âge, au milieu des siens, sans qu'on ait jamais sû d'où partoit le coup qui lui donna la mort. Les Suédois devinrent furieux à la vue du cadavre sanglant de leur Roi: ils poursuivirent les Impériaux avec acharnement, & en firent un grand carnage.
Gustave fut un Roi bienfaisant, juste, affable, généreux, connoissant ses devoirs, & en remplissant toute l'étendue: il donna de bonnes loix à son peuple, & les fit exécuter; il corrigea beaucoup d'abus dans la forme du Gouvernement; il anima, il éclaira l'industrie de ses Sujets; il accueillit le mérite & les talens utiles; il cultiva & honora les Belles Lettres, les Sciences & les Arts: l'étude de l'Histoire, de la Tactique & de l'Art Militaire, formoit son plus cher amusement; il se plaisoit sur-tout à méditer le Traité du Droit de la Guerre & de la Paix de Grotius: Ce Prince étoit éloquent, aimoit à haranguer, & parloit avec facilité plusieurs Langues. Qui mieux que lui eut le talent de commander & de se faire obéir, de s'attacher ses Officiers & ses troupes, d'encourager une armée, de présider à tous les mouvemens de ce grand corps, d'en être l'ame & le chef? Il apprécioit le caractere, les vices & les talens de ses ennemis; il étudioit les intérêts & les projets de ses alliés. Ce coup d'œil du génie lui donnoit un ascendant auquel rien ne pouvoit résister. Personne n'eut dans un plus haut degré la science des hommes, & l'art de les employer. La gloire étoit sa passion dominante, & c'étoit dans les combats qu'il la cherchoit avec une ivresse de courage & une témérité blamable sans doute dans un Général & dans un Roi. Il avoit le corps couvert de blessures, comme un soldat exposé à tout le feu de l'action; c'est qu'il étoit soldat lui-même, & il en prenoit le nom. Ses campagnes & ses victoires le placent au rang des plus fameux guerriers. On nous représente ce Héros ayant une physionomie majestueuse & martiale, de grands traits sans être durs, un air riant & familier. Il étoit d'une taille moyenne, mais d'une grosseur prodigieuse; il étoit cependant très vif & très agile. Il aimoit à railler, & il avoit ce malheureux talent. On lui a reproché de se livrer trop à son penchant pour les femmes, de se mettre facilement en colere, & de sacrifier au défaut de son tems & de son pays pour le vin, sans en avoir pourtant la passion. Lorsque son corps fut ouvert, on lui trouva un cœur beaucoup plus grand (Son cœur fut pesé, & se trouva être du poids d'une livre & dix onces.) qu'il ne devoit l'être suivant les loix ordinaires de la nature. Ce Prince avoit pressenti son malheur avant que de livrer la bataille de Lutzen: il écrivit une lettre au grand Chancelier, dans laquelle il traça ses dernieres volontés, se regardant, quoiqu'en parfaite santé, près du terme fatal de sa vie. Gustave recommandoit à son Ministre de veiller aux intérêts de Christine, de faire rendre à la Reine son épouse, tous les honneurs & les égards qui lui étoient dûs, mais de l'écarter des affaires, & de l'empêcher sur-tout de prendre aucune part à l'éducation de sa fille.
On rendit au Roi les derniers devoirs, avec une pompe digne de son rang. Il fut embaumé, malgré l'ordre qu'il avoit donné de ne point ouvrir son corps après son trépas. C'étoit un peu de foiblesse de la part de ce grand Homme: elle lui étoit alors commune avec toute sa Nation, & l'effet d'un respect superstitieux pour les morts. Gustave fut transporté en Suede. La Reine Mere ne quitta point le cercueil de son mari: jamais Veuve ne donna des preuves plus grandes & plus sinceres de son amour & de sa douleur. Le tems aigrissoit encore ses maux: elle étoit toujours renfermée dans une chambre ardente, nourrissant son chagrin du spectacle le plus lugubre. Elle montra, depuis la mort de Gustave, beaucoup plus d'affection pour Christine, parcequ'elle la regardoit comme l'image vivante de son mari, dont cet enfant avoit en effet beaucoup de traits. Cette mere, dans les transports de sa tendresse & de sa douleur, serroit sa fille entre ses bras, & l'arrosoit de ses larmes. Elle retint pendant l'espace de deux ans cette jeune Reine dans sa triste solitude. «Je veux être», disoit-elle, «sa gouvernante, & former son enfance.» Quelquefois, pour la divertir, on lui donnoit la compagnie des bouffons & des nains que les Cours de l'Europe, & sur-tout celles d'Allemagne, entretenoient autrefois; le goût n'étant pas encore alors assez perfectionné, pour s'intéresser aux spectacles préparés par le génie & les beaux-Arts. Mais Christine détestoit & fuyoit ces vils & insipides amusemens, & se déroboit, autant qu'elle le pouvoit, à tant de contrainte, sous prétexte de se livrer à l'étude. Ce fut là l'origine & la cause de la passion qu'elle prit pour le travail & pour la lecture.
Le Roi défunt laissoit un fils naturel nommé Gustave Gustaf-son, qu'il avoit en de Marguerite, fille d'Abraham Cabéliau, Directeur général du commerce de Suede. Ce Prince, âgé de 16 ans, apprenant la mort de Gustave, accourut, se fit ouvrir, par ses instances, le tombeau de son pere, & voyant son cadavre, il s'écria, les larmes aux yeux "Hélas! c'en est donc fait! il faut que je tâche de parvenir, avec l'aide de Dieu..., ou de perdre la vie!" Il entra dès-lors dans l'armée de Weimar, où il se distingua par sa valeur. Christine lui donna dans la suite la dignité de Comte de Wasaborg, pour désigner qu'il tiroit son origine de la maison de Wasa.
Les ennemis de la Suede avoient fait des réjouissances publiques de la mort du grand Gustave; ils reprenoient courage, ils espéroient qu'aucun obstacle ne pourroit désormais les arrêter dans le cours de leurs entreprises. La gloire & la fortune des Suédois, si brillantes sous les auspices de ce Héros, étoient sur le point de s'éclipser avec lui; la ligue des Princes Protestans, dont il étoit l'ame & le chef, tendoit à se diviser; chacun ne consultoit plus que ses intérêts particuliers; les méfiances & les mésintelligences rompoient toute union; tout annonçoit les malheurs de l'anarchie, & les horreurs des guerres civiles & étrangeres. Au milieu de ces allarmes publiques, Christine, âgée de six ans, étoit l'unique espérance de la Patrie, & le seul rejetton subsistant du mariage de Gustave avec Marie Eléonore de Brandebourg.
Cependant les Etats de Suede s'assemblerent. Le Maréchal de la Diete fit valoir le Decret qui avoit déclaré les filles de la postérité de Charles IX, ayeul de Christine, capables de succéder au trône. En conséquence il proposa de couronner Christine. Aussi-tôt un Membre de l'Ordre des Paysans, nommé Larsson, l'interrompant, lui demanda: "Quelle est cette fille de Gustave? Nous ne la connoissons pas, qu'on nous la montre!" Toute la Communauté se mit en même tems à murmurer & a répéter la même chose. Le Land-Maréchal, pour appaiser ces plaintes, va chercher Christine, l'apporte entre ses bras, la produit au milieu de l'assemblée; alors le paysan s'approche, la considere attentivement, & s'écrie: "Oui, c'est elle-même! Voilà le nez, les yeux, le front de Gustave Adolphe; nous la voulons pour notre Souveraine!" Elle fut aussi-tôt installée sur le trône, & proclamée Roi.
Les Etats s'empresserent de nommer l'héritiere du Royaume, pour ôter toute espérance au Roi de Pologne & à sa famille, qui avoient des droits apparens sur la succession de Gustave, en vertu des sermens par lesquels la Nation s'étoit engagée autrefois de décerner la couronne aux enfans mâles de Gustave Wasa, grand-pere de Sigismond. On déclara en même tems criminels de leze-Majesté les Suedois qui voudroient parler ou agir en faveur des Princes Etrangers.
Le nom de Christine étoit devenu le cri de guerre dans les armées Suédoises; & les Chefs lui avoient déja prêté serment de fidélité. L'on vint déposer à ses pieds les trophées remportés sur les ennemis à la fatale journée de Lutzen. Cet auguste enfant aimoit à représenter. La Russie, ayant envoyé des Ambassadeurs pour faire ratifier son alliance avec la Suede, on craignoit que ces Moscovites, qui étoient en grand nombre, & qui avoient de longues barbes, de grands habits, un cérémonial singulier, & quelque chose de barbare, même dans leur politesse, n'effrayassent Christine de cette entrevue, qu'on lui représentoit comme bien terrible. Christine, élevée sur un trône, soutint son personnage avec beaucoup de fermeté & de dignité, & elle en imposa à ces Ambassadeurs, qui ne purent méconnoître la fille d'un Roi & d'un Héros. C'est elle-même qui rappelle avec complaisance cette anecdote dans ses Mémoires.
Swedish translation (my own; I cannot find any digitisation of the 1765 Swedish translation by Erik Ekholm):
Tyskland hade gått in som hjälpland i Polens krig. Sverige var tvungen att hämnas på riket och försvara de protestantiska furstar som uppmanade henne till hjälp mot förtrycket av huset Österrike. Katolikerna ville också på sin väg stoppa denna formidabla makt som hotade Europa. Alla konfedererade suveräner kastade sina ögon på Gustav och lovade att förse honom med trupper och pengar. Det krävdes inte så många motiv för att få denna krigarkonung att ta till vapen igen.
Detta krig skulle vara långt och med nödvändighet få stora konsekvenser. Konungen förutsåg klokt alla händelser och förutsåg bara alltför riktigt själva olyckan som väntade honom i denna expedition. Han beordrade, han ordnade allt som om han aldrig skulle återvända till sin huvudstad. Prinsessan Katarina, hans syster, och pfalzgreven, hans svåger, var anklagade för förvaltningen av finanserna, särskilt bevarandet och utbildningen av hans kära Kristina.
Denne monark fick sin dotter erkänd av Ständerna och av arméerna som sin enda arvtagerska och som drottning av Sverige om han skulle dö. Han satte rikets fem stora ämbetsmän i spetsen för förmynderskaps- och regentråden under sin frånvaro eller under Kristinas minoritet. Han uteslöt uttryckligen drottningen, efter att ha märkt denna prinsessas motvilja mot Sverige och den benägenhet hon hade att gynna utlänningar och införa dem i regeringens angelägenheter. Han överlät det till Ständerna att fastställa tiden för majoriteten av deras unga suverän, i enlighet med hennes genialitets förtidighet och förmåga.
Rikskanslern Axel Oxenstierna, Gustavs favorit och förste minister, betraktades som Sveriges orakel, och var det faktiskt. Denne konung skrev till honom en gång att han, om han inte kände till överlägsenheten av sin kanslers ljus, hellre skulle avsäga sig kronan än att fortsätta att regera. Det var i hjärtat av denne store man som suveränen deponerade sina hemligheter, sina planer, sina rädslor och sina förhoppningar. Han gav honom särskilda instruktioner att upprätthålla god ordning och stödja regeringens ära.
Rådet samlades. Gustav kom att presidera; han föreskrev administrationsplanen som skulle följas, och han rekommenderade sin dotter till den och höll henne i handen. Han höll samtidigt ett patetiskt tal, dikterat av faderlig ömhet och kärlek till det allmännas bästa. Slutligen förberedde han sig för sin stora resa, i vilken drottningen följde med honom.
Lilla Kristina hade fått lära sig en komplimang som hon reciterade för sitt avsked. Konungen, distraherad av sina angelägenheter, visade liten uppmärksamhet; men barnet drog honom i sin rock och fick denne fader att vända sig mot henne, som rörd och trängde in av sorg, tog henne i sin famn och vattnade henne med sina tårar. Det var Hektor som lämnade Astyanax. Man älskar att se dessa hjältar och krigare av överlägsen ordning ge exempel på den mest känsliga mänskligheten.
Kristina var otröstlig vid sin fars frånvaro; hon grät i flera dagar, till den grad att folk fruktade för hennes syn, som var mycket svag, likasom konungens. Dessa tårar verkade vara ett dåligt järtecken; och folkets rädsla, alltid lättrogna, ofta vidskepliga, rådfrågade andra förvarningar, som tillkännagav en stor olycka som också bekräftades av händelsen.
Gustav överträffade de förhoppningar som hade funnits om hans tapperhet och skicklighet. Han bekämpade kejsardömet med fördel; han tvingade dem att evakuera Pommern; han intog flera starka platser där fienderna hade sina magasiner. Kejsaren påminde om sina generaler att motsätta sig denne erövrande konungs framsteg, den berömda Tilly, en bayersk, en äldre man med fulländad erfarenhet, av oöverträffad lycka och som aldrig hade blivit besegrad.
Tillys lycka kunde inte hålla ut mot den svenske konungens, som tog ett ständigt överhög över honom, förutseende denna generals mest dolda projekt, föregripande honom genom en nästan otrolig aktivitet och motarbetade hans ansträngningar med en oövervinnerlig oförskämdhet. Slutligen höjde slaget vid Leipzig Gustav till höjden av ära. Tilly var tvungen att fly efter ett stort blodbad och en förskjutning av sina trupper. Denna aktion stärkte segrarens parti, av alla de furstar som tidigare ville behålla neutraliteten.
Kejsar Ferdinand II, darrande i Wien, återlämnade sitt förtroende till Wallenstein, en gammal general, en storartad man rik nog att resa en armé på egen bekostnad, älskad av soldaterna, den ende, med ett ord, som kunde återuppliva modet av de kejserliga. Wallenstein satte snart många trupper till fots. Emellertid förföljde svenskarna fienden; de tog kontroll över fästena på båda sidor om Donau, ända till Ulms omgivningar. Tilly fick sår i ett slagsmål som han dog av några dagar senare. Gustav trängde in i Bayern, han intog Augsburg och flera viktiga städer i övre Schwaben.
Konungen flyttade bort från Nürnberg efter att ha befäst denna stad. Wallenstein lämnade sin post samtidigt och tog sin väg mot Meissen för att gå och attackera saxarna. Gustav ville inte lämna sin bundsförvant i fara, vilka klagomål han än hade att framföra mot kurfursten, och vilket intresse han än personligen hade av att inte överge kejsarens ärftliga provinser.
Det var då som slaget vid Lützen ägde rum i Obersachsen, den 16 november. Gustav, efter att ha försatt fienden i oordning, tagit allt deras artilleri och förberett sig på att förfölja flyktingarna, dödades, i sin tids blomma, mitt bland sitt eget folk, utan att man någonsin vet varifrån slaget kom som gav honom döden. Svenskarna blev rasande vid åsynen av deras konungs blodiga lik. De förföljde de kejserliga med grymhet och gjorde ett stort blodbad av dem.
Gustav var en välvillig, rättvis, vänlig, generös konung, som kände sina plikter och fullgjorde deras fulla omfattning. Han gav och verkställde goda lagar till sitt folk, han rättade till många övergrepp i regeringsformen; han animerade, han upplyste sina undersåtars industri; han välkomnade förtjänster och användbara talanger. Han odlade och hedrade les belles lettres, vetenskaperna och konsterna, studiet av historia, taktik och militärkonst, utgjorde hans käraste nöjen. Han njöt framför allt av att meditera över Grotii Avhandling om krigets och fredens lag.
Denne furste var vältalig, älskade att harangera och talade flera språk med lätthet. Vem bättre än han hade talang att befalla och göra sig lydnad, att fästa sina officerare och sina trupper, att uppmuntra en armé, att presidera över alla rörelser i denna stora kropp, att vara dess själ och dess ledare? Han uppskattade karaktären, lasterna och talangerna hos sina fiender; han studerade sina allierades intressen och projekt. Denna snilleblick gav honom en överlägsenhet som ingenting kunde motstå. Ingen hade i högre grad vetenskapen om människor och konsten att använda dem.
Ära var hans dominerande passion, och det var i strider som han sökte den med ett berusning av mod och en modighet utan tvekan klandervärd hos en general och hos en konung. Hans kropp var täckt av sår, som en soldat utsatt för all hettan av aktionen; det är att han själv var soldat, och han tog namnet på en. Hans kampanjer och segrar placerar honom bland de mest kända krigarna.
Denne hjälte framställs för oss som att ha en majestätisk och martial fysiognomi, stora drag utan att vara hård, en skrattande och familjär air. Han var av medellängd, men av en fantastisk storlek; han var dock mycket livlig och mycket smidig. Han tyckte om att håna, och han hade denna olyckliga talang. Han har förebråtts för att ha givit efter för sin förkärlek för kvinnor, för att han lätt blev arg och för att ha offrat sig åt bristen på sin tid och sitt land för vin, utan att dock ha passion för det.
När hans kropp öppnades befanns han ha ett mycket större hjärta (Hans hjärta vägdes och visade sig väga ett pund och tio uns.) än vad det borde ha varit enligt de vanliga naturlagarna. Denne furste hade förutsett sin olycka innan han levererade slaget vid Lützen. Han skrev ett brev till storkanslern där han beskrev sina sista önskningar, och ansåg att han, även om han var vid perfekt hälsa, nära det dödliga slutet av sitt liv. Gustav rekommenderade sin minister att vaka över Kristinas intressen, att låta drottningen hans maka ges alla heder och hänsyn, men att hålla henne borta från angelägenheter och framför allt hindra henne från att delta i sin dotters utbildning.
Konungen fick de sista plikterna med en pompa värdig hans rang. Han balsamerades, trots ordern han givit att inte öppna sin kropp efter sin död. Detta var lite av svaghet från denna store mans sida; det var då gemensamt för honom med hela hans nation, och effekten av en vidskeplig respekt för de döda. Gustav transporterades till Sverige. Drottningmodern lämnade inte sin mans kista; aldrig gav en änka större och uppriktigare bevis på sin kärlek och sin smärta. Tiden förbittrade fortfarande hennes smärta; hon var alltid instängd i ett brinnande rum och närde sin sorg med det mest lugubra skådespel.
Hon visade, sedan Gustavs död, mycket mer tillgivenhet för Kristina, eftersom hon betraktade henne som den levande bilden av sin man, av vilken detta barn verkligen hade många drag. Denna mor, under transporterna av sin ömhet och sin sorg, knäppte sin dotter i famnen och vattnade henne med sina tårar. Hon höll denna unga drottning i sin sorgliga ensamhet under två år. »Jag vill vara«, sade hon, »hennes guvernant och formera hennes barndom.«
Ibland fick hon, för att roa henne, sällskap med de buffoner och dvärgar som hoven i Europa, och särskilt de i Tyskland, förr hyste; smaken ännu inte var tillräckligt fulländad för att intressera sig för glasögonen som tillagas av geni och de sköna konsterna. Men Kristina avskydde och flydde från dessa vidriga och fåniga nöjen, och hon undvek så mycket hon kunde från så mycket tvång under förevändning att ägna sig åt studier. Detta var ursprunget och orsaken till den passion hon tog för arbete och läsning.
Den salige konungen efterlämnade en naturlig son vid namn Gustaf Gustafsson, som han fick med Margareta, dotter till Abraham Cabeljau, generaldirektör för handeln i Sverige. Denne furste, 16 år gammal, sprang då han fick veta om Gustavs död, lät öppna sin fars grav för honom, på hans bön, och när han såg hans lik, ropade han med tårar i ögonen: »Ack, det är slut! Jag måste försöka lyckas, med Guds hjälp..., annars förlora mitt liv!«
Han gick sedan in i Weimars armé, där han utmärkte sig genom sin tapperhet. Kristina gav honom senare värdigheten som greve av Vasaborg, för att visa att han härstammar från Vasahuset.
Sveriges fiender hade gjort offentliga jubel över den store Gustavs död; de höll på att återfå modet, de hoppades att inget hinder hädanefter kunde stoppa dem under deras verksamhet. Svenskarnas ära och lycka, så lysande under denna hjältes beskydd, var på väg att försvinna med honom; förbundet av protestantiska furstar, som han var själen och ledaren för, tenderade att splittras. Var och en konsulterade bara sina speciella intressen; misstro och missförstånd bröt all förening. Allt tillkännagav anarkins olyckor och fasorna i inbördes- och utrikeskrig. Mitt i dessa larm var Kristina, sex år gammal, fäderneslandets enda hopp och den enda kvarvarande avkomman av Gustavs äktenskap med Maria Eleonora av Brandenburg.
Emellertid samlades Sveriges Ständer. Riksdagsmarskalken hävdade den förordning som hade förklarat döttrarna av Karl IX:s efterkommande, Kristinas farfar, kapabla att efterträda tronen. Följaktligen föreslog han att kröna Kristina. Genast frågade en medlem av bondeståndet, som hette Larsson, avbröt honom: »Vem är denna Gustavs dotter? Vi känner henne inte, låt henne visas för oss!«
Hela samhället började samtidigt muttra och upprepa samma sak. Landtmarskalken, för att blidka dessa klagomål, gick för att hämta Kristina, förde henne i sin famn, tog fram henne mitt under församlingen; då närmade sig bonden, betraktade henne uppmärksamt och utbrast: »Ja, det är hon själv! Där är näsan, ögonen, pannan på Gustav Adolf; vi vill ha henne för vår suverän!«
Hon installerades omedelbart på tronen och utropades till konung.
Ständerna skyndade sig att namnge rikets arvtagare, för att avlägsna allt hopp från konungen av Polen och hans familj, som hade uppenbara rättigheter till efterföljaren av Gustav, i kraft av de eder genom vilka nationen tidigare hade förbundit sig att tilldela kronan till de manliga barnen till Gustav Vasa, Sigismunds farfar. Samtidigt förklarades de svenskar som skulle tala eller agera till förmån för utländska furstar som majestätsbrottslingar.
Kristinas namn hade blivit krigsropet i de svenska arméerna, och hövdingarna hade redan svurit en trohetsed till henne. De kom för att placera vid hennes fötter de troféer som vunnits från fienderna på Lützens ödesdigra dag. Detta majestätiska barn älskade att representera. När Ryssland skickade ambassadörer för att ratificera sin allians med Sverige, fruktade man att dessa moskoviter, som var i stort antal och som hade långt skägg, storslagna kläder, en enastående ceremoniell och något barbariskt, även i sin artighet, skulle skrämma Kristina med denna intervju, vilket framställdes för henne som mycket fruktansvärt. Kristina, upphöjd på en tron, upprätthöll sin personlighet med stor fasthet och värdighet, och hon imponerade på dessa ambassadörer, som inte kunde undgå att känna igen dottern till en konung och en hjälte. Det är hon själv som med självbelåtenhet minns denna anekdot i sina memoarer.
English translation (my own):
Germany had entered as an auxiliary in the war of Poland. Sweden had to avenge herself on the Empire, and to defend the Protestant princes who called upon her for succour against the oppression of the House of Austria. The Catholics also desired to stop in its course this formidable power which threatened Europe. All the confederate sovereigns cast their eyes on Gustav, promising to provide him with troops and money. It did not take so many motives to make this warrior king take up arms again.
This war was to be long and necessarily have great consequences. The King wisely foresaw all events and only too truly envisaged the misfortune itself which awaited him in this expedition. He ordered, he arranged everything as if he were never to return to his capital. Princess Katarina, his sister, and the Prince Palatine, his brother-in-law, were charged with the direction of finances, especially the preservation and education of his dear Kristina.
This monarch had his daughter recognised by the Estates and by the armies as his sole heir and as queen of Sweden if he were to die. He placed the five great officers of the Kingdom at the head of the councils of guardianship and regency during his absence, or during Kristina's minority. He expressly excluded the Queen, having noticed the aversion of this princess against Sweden and the inclination she had to favour foreigners and to introduce them into the affairs of the government. He left it to the Estates to fix the time of the majority of their young sovereign, according to the prematurity and capacity of her genius.
The Grand Chancellor Axel Oxenstierna, Gustav's favorite and prime minister, was regarded as the oracle of Sweden, and was so, in fact. This king wrote to him once that, if he did not know the superiority of the lights of his chancellor, he would rather resign the crown than continue to reign. It was in the heart of this great man that the sovereign deposited his secrets, his designs, his fears and his hopes. He gave him particular instructions to maintain good order, and support the glory of the government.
The Senate assembled. Gustav came to preside; he prescribed the plan of administration that was to be followed, and he recommended his daughter to it, holding her by the hand. He made at the same time a pathetic speech, dictated by paternal tenderness and by love of the public good. Finally, he prepared for his great journey, in which the Queen accompanied him.
Little Kristina had been taught a compliment that she recited for her farewell. The King, distracted by his affairs, showed little attention; but the child pulled him by his garment and made this father turn towards her, who, moved and penetrated with sorrow, took her in his arms and watered her with his tears. It was Hector leaving Astyanax. One loves to see these heroes and warriors of a superior order give the example of the most sensitive humanity.
Kristina was inconsolable at her father's absence; she cried for several days, to the point that people feared for her eyesight which was very weak, like that of the King. These tears seemed to be a bad omen; and the fear of the people, always credulous, often superstitious, consulted other auguries, which announced a great misfortune too confirmed by the event.
Gustav surpassed the hopes that had been conceived of his valour and his skill. He fought the Imperials with advantage; he forced them to evacuate Pomerania; he seized several strong places where the enemies had their stores. The Emperor recalled his generals to oppose the progress of this conquering King, the famous Tilly, a Bavarian, an elderly man of consummate experience, of unequalled happiness, and who had never been defeated.
Tilly's fortune could not hold out against that of the King of Sweden, who took a continual ascendancy over him, foreseeing the most hidden projects of this general, anticipating him by an almost incredible activity and opposing his efforts with an invincible intrepidity. Finally, the battle of Leipzig raised Gustav to the height of glory. Tilly was obliged to flee after a great carnage and a rout of his troops. This action strengthened the victor's party, of all the princes who previously wanted to maintain neutrality.
Emperor Ferdinand II, trembling in Vienna, returned his confidence to Wallenstein, an old general, a magnificent man rich enough to raise an army at his own expense, loved by the soldiers, the only one, in a word, who could revive the courage of the Imperials. Wallenstein soon put numerous troops on foot. Meanwhile, the Swedes pursued the enemy; they took control of the strongholds on both sides of the Danube, as far as the environs of Ulm. Tilly received wounds in a fight from which he died a few days later. Gustav penetrated into Bavaria, he seized Augsburg and several important cities in Upper Swabia.
Wallenstein opened the campaign with some advantages which made him hope to re-establish the affairs of the Emperor. He said loudly that he would force the Protestant princes to return under the yoke. With this design, he wanted to besiege the city of Nuremberg, and punish it for having favoured Gustav's party; but this king had placed his camp in the surroundings, in a very fortified place. The general of the Empire came to block him. The King offered him combat and went to force him into his entrenchments. The action lasted ten hours, without being decisive, because the Imperials never wanted to leave their lines.
The King moved away from Nuremberg, after having fortified this city. Wallenstein left his post at the same time and took his route towards Meissen to go and attack the Saxons. Gustav did not wish to leave his ally in danger, whatever complaints he had to make against the Elector, and whatever interest he had personally in not abandoning the hereditary provinces of the Emperor.
It was then that the battle of Lützen took place in Upper Saxony, on November 16. Gustav, having put the enemy in disorder, having seized all their artillery, and preparing to pursue the fugitives, was killed, in the flower of his age, in the midst of his own people, without it ever being known from where the blow came which gave him death. The Swedes became furious at the sight of the bloody corpse of their king. They pursued the Imperials with ferocity and made a great carnage of them.
Gustav was a benevolent, just, affable, generous king, knowing his duties and fulfilling their full extent. He gave and executed good laws to his people, he corrected many abuses in the form of government; he animated, he enlightened the industry of his subjects; he welcomed merit and useful talents. He cultivated and honoured les belles lettres, the sciences and the arts, the study of history, tactics and military art, formed his dearest amusement. He took pleasure above all in meditating on the Treatise on the Law of War and Peace by Grotius.
This prince was eloquent, loved to harangue, and spoke several languages with facility. Who better than he had the talent to command and to make himself obeyed, to attach his officers and his troops, to encourage an army, to preside over all the movements of this great body, to be its soul and its leader? He appreciated the character, the vices and the talents of his enemies; he studied the interests and the projects of his allies. This glance of genius gave him an ascendancy which nothing could resist. No one had in a higher degree the science of men, and the art of employing them.
Glory was his dominant passion, and it was in combats that he sought it with an intoxication of courage and a temerity doubtless blameworthy in a general and in a king. His body was covered with wounds, like a soldier exposed to all the heat of the action; it is that he was a soldier himself, and he took the name of one. His campaigns and victories place him among the most famous warriors.
This hero is represented to us as having a majestic and martial physiognomy, large features without being harsh, a laughing and familiar air. He was of average height, but of a prodigious size; he was, however, very lively and very agile. He liked to mock, and he had this unfortunate talent. He has been reproached for giving in too much to his penchant for women, for getting angry easily, and for sacrificing himself to the lack of his time and his country for wine, without however having the passion for it.
When his body was opened, he was found to have a much larger heart (His heart was weighed, and was found to weigh one pound and ten ounces.) than it should have been according to the ordinary laws of nature. This prince had foreseen his misfortune before delivering the Battle of Lützen. He wrote a letter to the Grand Chancellor in which he outlined his last wishes, considering himself, although in perfect health, near the fatal end of his life. Gustav recommended his minister to watch over Kristina's interests, to have the Queen his wife given all the honours and considerations due to her, but to keep her away from affairs, and above all to prevent her from taking any part in the education of her daughter.
The King was rendered the last duties with a pomp worthy of his rank. He was embalmed, in spite of the order he had given not to open his body after his death. This was a bit of weakness on the part of this great man; it was then common to him with all his nation, and the effect of a superstitious respect for the dead. Gustav was transported to Sweden. The Queen Mother did not leave her husband's coffin; never did a widow give greater and more sincere proofs of her love and her pain. Time still embittered her pain; she was always shut up in a burning room, nourishing her grief with the most lugubrious spectacle.
She showed, since Gustav's death, much more affection for Kristina because she regarded her as the living image of her husband, of whom this child had indeed many features. This mother, in the transports of her tenderness and her grief, clasped her daughter in her arms and watered her with her tears. She kept this young queen in her sad solitude for the space of two years. "I want to be", she said, "her governess and to form her childhood."
Sometimes, to amuse her, she was given the company of the jesters and dwarves that the courts of Europe, and especially those of Germany, formerly entertained; taste not yet being sufficiently perfected to take an interest in the spectacles prepared by genius and the fine arts. But Kristina detested and fled from these vile and insipid amusements, and she shied away as much as she could from so much constraint under the pretext of devoting herself to study. This was the origin and the cause of the passion she took for work and for reading.
The deceased King left a natural son named Gustaf Gustafsson, whom he had with Margareta, the daughter of Abraham Cabeljau, director general of trade in Sweden. This prince, aged 16 years, on learning of Gustav's death, ran, had his father's tomb opened for him, at his entreaties, and, seeing his corpse, he cried out, with tears in his eyes: "Alas! It is over! I must try to succeed, with God's help..., or lose my life!"
He then entered Weimar's army, where he distinguished himself by his valour. Kristina later gave him the dignity of count of Vasaborg, to indicate that he derived his origin from the House of Vasa.
Sweden's enemies had made public rejoicings over the death of the great Gustav; they were regaining courage, they hoped that no obstacle could henceforth stop them in the course of their enterprises. The glory and fortune of the Swedes, so brilliant under the auspices of this hero, were on the point of disappearing with him; the league of Protestant princes, of which he was the soul and leader, was tending to divide. Each one only consulted his particular interests; distrust and misunderstandings broke all union. Everything announced the misfortunes of anarchy and the horrors of civil and foreign wars. In the midst of these public alarms, Kristina, aged six years old, was the sole hope of the Fatherland and the only remaining offspring of the marriage of Gustav with Maria Eleonora of Brandenburg.
In the meantime, the Estates of Sweden assembled. The marshal of the Riksdag asserted the decree which had declared the daughters of the posterity of Karl IX, Kristina's grandfather, capable of succeeding to the throne. Consequently he proposed to crown Kristina. Immediately a member of the order of peasants, named Larsson, interrupting him, asked him: "Who is this daughter of Gustav? We do not know her, let her be shown to us!"
The whole community began at the same time to murmur and repeat the same thing. The land marshal, to appease these complaints, went to fetch Kristina, brought her in his arms, produced her in the middle of the assembly; then the peasant approached, considered her attentively, and exclaimed: "Yes, it is she herself! There is the nose, the eyes, the forehead of Gustav Adolf; we want her for our sovereign!"
She was immediately installed on the throne and proclaimed king.
The Estates hastened to name the heiress of the kingdom, so as to remove all hope from the King of Poland and his family, who had apparent rights to the succession of Gustav, by virtue of the oaths by which the nation had formerly engaged to award the crown to the male children of Gustav Vasa, Sigismund's grandfather. At the same time, the Swedes who would speak or act in favour of foreign princes were declared criminals of lèse-majesté.
Kristina's name had become the war cry in the Swedish armies, and the chiefs had already sworn an oath of loyalty to her. They came to place at her feet the trophies won from the enemies on the fatal day of Lützen. This august child loved to represent. When Russia sent ambassadors to ratify its alliance with Sweden, one feared that these Muscovites, who were in great number and who had long beards, grand clothes, a singular ceremonial, and something barbaric, even in their politeness, would frighten Kristina with this interview, which was represented to her as very terrible. Kristina, elevated on a throne, maintained her personage with great firmness and dignity, and she impressed these ambassadors, who could not fail to recognise the daughter of a king and a hero. It is she herself who recalls with complacency this anecdote in her memoirs.
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment