Source:
Drottning Kristinas religiösa utveckling: Med anledning av del i dec. infallande 300-årsjubileet av hennes födelse, essay written by Anders Edgren for Astra: årgång VIII, issue 17, pages 251 to 253, issue of December 1, 1926; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)
Astra, 01.12.1926 no 17, s. 251-253 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/723200 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot
.jpeg)
The article:
DROTTNING KRISTINAS RELIGIÖSA UTVECKLING
Med anledning av del i dec. infallande 300-årsjubileet av hennes födelse.
Av Anders Edgren.
Drottning Kristinas religiösa utveckling har alltid ansetts för ett dunkelt problem, synnerligast när det gällt att fastställa orsakerna till hennes övergång till den katolska kyrkan, och detta så mycket mer, som hon själv aldrig nämnt ett ord härom och som den svenska källitteraturen saknar varje antydan om enskildheterna i denna fråga.
Avsikten med denna uppsats är ej att söka fastställa de innersta orsakerna till detta för Kristina så viktiga steg, utan att teckna de yttre dragen av drottningens religiösa utveckling.
Drottning Kristina av Sverige har blivit bedömd på många olika sätt, men domen över henne har sällan varit opartisk. Man har överhöljt henne med lovtal, men det har icke häller varit brist på smädeskrifter. Protestanterna hava aldrig förlåtit henne otroheten mot den fäderneärvda religionen, och katolikerna hava känt sig besvikna på henne, därför att hon ej blev det helgon de hoppats på.
Redan som liten var Kristina lysten efter vetande. Hon talade franska och tyska och senare italienska, spanska, grekiska och latin. När hon var 12 år gammal, kom Axel Oxenstjerna, heter det, dagligen upp till slottet för att genom lämpliga samtal införa »den unga fröken» i samtidens historia. I kristendomskunskapen undervisades Kristina av fadrens hovpredikant, Johannes Matthiae, en fridens och försoningens man. Denne hade i sin ungdom lyssnat till Georg Calixtii läror om försoning de olika kristna kyrkorna emellan, och senare hade han påverkats så starkt av Johan Duraeus' ekumeniska åskådningssätt, att han allmänt ansågs vara synkretismens främsta målsman i Sverige. Kristina var med alla hängivenhetens band fäst vid denna sin lärare, men en djupare förståelse torde knappast rått mellan den allvarliga prästmannen och det livliga barnet. Johannes Matthiae saknade, såsom så många andra synkretister, blick för den katolska propagandan och för den fara denna innebar. I barnets och den unga flickans själ fanns ock djup, som uppfostraren varken märkte eller förstod att loda. Ty Kristina var ett äkta barn av sitt tidevarv, det gryende Ludvig XIV:s tidevarv, med sinne för glitter och glada fester, men också öppen för en rätt märkelig skepticism i allt som rörde religionen. »Jag hade knappt uppnått den ålder, vid vilken man börjar tänka», säger drottningen under ett samtal med kardinal Azzolino, »då jag redan tvivlade och var misstrogen». Och när Kristina vid sju års ålder för första gången hör en framställning av den yttersta domen, inger detta henne en sådan fruktan, att hon tror allt förlorat. Men när samma text tre år senare uppdukas för henne, blir hon ond och säger sig ej mera tro på något. »Allt det man berättar oss om religion, är det icke sagor lika så väl som det där om den sista domen?» frågar hon sin gamle lärare.
Att Kristina med detta kritiska temperament snart på allvar skulle råka i harnesk mot protestantismen, är lätt att förstå, en religion, som i det den förklarat sig grundad på fri forskning, berövat sig det starkaste vapnet mot tvivel.
Det är vid mitten av 1640-talet som fantasin och kärleken till det underbara och främmande börja behärska drottningen och för hennes överskott av andliga krafter öppna nya vidder och nya mål. Lutherdomen förefaller henne mer och mer osympatisk och otillfredsställande. »Jag trodde på intet av den religion, i vilken jag blivit uppfostrad», skriver hon åter till sin förtrogne, kardinal Azzolino, »och allt det man sade mig om Dig (Gud), syntes mig vara Dig ovärdigt .... Jag hatade djupt de många och långa lutherska predikningarna, men jag förstod, att man måste låta dem hållas och vara tålig och att jag måste skyla, vad jag tänkte om dem. Men när jag hade blivit något äldre, skapade jag mig en egen religion efter mitt eget sinne, medan jag väntade på den, som Du hade ingivit mig, och till vilken jag av naturen hade en stark dragning. Du vet, huru ofta jag på ett språk, okänt för vanliga människor, bett Dig om den nåd att få bliva upplyst av Dig, och att jag lovat Dig lydnad, till och med om det kostat mig lycka och liv».
År 1646 begynner en ny period i den unga drottningens själsliv. I november nämnda år mottager hon av Descartes ett exemplar av dennes »Meditations», där författaren utlägger sitt själslivs utveckling och tillika försvarar sig mot beskyllningen för ateism. Den franska filosofens frigjorda tänkesätt utövade ett djupt inflytande på den unga kvinnan, vars förmåga att uppskatta det upphöjda, enligt ett brev av monsieur Chanut till Descartes, var stor, emedan hon hade »le sentiment merveuilleusement détaché de la servitude des opinions populaires».
Drottning Kristinas intresse för religiösa frågor stegras för varje år. Under ett samtal med den franska ambassadören Chanut framkastar hon en gång tre frågor, om »Kärlekens egentliga väsen», om »Kärleken till Gud har sin grund i den naturliga inspirationen» och om »överdrift av hat är värre än överdrift av kärlek». Den franska diplomaten vågar ej besvara så svåra frågor, men låter dem gå vidare till Descartes, som i anledning härav skriver sitt brev om »L'amour de Dieu» och till den 20-åriga drottningen sänder sin »Dissertation sur l'amour et la haine». Flere brev följde på dessa två, och snart kom filosofen själv. Men Descartes tålte ej det nordiska klimatet, och redan i febr. 1650 skilde döden dem åt, läraren från den beundrande eleven.
Descartes personliga inflytande på den svenska drottningen var sålunda av kort varaktighet, men det oaktat av stor betydelse för hennes utveckling mot Rom. Descartes förenade nämligen hos sig intresse för metafysisk spekulation med varm beundran och stark tillgivenhet för den katolska kyrkan. I ett brev till den franska ministern i Köpenhamn, Monsieur Antoine de Courtin, säger drottning Kristina själv härom: »Vi betyga härmed, att han (Descartes) i hög grad bidragit till vår ärorika omvändelse, och att Försynen använt sig av honom för att giva oss den första upplysningen om den heliga kyrkan.»
Sålunda hade Descartes starkt påverkat Kristina, men omvändelseverket tillhör en senare tid.
Ännu 1651 och det därpå följande året finna vi drottningen helt osäker i sitt förhållande till Rom.
»Jag vill icke, att Ni önskar det, som ej får ske», säger drottning Kristina i ett brev av år 1651 till biskopen i Grasse, i anledning av dennes önskan att drottningen måtte övergå till katolicismen. Och i ett brev av följande år till prins Fredrik av Hessen säger Kristina: »Ni vet ju, huru de människor, som övergått, hatas av dem, vilkas känslor de sårat och huru föraktade de äro av dem, som de slutit sig till. Om Ni noga beaktar dessa omständigheter, så tror jag, att Ni med största lätthet skall kunna avstå från eder plan.»
För att rätt kunna förstå drottning Kristinas övergång till katolicismen är det av vikt att känna till det, som föregick i Stockholm åren 1651 och 1652. Kristina hade gripits av Ciceros ord om att alla mänskliga religioner äro falska och att det blott finnes en fullkomligt sann och rätt tro. — Men var finna denna? Medan lutherdomen med sina gifta präster och sina långa och tråkiga predikningar misshagade henne och icke syntes henne vara den högsta form av gudsdyrkan, kände hon sig dragen till Rom, till den kyrka, som »frambragt en tallös skara jungfrur, vilka övervunnit sitt köns svagheter och offrat sig åt Gud.»
Den unga furstinnan levde i ett virvarr av tvivel och tankar, och det syntes henne tidtals som om varje positiv religion varit ofullständig, efter som den passerat en mänsklig hjärna och sökt sig uttryck i mänskliga ord.
Monsieur Chanut ger oss ett talande porträtt av drottning Kristina från denna tid. »Om det är mig tillåtet att bedöma det inre värdet efter de yttre tecknen», säger han, »så äger hon (Kristina) ett djupt medvetande om guddomen och är med trohet tillgiven kristendomen. Hon tillåter ej, att man under de vetenskapliga diskussionerna övergiver doktrinen om nåden för att filosofera sig in i hedendomen, liksom hon ock betecknar allt det, som ej överensstämmer med Evangelium, såsom dröm. Hon visar aldrig någon bitterhet, när hon talar om olikheterna i de evangeliska och romersk-katolska läroformerna. Det synes, som om hon mindre bemödade sig om att informera sig i dessa frågor än i dem, som filosoferna, hedningarna och judarna uppställa för oss, men också i dessa saker är hennes resonemang så klart och flytande, att man tydligt förnimmer, att hon med samma rättvisa, med vilken hon plägar behandla alla religiösa frågor, sökt instruera sig i dessa ämnen för att bilda sig en bas för återstoden av sitt liv och sina handlingar. — — — Sin tillgivenhet för Gud visar hon i det förtroende hon hyser till hans skyddande hand. För övrigt är hon ej det minsta skrupulös och låtsar ej häller någon ceremoniös fromhet.»
I sitt samvete hade Kristina redan övergivit lutherdomen, men katolik var hon ännu ej, emedan det varit henne svårt att i sitt hemland lära känna den religion, för vilken hon intresserade sig. Dock, omöjligt var det ej. Vid det svenska hovet vistades vid denna tid en portugisisk ambassadör, Pietro [sic] de Pereyra, vars biktfader var jesuiten Pater Macedo, en intelligent och upplyst man. Honom delgav hon sina sympatier för den katolska kyrkan och utbad sig några män, med vilka hon kunde diskutera i hithörande frågor. Macedo avreste till Rom, där han vände sig till jesuitgeneralen Nickel och kardinal Fabio Chigi för att utverka att två jesuiter avsändes till Stockholm. Denna ingalunda lätta mission överlämnades åt jesuiterna Alessandro Malines och Paolo Casati. I febr. 1652 anlände dessa till det svenska hovet, och omvändelseverket begynte, och efter sex veckor var Kristinas beslut fattat.
Om drottningens själsstrider från denna tid har historien föga att berätta. Kristina har själv aldrig nämnt ett ord härom, och vi veta blott, att hon ett ögonblick tvekat, huruvida hon borde göra sin övergång offentlig eller ej. Men sedan den helige fadren i Rom låtit henne förstå, att han fordrade offentlighet, skall hon hava utropat: »adunque bisogna deporre il regno» — så måste jag alltså nedlägga kronan! och därmed var steget uttaget. Casati avsändes till Rom med brev till Nickel, vari drottningen tillkännagav sitt oåterkalleliga beslut att övergå till katolicismen. En kort tid härefter anlände don Pimentelli till det svenska hovet. Den spanska diplomaten kom ej oväntat; redan länge hade drottning Kristina hyst den hemliga avsikten att närma sig en katolsk suverän, och ju mera hennes tankar riktades mot Rom, desto mera fann hon det naturligt att söka stöd hos en katolsk makt.
Sedan Kristina lärt känna den spanska ambassadören, anförtrodde hon honom sin hemliga plan och bad honom om råd angående utförandet av densamma. Tillika skulle don Pimentelli förbereda drottningens förestående inträde i den romerska societeten.
Den 25 dec. 1654 anlände drottning Kristina till Bryssel, där hon redan samma kväll avlade den romersk-katolska trosbekännelsen till don Pimentellis skriftfader, dominikanermunken Gomez [sic]. Den offentliga övergången ägde rum i Innsbrück följande år i november, varefter drottningen fortsatte sin resa söderut till Rom, den eviga staden, hennes drömmars mål.
*
Att följa drottning Kristinas religiösa utveckling efter år 1654 vore vanskligt. Arkivens handlingar efter ovannämnda år hava ej mycket att meddela i denna fråga och drottningen självbiografi »Vie, dédiée à Dieu» liksom hennes två större arbeten »Ouvrage de Loisir» och »Sentimens» kunna knappast gälla som auktoritativa källor, emedan drottningen skrev dem i sin ålders höst för att freda sitt samvete och skydda sitt minne mot smädelsens förtal. Reflexionens tyngd vilar över dem, och minnets kontrollering har ej lämnat rum för omedelbara intryck. Drottningens rika korrespondens åter rör sig mest kring politiska och ekonomiska frågor.
Livet igenom förblev drottning Kristina den dubbelnatur hon redan i Stockholm visat sig vara. På samma gång hon sysselsätter sig med allvarliga religiösa spörsmål, intresserar hon sig för intriger och skandaler. Men på djupet levde där alltid en sann och uppriktig känsla för det rätta parad med det klara medvetande om Gud hon uttryckt i orden »Det finnes en Gud, han är livets enda princip, han är livets början och livets slut.»
English translation (my own):
QUEEN KRISTINA'S RELIGIOUS DEVELOPMENT
On the occasion of the 300th anniversary of her birth, which falls in December.
By Anders Edgren.
Queen Kristina's religious development has always been considered an obscure problem, especially when it has come to determining the reasons for her conversion to the Catholic Church, and this all the more so since she herself never mentioned a word about it and since the Swedish source literature lacks any hint of the details of this issue.
The purpose of this essay is not to seek to determine the innermost reasons for this step, which was so important for Kristina, but to outline the external features of the Queen's religious development.
Queen Kristina of Sweden has been judged in many different ways, but the judgement upon her has rarely been impartial. She has been showered with praise, but there has been no shortage of slanderous writings. The Protestants have never forgiven her for her infidelity to the religion inherited from her fathers, and the Catholics have felt disappointed in her because she did not become the saint they had hoped for.
Even as a child, Kristina had a thirst for knowledge. She spoke French and German, and later Italian, Spanish, Greek and Latin. When she was 12 years old, Axel Oxenstierna, it is said, came up to the castle every day to introduce "the young Lady" to contemporary history through appropriate conversations. Kristina was taught Christian knowledge by her father's court preacher, Johannes Matthiæ, a man of peace and reconciliation. In his youth, he had listened to Georg Calixtus' teachings on reconciliation between the different Christian churches, and later he had been so strongly influenced by John Dury's ecumenical views that he was generally considered the foremost advocate of syncretism in Sweden.
Kristina was attached to her teacher with all the bonds of devotion, but a deeper understanding is unlikely to have existed between the serious priest and the lively child. Johannes Matthiæ, like so many other syncretists, lacked an eye for Catholic propaganda and the danger it posed. There was also depth in the soul of the child and the young girl that the educator neither noticed nor understood how to fathom. For Kristina was a true child of her time, the dawning age of Louis XIV, with a taste for glitter and happy parties, but also open to a rather remarkable skepticism in everything that concerned religion.
"I had barely reached the age at which one begins to think", says the Queen during a conversation with Cardinal Azzolino, "when I was already doubting and distrustful."
And when Kristina, at the age of seven, hears for the first time a presentation of the Last Judgement, it fills her with such fear that she believes all is lost. But when the same text appears to her three years later, she becomes angry and declares that she no longer believes in anything.
"Is not everything they tell us about religion just as much fairy tales as that about the Last Judgement?" she asks her old teacher.
It is easy to understand that Kristina, with this critical temperament, would soon come into serious conflict with Protestantism, a religion that, by declaring itself based on free research, had deprived itself of the strongest weapon against doubt.
It was in the mid-1640s that the imagination and love of the wonderful and strange began to dominate the Queen and open up new horizons and new goals for her excess of spiritual powers. Lutheranism seemed to her more and more unsympathetic and unsatisfactory.
"I believed in nothing of the religion in which I had been brought up", she wrote again to her confidant, Cardinal Azzolino, "and everything that was told to me about You (God) seemed to me unworthy of You .... I deeply hated the many and long Lutheran sermons, but I understood that one must let them be heard and be patient and that I must hide what I thought about them. But when I had gotten somewhat older, I created my own religion according to my own mind, while I waited for the one that You had instilled in me, and to which I had a strong natural attraction. You know how often I have begged You in a language unknown to ordinary people for the grace to be enlightened by You, and that I have promised You obedience, even if it cost me happiness and life."
In 1646 a new period began in the young Queen's spiritual life. In November that year she received from Descartes a copy of his "Méditations", in which the author expounded on the development of his spiritual life and also defended himself against the accusation of atheism. The liberated way of thinking of the French philosopher exerted a profound influence on the young woman, whose capacity for appreciating the sublime, according to a letter from Monsieur Chanut to Descartes, was great, since she had "le sentiment merveuilleusement détaché de la servitude des opinions populaires" — "the sentiment wonderfully detached from the servitude of popular opinions".
Queen Kristina's interest in religious matters increases with each passing year. During a conversation with the French ambassador Chanut, she once raises three questions, about "the true nature of love", if "the love of God has its basis in natural inspiration" and if "excessive hatred is worse than excessive love". The French diplomat does not dare to answer such difficult questions, but lets them go to Descartes, who on this occasion writes his letter about "L'amour de Dieu" and sends his "Dissertation sur l'amour et la haine" to the 20 year old Queen. Several letters followed these two, and soon the philosopher himself came. But Descartes could not withstand the Nordic climate, and already in February 1650 death separated them, the teacher from the admiring student.
Descartes' personal influence on the Swedish Queen was thus of short duration, but nevertheless of great importance for her development towards Rome. Descartes combined an interest in metaphysical speculation with warm admiration and strong affection for the Catholic Church. In a letter to the French minister in Copenhagen, Monsieur Antoine de Courtin, Queen Kristina herself says about this: "We hereby testify that he (Descartes) has contributed greatly to Our glorious conversion, and that Providence has used him to give Us the first information about the Holy Church."
Thus Descartes had strongly influenced Kristina, but the work on the conversion belongs to a later period.
Even in 1651 and in the following year we find the Queen completely uncertain in her relationship with Rome.
"I do not want you to wish for what must not happen", says Queen Kristina in a letter of 1651 to the Bishop of Grasse, in response to his wish that the Queen should convert to Catholicism.
And in a letter of the following year to Prince Friedrich of Hesse, Kristina says:
"You know how people who have converted are hated by those whose feelings they have hurt and how despised they are by those with whom they have joined. If you carefully consider these circumstances, I believe that you will be able to abandon your plan with the greatest ease."
In order to properly understand Queen Kristina's conversion to Catholicism, it is important to know what took place in Stockholm in 1651 and 1652. Kristina had been struck by Cicero's words that all human religions are false and that there is only one perfectly true and correct faith. — But where to find this one? While Lutheranism, with its married priests and its long and boring sermons, displeased her and did not seem to her to be the highest form of divine worship, she felt drawn to Rome, to the Church that "produced a countless multitude of virgins who had overcome the weaknesses of their sex and sacrificed themselves to God".
The young princess lived in a tangle of doubts and thoughts, and it sometimes seemed to her as if every positive religion was incomplete, as it had passed through a human brain and sought expression in human words.
Monsieur Chanut gives us a telling portrait of Queen Kristina from this time.
"If I may judge the inner value by the external signs", he says, "then she (Kristina) possesses a deep consciousness of the divinity and is faithfully devoted to Christianity. She does not allow that in the scientific discussions one abandons the doctrine of grace in order to philosophise into heathenry, just as she also describes everything that does not agree with the Gospel as a dream. She never shows any bitterness when she speaks of the differences in the Evangelical and Roman Catholic doctrines.
It seems as if she took less pains to inform herself on these questions than on those which the philosophers, the heathens and the Jews set before us, but even in these matters her reasoning is so clear and fluent that one clearly perceives that with the same justice with which she is accustomed to treat all religious questions, she sought to instruct herself on these subjects in order to form a basis for the remainder of her life and her actions. — — — Her devotion to God she shows in the confidence she has in His protecting hand. For the rest, she is not in the least scrupulous and does not pretend to any ceremonious piety."
In her conscience, Kristina had already abandoned Lutheranism, but she was not yet a Catholic, because in her homeland it had been difficult for her to get to know the religion in which she was interested. However, it was not impossible. At the Swedish court at this time there was a Portuguese ambassador, [Pinto] de Pereira, whose confessor was the Jesuit Father Macedo, an intelligent and enlightened man. She expressed her sympathies for the Catholic Church to him and asked for some men with whom she could discuss related issues. Macedo left for Rome, where he turned to the Jesuit general Nickel and Cardinal Fabio Chigi to arrange for two Jesuits to be sent to Stockholm. This mission, which was by no means easy, was entrusted to the Jesuits Alessandro Malines and Paolo Casati. In February 1652, they arrived at the Swedish court, and the work of conversion began, and after six weeks Kristina's decision was made.
History has little to say about the Queen's spiritual struggles from this time. Kristina herself has never mentioned a word about this, and we only know that she hesitated for a moment whether she should make her conversion public or not. But after the Holy Father in Rome let her understand that he demanded publicity, she is said to have exclaimed: "adunque bisogna deporre il regno" — so I must lay down the crown! and thus the step was taken. Casati was sent to Rome with a letter to Nickel, in which the Queen announced her irrevocable decision to convert to Catholicism. A short time later, Don Pimentel arrived at the Swedish court. The Spanish diplomat did not come unexpectedly; Queen Kristina had long harboured the secret intention of approaching a Catholic sovereign, and the more her thoughts were directed towards Rome, the more natural she found it to seek support from a Catholic power.
After Kristina got to know the Spanish ambassador, she confided in him her secret plan and asked him for advice on how to carry it out. Don Pimentel was also to prepare the Queen's imminent entry into Roman society.
On December 25, 1654, Queen Kristina arrived in Brussels, where she made the Roman Catholic profession of faith that very evening to Don Pimentel's confessor, the Dominican friar Güemes. The public conversion took place in Innsbruck the following year in November, after which the Queen continued her journey south to Rome, the Eternal City, the goal of her dreams.
*
It would be difficult to follow Queen Kristina's religious development after 1654. The documents in the archives after the above-mentioned years do not have much to say on this issue, and the Queen's autobiography "Vie, dédiée à Dieu", as well as her two major works, "Ouvrage de Loisir" and "Sentiments", can hardly be considered authoritative sources, as the Queen wrote them in the autumn of her age to appease her conscience and protect her memory against slander. The weight of reflection rests on them, and the control of memory has left no room for immediate impressions. The Queen's rich correspondence again mostly deals with political and economic issues.
Throughout her life, Queen Kristina remained the dual nature she had already shown herself to be in Stockholm. At the same time that she was preoccupied with serious religious issues, she was interested in intrigues and scandals. But deep down there always lived a true and sincere feeling for what was right, paired with the clear awareness of God she expressed in the words "There is a God, He is the only principle of life, He is the beginning of life and the end of life."
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment