Source:
Pensées de Christine, reine de Suède, pages 186 to 202, edited and published by Baron Carl Bildt, 1906; original at Harvard University
Compare this with the edition published by Arckenholtz (1760):
The "Pensées":
101.
Pour bien parler, il faut parler peu.
102.
Toute autorité et toute force doit toujours céder à la justice et à la raison.
103.
On doit avoir assez d'intrépidité et du courage pour tous les périls et tous les malheurs de la vie; mais il n'en faut pas avoir assez pour oser de damner.
104.
La renommée est une menteuse qui flatte toujours la fortune, et ne connaît presque pas le mérite.
105.
Il faut tâcher de mériter une belle et grande renommée; mais qu'elle soit favorable ou contraire, il faut toujours la mépriser.
106.
Tous les siècles et tous les pays font naître de grands hommes, et même des héros; mais la fortune et les occasions ne les déclarent pas toujours.
107.
Quiconque a fait une grande action en sa vie, ne doit pas s'en satisfaire. Il doit la compter pour rien, et tâcher de se surpasser toujours. On doit être toujours mal satisfait de soi-même, quelque contents que les autres paraissent de nous.
108.
Il faut être attentif aux occasions et n'en laisser jamais passer aucune sans se signaler, s'il se peut.
109.
Il ne faut pas tant estimer les gens par leurs actions, que par leur capacité, sentiments et desseins; la fortune a trop de part à tout le reste.
110.
Tout homme qui craint le front de son créancier, a l'âme ingrate et basse.
111.
Il me semble que Dioclétien avait raison de refuser l'Empire qu'on lui offrit après l'avoir quitté. Peu de gens ont renoncé à l'Empire. Nous n'en connaissons que Dioclétien, Almansor, Charles V et Christine. Le commun des hommes ont raisonné si diversément, même si sottement sur les actions de ces princes, et peu de gens leur ont fait justice. Il ne faut pas s'en étonner. On ne saurait ni admirer ni approuver ce qu'on n'est pas capable de faire. Je ne parle pas du roi Casimir, parce que je ne sais quel nom donner à l'action que fit ce prince, dont la vie entière et sa mort ont été si peu dignes du sang dont il était sorti.
[roi Casimir = Jean Casimir de Pologne.]
112.
On accuse César comme d'un crime de s'être rendu maître de Rome; mais il me semble qu'on a tort, car pouvait-il rendre un plus grand et plus important service à Rome que de se daigner de lui commander?
113.
Ceux qui tuèrent César, firent plus de mal à Rome que ne firent Sylla, Marius, ni le Triumvirat; et la mort de César fut le plus grand de ses malheurs.
114.
L'on ne saurait pardonner à Brutus le meurtre de César; à cela près c'était un grand et honnête homme que Brutus.
115.
On peut être un très honnête homme, sans être un grand homme, mais on ne saurait être un grand homme, sans être aussi un très honnête homme.
116.
Il vaut mieux mériter que posséder la fortune.
117.
Le mérite personnel met la différence entre les rois, et non pas leurs États.
118.
La gloire et la félicité des royaumes ne dépendent, après Dieu, que des qualités personnelles de leurs rois.
119.
La caractère d'Alcibiade me plaît infiniment.
120.
Parmi les philosophes, Socrate, Aristippe et Diogène sont fort à mon gré; je ne voudrais pourtant pas être faite comme eux.
121.
Il n'y a point au monde d'animal plus sot, ni plus orgueilleux qu'un pédant.
122.
Tout favori ou premier ministre qui n'est pas aimé d'amour de son maître, n'est pas trop en sûreté.
123.
On se trompe quand on s'imagine que les princes sont gouvernés par leurs ministres; quelque faible que soit un prince, il est toujours le plus fort, car ses ministres dépendent de ses volontés et caprices.
124.
Ces directeurs des princes ressemblent fort à ces gens qui apprivoisent les tigres et les lions; ils font faire à ces animaux cent tours et mille jeux. A les voir, il semble qu'ils leur soient entièrement soumis; cependant, quand ils y pensent le moins, un coup de patte les jette là, et fait voir qu'on ne saurait les apprivoiser.
125.
Tout homme qui a le pouvoir en main, s'en sert tôt ou tard.
126.
Quand on a le malheur d'être né sujet, on est bien plus malheureux de l'être d'un grand et habile homme; c'est le dernier des malheurs d'être à la discrétion d'un sot.
127.
Toute l'habileté et l'autorité des ministres ne consistent qu'à savoir étudier la capacité et le génie de leurs princes et les seconder bien.
128.
Les princes sont parfois plus criminels par leurs exemples que par leurs actions mêmes.
129.
Tout ce qui détruit l'estime et le respect que les hommes portent aux princes, leur est mortel.
130.
La véritable grandeur consiste non pas à faire tout ce que l'on veut, mais à ne vouloir ce que qu'on doit.
131.
Quand une bonne action nous rendrait malheureux pour tout le reste de la vie, on ne doit jamais se repentir de l'avoir fait.
132.
La fortune justifie bien des défauts, même des crimes, mais elle n'en console pas.
133.
Il est du devoir d'un prince de donner quelques moments de son temps à la lecture de bons livres. Les moments ne sont pas perdus pour le public, car ils corrigent et instruisent les princes. Il faut savoir dérober ces moments à son repos, à sa nourriture, à ses divertissements et plaisirs, mais non pas à ses affaires, ni à son devoir.
134.
Il faut que les princes étudient surtout le grand livre du monde. Il faut qu'ils sachent lire dans le front des hommes, et jusque dans leurs cœurs, leurs sentiments que l'intérêt et la flatterie leur cachent avec tant de soin. Cette science est rare, Dieu la donne à peu de gens; mais ceux qui l'ont, sont faits pour régner.
135.
C'est en vain que les princes espèrent de savoir la vérité des autres, s'ils ne se la disent eux-mêmes.
136.
L'application et la défiance ne sont pas des vertus, mais ce sont des qualités si nécessaires aux princes, qu'il est impossible qu'ils s'en puissent passer.
137.
La plupart de ceux qui approchent des princes, n'ont autre dessein que de leur plaire pour les tromper mieux.
138.
Il faut se garder plus de ses amis, confidents et parents, que de ses ennemis mêmes, car ils nous sont plus dangereux, parce qu'ils nous sont plus chers.
139.
Quelque fourbe que soit la Cour, les princes sont presque toujours plus fourbes, s'ils ne sont entièrement sots; ils ne sont jamais trompés que par eux-mêmes, et ce n'est qu'à faute d'application et de défiance qu'ils tombent dans les pièges.
140.
Les princes ne sauraient être aimés, s'ils ne sont craints et estimés.
141.
Il faut qu'un prince rende sa personne plus redoutable que sa fortune, quelque grande qu'elle soit; mais il ne doit se rendre tel qu'aux méchants et aux ennemis de son État.
142.
De quelque familiarité et de quelque bonté qu'un prince use envers ses amis, serviteurs ou parents, il faut qu'il sache y mêler toujours quelque chose de si grand, qu'il les fasse trembler; mais ce don vient du Ciel; la morgue que les princes substituent à ce talent ne fait pas cet effet.
143.
Il y a des gens qui croient se faire respecter en se transformant en des statues; mais c'est le secret de se rendre ridicule, et non pas terrible.
144.
Les tyrans et les gens cruels ne sont jamais craints; ils sont haïs.
145.
On ne saurait ni aimer, ni respecter ce qu'on n'estime pas.
146.
Quelque défiant, appliqué ou habile que soit un prince, il est exposé aux tromperies et aux trahisons, comme les pilotes aux orages.
147.
Quelque soupçonneux et défiant que soit un prince, il faut qu'il ne condamne jamais personne sur le rapport d'autrui, sans l'avoir écouté, et on doit être toujours disposé ou à justifier les innocents, ou à pardonner aux coupables, quand il y a lieu de le faire avec justice et raison.
148.
On doit avoir pour suspect tout ce qui se dit au préjudice d'un tiers, et bien examiner si l'envie, la jalousie, la haine et mille autre passions, et mille sortes d'intérêts secrets, ne font pas parler les gens.
149.
Quelque opinion qu'on ait de la probité des hommes, il ne s'y faut pas fier si fort qu'on ne doute jamais ni de ce qu'ils nous disent, ni de ce qu'ils font; car les hommes peuvent toujours ou être trompés, ou tromper, et s'ils ne nous manquent pas, ils peuvent nous manquer.
150.
L'intérêt et les passions violentes rendent quelque fois les plus honnêtes gens du monde injustes et coupables, malgré eux-mêmes. Il faut tout pardonner; l'homme est un abîme de misère.
151.
La plus grande offense qu'on peut faire à un prince, c'est de lui dire un mensonge. Il faut savoir se servir du mensonge comme du reste des choses, mais sans mentir jamais. Il faut aussi savoir habilement user de la crédulité des hommes, car il [y] a des occasions où elle fait merveille.
152.
Il faut vivre avec les gens d'une manière si affable et si honnête, qu'ils soient presque forcés à nous dire tout ce qu'ils savent.
153.
Il ne faut jamais donner sujet à personne de se repentir avec justice de nous avoir dit une vérité, ni un secret.
154.
Dans la Cour, tout est suspect. Les caresses, les louanges et les bons offices mêmes ne se font quelquefois que pour nuire.
155.
La vie est un trafic; on ne saurait y faire de grands gains, sans s'exposer à de grandes pertes.
156.
La faiblesse est le plus grand défaut des princes.
157.
La grande familiarité qui fait mépriser les uns, fait plus respecter les autres. Il y a des gens que plus on les connaît, plus on les estime, et plus on les craint.
158.
Il faut savoir profiter de tout, aussi bien de nos propres fautes et défauts, que de ceux d'autrui.
159.
Il faut punir avec regret et récompenser avec joie.
160.
Il faut punir dans la forme de justice quand on peut; mais quand on ne peut pas, il faut toujours punir comme on peut.
161.
Il faut laisser rarement impunis ceux qui méritent de l'être.
162.
Il faut mieux pourtant pardonner aux coupables que de punir les innocents.
163.
On doit le pardon à tout homme qui confesse sa faute et se rend à discrétion.
164.
Il ne faut jamais confier son secret à personne que de nécessité, ou de dessein.
165.
Il ne faut pas être mystérieux, ni faire passer pour des secrets des bagatelles qui ne méritent pas de l'être.
166.
On doit se mettre en état de ne craindre ni soi-même, ni personne. Il faut qu'un prince ne craigne rien tant que de faire mal son devoir. Tout homme qui ne craint rien, fait tout trembler et se met au-dessus de tout ce qui s'oppose à lui.
167.
La plupart des hommes ne savent ni louer, ni blâmer avec justice; il faut avoir une très grande indifférence pour ce qu'ils disent de nous.
168.
La fortune déguise souvent les gens; mais les occasions les démasquent.
169.
C'est au prix de terribles travaux et [de] bien des sueurs et de sang répandu, qu'Alexandre et peu d'autres ont mérité leurs grands noms.
170.
La fausse gloire est à bon marché, mais la véritable coûte cher aux hommes.
171.
Quelque effort que fassent la fortune et la flatterie, elles ne sauraient faire devenir la fausse une véritable gloire.
172.
L'on compare des gens avec Alexandre le Grand qui méritent à peine d'être comparés à son Bucéphale.
173.
La nature nous dispose à la mort par la vieillesse; elle nous dégoûte peu à peu de la vie par les maladies, et les incommodités qui en sont inséparables. On mourrait presque inconsolable, si l'on ne vieillissait pas.
174.
Il n'y a point d'homme si sot, ni si mal habile dans le monde, qu'il ne soit propre à quelque chose.
175.
Tout homme qui ne préfère pas son devoir et sa gloire à ses satisfactions, aises et plaisirs, n'est capable de rien de grand; il faut savoir se priver de tout, quand il est question d'y vaquer.
176.
On fait grâce aux criminels en les faisant mourir.
177.
On peut malaisément connaître, ni juger du vrai mérite, sans en avoir.
178.
Quoi que nous disent les philosophes, je tiens la pauvreté, les maladies, les douleurs corporelles de véritables maux, dont la raison ne saurait nous consoler. La religion seule nous fournit des consolations solides entre tous ces maux de la vie.
179.
La vie ne peut être agréable sans la parfaite santé et le vigueur de l'âme et du corps.
180.
Les passions sont le sel de la vie; on n'est heureux ni malheureux qu'à proportion qu'on les a violentes.
181.
Les passions ne sont ni injustes ni criminelles, mais les objets qu'on leur donne, les rendent ou coupables ou légitimes.
182.
L'orgueil doit servir à nous empêcher de faire des choses indignes d'un homme d'honneur.
183.
L'amour et l'ambition doivent avoir Dieu pour leur objet; ce n'est qu'en Lui seul qu'elles peuvent trouver de quoi se satisfaire abondamment et dignement.
184.
On doit haïr l'injustice et les crimes, sans haïr ni les injustes ni les criminels.
185.
On doit punir sans colère et sans injustice.
186.
La colère est souvent juste, mais pas toujours innocente. La colère a ses plaisirs aussi bien que l'amour, mais on doit s'en rendre le maître par le secours du Ciel.
187.
La discrétion est une vertu qui assaisonne toutes les autres.
188.
Le tempérament nous rend presque toujours ou sots ou criminels.
189.
L'envie et l'avarice sont des passions basses et indignes d'un honnête homme, parce qu'elles ne sauraient avoir du rapport à Dieu.
190.
La crainte, toute basse et indigne qu'elle est, devient noble et juste, quand on ne craint que Dieu et le crime.
191.
La libéralité serait la plus belle de toutes les vertus, si elle ne se détruisait pas elle-même.
192.
Il y a des gens si bienfaisants, qu'ils ont plus de mérite à savoir refuser les grâces qu'on leur demande, qu'à les accorder.
193.
Il y a des autres qui savent refuser et obliger, ce qui est bien rare et difficile.
194.
C'est un grand malheur, que d'être obligé à un malhonnête homme.
195.
Tout ce qui finit, ne peut être insupportable, et le peu de durée de notre vie peut et doit nous consoler de tous les maux de ce monde.
196.
Si nous sommes sots, ignorants, pauvres et malheureux, il s'en faut consoler. La mort nous guérira de tous ces maux, et il viendra un temps qui ne finira pas, où nous saurons tout et nous serons heureux et parfaits pour toute l'éternité.
197.
Les biens et les maux de ce monde ressemblent fort à ces peintures de perspectives qui nous amusent, et nous trompent de tant de façons, et qui ne sont en effet qu'un peu de toile peinte, mais rien de réel.
198.
Nous sommes presque toujours enfants. Nous changeons à tous les âges nos amusements et nos poupées. Tout se proportionne peu à peu à notre capacité, mais au bout du compte, on ne s'occupe qu'à des bagatelles, et chaque saison et chaque âge se rit de ceux qu'on vient de quitter, quoique l'occupation qui en suit ne soit guère plus sérieuse.
199.
L'unique but de l'amour est d'aimer et d'être aimé; il ne prétend rien de plus.
200.
L'amour embellit l'objet aimé et le rend à tous moments plus aimable.
Swedish translation (my own):
101.
För att tala väl måste man tala lite.
102.
All auktoritet och all styrka måste alltid vika för rättvisa och förnuft.
103.
Man måste ha tillräckligt med oräddhet och mod för alla livets faror och olyckor; men man får inte ha tillräckligt för att våga fördöma.
104.
Berömmelse är en lögnare som alltid smickrar lyckan och vet nästan ingenting om förtjänster.
105.
Man måste försöka förtjäna ett vackert och stort rykte; men, vare sig det är gynnsamt eller emot det, måste man alltid förakta det.
106.
Varje sekel och varje land föder stora män, till och med hjältar; men lyckan och tillfällen visar inte alltid dem.
107.
Den som har utfört en stor handling i sitt liv måste inte nöja sig med den. Man måste betrakta den som ingenting och sträva efter att alltid överträffa sig själv. Man måste alltid vara missnöjd med sig själv, hur nöjda andra än må verka med oss.
108.
Man måste vara uppmärksam på tillfällen och aldrig låta några passera utan att utmärka sig, om man kan.
109.
Man bör inte uppskatta människor så mycket efter deras handlingar som efter deras förmåga, känslor och avsikter; lyckan spelar alltför stor roll i allt annat.
110.
Den som fruktar sin kreditors panna har en otacksam och låg själ.
111.
Det förefaller mig som att Diocletianus hade rätt i att vägra det imperium som erbjöds honom efter att han lämnat det. Få människor har avsägt sig imperiet. Vi känner bara till Diocletianus, Almansur, Karl V och Kristina. Vanliga människor har resonerat så olika, till och med så dumt, om dessa furstars handlingar, och få har gjort dem rättvisa. Man borde inte förvånas över detta. Man kan varken beundra eller godkänna det man inte är kapabel till. Jag talar inte om konung Kasimir, ty jag inte vet vad namn jag skall ge den handling som utfördes av denne furste, vars hela liv och vars död var så ovärdiga det blod han kom ifrån.
[Konung Kasimir = Johan Kasimir av Polen.]
112.
Man anklagar Caesar, som ett brott, för att ha tagit kontroll över Rom; men det förefaller mig att man har fel, ty vilken större och viktigare tjänst kunde han ha gjort Rom än att nedlåta sig till att befalla det?
113.
De som dödade Caesar gjorde Rom mer skada än Sulla, Marius eller triumviratet; och Caesars död var den största av hans olyckor.
114.
Man kan inte förlåta Brutus för mordet på Caesar; förutom att Brutus var en stor och ärlig man.
115.
Man kan vara en mycket ärlig man utan att vara en stor man, men man kan inte vara en stor man utan att också vara en mycket ärlig man.
116.
Det är bättre att förtjäna än att äga lycka.
117.
Personlig förtjänst avgör skillnaden mellan konungar, och inte deras Stater.
118.
Rikens ära och lycka beror, efter Gud, endast på deras konungars personliga egenskaper.
119.
Alkibiades' karaktär behagar mig oändligt.
120.
Bland filosoferna är Sokrates, Aristippos och Diogenes mycket till min smak; jag skulle dock inte vilja bli lik dem.
121.
Det finns inget djur i världen som är dummare eller stoltare än en pedant.
122.
Varje favorit eller premiärminister som inte är älskad av sin herre befinner sig inte i alltför stor säkerhet.
123.
Man lurar sig själv när man föreställer sig att furstar styrs av sina ministrar; hur svag en furste än må vara, är han alltid den starkaste, ty hans ministrar är beroende av hans viljor och nycker.
124.
Dessa furstars direktörer är mycket lika de människor som tämjer tigrar och lejon; de får dessa djur att göra hundra knep och tusen spel. För att se dem verkar det som om de är helt undergivna dem; men när de minst tänker på det kastar ett tassslag dem dit och visar att man inte kan tämja dem.
125.
Varje människa som har makt i handen förr eller senare tjänar sig därmed.
126.
När man har olyckan att födas som undersåte, är det mycket mer olyckligt att födas som undersåte till en stor och skicklig man; det är den största olycka att vara utlämnad åt en dåre.
127.
All skicklighet och auktoritet hos ministrar består enbart i att veta hur man studerar sina furstars kapacitet och geni och sekunderar dem väl.
128.
Furstar är ibland mer kriminella genom sina exempel än genom sina handlingar.
129.
Allt som förstör den aktning och respekt som människor har för furstar är dödligt för dem.
130.
Sann storhet består inte i att göra allt man vill, utan i att bara vilja det man måste.
131.
Även om en god gärning skulle göra oss olyckliga resten av våra liv, får vi aldrig ångra att vi gjort den.
132.
Lyckan rättfärdigar många fel, till och med brott, men den tröstar dem inte.
133.
Det är en furstes plikt att ägna några ögonblick av sin tid åt att läsa goda böcker. Dessa ögonblick går inte förlorade för allmänheten, ty de korrigerar och undervisar furstar. Man måste veta hur man berövar dessa ögonblick sin vila, sin näring, sina förnöjelser och nöjen, men inte sina angelägenheter eller sin plikt.
134.
Furstar måste framför allt studera världens stora bok. De måste veta hur man läser människors ansikten, och till och med deras hjärtan, deras känslor som intresse och smicker döljer för dem med så stor omsorg. Denna vetenskap är sällsynt, Gud ger den till få människor; men de som har den är gjorda att regera.
135.
Det är förgäves som furstar hoppas få veta sanningen från andra om de inte berättar den för sig själva.
136.
Flit och misstro är inte dygder, men de är egenskaper som är så nödvändiga för furstar att det är omöjligt för dem att klara sig utan dem.
137.
De flesta som närmar sig furstar har ingen annan avsikt än att behaga dem för att bättre kunna lura dem.
138.
Vi måste vara mer försiktiga med våra vänner, förtrogna och släktingar än med våra fiender själva, ty de är farligare för oss eftersom de är oss kärare.
139.
Hur bedrägligt hovet än må vara, är furstar nästan alltid mer bedrägliga, om de inte är helt och hållet dumma; de blir aldrig lurade förutom av sig själva, och det är bara genom bristande flit och misstro som de faller i fällor.
140.
Furstar kan inte vara älskad om de inte är fruktade och uppskattade.
141.
En furste måste göra sig mer fruktansvärd än sin lycka, hur stor den än må vara; men han får bara göra sig själv så mot de onda och sin Stats fiender.
142.
Oavsett vilken familiaritet och vänlighet en furste visar mot sina vänner, tjänare eller släktingar, måste han alltid veta hur man blandar den med något så stort att det får dem att darra; men denna gåva kommer från himlen; den arrogans som furstar ersätter denna talang har inte denna effekt.
143.
Det finns människor som tror att de kan göra sig respekterade genom att förvandla sig till statyer; men detta är hemligheten med att göra sig löjlig och inte fruktansvärd.
144.
Tyranner och grymma människor fruktas aldrig; de hatas.
145.
Man kan varken älska eller respektera det man inte värdesätter.
146.
Hur misstroende, flitig eller skicklig en furste än må vara, utsätts han för bedrägerier och svek, likt styrmän i stormar.
147.
Hur misstänksam och misstroende en furste än må vara, måste han aldrig fördöma någon baserat på en annans rapport utan att ha lyssnat på honom, och man måste alltid vara benägen att antingen rättfärdiga den oskyldige eller att förlåta den skyldige, när det finns plats att göra det med rättvisa och förnuft.
148.
Man måste vara misstänksam mot allt som sägs till nackdel för en tredje part och noggrant undersöka om avund, avundsjuka, hat och tusen andra passioner och tusen slags hemliga intressen inte får människor att tala.
149.
Oavsett vilken åsikt man än må ha om människors redbarhet, får man inte lita så starkt på den att man aldrig tvivlar på vare sig vad de säger till oss eller vad de gör; för människor kan alltid antingen bli lurade eller lura, och om de inte sviker oss, så kan de svika oss.
150.
Intresse och våldsamma passioner gör ibland de ärligaste människorna i världen orättvisa och skyldiga, trots sig själva. Man måste förlåta allt; människan är en avgrund av elände.
151.
Den största förolämpningen man kan göra en furste är att berätta en lögn för honom. Man måste veta hur man betjänar sig av lögner som av andra saker, men utan att någonsin ljuga. Man måste också veta hur man skickligt använder människors godtrogenhet, ty det finns tillfällen då den gör underverk.
152.
Man måste leva med människor på ett sätt så älskvärt och så ärligt att de nästan tvingas berätta allt de vet för oss.
153.
Man får aldrig ge någon anledning att med rätta ångra sig för att ha berättat en sanning eller en hemlighet för oss.
154.
Vid hovet är allt misstänkt. Karesser, beröm och till och med goda tjänster görs ibland bara för att skada.
155.
Livet är en trafik; man kan inte göra stora vinster utan att utsätta sig för stora förluster.
156.
Svaghet är furstars största brist.
157.
Den stora familiaritet som gör vissa människor föraktade gör andra mer respekterade. Det finns människor som ju mer man känner dem, desto mer uppskattar man dem och desto mer fruktar man dem.
158.
Vi måste veta hur vi kan dra nytta av allting, både av våra egna fel och brister och av andras.
159.
Man måste straffa med ånger och belöna med glädje.
160.
Man måste straffa med rättvisa när man kan; men när man inte kan, måste man alltid straffa som man kan.
161.
De som förtjänar det bör sällan få passera ostraffade.
162.
Det är dock bättre att förlåta de skyldiga än att straffa de oskyldiga.
163.
Förlåtelse tillkommer varje människa som erkänner sitt fel och överlämnar sig åt diskretion.
164.
Man bör aldrig anförtro sig sin hemlighet till någon annat än av nödvändighet eller avsikt.
165.
Man bör inte vara hemlighetsfull, och inte heller ge ut som hemligheter bagateller som inte förtjänar att vara det.
166.
Man måste försätta sig i ett tillstånd där man varken fruktar sig själv eller någon annan som helst. En furste får inte frukta något mer än att göra sin plikt dåligt. Varje man som inte fruktar något får alla att darra och sätter sig över allt som motsätter sig honom.
167.
De flesta män vet inte hur man berömmer eller klandrar med rättvisa; man måste ha stor likgiltighet för vad de säger om en.
168.
Lyckan döljer ofta människor; men tillfällen demaskerar dem.
169.
Det var på bekostnad av fruktansvärt arbete, mycket svett och blodsutgjutelse som Alexander och få andra förtjänade sina stora namn.
170.
Falsk ära är billig, men sann ära kostar människor dyrt.
171.
Oavsett vilken ansträngning lyckan och smickern än må göra, kan de inte förvandla falsk ära till sann ära.
172.
Man jämför människor med Alexander den store som knappast förtjänar att jämföras med sin Bukefalos.
173.
Naturen disponerar oss för döden genom ålderdom; den äcklar oss lite i taget med livet genom sjukdomar och de olägenheter som är oskiljaktiga från det. Man skulle dö nästan otröstlig om man inte åldrades.
174.
Det finns ingen man i världen så dum eller så oskicklig att han inte är lämpad för något.
175.
Varje människa som inte föredrar sin plikt och sin ära framför sin tillfredsställelse, bekvämligheter och nöjen är inte kapabel till något stort som helst; man måste veta hur man berövar sig allt när det gäller att komma i gång.
176.
Man gör brottslingar nåd genom att döma dem till döden.
177.
Man har svårt att känna till eller bedöma sann förtjänst utan att ha den.
178.
Vad filosofer än säger oss, anser jag att fattigdom, sjukdomar och kroppsliga smärtor är sanna ondskan som förnuftet inte kan trösta oss för. Religion ensam ger oss solid tröst mitt i alla dessa livets smärtor.
179.
Livet kan inte vara behagligt utan perfekt hälsa och kraft i själ och kropp.
180.
Passionerna är livets salt; man är lycklig eller olycklig bara i proportion till de våldsamma man har.
181.
Passionerna är varken orättvisa eller kriminella, men de objekt vi ger dem gör dem antingen skyldiga eller lagliga.
182.
Stolthet måste tjäna till att hindra oss från att göra saker som är ovärdiga en hedersman.
183.
Kärlek och ambition måste ha Gud som sitt objekt; endast i honom kan de finna något att tillfredsställa sig med i överflöd och värdighet.
184.
Man måste hata orättvisa och brott, utan att hata vare sig de orättvisa eller de kriminella.
185.
Man måste straffa utan vrede och utan orättvisa.
186.
Ilska är ofta rättfärdig, men inte alltid oskyldig. Ilska har sina nöjen såväl som kärlek, men man måste göra sig till herre över dem med himlens hjälp.
187.
Diskretion är en dygd som kryddar alla andra.
188.
Temperament gör oss nästan alltid antingen till dårar eller brottslingar.
189.
Avundsjuka och girighet är låga passioner ovärdiga en ärlig människa, ty de inte kan ha någon relation till Gud.
190.
Rädsla, låg och ovärdig som den är, blir ädel och rättfärdig när man bara fruktar Gud och brott.
192.
Det finns människor som är så välgörande att de har mer förtjänst i att veta hur man vägrar de nåder man ber dem om än i att bevilja dem.
193.
Det finns andra som vet hur man vägrar och förpliktar, vilket är mycket sällsynt och svårt.
194.
Det är en stor olycka att vara förpliktad till en oärlig man.
195.
Ingenting som ändar kan vara outhärdligt, och våra livs korta liv kan och måste trösta oss med alla världens smärtor.
196.
Om vi är dumma, okunniga, fattiga och olyckliga, så måste vi trösta oss av det. Döden kommer att bota oss från alla dessa smärtor, och det kommer en tid som aldrig tar slut, då vi kommer att veta allt och vi kommer att vara lyckliga och fullkomliga i all evighet.
197.
Världens goda och onda är väldigt likt de perspektivmålningar som roar oss och bedrar oss på så många sätt, och som i själva verket bara är en bit målad duk, men inget verkligt.
198.
Vi är nästan alltid barn. Vi byter ut våra nöjen och våra dockor i alla åldrar. Allt proportionerar sig lite i taget efter vår förmåga, men i slutändan sysselsätter vi oss bara med bagateller, och varje säsong och varje ålder skrattar åt dem vi just har lämnat, även om den sysselsättning som följer knappast är allvarligare.
199.
Kärlekens enda syfte är att älska och bli älskad; den pretenderar till intet mer.
200.
Kärleken förskönar det älskade objektet och gör det mer älskvärt hela tiden.
English translation (my own):
101.
To speak well, one must speak little.
102.
All authority and all strength must always cede to justice and reason.
103.
One must have enough intrepidity and courage for all the perils and misfortunes of life; but one must not have enough to dare to damn.
104.
Fame is a liar who always flatters fortune and knows almost nothing of merit.
105.
One must try to deserve a beautiful and great reputation; but, whether favourable or contrary, one must always despise it.
106.
Every century and every country gives birth to great men, even heroes; but fortune and occasions do not always declare them.
107.
Anyone who has performed a great action in his life must not satisfy himself with it. One must consider it nothing and strive to always surpass oneself. One must always be ill-satisfied with oneself, however content others may appear of us.
108.
One must be attentive to occasions and never let any pass without distinguishing oneself, if one can.
109.
One should not esteem people so much by their actions as by their capacity, sentiments and intentions; fortune plays too much a part in all the rest.
110.
Anyone who fears the brow of his creditor has an ungrateful and base soul.
111.
It seems to me that Diocletian was right to refuse the Empire one offered to him after he had quit it. Few people have renounced the Empire. We know of only Diocletian, Almansor, Charles V, and Kristina. Ordinary men have reasoned so diversely, even so foolishly, about the actions of these princes, and few have done them justice. One should not be astonished at this. One can neither admire nor approve of what one is not capable of doing. I do not speak of King Kazimierz, because I do not know what name to give to the action done by this prince, whose entire life and whose death were so unworthy of the blood from which he sprang.
[King Kazimierz = Jan Kazimierz of Poland.]
112.
One accuses Caesar, as a crime, of having taken control of Rome; but it seems to me that one is wrong, for what greater and more important service could he have rendered to Rome than to deign to command it?
113.
Those who killed Caesar did more harm to Rome than Sulla, Marius, or the Triumvirate; and Caesar's death was the greatest of his misfortunes.
114.
One cannot forgive Brutus for the murder of Caesar; except that Brutus was a great and honest man.
115.
One can be a very honest man without being a great man, but one cannot be a great man without also being a very honest man.
116.
It is better to deserve than to possess fortune.
117.
Personal merit makes the difference between kings, and not their States.
118.
The glory and felicity of kingdoms depend, after God, only on the personal qualities of their kings.
119.
The character of Alcibiades pleases me infinitely.
120.
Among the philosophers, Socrates, Aristippus, and Diogenes are very much to my liking; I would not, however, want to be made like them.
121.
There is no animal in the world more foolish or more prideful than a pedant.
122.
Any favourite or prime minister who is not loved by his master is not in too much security.
123.
One deceives oneself when one imagines that princes are governed by their ministers; however weak a prince may be, he is always the strongest, for his ministers depend on his will and caprices.
124.
These directors of princes are very much like those people who tame tigers and lions; they make these animals do a hundred tricks and a thousand games. To see them, it seems that they are entirely submissive to them; however, when they least think of it, a swipe of the paw throws them there and shows that one cannot tame them.
125.
Every man who has power in hand serves himself of it sooner or later.
126.
When one has the misfortune of being born a subject, one is much more unfortunate to be born a subject of a great and skillful man; it is the greatest of misfortunes to be at the discretion of a fool.
127.
All the skill and authority of ministers consists solely in knowing how to study the capacity and genius of their princes and second them well.
128.
Princes are sometimes more criminal by their examples than by their very actions.
129.
Everything that destroys the esteem and respect that men have for princes is mortal to them.
130.
True greatness consists not in doing everything one wants, but in wanting only what one must.
131.
Even if a good deed would make us unhappy for the rest of our lives, we must never repent of having done it.
132.
Fortune justifies many faults, even crimes, but it does not console them.
133.
It is the duty of a prince to devote a few moments of his time to reading good books. These moments are not lost for the public, for they correct and instruct princes. One must know how to rob these moments from one's rest, from one's nourishment, from one's divertisements and pleasures, but not from one's affairs or from one's duty.
134.
Princes must, above all, study the great book of the world. They must know how to read men's faces, and even their hearts, their feelings that interest and flattery hide from them with so much care. This science is rare, God gives it to few people; but those who do have it are made to reign.
135.
It is in vain that princes hope to know the truth from others unless they tell it to themselves.
136.
Application and distrust are not virtues, but they are qualities so necessary to princes that it is impossible for them to do without them.
137.
Most of those who approach princes have no other design than to please them in order to better deceive them.
138.
We must be more wary of our friends, confidants and relatives than of our enemies themselves, for they are more dangerous to us because they are dearer to us.
139.
However deceitful the court may be, princes are almost always more deceitful, if they are not entirely foolish; they are never deceived except by themselves, and it is only through lack of application and distrust that they fall into traps.
140.
Princes cannot be loved if they are not feared and esteemed.
141.
A prince must make himself more redoubtable than his fortune, however great it may be; but he must only make himself so towards the wicked and the enemies of his State.
142.
Whatever familiarity and kindness a prince uses toward his friends, servants or relatives, he must always know how to mix it with something so great that it makes them tremble; but this gift comes from Heaven; the arrogance that princes substitute for this talent does not have this effect.
143.
There are people who believe they can make themselves respected by transforming themselves into statues; but this is the secret of making oneself ridiculous and not terrible.
144.
Tyrants and cruel people are never feared; they are hated.
145.
One can neither love nor respect what one does not esteem.
146.
However distrustful, applied or skillful a prince may be, he is exposed to deceptions and betrayals, like pilots to storms.
147.
However suspicious and distrustful a prince may be, he must never condemn anyone based on the report of another without having listened to him, and one must always be disposed either to justify the innocent or to pardon the guilty, when there is place to do so with justice and reason.
148.
One must be suspicious of everything that is said to the detriment of a third party and examine well whether envy, jealousy, hatred and a thousand other passions and a thousand kinds of secret interests are not making people speak.
149.
Whatever opinion one may have of the probity of men, one must not trust in it so strongly that one never doubts either what they say to us or what they do; for men can always either be deceived or deceive, and if they do not fail us, they can fail us.
150.
Interest and violent passions sometimes make the most honest people in the world unjust and guilty, in spite of themselves. One must forgive everything; man is an abyss of misery.
151.
The greatest offense one can do to a prince is to tell him a lie. One must know how to serve oneself of lies as of other things, but without ever lying. One must also know how to skillfully use men's credulity, for there are occasions when it does wonders.
152.
One must live with people in a manner so affable and so honest that they are almost forced to tell us everything they know.
153.
One must never give anyone cause to repent with justice of having told us a truth or a secret.
154.
At court, everything is suspect. Caresses, praise, and even good offices are sometimes done only to harm.
155.
Life is a traffic; one cannot make great gains without exposing oneself to great losses.
156.
Weakness is the greatest defect of princes.
157.
The great familiarity that makes some people despised makes others more respected. There are people whom the more one knows them, the more one esteems them, and the more one fears them.
158.
We must know how to profit by everything, both by our own faults and defects and by those of others.
159.
One must punish with regret and reward with joy.
160.
One must punish with justice when one can; but when one cannot, one must always punish as one can.
161.
Those who deserve it should rarely go unpunished.
162.
It is, however, better to forgive the guilty than to punish the innocent.
163.
Forgiveness is due to every man who confesses his fault and renders himself to discretion.
164.
One should never confide one's secret to anyone except out of necessity or design.
165.
One should not be mysterious, nor pass off as secrets trifles that do not deserve to be so.
166.
One must put oneself in a state to fear neither oneself nor anyone. A prince must fear nothing so much as doing his duty badly. Every man who fears nothing makes everyone tremble and places himself above all that opposes him.
167.
Most men do not know how to praise or blame with justice; one must have great indifference to what they say about one.
168.
Fortune often disguises people; but occasions unmask them.
169.
It was at the cost of terrible labours, much sweat and bloodshed that Alexander and few others earned their great names.
170.
False glory is cheap, but true glory costs men dearly.
171.
Whatever effort fortune and flattery may make, they cannot turn false glory into true glory.
172.
One compares people to Alexander the Great who hardly deserve to be compared to his Bucephalus.
173.
Nature disposes us to death through old age; it disgusts us little by little with life through illnesses and the inconveniences that are inseparable from it. One would die almost inconsolable if one did not grow old.
174.
There is no man in the world so foolish or so unskillful that he is not fit for something.
175.
Any man who does not prefer his duty and his glory to his satisfactions, comforts and pleasures is not capable of anything great; one must know how to deprive oneself of everything when it is a question of getting down to business.
176.
One does grace to criminals by putting them to death.
177.
One has difficulty knowing or judging true merit without having it.
178.
Whatever philosophers tell us, I hold poverty, illnesses and bodily pains to be true evils for which reason cannot console us. Religion alone furnishes us with solid consolations amid all these ills of life.
179.
Life cannot be agreeable without perfect health and vigour of soul and body.
180.
The passions are the salt of life; one is happy or unhappy only in proportion to the violent ones one has.
181.
The passions are neither unjust nor criminal, but the objects we give them make them either culpable or legitimate.
182.
Pride must serve to prevent us from doing things unworthy of a man of honour.
183.
Love and ambition must have God as their object; only in Him can they find something to satisfy themselves with abundantly and worthily.
184.
One must hate injustice and crime, without hating either the unjust or the criminal.
185.
One must punish without anger and without injustice.
186.
Anger is often just, but not always innocent. Anger has its pleasures as well as love, but one must make oneself the master of them with the help of Heaven.
187.
Discretion is a virtue that seasons all the others.
188.
Temperament almost always makes us either fools or criminals.
189.
Envy and avarice are base passions unworthy of an honest man, because they can have no relation to God.
190.
Fear, base and unworthy as it is, becomes noble and just when one fears only God and crime.
191.
Liberality would be the finest of all virtues if it did not destroy itself.
192.
There are people so beneficent that they have more merit in knowing how to refuse the graces one asks of them than in according them.
193.
There are others who know how to refuse and oblige, which is very rare and difficult.
194.
It is a great misfortune to be obliged to a dishonest man.
195.
Nothing that ends can be unbearable, and the shortness of our lives can and must console us for all the ills of this world.
196.
If we are foolish, ignorant, poor and unhappy, we console ourselves of it. Death will cure us of all these ills, and there will come a time that will never end, when we will know everything and we will be happy and perfect for all eternity.
197.
The goods and evils of this world are very much like those perspective paintings that amuse us and deceive us in so many ways, and which are in fact only a bit of painted canvas, but nothing real.
198.
We are almost always children. We change our amusements and our dolls at all ages. Everything proportions itself little by little to our capacity, but in the end, we only occupy ourselves with trifles, and each season and each age laughs at those we have just left, although the occupation that follows is hardly more serious.
199.
The sole aim of love is to love and be loved; it pretends to nothing more.
200.
Love embellishes the beloved object and makes it more amiable at all times.
Above: Kristina.
Note: Almanzor (al-Manṣūr (المنصور), "The Victorious"; full name Abu ʿĀmir Muḥammad ibn ʿAbdullāh ibn Abi ʿĀmir al-Maʿafiri (أبو عامر محمد بن عبد الله بن أبي عامر المعافري); born circa 938, died 1002) was a Muslim Arab Andalusi military leader and statesman in the 10th century. As the chancellor of the Umayyad Caliphate of Córdoba and hajib (chamberlain) to the weak Caliph Hisham II, Almanzor was the de facto ruler of Islamic Iberia.
No comments:
Post a Comment