Thursday, June 12, 2025

Baron Carl Bildt on Kristina's travels from 1654 to 1658, part 4

Source:

Christine de Suède et le cardinal Azzolino: Lettres inédites (1666-1668), pages 46 to 52, by Baron Carl Bildt, 1899


The pamphlet Kristina had published about Antonio de la Cueva is here:


The account:

La petite cour de Christine au palais Farnèse était en effet loin d'être un modèle. Dès le premier moment, le marquis Mario Giandemaria, ministre de Parme, que le duc avait chargé de faire les honneurs du palais, se lamente de la mauvaise conduite des gens de Christine. Quelques jours après l'arrivée de Christine ils veulent y établir une maison de jeu ouverte. Les domestiques pillent, volent, cassent, brûlent. Ils arrachent les galons des couvertures pour les vendre, ils brûlent des portes pour se chauffer, ils s'emparent de tout ce qui leur tombe sous le main. Un jour un candélabre d'argent est remplacé par une imitation en cuivre argenté. Ils vont jusqu'à voler les portières et les rideaux de la voiture de Pimentel pendant qu'il est chez la Reine. Et ce ne sont pas seulement les domestiques, dont le marquis a à se plaindre. Lorsque la Reine visite la collection de médailles du palais, il se croit obligé de surveiller les courtisans qui l'accompagnent. Hélas! il n'avait pas tout à fait tort! On verra plus tard que le comte Francesco Maria Santinelli était parfaitement capable de s'approprier des diamants, des tentures, des habits, jusqu'à des chemises. Et quant au marquis Monaldesco, qui entre au service de Christine au mois d'avril 1656, c'est un digne compère de Santinelli. Tous deux payent les fournisseurs en leur cédant un peu de tout, un collier, de l'argenterie, une voiture même. Ils vendent et gardent l'argent. C'est au point que le comte Ludovico Santinelli, frère de Francesco, en est scandalisé. «Voilà qui commence bien!» s'écrie-t-il. Le chef de la cour, le grand écuyer don Antonio della Cueva, ne pouvait ou ne voulait pas réprimer le désordre. Ce n'était sans doute pas chose facile que de tenir en respect une valetaille qui se croyait tout permis parce qu'elle attendait depuis longtemps le payement de ses gages, et qui, au besoin, ne se gênait point pour rosser les sbires du pape. Le marquis Giandemaria se plaignait au pape et à la Reine, celle-ci grondait vertement don Antonio — et les choses allaient comme avant.

Il y avait encore d'autres nuages au ciel de cette existence que Christine avait rêvée si tranquille. Alexandre VII, qui au début l'avait comblée d'attentions, d'honneurs et de cadeaux, n'avait pas tardé à se refroidir. C'est que Christine, la glorieuse conquête de l'Église, avait bientôt été pour Rome, et surtout pour lui, un sujet d'amère désillusion. Il avait rêvé une convertie remplie de zèle, brillante de l'ardeur de la foi, passant sa vie en pratiques religieuses, édifiant la chrétienté par sa piété, son humilité, son obéissance, en somme, une espèce de dévote couronnée qu'il aurait pu offrir triomphalement en spectacle aux hérétiques, et qui serait venue in jour augmenter la liste des saints du paradis. N'avait-il pas cru devoir recommander aux cardinaux en plein consistoire de bien veiller sur leur conduite pour ne pas scandaliser la nouvelle venue? Pas de conversation pendant le service divin surtout — cas causeries peuvent choquer les gens sérieux du Nord! — Rome, de son côté, avait cru recevoir dans ses murs une princesse qui répandrait l'or à pleines mains: faire un peu de bien aux Romains, cela n'a-t-il pas été de tout temps le meilleur moyen pour un forestiere d'aller au ciel? — Et, au lieu de ce modèle de piété et de générosité, qu'avaient Rome et le pape? — Hélas! on a beau se convertir, on garde toujours quelque vieux levain, et il restait en Christine beaucoup de la protestante et de la libre penseuse d'autrefois; et il lui restait surtout l'habitude de ne se gêner avec personne. Elle voulait bien professer les dogmes catholiques, mais accepter la domination du prêtre, se laisser guider, obéir, — cela non. Quant à pratiquer pour l'édification de la galerie — cela lui paraissait tout simplement de l'hypocrisie. Elle dut être bien étonnée lorsque le pape lui dit un jour qu'il y avait plus de mérite à réciter publiquement un Avé Maria que tout le rosaire en secret. La femme du Nord ne pouvait pas comprendre non plus la Rome qu'avait produite la réaction du concile de Trente, la Rome pudibonde qui enfermait ses femmes à l'orientale et mettait des caleçons aux nudités de Michel-Ange. Elle restait seule avec des hommes sans y voir aucun mal, elle se moquait des voiles dont monsignor governatore avait fait entourer certaines statues de palais Farnèse, et elle emplissait son appartement de tableaux réputés lascifs. Peut-être eût-on pardonné plus facilement ces travers à une princesse apportant à Saint-Pierre et à ces bons Romains des trésors; mais, loin de là, et pour mettre le comble à ses désillusions, Alexandre VII était encore inquiété par l'idée d'avoir un beau jour à prendre la Reine à sa charge.

En même temps que les rapports avec le pape se refroidissaient, une brouille naissait entre la Reine et son entourage espagnol. En Italie il fallait être alors soit Français, soit Espagnol, et le Sacré Collège lui-même n'échappait pas complètement à cette règle. La «faction» française se groupait autour des cardinaux d'Este et Antoine Barberini, l'espagnole autour des cardinaux de Médicis. Mais entre ces deux groupes il y avait ce qu'on appelait «l'escadron volant», les cardinaux indépendants qui visaient à affranchir le Saint-Siège des influences étrangères et se portaient, selon que leurs intérêts l'exigaient, soit d'un côté, soit de l'autre. Cette faction, composée en général des créatures d'Innocent X, comptait dans ses rangs les plus actifs et les plus brillants des princes de l'Église. C'étaient les éminentissimes Lomellino, Imperiali, Homodei, Ottoboni et Acquaviva, le cardinal de Retz, et surtout le cardinal Azzolino, qui en était l'âme et le directeur, sinon le chef reconnu.

Decio Azzolino, de Fermo dans les Marches, avait parcouru rapidement tous les degrés de la carrière ecclésiastique. Né le 11 avril 1623 d'une famille de petite noblesse, qui avait cependant déjà donné deux cardinaux à l'Église, il s'était dès sa première jeunesse attaché à la fortune du cardinal Panciroli, qu'il suivit dans sa nonciature en Espagne, et plus tard au secrétariat d'État, où son instruction aussi solide que brillante, sa sagacité et sa capacité de travail lui permirent bientôt de se distinguer. Après la disgrâce du cardinal Astalli, — à laquelle il ne fut pas étranger, — Innocent X le créa cardinal le 2 mars 1654. Outre les qualités administratives qui lui avaient valu la pourpre, il avait une grande facilité à écrire et à parler. Son style clair, précis et logique, était élégant sans sacrifier à l'exubérance alors à la mode. Il tournait agréablement le vers et s'intéressait aux arts, aux lettres et aux sciences. Mais, par-dessus tout, il possédait le plus grand des arts, celui de plaire. La nature ne lui avait rien refusé de ce qu'il faut pour cela. Ses traits étaient énergiques et sympathiques en même temps, ses yeux grands et spirituels, sa physionomie mâle, fière et charmante. S'il n'avait pas de bonnes fortunes, au moins on lui en prêtait. L'amour n'a jamais eu peur de la pourpre.

Tel était l'homme, alors dans tout l'éclat de la jeunesse, de la force et de la beauté, que Christine devait rencontrer sur son chemin. Elle le distingua dès le premier jour, rechercha sa compagnie, le retint auprès d'elle pendant de longues visites et entretint avec lui un fréquent échange de billets, si bien qu'Azzolino se vit forcé d'assurer par écrit le père Sforza, le confident du pape, de l'innocence de leurs relations. Ses intérêts aussi la portaient nécessairement vers la faction de l'escadron volant. La reconnaissance qu'elle devait à Philippe IV ne pouvait lui faire oublier les avantages qu'offrait une position neutre entre les deux partis. L'Espagne, d'ailleurs, commençait à manifester de plus en plus ses sympathies pour la Pologne, avec laquelle la Suède se trouvait en guerre. Christine, il est vrai, déplorait et désapprouvait cette guerre, mais ses intérêts ne pouvaient se séparer de ceux de la Suède. Nous avons déjà vu qu'elle ne demandait pas mieux que de profiter des victoires de son pays et attendait de Charles-Gustave des domaines en Pologne. — La France au contraire, l'ancienne alliée, semblait prête à unir encore une fois ses forces à celles de la Suède. Il y avait là des possibilités qu'il ne fallait pas négliger. Christine, de plus, caressait l'espoir de se faire céder par la Suède les prétentions que cette puissance avait encore à l'égard de la France pour la liquidation des arriérés des subsides de la guerre de Trente ans. Aussi accueillit-elle avec empressement toutes les amabilités que lui firent le cardinal Antoine Barberini et Hugues de Lionne qui se trouvait alors en mission à Rome. Elle accepta leurs invitations et les reçut chez elle. — Les Espagnols, naturellement, prenaient ombrage de cette intimité naissante; et le duc de Terranova, ambassadeur d'Espagne, ne cessait d'en faire des reproches à la Reine; Pimentel et della Cueva refusèrent de la suivre lorsqu'elle se rendit à la comédie chez M. de Lionne — dont la demeure était pour eux territoire ennemi — et la virent avec chagrin recevoir le portrait de Louis XIV. Mais ce qui les indisposa plus encore, ce furent les relations de la Reine avec l'escadron volant, et surtout la faveur qu'elle témoignait au cardinal Azzolino. Les cardinaux de l'escadron étaient des neutres, c'étaient donc des ennemis; peut-être, pour Pimentel, un peu de jalousie personnelle se mêlait-elle à ses autres sentiments. Pimentel se contenta cependant de bouder et d'espacer ses visites à la Reine; mais della Cueva, qui voyait les choses de plus près, puisqu'il habitait au palais Farnèse auprès de la Reine, et dont les susceptibilités étaient encore excitées par les petites préférences dont Santinelli était quelquefois l'objet, prit une attitude plus hostile. Des propos qu'il avait tenu sur le compte de Christine furent rapportés à celle-ci. Elle s'en formalisa, et on convint de se séparer. Della Cueva retournerait en Flandre et emmènerait avec lui une partie des gardes et serviteurs de la Reine. Mais, avant que le départ pût avoir lieu, une scène violente éclata à propos d'une question d'étiquette.

Christine avait fait monter Santinelli dans son carrosse à la place de della Cueva. Celui-ci offensé quitta le palais Farnèse et se retira avec tout son monde à l'ambassade d'Espagne. Un cadeau de sept chevaux que Christine lui envoya, le soir même, ne suffit pas à l'apaiser. Il ne brida plus sa langue, et Rome fut bientôt remplie des bruits les plus offensants pour l'honneur de la Reine.

Quelques jours plus tard, della Cueva prit congé de la Reine en audience officielle. L'accueil fut des plus froids, et Christine fit dire par un de ses gentilshommes au cardinal de Médicis, protecteur d'Espagne, que si don Antonio n'eût pas été général au service du roi d'Espagne elle lui aurait fait donner des coups de bâton. Et, non contente de le dire, elle le fit écrire et publier dans un pamphlet manuscrit qui circula bientôt à Rome. — Pimentel, après cela, se tint encore plus à l'écart et refusa de se rendre chez la Reine, même après avoir été appelé trois fois. La brouille devenait complète.

Swedish translation (my own):

Kristinas lilla hov vid palazzo Farnese var verkligen långt ifrån förebildligt. Från första ögonblicket klagade markisen Mario Giandemaria, minister i Parma, som hertigen hade anklagat för att göra palatsets heder, över det dåliga uppförandet av Kristinas folk. Några dagar efter Kristinas ankomst ville de sätta upp ett öppet spelhus där. Tjänstefolket plundrade, stal, slog sönder, brände. De slet bort gallonerna från filtarna för att sälja dem, de brände dörrar för att värma sig, de tog allt de kunde få tag på. En dag ersattes en silverkandelaber av en imitation i silverpläterad koppar. De gick så långt att de stal dörrarna och gardinerna till Pimentels kaross medan han var hos drottningen.

Och det var inte bara tjänarna som markisen hade att klaga på. När drottningen besökte palatsets medaljsamling kände han sig tvungen att hålla ett öga på hovmännen som följde med henne. Ack! han hade inte helt fel! Vi kommer att se senare att greve Francesco Maria Santinelli var perfekt kapabel att tillägna sig diamanter, hängningar, kläder, till och med skjortor. Och vad gäller markisen Monaldesco, som trädde i Kristinas tjänst i april 1656, så var han en värdig medbrottsling till Santinelli. Båda betalade leverantörerna genom att ge dem lite av varje, ett halsband, silver, till och med en vagn. De sålde och behöll pengarna. Det var till den grad att greve Ludovico Santinelli, Francescos bror, skandaliserades. »Det här är en bra början!« utbrast han.

Chefen för hovet, den överstallmästaren don Antonio de la Cueva, kunde eller ville inte undertrycka oordningen. Det var utan tvekan ingen lätt sak att hålla i schack en undersåte som trodde att han kunde göra vad han ville eftersom han hade väntat länge på att hans lön skulle betalas ut och som, om det behövdes, inte tvekade att slå påvens hantlangare. Markisen Giandemaria klagade hos påven och drottningen, den senare skällde skarpt på don Antonio — och det fortsatte som förut.

Det fanns fortfarande andra moln på den här tillvarons himmel som Kristina hade drömt om skulle vara så lugn. Alexander VII, som till en början hade laddat henne med uppmärksamhet, äror och gåvor, hade inte länge varit kall. Det var det att Kristina, Kyrkans ärofulla erövring, snart hade varit för Rom, och särskilt för honom, ett föremål för bitter besvikelse. Han hade drömt om en omvänd fylld av iver, som lyser av trons glöd, tillbringar sitt liv i religiösa sedvänjor, uppbyggde kristenheten genom sin fromhet, sin ödmjukhet, sin lydnad; kort sagt, en sorts krönt hängiven som han triumferande kunde ha bjudit på som ett skådespel åt kättarna, och som en dag skulle ha kommit för att utöka listan över helgon i paradiset.

Hade han inte ansett det som sin plikt att rekommendera kardinalerna i hela Konsistoriet att noggrant iaktta deras uppträdande för att inte skandalisera nykomlingen? Ingen konversation under gudstjänsten, speciellt — sådana småprat kan chockera seriösa människor från Norden! — Rom å sin sida hade trott att inom sina väggar ta emot en prinsessa som skulle sprida guld med fulla händer: att göra lite gott mot romarna, har det inte alltid varit det bästa sättet för en skogsägare att ta sig till himlen? — Och vad hade Rom och påven i stället för denna modell av fromhet och generositet? — Ack! man kan bli omvänd, man behåller alltid någon gammal drivmedel, och det fanns kvar i Kristina mycket av protestanterna och forna tiders fritänkare; och särskilt behöll hon vanan att inte skämmas med någon. Hon var villig att bekänna sig till katolska dogmer, men att acceptera prästens herravälde, att låta sig vägledas, att lyda, — inte det.

När det gäller att öva för att edificera galleriet — det föreföll henne helt enkelt hyckleri. Hon måste ha blivit mycket förvånad när påven en dag sa till henne att det fanns mer förtjänst i att offentligt recitera en Ave Maria än hela Rosenkransen i hemlighet. Inte heller kunde kvinnan från Norden förstå det Rom som hade skapats av reaktionen från konciliet i Trent, det pryda Rom som låste in sina kvinnor på orientaliskt sätt och satte underkläder på Michelangelos nakenheter. Hon stannade ensam med män utan att se någon skada i det, hon hånade slöjorna som monsignor governatore hade omringat vissa statyer i palazzo Farnese med, och hon fyllde sin lägenhet med målningar som sägs vara vilsna. Kanske skulle dessa brister lättare ha förlåtits om en prinsessa förde skatter till Peterskyrkan och till dessa goda romare; men långt därifrån, och för att toppa sin besvikelse, var Alexander VII fortfarande orolig över tanken på att en dag behöva ta ansvaret för drottningen.

Samtidigt som förhållanden till påven svalnade uppstod ett bråk mellan drottningen och hennes spanska följe. I Italien var man tvungen att vara antingen fransk eller spansk, och det Heliga Kollegiet självt var inte helt undantaget från denna regel. Den franska »fraktionen« var grupperad kring kardinalerna d'Este och Antonio Barberini, spanjorerna kring kardinalerna de Medici. Men mellan dessa två grupper fanns det som kallades »Flygande skvadronen«, de självständiga kardinalerna som syftade till att befria Heliga Stolen från främmande influenser och som enligt sina intressen gick antingen åt den ena eller andra sidan. Denna fraktion, vanligtvis sammansatt av Innocentius X:s kreaturer, räknade i sina led Kyrkans mest aktiva och lysande prinsar. De var de mest framstående Lomellino, Imperiali, Omodei, Ottoboni och Acquaviva, kardinal de Retz och framför allt kardinal Azzolino, som var dess själ och direktör, om inte dess erkände ledare.

Decio Azzolino, från Fermo i Marche, hade snabbt passerat alla grader av den kyrkliga karriären. Född den 11 april 1623, av en familj av mindre adel, som dock redan hade gett två kardinaler till Kyrkan, hade han från sin tidiga ungdom fäst sig vid kardinal Pancirolis fortun, som han följde i sin nuntiatur i Spanien, och senare till Statssekretariatet, där hans utbildning lika gedigen som lysande, hans klokhet och hans arbetsförmåga snart tillät honom att utmärka sig. Efter kardinal Astallis skam, — som han inte var främling för, — skapade Innocentius X honom till kardinal den 2 mars 1654. Förutom de administrativa egenskaper som hade förtjänat honom purpurn, hade han en stor förmåga att skriva och tala. Hans tydliga, exakta och logiska stil var elegant utan att ge avkall på överdådet som fanns på modet. Han var en trevlig författare och intresserad av konst, litteratur och vetenskap. Men framför allt ägde han den största konsten, den att behaga. Naturen hade inte nekat honom något som var nödvändigt för detta. Hans drag var energiska och sympatiska på samma gång, hans ögon stora och kvicka, hans fysionomi maskulin, stolt och charmig. Om han inte hade någon lycka, fick han åtminstone en del. Kärleken har aldrig varit rädd för purpurn.

Sådan var den man, då i all ungdomens prakt, styrka och skönhet, som Kristina skulle möta på sin väg. Hon särskiljde honom från första dagen, sökte hans sällskap, höll honom vid sin sida under långa besök och upprätthöll ett frekvent utbyte av anteckningar med honom, så mycket att Azzolino var tvungen att skriftligen försäkra fader Sforza, påvens förtrogne, om deras förhållandes oskuld. Hennes intressen drog henne också nödvändigtvis mot fraktionen av Flygande skvadronen. Den tacksamhet hon var skyldig Filip IV kunde inte få henne att glömma fördelarna med en neutral ställning mellan de två parterna. Spanien började dessutom mer och mer visa sina sympatier för Polen, som Sverige var i krig med.

Kristina, det är sant, beklagade och ogillade detta krig, men hennes intressen kunde inte skiljas från Sveriges. Vi har redan sett att hon var alltför glad över att tjäna på sitt lands segrar och förväntade sig av Karl Gustavs gods i Polen. — Frankrike, tvärtom, den gamla allierade, tycktes redo att åter förena sina styrkor med Sveriges. Där fanns möjligheter som inte bör försummas. Kristina hyste för övrigt hoppet om att Sverige skulle avstå till henne de anspråk som denna makt fortfarande hade mot Frankrike för avveckling av eftersläpningen av subventioner från trettioåriga kriget. Hon tog därför ivrigt emot all den vänlighet som kardinal Antonio Barberini och Hugues de Lionne, som då var på mission i Rom, gav henne. Hon tackade ja till deras inbjudningar och tog emot dem i sitt hem. —

Spanjorerna, naturligtvis, tog ombrage över denna begynnande intimitet; och hertigen de Terranova, den spanska ambassadören, upphörde aldrig att förebrå drottningen för det; Pimentel och de la Cueva vägrade att följa henne när hon gick till komedin hos monsieur de Lionne — vars hem var fientligt territorium för dem — och såg henne med sorg ta emot porträttet av Ludvig XIV. Men det som i ännu högre grad motarbetade dem var drottningens förbindelser med den flygande skvadronen, och särskilt den gunst hon visade kardinal Azzolino. Skvadronens kardinaler var neutrala och var därför fiender; kanske, för Pimentel, blandades lite personlig svartsjuka med hans andra känslor.

Pimentel nöjde sig dock med att sura och rymma ut sina besök hos drottningen; men de la Cueva, som såg saker och ting närmare, eftersom han bodde på palazzo Farnese nära drottningen, och vars känslighet fortfarande var upphetsad av de små preferenser som Santinelli ibland var föremål för, antog en mer fientlig inställning. Några anmärkningar han gjort om Kristina rapporterades till henne. Hon tog illa upp, och man kom överens om att separera. De la Cueva skulle återvända till Flandern och ta med sig några av drottningens vakter och tjänare. Men innan avresan kunde ske utbröt en våldsam scen över en etikettfråga.

Kristina lät Santinelli rida i sin vagn i stället för de la Cueva. Den senare, kränkt, lämnade palazzo Farnese och drog sig tillbaka med hela sitt folk till den spanska ambassaden. En gåva på sju hästar som Kristina skickade till honom samma kväll räckte inte för att blidka honom. Han tyglade inte längre sin tunga, och Rom fylldes snart av rykten som var mest stötande för drottningens ära.

Några dagar senare tog de la Cueva avsked med drottningen i en officiell audiens. Mottagandet var mycket kallt, och Kristina lät en av sina herrar säga till kardinal de Medici, Spaniens protektor, att om don Antonio inte hade varit en general i Spaniens konungs tjänst skulle hon ha fått honom slagen med en batong. Och utan att nöja sig med att säga det, lät hon skriva det och publicera det i en manuskriptpamflett som snart cirkulerade i Rom. — Pimentel höll sig efter detta ännu mera avsides och vägrade gå till drottningen, även efter att ha blivit kallad tre gånger. Bråket höll på att bli komplett.

English translation (my own):

Kristina's little court at the Palazzo Farnese was indeed far from being a model one. From the very first moment, the Marquis Mario Giandemaria, minister of Parma, whom the Duke had charged with doing the honours of the palazzo, complained about the bad conduct of Kristina's people. A few days after Kristina's arrival they wanted to set up an open gambling house there. The servants pillaged, stole, broke, burned. They tore the galloons from the blankets to sell them, they burned doors to heat themselves, they seized everything they could get their hands on. One day a silver candelabra was replaced by an imitation in silver-plated copper. They went so far as to steal the doors and curtains of Pimentel's carriage while he was with the Queen.

And it was not only the servants that the Marquis had to complain about. When the Queen visited the palazzo's medal collection, he felt obliged to keep an eye on the courtiers who accompanied her. Alas! he was not entirely wrong! We will see later that Count Francesco Maria Santinelli was perfectly capable of appropriating diamonds, hangings, clothes, even shirts. And as for the Marquis Monaldesco, who entered Kristina's service in April 1656, he was a worthy accomplice of Santinelli. Both paid the suppliers by giving them a little of everything, a necklace, silverware, even a carriage. They sold and kept the money. It was to the point that Count Ludovico Santinelli, Francesco's brother, was scandalised. "This is a good start!" he exclaimed.

The head of the court, the grand equerry Don Antonio de la Cueva, could not or would not suppress the disorder. It was doubtless not an easy thing to keep in check a flunkey who thought he could do whatever he wanted because he had been waiting a long time for his wages to be paid, and who, if need be, did not hesitate to thrash the Pope's henchmen. The Marquis Giandemaria complained to the Pope and the Queen, the latter scolded Don Antonio sharply — and things went on as before.

There were still other clouds in the sky of this existence that Kristina had dreamed would be so tranquil. Alexander VII, who at first had loaded her with attentions, honours and gifts, had not been long in growing cold. It was that Kristina, the glorious conquest of the Church, had soon been for Rome, and especially for him, a subject of bitter disillusionment. He had dreamed of a convert filled with zeal, shining with the ardour of the faith, spending her life in religious practices, edifying Christendom by her piety, her humility, her obedience; in short, a kind of crowned devotee whom he could have triumphantly offered as a spectacle to the heretics, and who would have come one day to increase the list of saints in Paradise.

Had he not thought it his duty to recommend to the cardinals in full Consistorium to watch their conduct carefully so as not to scandalise the newcomer? No conversation during divine service especially — such small talk might shock serious people from the North! — Rome, for its part, had believed to receive within its walls a princess who would spread gold with full hands: to do a little good to the Romans, has that not always been the best way for a forestiere to go to Heaven? — And, instead of this model of piety and generosity, what did Rome and the Pope have? — Alas! one may be converted, one always retains some old leaven, and there remained in Kristina much of the Protestant and the free thinker of old; and she especially retained the habit of not being embarrassed with anyone. She was willing to profess Catholic dogmas, but to accept the domination of the priest, to let herself be guided, to obey, — not that.

As for practicing for the edification of the gallery — that seemed to her, quite simply, hypocrisy. She must have been very surprised when the Pope told her one day that there was more merit in publicly reciting an Ave Maria than the whole Rosary in secret. Nor could the woman from the North understand the Rome that had been produced by the reaction of the Council of Trent, the prudish Rome that locked up its women in the oriental manner and put underwear on Michelangelo's nudities. She stayed alone with men without seeing any harm in it, she mocked the veils with which monsignor governatore had surrounded certain statues in the Palazzo Farnese, and she filled her apartment with paintings reputed to be lascivious. Perhaps these failings would have been more easily forgiven in a princess bringing treasures to St. Peter's and to these good Romans; but far from it, and to top off his disillusionment, Alexander VII was still worried by the idea of one day having to take charge of the Queen.

At the same time as relations with the Pope were cooling, a quarrel arose between the Queen and her Spanish entourage. In Italy one had to be either French or Spanish, and the Sacred College itself was not entirely exempt from this rule. The French "faction" was grouped around the cardinals d'Este and Antonio Barberini, the Spanish around the cardinals de Medici. But between these two groups there was what was called the "Flying Squadron", the independent cardinals who aimed to free the Holy See from foreign influences and who, according to their interests, went either to one side or the other. This faction, generally composed of the creatures of Innocent X, counted in its ranks the most active and brilliant princes of the Church. They were the most eminent Lomellino, Imperiali, Omodei, Ottoboni and Acquaviva, Cardinal de Retz, and above all Cardinal Azzolino, who was its soul and director, if not its recognised leader.

Decio Azzolino, from Fermo in Marche, had rapidly traversed all the degrees of the ecclesiastical career. Born on April 11, 1623, of a family of minor nobility, which had however already given two cardinals to the Church, he had from his early youth attached himself to the fortune of Cardinal Panciroli, whom he followed in his nunciature in Spain, and later to the secretariat of State, where his education as solid as it was brilliant, his sagacity and his capacity for work soon allowed him to distinguish himself. After the disgrace of Cardinal Astalli, — to which he was not a stranger, — Innocent X created him cardinal on March 2, 1654. In addition to the administrative qualities which had earned him the purple, he had a great facility in writing and speaking. His clear, precise and logical style was elegant without sacrificing the exuberance then in fashion. He was a pleasant writer and interested in the arts, literature and sciences. But, above all, he possessed the greatest of arts, that of pleasing. Nature had denied him nothing that was necessary for this. His features were energetic and sympathetic at the same time, his eyes large and witty, his physiognomy masculine, proud and charming. If he had no good fortune, at least he was credited with some. Love has never been afraid of the purple.

Such was the man, then in all the splendour of youth, strength and beauty, whom Kristina was to meet on her way. She distinguished him from the first day, sought his company, retained him by her side during long visits, and maintained a frequent exchange of notes with him, so much so that Azzolino was forced to assure in writing Father Sforza, the Pope's confidant, of the innocence of their relations. Her interests also necessarily drew her towards the faction of the Flying Squadron. The gratitude she owed to Philip IV could not make her forget the advantages offered by a neutral position between the two parties. Spain, moreover, began to manifest more and more her sympathies for Poland, with which Sweden was at war.

Kristina, it is true, deplored and disapproved of this war, but her interests could not be separated from those of Sweden. We have already seen that she was only too happy to profit from her country's victories and expected from Karl Gustav estates in Poland. — France, on the contrary, the old ally, seemed ready to unite her forces once more with those of Sweden. There were possibilities there which should not be neglected. Kristina, moreover, cherished the hope of having Sweden cede to her the claims which this power still had towards France for the liquidation of the arrears of subsidies from the Thirty Years' War. She therefore eagerly received all the kindnesses extended to her by Cardinal Antonio Barberini and Hugues de Lionne, who was then on a mission in Rome. She accepted their invitations and received them at her home. —

The Spaniards, naturally, took umbrage at this nascent intimacy; and the Duke de Terranova, the Spanish ambassador, never ceased to reproach the Queen for it; Pimentel and de la Cueva refused to follow her when she went to the comedy at Monsieur de Lionne's —whose home was enemy territory for them—and saw with sorrow her receiving the portrait of Louis XIV. But what indisposed them even more were the Queen's relations with the Flying Squadron, and especially the favour she showed to Cardinal Azzolino. The cardinals of the squadron were neutrals, and were therefore enemies; perhaps, for Pimentel, a little personal jealousy mingled with his other feelings.

Pimentel, however, was content to sulk and space out his visits to the Queen; but de la Cueva, who saw things more closely, since he lived at the Palazzo Farnese near the Queen, and whose sensibilities were still excited by the little preferences of which Santinelli was sometimes the object, adopted a more hostile attitude. Some remarks he had made about Kristina were reported to her. She took offense, and it was agreed to separate. De la Cueva would return to Flanders and take with him some of the Queen's guards and servants. But before the departure could take place, a violent scene broke out over a question of etiquette.

Kristina had Santinelli ride in her carriage in place of de la Cueva. The latter, offended, left the Palazzo Farnese and withdrew with all his people to the Spanish embassy. A gift of seven horses that Kristina sent him that same evening was not enough to appease him. He no longer bridled his tongue, and Rome was soon filled with rumours most offensive to the Queen's honour.

A few days later, de la Cueva took leave of the Queen in an official audience. The reception was very cold, and Kristina had one of her gentlemen say to Cardinal de Medici, protector of Spain, that if Don Antonio had not been a general in the service of the King of Spain she would have had him beaten with a baton. And, not content with saying it, she had it written and published in a manuscript pamphlet which soon circulated in Rome. — Pimentel, after this, kept himself even more aloof and refused to go to the Queen, even after being summoned three times. The quarrel was becoming complete.


Above: Kristina.


Above: Cardinal Decio Azzolino.


Above: Baron Carl Bildt.

No comments:

Post a Comment