Source:
Pensées de Christine, reine de Suède, pages 202 to 220, edited and published by Baron Carl Bildt, 1906; original at Harvard University
Compare this with the edition published by Arckenholtz (1760):
The "Pensées":
201.
L'amour des gens qu'on ne saurait aimer, importune furieusement.
202.
La fidélité en amour n'est pas tant un mérite, qu'une nécessité.
203.
La fidélité seule distingue le vrai du faux.
204.
Tout ce qui plaît, est beau, et il faut avoir assez bonne opinion de soi-même pour en être persuadé.
205.
Mille choses peuvent empêcher qu'on ne possède l'objet de ses désirs, mais rien ne peut empêcher qu'on ne l'aime.
206.
L'amour est chaste; rien ne lui plaît, rien ne l'émeut que l'objet aimé.
207.
Il y a peu de personnes si aimables dans le monde, qu'elles méritent d'être aimées d'un véritable amour.
208.
Toute personne qui est capable d'un véritable amour, est bien heureuse, si elle [ne] trouve rien ici-bas qui réponde dignement à sa passion; ce serait le dernier des malheurs, que d'en trouver.
209.
C'est mal aimer que d'aimer aux dépens de la vertu et de la gloire, qui doivent être inséparables du véritable amour.
210.
La jouissance n'est pas nécessaire à l'existence de l'amour, mais elle est presque nécessaire à la félicité.
211.
On peut être heureux sans posséder; mais on ne saurait être entièrement heureux sans jouir de son objet.
212.
Bien des lois défendent la jouissance, mais aucune ne défend l'amour.
213.
Quand l'espérance de jouir est perdue, on souffre cruellement, mais on n'aime pas moins.
214.
L'absence ne détruit pas le véritable amour, et le temps, qui détruit toutes choses, n'en saurait venir à bout.
215.
Si l'amour est une faiblesse, c'est l'unique qu'on peut pardonner, même aux héros.
216.
Que l'amour soit heureux, ou qu'il soit malheureux, il subsiste toujours.
217.
Quand un cœur est capable d'amour, il est impossible que tôt ou tard il n'aime Dieu, qui seul est capable de le rassasier et de le remplir.
218.
La gloire et la félicité de Dieu est le plus juste et digne sujet de notre joie et de notre consolation.
219.
Quand Dieu nous aurait formés exprès pour brûler éternellement comme des tisons dans l'enfer, Il ne mériterait pas moins d'être aimé et adoré de nous.
220.
Il y a grande apparence que les bienheureux habitants du Ciel sont incomparablement plus heureux par la gloire et la félicité de Dieu, que par celle qu'ils possèdent eux-mêmes par sa grâce et leurs mérites.
221.
Pour être heureux dans ce monde et dans l'autre, il faut savoir se passer de tout ce qui n'est pas Dieu.
222.
Rien ne peut fixer notre cœur; il ne trouve son repos qu'en Dieu.
223.
Il y a des âmes si bien nées et si heureuses, qu'elles n'ont jamais rien aimé que Dieu; il y en a d'autres qui n'y viennent qu'après s'être dégoûtées de tout. Les premières sont dignes d'envie, les secondes sont moins heureuses, mais il vaut mieux l'aimer tard que jamais.
224.
Dieu seul est notre mérite, et Il doit être aussi notre seule récompense.
225.
Les hommes ne sont ni sots ni méchants pour être nés dans un tel ou tel pays, ni pour être d'une telle ou telle profession; ils ne sont sots et méchants que parce qu'ils sont hommes.
226.
Le faux point d'honneur a produit les duels; si l'on connaissait le véritable honneur, l'on ne se battrait jamais à sang froid.
227.
Rien ne peut nous offenser que nous-mêmes; nous sommes en sûreté de tout ce qui nous vient du dehors.
228.
Le talent de la raillerie est d'autant plus dangereux, qu'il plaît à ceux qui l'ont; c'est plutôt un défaut qu'un talent. L'on s'en fait mille ennemis, et on ne s'en corrige pas que par une espèce de miracle.
229.
Les satires ne devraient offenser personne, si elles disent la vérité, et encore moins si elles ne la disent pas.
230.
Quand on fait quelque sottise, on [ne] doit pas s'étonner, si les hommes n'ont pas difficulté de dire ce qu'on n'a pas eu difficulté de faire.
231.
On doit vivre avec les hommes comme avec les malades, desquels on souffre tout sans les croire déshonorés de tout ce qu'ils nous disent, ni de tout ce qu'ils font. On doit les aimer et en avoir pitié.
232.
La véritable générosité et le vrai courage consistent à souffrir et à dissimuler les injures, et non pas à les venger.
233.
Personne ne se croit déshonoré pour avoir reçu un coup de pied d'un cheval, ni d'un âne, et il faudrait avoir le même mépris pour ceux qui nous insultent, de quelque manière que ce soit.
234.
Il faut être persuadé qu'il vaut mieux souffrir les insultes et les injustices, que de les faire aux autres.
235.
Quand on a eu le malheur d'insulter à quelqu'un, il faut être prompt à donner satisfaction et en demander pardon; rien n'est plus grand que de rendre justice aux autres de soi-même.
236.
J'admire toute l'antiquité héroïque, qui ne savait pas l'usage des duels; même les Turcs, les Persans, et toutes les autres nations qui sont si braves, ne savent pas encore ce que c'est; cependant, parmi nous autres chrétiens qui avons le précepte si précis d'abandonner la vengeance à Dieu, ils se sont rendus si familiers, et se sont établis malgré toutes les lois divines et humaines. Je ne sais à quoi attribuer cette frénésie.
237.
Toute créature a droit de venger sur nous les offenses que nous faisons à Dieu tous les jours. Personne ne souffre sans l'avoir bien mérité, et Dieu est si bon, qu'Il ne nous fait jamais souffrir tout ce que nous méritons.
238.
Savoir qui rien [n']arrive dans ce monde, ni dans les grands, ni dans les petits événements, sans qu'il soit expressément ordonné par une Providence, qui est si juste, si sage et si bonne, doit nous consoler de tout ce qui arrive.
239.
Le mérite, qui est si exposé à l'envie et [à] la calomnie, serait fort à plaindre, si l'honneur et la gloire dépendaient de la plume et de la langue des hommes, qui sont presque toujours ignorants, injustes et menteurs.
240.
C'est une espèce d'injustice d'espérer des hommes des services désintéressés, et comme il est rare d'en trouver, on ne doit jamais l'exiger.
241.
Les maîtres doivent penser plus à la fortune de leurs serviteurs qu'eux mêmes; mais le contraire arrive presque toujours: les maîtres n'y pensent guère, et les serviteurs s'en inquiètent trop.
242.
Un serviteur doit servir son maître à sa mode. C'est l'unique moyen de lui plaire, mais il ne faut pas plaire à son maître aux dépens de son maître même. Il faut leur faire connaître leurs erreurs avec respect, et leur donner loisir de se repentir des choses mal ordonnées; c'est rendre un grand service à un maître, que de l'empêcher de faire des sottises.
243.
Un serviteur ne peut avoir de secret pour son maître, qui lui importe de savoir, sans le trahir.
244.
C'est un grand malheur à un homme d'être obligé de servir un autre; ce malheur est plus grand qu'on ne le pense, surtout quand on a eu le malheur de servir un malhonnête homme.
245.
Ce Persan dans Hérodote avait raison, quand il demanda pour toute récompense aux mages de la Perse le privilège de ne commander ni de n'obéir à personne; si cela était faisable, on serait trop heureux dans un tel état.
246.
L'on ne doit jamais rien exiger de ses plus intimes amis au préjudice de leurs autres devoirs.
247.
On peut avoir des secrets pour son ami sans l'offenser, dans les choses qui ne le touchent pas, et qui sont des intérêts d'autres personnes qui nous les ont confiés à cette condition, pourvu que le silence ne préjudicie pas à nos amis; il ne faut pas aussi leur confier jamais des secrets dont la connaissance leur pourrait nuire pour les avoir sus.
248.
On ne doit jamais rien taire à son ami des choses qu'il a intérêt de savoir.
249.
On [ne] doit jamais attendre qu'il nous prie de le servir; on doit toujours le prévenir quand l'on peut.
250.
Ni l'amitié ni l'amour ne doit pas nous aveugler jusqu'à ne pas connaître les défauts de nos amis; on ne doit pas aimer moins leurs personnes avec tous leurs défauts. Il faut les dissimuler, les souffrir, les compatir, pourvu qu'ils soient supportables, et non pas essentiels, car il y en a qui sont incompatibles avec l'estime, l'amitié et l'amour.
251.
On ne doit jamais tromper un ennemi qui se fie à nous, mais beaucoup moins un ami. Ce serait un sacrilège.
252.
Je ne sais s'il est permis de trahir un ami pour le servir. La question est délicate, et si l'on n'est criminel, on est du moins malheureux, quand on y est forcé par quelque conjoncture.
253.
Aucun intérêt ne doit prévaloir à l'amitié. On doit tout sacrifier à son ami, excepté son honneur et sa conscience.
254.
Un ami ne doit pas exiger rien d'injuste; mais quand il l'exigerait, on doit le refuser tout net, sans renoncer à l'amitié, et l'ami qui reçoit ce refus, en doit plus estimer son ami.
255.
La plupart des gens croit que la grande habileté consiste à être fourbe, menteur, méchant et traître; mais le contraire est si vrai que la grande habileté consiste uniquement à ne dire et ne faire jamais rien d'indigne d'un homme d'honneur.
256.
La foi et la parole des princes doit être inviolable; c'est être ennemi de sa gloire et de son propre et véritable intérêt, que de se persuader de pouvoir la violer. Les princes qui s'en dispensent, ne connaissent pas tout le tort qu'ils se font à eux-mêmes.
257.
Plus un prince est grand, plus il doit être religieux observateur de sa parole; mais on ne doit rien promettre qui ne soit juste.
258.
L'impossibilité d'exécuter une promesse, ou son injustice, peuvent dispenser de l'accomplir, et c'est en ces occasions que l'on s'en peut dispenser, sans être digne de blâme.
259.
Hors de là, nul intérêt, ni nul avantage, ne doit dispenser jamais, ni un prince, ni un honnête homme d'accomplir sa parole, et il n'y en a point qui puisse le récompenser de l'avoir enfreint.
260.
On n'est pas obligé d'observer la parole à ceux qui nous ont trahi, ou qui ont manqué à la leur.
261.
Tibère avait raison de dire que tout homme qui a passé les trente années de sa vie, doit être son propre médecin.
262.
C'est une grande faiblesse que de ménager trop la santé. Il en faut jouir et la mettre à toute épreuve, mais surtout quand il est question de faire son devoir.
263.
La difficulté de la confession ne consiste pas à mon gré à dire le mal qu'on a fait, car on ne doit pas avoir de honte à le dire, puisqu'on n'a pas eu de honte de le faire; mais ce qu'il y a de plus difficile, est de nous repentir tout de bon de nos passions et plaisirs, et d'y renoncer sincèrement et pour jamais. Toutefois, Dieu mérite si fort ce grand sacrifice de nous.
264.
Il faut rendre un compte exact aux confesseurs de toutes nos pensées, paroles et actions criminelles: le reste n'est pas de leur ressort.
265.
Quand un homme exécute ponctuellement la pénitence qu'un confesseur lui donne, il s'acquitte pleinement de toute obéissance qu'il lui doit; je ne crois pas que sa jurisdiction aille au delà.
266.
Les princes surtout doivent être fort sur leur garde; on se sert de leurs confesseurs pour leur insinuer bien des choses qui ne viennent pas toujours de la part de Dieu. Il faut souffrir qu'ils nous parlent avec liberté, mais il ne faut pas avoir aussi une obéissance aveugle pour tout ce qu'ils nous disent, et il faut être très persuadés que ce n'est pas toujours Dieu qui les fait parler, quelque saints, réformés ou détachés qu'ils nous paraissent.
267.
La raison et la vérité doivent persuader toujours, de quelque part qu'elles viennent; ce sont les seuls oracles par lesquels Dieu nous parle. Tout homme qui ne s'y rend pas, est malheureux et sot.
268.
Il n'y a presque pas de loi, ni de règle dont on ne se puisse dispenser sans être criminel, dans certaines occasions. Cette opinion est d'Aristippe, et j'y souscris.
269.
Les scrupules sont des faiblesses de l'âme dont il se faut guérir.
270.
Il faut tâcher tant qu'on peut de n'être jamais la dupe; mais surtout il ne faut pas l'être des bigots.
271.
Il faut savoir toutes les malices des hommes sans être malicieux.
272.
C'est une grande erreur que de juger les sentiments des autres par les siens, surtout quand on les a nobles, généreux et grands.
273.
On ne doit jamais rien approuver, ni rejeter, sans en avoir fait expérience.
274.
On ne doit pas facilement croire toutes les choses qui ont du merveilleux; mais on ne doit pas aussi tout rejeter, car il y en a sans doute, quoiqu'il y en a de rares, et c'est une témérité que de vouloir limiter la puissance de la nature par notre ignorance.
275.
De quelque part que nous viennent et les maux et les biens, ils écoulent tous de la puissante main de Dieu, qui en est l'unique maître et dispensateur et qui nous les envoie tantôt par des canaux d'or, tantôt par ceux du plomb, quelquefois même par des canaux empoisonnés. Il faut le bénir, le louer, et le remercier de tout.
276.
Le secret de se rendre agréables les choses les plus fâcheuses du monde, est d'envisager en elles Dieu et sa seule volonté; il faut compter pour rien tout le reste.
277.
Il faut remercier Dieu également et du bien et du mal; du bien comme en étant très indignes, du mal pour en avoir toujours moins que nous ne méritons.
278.
Quand Dieu nous ôte tout, il faut faire ce que fit cet amant d'Alcibiade qui le remercia comme d'une faveur très grande, non seulement du peu qu'il lui laissa, mais aussi de tout ce qu'il lui emporta.
279.
Communément on estime l'expérience, et les vieillards s'en font fête; cependant, j'en fais peu de cas, et je n'estime que le jugement et l'esprit.
280.
Les affaires et les conjonctures sont comme les visages des hommes. Aucun ne se ressemble jamais, et l'expérience ne sert qu'à faire des fautes, si l'on manque d'esprit et de jugement.
281.
Il n'y a point d'autre jeunesse que la parfaite santé et la vigueur de l'âme et du corps. Tout homme qui les a, est jeune, quand il aurait cent années, et tout homme à qui ces qualités manquent, est vieux, quand il n'aurait que dix-huit ans.
282.
Tout le temps qui passe entre l'enfance et la décrépité (sic), est jeunesse, quand on se porte bien.
283.
Il n'y a point d'autre fard que la fortune et la santé, qui embellissent tous ceux qui les possèdent.
284.
La jeunesse est encore un autre fard, qui embellit aussi; mais elle ne dure guère et ne suffit pas sans les deux autres.
285.
Si nous n'étions ignorants, nous ne serions jamais ni vieux, ni malades.
286.
De tous les défauts des hommes, il y en a trois qui me sont les plus insupportables; ce sont les blasphèmes, les mensonges et l'ivrognerie; tout homme qui les a, ne saurait être homme d'honneur.
287.
Il y a des gens à qui les secrets pèsent autant qu'un fardeau.
288.
Il faut être persuadé que les gens faibles et vains ne sauraient être que rarements secrets.
289.
Les jeux publics des cartes [et] des dés devraient être permis comme un trafic; il faudrait toutefois en bannir les tromperies, et les blasphèmes, les punir sévèrement et en régler les heures à une juste mesure. Les jeux d'exercice, comme le ballon, la paume, le mail, etc. sont extrêmement utiles et nécessaires pour la santé.
290.
Si l'on ne gagne aux jeux, l'on perd son argent, mais de plus on perd son temps, qui est une perte irréparable.
291.
C'est une très grande folie, que de s'exposer à perdre dans une heure ce qui suffirait à un homme pour vivre trois ou quatre ans.
292.
Les grands et les riches ne devraient presque pas jouer que pour enrichir ceux qui en ont besoin, et les jeux ne leur devraient être qu'une libéralité ou aumône déguisée.
293.
J'admire les Turcs, qui jouent toujours sans autre intérêt que celui de gagner la partie qu'ils jouent; cela me semble grand et beau.
294.
Il est vrai que le plus grand mal du jeu est la perte du temps; mais la plupart des hommes sont faits d'une manière qu'il est impossible qu'ils ne le perdent, quand même s'ils ne joueraient jamais, et le jeu, quand on en bannirait les blasphèmes et les tromperies, est la plus innocente manière de toutes celles qui font perdre le temps pour gagner l'argent.
295.
Il est de même des comédies et des spectacles. Les hommes ont besoin de relâche, et ne s'en peuvent non plus passer que de la nourriture, ni du repos. Les comédies pourraient même instruire; elles devraient rendre le vice abominable, ridicule et malheureux, la vertu heureuse et triomphante, quelque combattue, quelque opprimée qu'elle soit. Ces sortes d'instructions s'insinuent agréablement dans l'esprit, et cette semence produit son effet tôt ou tard, quoiqu'il n'y paraisse pas.
296.
Si les comédies émeuvent l'amour, cela même n'est pas inutile. Il ne faut que rendre le cœur humain sensible et tendre; le reste, Dieu le fait quand Il veut, [et tel homme est sorti plus amoureux de Dieu, d'une comédie que d'un sermon]. C'est ce que messieurs les bigots n'entendent pas, ou ne veulent pas entendre, car ils veulent qu'on leur donne à eux seuls, et tout l'argent et toute l'attention.
[Les paroles entre crochets sont effacées, mais il paraît incertain que cela ait été fait par la reine.]
297.
Rien ne dégoûte plus des plaisirs que les plaisirs mêmes, et ce n'est pas en vain que Dieu a mêlé les épines aux roses; ce n'est qu'afin qu'elles se fassent sentir.
298.
Les romans forment le monde tel qu'il devrait être, et ils [ne] nous le représentent pas tel qu'il est; ils inspirent pourtant les sentiments généreux et dégoûtent de tout ce qui est contraire à l'honneur. Ils ont une espèce d'utilité qui est agréable.
299.
Les carrousels, danses et autres fêtes à cheval et à pied sont de même; cela tient la jeunesse en haleine et en exercice [et] l'amuse noblement.
300.
Les hommes quittent trop tôt ces sortes d'exercices; on devrait les continuer tant que la santé et la vigueur durent.
Swedish translation (my own; I cannot tag it as such due to character limits in the tags):
201.
Kärleken till människor som man inte kan älska importunerar en häftigt.
202.
Trohet i kärlek är inte så mycket en förtjänst som en nödvändighet.
203.
Endast trohet skiljer det sanna från det falska.
204.
Allt som behagar är vackert, och man måste ha en tillräckligt god uppfattning om sig själv för att bli övertygad om detta.
205.
Tusen saker kan hindra en från att äga föremålet för sina begär, men ingenting kan hindra en från att älska det.
206.
Kärleken är kysk; ingenting behagar den, ingenting rör den utom det älskade objektet.
207.
Det finns få människor i världen som är så älskvärda att de förtjänar att bli älskade med sann kärlek.
208.
Varje människa som är kapabel till sann kärlek är mycket lycklig om de inte finner något här nere som värdigt svarar på deras passion; det skulle vara den största olycka att finna den.
209.
Det är dålig kärlek att älska på bekostnad av dygd och ära, som borde vara oskiljaktiga från sann kärlek.
210.
Njutning är inte nödvändig för kärlekens tillvaro, men den är nästan nödvändig för lycka.
211.
Man kan vara lycklig utan att äga; men man kan inte vara helt lycklig utan att njuta av sitt objekt.
212.
Många lagar förbjuder njutning, men ingen förbjuder kärlek.
213.
När hoppet om att njuta är förlorat, lider man grymt, men man älskar inte mindre.
214.
Frånvaro förstör inte sann kärlek, och tiden, som förstör allting, kan inte övervinna den.
215.
Om kärlek är en svaghet, är det den enda vi kan förlåta, även till hjältar.
216.
Oavsett om kärleken är lycklig eller olycklig, subsisterar den alltid.
217.
När ett hjärta är kapabelt till kärlek är det omöjligt att det förr eller senare inte kommer att älska Gud, som allena är kapabel att tillfredsställa och fylla det.
218.
Guds ära och lycka är det mest rättfärdiga och värdiga föremålet för vår glädje och vår tröst.
219.
Även om Gud uttryckligen hade format oss för att brinna evigt som glödande kol i helvetet, skulle han inte mindre förtjäna att bli älskad och tillbedd av oss.
220.
Det är mycket troligt att himlens välsignade invånare är ojämförligt lyckligare genom Guds ära och lycka än genom det de själva äger genom hans nåd och sina förtjänster.
221.
För att vara lyckliga i denna värld och i den andra måste vi veta hur vi skall klara oss utan allt som inte är Gud.
222.
Ingenting kan laga vårt hjärta; det finner ro endast i Gud.
223.
Det finns själar så välborna och så lyckliga att de aldrig har älskat något annat än Gud; det finns andra som kommer till honom först efter att ha blivit äcklade av allt. De förra är värda avund, de senare är mindre lyckliga, men det är bättre att älska honom sent än aldrig.
224.
Gud allena är vår förtjänst, och han måste också vara vår enda belöning.
225.
Människor är varken dumma eller onda för att de är födda i ett sådant och sådant land, inte heller för att de har ett sådant och sådant yrke; de är dumma och onda bara för att de är människor.
226.
Den falska hedersfrågan har lett till dueller; om vi kände till sann heder skulle vi aldrig slåss kallblodigt.
227.
Ingenting kan förolämpa oss utom oss själva; vi är säkra från allt som kommer till oss utifrån.
228.
Talangen för raljeri är desto farligare ty den behagar dem som har den; den är mer en brist än en talang. Man skaffar sig tusen fiender av den, och man kan bara korrigera sig själv genom något slags mirakel.
229.
Satirer bör inte förolämpa någon om de säger sanningen, och ännu mindre om de inte säger den.
230.
När man begår någon dårskap bör man inte förvånas om människor inte har några svårigheter att säga det man själv inte hade några svårigheter att göra.
231.
Vi måste leva med människor som med de sjuka, från vilka vi lider allt utan att tro att de blir vanärade av allt de säger eller gör. Vi måste älska dem och ha medlidande med dem.
232.
Sann generositet och sant mod består i att lida och dölja skador, och inte i att hämnas dem.
233.
Ingen anser sig vanärad av att ha fått en spark från en häst eller en åsna, och vi bör ha samma förakt för dem som förolämpar oss, på något sätt som helst.
234.
Vi måste vara övertygade om att det är bättre att lida förolämpningar och orättvisor än att göra dem mot andra.
235.
När vi har haft olyckan att förolämpa någon, måste vi vara snabba med att ge gottgörelse och be om förlåtelse; ingenting är större än att göra rättvisa mot andra från sig själv.
236.
Jag beundrar hela den heroiska forntiden, som inte kände till duellernas bruk; till och med turkarna, perserna och alla andra nationer som är så modiga vet ännu inte vad det är; men bland oss kristna, som har den så precisa föreskriften att överge hämnden till Gud, har de blivit så bekanta med den och har etablerat sig trots alla gudomliga och mänskliga lagar. Jag vet inte vad jag skall tillskriva denna frenesi.
237.
Varje varelse har rätt att hämnas på oss de förolämpningar vi begår mot Gud varje dag. Ingen lider utan att ha väl förtjänat det, och Gud är så god att han aldrig låter oss lida allt det vi förtjänar.
238.
Att veta att ingenting sker i denna värld, varken i stora eller små händelser, utan att det uttryckligen beordras av en Försyn, som är så rättvis, så vis och så god, borde trösta oss för allt som händer.
239.
Förtjänst, som är så utsatt för avund och förtal, skulle vara mycket beklaglig om ära och berömmelse hängde på människors penna och tunga, vilka nästan alltid är okunniga, orättvisa och lögnare.
240.
Det är ett slags orättvisa att hoppas på ointresserade tjänster från människor, och eftersom det är sällsynt att finna dem, måste man aldrig kräva dem.
241.
Herrar måste tänka mer på sina tjänares lycka än på sin egen; men det motsatta händer nästan alltid: herrar tänker lite på den, och tjänare oroar sig för mycket för den.
242.
En tjänare måste tjäna sin herre på sitt eget sätt. Detta är det enda sättet att behaga honom, men man måste inte behaga sin herre på bekostnad av hans egen herre. De måste göras medvetna om sina misstag med respekt, och man måste ge dem tid att ångra sig från dåligt ordnade saker; det är att göra en herre en stor tjänst att hindra honom från att begå dårskap.
243.
En tjänare kan inte hålla hemligheter för sin herre som är viktiga för honom att känna till utan att förråda honom.
244.
Det är en stor olycka för en man att vara förpliktad att tjäna en annan; denna olycka är större än man kan tro, särskilt när man har haft olyckan att tjäna en oärlig man.
245.
Denne perser i Herodotos hade rätt när han som sin enda belöning av Persiens vise män krävde privilegiet att varken befalla eller lyda någon; om detta vore möjligt, skulle man vara mer än lycklig i ett sådant tillstånd.
246.
Man måste aldrig kräva något av sina närmaste vänner som skulle skada deras andra plikter.
247.
Man kan hålla hemligheter för sin vän utan att förolämpa honom, i frågor som inte berör honom, och som är i intresse för andra människor som har anförtrott dem till oss på detta villkor, förutsatt att tystnad inte skadar våra vänner; inte heller bör man anförtro dem hemligheter vars kännedom skulle kunna skada dem för att de har känt till dem.
248.
Man måste aldrig tiga för sin vän om något som det ligger i deras intresse att veta.
249.
Vi måste aldrig vänta på att någon skall be oss att tjäna honom; vi måste alltid förhindra det när vi kan.
250.
Varken vänskap eller kärlek måste förblinda oss till den grad att vi inte känner till våra vänners fel; man bör inte älska deras personer mindre, med alla deras brister. Vi måste dölja dem, lida dem och ha medkänsla för dem, förutsatt att de är uthärdliga och inte nödvändiga, ty det finns vissa som är oförenliga med aktning, vänskap och kärlek.
251.
Man får aldrig lura en fiende som litar på oss, men än mindre en vän. Det vore ett helgerån.
252.
Jag vet inte om det är tillåtet att förråda en vän för att tjäna honom. Frågan är delikat, och om man inte är brottsling är man åtminstone olycklig när man tvingas göra det av någon konjunktur.
253.
Inget intresse bör vägra över vänskap. Man måste offra allt för sin vän, utom sin heder och sitt samvete.
254.
En vän får inte kräva något orättvist; men när han kräver det, måste man helt vägra honom, utan att avsäga sig vänskapen, och den vän som får denna vägran måste därför uppskatta sin vän högre.
255.
De flesta tror att stor klokhet består i att vara bedräglig, en lögnare, ond och en förrädare; men motsatsen är så sant att stor klokhet enbart består i att aldrig säga eller göra något ovärdigt en hedersman.
256.
Furstarnas tro och ord måste vara okränkbara; det är att vara en fiende till deras ära och deras eget och sanna intresse att övertyga sig själva om att de kan bryta mot den. Furstar som avstår från den vet inte om allt det orätta de gör sig själva.
257.
Ju större en furste är, desto mer måste han vara en religiös iakttagare av sitt ord; men man får inte lova något som inte är rättvist.
258.
Omöjligheten att uppfylla ett löfte, eller dess orättvisa, kan befria en från att uppfylla det, och det är vid dessa tillfällen som man kan befria sig från det utan att vara värdig skuld.
259.
Utöver detta får inget intresse, ingen fördel, någonsin ursäkta vare sig en furste eller en ärlig man från att uppfylla sitt ord, och det finns ingen som kan belöna honom för att ha mankerat med det.
260.
Vi är inte skyldiga att hålla vårt ord gentemot dem som har förrått oss, eller som har brutit sitt.
261.
Tiberius hade rätt när han sade att varje människa som har levt trettio år av sitt liv borde vara sin egen läkare.
262.
Det är en stor svaghet att sköta sin hälsa för mycket. Man måste njuta av den och sätta den på alla prov, men särskilt när det gäller att göra sin plikt.
263.
Svårigheten med bikt består enligt min mening inte i att berätta om det dåliga man har gjort, ty man skall inte skämmas för att berätta det, eftersom man inte skämdes för att göra det; utan det svåraste är att verkligen ångra våra passioner och nöjen, och att uppriktigt och för alltid avsäga sig dem. Men Gud förtjänar så starkt detta stora offer från oss.
264.
Vi måste avlägga en exakt redogörelse för biktfadern för alla våra kriminella tankar, ord och gärningar; resten är inte deras ansvar.
265.
När en människa punktligt utför den botgöring som en biktfader givit honom, frikänner han sig helt från all lydnad han är skyldig honom; jag tror inte att hans jurisdiktion går utöver det.
266.
Särskilt furstar måste vara starkt på sin vakt; man tjänar sig av sina biktfäder genom att insinuera många saker för dem som inte alltid kommer från Gud. Vi måste tillåta dem att tala fritt till en, men vi måste inte också ha en blind lydnad för allt de säger, och vi måste vara mycket övertygade om att det inte alltid är Gud som får dem att tala, hur heliga, reformerade eller detacherade de än verkar för oss.
267.
Förnuft och sanning måste alltid övertyga, varifrån de än kommer; de är de enda orakel genom vilka Gud talar till oss. Den som inte överlämnar sig till dem är olycklig och dåraktig.
268.
Det finns nästan ingen lag eller regel som man inte kan befria sig från utan att vara brottsling, vid vissa tillfällen. Denna åsikt är från Aristippus, och jag ansluter mig till den.
269.
Skrupler är själens svagheter som måste botas.
270.
Man måste försöka så mycket som möjligt att aldrig bli någons dupe; men framför allt får man inte bli bigotternas dupe.
271.
Man måste vara medveten om all människornas illvilja utan att vara illvillig.
272.
Det är ett stort misstag att bedöma andras känslor utifrån sina egna, särskilt när ens känslor är ädla, generösa och stora.
273.
Man får aldrig godkänna eller förkasta något utan att ha gjort erfarenhet av det.
274.
Man får inte lätt tro på allt som har något fantastiskt över sig; men man får inte heller förkasta allt, ty det finns utan tvekan några, även om de är sällsynta, och det är en djärvhet att försöka begränsa naturens kraft genom vår okunnighet.
275.
Varifrån än ondska och godhet kommer till oss, flödar de alla från Guds mäktiga hand, som är deras enda herre och utdelare och som sänder dem till oss ibland genom guldkanaler, ibland genom blykanaler, ibland till och med genom förgiftade kanaler. Vi måste välsigna honom, prisa honom och tacka honom för allt.
276.
Hemligheten med att göra de mest obehagliga sakerna i världen angenäma är att föreställa sig Gud och hans enda vilja i dem; vi måste räkna allt annat för ingenting.
277.
Vi måste tacka Gud lika mycket för både gott och ont; för gott som om vi vore mycket ovärdiga det, för ont så att vi alltid har mindre av det än vi förtjänar.
278.
När Gud tar allt ifrån oss, måste vi göra vad Alkibiades älskare gjorde, som tackade honom som för en mycket stor tjänst, inte bara för det lilla han lämnade honom, utan också för allt han tog ifrån honom.
279.
Vi värdesätter vanligtvis erfarenhet, och gamla män gör den till en fest för sig själva; men jag gör lite av den, och jag värdesätter endast omdöme och kvickhet.
280.
Saker och konjunkturer är som människors ansikten. Inga två är någonsin likadana, och erfarenhet tjänar bara till att göra fel om man saknar kvickhet och omdöme.
281.
Det finns ingen annan ungdom än perfekt hälsa och själslig och kroppslig kraft. Varje människa som besitter dessa egenskaper är ung även om han vore hundrade år gammal, och varje människa som saknar dessa egenskaper är gammal även om han bara vore arton år gammal.
282.
All tid som går mellan barndom och förfallenhet är ungdom, när man mår bra.
283.
Det finns inget annat smink än lycka och hälsa, som förskönar alla som besitter dem.
284.
Ungdom är ytterligare ett smink, som också förskönar; men den varar knappast och räcker inte till utan de andra två.
285.
Om vi inte vore okunniga, skulle vi aldrig bli gamla eller sjuka.
286.
Av alla människors brister finns det tre som är mest outhärdliga för mig: dessa är blasfemier, lögner och dryckenskap; den som har dem kan inte vara en hedersman.
287.
Det finns människor för vilka hemligheter väger lika mycket som en börda.
288.
Man måste vara övertygad om att svaga och fåfänga människor sällan kan vara hemlighetsfulla.
289.
Offentliga kort- och tärningsspel bör tillåtas som en form av handel; bedrägerier och blasfemier bör dock förbjudas, straffas hårt och deras tider regleras till ett rättvist mått. Övningsspel, såsom boll, racket, malj osv., är oerhört användbara och nödvändiga för hälsan.
290.
Om man inte vinner i spel förlorar man sina pengar, men man förlorar också sin tid, vilket är en oåterkallelig förlust.
291.
Det är en stor dårskap att utsätta sig för att på en timme förlora vad som skulle räcka för att en man kan leva på i tre eller fyra år.
292.
De stora och rika borde spela nästan uteslutande för att berika dem som behöver det, och spel borde inte vara något annat än en förtäckt liberalitet eller allmosor.
293.
Jag beundrar turkarna, som alltid spelar utan något annat intresse än att vinna det spel de spelar; detta förefaller mig storslaget och vackert.
294.
Det är sant att det största onda med spel är förlusten av tid; men de flesta människor är skapade på ett sådant sätt att det är omöjligt för dem att förlora den, även om de aldrig spelat. Och spel, även om man förvisar blasfemier och bedrägerier från det, är det oskyldigaste sättet av alla att slösa tid på att vinna pengar.
295.
Det är samma sak med komedier och spektakel. Män behöver avkoppling och kan inte klara sig utan den mer än mat och vila. Komedier skulle till och med kunna undervisa; de borde göra lasten avskyvärd, löjlig och olycklig, dygden lycklig och triumferande, hur mycket den än bekämpas, hur förtryckt den än må vara. Det här slags instruktioner tränger sig angenämt in i sinnet, och detta frö producerar sin effekt förr eller senare, även om det kanske inte verkar så.
296.
Om komedier väcker kärlek, är inte ens det värdelöst. Det är bara nödvändigt för att göra det mänskliga hjärtat känsligt och ömt; resten gör Gud när han vill, [och en man kom ut ur en komedi mer förälskad i Gud än ur en predikan]. Det är detta som herrar bigotterna inte förstår, eller inte vill förstå, ty de vill att man skall ge det till dem ensamma, både alla pengarna och all uppmärksamheten.
[Orden inom parentes har raderats, men det verkar osäkert om detta gjordes av drottningen.]
297.
Ingenting äcklar oss mer av nöjen än själva nöjena, och det är inte förgäves som Gud blandade törnen med rosor; det är bara för att de skall kännas.
298.
Romaner formar världen som den borde vara, och de framställer den inte för oss som den är; ändå inspirerar de generösa känslor och äcklar en av allt som strider mot heder. De har ett slags användbarhet som är behaglig.
299.
Karuseller, danser och andra fester till häst och till fots är detsamma; de håller ungdomar i spänning och rörelse och roar dem ädelt.
300.
Män slutar med det här slags övningar alltför tidigt; man bör fortsätta med dem så länge hälsa och kraft varar.
English translation (my own):
201.
The love of people whom one cannot love importunes one furiously.
202.
Fidelity in love is not so much a merit as a necessity.
203.
Fidelity alone distinguishes the true from the false.
204.
Everything that pleases is beautiful, and one must have a good enough opinion of oneself to be persuaded of this.
205.
A thousand things can prevent one from possessing the object of one's desires, but nothing can prevent one from loving it.
206.
Love is chaste; nothing pleases it, nothing moves it except the beloved object.
207.
There are few people in the world so amiable that they deserve to be loved with true love.
208.
Every person who is capable of true love is very happy if they find nothing here below that responds worthily to their passion; it would be the greatest of misfortunes to find it.
209.
It is bad love to love at the expense of virtue and glory, which should be inseparable from true love.
210.
Enjoyment is not necessary for the existence of love, but it is almost necessary for felicity.
211.
One can be happy without possessing; but one cannot be entirely happy without enjoying one's object.
212.
Many laws forbid enjoyment, but none forbid love.
213.
When the hope of enjoying is lost, one suffers cruelly, but one does not love less.
214.
Absence does not destroy true love, and time, which destroys all things, cannot overcome it.
215.
If love is a weakness, it is the only one that we can forgive, even to heroes.
216.
Whether love is happy or unhappy, it always subsists.
217.
When a heart is capable of love, it is impossible that sooner or later it will not love God, who alone is capable of satisfying and filling it.
218.
The glory and felicity of God are the most just and worthy subject of our joy and of our consolation.
219.
Even if God had expressly formed us to burn eternally like embers in Hell, He would no less deserve to be loved and adored by us.
220.
It is very likely that the blessed inhabitants of Heaven are incomparably happier through the glory and felicity of God than through that which they themselves possess through His grace and their merits.
221.
To be happy in this world and in the other, we must know how to do without everything that is not God.
222.
Nothing can fix our heart; it finds repose only in God.
223.
There are souls so well-born and so happy that they have never loved anything but God; there are others who come to Him only after becoming disgusted with everything. The former are worthy of envy, the latter are less happy, but it is better to love Him late than never.
224.
God alone is our merit, and He must also be our only reward.
225.
Men are neither foolish nor wicked for being born in such and such a country, nor for being of such and such a profession; they are foolish and wicked only because they are human.
226.
The false point of honour has produced duels; if we knew true honour, we would never fight in cold blood.
227.
Nothing can offend us but ourselves; we are safe from everything that comes to us from without.
228.
The talent for raillery is all the more dangerous because it pleases those who have it; it is more of a defect than a talent. One makes a thousand enemies from it, and one can only correct oneself of it by some kind of miracle.
229.
Satires should offend no one if they tell the truth, and even less if they do not tell it.
230.
When one does some foolishness, one should not be astonished if people have no difficulty in saying what one had no difficulty in doing.
231.
We must live with people as with the sick, from whom we suffer everything without believing them to be dishonoured by everything they say or do. We must love them and have pity for them.
232.
True generosity and true courage consist in suffering and dissembling injuries, and not in avenging them.
233.
No one believes himself dishonoured by having received a kick from a horse or an ass [a donkey], and we should have the same contempt for those who insult us, in any way whatsoever.
234.
We must be persuaded that it is better to suffer insults and injustices than to do them to others.
235.
When we have had the misfortune to insult someone, we must be quick to give satisfaction and ask forgiveness; nothing is greater than doing justice to others from oneself.
236.
I admire all of heroic antiquity, which did not know the usage of duels; even the Turks, the Persians and all other nations who are so brave do not yet know what it is; however, among us Christians, who have the so precise precept of abandoning vengeance to God, they have become so familiar with it, and have established themselves in spite of all divine and human laws. I do not know what to attribute this frenzy to.
237.
Every creature has the right to avenge on us the offenses we do to God every day. No one suffers without having well deserved it, and God is so good that He never makes us suffer all that we deserve.
238.
Knowing that nothing happens in this world, neither in great nor in small events, without it being expressly ordered by a Providence, which is so just, so wise and so good, should console us for everything that happens.
239.
Merit, which is so exposed to envy and to calumny, would be greatly to be pitied if honour and glory depended on the pen and tongue of men, who are almost always ignorant, unjust and liars.
240.
It is a kind of injustice to hope for disinterested services from men, and as it is rare to find it, one must never demand it.
241.
Masters must think more about the fortune of their servants than they do about their own; but the contrary almost always happens: masters think little about it, and servants worry too much about it.
242.
A servant must serve his master in his own way. This is the only way to please him, but one must not please one's master at the expense of his own master. They must be made aware of their errors with respect, and one must give them time to repent of things badly ordered; it is rendering a great service to a master to prevent him from committing foolishnesses.
243.
A servant cannot keep secrets from his master which are important for him to know without betraying him.
244.
It is a great misfortune for a man to be obliged to serve another; this misfortune is greater than one may think, especially when one has had the misfortune of serving a dishonest man.
245.
This Persian in Herodotus was right when he demanded as his only reward from the Magi of Persia the privilege of neither commanding nor obeying anyone; if this were feasible, one would be only too happy in such a state.
246.
One must never demand anything from one's closest friends to the prejudice of their other duties.
247.
One can keep secrets from one's friend without offending him, in matters that do not touch him, and which are the interests of other people who have confided them to us on this condition, provided that silence does not prejudice our friends; nor must one ever confide to them secrets whose knowledge could harm them for having known them.
248.
One must never keep silent from one's friend on anything that it is in their interest to know.
249.
We must never wait for someone to ask us to serve him; we must always prevent it when we can.
250.
Neither friendship nor love must blind us to the point of not knowing the faults of our friends; one must not love their persons less, with all their flaws. We must dissemble them, suffer them and have compassion for them, provided that they are bearable and not essential, because there are some that are incompatible with esteem, friendship and love.
251.
One must never deceive an enemy who trusts us, but much less a friend. That would be a sacrilege.
252.
I do not know if it is permitted to betray a friend in order to serve him. The question is delicate, and if one is not criminal, one is at least unhappy when forced to do so by some conjuncture.
253.
No interest should prevail over friendship. One must sacrifice everything to one's friend, except one's honour and one's conscience.
254.
A friend must not demand anything unjust; but when he does demand it, one must refuse outright him, without renouncing the friendship, and the friend who receives this refusal must therefore esteem his friend more.
255.
Most people believe that great cleverness consists in being deceitful, a liar, wicked and a traitor; but the contrary is so true that great cleverness consists solely in never saying or doing anything unworthy of a man of honour.
256.
The faith and word of princes must be inviolable; it is to be an enemy of their glory and their own and true interest to persuade themselves that they can violate it. Princes who dispense themselves from it do not know all the wrong they do to themselves.
257.
The greater a prince is, the more he must be a religious observer of his word; but one must not promise anything that is not just.
258.
The impossibility of executing a promise, or its injustice, can dispense one from accomplishing it, and it is on these occasions that one can dispense oneself from it without being worthy of blame.
259.
Beyond this, no interest, no advantage, must ever excuse either a prince or an honest man from accomplishing his word, and there is none that can reward him for having infringed it.
260.
We are not obliged to observe our word to those who have betrayed us, or who have broken theirs.
261.
Tiberius was right when he said that every man who has lived for thirty years of his life should be his own doctor.
262.
It is a great weakness to manage one's health too much. One must enjoy it and put it to every test, but especially when it is a question of doing one's duty.
263.
The difficulty of confession, in my opinion, does not consist in telling about the bad one has done, for one should not be ashamed to tell it, since one was not ashamed to do it; but the most difficult thing is to truly repent of our passions and pleasures, and to renounce them sincerely and forever. However, God so strongly deserves this great sacrifice from us.
264.
We must render an exact account to confessors of all our criminal thoughts, words and deeds; the rest is not their responsibility.
265.
When a man punctually executes the penitence given him by a confessor, he fully acquits himself of all obedience he owes him; I do not believe that his jurisdiction goes beyond that.
266.
Princes especially must be strongly on their guard; one serves oneself of their confessors to insinuate many things to them that do not always come from God. We must suffer them to speak to one freely, but we must not also have a blind obedience for everything they say, and we must be very persuaded that it is not always God who makes them speak, however saintly, reformed or detached they appear to us.
267.
Reason and truth must always persuade, from whatever part they come; they are the only oracles through which God speaks to us. Anyone who does not render oneself to them is unhappy and foolish.
268.
There is almost no law or rule from which one cannot dispense oneself without being criminal, on certain occasions. This opinion is from Aristippus, and I subscribe myself to it.
269.
Scruples are weaknesses of the soul that must be cured.
270.
One must try as much as possible never to be anyone's dupe; but above all, one must not be the dupe of bigots.
271.
One must be aware of all the malice of men without being malicious.
272.
It is a great error to judge the feelings of others by one's own, especially when one's feelings are noble, generous and great.
273.
One must never approve or reject anything without having made experience of it.
274.
One must not easily believe all things that have something marvellous about them; but one must not reject everything either, for there are without a doubt some, although they are rare, and it is a temerity to try to limit the power of nature by our ignorance.
275.
Whatever part evils and goods come to us from, they all flow from the powerful hand of God, who is their sole master and dispenser and who sends them to us sometimes through channels of gold, sometimes through those of lead, sometimes even through poisoned channels. We must bless Him, praise Him and thank Him for everything.
276.
The secret of making the most unpleasant things in the world agreeable is to envisage God and His sole will in them; we must count everything else for nothing.
277.
We must thank God equally for both good and bad; for good as if we were very unworthy of it, for bad so that we always have less of it than we deserve.
278.
When God takes everything from us, we must do what Alcibiades' lover did, who thanked Him as for a very great favour, not only for the little He left him, but also for everything He took away from him.
279.
We commonly esteem experience, and old men make a feast for themselves of it; however, I make little case of it, and I value only judgement and wit.
280.
Affairs and conjunctures are like men's faces. No two are ever alike, and experience only serves to make faults if one lacks wit and judgement.
281.
There is no youth other than perfect health and vigour of soul and body. Any man who possesses them is young even if he were a hundred years old, and any man who lacks these qualities is old even if he were only eighteen years old.
282.
All the time that passes between childhood and decrepitness is youth, when one is doing well.
283.
There is no other fard than fortune and health, which embellish all those who possess them.
284.
Youth is yet another fard, which also embellishes; but it hardly lasts and does not suffice without the other two.
285.
If we were not ignorant, we would never be old or ill.
286.
Of all the defects of men, there are three that are the most unbearable to me: these are blasphemies, lies and drunkenness; any man who has them cannot be a man of honour.
287.
There are people for whom secrets weigh as much as a burden.
288.
One must be persuaded that weak and vain people can rarely be secretive.
289.
Public games of cards and of dice should be permitted as a form of traffic; however, deceptions and blasphemies should be banned, punished severely, and their hours regulated to a just measure. Games of exercise, such as ball, tennis, mall, etc., are extremely useful and necessary for health.
290.
If one does not win at games, one loses one's money, but one also loses one's time, which is an irreparable loss.
291.
It is a great folly to expose oneself to losing in one hour what would suffice for a man to live on for three or four years.
292.
The great and the rich should gamble almost exclusively to enrich those who have need of it, and gambling should be nothing more than a disguised liberality or almsgiving.
293.
I admire the Turks, who always gamble with no other interest than winning the game they are playing; this seems to me grand and beautiful.
294.
It is true that the greatest evil of gambling is the loss of time; but most men are made in such a way that it is impossible for them to lose it, even if they never gambled. And gambling, even if one banished blasphemies and deceptions from it, is the most innocent way of all those of wasting time to win money.
295.
It is the same with comedies and spectacles. Men need relaxation and can no more do without it than food and rest. Comedies could even instruct; they should make vice abominable, ridiculous and unhappy, virtue happy and triumphant, however much it is fought against, however oppressed it may be. These kinds of instructions insinuate themselves agreeably into the mind, and this seed produces its effect sooner or later, although it may not appear so.
296.
If comedies stir love, even that is not useless. It is only necessary to render the human heart sensitive and tender; the rest God does when He wills, [and one man came out of a comedy more in love with God than from a sermon]. This is what the bigoted gentlemen do not understand, or do not want to understand, because they want one to give it to them alone, both all the money and all the attention.
[The words in brackets have been erased, but it appears uncertain whether this was done by the Queen.]
297.
Nothing disgusts us more with pleasures than pleasures themselves, and it is not in vain that God mixed thorns to roses; it is only so that they might be felt.
298.
Novels form the world as it should be, and they do not represent it to us as it is; yet they inspire generous sentiments and disgust one with anything that is contrary to honour. They have a kind of usefulness that is agreeable.
299.
Carousels, dances and other feasts on horseback and on foot are the same; they keep young people in bated breath and exercise and amuse them nobly.
300.
Men quit these kinds of exercises too soon; one should continue them as long as health and vigour last.
Above: Kristina.
Note: mall = pall mall, a 17th century game in which a ball was driven along an alley and through a hoop using a mallet.
No comments:
Post a Comment