Source:
Om »Mémoires de Chanut», article written by Martin Weibull for Historisk tidskrift, volume 7, pages 49 to 60, published by the Swedish Historical Union through Emil Hildebrand, 1887
The article:
Om «Mémoires de Chanut»
AF
MARTIN WEIBULL
—
År 1674 utkom i Paris för första gången det memoirverk, som ingått i den europeiska literaturen under titel »Memoires de Chanut». Det väckte vid sitt första framträdande stor uppmärksamhet, och detta af flera samverkande orsaker. Ej blott var nämligen detta verk ett af de första försöken inom den franska literaturen att i memoirform sammangjuta diplomatiska depescher. Chanuts namn, som sågs på titelbladet var äfven ett af den franska diplomatiens berömdaste namn under det 17:de århundradet; om något, måste det ingifva en hög tanke i fråga om bokens tillförlitlighet. Därtill rörde ju också dessa memoirer det nyss på den historiska skådeplatsen utträdda Sverige under det tidskifte, då det mer än någonsin efter Gustaf Adolfs uppträdande 1630 fäst Europas ögon vid sig, under den Vestfaliska fredens år och hans dotters, drottning Kristinas regering. Hon, som beredt verlden så mycken öfverraskning, då hon plötsligt lemnat sin tron, sin tro och sitt land, var detta memoirverks hufvudperson; genom alla dess tre delar stod hon i förgrunden, men i den tredje var hon tillika — och jämte henne några af dem, som hört till hennes forna omgifning i Stockholm t. ex. Bourdelot, — en vid denna tid för hela Paris väl bekant personlighet — skildrad på ett så personligt och närgånget sätt, att man aldrig tillförne sett dess make uti en på ett sändebuds officiella berättelse hvilande framställning. Detta väckte kanske någon betänklighet, men bidrog kanske, äfven det, sådan verlden varit och är, till att fängsla uppmärksamheten.
Visserligen hade väl något liknande årtiondet förut förekommit, när den venetianske ambassadören Angelo Corrers Relation de la cour de Rome 1663 utgafs från Leyden, men om denna skrifts trovärdighet visste man ej rätt hvad man skulle tänka, då det italienska originalet aldrig framträdt. Dessa memoirer däremot uppträdde med ett »privilege du Roy» — Ludvig XIV St. Germain en Laye 1670 — i spetsen för sig och i i [sic] detta fans ett tillkännagifvande, att de blifvit »veues et examinés par le sieur de Mezeray, historiographe de France». Ministern, konungen, historiografen alltså: hvad kunde man mera begära? Boken blef också betraktad som Chanuts, och under auktoriteten af hans högt ansedda namn kom den, i trots af alla betänkligheter och i trots af de inre motsägelser, som finnas i dess olika delar, att läggas undan för efterverlden såsom ett grundlag för drottning Kristinas historia och uppfattningen af hennes personlighet.
En fans det emellertid som vid bokens framträdande gjorde insaga mot den samma, och det var drottning Kristina sjelf. Drottningen lefde då i Roma. För tredje gången och för alltid hade hon 8 år förut (1667) lemnat Sverige. Hon var fullkomligt uppgången i sina nya italienska förhållanden, då underrättelsen att man i Paris utgaf historien om hennes regering i Sverige, åter förde hennes tankar till det längesedan förflutna. Nyheten blef henne meddelad af ingen annan än Bourdelot, som i denna bok äfven för sig sjelf hade ett intresse att bevaka.
Abbé Bourdelot, såsom han kallades, alltsedan han af Mazarin, på drottning Kristinas anhållan, vid sin återkomst från Sverige 1653, erhållit det rika abbotsstiftet Maçay i Berry, lefde nu i Paris i den förnäma och literära verldens sällskapskretsar, alltjämt en skyddsling af huset Condé, såsom han varit förr än han kom till Stockholm 1652, alltjämt en »bel esprit» med literära — och äfven andra — pretentioner, ej alldeles fri från löjligheter, men en utmärkt och högt ansedd läkare. Drottning Kristina fortför att stå i förbindelse med honom; han hade heller aldrig, i trots af hvad man sagt, någonsin afbrutit den. Hon öfversåg nu, såsom förr, med hans svaga sidor, dem hon mycket väl, äfven under hans vistelse i Stockholm, bemärkt; men hon glömde aldrig den tacksamhetsskuld, hvari hon ansåg sig stå till honom för sitt lifs räddning ur den sjukdom, med anledning af hvilken hon en gång kallats till Stockholm. Och Bourdelot i sin ordning hade alltid förblifvit drottningen tillgifven. Han var hennes nyhetsminister i Paris, hennes baron Grimm; han skref ständigt långa bref till henne i Roma om dagens »on dit» i Paris, qvick och spirituel, en äkta fransman från Frondetiden. Han var alldeles icke en person, som egde inflytande på drottning Kristinas inre lif, sådan som han i »Mémoires de Chanut» blifvit skildrad, där det talas om Bourdelot som en man, till hvilken hon skulle hafva uppblickat såsom till »le plus grand homme qui eut jamais esté et mesme qui fut encore alors». Men han var för henne en tillgifven person, på hvilken hon obetingadt kunde lita, en behändig förtroendeman i fråga om uppdrag af hvarjehanda olika slag, rolighetsmakare och nyhetskrämare på samma gång.
Denna gång var nyheten af allvarsammare slag än vanligt, och den gjorde äfven mera intryck. — Vid första underrättelse om bokens tryckning hade Bourdelot inskridit emot den. Han hade vändt sig till den svenske ministern i Paris, Carl Bonde och denne, som väl fann saken röra Sverige, hade ej vägrat sin tjenst. Han hade alltså samtidigt kunnat meddela de åtgärder han vidtagit. Drottningen svarade med att betyga sin tacksamhet. »Ne cessez pas» — äro hennes ord — »de poursuivre si bien l'affaire, qui vous obteniez un châtiment exemplaire d'un tel forfait: tout homme qui est capable de publier de telles choses, est indigne de vivre; il faut qu'il soit le plus infâme de tous les hommes». Hon är till det högsta upprörd. »Pour moi, je me suis accoutumée à l'ingratitude et à la perfidie du genre humaine; cependant ma consolation est, que ma conscience ne me reproche rien d'indigne de moi, et la Suède, Rome et tous les autres lieux de la terre où j'ai passé ma vie, témoigneront un jour de la fausseté de ces calomnies». Men ett är det som går henne djupare till sinnet än allt annat, och det är, att boken bär Chanuts namn. — »Je suis sûre», säger hon, »qu'il ne l'a pas fait, et suis mortifiée de ce qu'on imprime une si noire tâche à la mémoire d'un si honnête homme. Car enfin, quand Dieu m'auroit abandonnée jusqu'à permettre que je fusse coupable de toutes les indignités dont on m'accuse, il est certain que ce seroit pour moi le dernier des malheurs». — Och senare, under fortsättningen af brefväxlingen i ämnet, nämner hon boken med tillägget »auquel on a faussement donné le nom de M:r Chanut». Hon afvisade tanken, att den kunde vara Chanuts. — Men bokens utgifvande förmådde ej abbé Bourdelot hindra och ministerns inflytande räckte ej heller till för att göra det. Om den svenske ambassadör, som på sommaren 1674 slöt sina dagar i Paris, Clas Tott ännu lefvat, skulle kanske resultatet blifvit ett annat. Han egde icke blott den goda viljan, när det gällde den forna herskarinnan, som han alltid, mera ridderlig än de flesta inom den svenska samtiden, förblef tillgifven och trogen. Nu hejdades endast utgifvandet. Boken, färdigtryckt 1674, utkom försedd med nytt årtal på titelbladet, 1675. Redan 1677 trycktes en ny upplaga.
Huru förhåller sig nu härmed? Var det med rätta, som drottning Kristina gjorde sin häftiga insaga? Och hvilken del eger Chanut i denna bok, som kommit att bära hans namn? Hvad värde kan öfverhufvud tillerkännas dessa memoirer, som faktiskt, sådana de äro, ingått i literaturen såsom en grundval för uppfattningen af drottning Kristina?
Det är frågor, icke alldeles nya, men som ej heller på ett så afgörande sätt blifvit besvarade, att utmönstringen kunnat begynna af hvad som bör utmönstras, för att sanningen, oförfalskad, skall kunna framträda. De ha mera blifvit berörda än utredda. Först framträdde de vid midten af förra århundradet i Holbergs och Arckenholtz's strid efter utgifvandet af Arckenholtz' Mémoires de Christine. Det underliga inträffade då, att den fine kritikern, Holberg, lät blända sig af namnet Chanuts häfdvunna då redan sekelgamla auktoritet: »je respecte le témoignage de Chanut dans les affaires qui concernent Christine», är hans ord. Den okritiske samlaren däremot, Arckenholtz, kände sig af drottning Kristinas egna yttranden i frågan, hvilka han sjelf först offentliggjort, drifven att uppställa satsen, att Mémoires de Chanut ej borde tillerkännas vitsord, utan där de stodo i öfverensstämmelse »avec d'autres livres et manuscrits de bon alloi». Men denna sats uppställde han först efter att i Mémoires de Christine redan ha upptagit — utan anmärkningar och efter sin metod oftast ordagrant — hela innehållet af desamma. Ingen har kanske mera bidragit att befästa deras auktoritet och utbredning i literaturen än just Arckenholtz, ehuru han på ett ställe i sin bok såsom allmän sats uttalat, att dessa memoirer innehöllo drag »qui ne paroissent pas trop éloignés de la calomnie et que Chanut étoit incapable de dire ou d'écrire sur le compte de Christine». Den ende, som något djupare ingått på frågan om dessa memoirer, men som också angripit deras tillförlitlighet, är W. H. Grauert, af drottning Kristinas historieskrifvare den ende, hvilka på ett verkligt kritiskt vetenskapligt sätt behandlat det af Arckenholtz i hans fyrbandiga stora memoirverk upphopade stoffet och som därutöfver eger förtjensten att ej ha ryggat tillbaka för att göra Arckenholtz' vandring genom den äldre literaturen omigen för att — till dess förbättring — granska hans arbete. Hans resultat är en varning mot att, såsom förut skett, tillerkänna dem en obetingad auktoritet och betrakta hvarje deras uppgift såsom historiskt viss. Han fäster uppmärksamhet på den mot drottning Kristina fiendtliga anda, som genomgår deras senare del: det bör noga skiljas, säger han, mellan ryktena som berättas och hvad man från annat håll känner såsom säkra fakta. Men han rör sig i sin kritik på allmänna grunder: bristen på nytt historiskt stoff, då han i sitt arbete ej kommer utöfver den tryckta literaturen, tvingar därtill.
Chanut har icke utgifvit dessa memoirer; han var vid deras utgifvande redan död. Hans namn förekommer på titelbladet endast under denna form: Mémoires tirés des depesches de Monsieur Chanut Ambassadeur du Roy en Suede. Men såsom författare uppträder P. Linage de Vauciennes.
P. Linage har sjelf i företalet berättat de yttre omständigheter, under hvilka arbetet uppstått. Kanslern Seguier, säger han, som hade en djup beundran för Chanuts snille, önskade att se hans underhandlingar i Sverige bragta i form. Han hade därföre gifvit honom i händerna »les depesches de ce grand Homme». Ur dessa gjorde P. Linage sina utdrag, och så hade boken uppstått. I den tillegnan han satt i spetsen för densamma, betecknar han sitt åtgörande så, att det är en bok, »auquel j'ai seulement donné la forme et qui est à proprement parler l'ouvrage de cet excellent Ministre, qui a merité l'estime des plus Grands Princes et des premiers Hommes de nostre siecle». Det innehåller, säger han i företalet, »la verité toute pure qui est l'âme de l'Histoire».
Han berättar, att han ursprungligen fördelat arbetet i två och ej tre volymer. Han hade därvid till indelningsgrund tagit Chanuts olika befattning i Stockholm som resident och som ambassadör. Den första volymen omfattade den tid, då Chanut beklädde residentsposten, d. v. s. från 1645 till 1649, början af april; den andra då han innehade ambassadörsposten i Stockholm och i Lübeck, d. v. s. från 1649 till 1653. Men, fortsätter han, liksom i ett sluttillägg till företalet, sedan han ändrat planen och fördelat i stället arbetet i tre volymer, därför att kanslern Seguier lemnat honom »d'autres mémoires et d'autres instructions» för att utfylla den lucka, som uppstått genom Chanuts vistelse i Lübeck. Dessa materialier: »sçavoir les depesches de Monsieur Picques, qui fut, durant l'absence de Monsieur Chanut, Resident en Suede de la part du Roy», har han användt i den tredje delen. P. Linage de Vauciennes har genom denna kortfattade notis i slutet af sitt företal sålunda sjelf förnekat hvad han sagt i dess början och hvad han sagt på bokens titelblad. Men på hans ord har i allmänhet fästs lika liten uppmärksamhet, som vid hans namn på titelbladet. Namnet Chanut har betäckt både Linages' och Picques'. Man har ej ens undersökt om uppgiften är riktig, att det är i tredje delen endast, som de nya materialierna blifvit använda. Saken har ansetts i sig sjelf likgiltig, då man väl merändels i de fall då notisen blifvit beaktad, på grund af de föregående uttalandena i företalet, i privilegiet och på titelbladet ändå tänkt sig ett inre sammanhang mellan residentens och ambassadörens depescher, så att de förra antingen gått genom den senare, eller i hvarje fall godkänts af honom. Visserligen kunde det ju ej undgå någon, att memoirernas senare afdelning stod i en skriande motsägelse till den första, men till förklaring häraf hade man ju alltid att tillgå den förklaring, som låg så nära till handa, nämligen den personlighets utveckling som framställningen gällde. Och det var just hvad man gjorde. Man tänkte ej på, att det möjligen kunde vara två i motsägelse till hvarandra stående personers olika uppfattning och olika framställning af samma person, af drottning Kristina. Hvad man väl minst kunde ana, var att det, skulle finnas ett uttalande af den ene, efter en undersökning, som han i bestämdt syfte verkstält, hvari han uttryckligen bestrider att någon sådan förändring, som Memoirernas senare afdelning utvisar, inträffat med drottning Kristina.
Detta är emellertid fallet och när ambassadören Chanut på sin regerings uppdrag gjort denna undersökning, blef residenten Picques i följd däraf rappellerad från Stockholm.
Men man har icke egt till förfogande, i hvarje fall icke användt de medel, genom hvilka detta memoirverk bäst och fullständigast kan kontrollera, de handlingar nämligen, som kanslern Seguier en gång lemnade åt P. Linage de Vauciennes för den framställning af Chanuts underhandlingar i Sverige, hvilken han önskade. Med dessa till hjelp kunna förhållandena utredas.
***
Lyckligtvis äro de i behåll och man eger i dem icke blott ett medel, genom hvilket man kan kontrollera, utan också i vidsträcktaste mått utfylla P. Linages arbete. Det finnes nämligen i Bibliothèque nationale i Paris ej endast de bref, hvilka Seguier, såsom det visar sig, utpekat för P. Linage, när han utkastade första planen till arbetet, Chanuts depescher till kardinal Mazarin och till statssekreteraren för utrikes ärendena grefve Loménie de Brienne, utan en ännu mycket vidsträcktare brefväxling, som Chanut fört under sin vistelse i Stockholm åren 1645-51 och en kortare tid af 1653.
Länge har denna brefväxling varit bekant och legat för forskningen tillgänglig. Ofta har också på fransk sida varit uttalad önskan att se den offentliggjord. Senast har Auguste Geffroy riktat uppmärksamheten på dessa bref med beklagande att literaturen alltjämt måste vara i saknad af en fullständig samling af Lettres de Chanut. Men i trots däraf att Chanuts brefväxling från Stockholm sålunda icke befunnit sig inom det franska utrikesarkivets så länge slutna magiska ring, utan legat tillgängligt för en hvar, hafva dock ej dessa för drottning Kristinas och Sveriges samt i någon mån äfven för Europas allmänna historia vigtiga papper blifvit för forskningen tillgodogjorda på sätt som vederbort.
Det kan synas oförklarligt att med det rykte, som alltid omgifvit Chanuts namn, man ej å fransk sida kommit att verkställa utgifvandet af hans bref, men vid närmare granskning visa sig några egendomliga med ett formligt utgifvande af dessa papper förknippade svårigheter, som gifva tillräcklig förklaring af saken. Det torde här böra redogöras för dessa.
En hvar föreställer sig säkerligen, liksom författaren af denna studie då han sommaren 1879 kom till Paris med afsigt att för framställningen af drottning Kristinas historia studera Chanuts papper, att dessa innehålla en vanlig diplomatisk korrespondans från ett sändebud vid ett utländskt hof till dess regering. Detta är emellertid icke förhållandet[.] Det är hela Chanuts brefväxling från Stockholm, som föreligger, möjligen med undantag af familj- och affärskorrespondansen. De båda ledarne af den franska utrikespolitiken taga hufvudlotten: karakteristiskt för kardinal Mazarins styrelse är, att de officiella ministerbrefven ej äro ställda till regeringen, au Roi, utan i stället bära formen af privata meddelanden till Mazarin, premierministern, au Cardinal, och till Loménie de Brienne statssekreteraren för utrikes ärendena. Det öfvervägande antalet af dessa depescher äro adresserade till den senare. Hvar 7:de dag afgick post till Hamburg, hvarifrån brefven sändes vidare med kurir; Chanut hade order att med hvarje kurir skrifva till Brienne. Man kan däraf sluta till brefvens antal. Depescherna till Mazarin äro sparsammare, men af intimare natur. Man ser en återspegling i korrespondansen af förhållandet mellan premierminister och statssekreterare. De båda kunde ega förtroende till en och samme, men ej för hvarandra: de voro fiendtliga naturer. Jämte dessa regelmessiga rapporter till Mazarin och Brienne hade Chanut också en annan — och ej mindre vigtig — redogörelse att aflägga för ärendenas gång i Stockholm, nämligen till de franska ambassadörerna vid fredskongressen i Münster hertigen af Longueville, Servien och d'Avaux. Han hade därom särskild order, såsom han i ett bref till Servien nämner, liksom han också hade att af dem emottaga instruktioner. Dessa brefs antal är också betydande. De äro ställda dels till ambassadörerna samfäldt, dels och i synnerhet till Sverige, hvilken Chanut betraktar som sin särskilde gynnare, hvilken han hade att tillskrifva sin befordran. Mera sällsynta, i synnerhet i begynnelsen, äro de enskilda brefven till d'Avaux. Talrika äro äfven brefven till andra medlemmar af ambassaden, de båda residenterna i Osnabrück den lärde de la Burde, den fine de la Court, och till residenten i Münster de St. Romain. Trenne korrespondenter, som stå i samma linie som dessa äro de Meulles, fransk resident i Hamburg, och d'Avaugour, som då följde de svenska härarne i Tyskland såsom ett slags militärresident, han, som sedan skulle som ambassadör följa Karl X på fälttågen i Polen. Men jämte denna, så att säga, mångdubblade redogörelse för ärendenas gång i Stockholm, hade Chanut äfven att föra en vidsträckt brefväxling med alla andra franska sändebud. Förteckningen på dessa korrespondenter är också tillika en förteckning på Frankrikes dåvarande diplomatiska kår: vicomte de Brégy i Varsjav, ministrarne vid de italienska hofven, Gueffier i Roma, Nicolas de Grémonville i Venezia, grefve de Bonzy i Mantua, så väl som Hennequin i Kjöbenhavn, Bailleul i London och Brasset i Haag. Och utanför den diplomatiska kretsen finnes ännu ett stort antal korrespondenter; bland höga ämbetsmän t. ex. storsigillbevararen Chateauneuf, förste parlamentspresidenten Amelot och generalprokuratorn vid Parisparlamentet Meliand, bland literaturens män Chapelain. Den verldsberömde bland dessa korrespondenter är René Descartes, hvilken vänskapen till Chanut kanske mer än något annat förde till Stockholm att dö i Chanuts hem. Claude Clersilier, Descartes' uppoffrande vän, som egnat sitt lif åt att skänka efterverlden hans skrifter, hör också dit: han var madame Chanuts broder. Utan jämförelse med de öfrige är den svenska diplomatiens äfventyrlige representant vid det franska hofvet, den latinske skalden Marc Duncan Cerisantes. Det hela är en brefväxling, i hvilken brefvens antal uppgår till många tusental. Med rätta har Geffroy framhäft det intryck af häpnad, som dessa minnesmärken af de franska diplomaternas flit väcka: »l'étonnement du travail immense que ces hommes s'imposaient». De 7 foliovolymerna Lettres de Chanut från Stockholm åren 1646-51, förvarade i det franska nationalbiblioteket, äro ej de ringaste vittnesbörden om sanningen häraf.
Säkerligen har man icke gjort sig fullkomlig reda för denna brefsamlings ovanligt stora omfattning, då man tänkt på ett fullständigt utgifvande af densamma. Massan gör ett sådant nära nog omöjligt. Därjämte måste en så vidsträckt brefväxling, som rör sig omkring väsentligen samma förhållanden, men föres med ett så stort antal korrespondenter, innehålla en mängd, om icke precist direkta omsägningar, så i hvarje fall omskrifningar. Med en ofta beundransvärd virtuositet behandlas ett och samma ämne i flera samtidiga bref. Innehållet är till sin kärna oförändradt, men omklädnaden blir en annan, trängre eller vidare, och tonen också en annan, allt efter personerna, till hvilka meddelandet riktas. Olika biomständigheter framträda i olika skrifvelser. Först det hela gifver hela bilden. Ett offentliggörande i utdrag skulle därför vara förknippadt med ej mindre svårighet, än ett fullständigt utgifvande. Det literära värde, som Chanuts brefväxling obestridligen eger och som den förlorat under P. Linage de Vauciennes' hand, berättigar visserligen ett utgifvande af enskilda delar. Men ur den historiska vetenskapens synpunkt ligger dess värde däri, att vi genom densamma kunna på samma gång underkasta de s. k. Mémoires de Chanut en omfattande granskning och vid sidan däraf, så att säga, framlägga nya — och de verkliga — Mémoires de Chanut af största värde för den sanna historien om drottning Kristina och hennes tid.
Ställa vi då P. Linage de Vauciennes' arbete sida om sida med Chanuts brefväxling, — verket vid dess uppgifna hufvudkälla —, skola vi finna en afgörande lösning af tvifvelsmålen och sättas i tillfälle att kunna besvara de frågor, som här ofvan uppkastats. Vi välja härvid att först uppvisa hvad som i de gamla memoirerna verkligen härrör från Chanut, för att därefter öfvergå till en granskning af deras enskilda delar. Vi skola sedan söka framlägga innehållet, sådant det af brefväxlingen framgår, när den underkastas en vetenskaplig behandling.
English translation (my own):
On «Mémoires de Chanut»
BY
MARTIN WEIBULL
—
In 1674, the memoir which has entered European literature under the title "Mémoires de Chanut" was published for the first time in Paris. It attracted a great deal of attention at its first appearance, and this for several interrelated reasons. Not only was this work one of the first attempts in French literature to combine diplomatic dispatches in memoir form. Chanut's name, which appeared on the title page, was also one of the most famous names of French diplomacy in the 17th century; if anything, it must instill a high opinion of the book's reliability. In addition, these memoirs also touched upon Sweden, which had just emerged from the historical stage during the change of times, when more than ever after Gustav Adolf's appearance in 1630, the eyes of Europe were attached to it, during the years of the Peace of Westphalia and the reign of his daughter, Queen Kristina. She who prepared the world for so much surprise when she suddenly left her throne, her faith and her country, was the main character of this memoir; through all its three parts she was in the foreground, but in the third she was at the same time — and along with her some of those who belonged to her former surroundings in Stockholm, for example Bourdelot, — at this time a personality well known to the whole of Paris — portrayed in such a personal and intimate way, that one has never seen its equal in a representation based on an official narrative of an envoy. This perhaps caused some concern, but perhaps also contributed, the way the world was and is, to capture attention.
Admittedly, something similar had occurred a decade before, when the Venetian ambassador Angelo Correr's Relation de la cour de Rome was published from Leiden in 1663, but one did not really know what to think about the credibility of this writing, as the Italian original never appeared. These memoirs, on the other hand, appeared with a "privilege from the King" — Louis XIV, at St. Germain en Laye in 1670 — at the head of it and in this fan an announcement that they have been "seen and examined by Monsieur de Mézéray, historiographer of France". The minister, the King, the historiographer: what more could one want? The book was also regarded as Chanut's, and under the authority of his highly esteemed name it came, in spite of all misgivings and in spite of the internal contradictions to be found in its various parts, to be laid aside for posterity as a foundation for the history of Queen Kristina and the perception of her personality.
However, there was one person who, at the appearance of the book, made an objection against the same, and that was Queen Kristina herself. The Queen was then living in Rome. For the third time and forever she had left Sweden 8 years before (in 1667). She was perfectly uplifted in her new Italian circumstances when the news that the history of her government in Sweden was being published in Paris again brought her thoughts to a time long past. The news was communicated to her by none other than Bourdelot, who had an interest to guard in this book also for himself.
Abbé Bourdelot, as he was called, ever since he had been granted the rich abbot's diocese of Maçay in Berry by Mazarin, at Queen Kristina's request, on his return from Sweden in 1653, now lived in Paris in the social circles of the distinguished and literary world, still a protege of the House of Condé, as he had been before he came to Stockholm in 1652, still a "bel esprit" with literary — and others too — pretensions, not quite free from ridiculousness, but an excellent and highly esteemed physician. Queen Kristina continues to be in contact with him; he had also never, despite what was said, ever interrupted it. She overlooked now, as before, his weak sides, which she had noticed very well, even during his stay in Stockholm; but she never forgot the debt of gratitude in which she considered herself owed to him for saving her life from the illness for which she had once been called to Stockholm.
And Bourdelot in his order had always remained devoted to the Queen. He was her minister of news in Paris, her Baron Grimm; he constantly wrote long letters to her in Rome about today's "on dit" in Paris, witty and spirited, a true Frenchman of the Fronde era. He was by no means a person who had an influence on Queen Kristina's inner life, as he was portrayed in "Mémoires de Chanut", where Bourdelot is spoken of as a man whom she would have looked up to as "the greatest man who ever was and even who still was then". But he was for her an affectionate person, on whom she could trust unconditionally, a handy confidant in matters of assignments of all kinds, an amuser and newsmonger at the same time.
This time the news was of a more serious kind than usual, and it also made more of an impression. — At the first notification of the book's printing, Bourdelot had intervened against it. He had turned to the Swedish minister in Paris, Carl Bonde, and he, who found that the matter concerned Sweden, had not refused his service. He could therefore have announced the measures he had taken at the same time. The Queen responded by expressing her gratitude.
"Do not cease" — are her words — "to pursue the matter so well, that you may obtain an exemplary punishment for such a crime. Any man who is capable of publishing such things is unworthy of life; he must be the most infamous of all men."
She is extremely upset.
"For my part, I have accustomed myself to the ingratitude and perfidy of the human race; however, my consolation is that my conscience does not reproach me with anything unworthy of me, and Sweden, Rome, and all the other places on the Earth where I have passed my life will one day bear witness to the falsity of these calumnies."
But there is one thing that she goes deeper to heart than anything else, and that is that the book bears Chanut's name. —
"I am sure", she says, "that he did not do it, and I am mortified that such a black stain should be placed on the memory of such an honest man. For, after all, even if God had abandoned me to the point of allowing me to be culpable of all the indignities of which I am accused, it is certain that this would be the ultimate misfortune for me." —
And later during the continuation of the exchange of letters on the subject, she mentions the book with the addition "to which one has falsely given the name of Monsieur Chanut". She rejected the idea that it could be Chanut's. —
But Abbé Bourdelot was unable to prevent the publication of the book, and the minister's influence was not sufficient to do so either. If the Swedish ambassador who ended his days in Paris in the summer of 1674, Claes Tott, was still alive, perhaps the result would have been different. He not only possessed the good will when it came to his former mistress, to whom he always, more chivalrous than most of the Swedish contemporaries, remained affectionate and faithful. Now only the publication was stopped. The book, finished printing in 1674, was published with a new year on the title page, 1675. As early as 1677, a new edition was printed.
What is the situation with this? Was it right that Queen Kristina made her fierce objection? And what part does Chanut own in this book that has come to bear his name? What value can be attributed to these memoirs, which actually, such as they are, were included in the literature as a basis for the perception of Queen Kristina?
These are questions, not entirely new, but which have also not been answered in such a decisive way that the patterning could begin of what should be patterned, so that the truth, unadulterated, can emerge. They have been more affected than investigated. They first appeared in the middle of the last century in Holberg's and Arckenholtz's battle after the publication of Arckenholtz's Mémoires de Christine.
The strange thing happened then, that the fine critic, Holberg, allowed himself to be dazzled by the name Chanut's established, then already century-old authority: "I respect Chanut's testimony in the cases concerning Kristina", are his words. The uncritical collector, on the other hand, Arckenholtz, felt driven by Queen Kristina's own statements on the matter, which he himself first published, to state the proposition that Mémoires de Chanut should not be recognised as testimonials, but where they stood in agreement "with other books and manuscripts of good alloy".
But he only set up this sentence after having already taken up the entire content of the Mémoires de Christine — without remarks and according to his method usually verbatim. Perhaps no one has contributed more to consolidating their authority and prevalence in literature than Arckenholtz himself, although at one point in his book he stated as a general statement that these memoirs contained features "which do not seem too far from calumny and which Chanut was incapable of saying or writing about Kristina".
The only one who has gone somewhat deeper into the question of these memoirs, but who has also attacked their reliability, is W. H. Grauert, the only one of Queen Kristina's historians who has treated in a truly critical scientific way the material accumulated by Arckenholtz in his large four-volume memoir and who, in addition, has the merit of not having backed down to redo Arckenholtz's journey through the older literature in order to — for its improvement — review his work. His results are a warning against, as has happened before, granting them an unconditional authority and regarding each of their tasks as historically certain. He draws attention to the hostile spirit towards Queen Kristina, which pervades their later part: it should be carefully distinguished, he says, between the rumors that are told and what is known from other quarters as certain facts. But he moves in his criticism on general grounds: the lack of new historical material, as he does not go beyond the printed literature in his work, forces him to do so.
Chanut did not publish these memoirs; he was already dead at the time of their publication. His name appears on the title page only in this form: Mémoires tirés des depesches de Monsieur Chanut, Ambassadeur du Roy en Suede. But P. Linage de Vauciennes appears as an author.
P. Linage himself has told the external circumstances under which the work arose in the preface. Chancellor Séguier, he says, who had a deep admiration for Chanut's genius, wished to see his negotiations in Sweden brought into shape. He had therefore given him into his hands "the dispatches of this great man". From these, P. Linage made his extracts, and so the book was born. In the dedication he was at the head of the same, he describes his undertaking as a book "to which I have only given the form and which is, strictly speaking, the work of this excellent minister who has deserved the esteem of the greatest princes and the first men of our century". It contains, he says in the preface, "the pure truth which is the soul of history".
He says that he originally divided the work into two and not three volumes. In doing so, he had taken Chanut's different positions in Stockholm as resident and as ambassador as the basis for division. The first volume covered the time when Chanut held the post of resident, namely from 1645 to 1649, beginning of April; the second when he held the ambassadorship in Stockholm and in Lübeck, namely from 1649 to 1653.
But, he continues, as in a final addendum to the lecture, after he changed the plan and divided the work into three volumes instead, because Chancellor Séguier left him "other memoirs and other instructions" to complete the gap created by Chanut's stay in Lübeck. These materials: "namely the dispatches of Monsieur Picques, who was, during Monsieur Chanut's absence, resident in Sweden on behalf of the King", he used in the third part.
P. Linage de Vauciennes, through this brief note at the end of his preface, has thus himself denied what he said at the beginning and what he said on the title page of the book. But his words have generally received as little attention as his name on the title page. The name Chanut has covered both Linages' and Piques'. It has not even been investigated whether the information is correct, that it is only in the third part that the new materials were used. The matter itself has been considered indifferent, since in most of the cases where the notice has been taken into account, due to the previous statements in the preamble, in the privilege and on the title page, an internal connection between the resident's and the ambassador's despatches was still thought of, so that the former either passed through the latter or was in any case approved by him.
Admittedly, it could not escape anyone's notice that the later section of the memoir stood in blatant contradiction to the first, but to explain this one always had access to the explanation that was so close at hand, namely the development of the personality to which the presentation applied. And that is exactly what was done. It was not thought that there could possibly be two in contradiction to each other's standing persons' different perception and different presentation of the same person, of Queen Kristina. What one could least have guessed was that there would be a statement by the one, after an investigation which he carried out for a specific purpose, in which he expressly denies that any such change, as the later section of the Memoirs shows, occurred with Queen Kristina.
However, this is the case, and when Ambassador Chanut, on behalf of his government, made this investigation, the resident Piques was consequently called back from Stockholm.
But one has not had at one's disposal, in any case not used, the means by which this work of memoir can be best and most completely checked, namely, the documents which Chancellor Séguier once left to P. Linage de Vauciennes for the presentation of Chanut's negotiations in Sweden, which he desired. With the help of these, the conditions can be investigated.
***
Fortunately, they are preserved, and one possesses in them not only a means by which one can check, but also to the widest extent complement P. Linage's work. There are in fact in the Bibliothèque nationale in Paris not only the letters which Séguier, as it turns out, designated for P. Linage when he drew up the first plan for the work, Chanut's dispatches to Cardinal Mazarin and to the Secretary of State for Foreign Affairs, Count Loménie de Brienne, without an even more extensive correspondence, which Chanut conducted during his stay in Stockholm in the years 1645-51 and a shorter period of 1653.
For a long time, this correspondence has been known and has been available for research. The desire to see it made public has often been expressed on the French side as well. Most recently, Auguste Geffroy has called attention to these letters, lamenting that the literature must still be wanting in a complete collection of the Lettres de Chanut. But in spite of the fact that Chanut's correspondence from Stockholm was thus not within the long-closed magic ring of the French foreign archives, but was available to someone, these do not have important papers for Queen Kristina's and Sweden's and to some extent also for the general history of Europe have been appropriated for the research in ways that have not been done before.
It may seem inexplicable that, with the reputation that has always surrounded Chanut's name, the French have not come to the point of publishing his letters, but on closer examination some peculiar difficulties connected with the formal publication of these papers appear, which provide a sufficient explanation of the matter. These should probably be explained here.
One would certainly imagine, as the author of this study did when he came to Paris in the summer of 1879 with the intention of studying Chanut's papers for the presentation of Queen Kristina's history, that these contain ordinary diplomatic correspondence from an envoy at a foreign court to its government. This is not the case, however. It is Chanut's entire correspondence from Stockholm that is extant, possibly with the exception of family and business correspondence.
The two leaders of French foreign policy take the lead: characteristic of Cardinal Mazarin's rule is that the official ministerial letters are not addressed to the government, to the King, but instead bear the form of private messages to Mazarin, the Prime Minister, to the Cardinal, and to Loménie de Brienne, the Secretary of State for Foreign Affairs. The majority of these dispatches are addressed to the latter. Every seventh day a post was sent to Hamburg, from where the letters were sent on by courier; Chanut had orders to write to Brienne with every courier. One can infer from this the number of letters.
The dispatches to Mazarin are more sparing, but of a more intimate nature. One sees a reflection in the correspondence of the relationship between the Prime Minister and the Secretary of State. Both of them could have confidence in one and the same person, but not in each other: they were hostile natures.
In addition to these regular reports to Mazarin and Brienne, Chanut also had another — and no less important — account to give of the course of affairs in Stockholm, namely to the French ambassadors at the peace congress in Münster, the Duke de Longueville, Servien and d'Avaux. He had special orders to this effect, as he mentions in a letter to Servien, just as he also had to receive instructions from them. The number of these letters is also considerable. They are addressed partly to the ambassadors in general, and partly and especially to Sweden, which Chanut regards as his special benefactor, to whom he had to attribute his promotion. More rare, especially in the beginning, are the individual letters to d'Avaux.
There are also numerous letters to other members of the embassy, the two residents in Osnabrück, the learned de la Burde, the fine de la Court, and to the resident in Münster, de Saint-Romain. Three correspondents who stand in the same line as these are de Meulles, the French resident in Hamburg, and d'Avaugour, who then followed the Swedish armies in Germany as a kind of military resident, he who would later, as ambassador, follow Karl X on the campaigns in Poland.
But in addition to this, so to speak, multiplied account of the course of affairs in Stockholm, Chanut also had to maintain an extensive exchange of letters with all the other French envoys. The list of these correspondents is also a list of France's diplomatic corps at that time: Vicomte de Brégy in Warsaw, the ministers at the Italian courts, Gueffier in Rome, Nicolas de Grémonville in Venice, Count de Bonzi in Mantua, as well as Hennequin in Copenhagen, Bailleul in London and Brasset in The Hague.
And outside the diplomatic circle there are still a large number of correspondents; among high officials, for example, the Keeper of the Great Seal de Châteauneuf, the First President of the Parliament Amelot and the Procurator General of the Paris Parliament Méliand, among men of literature Chapelain. The world-famous among these correspondents is René Descartes, whose friendship with Chanut perhaps more than anything else brought him to Stockholm to die in Chanut's home. Claude Clerselier, Descartes' devoted friend, who devoted his life to giving his writings to posterity, also belongs there: he was Madame Chanut's brother.
Without comparison with the others is the adventurous representative of Swedish diplomacy at the French court, the Latin poet Marc Duncan de Cérisantes. The whole is an exchange of letters, in which the number of letters amounts to many thousands. Geffroy has rightly emphasised the impression of astonishment that these memorials of the French diplomats' diligence arouse: "the astonishment of the immense work that these men imposed on themselves".
The 7 folio volumes Lettres de Chanut from Stockholm in the years 1646-51, preserved in the French National Library, are not the slightest testimony to the truth of this.
Certainly, one has not fully realised the unusually large scope of this collection of letters when one has thought of a complete publication of it. The mass makes such a thing almost impossible. In addition, such an extensive exchange of letters, which revolves around essentially the same circumstances, but is carried out with such a large number of correspondents, must contain a multitude, if not precisely direct paraphrases, then in any case paraphrases. With an often admirable virtuosity, one and the same subject is treated in several simultaneous letters. The content is unchanged in its essence, but the disguise becomes different, narrower or broader, and the tone also different, depending on the persons to whom the message is addressed. Different additional circumstances appear in different letters. Only the whole gives the whole picture. A publication in excerpts would therefore be associated with no less difficulty than a complete publication.
The literary value which Chanut's correspondence undoubtedly possesses, and which it lost under the hand of P. Linage de Vauciennes, certainly justifies the publication of individual parts. But from the point of view of historical science, its value lies in the fact that through it we can at the same time subject the so-called Mémoires de Chanut to a comprehensive examination and, alongside it, so to speak, present new — and the real — Mémoires de Chanut of the greatest value for the true history of Queen Kristina and her time.
If we then place P. Linage de Vauciennes' work side by side with Chanut's correspondence, — the work with its stated main source — we shall find a decisive solution to the doubts and be put in a position to answer the questions raised above. We shall choose to first show what in the old memoirs really originates from Chanut, and then proceed to an examination of their individual parts. We shall then try to present the content as it appears from the correspondence when it is subjected to a scientific treatment.
Above: Kristina.
Above: Martin Weibull.
No comments:
Post a Comment