Carl Grimberg on Maria Eleonora's mourning for Gustav Adolf and on the custody battle over Kristina, part 3

Source:

Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 204 to 208, by Carl Grimberg, 1924

https://runeberg.org/sfubon/3/0204.html

The account:

Men med helt andra ögon än den spirituelle fransmannen sågo de berömda fem män, som skötte Sveriges regering vid denna tid, på den sköna änkedrottningen. Riksförmyndarne, som voro Axel Oxenstierna, hans broder Gabriel och hans kusin med samma namn, samt Jakob De la Gardie och Karl Karlsson Gyllenhielm, hade alltför mycket besvär med den sköna för att icke andra synpunkter än hennes fägring skulle bli övervägande. Anledningarna till de bekymmer Maria Eleonora beredde regeringen voro flere än de, som hittills berörts. Dit hörde även frågan om den späda drottningens uppfostran. Lika litet som Maria Eleonora med all sin lidelsefulla kärlek kunnat göra sin make fullt lycklig, lika litet dugde denna nyckfulla kvinna att uppfostra sitt eget barn.

Vad det förra beträffar, säges Gustav Adolf en gång ha yttrat till sin förtrogne vän Axel Oxenstierna: »Även jag har mitt malum domesticum, som trycker och hindrar mig att bliva övermodig över mina framgångar.» Med tanke på att något dödligt kunde hända honom skall konungen en gång ha lagt sin kansler på hjärtat »att tjäna, hedra, hjälpa och trösta drottningen men aldrig lämna denna prinsessa del varken i regeringen eller i dotterns uppfostran». Före sin resa till Tyskland säges konungen ha yttrat till Klas Fleming: »För all den trohet, I till mig haven haft, beder jag Eder förmana Edre stallbröder att tillse — och själv göra detsamma —, att min hustru ej lever mig, sig själv och eder till vanheder.»

Maria Eleonoras förhållande till sitt enda barn företer de besynnerligaste kastningar, som visa, hur fullkomligt obehärskad hon var i sina känslor. Så länge Gustav Adolf levde, lär hon icke ha tålt att se den lilla Kristina — som det påstås därför att barnet icke var en gosse. Men vid återkomsten från Tyskland med makens stoft var dottern henne till mötes i Nyköping och mottogs då av sin moder med lidelsefulla ömhetsbetygelser. Ty Maria Eleonora tyckte sig i dottern se sin hädangångne makes avbild. Nu ville hon icke för ett ögonblick släppa henne ifrån sig. Där fick den livliga lilla sjuåringen med de stora, frågande barnaögonen sitta instängd med sin djupt sorgklädda moder, som blott grät och klagade natt och dag, och som, för att göra intrycket ännu dystrare, hade låtit överdraga väggar, tak och golv, möbler, ja till och med fönstren med svart kläde. Blott det irrande skenet från facklor och vaxljus lyste upp denna tillvaro i svart.

Ej underligt, att man inom regeringen började frukta för att den lilla Kristina, Sveriges blivande drottning, skulle taga allvarlig skada av ett sådant liv. Gabriel Oxenstierna uttryckte sina farhågor i brev till brodern, som då ännu befann sig i Tyskland. Kristina hade visserligen, skriver han, »ett extraordinarie ståtligt ingenium, men hennes umgänge med modern är mycket skadeligt». Riksdrotsen utvecklar närmare sina klagomål i ett senare brev. Han skriver. »Med allt komma vi väl till rätta, men Hennes Maj:t Änkedrottningen bliver mycket orolig; hindrar mycket vår unga frökens uppfostran, informerar henne till all vedervertighet och hat emot våra personer och nation, tillstäder ingen aga, lärer löpa om med fåfängt snack som andra. Hos Fru Modern gälla inga förmaningar. Förskänker och giver bort allt det hon äger. Synes alltså, att dotter och moder måste skiljas åt, vilket väl något av sig föda vill.»

Därtill försummades Kristinas kroppsliga uppfostran. Man klagade över att hon måste vistas i oeldade rum, att »de små trånge kläderne» icke passade för den svenska vintern, och att barnet fick för litet kroppsrörelse. Vid ett tillfälle på våren 1636 uttalades i rådet farhågor för att den unga drottningen till följd därav »lärer få skörbjugg, tagandes liknelse av alltför stillastående vatten, som lätt förskämmas. Hennes Maj:ts preceptor klagar däröver, att Hennes Maj:t haver ful och illaluktande anda: måste ju redan vara en förskämning kommen eller den med första stå till att befara. Det är beklagan värt, att Hennes Maj:t Änkedrottningen är en orsak, att Hennes Maj:t den unga Drottningen så oppfödes; får intet äta, vad Hennes Maj:t lyster.»

Men vad som framför allt annat framkallade ovilja mot Maria Eleonora var det förakt hon öppet visade för allt svenskt. Belysande härför är en reseberättelse, som en sekreterare hos Georg Vilhelm av Brandenburg avgav efter hemkomsten från ett besök hos kurfurstens syster. Den finnes bevarad i preussiska kurfurstehusets familjearkiv, trots författarens enträgna anhållan, att kurfursten måtte kasta den på elden. Här skildras, hurusom änkedrottningen en dag, då sekreteraren var inbjuden till hennes taffel, utgöt sig i beundran över Preussen, som hon kallade »en härlig, luftig och fruktbar trakt, där man kunde vederkvicka sig och njuta av livet. Sverige var däremot», sade hon, »fullt med klippor, fullt med trolöshet och beklämmande dysterhet. Där kunde man icke ha någon glädja, och hon skulle omöjligen kunna stanna där länge.» Upprepade gånger talade hon om sin önskan att komma bort från »de svenska klipporna». De tyckas ha särskilt irriterat hennes känsliga sinne. Och så dessa »baksluga rådsherrar, dessa halsstarriga huvud», som hon innerligt önskade »att djävulen måtte ta».

Dylikt tal var nu icke något gott föredöme för den, som en gång skulle bli Sveriges regerande drottning, och som regeringen önskade skulle uppfostras i kärlek till Sverige, till att »hålla det så före, att vi äro det bästa folk, lära hålla av svenske seder och älska sine undersåtar». Förmyndarne sågo endast en möjlighet att råda bot: att skilja barnet från modern och anförtro Kristina åt hennes faster, pfalzgrevinnan Katarina. Det var rådets enhälliga mening, men på samma gång var man besluten att gå så skonsamt som möjligt till väga. Skilsmässan skulle tillgå under den form, att drottningen flyttade från Stockholm till sin förläning, dock med rättighet att då och då få vistas hos Kristina men utan att befatta sig med hennes uppfostran. Omöjligt var det naturligtvis ändå att undvika, att Maria Eleonora kände sig djupt kränkt, och hennes längtan att komma ifrån »de hatade svenska klipporna» blev allt starkare. Hon berättade själv, att hon mången gång i sin ångest tänkte störta sig ut genom fönstret.

Med Gustav Adolfs bortgång hade hon icke blott förlorat föremålet för all sin gränslösa kärlek. Därigenom undanrycktes henne också den starka arm, som förut alltid lett hennes stapplande steg, så att hon kunnat undvika alla stötestenar på sin väg. Hennes goda genius var borta, och ensam stod hon där, en svag, ovanligt svag stackars kvinna.

English translation (my own):

But with completely different eyes than the sharp Frenchman, the famous five men who ran the government of Sweden at this time looked at the beautiful Dowager Queen. The regents of the realm, who were Axel Oxenstierna, his brother Gabriel and his cousin of the same name, as well as Jakob de la Gardie and Carl Carlsson Gyllenhielm, had too many problems with the beautiful woman for other points of view than her beauty to be considered. The reasons for the worries that Maria Eleonora caused the regency were more than those that have been touched on so far. This also included the question of the young Queen's upbringing. Just as Maria Eleonora, with all her passionate love, could not make her husband completely happy, this capricious woman was equally incapable of bringing up her own child.

As for the former, Gustavus Adolphus is said to have once said to his close friend Axel Oxenstierna: "I too have my malum domesticum [domestic cross], which oppresses and prevents me from becoming overconfident about my successes."

Considering that something fatal could happen to him, the King is said to have once heartily charged his Chancellor with "serving, honouring, helping and comforting the Queen, but never leaving this princess a part either in the government or in the upbringing of her daughter."

Before his journey to Germany, the king is said to have said to Claes Fleming:

"For all the loyalty you have had to me, I beg you to admonish your colleagues to see to it — and to do the same yourself — that my wife does not live to dishonour me, herself and you."

Maria Eleonora's relationship with her only child shows the most strange reversals, which show how completely uncontrolled she was in her emotions. As long as Gustav Adolf lived, she is said to have been unable to bear to see little Kristina — as is alleged, because the child was not a boy. But on her return from Germany with her husband's body, her daughter met her in Nyköping and was received by her mother with passionate expressions of affection, for Maria Eleonora thought she saw in her daughter the image of her late husband. Now she did not want to let her go for a moment.

There the lively little seven year old with the large, questioning eyes of a child had to sit confined with her deeply sorrowful mother, who only wept and wailed night and day, and who, to make the impression even more gloomy, had had the walls, ceiling and floor, furniture, and even the windows covered with black cloth. Only the wandering glow of torches and wax candles illuminated this existence in black.

It is no wonder that the regency began to fear that little Kristina, the future Queen of Sweden, would suffer serious harm from such a life. Gabriel Oxenstierna expressed his concerns in a letter to his brother, who was then still in Germany. Kristina certainly had, he writes, "an extraordinarily stately intellect, but her interaction with her mother is very harmful".

The Grand Steward develops his complaints in more detail in a later letter. He writes:

"We are getting on well with everything, but Her Majesty the Dowager Queen is becoming very restless; she greatly hinders our young Lady's upbringing, informs her in all hostility and hatred towards our people and nation, does not administer any discipline, and teaches her to run around with vain talk like others. No admonitions apply with her lady mother. She is giving away everything she owns. It seems, therefore, that daughter and mother must be separated, certainly something will come of it."

In addition, Kristina's physical upbringing was neglected. It was complained that she had to stay in unheated rooms, that "the small, tight clothes" were not suitable for the Swedish winter, and that the child received too little physical exercise. On one occasion in the spring of 1636, fears were expressed in the Council that the young Queen would as a result "get scurvy, attributed to too much stagnant water, which is easily putrid. Her Majesty's preceptor complains that Her Majesty has bad and foul-smelling breath: there must already be a putridity coming, or it is the first thing to be feared. It is regrettable that Her Majesty the Dowager Queen is a reason that Her Majesty the young Queen is brought up in this way; Her Majesty is not allowed to eat anything that she likes."

But what above all else aroused dislike for Maria Eleonora was the contempt she openly showed for everything Swedish. Illustrative of this is a travelogue that a secretary to Georg Wilhelm of Brandenburg gave after returning from a visit to the Elector's sister. It is preserved in the family archives of the Prussian Electoral House, despite the author's insistent request that the Elector throw it into the fire.

Here it is described how one day, when the secretary was invited to her table, the Dowager Queen poured out her admiration for Prussia, which she called a lovely, airy and fertile region, where one could refresh oneself and enjoy life. Sweden, on the other hand, she said, was full of rocks, full of faithlessness and oppressive gloom. One could have no joy there, and she could not possibly stay there for long.

She repeatedly spoke of her desire to get away from "the Swedish rocks". They seem to have particularly irritated her sensitive mind. And then these "conspiring councilmen, these stubborn heads", whom she earnestly wished "the Devil might take".

Such talk was not a good example for the one who would one day become the reigning Queen of Sweden, and whom the regency wished to be raised in love for Sweden, to "hold it in mind that we are the best people, to learn to respect Swedish customs and love her subjects". The regents saw only one possibility for a remedy: to separate the child from the mother and entrust Kristina to her aunt, the Countess Palatine Katarina.

This was the unanimous opinion of the Council, but at the same time they were determined to proceed as gently as possible. The separation was to take the form of the Queen moving from Stockholm to her fiefdom, with the right to stay with Kristina from time to time, but without involving herself in her upbringing. Of course, it was impossible to avoid that Maria Eleonora felt deeply offended, and her longing to get away from "the hated Swedish rocks" became stronger and stronger. She herself told that many times, in her anguish, she thought of throwing herself out of the window.

With the passing of Gustav Adolf, she had not only lost the object of all her boundless love. With this she had also lost the strong arm that had always guided her stumbling steps, so that she could avoid all the stumbling stones in her path. Her good genius was gone, and she stood there alone, a weak —unusually weak, — poor woman.

Above: Maria Eleonora.

Above: Kristina.

Above: Carl Grimberg.