Source:
Av Vasarnas ätt, pages 131 to 137, by Knut Hagberg, 1929; original at the University of Wisconsin - Madison
The biography:
De många år som följde utgjorde, om man endast ser den yttre sidan, endels en fars, endels en tragedi. Den irrande drottningen, la regina nomade, slog hoven med häpnad Europa runt genom sin besynnerlighet, sin oresonlighet, sitt högmod. Hon hade beundrare ända in i det sista, bland skalder och tänkare, men denna världens stora hade i alla land nästan lika svårt att förstå henne som de svenska riksråden. Till och med Alexander VII, som från början mottagit henne som hade hon varit kyrkans största prydnad, ansåg sig efter någon tids bekantskap kunna konstatera, att »denna högmodiga kvinna var född i ett barbariskt land, hade fått en barbarisk uppfostran och oföränderligt bibehöll sina barbariska sedvänjor». Så tillvida torde åtminstone hans helighet haft rätt, att Kristina knappast gjorde något odelat älskvärt intryck. Bredbent och satt, klädd i karlkläder och skäligen smutsig, omåttligt högfärdig och samtidigt ganska vulgär, grov i mun och trubbig i later — så tedde sig de svenskes drottning bland välska herrar och prelater. Man berättade historier om hennes groteska inbilskhet, om hur hon vid en trupprevy övertog kommandot och bragte regementena i oordning genom sina befängda order, om hur hon trodde sig vara politiker, men aldrig kunde hålla sina intriger hemliga. Man anmärkte att hon var känslolös utan att vara fast, att hon föredrog simpla och obildade kvinnor framför den romerska societetens damer, att hon var obehärskad, taktlös och elak. Om hennes moral cirkulerade de värsta rykten. Och framför allt kunde man konstatera, att drottning Kristina omgav sig med ett följe, som var minst sagt tvivelaktigt, rövare och bedragare med eller utan adelsvapen och lösaktiga kvinnor. Att svenskarna ibland kände sig en smula generade över sin drottnings bedrifter är egentligen både mänskligt, ursäktligt och förklarligt.
Det svenska kungliga hovet under Kristinas sista regeringsår har av Schück liknats vid ett konkursbo; de största dyrbarheterna voro pantsatta, den som kunde roffade åt sig vad han fick i händerna, och drottningen själv synes ha betraktat trafiken med den ruinerades likgiltiga leende. Utomlands synes hon snart nog ha vunnit rykte om att vara en skälmarnas beskyddarinna; på annat sätt kan man icke förklara, varför just kring henne skulle samlas en sådan skara banditer från alla världens hörn. Men vad endast få anade, det var den gränslöst desillusionerade människouppfattning, den ärliga och djupa cynism, som bestämde Kristinas hållning i dessa fall. Alla tjänare stjäla, så konstaterar hon lugnt i sina aforismer; hos människorna får den vise icke vänta finna vare sig förstånd eller heder. Hon trodde verkligen med hela sin själ på sanningen i La Rochefoucaulds psykologiska visdom. Hennes kammarherrars underslev, hennes soldaters övervåld, hennes tjänsteflickors otukt, det var, så menade hon, något så ofrånkomligt mänskligt och allmängiltigt, att det icke lönade sig att gå till rätta med företeelserna. Men med samma oberörda lugn såg hon Monaldescos dödskval. Och när hon någon gång beslöt sig för att hålla räfst, tycktes hon skoningslöst hård; man måste straffa jämväl de oskyldiga, konstaterade hon i ett brev till Azzolino. Skyldiga och oskyldiga, det var dock alltid samma pack.
Hon hade anlag för hjältedyrkan, och livet igenom svärmade hon för antikens tänkare och statsmän. Men hon hade i ögat en skärva av trollspegeln, som hindrade henne från att se något beundransvärt i verkligheten, medan hon däremot hade en mycket klar blick för alla faktiska skröpligheter. Åtminstone ett par av de påvar, hon kom i beröring med, Alexander VII och Clemens IX, voro betydande och vördnadsbjudande män, men Kristina såg endast deras svaghet och begränsning. Hon såg bristerna i alla statssystem, och i sin kritik av dessa visar hon gång på gång oförvillat omdöme och verkligt skarpsinne, hon såg människornas små och tarvliga sidor och konventionernas ensidigheter. Hon föraktade världen på ett genuint och äkta sätt. Och både hennes häftighet och hennes ärlighet förbjödo henne att dölja detta förakt; i gräl och tvister med de mäktiga förrunno drottningens år.
Men bilden har också en annan aspekt. När Alexander VII en gång år 1663 besökte hennes residens, mötte hon honom knäböjande vid porten; och hon citerade Vulgata: »Unde hoc mihi quod Dominus meus adveniat ad me? Non sum digna quod intret sub tectum meum.» De ödmjuka orden må icke förvåna; när alla illusioner om människor ramlat, var sanningen kvar, Guds kyrkas helighet och majestät, som även den personliga mest föraktlige påve företrädde. Hon hoppades intet längre och hon fruktade intet längre, sade hon, men det kunde icke hindra henne från att glädjas över vissheten att tillhöra Guds och sanningens kyrka, vars traditioner, helighet och andliga rikedomar hon i sina aforismer prisat i fromma och om varmaste övertygelse vittnande ordalag. I självbiografien skrev hon: »När jag nått mogen ålder, skapade jag mig ett slags egen religion. Jag väntade på den, som du, Herre, har ingivit mig, och för vilken jag hade en så stark naturlig böjelse. Du, Herre, vet, hur många gånger jag i ett språk, okänt för andra människor, har anropat dig om nåd att bliva upplyst av dig, och att jag avlade löftet att lyda dig på bekostnad av min lycka, av mitt liv.» På sitt eget originella sätt höll hon sitt löfte; på det sätt som hon önskade blevo också hennes böner hörda.
I breven till Azzolino och i hennes båda aforismsamlingar, L'Ouvrage du loisir och Les sentiments, kommer man henne ganska nära. Sina tusende intressen, sin vakna iakttagelse, sin stolthet och ödmjukhet, sin hårdhet och ömhet har hon blottat i breven till kardinalen; ett av dem slutar den högmodiga, kalla drottningen med dessa skälvande, varma ord: »Nu vill jag försöka arbeta på att så skicka mig väl inför Gud som en stackars varelse full av fel och svagheter kan det, och jag skall bedja till Gud för er eviga och timliga välfärd. Jag tänker väl att ni icke bryr er stort om mina böner, och ni gör rätt däri. När jag erbjuder er dem, gör jag icke heller anspråk på att giva er något särdeles värdefullt, utan endast vad som tillkommer er på grund av den stora tacksamhetsskuld, i vilken jag står till er.» Det är djupt patetiskt i sin enkelhet; det ödmjukt trevande, det stumt vädjande i den stolta furstinnans försäkran har kostat mycket, mer än de flesta mest gripande och sköna kärleksdikter. »On est tel que son amour», som det heter i en av Kristinas aforismer.
Bland dessa finnas åtskilliga, vilka te sig som skäligen platta truismer, men många äro verkligt snillrika och alla djupt ärliga. De tala om bitterhet och livsleda, kyla och förakt, högmod och hårdhet, men också om gudsfruktan, klokhet och sanningslängtan. De tala mycket om dygd och ära, om ädla passioner och upphöjda tänkesätt; vi ha hört det så ofta, att det förefaller oss litet banalt, men temat var icke lika nött på Kristinas tid. De äro författade av Descartes' discipel. Descartes' etik hade bjudit henne att i trots av naturen och trassliga förhållanden gå en rak väg i överensstämmelse med förnuftets och dygdens bud, obekymrad om vad andra gjorde, om vad andra sade. Hon hade gjort det, eller åtminstone sökt göra det. Det yppersta som skrivits om henne, den store tyske hävdatecknaren Leopold von Rankes Digression über Königin Christine von Schweden i hans bok Die römischen Päpste, speglar det blanka och starka som fanns i hennes karaktär; det säger mer om henne än skvallret bland hovfolket, vars tal om Kristina närmast bör jämföras med de danska kavaljerernas fnittrande diskussion om den tokige prins Hamlets senare konstigheter. Ett ville Kristina framför allt annat, ett strävade hon efter och ett kämpade hon för, och det vann hon också; det var vad Descartes höll för det högsta goda och vad som kortast och ypperst formulerats av Corneille:
»Je suis maître de moi, je le suis, je veux l'être.»
English translation (my own):
The many years that followed were, if one only looks at the external side, partly a farce, partly a tragedy. The wandering queen, la regina nomade, astonished the courts of Europe with her strangeness, her unreasonableness, her arrogance. She had admirers to the last, among poets and thinkers, but the great men of this world had almost as much difficulty in understanding her in all countries as the Swedish councilmen. Even Alexander VII, who had from the beginning received her as if she had been the greatest ornament of the Church, considered himself able to state after some time of acquaintance that "this haughty woman was born in a barbaric country, had received a barbaric upbringing and unchangingly retained her barbaric customs".
In this respect at least, His Holiness must have been right, that Kristina hardly made any undividedly amiable impression. Wide-legged and squat, dressed in men's clothes and reasonably dirty, excessively haughty and at the same time quite vulgar, coarse in speech and blunt in manner — this is how the Queen of the Swedes appeared among Italian gentlemen and prelates. Stories were told about her grotesque conceit, about how at a troop review she took command and threw the regiments into disarray with her absurd orders, about how she believed herself to be a politician, but could never keep her intrigues secret. It was remarked that she was callous without being firm, that she preferred simple and uneducated women to the ladies of Roman society, that she was unruly, tactless and mean. The worst rumours circulated about her morals.
And, above all, it could be stated that Queen Kristina surrounded herself with a suite that was, to say the least, dubious, robbers and swindlers with or without noble arms and licentious women. That the Swedes sometimes felt a little embarrassed by their Queen's exploits is actually both human, excusable and explainable.
The Swedish royal court during Kristina's last years of reign has been likened by Schück to a bankrupt estate; the greatest treasures were pledged, whoever could snatched what he could get his hands on, and the Queen herself seems to have viewed the traffic with the indifferent smile of the ruined.
Abroad, she seems to have soon gained a reputation for being a patroness of scoundrels; otherwise, one cannot explain why such a crowd of bandits from all corners of the world should gather around her. But what only a few suspected was the boundlessly disillusioned view of humanity, the honest and profound cynicism that determined Kristina's attitude in these cases. All servants steal, she calmly states in her aphorisms; in people the wise man must not expect to find either reason or honour. She truly believed with all her soul in the truth of La Rouchefoucauld's psychological wisdom.
The embezzlement of her chamberlains, the violence of her soldiers, the immorality of her servant girls — it was, she thought, something so inescapably human and universal that it was not worth while to deal with the phenomena. But it was with the same impassive calm that she saw the death throes of Monaldesco. And whenever she did decide to hold a truce, she seemed mercilessly harsh; one must punish the innocent as well, she stated in a letter to Azzolino. Guilty and innocent, however, it was always the same pack.
She had a tendency for hero worship, and throughout her life she was enamoured with the thinkers and statesmen of antiquity. But she had a shard of the magic mirror in her eye, which prevented her from seeing anything admirable in reality, while she had a very clear eye for all actual frailties. At least a couple of the popes she came into contact with, Alexander VII and Clement IX, were significant and awe-inspiring men, but Kristina saw only their weakness and limitations.
She saw the flaws in all state systems, and in her criticism of these she repeatedly shows unerring judgement and real acumen; she saw the small and mean, uncultivated sides of people and the one-sidedness of conventions. She despised the world in a genuine and real way. And both her vehemence and her honesty forbade her from hiding this contempt; in quarrels and disputes with the powerful were the Queen's years wasted.
But the picture also has another aspect. When Alexander VII once visited her residence in 1663, she met him kneeling at the gate; and she quoted the Vulgate: "Unde hoc mihi quod Dominus meus adveniat ad me? Non sum digna quod intret sub tectum meum." ["How can I have this, that my Lord should come to me? I am not worthy that he should enter under my roof."]
These humble words should not surprise; when all illusions about humans had fallen, the truth remained, the holiness and majesty of God's Church, which even the most contemptible Pope personally represented. She hoped for nothing more and she feared nothing more, she said, but that could not prevent her from rejoicing in the certainty of belonging to God's Church and truth, whose traditions, holiness and spiritual riches she praised in her aphorisms in pious and most fervently convinced terms. In her autobiography she wrote:
"When I reached a mature age, I created a kind of religion of my own for myself. I waited for the one which You, Lord, have given me, and for which I had such a strong natural inclination. You, Lord, know how many times I have called upon You in a language unknown to other people for the grace to be enlightened by You, and that I made a vow to obey You at the cost of my happiness, of my life."
In her own original way she kept her vow; in the way she wished, her prayers were also heard.
In the letters to Azzolino and in her two collections of aphorisms, L'Ouvrage du loisir and Les sentiments, one comes quite close to her. She has laid bare her thousand interests, her alert observation, her pride and humility, her hardness and tenderness in her letters to the cardinal; one of them the haughty, cold Queen ends with these trembling, warm words:
"Now I want to try to work on presenting myself as well before God as a poor creature full of faults and weaknesses can, and I will pray to God for your eternal and temporal welfare. I think you do not care much about my prayers, and you do right in that. When I offer them to you, I do not claim to give you anything particularly valuable, but only what is due to you because of the great debt of gratitude in which I stand to you."
It is deeply pathetic in its simplicity; the humble tentativeness, the silent pleading in the proud princess's assurance has cost a great deal, more than most of the most moving and beautiful love poems. "On est tel que son amour" ["One is like one's love"], as it says in one of Kristina's aphorisms.
Among these are several that seem to be fairly flat truisms, but many are truly ingenious and all deeply honest. They speak of bitterness and boredom, coldness and contempt, pride and harshness, but also of the fear of God, prudence and the desire for truth. They speak much of virtue and honour, of noble passions and elevated ways of thinking; we have heard it so often that it seems a little banal to us, but the theme was not so worn in Kristina's time. They were written by Descartes' disciples. Descartes' ethics had bidden her to follow a straight path in defiance of nature and tangled circumstances in accordance with the commandments of reason and virtue, unconcerned about what others did, about what others said. She had done it, or at least tried to do it.
The best that has been written about her, the great German historian Leopold von Ranke's Digression über Königin Christine von Schweden in his book Die römischen Päpste, reflects the brilliance and strength that was in her character; it says more about her than the gossip among the courtiers, whose talk about Kristina should be compared most closely to the giggling discussion of the Danish cavaliers about the later oddities of the mad Prince Hamlet. Kristina wanted one thing above all else, one thing she strove for and one thing she fought for, and which she won, too; that which was what Descartes considered the highest good and what was most briefly and eloquently formulated by Corneille:
"Je suis maître de moi, je le suis, je veux l'être."
"I am master of myself, I am so, I want to be so."
.tif.jpg)
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment