Source:
Av Vasarnas ätt, pages 128 to 131, by Knut Hagberg, 1929; original at the University of Wisconsin - Madison
The biography:
Kristinas lärare, Johannes Matthiæ, var det dåtida Sveriges mest vidsynte och personligt frommaste teolog. Han tillhörde en teologisk rättning, som om Johan III fått genomdriva sin vilja hade givit vårt religiösa liv ett både innerligare och tolerantare lynne än vad som utmärkte den onekligen något trånga och grälsjuka lutherska 1600-talsortodoxien. Kristinas lärare hyllade en ekumenisk, filosofisk kristendom, som kunde tillfredsställa både förnuftet och hjärtat; lika litet som de andra Vasarna kom Kristina någonsin i kontakt med konkordiebokens lutherdom. Hon höll mycket av Johannes Matthiæ, det var väl den enda människa i Sverige, som hon höll av, men hon kunde förbrylla honom med besynnerliga frågor; hon har berättat, att när hon för tredje gången åhört en predikan över domedagen, på vars ankomst hon väntat sedan hon först hörde dess fasor skildras från predikstolen, hon riktade dessa häpnadsväckande ord till sin lärare: »Säg mig en gång sanningen! Är inte allt, vad man berättar oss om religionen, fabler likaväl som den yttersta domen?» Hon var då en tio år; men det låg mycket brådmoget grubbel bakom frågan.
Johannes Matthiæ övertygade henne därom, att kristendomen var sanningen. Det var vad religionen betydde för Kristina; den hade hos henne intet att göra med stämningar eller vanor; den var rätt och slätt sanningen eller också intet. Den franske diplomaten Chanut har i sin bekanta karakteristik av Kristina anfört som något för henne särskilt utmärkande, att hon »icke gillar, att man i vanliga vetenskapliga samtal överger den heliga uppenbarelsens sanningar för att filosofera på hedniskt sätt; allt som icke överensstämmer med evangeliet är för henne drömbilder». Hon var icke någon from natur; hon kunde gyckla på ett stötande sätt med religionens vördnadsvärda yttre attribut. Men hon trodde, trodde med hela sin intellektuella kraft och intensitet. Sådan var hon, redan innan hon kom i beröring med den man, som väl betytt mer för hennes utveckling än någon annan, med samtidens störste tänkare, René Descartes.
Kristina har själv betygat och all sannolikhet talar för, att det var Descartes som gjorde Sveriges drottning till konvertit. Han gav henne mycket. Han hade icke endast svar på alla hennes frågor, han kunde icke endast stilla hennes undran; hans etik, hans människouppfattning gav i förädlad form uttryck åt tidevarvets djupaste tendenser och var helt igenom ägnad att entusiasmera och intaga Kristina. Descartes' moral var halvt stoisk, halvt kristen; den förhärligade de ädla passionerna, högsinnet, generositeten, frihetskärleken, den förhärligade viljan, som av ingen yttre makt låter sig övervinnas. Och denne man, som både intellektuellt och moraliskt måste synas Kristina överlägsen varje annan, var varm katolik. Det enda eftersträvansvärda, den filosofiska sanningen och den filosofiska dygden, var, det visade Descartes' exempel, en planta på den romerska kyrkans mark. För Kristina kunde det då ej längre bliva någon tvekan om vad hennes plikt och kallelse bjödo. Chanut har anmärkt om henne, att det var genom egen utomordentlig förtjänst, ej genom erövringar, hon ville göra sitt namn lysande, att hon ville hava sig själv, ej sina undersåtars tapperhet att tacka för sitt rykte. Vad betydde Sverige mot sanningen, vad voro krona och spira emot visdom? Med de lärda och fromma jesuiter, som sänts till Stockholm för att verka för hennes omvändelse, talade hon mest i filosofiska frågor; hon dryftade med dem etikens och metafysikens avgörande problem. När hon fann, att deras tro tillfredställde hennes intellekt, var hennes väg given. Vad hon gjorde var intet så enastående. Sigismund hade offrat en tron för sin tros skull; Filip II och Ferdinand II tvekade icke att riskera sina kronor, om så syntes dem kunna befordra kyrkans intressen. Ännu i Kristinas tidevarv hade motreformationens mäktiga strömning icke hunnit ebba ut. Vad som skiljer Kristina från andra är endast, att hennes tro var så rent intellektuell, att hennes tronavsägelse så uteslutande förorsakades av vad en långt senare tid skulle ha kallat sanningskrav och ärlighet.
English translation (my own):
Kristina's teacher, Johannes Matthiæ, was the most broad-minded and personally pious theologian in Sweden at the time. He belonged to a theological school of thought that, if Johan III had gotten his way, would have given our religious life a more sincere and tolerant disposition than that which distinguished the undeniably somewhat narrow and quarrelsome Lutheran orthodoxy of the 17th century. Kristina's teacher praised an ecumenical, philosophical Christianity that could satisfy both reason and heart; just as little as the other Vasas did Kristina ever come into contact with the Lutheranism of the Book of Concord.
She was very fond of Johannes Matthiæ, he was probably the only person in Sweden she liked, but she could puzzle him with strange questions; she has told that when she had listened for the third time to a sermon on the Day of Judgement, the arrival of which she had been waiting for since she first heard its horrors described from the pulpit, she addressed these astonishing words to her teacher: "Tell me the truth for once! Is not everything that they tell us about religion fables as well as the Last Judgement?"
She was then about ten years old; but there was a very precocious brooding behind the question.
Johannes Matthiæ convinced her that Christianity was the truth. That was what religion meant to Kristina; for her it had nothing to do with moods or habits; it was simply the truth or nothing. The French diplomat Chanut, in his well-known characterisation of Kristina, stated as something particularly distinctive about her that she "does not like it when in ordinary scientific discussions one abandons the truths of holy revelation in order to philosophise in a heathen way; everything that does not agree with the Gospel is to her a dream."
She was not a pious nature; she could poke fun in an offensive way at the venerable external attributes of religion. But she did believe, she believed with all her intellectual power and intensity. She was like that even before she came into contact with the man who probably meant more to her development than anyone else, with the greatest thinker of her time, René Descartes.
Kristina herself has testified, and all probability suggests, that it was Descartes who converted the Queen of Sweden. He gave her a lot. He not only had answers to all her questions, he could not only satisfy her curiosity; his ethics, his view of humanity, gave expression in refined form to the deepest tendencies of the times and was entirely suited to enthuse and win over Kristina.
Descartes' morality was half Stoic, half Christian; it glorified the noble passions, the lofty spirit, generosity, the love of freedom, the glorified will, which cannot be overcome by any external power. And this man, who both intellectually and morally must have seemed to Kristina superior to every other, was a fervent Catholic. The only thing worth striving for, philosophical truth and philosophical virtue, was, as Descartes' example showed, a plant on the soil of the Roman Church.
For Kristina there could then no longer be any doubt about what her duty and calling demanded. Chanut has remarked about her that it was through her own extraordinary merit, not through conquests, that she wanted to make her name illustrious, that she wanted to have herself, not the bravery of her subjects, to thank for her reputation. What was Sweden compared to truth, what were crown and scepter compared to wisdom?
With the learned and pious Jesuits, who were sent to Stockholm to work for her conversion, she spoke mostly on philosophical questions; she discussed with them the crucial problems of ethics and metaphysics. When she found that their faith satisfied her intellect, her path was given.
What she did was nothing so extraordinary. Sigismund had sacrificed a throne for the sake of his faith; Philip II and Ferdinand II did not hesitate to risk their crowns if it seemed to them that they could advance the interests of the church. Even in Kristina's time the powerful current of the Counter-Reformation had not had time to ebb. What distinguishes Kristina from others is only that her faith was so purely intellectual that her abdication was so exclusively caused by what a much later time would have called the demand for truth and honesty.
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment