Source:
Christine de Suède et le cardinal Azzolino: Lettres inédites (1666-1668), pages 52 to 54, by Baron Carl Bildt, 1899
Kristina's letter of December 20/30 (New Style), 1656 to Azzolino about her/his/their impressions of the French court is here:
The account:
Telle était la situation de Christine à Rome, lorsqu'une circonstance imprévue vint la forcer à s'éloigner. La peste, qui sévissait à Naples, avait commencé à inspirer, dès le mois d'avril, de sérieuses préoccupations à Rome. Christine résista quelque temps à la panique; mais, comme la saison s'avançait, et qu'avec elle la crainte de la contagion augmentait, elle décida de partir et de profiter de son déplacement pour aller mettre ordre à ses affaires dans le Nord. Elle fit donc annoncer son prochain départ et en même temps connaître l'itinéraire qu'elle comptait suivre: les frontières d'Allemagne lui étant fermées par les quarantaines, c'était par la France et la Flandre qu'elle passerait. Le choix de cette voie semble aussi avoir été déterminé par l'espoir qu'elle nourrissait en secret d'obtenir de la Cour de France quelque règlement des prétentions de la Suède, qu'elle considérait comme siennes. En notifiant son voyage à Mazarin elle annonça simplement qu'elle passerait par la France pour aller trouver le roi de Suède. Elle demanda que son voyage, qu'elle désirait ne pas voir retardé d'un seul jour, pût se faire sans aucune cérémonie, et déclara ne pas avoir l'intention de passer par Paris. Elle exprima cependant en même temps le désir de se rencontrer avec le cardinal. — Il ne faut pas prendre trop au sérieux ce désir d'échapper aux cérémonies, car elle se prêta, dès son arrivée, de fort bonne grâce à toutes celles dont la Cour de France crut devoir l'entourer.
Ce ne fut pas sans difficulté que Christine réunit les fonds nécessaires pour le voyage. Les remises reçues de Suède ne suffisaient pas, et la vente de ses chevaux et de ses carrosses ne produisit que quelques milliers d'écus, qui durent d'ailleurs passer par les mains de Monaldesco et de Santinelli. Le pape lui fit généreusement cadeau de 10,000 écus, mais elle dut encore emprunter environ 12,000 écus sur ses diamants. Le pape lui prêta en outre quatre galères pour la porter à Marseille, et enfin, dans la soirée du 19 juin, elle put s'embarquer à Palo. Ses adieux à Rome furent tristes. Elle partit en pleurant à chaudes larmes, et l'on avait déjà remarqué que, les derniers jours, elle tirait constamment de sa poche un portrait qu'on devinait être celui d'Azzolino.
Sa suite était presque exclusivement italienne. Elle avait avec elle Monaldesco, promu grand écuyer à la place de della Cueva; F. M. Santinelli nommé grand chambellan; son frère L. Santinelli et le comte Annibale Thiene, gentilshommes de la Chambre; le père Malines; le capitaine Francesco Landini, en qualité de maréchal des logis; un converti suédois, Guillaume Davisson, qui lui servait de secrétaire, trois femmes de chambre, quelques officiers italiens et des domestiques de différentes nationalités, en tout environ soixante personnes. Elle débarqua le 29 août à Marseille, où son arrivée faillit provoquer une émeute par crainte de la contagion, traversa la France, où elle fut partout reçue avec les plus grands honneurs, et fit son entrée solennelle à Paris, le 8 septembre 1656. De Paris elle se rendit, après quelques jours, à Compiègne, où se trouvait la cour, et ce fut là qu'elle vit pour la première fois le jeune Roi.
Elle a laissé sur sa visite un document assez curieux que je crois devoir insérer ici, quoiqu'il n'ait été écrit que quelque temps après son retour en Italie; c'est une lettre au cardinal Azzolino, en date de Pesaro, le 30 décembre 1656. Le lecteur remarquera avec quelle circonspection la Reine s'exprime sur les relations d'Anne d'Autriche et de Mazarin. A-t-elle entrevu la vérité, ou bien son esprit d'observation lui a-t-il fait défaut précisément sur le point qui aurait dû l'intéresser le plus? ...
Swedish translation (my own; I cannot tag it as such due to character limits in the tags):
Sådan var Kristinas situation i Rom när en oförutsedd omständighet kom för att tvinga henne att lämna. Pesten som rasade i Neapel hade redan i april börjat inspirera till allvarlig oro i Rom. Kristina stod emot paniken en tid; men allteftersom säsongen fortskred och därmed rädslan för smittan ökade, beslöt hon att ge sig av och utnyttja sin resa för att gå och ordna sina angelägenheter i Norden. Hon meddelade därför sin annalkande avgång och meddelade samtidigt den väg hon tänkte följa: Tysklands gränser stängdes för henne av karantäner, det var därför genom Frankrike och Flandern hon skulle passera. Valet av denna väg tycks också ha betingats av det hopp hon i hemlighet hyste om att från hovet i Frankrike få någon förlikning av Sveriges anspråk, som hon ansåg som sina egna.
När hon underrättade Mazarin om sin resa meddelade hon helt enkelt att hon skulle åka genom Frankrike för att gå och träffa konungen av Sverige. Hon bad att hennes resa, som hon inte ville se försenad med en enda dag, skulle göras utan någon ceremoni och förklarade att hon inte hade för avsikt att gå genom Paris. Hon uttryckte dock samtidigt önskan att träffa kardinalen. — Denna önskan att undkomma ceremonier bör inte tas alltför allvarligt, ty hon lånade sig vid sin ankomst med stor nåd till alla dem, med vilka Frankrikes hov ansåg det nödvändigt att omge henne.
Det var inte utan svårighet som Kristina samlade in de medel som var nödvändiga för resan. De remitteringar som mottogs från Sverige var inte tillräckliga, och försäljningen av hennes hästar och vagnar gav bara några tusen écus, som fick passera Monaldescos och Santinellis händer. Påven gav henne generöst 10,000 écus, men hon fick låna cirka 12,000 écus på sina diamanter. Påven lånade henne också fyra galärer för att ta henne till Marseille, och slutligen, på kvällen den 19 juni, kunde hon gå ombord på Palo. Hennes farväl i Rom var sorgligt. Hon lämnade gråtande heta tårar, och det hade redan märkts att hon under de senaste dagarna ständigt hade tagit fram ett porträtt ur fickan som man anade var det av Azzolino.
Hennes följe var nästan uteslutande italienska. Hon hade med sin Monaldesco, befordrad till överstallmästare i stället för de la Cueva; F. M. Santinelli utnämnd till överkammarherre; hans bror L. Santinelli och greve Annibale Thiene, kammarens herrar; fader Malines; kapten Francesco Landini, som kvartermästare; en svensk konvertit, Vilhelm Davisson, som tjänstgjorde som hennes sekreterare, tre kammarpigor, några italienska officerare och tjänare av olika nationaliteter, sammanlagt ett sextiotal personer.
Hon landsteg den 29 augusti i Marseille, där hennes ankomst nästan framkallade ett upplopp av rädsla för smitta, korsade Frankrike, dit hon överallt mottogs med den största ära och gjorde sitt högtidliga intåg i Paris den 8 september 1656. Från Paris gick hon, efter några dagar, till Compiègne, där hovet låg, och det var där hon såg den unge konungen för första gången.
Hon lämnade efter sig ett ganska märkligt dokument om sitt besök, som jag tror mig bör lägga in här, fastän det skrevs en tid efter hennes återkomst till Italien; det är ett brev till kardinal Azzolino, daterat Pesaro, den 30 december 1656. Läsaren kommer att notera med vilken försiktighet drottningen uttrycker sig om förhållandet mellan Anne av Österrike och Mazarin. Gjorde hon en skymt av sanningen, eller sviker hennes observationsförmåga henne just på den punkt som borde ha intresserat henne mest? ...
English translation (my own):
Such was Kristina's situation in Rome when an unforeseen circumstance came to force her to leave. The plague, which was raging in Naples, had begun to inspire, as early as April, serious concerns in Rome. Kristina resisted panic for some time; but, as the season advanced, and with it the fear of contagion increased, she decided to leave and to take advantage of her trip to go and put her affairs in the North in order. She therefore announced her approaching departure and at the same time made known the route she intended to follow: the borders of Germany being closed to her by quarantines, it was through France and Flanders that she would pass. The choice of this route also seems to have been determined by the hope she secretly entertained of obtaining from the court of France some settlement of the claims of Sweden, which she considered as her own.
In notifying Mazarin of her journey, she simply announced that she would pass through France to go and see the King of Sweden. She asked that her journey, which she did not wish to see delayed by a single day, might be made without any ceremony, and declared that she had no intention of passing through Paris. She expressed, however, at the same time the desire to meet the Cardinal. — This desire to escape ceremonies should not be taken too seriously, for she lent herself, upon her arrival, with great grace to all those with which the court of France thought it necessary to surround her.
It was not without difficulty that Kristina collected the funds necessary for the voyage. The remittances received from Sweden were not sufficient, and the sale of her horses and carriages produced only a few thousand écus, which had to pass through the hands of Monaldesco and Santinelli. The Pope generously gave her 10,000 écus, but she had to borrow about 12,000 écus on her diamonds. The Pope also lent her four galleys to take her to Marseilles, and finally, on the evening of June 19, she was able to embark at Palo. Her farewell in Rome was sad. She left crying hot tears, and it had already been noticed that, in the last days, she had constantly been taking out of her pocket a portrait which one guessed was that of Azzolino.
Her retinue was almost exclusively Italian. She had with her Monaldesco, promoted to grand equerry in place of de la Cueva; F. M. Santinelli appointed grand chamberlain; his brother L. Santinelli and Count Annibale Thiene, gentlemen of the chamber; Father Malines; Captain Francesco Landini, as quartermaster; a Swedish convert, Vilhelm Davisson, who served as her secretary, three chambermaids, some Italian officers and servants of different nationalities, in all about sixty people.
She landed on August 29 at Marseilles, where her arrival nearly provoked a riot for fear of contagion, crossed France, where she was everywhere received with the greatest honours, and made her solemn entry into Paris on September 8, 1656. From Paris she went, after a few days, to Compiègne, where the court was located, and it was there that she saw the young King for the first time.
She left behind a rather curious document about her visit, which I believe I should insert here, although it was written some time after her return to Italy; it is a letter to Cardinal Azzolino, dated Pesaro, December 30, 1656. The reader will note with what circumspection the Queen expresses herself on the relations between Anne of Austria and Mazarin. Did she glimpse the truth, or did her powers of observation fail her precisely on the point which should have interested her most? ...
Above: Kristina.
Above: Cardinal Decio Azzolino.
Above: Baron Carl Bildt.



No comments:
Post a Comment