Source:
Pensées de Christine, reine de Suède, pages 109 to 122, edited and published by Baron Carl Bildt, 1906; original at Harvard University
Compare this with the edition published by Arckenholtz (1751):
The "Pensées":
701.
Tout ce qu'on dépense en armées et en troupes est économie.
702.
Il y a plus de sûreté à être brave que poltron.
703.
Il y a des braves par nature, il y en a par routine, il y en a par nécessité, par désespoir, et il y en a par honneur.
704.
Il faut ménager le peur de ses ennemis comme le reste.
705.
Il y a des poltrons qui se font vaillants à force de hasarder.
706.
L'injustice des ressentiments vengent ceux qui les souffrent.
707.
Le Ciel ôte et donne l'esprit et le courage quand il lui plaît.
708.
Peu de gens naissent intrépides. C'est le vrai caractère des héros.
709.
Il faut vaincre les ennemis non seulement par les armes, mais par l'honnêteté.
710.
Il faut épargner l'ennemi désarmé et l'embrasser.
711.
Tout ce qui se soumet, mérite d'être épargné.
712.
Un conquérant doit compter pour ennemi tout ce qui n'est pas encore soumis.
713.
Il faut ressentir presque autant de douleur de la mort d'un ennemi que de celle d'un ami.
714.
Perdre un ennemi est une grande perte.
715.
La cruauté est l'effet d'une âme basse et timide.
716.
Les braves sont humains, et les poltrons sont cruels.
717.
La plus dangereuse hypocrisie est celle des fanfarons qui font les braves.
718.
Les grandes armées ne sont qu'un grand amas de faiblesse.
719.
La grande quantité de places fortes consume l'argent et les hommes inutilement.
[Var.: Les forteresses ne servent qu'à rendre l'argent et les hommes inutiles.]
720.
Les petites armées sont de grande dépense, mais les grandes subsistent d'elles-mêmes.
721.
Quand on craint la guerre, l'on ne jouit pas longtemps de la paix.
722.
La faiblesse et la lâcheté passent pour habileté et prudence.
723.
On peut tout acheter, au mérite et à la gloire près.
724.
Le mérite est un certain assemblage de ces grands talents et de ces belles et grandes qualités qui se trouvent rarement.
[Var.: Le mérite est un assemblage de plusieurs grandes et belles qualités de l'âme et du corps qui se trouvent rarement en une seule personne.]
725.
Les princes ne sont puissants que par leurs troupes et leur argent.
726.
Les princes sont riches quand leurs sujets le sont.
727.
Quelque sot et vénal que soit un homme, il se vend rarement contre son intérêt.
728.
Tous les hommes connaissent leur intérêt, mais les uns le connaissent plus tôt et les autres plus tard.
729.
On ne persuade jamais les hommes contre leur intérêt; s'il y a des hommes qui agissent par des motifs plus sublimes, cette manière d'agir est inconnue et n'est qu'un intérêt plus noble et plus fin.
[Var.: Les hommes n'agissent contre leur intérêt que par nécessité, ou par force, ou par des motifs extraordinaires.]
730.
La plume ne persuade rien, mais l'épée persuade tout.
731.
La force se fait obéir et craindre.
732.
Les batailles donnent la gloire et l'empire.
733.
La gloire que les hommes tirent de la victoire, est moins juste qu'éclatante.
734.
Quand Dieu donne l'esprit, le courage, la force et la fortune à un homme, il lui donne aussi le droit sur l'univers à proportion de tous ses talents.
735.
Le monde est à ceux qui peuvent l'occuper et savent le conserver.
736.
Il faut prévoir l'avenir, s'y disposer et n'y mettre jamais d'obstacles.
737.
Il y a des artifices qui sont indignes, et d'autres qui sont permis.
738.
La ruse est d'un grand secours aux faibles, mais elle est indigne des puissants.
739.
On voit dans le siècle où nous sommes, tout le monde armé. L'on s'entregarde (sic), l'on se craint réciproquement, et l'on a de la peine à deviner qui des parties a la plus grande peur: il n'y a que faiblesse partout, personne ne sait ni ce qu'il voudrait, ni ce qu'il faudrait faire.
740.
Il faut prévenir toujours ceux qui menacent.
741.
Les gens heureux iraient trop loin, s'ils savaient profiter des occasions.
742.
Gagner le temps, c'est le perdre souvent.
743.
Il faut ni craindre ni mépriser les ennemis, quelque faibles ou quelque forts qu'ils soient.
744.
Quand on manque de courage, on ne fait jamais rien qui vaille.
745.
L'on n'est habile qu'à proportion qu'on a le courage grand.
746.
Les hommes ne trouvent point de défauts à ceux qu'ils craignent, mais ils en trouvent mille à ceux qu'ils méprisent.
747.
Employer plus de courage que de prudence, est une maxime dont tous les grands hommes se sont bien trouvés.
748.
Il y a des choses dans la vie qui sont plus terribles que la mort.
749.
On peut tout mépriser, hors le destin qui nous attend après la mort.
750.
Quelque occupé que l'on soit, il faut se ménager des heures de retraite, qui doivent être employées pour prendre des mesures avec soi-même, ou plutôt pour les prendre avec Dieu.
751.
On peut vivre dans le grand monde aussi solitaire que dans la Thébaïde.
752.
Les lettres ne gâtent pas les hommes; ce sont les hommes qui gâtent les lettres.
753.
Il n'est pas honteux de ne savoir que les devoirs de son état.
[Var.: Il n'est pas honteux à un honnête homme d'ignorer le grec, le latin et milles autres belles choses, mais il lui est honteux de ne savoir pas son devoir.]
754.
Tout homme qui s'acquitte bien de son devoir, de quelque profession qu'il soit, mérite de l'estime et de la récompense.
755.
Tous les arts et tous les métiers se méprisent et se persécutent.
756.
Le métier du prince est celui de faire fleurir les sciences et les arts sans en faire profession.
757.
Un prince doit favoriser toutes les sciences, tous les arts et tous les métiers, dans leur rang.
758.
On est toujours apprentif dans la science de la vie.
759.
Les sciences rendent les habiles gens plus habiles et les sots plus sots.
760.
Quand les hommes et les choses ne sont pas dans leur rang, c'est le malheur du monde.
761.
On peut convenir de ses propres avantages sans blesser le modestie; mais il ne faut s'attribuer rien de faux, et en renvoyer toute la gloire à Dieu.
762.
Les sots seraient trop heureux, s'ils pouvaient se déguiser à eux-mêmes.
763.
Quand Dieu veut punir, il ne fait que brouiller les rangs.
764.
Il y a des princes qui ne le seraient pas, s'ils méritaient de l'être.
765.
Les grands hommes seraient malheureux, s'ils ne se connaissaient pas.
766.
On ne doit jamais être satisfait de soi-même, quelque satisfaits qu'en paraissent les autres.
767.
Il faut compter pour rien toute la gloire qu'on s'est acquise.
768.
Il faut tâcher de se surpasser toujours; cette occupation doit durer autant que la vie.
769.
On dit souvent plus de bien et plus de mal des grands qu'ils ne méritent.
770.
Il y a des gens qu'on ne peut assez louer, et d'autres qu'on ne peut blâmer trop.
771.
L'unique secret pour empêcher qu'on ne dise du mal des hommes, est de n'en faire pas, mais ce secret n'est pas infaillible, quoiqu'il devrait l'être.
772.
Il y a peu de vanité à tirer de l'illustre naissance; elle impose de grandes obligations et ne contribue rien à s'en acquitter.
773.
Les Turcs estiment trop peu la naissance, et les autres nations l'estiment trop.
774.
La naissance, l'argent et le mérite des hommes doivent avoir leur rang et emploi dans l'État.
775.
Rendre heureux les peuples et les États, c'est se rendre glorieux.
[Var.: La félicité de l'État est la gloire du prince qui règne.]
776.
Alexandre, avec tous ses défauts, a été le plus grand des hommes.
777.
La terreur panique si universelle qui est répandue dans le monde, fait juger que l'univers attend encore un maître, mais je ne vois nul des vivants capable de le devenir.
778.
Les caractères d'Alexandre et de César sont différents, mais ils étaient tous deux admirables.
779.
Les hommes sont si sots, qu'entre les vertus ils ont donné la préférence à celle qui est la plus ennemie de leur repos. C'est la bravoure.
780.
C'est l'intrépidité qui fait les héros.
[Var.: L'intrépidité mérite néanmoins la préférence entre les vertus, puisque c'est elle qui fait les héros.]
781.
Gouverner sagement les États, les rendre heureux par la justice, par l'abondance et par la paix, est une gloire plus véritable que celle d'en conquérir; mais ceux qui ont fait l'un et l'autre méritent cette immortalité qui ne se trouve pas en ce monde.
782.
Tout ce qui finit, mérite le mépris.
783.
Quand Dieu a fait un homme roi, il devrait s'efforcer de mériter son sort.
784.
On ne saurait troubler le répos du monde qu'aux dépens du sien.
785.
On ne peut se rendre grand qu'aux dépens de quelqu'un.
786.
Il n'y a pas moins de peine, de gloire et de plaisir à bien gouverner les États, qu'à les conquérir.
787.
L'ingratitude d'Auguste envers Cicéron fut indigne de lui: on peut douter si l'empire du monde méritait d'être acheté à ce prix.
788.
Les ennemis haïssent toujours sincèrement; mais les amis n'aiment pas toujours de même.
789.
Les grands cœurs sont capables d'indignation, mais non pas de haine, ni d'envie.
790.
On peut se venger sans haine, mais non pas sans indignation.
791.
L'on hait ceux que l'on craint, et l'on a de l'indignation pour ceux qu'on méprise.
792.
Quand un prince est obligé de faire mourir quelqu'un, il faut que ce soit d'une manière si juste, que le criminel soit forcé d'avouer qu'il a mérité la mort.
793.
Quelquefois la clémence rend les princes aussi coupables que la cruauté.
794.
Les princes doivent aimer leur grandeur au-dessus de tout.
795.
Constantin le Grand eut tort d'immoler son fils innocent à la rage de sa femme.
796.
Que Philippe II ait fait mourir son fils unique, ou par jalousie d'amour, ou par jalousie d'État, cela est grand, s'il est vrai.
797.
Il faut compter pour rien les défauts et les crimes des grands hommes, comme les bonnes actions des sots.
798.
Les princes qui se laissent obséder et enfermer, cessent de l'être.
799.
Si Alexandre pouvait ressusciter, le surnom de Grand, qu'il avait si bien mérité, lui ferait honte.
[«Christine fait ici allusion au nom de Grand, récemment déféré à Louis XIV. On sait qu'elle n'avait qu'une mince estime pour ce monarque.»]
800.
Sylla, qui avait fait tant de malheureux, usurpa injustement le surnom d'heureux.
Swedish translation (my own):
701.
Allt som spenderas på arméer och trupper är ekonomiskt.
702.
Det finns mer säkerhet i att vara modig än feg.
703.
Det finns människor som är modiga av naturen, det finns människor som är det av rutin, det finns människor som är det av nödvändighet, av förtvivlan, och det finns människor som är det av heder.
704.
Man måste hantera rädslan för sina fiender som allt annat.
705.
Det finns fegisar som blir tappra av hasard.
706.
Orättvisan i förtrytelse hämnar dem som lider av den.
707.
Himlen tar bort och skänker kvickhet och mod när den behagar.
708.
Få människor föds orädda. Detta är hjältars sanna karaktär.
709.
Man måste besegra fiender inte bara med vapen, utan med ärlighet.
710.
Man måste skona den obeväpnade fienden och omfamna honom.
711.
Allt som underkastar sig förtjänar att skonas.
712.
En erövrare måste räkna allt som ännu inte har underkuvats som en fiende.
713.
Man bör känna nästan lika mycket smärta vid en fiendes död som vid en väns.
714.
Att förlora en fiende är en stor förlust.
715.
Grymhet är effekten av en låg och blyg själ.
716.
De modiga är humana, och de fega är grymma.
717.
Det farligaste hyckleriet är fanfaronernas som låtsas vara modiga.
718.
Stora arméer är inget annat än en stor massa svaghet.
719.
Den stora mängden fästen förbrukar pengar och människor onödigt.
[Variant: Fästningar tjänar bara till att göra pengar och människor onödiga.]
720.
Små arméer är mycket dyra, men stora subsisterar av sig själva.
721.
När man fruktar krig, njuter man inte av fred länge.
722.
Svaghet och feghet passerar för förmåga och försiktighet.
723.
Man kan köpa allt, utom förtjänst och ära.
724.
Förtjänst är en viss sammansättning av de stora talanger och de vackra och stora egenskaper som sällan finns.
[Variant: Förtjänst är en sammansättning av flera stora och vackra egenskaper hos själ och kropp som sällan finns hos en enda människa.]
725.
Furstar är mäktiga endast genom sina trupper och sina pengar.
726.
Furstar är rika när deras undersåtar är det.
727.
Hur dum och ödmjuk en man än må vara, säljer han sig sällan mot sitt eget intresse.
728.
Alla människor känner till sitt eget intresse, men vissa vet det förr och andra senare.
729.
Man övertalar aldrig människor mot sitt eget intresse; om det finns människor som agerar utifrån mer sublima motiv, är detta sätt att agera okänt och är bara ett ädlare och finare intresse.
[Variant: Människor agerar mot sitt intresse endast av nödvändighet, tvång eller extraordinära motiv.]
730.
Pennan övertalar ingenting, men svärdet övertalar allt.
731.
Styrka gör sig åtlydd och fruktad.
732.
Strid ger ära och imperium.
733.
Den ära människor får av seger är mindre rättvis än eklatant.
734.
När Gud ger en man förstånd, mod, styrka och lycka, ger han honom också rätten till universum i proportion till alla hans talanger.
735.
Världen tillhör dem som kan ockupera den och vet hur man bevarar den.
736.
Vi måste förutse framtiden, förbereda oss för den och aldrig lägga hinder i dess väg.
737.
Det finns knep som är ovärdiga och andra som är tillåtna.
738.
Knepet är till stor hjälp för de svaga, men det är ovärdigt de mäktiga.
739.
I det sekel vi är i ser vi alla beväpnade. Vi vakar över varandra, vi fruktar varandra ömsesidigt och vi kan knappast gissa vilken part som är mest rädd: det finns bara svaghet överallt, ingen vet vad han vill eller vad som bör göras.
740.
Vi måste alltid stoppa dem som hotar.
741.
Lyckliga människor skulle gå för långt om de visste hur man utnyttjar tillfällen.
742.
Att vinna tid är ofta att förlora den.
743.
Man bör varken frukta eller förakta fiender, hur svaga eller starka de än må vara.
744.
När man saknar mod gör man aldrig något värdefullt.
745.
Man är bara skicklig i proportion till sitt stora mod.
746.
Människor finner inga fel hos dem de fruktar, men de finner tusen hos dem de föraktar.
747.
Att använda mer mod än försiktighet är en maxim som alla stora män har funnit väl.
748.
Det finns saker i livet som är mer fruktansvärda än döden.
749.
Man kan förakta allt, utom det öde som väntar oss efter döden.
750.
Hur upptagen man än må vara, måste man avsätta timmar för reträtt, vilka måste användas för att vidta åtgärder med sig själv, eller snarare, att vidta dem med Gud.
751.
Man kan leva lika ensam i den stora världen som på Thebais.
752.
Litteraturen förstör inte människor; det är människor som förstör litteraturen.
753.
Det är inte skamligt att bara känna till sin stats plikter.
[Variant: Det är inte skamligt för en ärlig man att vara okunnig om grekiska, latin och tusen andra vackra saker, men det är skamligt för honom att inte känna till sin plikt.]
754.
Varje man som fullgör sin plikt väl, oavsett hans yrke, förtjänar aktning och belöning.
755.
Alla konstarter och yrken föraktar och förföljer varandra.
756.
Furstens yrke är att få vetenskaper och konster att blomstra utan att göra dem till sitt yrke.
757.
En furste måste främja alla vetenskaper, alla konster och alla yrken inom deras rätta rang.
758.
Man är alltid en lärling i livets vetenskap.
759.
Vetenskaperna gör de kloka klokare och de dumma dummare.
760.
När människor och ting inte är i sin rätta rang, är det världens olycka.
761.
Man kan erkänna sina egna fördelar utan att såra beskedligheten; men man får inte tillskriva sig själv något falskt och återsända Gud all äran.
762.
Dårar skulle vara mer än lyckliga om de kunde förkläda sig.
763.
När Gud vill straffa, förvirrar han bara rang.
764.
Det finns furstar som inte skulle vara det om de förtjänade det.
765.
Stora män skulle vara olyckliga om de inte kände sig själva.
766.
Man bör aldrig vara nöjd med sig själv, hur nöjd andra än må verka med en.
767.
Man bör räkna all den ära man har förvärvat för ingenting.
768.
Man måste alltid sträva efter att överträffa sig själv; denna sysselsättning bör vara lika lång som ens liv.
769.
Vi säger ofta fler goda och fler dåliga saker om de stora än de förtjänar.
770.
Det finns människor man inte kan berömma nog, och andra man inte kan klandra för mycket.
771.
Den enda hemligheten för att hindra människor från att tala illa om människor är att avstå från att göra det, men denna hemlighet är inte ofelbar, även om den borde vara det.
772.
Det finns föga fåfänga att hämta från lysande börd; den medför stora skyldigheter och bidrar inte till att ackvittera sig av dem.
773.
Turkarna värdesätter börd alltför lite, och andra nationer värdesätter den alltför högt.
774.
Börd, pengar och människors förtjänster måste ha sin rang och tjänst i Staten.
775.
Att göra folk och Stater lyckliga är att göra sig själv ärorik.
[Variant: Statens lycka är den regerande furstens ära.]
776.
Alexander, med alla sina fel, var den störste av män.
777.
Den universella panikslagen skräck som är utbredd i världen får en att bedöma att universum fortfarande väntar på en herre, men jag ser ingen levande som kan bli en.
778.
Alexanders och Caesars karaktärer är olika, men de var båda beundransvärda.
779.
Människor är så dåraktiga att de bland dygderna har givit företräde åt den som är mest fientlig mot deras vila. Det är mod.
780.
Det är oräddhet som gör hjältar.
[Variant: Oräddhet förtjänar ändå företräde bland dygderna, ty den är det som gör hjältar.]
781.
Att styra Stater klokt, att göra dem lyckliga genom rättvisa, överflöd och fred, är en större ära än att erövra dem; men de som har gjort båda förtjänar den odödlighet som inte finns i denna värld.
782.
Allt som ändar förtjänar förakt.
783.
När Gud har gjort en man till konung, bör han sträva efter att förtjäna sitt öde.
784.
Man kan bara störa världens lugn på bekostnad av sin egen.
785.
Man kan bara göra sig själv stor på någon annans bekostnad.
786.
Det finns inte mindre smärta, ära eller glädje i att styra Stater väl än i att erövra dem.
787.
Augustus otacksamhet mot Cicero var ovärdig honom: det är tveksamt om världens imperium var värt att köpa till det priset.
788.
Fiender hatar alltid uppriktigt; men vänner älskar inte alltid på samma sätt.
789.
Stora hjärtan är kapabla till indignation, men inte till hat eller avund.
790.
Man kan hämnas utan hat, men inte utan indignation.
791.
Vi hatar dem vi fruktar, och vi är indignerade mot dem vi föraktar.
792.
När en furste är förpliktad att döma någon till döds, måste det göras på ett sådant rättvist sätt att brottslingen tvingas erkänna att han har förtjänat döden.
793.
Ibland gör nåd furstar lika skyldiga som grymhet.
794.
Furstar måste älska sin storhet över allt annat.
795.
Konstantin den store gjorde fel när han offrade sin oskyldiga son till sin makas raseri.
796.
Att Filip II dödade sin ende son, antingen av kärleksfull svartsjuka eller av statens svartsjuka, är en stor sak, om det är sant.
797.
Stora mäns fel och brott bör räknas som ingenting, i likhet med dårars goda handlingar.
798.
Furstar som låter sig bli besatta och som låser in sig upphör att vara furstar.
799.
Om Alexander kunde återuppstå, skulle namnet »den store«, som han så väl förtjänat, skämma honom.
[»Kristina anspelar här på namnet »den store«, som nyligen tilldelades Ludvig XIV. Vi vet att hon bara hade en liten respekt för denna monark.«]
800.
Sulla, som hade gjort så många olyckliga, tillskansa sig orättvist namnet »den lycklige« [Felix].
English translation (my own):
701.
Everything spent on armies and troops is economical.
702.
There is more safety in being brave than cowardly.
703.
There are people who are brave by nature, there are people who are brave by routine, there are people who are brave by necessity, by despair, and there are people who are brave by honour.
704.
One must manage the fear of one's enemies like everything else.
705.
There are cowards who become valiant by dint of hazard.
706.
The injustice of resentments avenges those who suffer them.
707.
Heaven takes away and bestows wit and courage when it pleases.
708.
Few people are born intrepid. This is the true character of heroes.
709.
One must conquer enemies not only with arms, but with honesty.
710.
One must spare the unarmed enemy and embrace him.
711.
Everything that submits itself deserves to be spared.
712.
A conqueror must count everything which has not yet subdued for an enemy.
713.
One should feel almost as much pain at the death of an enemy as at that of a friend.
714.
Losing an enemy is a great loss.
715.
Cruelty is the effect of a base and timid soul.
716.
The brave are humane, and the cowardly are cruel.
717.
The most dangerous hypocrisy is that of fanfarons who pretend to be brave.
718.
Great armies are nothing but a great mass of weakness.
719.
The great quantity of strongholds consumes money and men uselessly.
[Variant: Fortresses only serve to make money and men useless.]
720.
Small armies are very expensive, but large ones subsist by themselves.
721.
When one fears war, one does not enjoy peace for long.
722.
Weakness and cowardice pass for ability and prudence.
723.
One can buy everything, except for merit and glory.
724.
Merit is a certain assemblage of those great talents and those beautiful and great qualities that are rarely found.
[Variant: Merit is an assemblage of several great and beautiful qualities of soul and body that are rarely found in a single person.]
725.
Princes are powerful only through their troops and their money.
726.
Princes are rich when their subjects are.
727.
However foolish and venal a man may be, he rarely sells himself against his own interest.
728.
All men know their own interest, but some know it sooner and others later.
729.
One never persuades men against their own interest; if there are men who act from more sublime motives, this way of acting is unknown and is only a nobler and finer interest.
[Variant: Men act against their interest only out of necessity, or force, or extraordinary motives.]
730.
The pen persuades nothing, but the sword persuades everything.
731.
Strength makes itself obeyed and feared.
732.
Battles give glory and empire.
733.
The glory men derive from victory is less just than resounding.
734.
When God gives a man mind, courage, strength and fortune, He also gives him the right to the universe in proportion to all his talents.
735.
The world belongs to those who can occupy it and know how to preserve it.
736.
We must foresee the future, prepare for it, and never put obstacles in its way.
737.
There are artifices that are unworthy, and others that are permissible.
738.
The ruse is of great help to the weak, but it is unworthy of the powerful.
739.
In the century we are in, we see everyone armed. We watch each other, we reciprocally fear each other, and we hardly divine which party is more afraid: there is only weakness everywhere, no one knows what he wants or what should be done.
740.
We must always stop those who threaten.
741.
Happy people would go too far if they knew how to take advantage of opportunities.
742.
To gain time is often to lose it.
743.
One should neither fear nor despise enemies, however weak or strong they may be.
744.
When one lacks courage, one never does anything worthwhile.
745.
One is only skillful in proportion to one's great courage.
746.
Men find no faults in those whom they fear, but they find a thousand in those whom they despise.
747.
To employ more courage than prudence is a maxim that all great men have found well.
748.
There are things in life that are more terrible than death.
749.
One can despise everything, except the destiny that awaits us after death.
750.
However busy one may be, one must set aside hours of retreat, which must be employed to take measures with oneself, or rather, to take them with God.
751.
One can live as solitary in the great world as in Thebaid.
752.
Letters do not spoil men; it is men who spoil letters.
753.
It is not shameful to know only the duties of one's state.
[Variant: It is not shameful for an honest man to be ignorant of Greek, Latin, and a thousand other beautiful things, but it is shameful for him not to know his duty.]
754.
Every man who fulfills his duty well, whatever his profession, deserves esteem and recompense.
755.
All arts and trades despise and persecute one another.
756.
The prince's trade is to make the sciences and arts flourish without making profession of them.
757.
A prince must promote all the sciences, all the arts, and all the trades, within their proper rank.
758.
One is always an apprentice in the science of life.
759.
The sciences make the clever more clever and the foolish more foolish.
760.
When men and things are not in their proper rank, it is the misfortune of the world.
761.
One can acknowledge one's own advantages without wounding modesty; but one must not attribute anything false to oneself, and resend all the glory to God.
762.
Fools would be only too happy if they could disguise themselves.
763.
When God wants to punish, He only confuses the ranks.
764.
There are princes who would not be so if they deserved to be.
765.
Great men would be unhappy if they did not know themselves.
766.
One should never be satisfied with oneself, however satisfied with one others may appear.
767.
One should count all the glory one has acquired for nothing.
768.
One must always strive to surpass oneself; this occupation should last as long as one's life.
769.
We often say more good and more bad things about the great than they deserve.
770.
There are people one cannot praise enough, and others one cannot blame too much.
771.
The only secret to preventing people from speaking ill of men is to refrain from doing so, but this secret is not infallible, although it should be.
772.
There is little vanity to be derived from illustrious birth; it imposes great obligations and contributes nothing to acquitting oneself of them.
773.
The Turks esteem birth too little, and other nations esteem it too much.
774.
Birth, money and the merit of men must have their rank and employ in the State.
775.
To make peoples and States happy is to make oneself glorious.
[Variant: The felicity of the State is the glory of the prince who reigns.]
776.
Alexander, with all his faults, was the greatest of men.
777.
The universal panicked terror that is widespread in the world makes one judge that the universe still awaits a master, but I see no one alive capable of becoming one.
778.
The characters of Alexander and Caesar are different, but they were both admirable.
779.
Men are so foolish that, among the virtues, they have given preference to the one that is the most hostile to their repose. It is bravery.
780.
It is intrepidity that makes heroes.
[Variant: Intrepidity nevertheless deserves preference among the virtues, as it is what makes heroes.]
781.
To govern States wisely, to make them happy through justice, abundance and peace, is a more veritable glory than to conquer them; but those who have done both deserve that immortality which is not found in this world.
782.
Everything that ends deserves contempt.
783.
When God has made a man king, he should strive to deserve his fate.
784.
One can only disturb the world's repose at the expense of one's own.
785.
One can only make oneself great at someone else's expense.
786.
There is no less pain, glory or pleasure in governing States well than in conquering them.
787.
Augustus' ingratitude toward Cicero was unworthy of him: it is doubtful whether the empire of the world was worth buying at that price.
788.
Enemies always hate sincerely; but friends do not always love in the same way.
789.
Great hearts are capable of indignation, but not of hatred or envy.
790.
One can avenge oneself without hatred, but not without indignation.
791.
We hate those whom we fear, and we are indignant toward those whom we despise.
792.
When a prince is obliged to put someone to death, it must be done in such a just manner that the criminal is forced to confess that he has deserved death.
793.
Sometimes clemency makes princes as culpable as cruelty.
794.
Princes must love their greatness above all else.
795.
Constantine the Great was wrong to sacrifice his innocent son to his wife's rage.
796.
That Philip II put his only son to death, either out of jealousy of love, or out of jealousy of State, is a great thing, if it is true.
797.
The faults and crimes of great men should be counted as nothing, like the good actions of fools.
798.
Princes who allow themselves to be obsessed and who lock themselves away cease to be princes.
799.
If Alexander could be resurrected, the name "the Great", which he had so well deserved, would shame him.
["Kristina here alludes to the name 'the Great', recently bestowed upon Louis XIV. We know that she had only a small regard for this monarch."]
800.
Sulla, who had made so many unhappy, unjustly usurped the name "the Happy" [Felix].
Above: Kristina.
Note: The Thebaid or Thebais (Ancient Greek: Θηβαΐς, Thēbaïs) was a region in ancient Egypt, comprising the 13 southernmost nomes of Upper Egypt, from Abydos to Aswan.
No comments:
Post a Comment