Source:
Les indiscrétions de l'histoire, volume 3, pages 193 to 196, by Augustin Cabanès, 1905; original at the University of Michigan
The biography:
II
Trouvons-nous dans l'ascendance de Christine l'explication de ces étrangetés, de ces incohérences qui ont mis en éveil la sagacité des psychologues?
Nous avons dit quel était son père, le grand roi Gustave-Adolphe, le héros de Lutzen, «un génie vaste et puissant, aux tendances esthétiques prononcées, ayant à un haut degré le goût de l'action et de la domination.» (Christine de Suède et le cardinal Azzolino; lettres inédites, par le baron DE BILDT; Paris, 1899.) Il a été jugé par l'histoire comme l'un des plus grands capitaines de son temps. Esprit hautain, mais non orgueilleux, fier et généreux à l'égard de ses ennemis, juste et sévère envers ses alliés, sa piété instinctive donnait à son courage une teinte d'exaltation religieuse, qui lui fit souvent confondre sa cause avec celle du Ciel et le poussa à se considérer comme un instrument de la vengeance divine (La Guerre de Trente Ans, par SCHILLER.).
Ses nombreuses victoires n'arrivèrent pas cependant à l'enivrer au point de lui enlever la vision nette des choses, et on ne parvient à noter chez lui aucun signe, de déséquilibre dans son caractère (Docteur F. de SARLO, Rivista sperimentale di Freniatria.). On ne relève dans sa vie aucun acte de turpitude ou de froide cruauté, qui ait terni l'éclat de sa gloire.
Christine n'a donc pu hériter de son père que cet amour du faste, cette exaltation un peu mystique que nous retrouverons plus tard.
Gustave-Adolphe, en vertu des usages de cour, qui ne laissent jamais au cœur le soin d'inspirer une décision, dut prendre sa femme dans l'une des familles régnantes. Marie-Éléonore, fille de l'électeur de Brandebourg, Jean Sigismond, fixa son choix. Belle sans éclat, fantasque et vaniteuse, elle avait une intelligence plus que médiocre, une volonté à peu près nulle; on a pu dire d'elle qu'elle ne sut inspirer à son mari qu'un amour qui ne s'éleva jamais au-dessus des sens; elle partagea sa couche sans partager sa vie.
Après la mort de Gustave-Adolphe, elle donna, selon l'expression même de Christine (Vie de la reine Christine par elle-même, ch. VI.), «des marques si excessives de son amour et de sa douleur, qu'on doit les pardonner plutôt que les justifier.»
Sa fille, qu'elle ne pouvait souffrir jusque-là, devient tout-à-coup l'objet d'une tendresse passionnée. Pour associer son enfant à sa douleur, elle l'enferme avec elle dans l'appartement tendu de noir où elle pleure le défunt; elle fait mettre des draperies noires jusque sur les fenêtres; la pièce est plongée dans l'obscurité la plus complète. Dans ce décor funèbre, la mère et la fille se lamentent, sous les yeux de l'entourage, des nains et des bouffons appelés à jouer d'ordinaire un autre rôle. Le jour venu, Marie-Éléonore atteint une boîte en or, suspendue au chevet de son lit, où est enfermé le cœur de son époux regretté, et, pendant plusieurs heures, elle inonde de ses larmes cette relique chère.
L'enfance de Christine se passe dans cette atmosphère de cauchemars et de sanglots; la nuit même elle en avait la vision, sa mère ayant exigé de l'avoir à ses côtés, dans son propre lit. Son tempérament, déjà fragile, devait se ressentir de pareilles secousses.
Avant de mettre au monde Christine, Marie-Éléonore avait donné le jour à une autre fille, qui vécut peu; elle fit, en plus, une fausse couche. Après ces deux pertes successives, on s'imagine quels espoirs on avait fondés sur la naissance de l'enfant qu'on attendait.
On espérait un garçon; le petit être était, à son entrée dans la vie, si velu et si noir, que l'illusion tarda à se dissiper. Quand, avec le temps, ses traits s'accusèrent et que sa voix devint plus mâle, qu'elle prit de plus en plus toutes les allures masculines, on s'avisa de reconnaître que les astrologues ne s'étaient trompés qu'à demi, en prédisant au roi que la Providence lui réservait un fils.
La mère ne se consola jamais de cette déconvenue. Gustave-Adolphe s'attacha, au contraire, à cet être délicat, donnant les signes d'une intelligence précoce et qui s'annonçait comme devant dépasser la norme. Il la conduisait avec lui aux camps, faisait exécuter devant elle les exercices militaires. Elle l'accompagnait à la chasse, revêtant pour la circonstance des vêtements d'hommes qui lui seyaient à ravir.
Alors qu'elle n'était âgée que de quatre ans [sic], avant de partir pour cette guerre connue dans l'histoire sous le nom de Guerre de Trente ans, Gustave-Adolphe avait porté sa fille sur ses bras au Sénat, afin de la faire reconnaître, dès ce moment, comme la future reine de Suède. On peut imaginer combien la destinée de Christine eût été différente, si la mort de son valeureux père ne l'avait ravie de si bonne heure à son affection.
Swedish translation (my own):
II
Finner vi i Kristinas anor förklaringen till dessa märkligheter, dessa sammanhangslösheter som har väckt psykologernas skarpsinne?
Vi har ju sagt vem hennes far var, den store konung Gustav Adolf, hjälten av Lützen, »ett enormt och mäktigt geni, med uttalade estetiska tendenser, i hög grad med smak för aktion och dominans.« (Christine de Suède et le cardinal Azzolino: lettres inédites, av Baron BILDT; Paris, 1899.) Han har av historien bedömts som en av sin tids största kaptener. En högdragen anda, men inte stolt, stolt och generös mot sina fiender, rättvis och sträng mot sina allierade, hans instinktiva fromhet gav hans mod en antydan till religiös upphöjelse, vilket ofta fick honom att förväxla sin sak med himmelens och drev honom att betrakta sig själv som ett instrument för gudomlig hämnd (La Guerre de Trente Ans, av SCHILLER.).
Hans många segrar lyckades dock inte berusa honom så pass att de berövade honom hans klara syn på saker och ting, och inga tecken på ojämvikt i hans karaktär kan noteras (d:r F. de SARLO, Rivista sperimentale di Freniatria.). I hans liv finns det ingen fördärvlighetshandling eller kall grymhet som fläckat ner hans härlighets ekla.
Kristina kunde därför bara ha ärvt från sin far denna kärlek till pompa och ståt, denna något mystiska upphöjelse som vi senare kommer att återfinna.
Gustav Adolf var, i kraft av hovbruk, som aldrig överlåter det åt hjärtat att inspirera till ett beslut, tvungen att ta sin maka från en av de regerande familjerna. Maria Eleonora, dotter till kurfursten av Brandenburg, Johann Sigismund, fixerade hans val. Vacker utan ekla, nyckfull och fåfäng, hon hade en mer än medioker intelligens och nästan ingen vilja; man kunde säga om henne att hon bara visste hur man inspirerade sin man en kärlek som aldrig översteg sinnena; hon delade hans säng utan att dela hans liv.
Efter Gustav Adolfs död gav hon, med Kristinas egna ord (Vie de la reine Christine par elle-même, kapitel VI.), »sådana överdrivna tecken på sin kärlek och sin smärta att man måste förlåta dem snarare än rättfärdiga dem.«
Hennes dotter, som hon inte kunnat tåla dittills, blir plötsligt föremål för en passionerad ömhet. För att associera sitt barn med sin smärta låser hon in henne med sig i det svartklädda appartemanget där hon gråtande sörjer den döde; hon har svarta draperier hängande till och med över fönstren; rummet är nedsänkt i det mest fullständiga mörker. I denna begravningsmiljö lamenterar modern och dottern, inför följets ögon, dvärgarna och narrar som vanligtvis kallas att spela en annan roll. När dagen kommer sträcker sig Maria Eleonora efter en gyllene kista, som hänger vid huvudändan av hennes säng, där hennes regretterade makes hjärta är inneslutet, och i flera timmar översvämmar hon denna kära relik med sina tårar.
Kristinas barndom förflöt i denna atmosfär av mardrömmar och snyftningar; samma natt hade hon en syn av den, hennes mor hade krävt att få ha henne vid sin sida, i sin egen säng. Hennes redan bräckliga temperament måste ha känt sådana slag.
Innan Kristina kom till världen hade Maria Eleonora fött ytterligare en dotter, som inte levde länge; hon fick också ett missfall. Efter dessa två på varandra successiva förluster kan man föreställa sig vilka förhoppningar man hade till födelsen av det barn man väntade.
Man hoppades på en pojke; den lilla varelsen var, när den kom in i livet, så luden och så svart att illusionen långsamt försvann. När dess drag med tiden blev mer framträdande och dess röst mer manlig, när den antog mer och mer av alla de maskulina dragen, bestämde man sig för att inse att astrologerna bara hade misstagit sig halvvägs när de förutspådde för konungen att Försynen hade reserverat en son åt honom.
Modern tröstade sig aldrig med denna besvikelse. Gustav Adolf, däremot, blev fäst vid denna ömtåliga varelse, som visade tecken på en brådmogen intelligens och som förebådade att överträffa normen. Han följde henne med sig till lägren, lät utföra militära övningar framför henne. Hon följde honom på jakten, iklädd herrkläder för tillfället som passade henne vackert.
När hon bara var fyra år gammal [sic], innan han avreste till kriget som i historien kallas Trettioåriga kriget, hade Gustav Adolf burit sin dotter i sina armar till Rådet för att få henne från och med det ögonblicket erkänd som Sveriges blivande drottning. Man kan föreställa sig hur annorlunda Kristinas öde hade varit om inte hennes tappre fars död hade ryckt henne från hans tillgivenhet så tidigt.
English translation (my own):
II
Do we find in Kristina's ancestry the explanation for these strangenesses, these incoherences which have awakened the sagacity of psychologists?
We have said who her father was, the great King Gustav Adolf, the hero of Lützen, "a vast and powerful genius, with pronounced aesthetic tendencies, having to a high degree the taste for action and domination." (Christine de Suède et le cardinal Azzolino: lettres inédites, by Baron BILDT; Paris, 1899.) He has been judged by history as one of the greatest captains of his time. A haughty spirit, but not prideful, proud and generous towards his enemies, just and severe towards his allies, his instinctive piety gave his courage a tinge of religious exaltation, which often made him confuse his cause with that of Heaven and pushed him to consider himself as an instrument of divine vengeance (La Guerre de Trente Ans, by SCHILLER.).
His numerous victories, however, did not succeed in intoxicating him to the point of taking away his clear vision of things, and no sign of imbalance in his character can be noted (Dr. F. de SARLO, Rivista sperimentale di Freniatria.). In his life, there is no act of turpitude or cold cruelty that tarnished the brilliance of his glory.
Kristina could therefore only have inherited from her father this love of pomp, this somewhat mystical exaltation that we will find again later.
Gustav Adolf, by virtue of court usages, which never leave it to the heart to inspire a decision, had to take his wife from one of the reigning families. Maria Eleonora, daughter of the Elector of Brandenburg, Johann Sigismund, fixed his choice. Beautiful without brilliance, whimsical and vain, she had a more than mediocre intelligence and almost no will; it could be said of her that she only knew how to inspire in her husband a love that never rose above the senses; she shared his bed without sharing his life.
After Gustav Adolf's death, she gave, in the words of Kristina herself (Vie de la reine Christine par elle-même, chapter VI.), "such excessive marks of her love and her pain that one must forgive them rather than justify them."
Her daughter, whom she could not suffer until then, suddenly becomes the object of a passionate tenderness. To associate her child with her pain, she locks her with her in the black-covered apartment where she weepingly mourns the deceased; she has black draperies hung even over the windows; the room is plunged into the most complete darkness. In this funereal setting, the mother and daughter lament, under the eyes of the entourage, the dwarfs and buffoons ordinarily called upon to play another role. When day comes, Maria Eleonora reaches for a golden box, suspended at the head of her bed, where the heart of her regretted husband is enclosed, and for several hours she inundates this dear relic with her tears.
Kristina's childhood passed in this atmosphere of nightmares and sobs; that very night she had a vision of it, her mother having demanded to have her by her side, in her own bed. Her temperament, already fragile, must have felt such shocks.
Before bringing Kristina into the world, Maria Eleonora had given birth to another daughter, who did not live long; she also had a miscarriage. After these two successive losses, one can imagine what hopes were placed in the birth of the child one was expecting.
One hoped for a boy; the little being was, at its entry into life, so hairy and so black that the illusion was slow to dissipate. When, with time, its features became more pronounced and its voice became more male, when it took on more and more all the masculine features, one decided to recognise that the astrologers had only been half mistaken in predicting to the King that Providence had reserved a son for him.
The mother never consoled herself of this disappointment. Gustav Adolf, on the contrary, became attached to this delicate being, showing signs of a precocious intelligence and who promised to surpass the norm. He conducted her with him to the camps, had military exercises executed in front of her. She accompanied him on the hunt, wearing men's clothes for the occasion that suited her beautifully.
When she was only four years old [sic], before leaving for the war known in history as the Thirty Years' War, Gustav Adolf had carried his daughter in his arms to the Senate, in order to have her recognised, from that moment on, as the future Queen of Sweden. One can imagine how different Kristina's destiny would have been if the death of her valorous father had not snatched her from his affection so early.
Above: Kristina.
Above: Gustav Adolf and Maria Eleonora.
Above: Augustin Cabanès.


No comments:
Post a Comment