Sources:
Christina of Sweden, pages 1 to 11, by Ida Ashworth Taylor, 1909; original at the University of Toronto
Drottning Kristina bemyndigade öfversättning af H. Flygare, pages 1 to 12, by Ida Ashworth Taylor, translated by Hanny Flygare, 1912; original at the University of Minnesota
The account:
CHRISTINA, daughter of Gustavus Adolphus, King of Sweden, was born at Stockholm on December 8, 1626.
Her birth had been eagerly and anxiously awaited. The daughter already born to Gustavus and his wife, Marie-Eleonore of Brandenburg, was dead and Sweden still without an heir. Astrologers, after the fashion of the day, had been busy with the approaching event, and had predicted that it was destined to prove fatal to either father, mother, or child. It had also been foretold that the infant would be a boy. Both predictions were falsified; although when the brown, harsh-voiced baby first appeared it was believed for a moment by those standing round that their hopes had been crowned, and that a son had been granted to the King.
"She will be clever", Gustavus afterwards observed. "She took us all in."
When the truth was manifest, keen disappointment prevailed, the King's sister, Catherine, being charged with the duty of breaking the news to her brother. It was received by him with a resignation astonishing to those who estimated aright the importance, to King and country, of an heir-male. The Princess had performed her task with the new-born child in her arms, and, taking it into his own, Gustavus gave thanks to God.
"I hope", he added, "that this girl will be worth as much to me as a boy. I pray God that, having bestowed her upon me, He may preserve her", ordering that the public rejoicings should be attended with no less solemnity than in the case of a Prince of Sweden.
When Christina herself was of an age to express an opinion upon the subject, she found no fault with the decree of Providence which had made her a woman. Although indulging a profound contempt for the generality of her sex, she went so far, addressing herself to God, as to give thanks that she had been born a girl, "the rather that, through Thy favour, I have escaped, even in matters spiritual, the weaknesses of my sex, my soul, as well as my body, having been rendered by Thy grace virile. Thou hast made use of my sex to preserve me from the vices and dissipation of the country of my birth; and, having condemned me to belong to the weaker sex, Thou hast exempted me from the frailties natural to it ... Suffer me to admire the goodness which has so favoured me as to build upon my greatest defect my merits and my fortunes."
Her mother was less submissive than Gustavus to the decree of fate. The child was not only a girl, but was, at this early stage of her career, a plain one; and Marie-Eleonore, unlike her daughter by no means free from feminine foibles, found it difficult to forgive her lack of beauty.
The daughter of one Elector of Brandenburg and the sister of another, Eleonore had been married by Gustavus when, after an obstinate struggle lasting over six years, the great soldier had been vanquished by those of his own household, and had reluctantly abandoned, in deference to the views of his mother and his Council, his intention of making Ebba Brahe, the companion of his childhood and the love of his early youth, his wife. Yet, though in some sort a marriage of convenience, other motives had entered into his union with the Brandenburg Princess. It was not until, visiting Berlin incognito, he had inspected in person the bride proposed to him, that he had consented to seek her in marriage; whilst the obstacles interposed by her father and brother, rigid in their Calvinism and objecting to the arrangement on account of Gustavus's profession of the Lutheran creed, may have served, as opposition is wont to do, to quicken the young King's desire to obtain her as a wife. At all events, in the spring of 1620, when the negotiations, having lasted over two years, showed no sign of being brought to a successful termination, Gustavus took matters into his own hands, paid a second visit, again semi-incognito, to Germany, and, with the approval and aid of the mother of the bride-elect — who belonged to his faith — the two were formally betrothed. By October of the same year Eleonore had been escorted to Sweden, and the marriage was celebrated at Stockholm on November 25. Six years later Christina was born.
When she first opened her eyes upon a world she was to find full of interest and where she was to play so conspicuous a part, the bloody drama of the Thirty Years' War — in no long time to cost her father his life — had been already eight years in progress. In 1618 the smouldering animosities of Catholics and Protestants had burst into flame, and the struggle only to be terminated by the Peace of Westphalia had begun.
At that early stage of the momentous conflict between the Emperor and the Evangelical Union, Gustavus Adolphus, occupied with wars of his own, had declined to be drawn into the contest; nor was it until 1630 that a six-years' truce with Poland left him free to turn his attention to the broader issues at stake, and he finally threw in his lot with the Protestant belligerents.
When the King decided upon drawing his sword[,] he did it with a full apprehension of the gravity of the situation. Although a soldier by profession, and the greatest captain of his age, he was never blind to the risks to be run, nor to the uncertainty of the result.
"I look henceforth", he said, "for no more tranquility before entering into eternal felicity."
The words were prophetic, but the period of labour was not to be prolonged. By November 1632 — he was only thirty-eight — his battles were over, and his little daughter, at six years old, had become Queen of Sweden.
Her intercourse with the father she was so soon to lose had been limited to the short intervals during which he could be spared from the scene of war, and her final parting with him took place when she was no more than four. Even at that age the affection of the King may have made an impression upon the keen-witted, open-eyed child, the rather because of the contrast it presented to the indifference, or what Christina herself considered the worse than indifference, of her mother. It is not indeed credible that the suspicions she afterwards entertained that her death would not have been unwelcome to Eleonore were well founded, yet the fact that she could indulge them is eloquent; and one of the accidents she was inclined to ascribe to sinister motives had the permanent effect of leaving one shoulder slightly higher than the other — "a defect", she observed, "I could have cured had I taken the trouble to do so."
Eleonore might be a careless mother, but Gustavus loved his little daughter. With claimants to the Swedish succession boasting their descent from an elder branch of the royal house, he must have been aware of the uncertainty of her future, should he be withdrawn from the scene; and, when she was scarcely over a year old, he had caused the assembled Estates to swear allegiance to her as his heir. It was his policy, thenceforth, to keep the child, as much as possible, before the public eye. When he reviewed his troops she was at his side; he took her with him on progresses in the provinces, and insisted that she should thus early begin to occupy the place that, should no son be born to him, would he hers. She was a soldier's daughter, and must accustom herself to a soldier's life, he once answered when the question had been raised whether it would not be well to omit the usual salute on his arrival at a fortress, lest the thunder of the cannon should terrify a child only in her second year; and his satisfaction was manifest when, instead of terror, she showed pleasure at the sound of the guns.
It was in May 1630 that father and daughter parted for the last time, Gustavus having then, after anxious and prolonged deliberation, finally resolved to delay no more his participation in the great struggle going forward in Germany. If he had been slow in arriving at his decision, his determination once taken, he had over-ridden all the objections that could be urged against it. The Chancellor, Oxenstiern, might point out the poverty of the country, the superiority of the forces at the Emperor's command, and might prophesy disaster; but he was compelled to admit that the King was moved by a spirit none might resist. The Estates of Sweden, convened for the purpose of discussing the question, might acknowledge the risks and difficulty involved in carrying on a war on so large a scale, but no one was found to lift his voice in protest against it. The cause in which King and people were to imperil their lives and fortunes was, in the eyes of all, a crusade; a general spirit of enthusiasm prevailed over material considerations; and money was freely granted on behalf of the enterprise.
In the hall of the Diet, before the assembled Estates of the realm, Gustavus stood, his four-year-old child in his arms, whilst the Act assuring the succession to Christina was recited and the oath of fidelity was tendered. As the King commended his daughter to the care of his faithful subjects his eyes were wet, and the response to his appeal was made with tears.
It would appear that Christina was already anxious to enjoy her full measure of attention and, perceiving that her father was listening absently to the short speech she had been taught, took steps to recall his wandering thoughts. She afterwards asserted, on the authority of those around her, that she had wept for three days after his departure, thereby endangering her sight, which was naturally weak.
Whether or not that statement is to be credited, it is certain that Christina had cause for tears. Ten days after the scene in the Diet, Gustavus had quitted the country upon the hazardous adventure which was to cost him his life. For the guardianship of his daughter he had arranged with care. His union with her mother had been happy, but he had never deceived himself as to her capacities, and his estimate of them was explicitly declared in the exclusion of Eleonore from any participation in affairs of State. Like many men overwhelmed with business, he had adhered to the principle of keeping his private and domestic life apart from public interests and responsibilities, maintaining silence at home with regard to the latter, and probably finding relaxation in his wife's ignorance. Taking pleasure in Eleonore's beauty and in its adornment, he had no desire that she should be troubled by his graver cares. In pursuance of this system, she was given no place in the Regency established during his absence, whose authority was to be shared by the Senate. Even Christina herself was consigned to the charge of his sister, to whose husband, John Casimir, Prince Palatine, the financial affairs of the country were entrusted. Eleonore, so far as power and influence were concerned, was practically non-existent.
To the period covered by the German campaign belong two communications addressed by the little Christina to her absent father. He had enjoined upon those to whose care she was committed that she was to be permitted to write her own letters; and these documents are evidently the composition of a forward child, the wording of the one differing little from that of the other.
"Gracious and Well-beloved Lord and Father", she wrote, "To your royal Majesty my filial and obedient service, wishing you much health from Almighty God, for the consolation of your faithful daughter. I pray that it may soon be your Majesty's will to come back, and that you may send me some pretty thing. I am, thank God, well, and am striving to learn to pray always well.
"Your royal Majesty's obedient daughter,
"CHRISTINA, P. S."
"Most Gracious and Beloved Lord and Father", the second missive runs, "Not having the happiness of being near your royal Majesty, I humbly send you my portrait, praying your Majesty that it may call me to your remembrance; and that you may soon come back to me, sending me meanwhile some pretty thing. Thank God, I am well. God give us always good tidings of your Majesty. To Him I commend you always, and remain
"Your royal Majesty's obedient daughter,
"CHRISTINA, P. S."
The stiff little letters, with the spontaneous demand for gifts breaking through the prescribed formality of the language, are undated, and we are left in ignorance of the circumstances under which they were read by the great soldier, haunted, as it would seem, by the foreboding of a hurrying doom. The exaggerated importance attached to his life appeared to him to portend its extinction, since too much trust was thereby placed in a mere mortal. Victory, the success of his plans and his arms, failed to reassure him, the very acclamations hailing, shortly before his death, his return to Saxony supplying him with fresh grounds for apprehension.
"Our affairs are going well", he told his chaplain, "but I fear God may punish me on account of the madness of the people. Would it not be said that these men regard me as divine? He who terms Himself a jealous God may well make it manifest to them that I am no more than a weak mortal."
To his faithful Chancellor and friend, he opened his heart in a letter written nearly two years before his death. All was promising; his operations had been attended with success from the day when, first stepping on German soil, he had, kneeling, consecrated his coming work, and told his followers that "to pray often was almost to conquer." "The snow-king", the Austrians had jeered, "would melt as he approached the southern sun"; their prophecy had not proved true. City after city had surrendered, the Duke of Pomerania had become his ally, and Tilly, the great Bavarian general, had been forced to confess that the King of Sweden was a gamester in playing with whom not to have lost was to have won much. Yet in his language there is none of the confidence of the conqueror, none of the bravado of the soldier.
"If the cause is good", he wrote to Oxenstiern after describing the situation, "the issue of the war is nevertheless, by reason of sin, uncertain. The life of man cannot be counted upon; and therefore, I exhort you, and beseech you, for the love of Christ, not to lose courage should all not succeed according to our desires." And then follows a more personal appeal — the appeal, not only of a master to servant, but of friend to friend. "I conjure you to bear in mind the memory of me and the welfare of my family, and to do unto me and mine what you would that God should do unto you and yours, and which, in like case, I will do for you and yours, should it be His pleasure that I should survive you, and that those belonging to you should have need of me."
With pardonable pride, he adverts to his record during the twenty years elapsed since, scarcely more than a boy, he had assumed the reigns of government; to the sacrifices he had made for country and people, living only to perform the duties of his station. And in the name of the services he had thus rendered to Sweden he claims a return, to be made not to himself, but to those who, in case of his death, would be left behind. Should aught befall him, the mother, destitute of counsel, the little child, would be worthy, for his sake and for manifold other reasons, of compassion — "unfortunate, should they themselves bear rule; in danger, should others rule them."
Thus Gustavus wrote to the servant upon whose fidelity he could rely. His anxiety was not uncalled for. With death awaiting him upon every battle-field, past perils and hear-breadth escapes the earnest of dangers to come, he might well take thought for country, wife, and child. So long as he was at hand to steer the ship no other pilot was needed, nor was he a man to delegate responsibility; but at a distance from home and with the uncertainty of life ever before him, a keen regret may have made itself felt that in the hands of such a mother his child would be left, in case of disaster.
So far as he could neutralise the risk, he had done so. His orders had been definite and explicit. Should he die, he directed Oxenstiern to serve, honour, and help his wife in her affliction; he was no less decided in desiring that she should be excluded from any association in public affairs or in her daughter's education. The position she occupied during his absence in Germany was to continue the same during that longer absence he contemplated as a not improbable contingency, the stringency of his orders being explained not only by Eleonore's incapacity for business, but by the dislike she entertained, notwithstanding her love for her husband, for his country and people. Had she had a voice in the training of her daughter it was feared that, inspiring Christina with her sentiments, she might succeed in marrying her to some powerful foreign prince.
The position was difficult and in a measure humiliating to the Queen. There was no doubt that her husband loved her; it was made equally clear that his love in no way blinded him to her imperfections and failings. Whether or not she resented the slight implied in his arrangements, Eleonore's devotion to him seems to have suffered no diminution; and when his brilliant career — not two years after his letter to Oxenstiern had been written — found its premature close on the battle-field of Lützen, she mourned him passionately. Described as, even in her normal condition, "toujours plaintive", she was one of the women who seek consolation in the trappings of grief and take refuge from genuine sorrow in outward ceremonial and funeral pomp, and the tokens of affection she bestowed upon the dead are described by Christina as so excessive as to demand pardon rather than justification.
Mourned or unmourned, Gustavus was gone, the place he had filled in the great struggle vacant. In after-days Christina pronounced a dispassionate judgment upon her father. Wise, brave, a great captain, a great king, she noted his generosity, the liberality he combined with economy. A reasonably good speaker, he was fond of letters. Violent and hasty, he cared overmuch for women, and, though no lover of wine, yet he drank. Familiar in intercourse with his friends, he treated the soldiers under him with reserve. He had great virtues, great talents, and few failings. If everything contributed to his greatness, that greatness was chiefly due to opportunity by which he had the gift of profiting. The world, his daughter added, had not only done him justice, but had ascribed to him all that had happened long after his death, and which Christina, it is clear, considered would have been more rightly ascribed to herself.
Thus, with the cool discrimination of a daughter to whom her father was no more than a childish memory, Christina traced the portrait of the great Protestant champion.
Swedish translation (by Flygare):
Kristina, dotter till konungen af Sverige, Gustaf II Adolf, föddes i Stockholm den 8 december 1626.
Hennes födelse motsågs med längtan och oro. Den dotter Gustaf Adolf och hans gemål — Maria Eleonora af Brandenburg — förut fått hade dött och Sverige saknade arfvinge till tronen. Astrologer hade enligt tidens sed sysselsatt sig med den stundande tilldragelsen och förutsagt, att den skulle visa sig ödesdiger för fadern, modern eller barnet. Det hade äfven profeterats, att det skulle bli ett gossebarn. Båda förutsägelserna slogo fel, ehuru de närstående vid första skymtandet af den lilla bruna, högröstade ungen trodde, att deras hopp gått i fullbordan och att en son blifvit född åt konungen.
»Hon får nog godt hufvud», anmärkte sedan Gustaf Adolf. »Hon lurade oss allesamman.»
Då sanningen kom i dagen, var missräkningen stor och kungens syster, Katarina, var den som fick i uppdrag att meddela underrättelsen åt sin bror. Den mottogs af honom med en undergifvenhet som väckte förvåning hos dem som rätt uppskattade betydelsen för kung och land af en manlig tronarfvinge. Prinsessan hade med det nyfödda barnet i sina armar utfört sitt värf och Gustaf Adolf tog emot den lilla och tackade Gud för henne.
»Jag hoppas», tillade han, »att denna flicka skall bli af samma värde för mig som en gosse. Jag ber Gud, som skänkt mig henne, att bevara henne», och så befallde han att den offentliga tacksägelsefesten skulle firas med lika mycken högtidlighet som om en svensk prins kommit till världen.
Då Kristina blef så gammal att hon själf kunde uttala sin mening om saken, fann hon ingen anledning att klandra den försynens skickelse som gjort henne till kvinna. Ehuru hon hyste ett djupt förakt för sitt kön i allmänhet, gick hon ända därhän att hon, då hon ställde sitt tal till Gud, tackade honom för att hon blifvit flicka, »så mycket mer som jag genom Din barmhärtighet till och med i andlig måtto undgått mitt köns svagheter och min själ så väl som min kropp genom Din nåd rustats med manliga egenskaper. Du har begagnat Dig af mitt kön för att rädda mig undan mitt fäderneslands laster och utsväfningar och då Du dömt mig att tillhöra det svagare könet, har Du frikallat mig från de bräckligheter som åtfölja det ... Låt mig, o Herre, beundra den godhet, som gifvit mig nåd att förvandla min största brist till ett slags förtjänst eller lycka.»
Kristinas mor hade mindre lätt än hennes far att finna sig i ödets skickelse. Barnet var icke blott en flicka utan i sin späda ålder en liten ful flicka och Maria Eleonora, som, olik sin dotter, inte gick fri för kvinnliga svagheter, hade svårt att förlåta henne denna brist på skönhet.
Dotter till en kurfurste af Brandenburg och syster till en annan, hade Maria Eleonora äktats af Gustaf Adolf, då han efter en hårdnackad sexårig strid med medlemmarna af sitt eget hus besegrats af dessa och med hänsyn till sin moders och rådets önskningar öfvergifvit sin afsikt att göra sin barndomsvän och sin första ungdoms älskade, Ebba Brahe, till sin gemål. Ehuru det på sätt och vis var ett konvenansparti, ingingo dock äfven andra bevekelsegrunder i hans giftermål med den brandenburgska furstinnan. Det var först efter sedan han inkognito besökt Berlin och personligen tagit den föreslagna bruden i skärskådande, som han gick in på att eftersträfva hennes hand. Hennes far och bror, som voro stränga kalvinister och som på grund af att Gustaf Adolf bekände sig till den lutherska läran gjorde invändningar mot giftermålet, sporrade nog också genom sitt motstånd den unge kungens önskan att få henne till maka. Säkert är, att på våren 1620, då underhandlingarna varat i öfver två år och ej visade tecken till att nå ett önskadt slut, tog Gustaf Adolf själf saken om hand, aflade, äfven nu halft inkognito, åter ett besök i Tyskland och ingick, tack vare sin blifvande svärmoders gillande och bistånd — hon tillhörde hans bekännelse — formlig förlofning med den unga furstinnan. I oktober månad samma år eskorterades Maria Eleonora till Sverige och förmälningen firades i Stockholm den 25 november. Sex år därefter föddes Kristina.
Då hon först öppnade ögonen i den värld hon skulle finna så rik på intressen och där hon skulle spela en så framstående roll, hade det trettioåriga krigets drama — som inom kort kostade hennes far lifvet — redan pågått i åtta år. 1618 hade den under askan glödande fientligheten mellan katoliker och protestanter slagit ut i låga och den strid börjat, som först slutade med Westfaliska freden.
Då den betydelsefulla kraftmätningen mellan kejsaren och den evangeliska unionen stod på detta tidiga stadium hade Gustaf Adolf — upptagen som han var af egna krig — vägrat att inblanda sig däruti. Först år 1630, då en sexårig vapenhvila med Polen satte honom i stånd att rikta sin uppmärksamhet på de större frågor som stodo på spel, anslöt han sig på ett afgörande sätt till de krigförande protestantiska makterna.
Då kungen beslöt sig för att draga sitt svärd, gjorde han det med fullt medvetande om situationens allvar. Ehuru krigare till yrket och sitt tidehvarfs störste härförare, var han aldrig blind för de faror som hotade, icke heller för det ovissa i utgången.
»Hädanefter«, så sade han, »väntar jag intet lugn förrän jag ingår i den eviga saligheten.»
Orden voro profetiska, men arbetstiden skulle icke bli långvarig. I november 1632 — han var då endast trettioåtta år gammal — blef det slut på hans strider och hans lilla sexåriga dotter blef drottning af Sverige.
Hennes umgänge med den far hon så snart skulle förlora hade inskränkt sig till de korta mellantider, då han kunnat undvaras på krigsskådeplatserna, och då hon var fyra år gammal, skildes hon för sista gången från honom. Till och med vid den åldern måtte kungens tillgifvenhet gjort intryck på det vakna, lifliga barnet, så mycket mer som den stod i motsats till den likgiltighet eller — som Kristina själf ansåg det — den köld, som hennes mor visade henne. Det är inte troligt, att det fanns någon egentlig grund för hennes längre fram hyste misstanke, att Maria Eleonora ej ogärna sett att hon dött, men att Kristina trodde det är ganska betecknande, och en af de olyckshändelser, som hon var böjd att skrifva på räkningen af mörka motiv, hade till följd, att hennes ena axel för beständigt blef litet högre än den andra — »ett lyte som jag kunnat bota», säger hon, »om jag gjort mig besvär att göra det.»
Det är möjligt, att Maria Eleonora var en vårdslös mor, men Gustaf Adolf älskade sin lilla dotter. Enär det fanns pretendenter till den svenska tronen, som berömde sig af att härstamma från en äldre gren af konungahuset, måste han varit medveten om hennes ovissa framtid, för den händelse han blefve bortryckt, och hon var knappt mer än ett år gammal, då han tvang de församlade ständerna att svärja henne trohetsed som tronarfvinge. Sedan höll han af politiska skäl barnet så mycket som möjligt inför allmänhetens ögon. Då han hade revy med trupperna, var hon vid hans sida. Han tog henne med sig på resor ute i bygderna och höll strängt på att hon tidigt skulle vänja sig vid den plats, som en gång skulle bli hennes, i händelse ingen som blefve honom född. Hon var en soldats dotter och måste vänja sig vid en soldats lif, svarade han en gång då han vid ankomsten till en fästning tillfrågades, om det inte vore skäl att inställa den vanliga saluten på det kanondundret icke måtte skrämma det ännu icke tvååriga barnet, och han visade tydligt sin tillfredsställelse, då hon i stället för att bli skrämd tycktes road af kanonernas dån.
Det var i maj 1630 som far och dotter skildes för sista gången. Gustaf Adolf hade då efter samvetsgrant och långt öfvervägande ändtligen beslutat att ej längre uppskjuta att taga del i den stora strid, som utkämpades i Tyskland. Om han varit sen att fatta sitt beslut, hade han, sedan det en gång var gjordt, öfverändakastat alla de invändningar som kunde framställas emot det. Rikskansleren, Axel Oxenstierna, påpekade visserligen landets fattigdom jämte öfverlägsenheten i den styrka som stod till kejsarens förfogande och förutspådde en sorglig utgång, men han nödgades erkänna, att kungen drefs af en ande, som ingen kunde motstå. Rikets ständer, sammankallade i syfte att diskutera frågan, framhöllo de faror och svårigheter som förbundo sig med ett krig i så stor skala, men ingen fanns som höjde sin röst för att motsätta sig det. Den sak för hvilken konung och folk skulle äfventyra lif och gods var i allas ögon ett korståg och pengar strömmade ymnigt till för att understödja företaget.
På rikssalen inför rikets församlade ständer stod Gustaf Adolf med sitt fyraåriga barn på armarna under det att den akt som tillförsäkrade Kristina arfsrätt till tronen upplästes och trohetseden aflades. Då konungen anbefallde sitt barn i sina trogna undersåtars vård, voro hans ögon fuktiga, och svaret på hans vädjan afgafs under tårar.
Det vill synas som om Kristina redan då varit angelägen att åtnjuta sin fulla andel af uppmärksamhet och då hon såg, att kungen något förströdt lyssnade till det korta tal man lärt henne, försökte hon att åter draga hans irrande tankar till sig. Längre fram försäkrade hon att man sagt henne, att hon gråtit tre hela dagar efter hans afresa och därigenom varit nära att skada sin af naturen ganska svaga syn.
Om nu detta påstående är värdt tilltro eller icke, så är det säkert, att Kristina hade skäl att fälla tårar. Tio dagar efter den nyss skildrade scenen på riksdagen hade Gustaf Adolf lämnat landet och gifvit sig ut på det vågsamma äfventyr som skulle kosta honom lifvet. Förmynderskapet öfver sin dotter hade han ordnat med mycken omsorg. Hans förening med hennes mor hade varit lycklig, men han hade aldrig bedragit sig med afseende på hennes begåfning, och hans uppskattning däraf framgår tydligt då man får veta, att han helt och hållet utestängde Maria Eleonora från all andel i statens angelägenheter. I likhet med många af göromål öfverhopade män hade han som grundsats vidhållit att skilja sitt privata och husliga lif från de offentliga intressena och förpliktelserna och om dessa senare talade han aldrig i hemmet, troligen finnande en viss tankehvila i sin hustrus okunnighet. Han fann behag i Maria Eleonoras skönhet och toaletter men ville inte oroa henne med allvarligare omsorger. Till följd af detta system fick hon inte någon plats i den tillförordnade regering, hvars myndighet under hans frånvaro skulle delas af rådet. Till och med vården om Kristina själf anförtroddes åt hans syster, hvars man, pfalzgrefven Johan Kasimir, fått hand om landets finansiella angelägenheter. Maria Eleonora var med afseende på makt och inflytande som om hon aldrig funnits till.
Till den period som täckes af det tyska fälttåget höra tvenne skriftliga meddelanden, som af den lilla Kristina ställts till hennes bortresta fader. Han hade tillsagt dem, i hvilkas vård hon öfverlämnats, att hon själf skulle få skrifva sina bref, och det märkes, att dessa dokument äro affattade af ett försigkommet barn. Ordalagen äro nästan desamma i dem båda.
»Nådige och hjärtans älskade herre och fader», skref hon, »jag betygar eder härmed min dotterliga tillgifvenhet och underdånighet, tillönskande eder af Gud allsmäktig en god hälsa till eder trogna dotters hugnad. Jag ber Gud, att Eders majestät snart måtte finna för godt att komma tillbaka och äfven sända mig någonting vackert. Jag mår, Gud ske lof, väl och beflitar mig om att lära mig alltid bedja rätt.
Eders kunglig majestäts lydiga dotter
Kristina, prinsessa af Sverige.»
»Allernådigaste och hjärtans älskade herre och fader», så lyder det andra brefvet, »då jag icke har den lyckan att vara i Eders majestäts närhet, sänder jag Eders majestät ödmjukligen mitt porträtt under bön att det måtte återkalla mig i Eders majestäts minne och att Eders majestät snart måtte komma tillbaka till mig samt dessförinnan sända mig någonting vackert. Jag mår, Gud ske lof, väl. Gud gifve oss alltid goda underrättelser om Eders majestät. I Hans beskydd anbefaller jag Eders majestät alltid och förblir
Eders kunglig majestäts lydiga dotter
Kristina, prinsessa af Sverige.»
De små stela brefven, hvari den barnsliga bönen om presenter bryder af mot språkets föreskrifna konventionalitet, äro icke daterade och vi lämnas i okunnighet om de omständigheter under hvilka de blifvit mottagna af den store fältherren, förföljd — så vill det synas — af aningen om en snart stundande död. Den öfverdrifna vikt man fäste vid hans lif syntes honom bebåda dess utslocknande, enär den tycktes tyda på en alltför stor tillit till en dödlig varelse. Segern och hans planers och vapens framgång förmådde icke lugna honom och då han kort före sin död återvände till Sachsen och där hälsades med jubel- och bifallsrop, gåfvo till och med dessa honom ny anledning till farhågor.
»Vår sak går väl«, sade han till sin fältkaplan, »men jag fruktar att Gud kommer att straffa mig för folkets dårskap. Ser det inte ut som om dessa människor ansåge mig som en Gud? Han som kallar sig en nitälskande Gud kommer kanske att för dem ådagalägga, att jag ej är annat än en svag dödlig.»
För sin trogne kansler och vän öppnade han sitt hjärta i ett bref, skrifvet nära två år före hans död. Allt lofvade godt. Hans operationer hade följts af framgång alltifrån den dag då han efter att ha beträdt Tysklands jord knäböjande invigt det kommande verket och sagt sina män att det »att bedja utan återvändo var så godt som att segra». »Snömajestätet smälter väl, när det nalkas söderns sol», hade österrikarna hånfullt ropat, men profetian besannades icke. Den ena staden efter den andra hade gifvit sig, hertigen af Pommern hade blifvit hans bundsförvant och Tilly, den store bajerske generalen, hade nödgats bekänna, att konungen af Sverige var en spelare, sådan, att om man inlåtit sig i spel med honom, kunde det räknas som en stor vinst att icke hafva förlorat. I hjältens språk förmärkes dock intet af eröfrarens själftillit, intet af soldatens skryt.
»Ändock saken är god och rättvis», skref han till Oxenstierna efter att ha redogjort för ställningen, »så är dock krigets utgång för syndens skull oviss såsom ock människans lifslängd. Ty förmanar jag Eder och beder för Kristi skull att om icke allt ginge efter vår vilja, att dock I icke släppe modet.» Och så följer en mera personlig uppmaning — icke herrens till tjänaren utan vännens till vännen: »Vår åminnelse och de minas välfärd låte Eder till det bästa vara befalladt, och att I så gören hos mig och de mina, som I velen, att Gud emot Eder och de edra görandes varder, som jag ock göra vill emot Eder och edra, om jag efter Guds vilja lemnades så länge, att I mig behöfde på sådant sätt.»
Med förlåtlig stolthet hänsyftar han på sina bedrifter under de tjugu år som förgått sedan han, knappt mer än en gosse, öfvertog regeringstömmarna, på de uppoffringar han gjort för land och folk, då han lefvat endast för att fullgöra de med hans ställning förbundna plikterna. Och för de tjänster han sålunda gjort Sverige begär han i gengäld — ingenting för egen räkning men däremot någonting för deras, som han i händelse af sin död lämnar efter sig. Skulle något hända honom vore modern, som beröfvats sitt stöd, och det lilla barnet så väl för hans skull som af många andra skäl värda medlidande — »eländige om de få råda och i fara, om andra öfver dem råda får.»
Så skref Gustaf Adolf till den tjänare, på hvars trohet han kunde lita. Och hans oro var icke obefogad. Men döden väntade honom på hvarje slagfält, med friskt minne af förgångna faror och räddningar, som hängt på ett hår, samt med försmak af stundande faror, hade han allt skäl att hysa omtanke om sitt land, sin gemål och sitt barn. Så länge han själf var till finnandes att styra skeppet, behöfdes ingen annan lots och han var icke den som undandrog sig ansvaret. Men långt skild från hemmet och städse påverkad af medvetandet om lifvets ovisshet, greps han nog ofta af djup bedröfvelse vid tanken på att hans barn skulle lämnas i en sådan moders händer, om han ginge bort.
Så vidt det stod i hans förmåga att göra det, hade han sökt förminska risken. Skulle han dö, hade han ålagt Oxenstierna att tjäna, ära och hjälpa hans gemål i hennes bedröfvelse. Icke dess mindre stod hans önskan fast, att hon skulle uteslutas från allt ingripande i statens angelägenheter och i deras dotters uppfostran. Den ställning hon intog under hans vistelse i Tyskland skulle förbli oförändrad under den längre skilsmässa han ansåg som ganska sannolikt förestående. Strängheten i hans anordningar härvidlag förklaras icke blott af Maria Eleonoras oförmåga i politiskt afseende utan äfven i den ovilja hon, trots kärleken till sin man, hyste mot landet och folket. Om hon haft någonting att säga med afseende på sin dotters uppfostran, var det att befara, att hon ingifvit Kristina samma känsla och till sist möjligen lyckas gifta bort henne med någon mäktig, för rådet misshaglig utländsk furste.
Ställningen var svår och till en viss grad förödmjukande för drottningen. Det var intet tvifvel om att hennes gemål älskade henne, men det låg också i öppen dag, att hans kärlek ingalunda gjorde honom blind för hennes ofullkomligheter och brister. Om också Maria Eleonora sårades af den ringaktning hans bestämmelser vittnade om, led dock hennes hängifvenhet intet afbräck till följd däraf; och då hans glänsande bana, icke fullt två år efter det brefvet till Oxenstierna blifvit skrifvet, nådde sitt för tidiga slut på Lützens slagfält, sörjde hon honom lidelsefullt. Äfven i sitt normala tillstånd beskrefs hon som »toujours plaintive» och var en af dessa kvinnor, som söka sin tröst i sorgens yttre kännetecken och från den djupa smärtan fly till ceremoniernas pomp och ståt. De bevis på ömhet och saknad hon ägnade den döde skildras af Kristina som så öfverdrifna, att de påkallade ursäkt snarare än rättfärdigande.
Om sörjd eller icke sörjd var Gustaf Adolf död, och den plats han fyllt i den stora striden stod tom. Längre fram i lifvet uttalade Kristina ett lugnt omdöme om sin far. Vis, tapper, stor fältherre och stor konung, utmärkte han sig enligt hennes uppfattning för ädelmod och förenade med sin frikostighet en klok beräkning. Någorlunda god talare, älskade han vetenskaperna. Uppbrusande och häftig, var han alltför svag för kvinnor och ehuru han icke tyckte mycket om vin, drack han dock sådant. Förtrolig i umgänget med sina vänner, behandlade han dock sina underordnade officerare med förbehållsamhet. Han hade stora dygder, stora talanger och få fel. Om allt bidrog till hans storhet, berodde dock denna storhet förnämligast af tillfälligheter, af hvilka han förstått att begagna sig. Hans dotter tillade, att världen icke allenast gjort honom rättvisa utan tillskrifvit honom allt som skett långt efter hans död, hvilket Kristina naturligtvis ansåg med mera skäl bort tillskrifvas henne.
Men den kalla urskiljningen hos en dotter, för hvilken hennes fader ej annat är än ett barndomsminne, tecknade sålunda Kristina den store protestantiske hjältens bild.
Above: Kristina.
Above: Gustav Adolf and Maria Eleonora.
No comments:
Post a Comment