Sources:
The court of Christina of Sweden and the later adventures of the Queen in exile, pages 73 to 85, by Francis Henry Gribble, 1913; original at the University of Toronto
Drottning Kristinas hof och hennes senare äfventyr efter tronafsägelsen: bemyndigad öfversättning, pages 62 to 71, by Francis Henry Gribble, published by Wahlström & Widstrand, 1914; original at the University of Wisconsin, Madison
The account:
CHRISTINA'S interest in art, literature, and ideas was not awakened or encouraged by any corresponding interest on the part of her subjects. The records of her reign may give the impression of a Renaissance; but the culture of her Court was exotic. Sweden, when she came to the throne, had neither art nor literature, — nor any desire for either. At the most it had only a certain amount of learning, — the monopoly of theologians. But Swedish tastes, and Swedish habits, were coarse; Sweden, in its general attitude towards culture, was a Martha, not a Mary.
Gustavus Adolphus had, indeed, to a certain extent, prepared the way for better things. He had founded a Swedish University, and looted German libraries in order to fill its bookshelves. Some of his officers, following his example, had founded schools and colleges. A rudimentary grammar school knowledge could be acquired in the country, — but little more. Languages, living and dead, could be learnt there, but not science or philosophy, — unless one is to count theology as such. So Christina began, as we have seen her beginning, with the study of languages; and it was only because she was an exceptional woman, and not at all like the generality of the Swedes, that she went farther. Her case, in short, was like that of a precocious child in a crass Philistine household: eager to learn, but not thought much the more of for that by any one except her teachers, — suspected even by some of them of being "too clever by half."
Just as such a child, however, infallibly seeks and finds a sympathetic friend outside the crass Philistine circle, so Christina found a sympathetic friend in the French Ambassador, whose account of her we have just read: a cultivated amateur who might just as easily have been a man of letters as a diplomatist. Modern English diplomatists of whom he reminds us are the first Earl of Lytton, Sir Rennell Rodd, and Mr. Bryce. A modern French analogue is M. Jusserand. From the Ambassador Christina got her first glimpse of the great world of culture beyond the Swedish border; for he knew in the flesh the men whom she was beginning to know from their books. He told Christina how they talked; and she learnt from him what a French salon could be like.
And the talk of a French salon differed from that of the Swedish Court as the talk of an Oxford Common Room differs from that of the commercial room in a Birmingham hotel. Christina realised the difference, — most likely her imagination exaggerated it, — and was moved by the ambition to shine in the sort of society which the Ambassador depicted. What was the use, she asked herself, of being a queen if she could not do so? She could, and would; and her friend, the Ambassador, must help her.
He was her confidant in other matters too. She seems to have told him, before she told any one else, that she was tired of the nuisance of royal pomp and of the prosy Lutheran religion, with its pretentious prayers and — above all — its interminable sermons. But those were later confidences. The first confidence was to the effect that she wanted to meet the clever people who wrote the clever books; that, as she could not visit them, she wanted them to visit her; that, as Swedish scholars were uninteresting, she would like to be put in communication with foreign scholars. She relied upon M. Chanut for that: he knew the right people, — would he make out a list?
That is how the interchange of courtesies between the Queen and the scholars began. The Queen wrote flattering letters; the scholars rejoined with eulogistic Latin epigrams; the Queen rewarded them for their epigrams with generous gifts and invitations to stay with her. Not all of them accepted the invitations; some of them made excuses. The journey was too long; the Swedish climate was too severe; they had married wives, etc. But several came. We are told that, at one time, Christina had as many as twenty foreign scholars hanging about her Court, to the intense annoyance of native noblemen, to whom scholarship was doubly odious because it was an imported grace, and foreigners were doubly detestable because Christina gave them public appointments as librarians and curators of museums.
The most distinguished of the visitors — and the most warmly recommended — was Descartes. He was a particular friend of Chanut's, and not at all the kind of philosopher whom women call "musty" or "snuffy." He knew his manners, having been a military officer in his time, and was not only a deep thinker, but also a ladies' man. Before he became the favourite philosopher of the Queen of Sweden he had been the favourite philosopher of Elizabeth, Princess Palatine, — that interesting blue-stocking granddaughter of our own James I., who ultimately became an abbess and a mystic. Though he certainly was not the lover of either of them — being a middle-aged gentleman of irreproachable behaviour — he was the innocent cause of an unmistakable display of feminine jealousy.
When Christina first wrote to him he had already been, for some time, Elizabeth's philosophic adviser. Elizabeth was in exile, — an unfavourable turn of the wheel of fortune during that Thirty Years War which pursues us everywhere having driven her parents from their kingdom of Bohemia. She was living at The Hague, a prey to melancholia, and Descartes had been soothing her, for six years or so, with the comfortable consolations of philosophy: setting her difficult problems in the higher mathematics, and discussing with her such matters as the freedom of the will, the immortality of the soul, and the proper place of the emotions in a sane philosophy of life. It was very beautiful and perfectly innocent friendship; but the lady and the philosopher do not seem to have taken quite the same view of it. His heart was capacious, — he was willing to shine anywhere with the magnificent impartiality of the sun; she wished him to be satisfied with shining in Holland and on her. So, when Christina wrote to him, a little rift within the lute was opened.
Just as Descartes had put problems to Elizabeth, so Christina put a problem to Descartes. She wanted to know — her age being then twenty — whether the abuse of hatred or the abuse of love opened the door to the more perilous possibilities. She not only wanted to know, but also wanted the philosopher to come all the way to Sweden in order to tell her. It seemed to Descartes a perfectly natural, but to Elizabeth a most unreasonable, request. She did not actually ask him to stay, but she hinted her desire with maidenly indirectness; while he, on his part, was deaf to her hints, and showed that, though he was a ladies' philosopher, his incomparable powers of abstract reasoning had not enabled him to read a woman's heart.
His idea was that, as he was equally admired by two brilliant ladies, he ought to bring the two brilliant ladies together. He therefore showed Christina a number of letters which he had written to Elizabeth, singing Christina's praises in Elizabeth's ear —
"What I hear of her" (he wrote) "inspires me with such esteem for her that I feel that you and she would be worthy to converse together; and, as there are so few other people in the world who are worthy of either of you, I think it might not be difficult for Your Highness to form a close friendship with her, — a consummation which would not only be agreeable to Your Highness, but seems desirable on various grounds."
So badly do abstract thinkers blunder when trying to think out concrete problems complicated by factors undreamt of in their philosophies. For, of course, — human nature being human nature, — Christina wanted Elizabeth in Stockholm as little as Elizabeth wanted to go there. Each of them wanted Descartes to herself; and Descartes had to choose between them. He was so obtuse, and so susceptible to flattery, — and they, on their parts, were so delicate and indirect in their dealings with him, — that he never guessed either that Elizabeth was sulking or that Christina was triumphing. But so it was.
His first letter to Christina shows how completely his eyes were dazzled by the distinction bestowed on him —
"MADAM, — If a letter had come to me from Heaven, and I had seen it fall from the clouds with my own eyes, I could not have been more surprised, or have received it with more respect and veneration than the communication which Your Majesty has deigned to send me inspires. I feel myself so little worthy of the expression of thanks contained in it that I can only accept it as a favour and an act of grace for which I shall always owe Your Majesty a debt which I shall never be able to pay."
Et cetera; the writer of the letter being a middle-aged philosopher, the most distinguished of his time, and the recipient a girl of twenty. And, at the same time, Descartes was writing to Elizabeth, telling her that he was about to write to Chanut, who would doubtless show his letters to Christina, and announcing his intention of "putting in them something which will suggest to her the desirability of seeking the friendship of Your Highness, — unless, of course, Your Highness formally forbids me to do so." And so, after certain delays, to Sweden, whence he promptly wrote to Elizabeth that "neither change of air nor change of climate" could diminish his devotion to her, and assured her that he had lost no time in labouring at his great project of uniting in the bonds of cordial friendship the two princesses who were already united in the bond of a common affection for himself.
He saw Christina twice, and then he wrote —
"She has all the virtue and more than the merit which common respect attributes to her. The generosity and dignity displayed in her smallest actions are combined with a gentleness and a goodness of heart which compel all the friends of virtue who have the honour of approaching her to devote themselves exclusively to her service."
And then followed what was intended to be the master-stroke —
"One of the first questions which she asked me was whether I could give her news of you, and I allowed no affectation to hinder me from setting forth my high opinion of Your Highness. I had remarked her magnanimity, and was sure that she would not be jealous, just as I am sure that Your Highness will feel no jealousy in reading my account of this great Queen's sentiments."
It was very well meant, but it was very foolish, — "so like a man", as women readers will probably add: violating the unwritten law that a man must always moderate his enthusiasm when praising one woman to another. Nothing is less surprising than that Elizabeth continued to sulk. Her temper can hardly have been improved by the next letter, in which Descartes spoke of Christina's studies, — the very same studies into which he had once initiated Elizabeth, — announced that he was on such terms with Her Majesty that he could venture to "speak his mind to her quite freely", and related her most tactful consideration for his uncourtierlike tastes. He was exempted, he said, from ceremonial attendances at levées, and was only received in informal, but frequent, audiences, — tête-à-tête. "That", he concluded, — not considering what pain his words might give, — "is just what suits me"; and then comes a reference to the probable duration of his sojourn —
"After all, in spite of my great veneration for Her Majesty, I do not think I am likely to be detained in the country after next summer. Still, I can make no promises about the future, but can only assure Your Highness that I hope to remain always", etc. etc. etc.
Christina had triumphed; and there is no reason whatever for supposing that she was indifferent to the triumph. The triumph may very well have been the more irritating to Elizabeth because Descartes, remembering the days when he had been a military dandy, attired himself for the journey as if for conquest in other fields than those of intellectual strife. A friend, who saw him off, was much impressed by the magnificence of his appearance and apparel: his carefully curled wig, his pointed shoes, and his richly embroidered gloves; his easy air of a polished man of the world, — "a courtier dressed for the part." One needs the description in order to understand the exclamation of the pilot of the vessel in which he landed in Sweden when Christina questioned him about his passenger: "Madam, it is not a mere man that I have brought you, — it is a demi-god."
Descartes had never, it would seem, embellished himself to that extent for Elizabeth, — who was several years Christina's senior; and we may take it that the sudden transformation did not pass unobserved by her. We may take it, too, that her observation of it was one of the reasons why she sulked, and is, partially at least, accountable for the veiled malice of her reply to the letter quoted.
She is not jealous, she protests, — not in the least. How can she help but admire "a person so accomplished" — one who "acquits our sex of the charges of weakness and imbecility preferred against it by the pedants"? No doubt she will soon prefer the Cartesian philosophy to those linguistic studies to which she appears, so far, to have confined herself. It is really wonderful that she should be able to find time for philosophy as well as for politics, — pursuits so different and so exacting that either of them might reasonably be expected to monopolise a student's attention. As for the polite references to herself —
"I attribute them solely to her desire to oblige you by giving you the opportunity of exercising that virtue of charity which you have displayed on various occasions; and I have to thank you for my place in her good opinion; which place I shall preserve the more easily because I shall never have the honour of being known to Her Majesty otherwise than through the account which you give of me. Still, I am capable of one act of disloyalty against her, and am glad that your extreme veneration for her is not going to compel you to spend all the rest of your life in Sweden."
It is more than feminine — it is feline. Elizabeth writes as if she had had to resign to a rival, not a professor of philosophy, but a lover. Perhaps she had at least lost a man whom she loved, though she had been too modest to tell her love, and he had been too exclusively intellectual in his interests to suspect it; but, if there had been any tragedy of that sort, as the dark hints thrown out behind the veil of reticence would seem to indicate, the curtain was about to fall on it. Descartes's sojourn in Sweden was to be brief; and a very few words will suffice to tell all that there is to be told about it.
His first experiences of Christina's Court were a little disconcerting. His gorgeous appearance — brilliant as that of a bird of Paradise — caused his tastes and talents to be misapprehended. Summoned to Stockholm to discourse of the mysteries of metaphysics, he had no sooner arrived than he was invited to dance in a ballet, organised to celebrate the Peace of Münster. He excused himself, but consented, under pressure, to write lyrics for the divertissement. If we could picture Herbert Spencer, at some modern Court, thus shuffling in the shoes of Mr. Adrian Ross, — and shuffling in them, as might be expected, very clumsily, — we should be helped to realise the situation. There were those about the Court who considered that the commission to write those lyrics should have been theirs; and they did not fail to make disagreeable remarks.
Christina, however, had time for philosophy as well as for levity; and it was a further trial to Descartes that she selected a very inconvenient hour for her lessons in that important subject. She was, as we know, an early riser; and it was at five o'clock in the morning that he had to attend in the library and instruct her. That was not only an affront to metaphysics, but also a nuisance to the metaphysician, who, since leaving the army, had always lived a life of ease, and loved his bed. The season was the late autumn, when the mornings, in northern climates, are very dark and very cold. Descartes shivered over his duties for a couple of months, and then caught inflammation of the lungs and died of it.
It was Chanut who had the painful task of communicating the news to Elizabeth; and her reply was to the effect that she wanted her letters returned to her. The Ambassador protested, but the Princess insisted. They were in no sense compromising letters, — Chanut wanted to present them to Christina, who, "moved by the spectacle of virtue unaffected by jealousy, would be very glad to be confirmed in the singularly high opinion which she has formed of the character of Your Royal Highness"; but that was the last argument by which Elizabeth was likely to be moved. She had protested that she was not jealous; but she was. Her philosopher had been taken from her; but the letters should not be taken over with him. It is hardly possible, following the argument, to doubt that she had loved him.
In any case, he was her only philosopher, — the one ewe lamb. Christina had half the philosophers of Europe at her service, — let her make her choice among them. Our next chapter will show those other philosophers arriving at her Court in flocks.
Swedish translation (by Wahlström & Widstrand):
Kristinas intresse för konst, litteratur och filosofi hade icke väckts eller uppmuntrats af ett motsvarande intresse hos hennes undersåtar. Berättelsen om hennes regering kan gifva intrycket af en renässans, men bildningen vid hennes hof var utländsk. Då hon uppsteg på tronen, hade Sverige hvarken konst eller litteratur eller ens åstundan efter någondera. I bästa fall förefanns en viss lärdom, som var teologernas monopol. Men den svenska smaken och de svenska vanorna voro grofva; Sveriges ställning till kulturen var i allmänhet en Marthas, men icke en Marias.
Gustaf Adolf hade visserligen i sin mån banat väg för ett bättre sakernas skick. Han hade grundat ett svenskt universitet och plundrat tyska bibliotek för att fylla dess bokhyllor. Några af hans officerare, som följde hans exempel, hade grundat skolor och gymnasier. En ofullständig lägre skolkunskap kunde fås i landet, men föga mer. Lefvande och döda språk kunde få läras där, men hvarken vetenskap eller filosofi, så vida man icke skall räkna teologien såsom sådan. Kristina började också, såsom vi redan sett, med språkstudier, och endast därför att hon var en ovanlig kvinna och alldeles icke såsom svenskarna i allmänhet, gick hon längre. Hon liknade, kort sagdt, ett brådmoget barn i en kälkborgarfamilj, ifrig att få lära, men utan att för den skull någon tänkte högre om henne, med undantag af hennes lärare, och äfven af några bland dem misstänkt för att vara "för mycket full af hin".
Just ett sådant barn söker och finner emellertid ofelbart sympatiska vänner utanför den krasst kälkborgerliga kretsen, och Kristina fann också en sympatisk vän i franska sändebudet, hvars berättelse om henne vi nyss meddelat. Han var en bildad personlighet, som lika väl kunnat vara skriftställare som diplomat. Af modärna engelska diplomater påminner han om den förste lord Lytton, sir Rennell Rodd och mr Bryce. En modärn fransk hans like är mr Jusserand. Af sändebudet fick Kristina sin första inblick i bildningens stora värld utanför Sveriges gränser; han kände nämligen personligen de män, som hon började lära känna af deras böcker. Han berättade för Kristina, huru de talade, och af honom erfor hon hvad en fransk salong kunde vara.
Och språket i en fransk salong skilde sig från språket vid det svenska hofvet lika mycket som språket i ett Oxfords samlingsrum från språket i ett handelsrum i ett hotell i Birmingham. Kristina förstod skillnaden, ehuru hon sannolikt öfverdref densamma i sin inbillning, och greps af ärelystnaden att glänsa i ett sådant sällskap som det, hvilket sändebudet beskref. Hvad gagnade det henne att vara drottning, frågade hon sig själf, om hon icke kunde detta? Hon kunde och skulle, och hennes vän sändebudet måste hjälpa henne.
Han var äfven i andra saker hennes förtrogne. Hon tyckes ha för honom omtalat, innan hon sade det till någon annan, huru trött hon var på den kungliga ståtens pina och på den tråkiga lutherska religionen med dess anspråksfulla böner och, framför allt, dess oändliga predikningar. Men detta var ett senare förtroende. Hennes första förtroende gick ut på, att hon ville sammanträffa med de begåfvade män, som skrefvo de utmärkta böckerna, att, som hon icke kunde besöka dem, ville hon, att de skulle komma till henne, att, som de svenska lärde voro så ointressanta, skulle hon gärna vilja komma i förbindelse med utländska lärde. För detta litade hon på Chanut: han kände de rätta personerna — skulle han vilja sätta upp en lista på dem?
På detta sätt började artighetsbetygelserna mellan drottningen och de lärde. Drottningen skref smickrande bref; de lärde svarade med lofprisande latinska epigram; drottningen belönade dem för deras epigram med frikostiga skänker och inbjudningar att stanna hos henne. Alla antogo emellertid icke inbjudningen; några ursäktade sig. Resan var för lång, det svenska klimatet för strängt, de voro gifta och hade hustru och barn o. s. v. Men flera kommo, och det uppgifves, att Kristina vid en tid hade icke mindre än ett helt tjog utländska lärde, som uppehöllo sig vid hennes hof till stor förargelse för landets ädlingar, för hvilka lärdomen var dubbelt förhatlig, emedan den var importerad vara och utlänningarna dubbelt afskyvärda, därför att Kristina gaf dem offentliga anställningar såsom bibliotekarier och museiföreståndare.
Den mest utmärkta af dessa gäster, liksom han också var den, som rekommenderats varmast, var Descartes. Han var särskildt vän med Chanut och alls icke det slags filosof, som kvinnor kalla "möglig" eller "snusmumrik". Han hade ett fint sätt, enär han på sin tid varit militär, och var icke allenast en djup tänkare, utan också fruntimmerskarl. Innan han blef den svenska drottningens favoritfilosof, hade han varit favoritfilosof hos pfalzgrefvinnan Elisabeth, denna intressanta blåstrumpa och Jacob I:s dotterdotter, hvilken slutligen blef abbedissa och mystiker. Ehuru han förvisso ingalunda varit någonderas älskare — han var en medelålders herre med oförvitliga seder — blef han likväl den oskyldiga orsaken till ett omisskänneligt utbrott af kvinnlig svartsjuka.
Då Kristina först skref till honom, hade han redan någon tid varit Elisabeths filosofiska rådgifvare. Elisabeth lefde i landsflykt; en ogynnsam hvälfning af lyckans hjul under trettioåriga kriget, som öfver allt förföljer oss, hade föredrifvit hennes föräldrar från deras konungarike Böhmen. Nu bodde hon i Haag, ett rof för melankoli, och Descartes hade uppmuntrat henne under omkring sex år med filosofiens bekanta tröstegrunder, i det han förelagt henne svåra problem i den högre matematiken och med henne afhandlat sådana saker som viljans frihet, själens odödlighet och själsrörelsernas egentliga plats i en sund lefnadsfilosofi. Det var en vacker och fullkomligt oskyldig vänskap, men pfalzgrefvinnan och filosofen tyckas icke ha haft alldeles samma åsikt om den saken. Hans hjärta var rymligt, han ville nämligen skina öfverallt med solens storartade opartiskhet; hon önskade, att han skulle nöja sig med att skina i Holland och på henne. Då Kristina skref till honom, öppnades fördenskull en liten remna i lutan.
Alldeles som Descartes framställt problem för Elisabeth, så framställde Kristina ett problem för Descartes. Hon ville veta — hon var då tjugu år — om det är hat eller kärlek, som öppnar dören till de farligaste möjligheterna. Hon icke allenast ville veta detta, utan ville också, att filosofen skulle komma den långa vägen till Sverige för att säga det. Detta syntes för Descartes vara en helt naturlig, men för Elisabeth en högst orimlig begäran. Hon bad honom visserligen icke direkt att stanna, men lät honom likväl i en jungfrus förtäckta ordalag förstå, att hon önskade det. Descartes var å sin sida emellertid döf för hennes vinkar och visade, att fast han var en kvinnornas filosof, hade hans ojämförliga abstrakta tankeförmåga dock icke satt honom i stånd att läsa i en kvinnas hjärta.
Hans åsikt var, att, som han lika mycket beundrades af två lysande kvinnor, borde han sammanföra dessa båda lysande kvinnor. Han visade fördenskull Kristina några bref, som han skrifvit till Elisabeth och i hvilka han sjöng Kristinas lof för denna:
"Hvad jag hör af henne", skref han, "uppfyller mig med sådan beundran, att jag tycker, att Ni och hon äro värda att samtala med hvarandra; och som få människor finnas i världen, som äro hvarandra så värda som I, tror jag, att det icke skulle vara svårt för Eders höghet att sluta en nära vänskap med henne — ett förbund, som icke blott skulle vara behagligt för Eders höghet, utan af flera skäl synas önskvärdt."
Så svårt misstaga sig abstrakta tänkare, då de söka utreda konkreta problem, hvilka invecklats af omständigheter, som deras filosofi icke drömt om. Ty — eftersom människonaturen är människonatur — ville Kristina naturligtvis lika litet veta af Elisabeth i Stockholm som Elisabeth ville resa dit. Hvar och en ville ha Descartes för sig; och Descartes måste sålunda välja mellan båda. Han var så litet skarpsynt och så tillgänglig för smicker, och de å sin sida behandlade honom med sådan grannlaga finkänsla, att han aldrig ens anade Elisabeths missnöje och Kristinas triumf. Men så var det emellertid.
Hans första bref till Kristina visar huru fullständigt bländad han var af den utmärkelse, som vederfors honom:
"Madame. — Om ett bref kommit till mig från himlen och jag med egna ögon sett det falla från skyn, skulle jag knappast blifvit mer öfverraskad eller ha mottagit det med större aktning och vördnad än som det meddelande, Eders majestät behagat sända mig, ingifver. Jag känner mig så litet värdig de uttryck af tacksamhet, hvilka det innehåller, att jag endast kan mottaga det såsom en ynnest och en nåd, för hvilken jag alltid skall stå i skuld till Eders majestät, en skuld, som jag aldrig kan betala."
Och så vidare. Brefskrifvaren var en medelålders filosof, den mest framstående på sin tid, och mottagarinnan en tjugu års flicka. Vid samma tid skref Descartes till Elisabeth och förklarade, att han stod i begrepp att skrifva till Chanut, som utan tvifvel skulle visa hans bref för Kristina, och tillkännagaf sin afsikt att i dem "inflika något, som skall väcka hennes önskan att söka Eder[s] höghets vänskap — så vida naturligtvis Eders höghet icke uttryckligen förbjuder mig att göra det". Och därpå, efter något dröjsmål, till Sverige, därifrån han genast skref till Elisabeth, att "hvarken förändring af luft eller förändring af klimat" kunde minska hans hängifvenhet för henne, och försäkrade, att han icke försummat någon tid till att arbeta på sitt stora förslag att i ett hjärtligt vänskapsförbund förena två furstinnor, som redan voro förenade af ett gemensamt band af vänskap för honom själf.
Han träffade Kristina två gånger och skref därpå: —
"Hon äger all den dygd och mer än den förtjänst, som ryktet tillerkänner henne. Den storsinthet och värdighet, som framlyser ur hennes minsta handlingar, är förenad med en mildhet och hjärtegodhet, som förmår alla dygdens vänner, som ha den äran nalkas henne, att uteslutande ägna sig åt hennes tjänst."
Därpå följde hvad som var afsedt att vara en mästerkupp: —
"En af de första frågor hon gjorde mig var, om jag kunde meddela henne några nyheter om Eder, och jag lät ingenting hindra mig från att uttala min höga tanke om Eders höghet. Jag hade iakttagit hennes högsinthet och var säker på, att hon icke skulle vara afundsjuk, alldeles som jag är förvissad om, att Eders höghet icke skall känna någon afundsjuka, då Eders höghet läser min redogörelse för denna stora drottnings känslor."
Detta var mycket välmenadt, men mycket dåraktigt — "så likt männen", såsom kvinnliga läsare sannolikt skola tillägga: ett brott mot den oskrifna lagen, att en man alltid måste moderera sin hänförelse, då han berömmer en kvinna inför en annan. Ingenting är heller mindre öfverraskande än att Elisabeth fortfarande var missnöjd. Hennes dåliga lynne kan svårligen ha förbättrats af det nästföljande brefvet, hvari Descartes talade om Kristinas studier — samma studier, i hvilka han förut invigt Elisabeth — tillkännagaf, att han stod på sådan fot med Hennes majestät, att han vågade "fullkomligt fritt uttala sina tankar till henne", och omtalade hennes ytterst taktfulla hänsyn för hans allt utom hofmanér liknande tycken. Han befriades, skrifver han, från den ceremoniella uppvaktningen vid levéer och mottogs endast vid otvungna, men täta audienser — tête à tête. "Detta", slutar han utan att tänka på den smärta hans ord kunde orsaka, "är just hvad som passar mig"; och därpå nämner han något om, huru länge hans vistelse sannolikt skulle räcka: —
"Trots min stora vördnad för Hennes majestät, tror jag ändå, när allt kommer omkring, att jag icke skall stanna i landet efter nästa sommar. Ännu kan jag icke ge något löfte för framtiden, utan kan endast försäkra Eders höghet, att jag alltid hoppas förbli" o. s. v., o. s. v.
Kristina hade segrat, och det finnes intet skäl att antaga, att hon var likgiltig för sin seger. Hennes seger torde nog ha varit så mycket mera förtretlig för Elisabeth som Descartes kom ihåg den tid, då han varit en militärisk sprätt, och i och för resan utrustade sig, som om det gällde eröfringar på helt andra områden än de intellektuella stridernas. En vän, som såg honom afresa, blef mycket öfverraskad af hans präktiga uppträdande och utrustning: hans omsorgsfullt krusade peruk, hans spetsiga skor och rikt broderade handskar; hans obesvärade hållning som en fint bildad världsman — "en hofman, klädd för afresan". Man behöfver denna beskrifning för att förstå det utrop kaptenen på det fartyg, från hvilket han landsteg i Sverige, lät undfalla sig, då Kristina frågade honom om hans passagerare: "Madame, det är icke en blott människa, som jag fört till Eder — det är en halfgud."
Det vill synas som om Descartes aldrig till den grad förskönat sig för Elisabeth, som var flera år äldre än Kristina; och vi kunna ta för afgjordt, att denna plötsliga förvandling ingalunda undgick henne. Vi kunna också ta för afgjordt, att detta var en af de orsaker, hvarför hon var missnöjd och som åtminstone till en del förklarar den beslöjade elakheten i hennes svar på det ofvan omtalade brefvet.
Hon är visst icke afundsjuk, förklarade hon, nej, inte det minsta. Huru skulle hon kunna göra annat än beundra "en så fullkomlig person", en person, "som befriar vårt kön från de beskyllningar för svaghet och dumhet, som göras detsamma af pedanterna?" Utan tvifvel skall hon snart föredraga den kartesianska filosofien framför de linguistiska studier, åt hvilka hon hittills tyckes ha öfverlämnat sig. Det är verkligen beundransvärdt, att hon skall kunna få tid till filosofi lika väl som till politik — två så olika ämnen, som hvart för sig med skäl kan väntas lägga fullständigt beslag på en studerandes hela uppmärksamhet. Om de artiga uttalandena om henne själf skrifver hon:
"Jag tillskrifver dem endast hennes önskan att behaga Eder genom att ge Eder tillfälle att utöfva den barmhärtighetens dygd, hvarpå Ni gifvit prof vid åtskilliga andra tillfällen; och jag måste tacka Eder för min plats i hennes goda tanke, en plats, som jag skall behålla så mycket lättare, som jag aldrig skall ha den äran att bli bekant för Hennes majestät på annat sätt än genom den beskrifning Ni gör af mig. Jag är emellertid ännu i stånd till en illojal handling mot henne och är glad, att Eder ytterligare vördnad för henne icke går ända därhän att tvinga Eder tillbringa hela Edert återstående lif i Sverige."
Detta är mer än feminint, det är kattlikt. Elisabeth skrifver, som om hon måste till en rival afstå, icke en lärare i filosofi, utan en älskare. Måhända hade hon också förlorat en man, som hon älskade, ehuru hon varit för blyg för att omtala sin kärlek, och han hade haft alltför uteslutande intellektuella intressen för att misstänka det. Men om någon sådan tragedi förekommit, såsom dunkla antydningar bakom förargelsens slöja tyckas förråda, skulle ridån falla däröfver. Descartes vistelse i Sverige skulle bli kort, och blott några få ord skola förslå till att berätta allt, som finnes att berätta om densamma.
Hans första erfarenhet af Kristinas hof var litet nedslående. Hans präktiga uppträdande, lika lysande som en paradisfågels, gjorde, att hans smak och talanger missförstodos. Han hade kallats till Stockholm för att undervisa i metafysikens mysterier, men hade knappast anländt dit, förrän han inbjöds att dansa i en balett, som uppfördes för att fira freden i Münster. Han ursäktade sig, men samtyckte, enträget ombedd, till slut att skrifva verser till ett divertissement. Vid hofvet funnos emellertid många, som tyckte, att uppdraget att författa verserna bort lämnas åt dem, och de underläto icke heller att göra obehagliga anmärkningar.
Kristina hade emellertid tid både för filosofi och för nöjen, och för Descartes blef det ytterligare en pröfning att hon för de lektioner, han skulle gifva henne, valde en timme, som icke kunde tänkas obekvämare för honom. Som vi veta, steg Kristina tidigt upp, och klockan fem på morgonen skulle han infinna sig i hennes bibliotek och undervisa henne. Detta var icke blott en skymf mot metafysiken, utan lände metafysikern själf till skada. Allt sedan Descartes lämnat krigaryrket, hade han nämligen lefvat ett bekvämt lif och tyckte om att ligga länge. Årstiden var långt framskriden på hösten, då morgnarna i nordliga klimat äro mörka och mycket kalla. Descartes frös så han skakade under de månader, han uppfyllde sina förpliktelser, och fick därpå lunginflammation och dog.
Det blef Chanut, som fick det smärtsamma uppdraget att meddela Elisabeth underrättelsen om hans död, och i sitt svar begärde hon att få sina bref återsända. Sändebudet gjorde invändningar, men furstinnan yrkade på att återfå dem. Brefven voro på intet sätt komprometterande och Chanut ville öfverlämna dem åt Kristina, som "rörd af en dygd, hvilken icke påverkats af afundsjuka, skulle bli mycket glad öfver att styrkas i den synnerligen höga tanke hon har om Eders kungliga höghet." Detta var emellertid ett skäl, som minst af alla kunde beveka Elisabeth. Hon hade förklarat, att hon icke var afundsjuk, men det var hon likväl. Man hade beröfvat henne hennes filosof, men brefven skulle man samtidigt icke fråntaga henne. Af hennes skrifvelse kan man knappast betvifla, att hon icke älskat honom.
Han var i alla händelser hennes ende filosof, det enda späda lammet. Kristina hade hälften af Europas alla filosofer till sitt förfogande; — hon kunde välja bland dem. Vårt nästa kapitel skall visa dessa andra filosofer, som hoptals kommo till hennes hof.
_-_Livrustkammaren_-_91525.tif.jpg)
Above: Kristina.
Above: Elisabeth of Bohemia and the Palatinate.
Above: René Descartes.
Above: Francis Henry Gribble.
No comments:
Post a Comment