Source:
Pensées de Christine, reine de Suède, pages 245 to 255, edited and published by Baron Carl Bildt, 1906; original at Harvard University
Compare this with the edition published by Arckenholtz (1760):
The "Pensées":
401.
La générosité, la libéralité et la magnificence sont des vertus qui charment tout le monde. Tout homme qui les possède, ne peut presque pas manquer de fortune tôt ou tard, car tout le monde considère ces gens comme des biens publics, à la fortune desquels tout le monde est intéressé.
402.
L'économie est nécessaire; il en faut avoir; mais il faut qu'elle soit noble, et non pas sordide.
403.
Il y a des dépenses qui semblent profusions et ne sont en effet qu'une véritable économie; il y en a d'autres qui sont [des] usures fines. Il ne faut jamais les plaindre; il y faut pourvoir gaiement, et c'est l'économie des princes que cela.
404.
Les vieux serviteurs deviennent presque maîtres, si on n'y prend garde.
405.
Les serviteurs sont comme les balais; ils servent bien tant qu'ils sont nouveaux, mais il ne faut pourtant pas les traiter comme les balais; au contraire il faut les récompenser bien, et ne les changer que quand ils nous y forcent par leur infidélité et mauvais comportements.
406.
Le changement est un remède à bien des maux de la vie.
407.
Le plus grand tourment de l'enfer, après la privation de Dieu, est le désespoir d'en sortir.
408.
Le plus grand plaisir que l'argent donne, est celui de le dépenser.
409.
L'argent des avares ne sert qu'à faire virve [sic] leurs héritiers.
410.
La conscience et la syndérèse nous empêchent d'être nos premiers flatteurs; quelque soin qu'on prenne de ne les écouter pas, elles nous parlent si haut, qu'elles se font entendre malgré nous. On est toujours tel qu'on paraît à soi-même, mais on n'est pas toujours ce qu'on veut paraître aux autres.
411.
On fait les gens papes en un âge si avancé et si caduc, qu'ils ne sont plus bons à rien; cependant ce terrible poste ne devrait être rempli que par des gens d'une pleine santé et vigueur d'âme et du corps.
412.
C'est une grande faiblesse aux princes que de n'oser se défaire des gens qui les servent mal, sous prétexte de ne faire pas des comédies dans leurs maisons; tout homme qui se croit infaillible est un sot, mais un homme qui n'ose corriger ses défauts de crainte de les avouer, est encore plus ridicule.
[comédies = drames.]
413.
Cependant il suffit que ces sottises se disent d'un ton de magistrat pour être applaudies et admirées par des gens qui sont assez sots pour n'oser trouver le ridicule en ceux qu'ils doivent respecter.
414.
La sobriété est un vertu su nécessaire à un honnête homme, qu'il ne peut presque être tel sans la posséder; on ne saurait être sage, sans être sobre; elle contribue fort à la santé de l'âme et du corps. Il ne faut manger que pour vivre, mais il ne faut pas vivre pour manger.
415.
Rien n'est plus beau, ni plus honnête, que d'user avec la dernière retenue du vin; mais tout homme qui peut s'en passer entièrement, fait mieux de s'en abstenir tout à fait. Les Turcs ont fait un point de leur religion et de leur politique de cette abstinence, et ont très bien fait.
416.
On doit être civile avec discernement; cette qualité est nécessaire, quand on vit dans le grand monde.
417.
On doit avoir de l'honnêteté pour tout le monde, mais on ne doit pas rendre plus d'honneur aux gens qu'ils méritent, ou à peu près.
418.
La civilité et la bonté siéent si bien aux gens de grande naissance et de fortune élevés.
419.
Il importe de rien de quelle manière on naît, mais il importe de quelle manière on meurt.
420.
La noble et la grande naissance est un très petit capital à ceux qui n'ont rien de plus. On doit estimer les gens selon le mérite, et non pas selon leur naissance.
421.
La noble et la grande naissance consiste dans l'âme et dans le cœur; quand ils sont grands et nobles, tout est de même; il y a des paysans qui naissent princes, et des rois qui naissent paysans, et il y a une canaille des rois aussi bien que des faquins.
422.
Quand la fortune élève les gens de basse naissance, d'ordinaire ils craignent d'user de familiarité et de civilité envers les inférieurs, parce qu'ils possèdent leur rang comme une chose étrangère qui ne leur appartient pas; ils s'imaginent de s'abaisser et de faire souvenir les hommes de leur état premier, s'ils ne se conservent par l'orgueil. Cependant le contraire arrive.
423.
Plus on est grand, plus on peut être civil de bonne grace; la civilité élève ceux qui la rendent, au lieu de les abaisser: c'est une espèce d'orgueil noble qui se déguise.
424.
La civilité n'est pas une vertu, mais elle orne si fort la vertu et le mérite, qu'ils ne sauraient s'en passer.
425.
Il ne faut jamais se laisser vaincre de personne, ni par l'orgueil ni par la civilité; on doit tout rendre avec usure.
426.
Dans la bonne fortune il faut être civil et honnête; dans la mauvaise il faut être orgueilleux et fier.
427.
On doit aux supérieurs respect et vénération, aux égaux honnêteté et civilité, aux inférieurs bonté et compassion, quand ils en sont dignes, et quand ils ne le seraient pas, on doit au moins la charité à tout le monde.
428.
L'oracle de Delphes qui disait: «Connais[-toi] toi-même», dont tant de gens ont voulu faire la source de toute la sagesse humaine, est plutôt celle de toute la misère; c'est avec une voix impérative que cet oracle fut prononcé, car le dieu de la vérité représenté par le soleil, ou Apollon, nous imposa en naissant cette fatale nécessité de nous connaître nous-mêmes, non pas pour nous rendre plus sages, mais plutôt pour nous rendre plus malheureux. On ne peut s'empêcher de se connaître, ni d'être malheureux en se connaissant.
429.
L'homme est un abîme de misères et d'ignorance; il ne connaît ni son corps, ni son âme, cependant il connaît qu'il est un vrai néant revêtu d'un peu de vie, et cette connaissance ne sert qu'à le rendre malheureux plutôt que sage, car toute la philosophie ni le change, ni ne le corrige pas.
430.
La plus grande de toutes les sciences est celle de savoir bien vivre et bien mourir; toutes les autres sont inutiles, si elles n'y contribuent pas.
431.
La modération est nécessaire dans les sciences, comme dans toutes les autres choses. Elles doivent être prises avec mesure. Ceux qui s'en chargent trop, en sont accablés, et au lieu de se rendre plus habiles, ils deviennent plus stupides et plus sots.
432.
Le plus grand profit qu'on retire de l'étude et les sciences, est celui de se mettre en état de ne s'étonner de rien.
433.
Ce satyre qu'un roi de Lydie tint enchaîné jusqu'à ce qu'il lui eût dit quel était le comble du bonheur humain, lui déclara avec raison, que le plus grand bonheur était de [ne] naître pas, mais le second après celui-là était de mourir aussitôt après avoir vu le jour.
434.
Sénèque est persuadé que si on consultait les hommes sur leur sort à l'entrée de la vie, personne n'en voudrait, et qu'on n'aurait pas moins de répugnance d'y entrer que tous les hommes ont pour en sortir. Cependant nous sommes mieux instruits, car nous savons que l'être et la vie est un bien, dont il faut remercier Celui qui nous l'a donné.
435.
Ceux qui se sont donné la mort étaient entêtés d'une fausse gloire et générosité; car enfin, que la vie soit un bien, ou qu'elle soit un mal, nous y sommes condamnés par une souveraine justice et bonté qui ne peut, ni ne veut nous faire tort. Il faut donc souffrir avec résignation la vie et en jouir avec reconnaissance.
436.
Caton et Brutus, entêtés de la double chimère de leur patrie et de celle de leur liberté, se tuent. Quelle étrange sagesse! Et quels plus funestes effets pouvait produire la folie! N'auraient-ils pas mieux fait de souffrir la domination de César, après avoir fait inutilement tous leurs efforts pour s'y opposer? Caton mourut tranquille, sans se plaindre de rien; Brutus, plus chagrin, se prend à la vertu et lui reproche qu'elle n'est qu'un faux brillant, un fantôme, un vain nom. Aussi avait-il raison, car leur vertu est de cette espèce.
437.
Epictète plus, sage, né esclave, s'y conserva et s'y rendit si illustre qu'il a rendu ses fers plus glorieux, que bien d'autres n'ont rendu leurs sceptres. Toutefois on ne peut pardonner à ce philosophe esclave la patience qu'il eut avec son brutal de maître, qui pour se divertir lui rompit une jambe. Pour moi, je lui aurais cassé la tête à la barbe de la philosophie.
438.
Faut-il enfin acheter si cher un peu de fumée de réputation d'une gloire imaginaire qui s'évanouit comme un songe?
439.
Cependant il faut avouer que ces grands hommes sont à plaindre d'avoir eu des sentiments si grands pour si peu de chose.
440.
Qu'auraient-ils fait si la vérité les eût éclairés comme nous? S'ils eussent pu se flatter d'un espoir aussi glorieux que le nôtre, et s'ils eussent pu se persuader qu'il y avait quelque chose de plus grand, que n'est le monde entier, qui les attendait après cette vie.
441.
Toutes ces chimères de la patrie, de la liberté, de la gloire, de la fortune et de l'ambition, qui ont fait faire de si belles et si grandes choses à tant de grands hommes, ne sont en effet que des songes des hommes qui veillent.
442.
Il faut plus craindre le moindre péché que la mort.
443.
Notre véritable gloire et félicité ne dépend que du dernier moment de notre vie; tout le reste passe comme une fumée qui s'évapore et que le vent emporte; mais c'est dans ce dernier, terrible ou heureux moment, que Dieu nous fera connaître ce que nous sommes et serons pour toute l'éternité, à la vue de tout l'univers et de Dieu même.
444.
Ce monde est un grand et magnifique temple, dont la terre où nous sommes est le superbe autel. Dieu pour sa gloire tira du néant cette belle et grande machine, mais il veut que toutes les choses y retournent. Soumettons-nous à ses éternels décrets, et soyons bien persuadés qu'il est juste que toutes les choses périssent pour la gloire de sa grandeur, comme toutes les choses ne subsistent que pour la gloire de sa bonté, qu'il n'y a pas de jour que la nature ne doive rendre hommage à son auteur par des millions de victimes que le temps et la mort immolent tous les moments à cet être infini et incompréhensible, qui seul est et seul doit être. Quand notre rang arrivera, adorons avec une parfaite résignation cet Être infini, et ne craignons pas de mourir, puisque Dieu est bon; vivons cependant d'une manière à pouvoir espérer avec confiance un état heureux après la mort, laissons à Lui seul le soin de notre destin, et puisque Dieu est Dieu, et le sera éternellement, jetons-nous entre ses bras à corps perdu et à yeux fermés; mais n'espérons que de Lui seul l'heureuse et glorieuse éternité, qu'il nous a méritée par lui-même.
[rang = tour.]
Swedish translation (my own):
401.
Generositet, liberalitet och storslagenhet är dygder som charmerar alla. Den som besitter dem kan nästan säkert sakna lyckan förr eller senare, ty alla betraktar dessa människor som allmänna tillgångar, i vars lycka alla är intresserade.
402.
Ekonomi är nödvändig; den måste finnas; men den måste vara ädel, inte smutsig.
403.
Det finns utgifter som verkar överdådiga men i själva verket inte är något annat än sann ekonomi; det finns andra som bara är ocker. De får aldrig beklagas; de måste försörjas glatt, och detta är furstars ekonomi.
404.
Gamla tjänare blir nästan herrar, om man inte är försiktig.
405.
Tjänare är som kvastar; de tjänar bra så länge de är nya, men vi får inte behandla dem som kvastar; tvärtom måste vi belöna dem väl och bara byta ut dem när de tvingar oss till det genom sin otrohet och dåliga uppförande.
406.
Förändring är ett botemedel mot många av livets ondskor.
407.
Den största plågan i helvetet, efter berövandet av Gud, är förtvivlan över att fly därifrån.
408.
Den största njutningen pengar ger är att spendera dem.
409.
Snåljåpars pengar tjänar bara till att få deras arvingar att skratta.
410.
Samvetet hindrar oss från att vara våra egna första smickrare; hur noga vi än är med att inte lyssna på dem, talar de till oss så högt att de gör sig hörda trots oss själva. Vi är alltid som vi framstår för oss själva, men vi är inte alltid vad vi vill framstå för andra.
411.
Människor blir påvar i en så hög och förfallen ålder att de inte längre duger till någonting; detta fruktansvärda ämbete bör dock endast fyllas av människor med full hälsa och kraft i själ och kropp.
412.
Det är en stor svaghet för furstar att inte våga göra sig av med människor som tjänar dem dåligt, under förevändning att de inte uppför komedier i deras hus; varje man som tror sig ofelbar är en dåre, men en man som inte vågar rätta sina fel av rädsla för att erkänna dem är ännu mer löjlig.
[komedier = dramer.]
413.
Det räcker dock med att dessa dårskaper uttalas i en magistratisk ton för att applåderas och beundras av människor som är tillräckligt dåraktiga för att inte våga finna förlöjligande hos dem de borde respektera.
414.
Nykterhet är en dygd som är så nödvändig för en ärlig man att han knappast kan vara det utan att äga den; man kan inte vara vis utan att vara nykter; den bidrar i hög grad till själens och kroppens hälsa. Vi måste äta bara för att leva, men vi måste inte leva för att äta.
415.
Ingenting är vackrare, eller ärligare, än att använda vin med största återhållsamhet; men den som kan klara sig helt utan det gör bättre i att avstå helt från det. Turkarna har gjort denna avhållsamhet till en del av sin religion och sin politik, och de har gjort mycket bra ifrån sig.
416.
Man måste vara hövlig och urskiljningsfull; denna egenskap är nödvändig när man lever i den stora världen.
417.
Man måste vara ärlig mot alla, men man får inte ge människor mer ära än de förtjänar, eller i närheten av det.
418.
Hövlighet och vänlighet passar så väl för människor av hög börd och stor lycka.
419.
Det är inte alls viktigt hur man föds, men det är däremot viktigt hur man dör.
420.
Adel och hög börd är av mycket lite värde för dem som inte har mer. Vi måste värdera människor efter förtjänst, inte efter deras börd.
421.
Ädelhet och hög börd består i själen och hjärtat; när de är stora och ädla är allt detsamma; det finns bönder som är födda till furstar, och konungar som är födda till bönder, och det finns en kanalje av konungar såväl som av skurkar.
422.
När lyckan upphöjer människor av låg börd, fruktar de vanligtvis att visa familiaritet och hövlighet mot sina underordnade, eftersom de innehar sin rang som något främmande som inte tillhör dem; de föreställer sig att de kommer att förnedra sig själva och påminna människor om deras tidigare tillstånd om de inte bevarar sig själva genom stolthet. Emellertid händer det motsatta.
423.
Ju större man är, desto mer hövlig kan man vara med god nåd; hövlighet upphöjer dem som visar den, istället för att förnedra dem: det är ett slags ädel stolthet som döljer sig.
424.
Hövlighet är inte en dygd, men den pryder dygd och förtjänst så starkt att de inte kan klara sig utan den.
425.
Man får aldrig låta sig besegras av någon, vare sig av stolthet eller av hövlighet; man måste betala allt med ocker.
426.
I god lycka måste man vara hövlig och ärlig; i olycka måste man vara högmodig och stolt.
427.
Vi är skyldiga våra överordnade respekt och vördnad, våra jämlikar ärlighet och hövlighet, och våra underordnade vänlighet och medkänsla. När de är värdiga det, och när de inte är det, är vi skyldiga åtminstone välgörenhet till alla.
428.
Oraklet i Delfi, som sade: »Känn dig själv«, vilket så många har försökt göra till källan till all mänsklig visdom, är snarare källan till allt elände; det var med en befallande röst som detta orakel uttalades, ty sanningens gud, representerad av solen, eller Apollo, påtvingade oss vid födseln denna ödesdigra nödvändighet att känna oss själva, inte för att göra oss klokare, utan snarare för att göra oss mer olyckliga. Vi kan inte låta bli att känna oss själva, och vi kan inte heller låta bli att vara olyckliga medan vi känner oss själva.
429.
Människan är en avgrund av elände och okunnighet; hon känner varken sin kropp eller sin själ, men han vet att hon är ett sant ingenting klädd i lite liv, och denna kunskap tjänar bara till att göra henne olycklig snarare än vis, ty all filosofi varken förändrar eller korrigerar henne.
430.
Den största av alla vetenskaper är att veta hur man lever väl och dör väl; alla andra är värdelösa om de inte bidrar till detta.
431.
Måttlighet är nödvändig inom vetenskaperna, liksom i alla andra frågor. De måste tas i beaktande med måtta. De som chargerar sig för mycket med dem blir överväldigade av dem, och istället för att bli klokare blir de dummare och dåraktigare.
432.
Den största vinsten man får av studier och vetenskaperna är att försätta sig i en position där man inte förvånas över någonting.
433.
Denne satyr, som en konung i Lydien höll fjättrad tills han berättade för honom vad höjdpunkten av mänsklig lycka var, förklarade med rätta för honom att den största lyckan inte var att födas, utan den näst största var att dö så snart man sett dagens ljus.
434.
Seneca är övertygad om att om människor konsulterades om sitt öde i livets början, skulle ingen vilja ha det, och att ingen skulle känna mindre motvilja mot att gå in i det än alla människor har mot att lämna det. Vi är dock bättre informerade, eftersom vi vet att tillvaron och livet är ett goda för vilket vi måste tacka honom som har givit dem till oss.
435.
De som har givit sig själva döden har varit envisa på grund av falsk ära och generositet; ty i slutändan, oavsett om livet är gott eller ont, är vi dömda till det av en suverän rättvisa och godhet som inte kan och inte vill göra oss illa. Vi måste därför lida livet med resignation och njuta av det med tacksamhet.
436.
Cato och Brutus, besatta av den dubbla chimären av sitt fädernesland och sin frihet, dödar sig själva. Vilken märklig visdom! Och vilka mer ödesdigra effekter kunde galenskapen åstadkomma! Skulle de inte ha gjort bättre i att uthärda Caesars herravälde, efter att ha gjort allt för att motsätta sig det förgäves? Cato dog lugnt, utan att klaga på någonting som helst; Brutus, mer sorgsen, tar till sig dygden och förebrår den för att den inte är något annat än en falsk briljans, ett fantom, ett fåfängt namn. Och så hade han rätt, ty deras dygd är av det slags.
437.
Epiktetos, klokare, född som slav, bevarade sig där och blev så illuster att han överlämnade sina kedjor mer ärorikt än många andra har överlämnat sina spiror. Man kan dock inte förlåta denne filosof-slav för det tålamod han hade med sin brutale herre, som för att fördriva tiden bröt ett av benen. Själv skulle jag ha slagit hans huvud in under filosofins skägg.
438.
Är det slutligen nödvändigt att köpa så dyrt lite rök av rykte, av en inbillad ära som försvinner likt en dröm?
439.
Det måste dock medges att dessa stora män är att beklaga för att de har haft så stora känslor för så lite.
440.
Vad skulle de ha gjort om sanningen hade upplyst dem liksom den gör oss? Om de kunde ha smickrat sig med ett lika härligt hopp som vårt, och om de kunde ha övertygat sig själva om att det fanns något större än hela världen som väntade dem efter detta liv.
441.
Alla dessa chimärer av fädernesland, frihet, ära, rikedom och ambition, som har fått så många stora män att uppnå sådana vackra och stora ting, är i själva verket bara vakande människors drömmar.
442.
Vi måste frukta den minsta synd mer än döden.
443.
Vår sanna ära och lycka beror endast på det sista ögonblicket i våra liv; allt annat försvinner som avdunstande rök som förs bort av vinden; men det är i detta sista, fruktansvärda eller lyckliga ögonblick, som Gud kommer att låta oss veta vad vi är och kommer att vara i all evighet, inför hela universum och Gud själv.
444.
Denna värld är ett stort och magnifikt tempel, vars jord där vi är är det storslagna altaret. Till sin ära skapade Gud denna vackra och stora maskin från ingenting, men han vill att allting ska återvända till den. Låt oss underkasta oss hans eviga förordningar och vara helt övertygade om att det är rättvist att allting förgås för hans storhets ära, liksom allting existerar endast för hans godhets ära, att det inte finns en dag då naturen inte får hylla sin upphovsman med miljontals offer då tiden och döden offrar varje ögonblick åt denna oändliga och obegripliga Varelse, som allena är och allena måste vara. När vår rang når, låt oss tillbe denna oändliga Varelse med fullständig resignation, och låt oss inte frukta för att dö, ty Gud är god; låt oss dock leva på ett sådant sätt att vi med säkerhet kan hoppas på ett lyckligt tillstånd efter döden, låt oss lämna åt honom ensam omsorgen om vårt öde, och eftersom Gud är Gud, och kommer att vara det för evigt, låt oss kasta oss i hans armar med våra kroppar förlorade och våra ögon slutna; men låt oss hoppas endast från honom ensam på den lyckliga och härliga evighet som han har förtjänat åt oss genom sig själv.
[rang = tur.]
English translation (my own):
401.
Generosity, liberality and magnificence are virtues that charm everyone. Anyone who possesses them can almost certainly lack fortune sooner or later, for everyone considers these people to be public goods, in whose fortune everyone is interested.
402.
Economy is necessary; it must be had; but it must be noble, not sordid.
403.
There are expenses that seem lavish but are in effect nothing more than true economy; there are others that are mere usury. They must never be pitied; they must be provided for gaily, and that is the economy of princes.
404.
Old servants become almost masters, if one is not careful.
405.
Servants are like brooms; they serve well as long as they are new, but we must not treat them like brooms; on the contrary, we must reward them well and only change them when they force us to do so by their infidelity and bad comportment.
406.
Change is a remedy for many of life's ills.
407.
The greatest torment in Hell, after the deprivation of God, is the despair of escaping from it.
408.
The greatest pleasure money gives is that of spending it.
409.
The money of misers serves only to make their heirs laugh.
410.
Conscience and synderesis prevent us from being our own first flatterers; however careful we are not to listen to them, they speak to us so loudly that they make themselves heard in spite of ourselves. We are always as we appear to ourselves, but we are not always what we want to appear to others.
411.
People are made popes at such an advanced and decrepit age that they are no longer good for anything; however, this terrible office should only be filled by people of full health and vigour of mind and body.
412.
It is a great weakness for princes not to dare to get rid of people who serve them poorly, under the pretext of not performing comedies in their houses; any man who believes himself infallible is a fool, but a man who does not dare to correct his faults for fear of admitting them is even more ridiculous.
[comedies = dramas.]
413.
However, it is enough for these foolishnesses to be spoken in a magistrate's tone to be applauded and admired by people who are foolish enough not to dare find ridicule in those whom they should respect.
414.
Sobriety is a virtue so necessary to an honest man that he can hardly be such without possessing it; one cannot be wise without being sober; it contributes greatly to the health of the soul and the body. We must eat only to live, but we must not live to eat.
415.
Nothing is more beautiful, nor more honest, than to use wine with the utmost restraint; but any man who can do without it entirely does better to abstain from it altogether. The Turks have made this abstinence a point of their religion and their politics, and they have done very well.
416.
One must be civil with discernment; this quality is necessary when one lives in the great world.
417.
One must be honest with everyone, but one must not give more honour to people than they deserve, or nearly so.
418.
Civility and kindness are so well suited to people of great birth and high fortune.
419.
It matters nothing how one is born, but it does matter how one dies.
420.
Nobility and great birth are of very little capital to those who have nothing more. We must esteem people according to merit, not according to their birth.
421.
Nobility and great birth consist in the soul and the heart; when they are great and noble, everything is the same; there are peasants who are born princes, and kings who are born peasants, and there is a rabble of kings as well as of scoundrels.
422.
When fortune elevates people of low birth, they ordinarily fear to use familiarity and civility towards their inferiors, because they possess their rank as something foreign that does not belong to them; they imagine they will abase themselves and remind men of their former state if they do not preserve themselves through pride. However, the opposite happens.
423.
The greater one is, the more civil one can be with good grace; civility elevates those who show it, instead of abasing them: it is a kind of noble pride that disguises itself.
424.
Civility is not a virtue, but it adorns virtue and merit so strongly that they cannot do without it.
425.
One must never allow oneself to be vanquished by anyone, either by pride or by civility; one must render everything with usury.
426.
In good fortune, one must be civil and honest; in bad fortune, one must be prideful and proud.
427.
We owe our superiors respect and veneration, our equals honesty and civility, and our inferiors kindness and compassion. When they are worthy of it, and when they are not, we owe at least charity to everyone.
428.
The Oracle of Delphi, who said: "Know thyself", which so many have sought to make the source of all human wisdom, is rather that of all misery; it was with an imperative voice that this oracle was pronounced, for the god of truth, represented by the sun, or Apollo, imposed on us at birth this fatal necessity of knowing ourselves, not to make us wiser, but rather to make us more unhappy. We cannot help knowing ourselves, nor can we help being unhappy while knowing ourselves.
429.
Man is an abyss of misery and ignorance; he knows neither his body nor his soul, yet he knows that he is a true nothing clothed with a little life, and this knowledge only serves to make him unhappy rather than wise, for all philosophy neither changes nor corrects him.
430.
The greatest of all the sciences is that of knowing how to live well and die well; all the others are useless if they do not contribute to this.
431.
Moderation is necessary in the sciences, as in all other matters. They must be taken on with measure. Those who charge themselves with them too much are overwhelmed by them, and instead of becoming more clever, they become stupider and more foolish.
432.
The greatest profit one derives from study and the sciences is to put oneself in a position to be astonished by nothing.
433.
This satyr, whom a king of Lydia kept chained until he told him what the height of human happiness was, rightly declared to him that the greatest happiness was not to be born, but the second greatest was to die as soon as one has seen the light of day.
434.
Seneca is persuaded that if men were consulted about their fate at the beginning of life, no one would want it, and that no one would have less repugnance for entering it than all men have for leaving it. However, we are better instructed, because we know that existence and life is a good for which we must thank Him who has given it to us.
435.
Those who have given themselves death have been stubborn because of false glory and generosity; for, in the end, whether life is a good or an evil, we are condemned to it by a sovereign justice and goodness that cannot and will not do us wrong. We must therefore suffer life with resignation and enjoy it with gratitude.
436.
Cato and Brutus, obsessed with the double chimera of their fatherland and their liberty, kill themselves. What strange wisdom! And what more fatal effects could madness produce! Would they not have done better to endure Caesar's domination, after having made every effort to oppose it in vain? Cato died tranquilly, without complaining of anything; Brutus, more sorrowful, takes to virtue and reproaches it for being nothing but a false brilliance, a phantom, a vain name. And so he was right, for their virtue is of that kind.
437.
Epictetus, wiser, born a slave, preserved himself there and became so illustrious that he surrendered his chains more gloriously than many others have surrendered their scepters. However, one cannot forgive this philosopher-slave for the patience he had with his brute of a master, who, to divert himself, broke one of his legs. For myself, I would have smashed his head in under the beard of philosophy.
438.
Is it finally necessary to buy so dearly a little smoke of reputation, of an imaginary glory that vanishes like a dream?
439.
However, it must be admitted that these great men are to be pitied for having had such great sentiments for so little.
440.
What would they have done if the truth had enlightened them as it does us? If they could have flattered themselves with a hope as glorious as ours, and if they could have persuaded themselves that there was something greater than the whole world awaiting them after this life.
441.
All these chimeras of fatherland, liberty, glory, fortune and ambition, which have made so many great men achieve such beautiful and great things, are in fact only the dreams of waking men.
442.
We must fear the least sin more than death.
443.
Our true glory and happiness depend only on the last moment of our life; everything else passes like evaporating smoke carried away by the wind; but it is in this last, terrible or happy moment, that God will make us know what we are and will be for all eternity, in the sight of the entire universe and of God Himself.
444.
This world is a great and magnificent temple, of which the earth where we are is the superb altar. For His glory, God created this beautiful and great machine from nothing, but He wants all things to return to it. Let us submit to His eternal decrees and be fully persuaded that it is just that all things perish for the glory of His greatness, as all things subsist only for the glory of His goodness, that there is not a day that nature must not pay homage to its author with millions of victims that time and death immolate every moment to this infinite and incomprehensible Being, who alone is and alone must be. When our rank arrives, let us adore this infinite Being with perfect resignation, and let us not fear to die, for God is good; let us live, however, in such a way that we can confidently hope for a happy state after death, let us leave to Him alone the care of our destiny, and since God is God, and will be so eternally, let us throw ourselves into His arms with our bodies lost and our eyes closed; but let us hope only from Him alone for the happy and glorious eternity that He has earned for us by Himself.
[rank = turn.]
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment